Per, Pål och Esben Askepilt
| ← Trogen och Otrogen |
|
Qvarnen som står och mal på hafvets botten → |
49.
Per, Pål och Esben Askepilt.
Det var en gång en man, som hade tre söner, Per,
Pål och Esben Askepilt; men något annat än de tre sönerna hade han icke heller, för han var så fattig, att han
icke egde kläder på kroppen, och derföre sade han tidt och
ofta till dem, att de måste ut i verlden för att sjelfva förtjena sitt bröd, hemma hos honom blef det för dem icke
annat än att svälta ihjäl.
Ett stycke bort från hemmet låg kungsgården, och straxt utanför kungens fönster hade det växt upp en ek, som var så stor och lummig, att den skyggade för ljuset till kungsgården; konungen hade lofvat ut mycket, mycket penningar till den, som kunde fälla ned eken, men ingen var istånd dertill, ty så fort någon fick ut ett stycke ur eken växte det alltid två i stället. Likaså ville konungen ha gräfd en brunn, som skulle hålla vatten hela året; för alla grannarne hade brunn, men han hade ingen, hvilket syntes honom vara skamligt. Till den, som kunde gräfva en sådan brunn, att den höll vatten hela året om, hade konungen utlofvat både penningar och annat; men det fanns ingen, som var i stånd dertill, ty kungsgården låg högt, högt uppe på en bergsluttning; sedan man gräft blott några tum ned i jorden, stötte man på den hårda klippan. Men konungen hade nu en gång fått i hufvudet, att han ville ha dessa arbeten verkställda och derför lät han lysa på från alla kyrkbackar både när och fjerran, att den, som kunde hugga ned den stora eken i kungsgården och skaffa honom en brunn, som höll vatten hela året om, skulle få prinsessan och halfva riket. Det fanns nu en hel mängd af dem, som ville försöka sig, naturligtvis, men huru mycket de än höggo och gräfde, så hjelpte det icke; eken blef tjockare och tjockare för hvart hugg, och klippan blef icke lösare heller. Om en tid så ville de tre bröderna dit för att forsöka sig också, och det var fadren rätt nöjd med, för om de icke vunno kungadottern och halfva riket, så kunde det dock hända, att de finge tjenst på något håll hos en bergad man, tänkte fadren, och mera önskade han icke; då nu bröderna väckte fråga om, att de ville till kungsgården, gaf han genast sitt bifall dertill, och så lade Per, Pål och Esben Askepilt af ifrån gården.
Då de hade gått en stund, kommo de till en granskog, och ett stycke in i skogen låg en kulle; så hörde de de något som hackade och högg uppe på höjden. ”Jag undrar hvad det kan vara, som hugger uppe på kullen, jag?” sade Esben Askepilt. ”Du är då för klok med dina funderingar ständigt du!” sade Per och Pål; ”det är visst något att förundra sig öfver, att det står en vedhuggare och hackar deruppe i skogen.” — ”Jag har lust att se hvad det är likväl,” sade Esben Askepilt, och dermed gick han. ”Åhja, är du så der barnslig, har du nog nytta af att lära dig gå också!” ropade bröderna hans efter honom, men han brydde sig icke om det, Esben; han lade af uppför backarne åt det håll, der han hörde hackandet, och då han kom fram, såg han att det var en yxa, som stod och högg på en granstock. ”Goddag!” sade Esben Askepilt. ”Står du här och hugger?” — ”Ja, nu har jag stått här och huggit i långliga tider och väntat på dig,” svarade yxan. ”Ja, här är jag,” sade Esben, han tog yxan slog den af skaftet och stoppade sedan begge delarne i renseln sin. Då han så kom igen till bröderna sina, begynte de att le och göra narr af honom; ”hvad var det för något rart, du fick se uppe på höjden?” sade de. ”Åh, det var bara en yxa vi hörde,” sade Esben.
Då de gått en stund igen, kommo de under en bergkam; uppe på den hörde de något som hackade och gräfde. ”Jag undrar, hvad det är som hackar och gräfver uppe på bergåsen, jag?” sade Esben Askepilt. ”Du är då alltid så qvick med dina funderingar du,” sade Per och Pål igen; ”har du då aldrig hört foglarne hacka och picka på träden förr?” — ”Jo, men det skall roa mig att se hvad det är likväl,” sade Esben, och fastän de skrattade och gjorde narr af honom, så brydde han sig icke derom; han begaf sig upp mot bergkammen, och då han kom dit upp, såg han det var en spade, som stod och hackade och gräfde. ”God dag!” sade Esben Askepilt, ”står du här och hackar och gräfver så allena?” — ”Ja, jag gör det,” sade spaden, ”och nu har jag stått här och hackat och gräft lång tid i väntan på dig,” sade han, ”Ja, ja, här är jag,” sade Esben igen, han tog spaden och slog af skaftet samt gömde den i renseln sin, och gick så tillbaka till sina bröder. ”Det var väl någonting riktigt rart du fick se deruppe vid bergåsen,” sade Per och Pål. ”Åh, det var ingenting att tala om, det var bara en spade vi hörde,” sade Esben. Så gingo de ett godt stycke tillsammans igen, tills de kommo till en bäck; törstiga voro de nu alla tre efter den långa vandringen, och så lade de sig ned vid bäcken för att dricka. ”Jag undrar riktigt, hvar detta vatten kommer ifrån?” sade Esben Askepilt. ”Jag undrar om du är riktig i skallen, jag,” sade Per och Pål. ”Är du icke redan galen, så undrar du dig bestämdt galen med det aldra första. Hvar bäcken kommer ifrån? Har du aldrig sett vattnet rinna upp från en åder i jorden då?” — ”Jo, men jag har lust till att se, hvar det kommer ifrån ändå, jag,” sade Esben; han gick uppför bäcken, och fastän bröderna ropade på honom och hånskrattade, så hjelpte det icke: han gick sin väg. Då han kom långt uppåt, blef bäcken mindre och mindre och då han gått ännu ett stycke fram, fick han se en stor valnöt, ur hvilken vattnet sipprade ut. ”God dag!” sade Esben; ”ligger du här och sipprar och rinner så ensam?” — ”Ja jag gör det,” sade valnöten; ”här har jag legat och sipprat och runnit en lång tid i väntan på dig.” — ”Ja, här är jag,” sade Esben; han tog en propp och stoppade i hålet, så att vattnet icke kunde komma ut, sedan lade han valnöten i renseln och vände om till bröderna sina igen. ”Nu har du väl sett hvar vattnet kommer ifrån? Det såg väl mycket rart ut der, kan jag tänka?” sade Per och Pål. ”Åh, det var bara ett hål, det rann ut ifrån,” sade Esben, och så logo de andre två samt gjorde narr af honom, men Esben Askepilt brydde sig icke om det; ”jag hade roligt af att se det likväl, jag,” sade han.
Då de sedan hade gått ett stycke igen, kommo de till kungsgården; men då alla i konungariket fått höra, att de skulle vinna prinsessan och halfva riket, ifall de kunde hugga ned den stora eken och gräfva en brunn åt kungen, så var det så många som hade försökt sin lycka, att eken var dubbelt så tjock och stor, som den var från första början, ty det växte alltid ut dubbelt igen mot hvad de höggo bort. Derför hade nu kungen stadgat ett straff, att de, som försökte sig, och icke kunde fälla eken, skulle sättas ut på en ö och begge öronen klippas af dem. Men de tre bröderna läto icke skrämma sig för det, de trodde nog de skulle få ikull eken, och Per, som var äldst, skulle nu först försöka; men det gick med honom på samma sätt som med alla de andra: för hvart hugg han gjorde, växte dubbelt igen; sedan tog konungens folk och klippte af honom begge öronen och satte honom ut på ön. Nu skulle Pål också fram, men med honom gick det på samma sätt; då han gjort två eller tre hugg, så fick han se huru eken började tjockna; konungens folk tog och satte äfven honom ut på ön, sedan de afklippt hans öron ännu grundligare, ty det tycktes som han borde haft en varning utaf brödrens olycka. Slutligen ville Esben Askepilt också våga försöket. ”Vill du då ändtligen se ut som en rakad tacka, kunna vi gerna klippa af dina öron straxt, så slipper du undan allt besvär,” sade konungen; han var ond på honom för brödernas skull. ”Jag hade dock god lust att försöka,” sade Esben, och det fick han också lof till. Han tog yxan sin ut ur renseln och satte den på skaftet igen. ”Hugg sjelf!” sade Esben till yxan, och den till att hugga så flisorna flögo omkring, och så dröjde det icke länge, förr än eken ramlade. Då nu detta var gjordt, tog Esben fram spaden och satte den på skaftet. ”Gräf sjelf!” sade Esben, och spaden till att hacka och gräfva, så att jord och stenar hveno omkring, och slutligen måste brunnen upp, förstås. Då han fått den så djup och stor, som han ville, tog Esben Askepilt fram valnöten sin och lade den i det ena hörnet på botten, samt tog ut proppen. ”Sila och rinn!” sade Esben, och den till att rinna, så att vattnet forssade ut genom hålet; om en liten stund var brunnen alldeles full. På detta sätt hade Esben huggit ned eken, som skuggade för konungens fönster, och skaffat brunn i kungsgården, och han fick nu prinsessan och halfva riket, såsom kungen hade sagt; men det var väl för Per och Pål, att de mistat öronen, ty eljest hade de ständigt fått höra alla berätta, att Esben Askepilt icke hade undrat sig galen ändå.