Qvinnan

←  Agardh, C. A.

Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer Qvinnan

Opinionens makt  →

QVINNAN.

---

Af alla de väsen, som utgått ur Skaparens hand, fins ingenting så högt eller så lågt, så mäktigt eller så svagt, så förtjusande eller så föraktligt, som qvinnan. De gamles Venus Urania och Venus Vulgivaga föreställa de tvenne ytterligheterna af qvinnonaturen, och emellan dem ligger en oändlig skala af väsen, på hvilken all jordens dygd och last kan mätas, som man på barometern mäter luften.

Vi veta, att det gifves en verld öfver och under mensklighetens: englarnes och de fallna andarnes. Länken emellan dem ligger tydligen på jorden; men den utgöres ej af mannen, utan af qvinnan. Det är också hon, som ensam har makten att kommunicera med denna utomjordiska verld. Forntiden erkände mystererna, medeltiden trollkonsten, de nyare magnetismen, såsom ett medel att umgås med andarne. Och det är i alla dessa fallen endast qvinnan, som kan det. Antingen förädlad, sublimerad genom lidandet, kan hon bli magnetisk, och umgås med himlens väsen, eller som Pythia, eller prestinnan i Dodona gifva gudasvar, eller som trollpacka, förnedrad under menniskan, kan hon umgås med underjordens furste. — Det egentligen englalika erkänna vi aldrig hos mannen, men ofta hos qvinnan. — Äfven deruti är denna slägtskap synbar, att då en man, en gång stadd på villoväg, kan återkomma, kan en fallen qvinna, liksom en fallen engel, sällan resa sig mer.

Denna gränslösa uttänjelighet i qvinnonaturen utmärker det högsta hos menniskan. Ty det menskliga ligger just i vidden emellan den högsta och lägsta punkten af hennes förmåga. Djuret har förmågan inskränkt inom en trång rymd. Mannens är begränsad emellan Pescherån och Newton, emellan Caligula och Gustaf Adolf, men qvinnans skala är vidsträcktare, den går från gränsen af den ena andeverlden upp till den andra.

Denna uttänjelighet synes äfven af de metamorfoser, de förvandlingar hon undergår. Fjärilen är först skrynklig mask, sedan rikt guldglänsande puppa, slutligen späd, fladdrande, vällustig fjäril. Qvinnans metamorfoser äro i omvänd ordning; först späd eller yr, förtjusande jungfru, sedan hushållsaktig husmoder, och sist skrynklig gumma. Hvem skulle tro, att denna dansande flicka, som du såg för 30 år sedan på den lysande balen, är samma väsen, som du 10 år derefter såg i medelpunkten af en aktningsvärd familj, enkel, okonstlad och treflig, och som du nu slutligen hör endast tala om verldens fåfänglighet. Så olika äro de hvarandra. Intet drag återstår af den 16:åriga flickan. Icke en gång hennes tillbedjare, som svuro henne den eviga kärleken, kunna igenkänna den fordna gudinnan.

Mannen är på långt när icke underkastad denna föränderlighet. Efter 30 års skilsmessa igenkänner man lätt sin vän, men icke sin fästmö. Hos gubben qvarblifva ej blott ynglingens anletsdrag, men äfven hans fordna mod, hans böjelser, hans åsigter. Det är endast efter nödvändigheten han långsamt böjer sitt väsen; och då han ej kan längre öfva sina fordna bragder, talar han åtminstone derom för sina söner.

Men om denna utsträckning i natur mellan aflägsna ytterligheter bevisar, att qvinnan står i det moraliska anlaget högre än mannen, liksom menniskan står i allmänhet högre än djuret, så är också uppfostran något ändå mera oundgängligt för qvinnan än för mannen. Mannen utan uppfostran faller under djuret. Huru ännu mycket djupare måste ej qvinnan falla, om hennes uppfostran förfelas? Mannen med alla sina anlag kan ej utan ledning höja sig till sin bestämmelse. Hvad vet man hvartill qvinnan, med sin ännu högre mensklighet genom uppfostran kunde stiga?

Men hvad har man gjort för den? Intet, under det man gjort allt för mannens. Huru bedömmer man qvinnans bestämmelse? Än tror man henne endast vara bestämd till mannens hushållerska, än till hans älskarinna; på sin höjd till erkänd moder åt hans barn. Derefter rättar man hennes uppfostran. Förnedrad till ett medel för främmande ändamål, sätter man henne i en pension, för att undervisas i konsten att som näktergalen locka till sig en make, och gör den korta perioden af hennes fjärils-lif till hela hennes lifs bestämmelse. Inträdd derefter som fru i sin puppa, finner hon att hon ej mer behöfver de lysande vingarne. Dagen efter brölloppet tjena hennes talanger ej det ringaste att fängsla hennes man, och om hon ej lärt något annat, som verkar på hans hjerta, har hon förlorat det för alltid.

Det är sant, det gifves en stor uppfostringsanstalt för qvinnan, som för mannen. Lifvet, verlden. Men denna får hon ej välja sig sjelf, som mannen. Hon är ej fri, hon är aldrig myndig. Och hvilken offentlig verld skapa andra väl åt henne? I Turkiet seraljen och i Europa soupéerne. Der är tummelplatsen för hennes passioner. I den ena tvingas hon att täfla med sina med-inneslutna om priset af en kastad näsduk från en barbar; och i den andra om hvem som har den vackraste, eller rättare den dyraste shawlen.

Sjelfva de olika könens moral är en annan. Godheten är en dygd hos qvinnan, liksom den är det i himlen; hos mannen är kraften endast dygd, men godheten en svaghet. Godhet och kraft utgöra tillsammans det gudomligas väsen. På jorden vandra de skilda, eller binder man dem tillsammans med ett mekaniskt band. Det måste dock gifvas ett sätt till en gemensam, frivillig sammanverkan af dem båda, som vi ännu ej känna. Det måste gifvas ett för oss ännu obekant sätt, der elementerne af det gudomliga kunna träda förenade fram i alla formerne af lifvet.

Måhända var menskligheten en gång nära upplösningen af detta problem. Den tid och det land, der mannens kraft var starkare än den någonsin eller någorstädes varit, i riddartiden och i Norden, gällde qvinnan högt. För henne öfvades ofta bragderne, ej för att besitta henne, men för att af henne berömmas; ej för en omfamning, men för ett ögonkast. Det är ej mera så, och det synes som båda hafva lika förlorat.

Öfverallt, der man går en onaturlig väg, söker naturen sig en ny. Den inom en främmande verld fängslade qvinnan sökte sig en annan, och fann den i romanen. Tjenstvilliga andar målade för henne ett lif, der qvinnan var det högsta. Vaknande, igenkände hon just deruti sin bestämmelse, och fördjupade sig i fantasier, som ersatte henne hvad hon saknade.

Men denna stig ledde endast till nya villfarelser. Alla dessa romaner slutade med bröllopet. Lifvet sammankrympte sig till de 3 åren emellan 15 och 18; och när rideauen föll på bröllopsdagen, var romanlifvet slut. Hvad der låg bakam den, var som det lif, som ligger bakom döden, obestämdt och okändt. Ungdomskärleken gjordes till lifvets hufvudsak, och alla de känslor, de lidanden och fröjder, hvilka som goda och onda genier i fonden kämpade om den unga bruden, togo emot henne oberedd, och utan skydd af egen kraft. Deraf dessa tårar på den lyckliga bröllopsdagen, hvars orsak ingen kan begripa, men som framlockas af den varnande naturen. Mången qvinna känner, att det är hennes sista lyckliga dag.

Sentimentalismen varierar ännu alltjemt sitt thema i otaliga toner. Forntiden kände den icke. Och äfven derföre var den klassisk. Der fans kärlek såsom nu; men man älskade såsom man spisade. Den enda kärlek som var dagens enda tanke, var kärleken till fäderneslandet. Men hvad tala dessa tusende dramer, dessa tusende romaner, dessa tusende poemer om annat än kärlek? Och dock räknar kärleken egentligen ej mer än en minut af lifvet. När denne minut knäppt sitt slag, faller bindeln från ögonen, som när Eva hade ätit äplet, och för första gången såg att hon var naken.

Men sådan är qvinnans makt, att hon drog mannen med sig i samma förvillelser. Man såg ynglingarne under ett tidehvarf, då jorden skalf och historien genom mannens kraft antagit nya former, vandra i månskenet och sucka kärlek. Och så uppstod ett slägte af suckande narrar och af bleknande menniskogestalter, som trodde att lifvet kunde bli en roman, att det ej hade någon annan gåta att lösa än kärlekens, och att drömmarne kunde träda i den friska verksamhetens ställe.

Det fans en man, och jag menar den mannen var stor, som till en början räddat det förnötta slägtets arma förstånd. Det var Sir Walter. Ensam bland alla skalder, som slutat sin bana, och som vi således äga rätt att bedömma, gjorde han kärleken till en bisak, och satte de stora lifvets öden i stället fram såsom hufvudsak. Äfven i hans taflor spelade qvinnan en role, men ej den föraktliga, att endast vara älskarinna och ingenting mer. Med honom måste, om skalderne förstå sin tid, börjas ett klassiskt tidehvarf; och ett ännu högre än det gamla; ty för den klassiska forntiden fans intet qvinnovärde; men det England, som Sir Walter målat, som liknar forntiden med så mycket äfven med sina Gynecéer, och ifrån hvilket en ny poesi gått ut, det enda land, der qvinnans intellektuella rätt är bevarad, och der hon enligt lagen uppstiger på thronen.

På denna punkt står qvinnan för närvarande. Utan uppfostran, utan frihet, utan begrepp om sin egen bestämmelse. Mannens leksak eller slafvinna eller också — genom list, den svages tillflykt — hans tyrann; bedragande eller bedragen på lifvets glädje. Instinkten, denna menniskoslägtets somnambulism, lärer henne visserligen, att äfven hon hörer till den högre verldsordningen, och att mannen är endast ett halft väsende utan henne, äfven i en annan mening än könets. I Julidagarne och i Warschau se vi henne förbinda såren, vederqvicka de döende; vi se henne deltaga i striden, ej som furie, men som qvinna, med bindeln i sin hand och tårarne i ögat. Men det är icke tidens förtjenst. Den har gjort allt för att förnedra henne. Det är den segrande naturens. Det är icke heller öfverallt, som qvinnan står i det enskilta lifvet så högt, som i Frankrike och Polen, derföre att hon ingenstädes är så fri, som i dessa båda länder.

Vi hafva velat visa att qvinno-naturen är ännu ett oupplöst problem. Tänkarne hafva forskat öfver allt, från atomen till stjernorna; beskrifvit allt från kräket till menniskan, som menniska. Men hvad qvinnan är, hvad hon kan blifva, hvad inflytande en efter hennes natur afpassad uppfostran kan hafva på hela menskligheten, det har ingen med allvar undersökt.

Hvad hon i enskilta undantag kan vara, när hon fäster ett högre mål för sin varelse, det se vi af Elisabeth, det se vi af Johanna d’Arc, det se vi af Christina Gyllenstjerna, det se vi öfver allt der drottningar regerat, hvilka nästan aldrig utmärkt sig annorlunda, än som stora, skapande väsen. Hvad qvinnan åter kan vara i det enskilta lifvet, när hon får följa naturens föreskrift, att blifva mannens vän och skyddsande, det se vi icke sällan i dalarne af Norden.