Opinionens makt

[ 9 ]

OPINIONENS MAKT.

Ingen ting är vigtigare än att känna sin egen tid. Den står oss närmast, vi bildas deraf, och vi bilda den sjelfva. Hvarje tid har sina brister och sina företräden. Om vi ej känna de förra, kunna vi ej taga oss till vara derför; om vi ej känna de sednare, kunna vi ej begagna dem. Äro vi vänner af vår tid, måste det vara en njutning att studera den; är den vår fiende, välan, vi måste så mycket snarare känna den, för att antingen, som Thor, brottas med den, eller också varsamt draga oss undan för dess väldiga ström.

I den närvarande tiden har utbildat sig ett element, alltid mäktigt, men aldrig mäktigare än nu. Det är opinionen. I alla förflutna tidehvarf motvägdes den af krafter, som numera försvagats, eller ej mera finnas. Det nationliga i forntiden, det traditionella i medeltiden, det konventionella i det sednast förflutna tidehvarfvet var då i stället för opinionen, och utöfvade dess makt. Mångens anseende skyddades af börden, af ståndet, af bruket, eller af fördomar, inrotade under sekler. Man erkänner ej nu mer det historiska. Det må vara en olycka; men det är ett factum. Man botar ej olyckan dermed att man ej vill se den. Det är endast strutsarne af den närvarande generationen, som tro sig undfly faran, då de ej se den; de återkomna emigranterna, sjusofvarne uppvaknade efter [ 10 ]40 års sömn, som tro att vi ännu skrifva år 1789. — De sakerne äro två, om det som är, är bra, eller om det som är, är illa. Om det ej är bra, bör man åtminstone veta att det är illa, för att kunna göra det bättre.

Opinionen är en statsmakt, ännu ej upptagen i någon regeringsform, men icke derföre mindre till.

Den har ännu ingen laglig röst. Men den behöfver den icke. Ty dess makt är andlig. Den ligger i en tanke; den liknar elektriciteten, som går igenom kedjan af medborgare, hvilka, genomströmmade deraf, känna lika i samma ögonblick, känna samma oangenäma stöt, eller samma milda, helande värma.

Hvad var det, som störtade Napoleon, under en tid, då Europa låg knäböjd vid hans fötter? — Icke svärden, icke vintren. Icke öfvermakten och icke naturen. Det var opinionen. Ty hvem utskickade budkaflarne, då han hade alla Europas tungor och händer i sin makt? Hvem kunde konspirera, när spioner voro på vakt öfverallt? och dock uppstodo arméer i det ögonblick de behöfdes. Opinionens elektriska fluidum gick från hjerta till hjerta, utan ljud och utan eld. Alla hade i samma ögonblick samma tanke; och Tidens Jätte föll för denna osynliga kraft, på hvilken han antingen icke trodde, eller som han inbillade sig kunna leda, som naturforskaren leder åskan.

Huru föll denna dynasti, som Europas bajonetter hade återgifvit herraväldet öfver Frankrike, föll på 3 dagar från sin både ärfda och eröfrade, och således dubbelt säkra thron? Hvadan kom det sig, att hvar enda Parisare, utan konspiration, utan öfverenskommelse, och utan befäl, visste på en gång sin plats i striden? — Det var opinionen, som förde befälet, gaf orderna, och utdelade segren.

Men denna makt är icke blott en hämnande. Den erkänner lika väl det goda, som onda, välgerningarne, som förtrycket.

När Lafayette efter 50 års frånvaro återbesökte det land, hvars medbefriare han varit, emottogs han af [ 11 ]den allmänna entusiasmen. En hel verldsdel steg upp och hyllade Washingtons vän. Männerna trängde sig fram för att trycka den gamles hand, och qvinnorna beströdde hans väg med blommor.

Eller — för att välja ett närmare exempel — hvad var det väl som gjorde, att ett troget folk nyligen vid en konungs resa genom sitt land, utan befallningar, utan vinkar och utan öfverenskommelser bar honom på sin känslas armar, och förde honom i triumf från provins till provins; hvad om ej opinionen?

Det var opinionen, som den gamle vise mente, då han sade, vox populi, vox Dei, folkets röst är Guds röst; dock icke desse folkets röster, som framtvingas af befallningar, ej heller de som samlas i hattar eller utgjuta sig i tal, utan den röst, hvilken lefver i folkets hjerta, och förklarar sin mening, utan att säga ett ord.

När man i dagbladen läser om oförväntade händelser, som på en gång förändra staternes utseende; när man nyligen läste att thronerne svigtade i Paris och Dresden, och Cassel och Braunschweig, eller att Belgien remnade från Holland, eller att segraren vid Vittoria och Waterloo, som 2 år förut var mäktigare än sin konung, måste lemna Englands styrelse åt en man af folket, utan att någon en månad förut anat möjligheten af allt detta; då sammanblandade man dessa förändringar med «händelser», hvilka ej kunna förekommas, ej förutses, och ej beredas, t. ex. med en jordbäfning eller en storm. Man berättade om thronfallet i Paris som om utbrottet från Vesuvius. Men en sådan jemförelse är ett misstag. Det man kallade händelse var blott verkställigheten af en dom redan fälld förut, skrifven på väggen af en osynlig hand. Det var dervid icke något som hände, utan något som verkställdes. — När man såg spillrorna af den fallna storheten, trodde hopen sig se en bild af förgängligheten; och det var dock det oförgängliga man egentligen såg; det oåterkalleliga i det enda, som utgör ödet på jorden, det andligas, tankens eviga makt.

[ 12 ]
Man tror, att handlingarne äro glömda för det att de efter några dagar eller veckor eller år icke omtalas mer; men man bedrager sig. Som osynliga elektriska partiklar, uppstiga de antingen mot solen, förstärka dess ljus, och uppväcka lif och rörelse på jorden, eller samla de sig i molnet, tyst och långsamt och obemärkt, tills det är laddadt, och på en gång oförtänkt utgjuter sig och förkrossar. I ett helt sekel laddades molnet öfver Frankrike af hvarje enskilt förtryck, af hvarje hån emot Gudomen, af hvarje förakt för menskligheten, af hvarje suck som ingen hörde, af hvarje tår som ingen såg. Glädjen och lyckan tycktes lysa öfverallt; man dansade och sjöng, och njöt af ögonblickets vällust. Ingen brydde sig om den mörka fläcken på himlen, förrän på en gång Frankrike stod i låga, och blod i stället för vatten flöt i dess strömmar.

Detta är forntidens Nemesis, den hämnande gudinnan, och det är detta, som den Helige menar, då han säger att föräldrarnes missgerningar blifva ett straff för barnen, allt intill tredje och fjerde led. Ingen missgerning, liksom ingen dygd, faller förlorad till jorden. Den kan glömmas af de dödliga; men den är upptecknad i en oförgänglig bok.

Så andlig är opinionens makt, så etherisk dess tillvarelse. Man ser den icke, hör den icke, förnimmer den icke. Den osynlige domaren vandrar tyst igenom folken. Endast den vise, tidens söndagsbarn, ser honom, och hör dess varnande röst.

Publicismen kallar sig opinionens organ. Detta är blott riktigt till en del. Ett dagblad är ju blott en enskilt röst; och dessa tusende röster, som nu uppstiga från alla kanter af jorden, motsäga hvarandra, ligga i fejd med hvarandra, förkättra hvarandra. Hvem har af alla dessa rätt? Publicismen är ofta icke en chorus, utan ett charivari. Hvem uttager då en melodi ur denna oharmoniska, denna förbistrade orkesters toner?

[ 13 ] Så mycket är riktigt, att ibland dessa tusende finnes äfven en och annan, som exeqverar tidens thema med noggrannhet i hela dess allvar, eller i hela dess triumferande ton; men det gör sig icke alltid gällande uti bullret. Det behöfves ett fint, ett uppmärksamt öra, för att urskilja de förtryckta ljuden, för att urskilja det melodiska från de falska tonerne.

Många mäktiga frukta publicismen. Det är opinionen de borde frukta. Publicismen skyddar makten, i stället för att störta den; den gör spioneriet öfverflödigt, och förleder ingen. Den nya tiden fäster sig vid det factiska, vid resultaterna. Känner man att de äro goda, välan, då är makten trygg, huru den än klandras, misstydes, skymfas. Känner man åter att det factiska trycker; publicismen må vara bunden och nedkastas i det djupaste statsfängelse; känslan kan man ej förstöra.

I Frankrike före 1789 och i Polen fans ingen tryckfrihet. Likväl reste sig bådas nationer i massa emot makten. Om tryckfriheten funnits der, hade sannolikt ingendera af dessa revolutioner hvarken varit så blodig, eller så oväntad. Carl X:s ministrar kastade skulden för de tre dagarne på publicismen; och publicismen var dock deras enda vän, deras enda pålitliga rådgifvare. Thronen föll, ej derföre att publicismen angrep den, men derföre att den sammanstämde med opinionen. Det behöfves mera mod att höra sanningen, än att våga lifvet. Egenkärleken att ha rätt är starkare än egenkärleken att lefva. Ofullkomligheten är äfven den högst uppsatta menniskans lott; och dock vill ingen erkänna att han kan misstaga sig. Detta är mensklighetens afgudadyrkan, mensklighetens hedendom. Man gör sig sjelf till Gud; och fordrar dertill med, att andra skola tända rökverk åt ens brister.

Påfven brände Huss, likasom hedningarne stekte Laurentius. I hundrade år trodde man att man äfven uppbränt hans anda. Man lyssnade om ännu något flämtande andedrag hördes. Då man var som säkrast, [ 14 ]uppstod han ånyo under namn af Luther, och gick som de 3 männen oskadd genom elden.

Huru många böcker har man ej sedan bränt? Liksom sanningen, den oförgängliga, kunde brinna, för det man vet att hon lyser. Flamman är ju hennes element; och vid det bål, man reser åt henne, tändas tusende facklor, som annars icke skulle hafva funnit någon härd att tändas vid.

När låta menniskorna varna sig af vishetens gudomlighet, Historien? När igenkänna de sin vän i den, som ej kan undgå att sticka dem på handen medelst det solglas, hvari han samlat dess strålar?