Räggler å paschaser/En sôm va langhört å högtänkt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Bolaggsvinsta
Räggler å paschaser.
Boka numra två.
av Gustaf Fröding

En sôm va langhört å högtänkt
Frimureran  →


[ 35 ]

En sôm va langhört å högtänkt.

Dä va en gôbb, sôm va langhört å högtänkt hemm i sockna, där ja va. Han hörd te dôm, sôm int kan lätt bli te tänk högt, fast att di tror, att d'ä invartes å töst, di tänker. Å så va dä unnli mä'n, att'en kunn hör på langt hôll dä ann fôlk tänkt å sa ôm'en.

Mä däsamm gôbben feck se en, bynt'en på å mommel te exämpel så här, ifall dä te exämpel va ja, sôm mött'en: »Håja den där ha ja allt sett fôr — d'ä vesst en tå di lömmlan där väst — han vet'el ing, han vet'el [ 36 ]ing — hvalls skull den kunn vet nô — han va fäll int född den gangen fäll.»

Allti va dä nô ôm nô en int skull vet. Men en feck allt vet ända, hva dä va, för dä tart'en allt ôm sjôl.

»Nä, dä kan fäll ingen vet,» sa'n, »för d'ä för langsenna — å int kan ja tro att dä va nôn, sôm såg'e häller — mässé klocka kunn var åtta på kväel å da ä fôlk för dä mäst hemm å äter aftan — men nock kan dä fäll gå fôlk ômkring å stryk ända ve den tia, å jänta skrek allt, dä gjord ho allt — men ätter dä inge tal ble ôm'et, så tror ja vi kan lätt den saka få var sôm ho ä — å int va dä fäll häller så jävvlit te gär tocken mä'a häller, fast nock va ho imot'e — å nock sa di senna att ho hadd gått i sjögen — men dä va fäll för ongen ho hadd, å den ä fäll int så innlitt evitt sanningans sagdt, att dä va min — fast nock stämd dä fäll nôglunda på tia, mässé, åja nock stämd dä allti — men d'ä langsenna å dä ä fäll kansch ingen sôm mins'e, ifall så skull var, att jänta [ 37 ]int ôrk hôll käfft mä't — ja tror att vi kan lätt saka var sôm ho ä, ja,» sa gôbben å geck å neck å titt ôt sia å gjord miner för sä sjôl.

Dä va ännsôm han skull vell rå å öfvertal sä sjôl att dä inge va te ha bekômmer för, å så frest'en fäll å karsk ôpp sä, men så kom dä allt tebakas igän dä där mä jänta å så bynnt'en å mommel igän ôm att dä va langsenna å ingen sôm i all fall vest å't äll kunn mins'e.

Men når att en slog sä i tal mä'n, va'n i förstninga sôm e anna männisch å sa tock sôm ann fôlk sier. Men rässom dä va, kunn dä händ, att'en ännsôm sack ihopp å ble sôm'en skull var esam. Å han stog ännsôm å lydd invartes å så bynnt'en å mommel för sä sjôl: »mässé, jo ve tvärvägen ôt Skoga,» sa'n — »dä kan fäll int var länsman sôm sa't — åjo dä kan fäll allt var länsman i all fall — å den are kan fäll möilivis var prästen — hm, hm, hm, så di taler — dä här kan vesst bli ledt för mäj dä — hm, hm, hm, [ 38 ]töcker länsman dä — å nännä — ånä d'ä för langsenna.»

Å så vacktn'en ôpp å bynnt tal sôm ann folk igän. Men når en hadd gått iffrå'en ett stöck, kunn en allt hör att'en geck å grönna, ôm att'en hadd gjort nô sôm kunn förfall te var misstänkt. »Må tro pôjken kunn märk nô — ånä, dä kan fäll int sess uttapå så här langt ätter — för d'ä mang, mang år senna nu,» sa'n — »langsenna, langsenna, d'ä för langsenna,» môttra dä e lang stönn iffrå gôbben, senna en hadd skerts ve'n.

Att gôbben hadd gjort nô ondt fôr i vala, dä trodd all männischer, för hvafför skull'en hällers gå å säj tocken för sä sjôl å int ôrk lätt bli. Men dä va ingen sôm vell gär nô ve't, för di töckt att gôbben va för gammel.

I all fall ä dä unnlitt mä di här, sôm ä langhört å högtänkt. D'ä sômma, sôm tror att en blir tocken, ôm att en ha gjort nô ondt å int ha komm te stå för't. Dä ä sôm dä onn skull vell gi sä ut ännsôm ett utslag i en sjuke å sôm att di, sôm ha ondt [ 39 ]gjort skull få straff, gômmen dä att di ä pocka te hör invartes allt ondt, sôm ä sagdt ôm onnheta derses äll bol ha blitt sagdt, ôm ho hadd vôr bekant.