Räggler å paschaser/Frimureran

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En sôm va langhört å högtänkt
Räggler å paschaser
av Gustaf Fröding

Frimureran
Studentjakta  →


[ 40 ]

Frimureran.

Ôm att d'ä sant nu för tia, dä vet int ja. Men på far mins ti va dä allt si sôm så mä frimureran.

Far min va ingen rädd kär, men nog ble'n unnli, när de ble tal ôm den tia han va gårsdräng när källmäster Lunngren ve Låsen i Kallsta.

Skrömt å ilänn lär dä ha vôr för jämnan därôpp i frimurstehôlla i Låsen. Far min va pocka te gå ôpp på vien iblann å da feck'en lôf te gå förbi di utäck dôran sôm va därôpp. Dä tass å tass å host å skrömtulér sä därinn, sa'n, för jämnan, å en gang [ 41 ]sa dä »Jan» te'n iffrå e dörr. »Akt dä, Jan,» töckt'en dä sa.

Å tocka liklockt, sôm dä va. Men varst va dä, når frimureran skull ha storkalas, för da kom dä tock i dagen, sôm int kan utsäjs af en kristen mans tunga.

Men hvalls han först feck nys ôm barnätinga, dä ôrk'en int hôll töst mä.

Dä va en gang di hadd en tocken där stor kanaljation därôpp. Dä hadd komm storfôlk dit iffrå Örbro å Stockhôlm — å tjock å bre va di, sa'n — å fäll vet en hva den välmåga kom iffrå, välgodd onger ä inga fattimanskôst. Di, sôm ha bynnt på mä den matårninga, kan fäll int lätt bli, men urätt ä å förblir dä te ät barn.

Far min feck förståss spring te källern ätter putäler — kônsti putäler va dä, sa'n, gammel å nersmord va di, å far min trodd att dä va svafvelsyr å ammoniak i dôm, sa'n, för tocker vinputäler hadd'en för sin del allri sett.

Men så kom Lunngren å sa te'n, att'en skull tull fram en kagg, sôm stog bål i a [ 42 ]vrå. »Tull fram den där kaggen,» sa Lunngren han. »D'ä litt salta fårkött — frimureran ska allti ha salta fårkött, dä hör te frimurerlagen.» Kônsti lag, tänkt far min han, men han sa itnô, utta han tull fram kaggen, sôm han va tesagt.

Men da händ dä int bätter än att den en bôtten valt iffrå å da rann dä ut armer å ben tå små barn.

Va'ke dä dä ja tänkt, tänkt far min han, men sa itnô den gangen häller. Men Lunngren ble hvit sôm ett lakan i syna å sprang fram å feck fast bôtten igän på kaggen. »Ja ska tull in kaggen sjôl,» sa'n.

»Ja, den kaggen får allt Lunngren tull in sjôl,» sa far min, »Mä tock fårkött vell ja han nô te skaff,» sa'n.

Men senna va dä ett steken å fräsen därinn i köke, satt far min feck kvalm, når'n tänkt på hva dä va di stekt. Å när tia kom, att meddan skull bli, va dä ett sôl å kakkalorum därôpp, sa far min, satt han kunn hör att frimureran hadd'et bra. Där satt förståss all diss stor matkannibalan å slök [ 43 ]issä den en välgödd barnongen ätter den are å bälj issä all den sur svafvelsyra å ammoniaken.

Tocken geck dä te när frimureran fôr i vala. Hvalls dä nu kan var, vet int ja.