Republikanerna
| ← Tröst |
|
Alla mina drömmar → |
| Originaltitel:Republikanerne |
*
Republikanerna.
Vid Barrière de la Santé
ligger ett tarfligt litet café:
ett rum allenast och intet mer,
där ej förgyllning eller gas man ser.
Sin egen publik dock det aldrig mister
af etudianter och unga artister;
och komma ej dessa, det äger ändå
en tystare gäst i sin skumma vrå . . .
Där vandrar omkring i den strålande stad
en skeppsbruten skara, som aldrig är glad,
där möter dem ingen med vänlig nick,
de vandra i trängseln med slocknad blick.
Pauvres honteux! de söka ett hem,
ett tarfligt café är det bästa för dem . . .
Det dröjer en gäst, fast det lider mot natten,
ännu vid glaset med sockervatten.
Hans panna är fårad och grof hans rock,
hans linne är rent och hans händer fina:
han blundar väl, men han sofver ej dock,
och tunga tankar hans hufvud pina.
Men medan han sitter där tyst i sitt hörn,
så uppslås med bång och med buller dörrn:
en skara af skäggiga ungersvenner,
där blicken hvass hos hvarenda bränner.
De hvissla och gnola en rask melodi,
en sång ur Den stumma från Portici:
från scenen han väckt nyss i afton, Nourrit,
de brusande tonernas häxeri;
det rullar dem glödhett ännu i minnet . . .
Republiken å nyo de ha i sinnet.
De måste sig sätta, men åter från stolen
reser sig en och bestiger ett bord
och säger med vingade, ljungande ord:
»församling, gif akt! jag vill tala om Polen!»
Det var ett tal som flammande krut;
det sköts och det stormades samma minut!
Den samma eld som i Moskwa flammar
förintade fransmännens kung och kammar’;
men fjärran från snöiga ryska grafvar
allt närmare kejsarestaben trafvar:
de komma de tappre, napoleoniderna,
och örnarna sväfva som förr i striderna;
på Warschaus murar stod åter Fama
och läste för världen ett franskt proklama,
att nu var historiens sista knut
lossad för evigt och dramat slut.
Den frie mannen och fria kvinnan
blef proklamerad dock dessförinnan;
Europas kongress från söder och nord
församlade sig på Polens jord,
i Warschau restes kongressens salong
och äfven en stod åt Saint-Simon.
Då jublade skaran; och åter det ljöd:
»champagne, garçon! på tyrannerna död!»
Men just då de löste den pärlande drick,
på främlingen föll deras studsande blick,
ty korken flög i ett yr af skum
mot drömmarn, som satt där ensam och stum.
»Drick!» ropade alla, »champagnen är god!
Vår bägare är helig, drick, har du mod!»
»Jag smakar ej drufva hvit eller röd;
dess sötma mig äcklar, jag hatar dess glöd,
jag sitter i sorg på mitt lifs ruin,
min bägare är tömd, jag dricker ej vin!»
Då blef där ett väsen; träl vardt han nämd,
de skreko om skymf och om envig och hämd.
Han blottade bröstet, det varit såradt.
det syntes, af läkta ärr var det fåradt!
»Mitt minne, I dårar! från Ostrolenka,
hur svårt det värker kan ingen tänka!
Det finnes ej lisa för detta kval,
det kan icke söfvas af skrällande tal!
Den svagaste narr hvart jag än må se
han sminkar sig ju med mitt hjärteve!
Min bön, mitt endaste goda i sorgen
af rusiga lungor ropas kring torgen.
Åt sidan, pojkar! undan! gif rum!
Himlen har stjärnor, natten är stum!»
De sågo på hvarandra . . . Försvunnen han var.
I glasen champagnen stod orörd kvar.