Riddarn (Blandade sånger)
| ← Maria wid Tjugofem år |
|
Fredrik och Maria → |
Riddarn.
(Öfversättning.)
En riddare, manlig och högväxt och huld,
Med strålande harnesk och hjelm utaf guld,
På frustande fåle som ljungelden for:
Han stannar först der, som Otelia bor.
«Jag kom,« var hans ord, «öfver berg, öfver sjö
Att se och älska den skönaste mö.«
«Valkommen,« hon stammar — och liljan på kind
Förbyts till en ros, af den susande vind.
«Jag kom,« var hans ord, «öfver berg, öfver sjö
Till brud mig att kora den skönaste mö.«
Förvirrad stod flickan och blek som en dag;
Hur hon var till sinnes, det vet icke jag.
«Jag kom,« var hans ord, «öfver berg, öfver sjö
Att fria till Otill, den skönaste mö;
Men gjorde den ed på min giljare-färd:
Att lefva med dig, eller dö ibland svärd.«
An röd som en vår-ros, än blek som en höst,
Med klappande hjerta och svällande bröst:
«Fly,« suckade hon, «fly, jag han icke, nej!
Min hand och mitt hjerta tillhöra mig ej.«
«En yngling jag älskat från barndomens år,
Ditt öga han hade, men ljusare hår;
Han hade din haka, han hade ditt bröst,
Men fjunig var hakan och späd var hans röst.«
«Till främmande länder han vandrade bort,
Men kommer väl åter till mig innan kort.
Sju år har allredan jag väntat derpå,
Dock icke för länge jag väntat ändå.«
«O flicka! din kärlek var barndomens lek,
Och säkert den äfven med barndomen vek.
Tro derföre ej, att en fjunhakad vän
Tillbaka skall komma från fjerran igen.«
«Nej, riddare, nej! Förr min yngling vill dö
Förr’n trolöst han sviker sin älskade mö:
På bröstet han bär ju min bild och mitt hår,
Och skrifvet i hjertat mitt namn äfven står.«
«Så vill jag då fly,« blef den främmande vid,
«Och söka mig döden i kamp och i strid;
Men ser du en vålnad, med blodiga drag,
En gång uti drömmen — så vet — det är jag.
Och långsamt bortred nu den riddarn så huld,
Med strålande harnesk och hjelm utaf guld.
«Ack, riddare, stanna! jag älskar — dock nej —
Fly! stanna! — Nej, fly dock! jag älskar dig ej.«
Glad vände nu riddarn tillbaka så huld,
Bortlade sitt harnesk och hjelmet af guld:
«O, flicka! o, tro väl en fjunhakad vän,
Men ej att han kommer fjunhakad igen.«
«O, känn här din älskling från barndomens år,
Med starkare stämma och mörkare hår.«
«Gud, Hugo!« hon stammar, och föll i hans arm,
Med läpp emot läpp och med barm emot barm.