Fredrik och Maria (Blandade sånger)
| ← Riddaren |
|
Väfverskan → |
Fredrik och Maria.
I.
Fredriks frieri.
Bland susande björk och bland susande al
Du vuxit jemt,
Som blommorna växa bland vindar i dal:
Ett rosigt skämt,
En glödande ljusalf i hviskande lund,
En engel, uppfostrad af solig sekund.
Du växte som vinden i skuggande skog,
Så fri som den.
Du växte som flickorna fordom: du drog,
En sköldmö än,
Bland dånande skogar i morgonen ut,
Att kämpa, mot björnar, med bössa och spjut.
När böljorna slumrande lade sig i
Den frusna elf,
Då flög du deröfver på stålfot så fri:
Ett stjernskott sjelf,
En skimrande isjakt på glänsande ban,
Ett segel så hvitt, som den hvitaste svan.
En frustande fäle du lärde dig ock
Att rida på,
Och lustigt det gick öfver sten, öfver stock —
Och snabbt också.
Det var som om glädjen, med leende kind,
Flytt hän öfver fälten på flygande vind.
Dock, svara mig, flicka! jag jagar också,
Med lod och spjut,
Om du vill bli min; se då draga vi två
I skogen ut.
Ej raggiga björnen skall mägta att fly:
Hvar kula skall träffa, som blixt från en sky.
O, svara mig, flicka! Jag flyga ock kan,
På bölja blå;
Och tumla min fåle så väl som en an’,
Det svär jag på!
O, kom och blif min, och vi göra en färd,
En lustfärd igenom den stormiga verld.
Maria.
Din blick är en fjäril, på blomsterjagt.
Den sväfvar i morgonens skimrande prakt,
Blott skönhet att dricka;
Och, lita på dig, det törs ingen flicka:
Ditt ord är som såpbubblan, grannt, men skört;
Det gäller ej längre, se’n det förfört.
Fredrik.
Fagerkindade, älskade mö!
Kärleken lär oss att lefva och dö.
Hvad jag var fordom, jag är icke mer:
Djupt sköt din blick i mitt innersta ner.
Såg du mitt inre, du talte visst, du
Icke som nu.
Maria.
Du rosar dig sjelf, men jag känner likväl:
Hvar flicka, du möter, förtjusar din själ;
Din kärlek, lik stunden,
Den ligger på knä för hvar blomma i lunden,
Du känner ej trohet, i lust och nöd,
Du brinner minutligt liksom ett glöd.
Fredrik.
Fullt är mitt hjerta, det klappar och slår,
Vingburen vind kring mig susande går.
Hör du, Marie, än ett ord: när försvann
Qvinnan hos dig, och när blef du en man,
Hård, såsom klippan för böljande sjön,
Kall, såsom snön?
Maria.
En stormvind, du sade, omkring dig far,
Så grip då dess örnstarka luftvingars par,
Och följ den kring verlden:
Jag önskar så glädje som lycka på färden:
En glädje, med kinder som nordens mö,
En lycka, med panna och barm af snö.
Fredrik.
Farväl då, Maria, mitt ve och väl!
För evigt på jorden, farväl! farväl!
II.
Fredriks monolog.
— — — En rosig lek var dess kind, dess hy
Var silfret lik på en morgonsky;
Men egensinnet kring henne lekte,
Och lögnen sjelf hon till sanning smekte.
Min kärlek väckte hon upp, men den
Hon kastat bort som en blomma se’n.
Nu vill jag strida emot mitt hjerta,
Nog är jag större än hvarje smärta.
Ack, flicka! flicka! Hvad är du väl?
En kall, fast skimrande blank juvel —
Och kring din barm, hvad den äfven gömmer,
Bland liljor ligger all flärd och drömmer.
Din bleka kind icke mer mig rör.
Armodet hvilar derinnanför:
Och dina tankar som blommor flyta
Förutan hjertblad på lifvets yta.
På dig jag aldrig skall bygga mer,
Men stiga ensam i grafven ner;
Det ordet jag tar aldrig tillbaka:
Den som kan lida, kan ock försaka.
III.
Marias öde.
«Han är borta, kan försaka,
Var ej, som en vedja, svag;
Men han kommer väl tillbaka,
Såg väl att jag lekte, jag.
Trumpen kärlek är som dyster
Sorg uti ett bröllopshus:
Kärleken är vårens syster,
Den bör vara glad och ljus.
Men han dröjer, kanske väntar
Han derute, full af harm;
Snart han dock på dörren gläntar,
Och jag ligger vid hans barm.
Jag har lekt med honom, tänker
Leka nu med mig igen:
Vingar det åt stunden skänker,
Gör den till en Amor än.«
Så satt Maria alltjemt och tänkte,
Men hjertat skänkte
Ej henne ro: ty med Fredrik den
Var borta än.
Och veckor gingo; hon dem beräknar,
Men kinden bleknar,
Och af dess rosor till slut det var
Ett sken blott qvar.
Hon flydde alla; var ständigt inne;
Men i sitt sinne
Hon firar ofta, i minnets verld,
En himmelsfärd.
Uppå ett guldmoln hon tror sig vara,
Med Fredrik fara
Från rymd till rymd, genom ljusets elf,
En stjerna sjelf.
Hon tror sig sitta, den liljeblida,
Vid Fredriks sida.
Hon trycker honom, med trofast arm,
Till trogen barm.
Men när hon sedan ur drömmen vaknar
Och honom saknar,
Då stirrar hon, och hon brister ut
I gråt till slut.
Hon bortdör sakta. Dess bröst och hjerta
Förtärs af smärta.
Blott tvinsjuk oro, i svepning klädd,
Står vid dess bädd.
Det finns ej qval, fast hon ej det sade,
Som hon ej hade.
Som i dess bröst icke byggt sig bo
Med örneklo.
En dag, då solen, den purpurklädde,
Ur östern trädde,
Då fann man henne, vid strålens glöd,
På bädden död.