Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 17

←  Överenskommelsen

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund Rosas nya dräkt

Lektioner i fysiologi  →

SJUTTONDE KAPITLET.
Rosas nya dräkt.

— Ack, sir, det är visst bäst att ni går dit upp nu genast. Annars är jag rädd att det blir för sent, ty jag hörde miss Rosa säga, att hon är övertygad att ni ej skall tycka om det, och att hon aldrig skall våga visa sig för er, utstyrd på det viset.

Detta yttrade Phebe, i det hon stack in huvudet i doktor Alecs rum, där han var sysselsatt med läsning.

— Jaså, de hålla på därmed nu! sade han och steg genast upp liksom fattande ett beslut.

— Ja sir, de tala för saken så mycket de förmå, och miss Rosa ser ut, som om hon icke riktigt visste hur hon skulle bete sig, ty allt är modernt och fint och hon ser mycket präktig ut däri. Fast nog tycker jag bättre om henne i hennes gamla kläder, svarade Phebe.

— Ja, du är en förståndig flicka, Phebe, och jag skall väl göra slag i saken för Rosa, och du skall räcka mig en hjälpsam hand. Är allt i ordning i hennes rum, och vet du riktigt väl hur alla kläderna skola sättas på?

— Ja bevars, sir, men de ä ju så löjliga! Jag är säker på, att miss Rosa skall tro att alltsammans är ett skämt, sade Phebe, som omöjligt kunde avhålla sig från att skratta.

— Det är detsamma vad hon tänker, bara hon lyder. Bed henne, att hon gör det för min skull, och hon skall snart komma underfund med, att det är det bästa skämt hon någonsin varit ute för. Nog får jag mig väl ett nappatag, men jag hoppas dock vinna segern till slut, sade doktor Alec och begav sig uppför trappan med en bok i handen och ett egendomligt leende på sina läppar.

Där var ett sådant slamrande av tungor i arbetsrummet, att ingen hörde hans knackning. Han öppnade därför dörren och kastade en forskande blick omkring rummet.

Tant Plenty, tant Clara och tant Jessie voro alla fördjupade i betraktande av Rosa, som klädd i full vinterpromenaddräkt efter allra sista modet långsamt vände sig omkring mellan dem och den stora trymån.

Bevare oss väll Detta var till och med värre, än jag hade väntat, tänkte doktorn med en rysning, ty för hans oinvigda ögon såg Rosa snarare ut som en påfågel än som en behaglig ung flicka, och han fann den nya dräkten varken vacker eller ändamålsenlig.

— Nu ser hon ut som andra flickor och som jag vill ha henne, sade tant Clara med en min av största belåtenhet.

— Hon ser ut som en ung dam på modet; men hur det är, så saknar jag min lilla Rosa, ty på min tid voro barn klädda som barn, svarade tant Plenty och tittade helt oroligt över sina glasögon. Hon kunde nämligen icke föreställa sig den varelse, hon hade framför sig, sittande i hennes knä, springande ärenden åt henne eller livande hela huset med barnslig munterhet.

— Ja, tiderna ha förändrats, tant lilla, och det dröjer litet, innan man hinner sätta sig in i nya seder och bruk. Men du, Jessie, tycker säkert bra mycket mera om denna dräkt än de lunsiga kläder, som Rosa haft hela sommaren. Var nu uppriktig och medgiv att du gör det! sade mrs Clara, som gärna ville hava litet beröm för sitt verk.

— Nåväl, min kära Clara, om jag skall vara fullkomligt uppriktig, så tycker jag, att denna dräkt är faslig, svarade mrs Jessie med en uppriktighet, som kom Rosa att stanna tvärt i sina svängningar.

— Hör, hör! ropade en djup basstämma, som kom alla de närvarande att spritta till, ty de fattade med ens, att fienden var mitt ibland dem.

Rosa rodnade ända upp till hattbrättet och föreföll både sig själv och onkeln som en liten toka.

Mrs Clara skyndade att förklara saken.

— Naturligtvis kan jag inte vänta, att du skall tycka om det, Alec, men jag anser dig ej kompetent att bedöma vad som är passande och klädsamt för en ung flicka. Därför har jag tagit mig friheten att ställa om en vacker promenaddräkt åt Rosa. Hon skall, förstås, ej begagna den, om du ej tillåter det, ty jag vet nog att vi lovat att låta dig bestämma vad du anser bäst för den stackars flickan under ett års tid.

— Jaså, det är en promenaddräkt, är det verkligen så? frågade doktorn helt saktmodigt. Vet du, jag skulle aldrig ha gissat, att den var ämnad att begagna om vintern och under rask motion till. Gå ett slag, Rosa, och låt mig få se hela dess skönhet och alla dess fördelar.

Rosa försökte att gå framåt med sin vanliga hurtiga gång, men den långa, tunga kjolen var henne i vägen, tuniken var så hårt knuten att hon ej kunde ta ut stegen, och de högklackade kängorna gjorde det omöjligt för henne att hålla sig riktigt rak.

— Jag har inte blivit van vid den ännu, sade hon ursäktande och trampade på släpet, då hon vände sig om för att gå tillbaka till sin första plats.

— Antag att en galen hund eller en skenande häst komme sättande, skulle ni väl kunna springa undan utan att falla omkull, herr överste? frågade doktorn, som med ett leende betraktade den lilla koketta hatten.

— Det tror jag inte jag kunde, men jag skall försöka, sade Rosa och gjorde ett språng över rummet. Hennes klackar fastnade i en matta, flera band sletos av, hatten for ned över ögonen på henne och hon föll pladask ned i en stol, där hon satt och skrattade så gott, att det smittade alla utom tant Clara.

— Jag tycker nästan, att en promenaddräkt, i vilken man ej kan gå, och en vinterdräkt, i vilken man blottställer hals, huvud och fötter för köld och fuktighet, förfelar sitt ändamål, Clara. I synnerhet då den ej heller är vacker, vilket kanske skulle i någon mån försona en med dess fullkomliga olämplighet,sade doktor Alec, under det han hjälpte Rosa att avtaga sitt flor. Han viskade därefter i hennes öra: — Utmärkt bra för ögonen, du kommer snart att se prickar för ögonen lika väl när du har det som när du inte har det. Nå, det blir alltid något för ögonläkaren att göra.

— Inte vackert! utropade mrs Clara med hetta. Gud, vad de karlarna ha för smak! Det är det allra finaste tyg, silke och kamelhår, äkta strutsfjädrar och en dyrbar hermelinsmuff. Vad skulle väl kunna vara smakfullare eller mera passande för en ung flicka?

— Jo, det skall du snart få se, om Rosa bara vill göra mig till viljes och gå in i sitt rum och taga på sig den dräkt, hon finner där, svarade doktorn.

Vid detta oväntade svar antog tant Clara en högst bedrövlig min. Hon svarade därefter med en suck av undergivenhet i en klagande ton: — Jag hoppades verkligen, att du skulle låta henne få begagna min dräkt, ty du har länge nog pinat det stackars barnet med att bära dessa förfärliga kläder, som skulle kunna fördärva vilken flickas smak som helst.

— Du säger, att jag pinat flickan, och då tänker du styra ut henne på detta sätt! svarade doktorn och pekade därvid på den lilla modedockan, som skuttade ut ur rummet så fort som det var henne möjligt att röra sig.

Skallande gapskratt hördes från Rosas rum och framkallade ofrivilliga leenden hos alla dem, som lyssnade till det glada ljudet.

— Det är väl något nytt upptåg av dig, Alec? frågade tant Plenty godmodigt, ty hon hade börjat gå in på brorsonens besynnerliga idéer, emedan hon såg att de verkade gott.

— Ja, tant, det är det. Ett alldeles nytt upptåg, och jag hoppas att det skall falla dig i smaken. Jag upptäckte vad Clara hade i sinnet och ställde därför så till, att min dräkt också skulle bli färdig i dag, för att kunna anställa en tävlan. Jag tänker alldeles inte »pina det stackars barnet», utan jag ämnar låta Rosa välja, och om jag inte mycket misstager mig; så kommer hon att tycka mest om min dräkt. Medan vi vänta skall jag förklara mig litet närmare.

Jag har fått tag i denna lilla bok, och jag fäste mig genast vid det sunda förnuft och den goda smak den vittnar om, ty den föreslår för damerna ett sätt att kläda sig, som är både hälsosamt och vackert, och detta är en god sak. Det börjar från början, som synes av dessa planscher, och jag tycker, att damerna i allmänhet borde fröjda sig åt att en sådan lättnad erbjudes dem, sade doktorn och lade boken framför tant Plenty, som genast satte glasögonen på näsan och betraktade planscherna. Därefter utropade hon helt förargad:

— Kors i alla mina dagar! De där tingestarna äro ju alldeles lika Jamies nattbyxor. Du menar väl aldrig heller, att Rosa skall visa sig ute i en sådan kostym? Det är då rent av opassande, och jag skall åtminstone inte samtycka därtill!

— Jo, det menar jag verkligen, och jag är övertygad att min förståndiga tant skall giva sitt samtycke därtill, när hon får höra, att dessa — nåväl, jag skall benämna dem med ett indiskt namn — pyjamas skola sitta inunder, och att Rosa kan begagna vilka vackra klänningar hon vill utanpå. Dessa båda dräkter av flanell, i ett enda stycke hela dräkten uppifrån och ned, med blott ett litet skört fästat omkring livet, skall hålla flickan varm, utan att belastas med bälten, veck, spännen och rosetter. Musklerna få fritt rum för sin verksamhet, och såvida jag kan hindra det, skall hon slippa både ryggvärk och hela den långa rad av lidanden, som ni, stackars kvinnor, tro att ni omöjligt kunna undgå.

— Jag för min del tycker att dräkten inte är anständig, och Rosa blir säkert helt förskräckt för den, började tant Clara, men tystnade plötsligt, då Rosa visade sig i dörren och inte såg det allra ringaste förskräckt ut.

— Kom hit, min lilla modell, och visa dig, sade onkeln med en gillande min, då hon kom in med ett så skälmskt och muntert utseende, att det tydligt syntes att hon fann nöje i upptåget.

— Nå, det där tycker jag inte är något märkvärdigt alls. Det är en snygg och enkel dräkt; tyget är gott, och den ser inte otrevlig ut alls, om du vill att hon skall se ut som en liten skolflicka. Men inte är det ett tecken till stil i den, och det skulle aldrig falla någon in att ens vända sig om och se på den, sade tant Clara, som trodde, att denna sista anmärkning skulle giva dödsstöten åt hela planen.

— Ja, det är just vad jag önskar, sade den retsamme doktorn och gnuggade händerna helt belåten. Nu ser Rosa ut för vad hon verkligen är: en liten blygsam flicka, som inte vill att man skall gapa på henne, Men nog kommer hon ändå att få en och annan gillande blick av de personer, som sätta mera värde på en enkel och förståndig dräkt än på bjäfs och grannlåt. Vänd dig omkring, min Hebe, och låt mig vederkvicka mina ögon med din åsyn.

Det var dock ej så särdeles mycket att se på. En vacker, enkel klänning av en mörk och behaglig brun färg och som räckte till skaften på ett par nätta kängor med låga klackar. Jacka och mössa med pälsbräm, en röd halsduk kring halsen, och de vackra lockarna uppknutna med ett sammetsband i samma färg. Detta var hela dräkten, vilken gjorde ett gott intryck, ty den såg enkel, varm och behaglig ut.

— Nå, hur tycker du om denna dräkt, Rosa? frågade doktorn, som ansåg hennes tanke i saken viktigare för framgången av hans nya idé än alla tanternas tillsammantagna.

— Den känns litet lätt och besynnerlig, men varm är jag, som om jag stode i en ugn, och ledig och obesvärad, ty det är ingenting som hindrar mig att röra mig fritt, svarade Rosa och gjorde ett litet skutt, så att man såg ett par tätt åtsittande damasker på hennes ben, vilka nu kunde röra sig med samma frihet och lätthet som en gosses, ehuru de doldes av kjolarna.

— Du kan springa ur vägen för arga hundar och gå raskt framåt utan att falla på näsan nu, inte sant?

— Ja, onkel! Antag nu, att hunden kommer där, så hoppar jag bara över en mur så här — och när jag är ute och promenerar en kall vinterdag, då går jag så här!

Hon var så helt och hållet inne i saken, att hon svängde sig över soffkarmen med samma lätthet som en av hennes kusiner skulle ha gjort, och gick därefter hela det långa salsgolvet framåt med en fart, som om hennes bastanta skodon varit besläktade med de namnkunniga sjumilastövlarna.

— Nå, där har du det! Nu ser du hur det kommer att gå! Kläd henne som en pojke, och hon skall snart också anta en pojkes fasoner. Jag kan inte med dylika påhitt av överspända kvinnor! utropade mrs Clara, då Rosa kom springande tillbaka.

— Ja, men ser du, somliga av dessa förståndiga idéer ha upprunnit i huvudet på en av våra förnämsta modister, vilken har förmåga att göra dig behaglig eller — vad du sätter mera värde på — »stilig» till det yttre, på samma gång du känner dig helt lätt och obesvärad och har en angenäm känsla av trevnad. Jag hörde just av mrs Stone, att mrs Van Tassel varit hos henne och låtit göra sig en fullständig dräkt sådan som denna. Herr Van Tassel själv berättade mig, att hon nu alldeles upphört med att ligga på soffan hela dagarna och i stället är ute och i rörelse, så att det är alldeles förvånande, när man betänker hur svag hennes hälsa varit.

— Vad säger du! Låt mig få se på boken ett ögonblick, bad tant Clara och betraktade de nya mönstren med mera vördnad än förut, ty om den tongivande och eleganta mrs Van Tassel begagnade denna dräkt, i vilken det ej fanns »ett tecken till stil», så gick det verkligen icke an att hon själv blev efter, det måtte nu strida aldrig så mycket emot hennes smak.

Doktor Alec såg på mrs Jessie, och de 1ogo båda, ty hon var med i hemligheten och fann mycket nöje därav.

Under tiden undersökte tant Plenty Rosas kostym, ty flickan hade nu tagit av sig jackan och hatten och förklarade helt ivrigt de nya underklädernas beskaffenhet.

— Snälla tant, om du ändå tyckte om denna dräkt! Jag har beslutat att jag skall tycka om den, efter onkel önskar det, ty han vet bättre än någon annan vad som är nyttigt, det är jag övertygad om, och jag skulle kläda mig i en säck, om han bad mig göra det.

— Det skall jag inte be dig om, Rosa lilla. Jag vill bara, att du noga överväger saken och jämför de båda dräkterna samt sedan väljer, vilken du tycker anstår dig bäst, svarade doktor Alec, som kände sig tämligen övertygad, att han vunnit spelet.

— Visst tar jag denna, kära onkel. Den andra är mycket modern och — ja, jag kan inte neka, att jag tycker den är vacker — men den är mycket tung och obekväm, och jag tror, att jag skulle förefalla mig såsom en levande docka, om jag klädde mig i den. Jag är mycket tacksam, tant Clara lilla, men jag vill allt helst behålla denna om jag får.

Rosa sade detta milt och bestämt, ehuru det ej var utan, att hon kastade en blick av saknad på den andra dräkten, som Phebe hade burit in i rummet, och det var ej heller underligt, att hon gärna ville vara klädd som andra flickor. Tant Clara suckade, onkel Alec 1og och sade med hjärtlighet:

— Tack, min flicka. Nu vill jag att du läser denna bok, så skall du förstå varför jag bett dig därom. Och sedan, om du vill, skall jag giva dig en ny lektion. Du bad mig i går, att jag skulle lära dig något nytt, och det jag nu ämnar lära dig är nödvändigare än både att tala franska och att sköta hushållet:

— O, vad är det, onkel? frågade Rosa och tog upp boken, som tant Clara med missnöjd min kastat ifrån sig.

Ehuru doktor Alec var fyrtio år gammal, hade han ännu ej mistat den pojkaktiga smaken att retas, och då han nu var helt stolt över sin seger, kunde han ej motstå begäret att förarga mrs Clara genom att föreslå de allra förskräckligaste möjligheter. Han svarade därför, halvt på allvar, halvt på skämt:

— Det är fysiologi, Rosa. Skulle du inte tycka om att få studera läkarkonsten med din farbror till lärare och sålunda fortsätta hans praktik, när han en gång slutar upp därmed? Om du har lust därtill, så skall jag taga fram mitt gamla skelett i morgon.

Detta var för mycket för tant Clara; hon tog därför helt hastigt avsked och begav sig hemåt med hjärtat fullt av oro över mrs Van Tassels nya dräkt och Rosas nya studium.