Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 18

←  Rosas nya dräkt

Rosa eller De åtta kusinerna av Louisa May Alcott Översättare: Bertha Sandlund Lektioner i fysiologi

Julen  →

ADERTONDE KAPITLET.
Lektioner i fysiologi.

Rosa antog sin onkels tillbud. Då tant Myra några dagar därefter tidigt en morgon kom på visit och hörde röster i doktorns rum, öppnade hon dörren, men gav till ett skrik och slog genast åter igen den med ett förfärat utseende. Doktorn gick strax emot henne och frågade vad som var på färde.

— Och det kan du fråga, när du har framför dig den där långa lådan, som är så lik en likkista, att jag verkligen trodde, att det var en sådan, och den där hemska figuren, som stirrade mig rakt i ansiktet, när jag öppnade dörren! svarade mrs Myra och pekade på skelettet.

— Här studeras läkarvetenskap, och kvinnor ha fritt tillträde till detta universitet. Var därför god och stig in, min fru, och begagna er av föreläsningarna, om ni vill göra mig den äran, sade doktorn och uppmanade henne med en inbjudande gest och sin artigaste bugning att stiga in.

— Ja, gör det, snälla tant. Det är verkligen förtjusande! ropade Rosa, vars blomstrande ansikte, leende och nickande helt muntert, tittade fram bakom skelettet.

— Vad i alla dar har du för dig, barn? frågade tant Myra stirrande omkring sig och sjönk tillintetgjord ned i en stol.

— Åjo, jag håller på att lära mig benbyggnaden i dag, och det är så roligt. Det är tolv revben, som tant vet, och de två sista kallas lösben, emedan de ej äro fästa vid bröstbenet. Det är därför de tryckas in så lätt, om man snör sig hårt och klämmer in lungorna och hjärtat i — låt se, hur var det nu det hette, det där långa ordet — jo, jag minns nu — bröstkaviteten! Och därvid strålade hon av stolthet att kunna få lysa med den smula kunskap hon hunnit förvärva.

— Tror du verkligen, att det kan vara bra för henne att sitta med näsan över den där tingesten? Hon är ett nervöst barn, och jag fruktar, att det kan göra henne mycken skada, sade tant Myra och betraktade helt orolig Rosa, där hon stod och räknade ryggkotorna och med en frågande min rörde vid en ländkota.

— Det är ett förträffligt studium och roar henne mycket, och jag ämnar lära henne hur hon skall bära sig åt, för att hennes nerver ej ska genom okunnighet och brist på eftertanke bli en lika stor plåga för henne som för så många andra kvinnor. Det är ett fullkomligt misstag att betrakta dessa saker som en hemlighet eller något avskräckande, och min mening är, att Rosa skall lära känna och uppskatta sin kropp så, att hon ej tillåter sig att lättsinnigt behandla och fördärva den, såsom de flesta kvinnor göra.

Det var riktigt löjligt att se tant Myras min, då Rosa stod framför henne med ena handen helt vänligt vilande på skelettets skuldra. Varje ord doktorn och Rosa yttrade anslog en ömtålig sträng hos den goda frun, och då hon stod och hörde på dem, visade sig för hennes inbillnings öga en hel rad med flaskor och pillerdosor och förebrådde henne den »okunnighet och brist på eftertanke», som gjorde henne till vad hon var, en nervös, sjuklig, olycklig gammal kvinna.

— Nåväl, jag nekar inte att du kan ha rätt, Alec, men driv det bara inte för långt, Kvinnor behöva inte så mycken skicklighet i dessa ämnen och passa inte alls därför. Jag skulle ej kunna röra vid den där otäcka figuren, och jag får ont bara jag hör er tala om organ och dylikt, sade tant Myra och förde handen till sidan.

— Skulle det inte vara roligt att veta, att levern sitter i högra sidan, tant, och inte i den vänstra? frågade Rosa med ett skälmaktigt leende, ty hon hade nyligen hört att tant Myras leversjukdom ej satt på rätta stället.

— Det är en förgänglig värd vi leva i, barn, och det gör inte mycket till saken var plågan sitter, ty förr eller senare gå vi dock alla bort och komma icke åter, svarade tant Myra i klagande ton.

— Nej, nog vill jag ha reda på vad det är som för mig till graven, om det är mig möjligt, och under tiden tänker jag roa mig så gott jag kan, trots den förgängliga världen. Jag skulle önska, att du gjorde så med, lilla tant, och kom och studerade för onkel. Jag är säker på att det skulle göra dig gott, sade Rosa och gick tillbaka till sina ryggkotor, med ett ansikte så strålande, att tant Myra inte hade hjärta att säga ett ord för att nedslå hennes iver.

Gossarna gjorde naturligtvis narr av hela företaget och retade doktor Alec och hans elev utan miskund. Men dessa höllo dock troget i med sitt nya studium, och en dag inträffade något, som kom kusinerna att hädanefter taga sig bättre till vara.

Det var en fridag. Rosa satt uppe i sitt rum och tyckte, att hon hörde kusinernas röster, varför hon sprang ned att välkomna dem. Men inga kusiner syntes till.

Nej, jag måtte ha misstagit mig, men de komma väl snart och då ska vi ha trevligt, sade hon för sig själv och gick in i läsrummet att vänta. Hon stod och hängde över bordet betraktande en karta, då ett besynnerligt buller nådde hennes öron. Det var ett sakta knackande, som hon först ej hörde varifrån det kom, men då hon lyssnat en stund upptäckte hon, att det kom ifrån det inre av lådan, vari skelettet låg, när det inte begagnades. Denna låda stod upprätt i fördjupningen mellan tvenne bokskåp, i bortersta ändan av rummet, en skum vrå, där den var ur vägen,

Under det Rosa stod och såg åt detta håll och undrade, om en råtta blivit instängd i lådan, gled dörren till den långsamt upp, och till sin stora förskräckelse såg hon den beniga armen lyftad och ett benigt finger vinka åt henne. Under häftig hjärtklappning sprang hon mot dörren för att skynda ut, men just då hon ämnade vrida om nyckeln hörde hon ett besynnerligt, kvävt skratt, som kom henne att stanna tvärt och rodna av harm. Hon hämtade sig litet och gick därefter långsamt fram till det vinkande skelettet. Vid närmare betraktande upptäckte hon svarta trådar, som voro fästa vid armen och fingrarna; ändarna av dessa trådar försvunno genom små hål, som voro gjorda i lådans botten. Då hon tittade in i fördjupningen bakom lådan fick hon även syn på spetsen av en armbåge, betäckt av ett grovt, grått tyg, som hon mycket väl kände igen.

Hastigt som blixten fattade hon skämtet. Hennes fruktan försvann, och med ett försmädligt leende tog hon en sax, klippte av trådarna, och — den beniga armen föll ned till sidan med ett skramlande läte.

Innan hon hunnit ropa sitt: — Kom fram, Charlie, och låt skelettet vara! uppstod ett högljutt sorl av röster, vilka under skratt och begabberier förklarade för den dolda skälmen, att hans skämt var fullkomligt misslyckat.

— Jag sa, att han inte skulle göra det, emedan du kunde bli skrämd, forklarade Archie, i det han klev fram ur ett skåp.

— Och jag hade en eau-de-cologneflaska i beredskap ifall hon skulle dåna, tillade Steve och stack upp huvudet bakom den stora länstolen.

— Ä, så dumt, att du inte tog till schappen och skrek som en gast! Det litade vi så säkert på, att du skulle göra, och gladde oss redan på förhand åt hur roligt vi skulle ha åt dig, sade Geordie, vilken tillika med Will kom framrullande under soffan liksom ett annat bylte.

— Du börjar bli alltför modig, Rosa. De flesta flickor skulle åtminstone ha fått en dåndimp, om de sett den där gamla gossen vinka med fingret åt dem, klagade Charlie och trängde sig fram helt dammig och missbelåten från det gömställe, där han suttit inklämd.

— Å, jag har hunnit vänja mig vid edra upptåg nu, så jag är alltid beredd och på min vakt. Men det säger jag er, att skelettet får ingen göra narr av, ty det vet jag att onkel inte skulle tycka om. Var därför snälla och låt bli det, svarade Rosa.

I detsamma kom doktor Alec in, och då han genast förstod hur med saken förhöll sig, sade han lugnt:

— Jag skall berätta er hur jag fått detta skelett, och jag är övertygad att ni, sedan ni hört detta, skola behandla det med tillbörlig respekt.

Gossarna slogo sig genast ned, var och en på den möbel, som var närmast till hands, och lyssnade uppmärksamt.

— För många år sedan, när jag var vid hospitalet, blev en stackars karl intagen där, vilken hade en mycket svår och plågsam sjukdom. Det fanns intet hopp om hans vederfående, men vi gjorde allt vad vi kunde för honom, och han kände sig så tacksam därför, att han, när han dog, lämnade oss sin kropp, på det att vi måtte kunna upptäcka hemligheten av hans lidande och sålunda sättas i stånd att hjälpa andra, vilka ledo av samma åkomma. Detta lände verkligen också till mycken nytta, och hans mod och tålighet gjorde, att vi ej glömde honom, när han äntligen fått sluta sitt kvalfulla liv. Han tyckte, att jag varit särdeles vänlig emot honom, och sade till en av mina kamrater: »Säg doktorn att jag testamenterar honom mina ben, ty jag äger intet annat i hela vida världen, och jag skall ej sakna dem det allra ringaste, när de svåra plågorna äntligen dödat mig.» Och på detta sätt blev skelettet mitt, och därför har jag också förvarat det så omsorgsfullt, ty ehuru Mike Nolan blott var en fattig och okunnig man, gjorde han dock allt vad han förmådde för att hjälpa sina medmänniskor och bevisa sin tacksamhet emot dem, som sökt hjälpa honom i hans nöd.

När doktor Alec slutat sin berättelse, gick Archie fram till lådan och stängde den med lika mycken vördnad, som om den inneslutit en egyptisk konungs mumie; och de andra sågo på varandra under en högtidlig tystnad, som tycktes intyga, att denna enkla historia gjort ett djupt intryck på dem.