Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 19

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Lektioner i fysiologi
Rosa eller De åtta kusinerna
av Louisa May Alcott
Översättare: Bertha Sandlund

Julen
Oro i lägret  →


[ 121 ]

NITTONDE KAPITLET.
Julen.

Rosa hade tagit löfte av Phebe, att hon skulle komma upp på hennes rum tidigt på julmorgonen och taga med sig sin strumpa[1], ty undersökningen av detta bemärkelsefulla plagg förlorar hälften av sitt behag, om ej åtminstone två små huvuden mötas över de skatter det innehåller, och om ej två glada röster yttra sin glädje och sin överraskning däröver.

När Rosa vaknade denna morgon föllo också hennes ögon på den trogna Phebe, som, insvept i en stor schal, satt på mattan framför en sprakande brasa och hade den alldeles orörda strumpan bredvid sig.

— En glad jul! ropade Rosa, vänligt leende.

[ 122 ]— Ävenledes! svarade Phebe med så mycken hjärtlighet, att det gjorde en gott att höra henne.

— Tag nu hit strumporna, så att vi strax få veta, vad vi fått, sade Rosa, och satte sig i ordning bland kuddarna med ett ivrigt barns hela nyfikenhet.

Ett par långa, knöliga strumpor lades nu på täcket, och deras innehåll undersöktes med förtjusning av de båda flickorna, ehuru var och en av dem väl kände till varenda sak, som den andras strumpa innehöll.

Vad de fingo kan just göra oss detsamma. Men nog voro de utan tvivel utomordentligt belåtna, ty Rosa ropade, sedan hon noga betraktat allt, med ögonen strålande av glädje och tacksamhet:

— Minsann tror jag inte, att jag fått varenda sak på jorden, som jag önskar! Och Phebe svarade, med en leende blick på alla de skatter hon hade i sitt knä: — Ja, jag har då aldrig i mina dar haft en sådan jul, sedan jag född vart!

Därpå tillade hon med en viktig min:

— Önska ändå något mera, miss Rosa, ty jag vet två presenter till, som stå utanför dörren för er räkning.

— O, jag blir ju riktigt överhopad med skänker! utropade Rosa med livlighet. Jag brukade förr alltid önska ett par glasskor sådana som Cendrillons, men då jag ej kan få ett par sådana, vet jag verkligen inte vad jag skall önska.

Phebe klappade händerna, sprang upp ifrån sängkanten, där hon suttit, och gick fram till dörren muntert yttrande:

— Ja, den ena presenten är verkligen för edra fötter. Men jag vet inte vad ni skall säga om den andra. — Jag tycker att den är förtjusande.

Detta tyckte också Rosa, när hon fick se ett par glänsande skridskor och en vacker, elegant kälke.

— Detta är från onkel Alec, det är jag säker på. Ty när jag nu ser det, kommer jag ihåg, att jag en gång nämnde, att jag gärna skulle vilja lära åka kälke och skridsko, Ack, så vackert! Och se så bra skridskorna passal! sade Rosa efter att ha satt sig på den nya kälken och provat en skridsko på sin lilla bara fot. Phebe stod bredvid och beundrade den vackra tavlan.

— Nu få vi lov att klä på oss fort, ty det är mycket att göra i dag, och jag vill gärna stöka undan därmed i tid för att sedan hinna prova min kälke före middagen.

— Bevare oss väl, jag borde för länge sen ha dammat i förma[ 123 ]ket! ropade Phebe, och därmed skildes de båda flickorna åt med så strålande ansikten, att vem som helst kunde ha gissat vad det var för en dag, om man ej vetat det förut.

— Ser du, Rosa, Birnamsskogen kommer till Dunsinane, sade doktor Alec och steg upp från frukostbordet för att öppna dörren åt den procession av gröna grenar och kvistar, som kom tågande uppför trappan.

Snöbollar och julönskningar haglade under några minuter i luften. Därefter började alla att arbeta på att pryda det gamla huset med grönt, ty hela familjen åt alltid middag där den dagen.

— Jag har ridit miltals för att få denna lilla rara kvist, som jag skall sätta här för att kröna verket, sade Charlie, i det han fäste en mörkgrön kvist vid ljuskronan i förmaket.

— Den är då inte så särdeles vacker, sade Rosa, som höll på att”pryda spiseln med glänsande kvistar av järnek.

— Det är detsamma, det är ändå mistel, och vem det vara må, som kommer att stå därunder någon gång i afton, har man rättighet att kyssa, hon må vilja det eller ej. Så nu är det bäst att ni äro på er vakt, mina damer, sade den retsamme prinsen och kastade utmanande blickar på flickorna, som skyndsamt drogo sig ifrån detta farliga ställe.

— Å, mig skall du då inte lyckas fånga! sade Rosa med värdighet.

— Vi få väl se, vi få väl se, svarade Charlie.

— Jag har kastat mina ögon på Phebe, anmärkte Will i en nedlåtande ton, som kom dem alla att skratta.

— Gusigne honom, det skall han visst få, svarade Phebe med en så moderlig ömhet, att Will kände all sin ridderlighet försvinna.

»I den heliga julekväll,»

sjöng Rosa.

»I den heliga julekväll»,

instämde alla gossarna, och så sjöngo de hela denna vackra sång, som var en av deras favoritmelodier, och misteln blev därvid alldeles bortglömd.

Rosa hann gott med att försöka sina nya skridskor före middagen, och hon tog då sin första lektion på den lilla viken, vilken tycktes ha frusit till enkom av artighet emot henne.

Hon tyckte i början att det var mera besvärligt än roligt att oupphörligt falla omkull och resa sig upp igen, men med sex gossar till lärare lyckades det henne snart att stå för sig själv. Och [ 124 ]nöjd med denna framgång vederkvickte hon sig med att åka några varv på »Amasonen», såsom hennes släde blivit kallad.

— Ack, dessa olycksbådande rosor på kinderna! Vad jag lider av att se dem! jämrade tant Myra med sin profeterande stämma, då Rosa kom ned till middagen med kinder nästan lika röda som bären på järnekskvistarna, vilka prydde väggen, och lockarna så släta och väl ordnade, som Phebes omsorgsfulla händer kunnat få dem.

— Det gläder mig, att Alec tillåter den stackars flickan att göra sig vacker, oaktat alla hans befängda idéer, inföll tant Clara, som kände sig obeskrivligt tillfredsställd av den omständigheten, att Rosa hade tre garneringar på sin blåa sidenklänning.

— Det är ett mycket intelligent barn, och hon har sitt eget lilla sätt för sig, som dock behagar mig mycket, anmärkte tant Jane med ovanlig vänlighet. Rosa hade nämligen just räckt Mac en skärm för att skydda hans ögon mot det starka ljusskenet.

Om jag hade en sådan dotter att visa min Jem när han kommer hem, så skulle jag vara både stolt och lycklig, tänkte tant Jessie, men förebrådde sig ögonblicket därefter sin otacksamhet att ej vara fullkomligt nöjd, då hon var begåvad med fyra så präktiga pojkar.

Var och en vet vad en julmiddag är; det lönar därför ej mödan att beskriva den, utan skynda vi i stället att berätta, vad som hände vid slutet därav. Det dröjde så länge innan slutet kom, att gasen var tänd långt innan desserten var förbi, ty en snöstorm hade uppstått och mörkret inbröt snart. Men detta gjorde det blott så mycket trevligare i de varma, ljusa rummen, uppfyllda av glada människor. Alla voro muntra, men Archie tycktes i synnerhet vara i en särdeles livad sinnesstämning — ja, så livad, att Charlie anförtrodde Rosa, det han fruktade att chefen hade för flitigt anlitat vinkarafferna.

Rosa förklarade helt förargad denna beskyllning för falsk, ty när skålar druckos på det gamla goda viset, vilket behagade de äldre, hade hon märkt, att tant Jessies gossar fyllde sina glas med vatten; och hon hade gjort likaså, trots prinsens skämt och anmärkningar.

Men Archie var verkligen ovanligt livad; och då någon påminde om, att det var onkel Jems bröllopsdag, och önskade att han vore närvarande och kunde hålla ett tal — då överraskade hans äldste son familjen därmed, att han försökte göra det i faderns ställe. [ 125 ]Han talade visserligen något blomsterprytt och osammanhängande som fallet vanligen är med dem, som första gången hålla tal, men slutet av hans föredrag förklarades allmänt såsom särdeles lyckat. Han vände sig nämligen med djup rörelse i röst och blick till sin mor och önskade, att lycka och välsignelse fortfarande måtte följa henne på hennes bana, att hon bland livets törnen måtte lyckas finna någon skön ros, som kunde glädja och vederkvicka hennes ålderdom, samt att hennes högsta glädje med det snaraste måtte skynda till hennes möte över hav och land, trots stormar och oväder.

Denna häntydning på kapten Jem, som nu var på hemvägen, kom mrs Jessie att torka sina ögon på servetten; gossarna däremot uppstämde ett väldigt »hurra». Därpå, liksom om detta ej vore nog uppståndelse, rusade Archie ut ur rummet, som om han blivit alldeles yr i huvudet.

— För blygsam att stanna och ta emot beröm, sade Charlie, som tyckte att plikten bjöd honom att ursäkta sin chefs besynnerliga uppförande.

— Phebe vinkade åt honom! Jag såg henne ju, ropade Rosa och blickade ivrigt mot dörren.

— Kommer det flera presenter? frågade Jamie, i samma ögonblick hans bror åter visade sig, mera livad än någonsin.

— Ja, en present åt mamma, och här är den! skrek Archie och slog upp dörren på vid gavel för en stor och stark man, som ropade:

— Var har jag min lilla gumma? Första kyssen åt henne, och sedan får det gå över lag så fort jag hinner.

Innan han ännu hunnit få dessa ord över sina läppar, låg mrs Jessie redan vid hans bröst, och fyra pojkar hoppade omkring honom och frågade, om det inte snart var deras tur.

Det är ju naturligt, att det uppstod en glad villervalla för en stund. Rosa drog sig därunder tillbaka till en fönstersmyg och betraktade vad som passerade med samma intresse, som om det varit ett kapitel ur en julhistoria.

— Alla raska och alla församlade här, Gud vare lov! sade kapten Jem vid den första paus som uppstod och såg sig omkring med glädje och tacksamhet.

— Alla utom Rosa, svarade den lille trogne Jamie, som ej glömde den frånvarande,

— Minsann, hade jag inte så när glömt bort barnet! Var är [ 126 ]Georges lilla flicka? frågade kaptenen, som ej hade sett Rosa, sedan hon var ett spätt barn.

— Det är bättre, om du säger Alecs stora flickan, sade onkel Mac, i det han förklarade att han var rasande svartsjuk på sin bror.

— Här är jag, sir, svarade Rosa och kom fram från sitt gömställe bakom gardinerna, med ett utseende som om hon bra mycket hellre hade stannat kvar där.

— Det var katten, vad den ungen har vuxit! utropade kapten Jem, släppte ned pojkarna ur sitt knä och steg upp för att hälsa på den stora damen som en gentleman, vilket han också i själva verket var. Men hur det var, när han fattade hennes hand för att skaka den såg den så liten ut, att den alldeles försvann i hans, och hennes ansikte påminde honom så livligt om hans avlidne broders, att han ej var nöjd med denna stela hälsning. De genomträngande ögonen antogo plötsligen en mildare glans, och han lyfte henne upp i sina armar, lutade sin sträva, väderbitna kind emot hennes och viskade.

— Gud välsigne dig, barn! Förlåt mig, om jag glömde dig för ett ögonblick, och var övertygad, att ingen av dina släktingar kan vara gladare än onkel Jem att se dig här.

Och därmed var allt gott igen, och när han släppte ned henne, var hennes ansikte så strålande, att det var tydligt att något trolleri blivit använt för att förjaga den känsla av nedslagenhet, som gjort att hon så länge hållit sig gömd bakom gardinen, då hon såg sig bortglömd.

Där påslogo alla sig ned för att få höra om hemresan. Kaptenen berättade, hur han hade föresatt sig att göra allt för att kunna fira julhelgen i hemmet; hur allt hade sammansvurit sig för att lägga hinder i vägen för denna hans plan; och huruledes han i sista ögonblicket dock lyckats. Han hade telegraferat till Archie, bedjande honom bevara hemligheten och vara beredd på sin fars ankomst vilket ögonblick som helst, ty skeppet hade gått in i en annan hamn och det kunde hända, att han ej kom fram förrän mycket sent.

Sedan berättade Archie hur detta telegram hade bränt i hans ficka under hela middagen, hur han hade måst taga Phebe med i förtroendet, och hur skickligt hon hade kvarhållit kaptenen, tills talet var slut och hans uppträdande skulle göra största möjliga effekt.

De äldre skulle väl rätt gärna ha suttit där och språkat hela aftonen, men ungdomen ville inte gå miste om sina vanliga upptåg och lekar. När därför en timme förflutit under muntert prat, bör[ 127 ]jade de bli otåliga, och sedan de en stund medelst stumma tecken rådgjort med varandra, hittade de på ett säkert medel att förmå familjerådet att bryta upp.

Steve försvann, och bäst det var hördes ljudet av en säckpipa därute i salen, uppmanande sällskapet att börja roligheten.

Steve surrade en Highland Fling, och de andra gossarna dansade den inför en krets av beundrande anförvanter. Men kapten Jem var en äkta sjöman och kunde följaktligen inte stå fåfäng, när något roligt var på färde. När således Steve miste andan och ej förmådde pipa längre, ställde han sig mitt i salen och ropade: — Vem vill dansa »sjömansdansen» med mig? — Han väntade dock ej på något svar utan började vissla melodin därtill så inbjudande, att mrs Jessie sprang fram, skrattande som en ung flicka, och började dansen med honom. Rosa och Charlie intogo sina platser bakom dem, och så dansade de med en färdighet och ett liv, som inspirerade alla de andra, så att de rycktes in i dansen den ena efter den andra.

Detta var en storartad början, och därpå följde åtskilliga andra danser, innan någon ville visa sig trött. Även Fun See utmärkte sig och valde till sin moatje tant Plenty, som han storligen beundrade såsom varande den fetaste av damerna i sällskapet, ty ju fetare en skönhet är desto bättre, anses det i hans land. Den glada gumman förklarade sig oändligt smickrad av hans beundran, och gossarna skrattade så gott åt hennes överraskning, när den lille kinesen fick tag i henne under misteln och ställde sig på tårna och, sträckande på sin lilla kropp allt vad han förmådde, helt ridderligt kysste hennes frodiga kind. Hur hans små svarta ögon lyste av förnöjelse över denna bedrift! Det var Charlie som uppmuntrat honom därtill, och Charlie var så ivrig att fånga Rosa, att han lade alla möjliga försåt för henne och mutade de andra gossarna att hjälpa honom. Men Rosa var på sin vakt och undgick alla hans snaror samt uttalade sitt förakt för sådana dumma bruk. För den stackars Phebe gick det inte lika väl, och det var Archie, som begagnade sig av hennes försvarslöshet, då hon helt oskyldigt stod och bjöd te åt tant Myra, som hon just råkade träffa under den olycksbringande kvisten. Jag undrar dock om den ädle chefen skulle ha tillåtit sig något sådant, om inte hans fars hemkomst gjort honom litet vimmelkantig, ty han bad strax helt ödmjukt om förlåtelse och tog från henne brickan, som hon i förskräckelsen var nära att släppa i golvet.

Jamie inviterade helt ogenerat alla damerna att komma och [ 128 ]kyssa honom; och vad onkel Jem angår, så måtte han ha trott, att hela rummet var en skog av mistel. Onkel Alec bröt av en bit av kvisten, lade den på tant Peaces mössa och kysste henne sedan ömt. Detta lilla skämt tycktes särdeles behaga henne, ty hon tyckte om att få sin del av den allmänna munterheten, och Alec var dessutom hennes favorit bland brorsönerna.

Endast Charlie lyckades ej fånga sitt skygga villebråd, och ju oftare hon undkom honom, desto fastare var hans beslut att snärja henne i sina nät. När all hans list kommit till korta, återstod honom intet annat än att övertala Archie att föreslå en pantlek.

Jag förstår allt vad du har i sinnet, herr Lurifax, tänkte Rosa och var så noga på sin vakt, att ej en enda av hela denna hög panter, som inom kort insamlades, tillhörde henne.

— Låt oss nu lösa in panterna och leka något annat, sade Will, som var helt okunnig om alla de sluga ränker, som smiddes överallt omkring honom.

— Ja, bara ett varv till, så ska vi göra det, sade prinsen, som hade lagt en ny snara.

Just som frågan kom till Rosa, hördes Jamie därute i salen skrika alldeles förtvivlat:

— O, kom hit ut, skynda, skynda — Rosa rusade upp, glömde frågan och blev, när hon åter kom in, hälsad med ett allmänt rop: »Pant, pant!» vari även den lille förrädaren instämde.

Nu har jag henne då äntligen, tänkte den unge skälmen och gladde sig åt sitt knep.

Nu är jag förlorad, tänkte Rosa då hon lämnade sin nåldyna i pant, med en sträng och trotsig min, som skulle ha skrämt vem som helst utom den oförskräckte prinsen. Vi måste dock tillstå att den kom även honom att tänka sig för två gånger och besluta »att släppa Rosa för gott pris», då hon hade-varit så klok och hållit sig undan så länge.

— Se här en vacker pant! Vad skall den göra, som den igenkänner? frågade Steve och höll nåldynan över huvudet på Charlie som nödvändigt ville vara domare och gömt den till sist.

— Hm, ja, ägaren skall föra gamle Mac fram under misteln och där kyssa honom helt beskedligt. Vad han skall bli rasande! Och den otäcke pojken skrattade av hjärtans lust åt den brydsamma belägenhet, vari han försatt två oskyldiga varelser.

Det uppstod en djup tystnad i det hörn av rummet, där ungdo[ 129 ]men höll till, ty de visste alla, att hän verkligen skulle bli rasande, då han ej kunde tåla dylika upptåg och hade gått att språka med de gamla, när leken började.

Charlie hade väntat, att Rosa skulle säga: — Det gör jag inte! Han blev därför helt förvånad, för att ej säga förtjust, då hon efter att en lång stund ha betraktat offret skrattande gick fram till herrarnas grupp och drog — sin onkel Mac med sig under misteln, där hon överraskade honom med en hjärtlig kyss.

— Tack, min unge, sade den överraskade onkeln och såg helt förtjust ut över denna oväntade heder.

— Nej, hör du, det är inte rent spel, började Charlie. Men Rosa avbröt honom och sade, i det hon gjorde en djup bugning för honom.

— Du sade ju »gamle Mac», och därför gjorde jag det, ehuru jag vet, att det var mycket näsvist. Detta var ert sista tillfälle, min herre, och det har ni förlorat.

Och det hade han också, ty medan Rosa talade, ryckte hon ned mistelkvisten och kastade den på elden, under det gossarna hurrade åt den modfällde prinsen och höjde den fintliga Rosa till skyarna.

— Vad är det för roligt ni ha för er? frågade Mac, som väcktes ur sina funderingar av det livliga skrattet, vari även de äldre instämde.

Men munterheten nådde först riktigt sin höjd, när Mac, sedan saken blivit förklarad för honom, uppmärksamt betraktade Rosa genom sina glasögon och därpå sade med filosofiskt lugn:

— Nå, jag tror inte, att jag skulle ha blivit så fasligt ond, om hon verkligen hade gjort det.

Detta roade gossarna över måttan, och hade ej några förfriskningar just i detta ögonblick blivit framsatta, så hade de väl aldrig slutat att retas med den stackars Mac, som omöjligt kunde finna något löjligt i den ädla resignation han visat vid detta tillfälle.

  1. Det är nämligen ett allmänt bruk i Amerika, att var och en tidigt på morgonen före uppvaknandet erhåller sina julgåvor instoppade i en strumpa. Övers. anm.