Rosa eller De åtta kusinerna/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Rosa får något att göra
Rosa eller De åtta kusinerna
av Louisa May Alcott
Översättare: Bertha Sandlund

Förlikningen
I valet och kvalet  →


[ 141 ]

TJUGUANDRA KAPITLET.
Förlikningen.

— Steve, du får lov att säga mig en sak, sade Rosa en dag, då hennes kusin stod framför spegeln och gjorde miner åt sin egen bild, medan han väntade på svar på en biljett, som han haft med sig från sin mor till tant Plenty.

— Kanske säger jag det och kanske inte. Vad är det fråga om?

— Ha inte Archie och Charlie blivit oense?

— Det kan väl hända; vi pojkar ha allt emellanåt våra små krakel, som du vet. Minsann tror jag inte, att jag får en vagel på mitt högra öga, svarade Steve och låtsades vara helt fördjupad i betraktandet av sina gula ögonhår.

— Nej, ser du, så lätt kommer du inte från saken. Jag vill veta alltsammans, ty jag är säker på att det är något värre än »ett litet krakel». Se så, tala nu beskedligt om det för mig, Steve lilla, så är du en snäll gosse.

— Bråka inte med mig! Du vill väl inte att jag skall springa med skvaller? brummade Steve, som kände sig helt villrådig.

— Jo, det vill jag, svarade Rosa med mycken bestämdhet, ty hon såg på honom, att hon hade gissat rätt, och beslöt att använda [ 142 ]hela sin övertalningsförmåga för att få ur honom hemligheten. Jag vill visst inte, att du skall tala om saker och ting för vem som helst, men för mig kan du gärna säga det, ja, du måste göra det, ty jag har rättighet att få veta det. Ni gossar behöva någon som håller litet reda på er, och det tänker jag göra, ty flickor äro förträffliga fredsstifterskor och veta så väl hur folk skall tagas. Det har onkel sagt, och han har aldrig orätt.

— Du har nog rätt i att jag bör tala om för dig, men låt inte pojkarna veta, att jag har skvallrat, ty då tror jag bestämt att prinsen hugger huvudet av mig. Ser du,saken är den, att Archie inte tycker om några av de pojkar Charlie sällskapar med, utan undviker dem. Detta förargar prinsen, och han fortfar att umgås med dem bara för att reta Archie. Detta gör, att det är litet spänt emellan dem, och de undvika helst att tala med varandra, om det är möjligt. Och det är hela historien!

— Är det dåliga gossar? frågade Rosa oroligt.

— Det tror jag inte. De leva visst bara litet friskt undan. De äro äldre än våra gossar, men de tycka om prinsen. Han är ju också en sådan trevlig pojke; han sjunger bra, dansar solodanser som du har sett och spelar vilket spel som helst. Han slog Morse ur brädet på biljard häromdagen, och det är verkligen någonting att skryta av, ty Morse tror åtminstone själv, att det inte finns något som han inte kan. Jag såg på dem, när de spelade, och det var mycket roligt.

Steve blev helt livad av sin stolthet över Charlie, som han mycket beundrade och bemödade sig att likna.

Rosa visste ej på långt när vilka faror sådana talanger och en sådan smak som Charlies medföra, men hon kände instinktmässigt, att något måste vara på tok, eftersom Archie var missnöjd.

— Om Charlie föredrager vilken biljardspelare som helst framför Archie då sätter jag inte mycket värde på hans smak, sade hon med stränghet.

— Nej, det kan du väl förstå, att han inte gör, men saken är den, att både Charlie och Arch äro så stolta, att ingen av dem vill ge efter. Visst har väl Arch rätt, förstås, men inte kan jag klandra Charlie heller, för att han tycker det är roligt att vara med de andra också någon gång. Om du visste vilka livade gökar de äro! sade Steve som bemödade sig att se helt allvarlig ut, ehuru hans ögon strålade vid minnet av de bedrifter, de »livade gökarna» utfört.

— O, om jag bara visste vad jag skulle göra åt saken! suckade Rosa. Om jag ändå kunde få dem att bli vänner igen, ty det är inte [ 143 ]någon fara för Charlie, om han bara har Archie vid sin sida, som är så god och förståndig.

Rosa hade beslutat att bliva fredsstifterska och väntade nu blott på ett tillfälle. Det yppade sig också inom kort.

Hon hade tillbragt en dag hos tant Clara, som haft litet ungdom hos sig och även bjudit Rosa, ty hon tyckte, att det var hög tid att hennes brorsdotter bekämpade sin blyghet och började deltaga i sällskapslivet. Middagen var slut, och sällskapet hade begivit sig hem. Tant Clara vilade sig, innan hon begav sig bort på en aftonbjudning, och Rosa väntade på, att Charlie skulle komma och följa henne hem.

Plötsligt kom Charlie in med vårdslös hållning och ett besynnerligt sömnigt utseende, tyckte Rosa. Då han varseblev henne, ryckte han likväl upp sig och sade, med ett leende som slutade med en gäspning:

— Jag trodde, du var hos mamma, och därför tog jag mig ett ögonblicks lur, sedan jag hade följt hem de där flickorna. Men nu står jag till din tjänst, Rosamunda, när helst du behagar.

— Du ser ut, som om du hade huvudvärk. Om så är, så bry dig inte om mig. Jag är inte alls rädd att springa hem ensam, det är ju så tidigt ännu, anmärkte Rosa, som ej kunde undgå att fästa sig vid sin kusins blossande kinder och tunga ögonlock.

— Jo, det skulle jag just tillåta! Jag får alltid huvudvärk, när jag dricker champagne, men det går nog över, när jag kommer ut litet i fria luften.

— Varför dricker du det då? frågade Rosa helt oroligt.

— Jag måste ju, när jag är värd. Börja nu inte, du också, att moralisera; jag har haft nog av Archies gammalmodiga idéer, så jag är inte alls angelägen om mera av den sorten.

Charlies ton var mycket frånstötande, och hela hans sätt så olikt den glada godlynthet, som vanligen utmärkte honom, att Rosa, kände sig helt nedslagen och milt svarade:

— Det var inte min mening att moralisera, men det är så svårt att se dem man håller av lida.

Detta hade en gripande verkan på Charlie, ty Rosas läppar darrade, ehuru hon försökte att dölja sin rörelse genom att lukta på blomman, som hon tog från sitt bröst.

— Jag är en riktig åsna, och nu ber jag dig om förlåtelse, Rosa, för min vresighet, sade han på sitt vanliga öppna och ärliga sätt, som var så intagande.

[ 144 ]— Ack, om du ville be Archie om förlåtelse också, så att ni bleve goda vänner igen, Du var aldrig vresig och frånstötande, när han var din bästa vän, sade Rosa och såg bedjande upp till honom.

I ögonblicket blev han åter helt förvandlad; han stod stolt och stel framför henne, hans ögon gnistrade av vrede, och han sade i det han åter antog den stolta översittartonen:

— Du skulle göra allra klokast, om du inte blandade dig i vad du ej förstår, min kära kusin.

— Men detta förstår jag, och det gör mig mycket ledsen att se er så kalla och stela emot varandra. Förr voro ni ju nästan oskiljaktiga, och nu talas ni knappast vid. Du var så beredvillig att be mig om förlåtelse, att jag inte inser, varför du ej kan göra det med Archie också, om du har orätt.

— Men det har jag inte! svarade han så kort och skarpt, att Rosa ofrivilligt ryckte till, och Charlie tillade i en lugnare, men ännu mycket högdragen ton: En gentleman ber alltid om ursäkt, när han visat sig häftig emot ett fruntimmer, men han ber inte en annan karl om ursäkt, då denne förolämpat honom.

Ett sådant brushuvud! tänkte Rosa och tillade skämtande i tanke att kunna narra honom att skratta:

— Jag talade inte om karlar utan om pojkar, den ene av dem en prins, som borde föregå sina blivande undersåtar med gott exempel.

Men Charlie ville inte ge efter och försökte att giva samtalet en annan riktning, i det han borttog den lilla guldringen från sin urkedja och allvarsamt sade:

— Jag har brutit mitt löfte och vill därför giva dig denna tillbaka och sålunda befria dig från den gjorda överenskommelsen.

Rosa var så sårad och bedrövad över sina felslagna förhoppningar, att hon talade helt skarpt och vägrade emottaga ringen, som denna avfälling räckte henne.

— Du är inte alls den jag trodde dig vara, och jag hyser inte den allra ringaste aktning för dig. Jag ville hjälpa dig att bli en bra karl, men du tycker inte om det, och jag skall inte försöka det en gång till. Du talar så mycket om att vara en gentleman, men det är du ändå inte, ty du har brutit ditt ord, och jag kan aldrig mera ha förtroende till dig. Jag vill inte, att du följer mig hem, jag går hellre med Mary. God natt.

[ 145 ]Och med detta sista förfärliga slag gick Rosa ut ur rummet och lämnade Charlie i fullkomligt lika stor förvåning, som om en av hans favoritduvor flugit på honom och hackat honom i ansiktet. Rosa råkade högst sällan i vredesmod; när det därför någon gång inträffade, gjorde det ett djupt intryck på gossarna. Det var då vanligen en rättfärdig vrede över någon orättvisa eller begånget fel, och ej blott en barnslig häftighet.

Det lilla åskvädret upplöste sig i några snyftningar, under det hon tog på sig ytterkläderna i tamburen, och när hon kom ut därifrån, såg hon helt vederkvickt ut efter den lilla skuren.

Efter ett kort avsked av tant Clara sprang hon ned att uppsöka Mary, husan. Men Mary var utgången, vilket även var förhållandet med betjänten, och Rosa smög sig ut genom bakporten, glad åt att ha undsluppit Charlie till följeslagare.

Däri misstog hon sig likväl, ty porten var knappt stängd, förrän hon hörde välbekanta steg bakom sig, och ögonblicket därefter stod prinsen vid hennes sida och sade, med ett uttryck av ånger och ridderlighet, vilket liksom en trollformel förjagade Rosas vrede:

— Du behöver inte tala med mig, om du inte vill, men jag måste se, att du kommer hem, min kära kusin.

Hon vände sig genast om, räckte honom handen och sade med hjärtlighet:

— Det är jag som var stygg. Förlåt mig, Charlie, och låt oss bli vänner igen.

Detta var bättre än ett helt dussin predikningar över det vackra i att förlåta, och det verkade även mycket mera på Charlie, ty han insåg nu, vilken vacker dygd ödmjukheten är, och fann, att Rosa, handlade ej annorlunda än hon predikade.

Dagen därpå vandrade hon av till tant Jessie för att få träffa Archie, och sedan hon berättat honom så mycket hon tyckte, att hon borde omtala av sitt samtal med Charlie, bad hon honom glömma och förlåta.

— Jag har nog tänkt, att jag kanske borde det, ehuru jag vet, att jag har rätt. Jag kan inte beskriva hur mycket jag håller av Charlie, och han har det allra bästa hjärta i världen; men saken är, att han aldrig kan säga nej, och detta skall en gång bli hans olycka, om han inte tar sig till vara i tid, sade Archie, med sitt vanliga milda allvar. Medan pappa var hemma, var jag mycket upptagen av honom, och därigenom råkade Charlie i ett sällskap, som jag inte tycker om. De leva friskt undan och tycka, att detta är manligt, [ 146 ]och så smickra de honom och narra honom att göra alla möjliga dumheter — spela om pengar, hålla vad och annat dylikt. Jag kan inte lida detta, och så försökte jag att göra ett slut därpå, men jag gick ej till väga på rätta sättet, och därför blev det som det blev.

— Han är färdig till förlikning när som helst, bara du inte säger många ord, ty han bekände för mig, att det är han, som har orätt, men det tror jag inte, att han vill medge åt dig, i ord åtminstone, sade Rosa.

— Det bryr jag mig inte om. Om han bara vill sluta upp att sällskapa med de där gökarna och vända åter till oss, så skall jag nog hålla mun och inte predika. — Och Archie lovade att så fort som möjligt ingå förlikning med Charlie.

Och han höll sitt ord, ty redan dagen därpå på eftermidddagen, då Rosa kom att titta ut genom fönstret, blev hon överraskad av den glada synen, att Archie och prinsen kommo uppför allén, arm i arm som förr, samspråkande med en iver, som omr de ville taga skadan igen efter så många veckors tystnad.

Rosa kastade arbetet ifrån sig, skyndade till dörren, slog upp den på vid gavel och stod där och log emot dem med ett så lyckligt utseende, att deras ansikten strålade, då de sprungo uppför trappan, ivriga att visa, att det åter var väl dem emellan.

— Se här vår lilla fredsstifterska! sade Archie och skakade hjärtligt hennes hand.