Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 06

←  Femte kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Sjätte kapitlet

Sjunde kapitlet  →

Sjätte kapitlet.

Åter stod fru Katrina Arnman vid de blommande balsaminerna och blickade över deras rika kronor utåt stranden. Dagen var så lugn och klar som hösten i sitt allra bästa lynne förmår skänka den; men fru Katrinas sinne var tungt och vemodigt, ty det var tredje dagen efter hennes mans avresa — och ännu hördes han icke av.

Löjtnant Per hade gått ut för att hos de nyligen hemkomna fiskarena efterfråga om de ej varsnat tulljakten, vilken efter all förmodan kryssat åt samma håll varifrån de kommit; men till fru Arnmans stora förtrytelse dröjde gubben Askenberg alltför länge, och hon var just på väg att själv begiva sig åstad för att erhålla underrättelse om saken, då Arve kom inrusande med en häftighet och en bestörtning, som tydligt målade den starkaste oro, den förskräckligaste ångest i hans ansikte.

— Vad står på, gosse, är jakten kommen? Kanske far är sjuk?

— Jakten är icke kommen, mor! svarade Arve, och ett par stora tårar rullade långsamt utför de friska, fylliga kinderna.

— Nå, varför gråter du då, barn? Fru Katrina höll sig med ena handen fast i bordskanten. Hela hennes kropp darrade; hon hade likväl styrka att, då Arve icke svarade, ännu en gång fråga: — Varför gråter du?

— De sade därinne hos Nils Asmundssons, att tulljakten aldrig mer kommer igen, att den förgåtts i den starka stormen i förrgår natt, ty ingen av alla, som sedan rest samma väg, har sett den.

Fru Katrinas sviktande knän ville ej längre bära henne; med sammanknäppta händer sjönk hon ned på stolen; men hennes blick, i vilken den stumma, djupa smärtan talade, dröjde ännu med ett sönderslitande uttryck vid havet.

— Var är farbror Per? frågade hon slutligen med en svag skymt av det vanliga, lugna och bestämda allvaret, kommer han ej hem?

— Han är därinne i Nils Asmundssons stuga, mor, och står och talar med karlarna. Jag stod utanför fönstret och hörde vad de sade; och jag tänkte också något, jag, när far reste. Han såg så vackert på mig, och sedan gav han mig klockan och bad mig, att jag skulle förvara henne troget som han gjort.

Då fru Arnman såg klockan, denna skatt, som hennes gubbe så högt aktat och så sorgfälligt i alla skiften bevarat, såg den i sonens hand, brast den starka beklämning, som vilat över hennes bröst. — Gav han dig klockan, barn? frågade hon med darrande röst. Varför har du förtegat det?

— Jag tänkte att, om jag visade fram den, mor skulle vilja gömma den åt mig.

— Låt mig hålla den! Fru Katrina utsträckte handen, fattade uret och betraktade det med ögon, i vilke ett bävande hjärtekval starkare talade än ord. Men hennes själ var för stark att duka under för den första smärtan. Hon reste sig med återvändande kraft och förklarade för Arve i få, men stadiga ord, att det vore syndigt att sörja över en olycka, som man ej sett med ögonen. — Det kan ingen veta var far funnit bäst lämpligt att ligga och speja efter de gemena smugglarna. Gå efter löjtnanten, Arve — han skall väl ha något att säga!

Gubben Askenbergs inträde gjorde det erhållna uppdraget överflödigt.

— Vad är det för historier de talar om hos Asmundssons? sade fru Katrina och bemödade sig att visa sig så oförskräckt som möjligt. Finns det några bevis? Kan ej gubben ligga undangömd där ingen anar det?

— Jo, det är just vad jag fruktar! svarade med upprörd ton den gamle sjöbussen. Jag tror, fru syster, att han ligger där ingen söker honom. Ingen har sett till jakten sedan på eftermiddagen, då hon gick ut härifrån. Och här är just nu en skeppare från Känsö, som i går förmiddag gick åt samma håll förbi Lyholmarna. Han borde ha sett eller åtminstone hört av om hon funnits ovan vatten.

— Ovan vatten! Om min gubbe verkligen skulle ha förlist, så måtte väl vraket ändå finnas!

— Nej, det är inte att lita på, om hon stött på någonstädes. I sådant mörker och tjocka kan hon ha sjunkit. Vi hade ju en sådan storm den natten, att vi ej fingo en blund i våra ögon. Och Arnman var alltid för nitisk i tjänsten: han gick ofta längre än plikt och nödvändighet bjödo.

— Herren är nådig — jag överger ej hoppet! sade fru Katrina med fast tillit. Jag själv vill ut — vi ska låna Asmundssons båt och söka igenom varje vinkel häremellan och Tistelön.

— Ja, ut ska vi, ännu denna timme! inföll gubben Askenberg. Asmundssons båt göres redan klar. Men vem kan ana eller veta huru långt jakten kan ha varit utom Lyholmarna, om han fått spaning på och förföljt Tistelöpacket.

— I alla fall, vi ska söka — vår Herre ger väl något tecken. Tag du med dig klockan, Arve, att vi må se vad tiden lider under vår bedrövelse… eller låt mig ha den, barn! När vi komma hem, i sorg eller glädje, skall du återfå den.

Och Asmundssons båt, med den olyckliga familjen, samt flera andra av fisklägets farkoster, med deltagande grannar, gåvo sig ut i olika riktningar.

Tre långa dagar varade det hemska sökandet. Tistelöns stränder besöktes även; och den fräcke Haraldsson, som stod på bryggan, beklagade med lömskt deltagande, att den nitiske tjänstemannen skulle omkomma såsom offer för sin egen vaksamhet. — Det var likväl alltför djärvt, tillade han, att nattetid, i sådan storm och tjocka, våga sig ut i en sådan skärgård som vår.

— Frestade ni själv stormen den natten? frågade gubben Askenberg och såg skarpt på Haraldsson.

— Det gjorde jag visst, svarade denne med djärv fattning, väl vetande att någon av hans folk lätt kunde förråda detta, men jag måste ge upp, för maken till oväder har jag ej många gånger, så van jag är, varit ute för.

— Och ni varsnade ej minsta skymt av tulljakten?

— Varken den eller något annat.

Tröstlösa återvände de sökande, till fiskläget. Ingen skymt av misstanke kunde falla på Haraldsson, ty brottet var för oerhört att av någon ens anas, och ingen annan förmodan ansågs grundad än den, att jakten under natten stött på och sjunkit.

Dagar och veckor förgingo. Tulljakten med sin besättning var och blev borta. En ny kusttjänsteman utnämndes, och med bristande hjärta flyttade fru Katrina balsaminerna och all sin lilla lösegendom till en annan stuga. Här försökte hon visserligen, så gott hon förmådde, att bereda trevnad åt sin son och löjtnant Per, vilken troget följde i lust och nöd; men för sin egen del fann hon ej mera någon plats, den hon ville anse som sitt hem på jorden. — Jag går här, plägade hon ibland säga till gubben Askenberg, som en främling, vilken fortsätter resan, så länge det täckes Herren, men mitt liv är i himmelen, dit min gubbe gått förut.