Rosen på Tistelön/Del I/Kapitel 07

←  Sjätte kapitlet

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén Sjunde kapitlet

Åttonde kapitlet  →

Sjunde kapitlet.

Det var vinter. På Tistelöns stränder bäddade sig allt högre drivor. Storbåten låg overksam och fastfrusen vid stranden, småbåtarna uppdragna i sina värnande skjul. Inne i stugan, där de isiga fönsterrutorna knappt tilläto en stråle av dagern att framtränga, satt Haraldsson vid den ensliga brasan och rökte sin knaster. Han syntes mörk och tankfull, och de moln, som svävade på hans rynkade panna, blevo allt mera dystra, ju längre han stirrade på den vid ändan av rummet belägna dörren. Denna dörr förde till en smal, svart förstuga, dit aldrig någon av tjänstefolket gick, emedan det endast var igenom den stora dörren på husets framsida som all vanlig trafik ägde rum. Den förra begagnades således blott av Haraldsson själv och Birger, vilken haft sitt rum i ändan av nämnda stuga.

Birger hade ej som vanligt hållit vintervila på Tistelön. Sedan den förfärliga blodsnatten vid Paternosterskären kände han en avsky att återse Erika. Han återvände ej med fadern efter avslutandet av deras gemensamma smuggelaffär, utan företog i stället en längre påtänkt resa och stannade på återvägen i Göteborg, där han under tiden sysselsatte sig med att läsa navigation.

I ett avskilt rum, på en fällsäng, låg Anton utsträckt. Vid den sjukes säng satt Erika lyssnande med sänkt huvud och bleka kinder. Oro, nattvak, sorg och bekymmer talade tydligt ur de dunkla ögonen. Det var icke samma livfulla kraft i hållning och väsende, som man var van att finna hos den starka, förståndiga kvinnan: någonting tärande gnagde synbart på de friska bladen av hennes livs blomma, men något, vars orsak ej borde sökas i ett sjukt hjärta, ty Erikas var oangripet, och ögats blick antydde ej på det lidande, som uppstår av dylika sorger.

— Låt mig behålla tåget, låt mig behålla tåget! ropade på en gång med skärande röst den arme sjuklingen, den beklagansvärde Anton, vars sinnen ännu alltjämt orediga, icke tilläto honom att komma till klart medvetande om vad han upplevat den rysliga natten. Han hade av fadern blivit hemförd i ett tillstånd av sanslöshet, varpå följde en lång, tärande sjukdom, som Haraldsson hoppades skulle sluta sonens unga förstörda liv och på samma gång begrava den sista möjligheten till brottets upptäckande. Lågan flämtade matt utan att leva, utan att slockna; de kroppsliga krafterna ville svagt återkomma, men själens töcken snarare till- än avtog.

— Min stackars Anton, sade Erika med sin vänliga, lugnande röst, vad skall du göra med tåget?

— Jag skall hala mig ned… Släpp det, släpp det, så att jag får gömma mig! och han kröp ihop med en rörelse av bävan, i det han drog täcket högt upp över öronen.

— Varför skall du gömma dig, Anton? Vill någon göra dig ont?

— Tyst, tyst, tala inte så högt! Då hör han oss, och han säger alltid, att jag skall tiga, för det var bara nödtvång. Men gå undan, så att jag får hala mig ned i plikten (= förrådsrum i aktern)… där ser han mig icke!

— Vem ser dig inte därnere, Arton? Vem är du rädd för?

Gossen skrattade hemskt. — Var inte enfaldig, Erika, och tro att du får veta sådant! sade han med ett hos honom ovanligt uttryck av list. Ser du inte att han står bakom dörren och hotar mig? Å, jag kan nog tiga, jag kan nog tiga! ropade han högt, liksom till försvar. Frukta inte… slå mig bara ej — inte så mycket, inte så mycket… Aj, aj, jag skall tiga! Och nu krökte sig den vansinnige gossen fram och åter liksom under täta slag.

— Håll dig stilla, gosse — det är ju ingen som gör dig något ont! sade fadern och trädde fram till den lidandes säng.

Vid den välkända rösten tystnade Anton ovillkorligt, men varje muskel i hans ansikte uttryckte en dödlig, återhållen ångest; och ju längre Haraldssons genomträngande blick fixerade honom, desto mattare tycktes han bli, och slutligen återföll han i ett tillstånd av djurisk slapphet.

— Jag vet icke hur ni kan! sade Erika och vände sig till Haraldsson med ett utryck av harm och avsky. Det är ju klart, att er blotta blick skrämmer honom från förståndet, så snart en enda gnista därav vill framtränga.

— Vad är det för prat? svarade Haraldsson strävt. Skall hela huset oroas av hans galna skrik!

— Husfolkets känslor äro väl inte så ömtåliga, att de behöva skyddas på den sjukes bekostnad. Dessutom får ju ingen komma hit… Men på detta sätt kan det ej gå i längden. Jag förmår ej att beständigt vaka; och att lämna honom åt er är min förskräckelse, emedan var gång, då jag återkommer, gossen är så uppskrämd, att han inte blir lugn på flera timmar.

— Jag är van att göra vad jag tycker! yttrade Haraldsson. Vill mamsell gå hit, må det så vara; vill hon däremot gå härifrån, är jag mera tjänt med det, ty flickungen saknar henne, och pojken sköter jag bäst själv.

— Nej, Haraldsson, mitt samvete tillåter inte, att jag lämnar den arme gossen i era händer, och än mer: plikten, som er döende hustru överlät på mig, uppfordrar mig att fråga, om ni på hedersord kan säga, att ni inte känner orsaken till gossens sjukdom. Han var frisk, då han om aftonen tvingades av er att följa med på er hemliga resa. Vad har därunder hänt? Något — därom är jag fullkomligt övertygad.

— Men jag säger, att ingenting hände, utom det, att pojken, som är bortskämd och van att sitta i spisen och röra i askan, ej tålt vid att vara ute i ett sådant herrans väder. Han blev kall och våt, och det kan vara orsak nog för en sådan stackare att få sig en sjukdom på halsen.

— Det är sant, nog kunde han bli sjuk av en stark förkylning, men hans sinnesförvirring skiljer sig tydligen från sjukdomen. Och besynnerligt är det, att samma ämnet alltid förekommer. Vad fruktar han och varför vill han alltid gömma sig?

Haraldssons öga kastade en nästan mördande blick på Erika, men hon mötte den oförskräckt, i det hon med fast röst tillade: — Haraldsson, sök icke att bedraga mig! Något har bestämt hänt, som ni vill dölja.

— Akta er att säga om det! svarade Haraldsson i en ton, som darrade av illa kuvat raseri. Era galna tankar får ni ha för er själv, men räkna på det värsta, om ni öppnar munnen!

— Vågar ni hota mig! Vet ni inte, att jag lämnar ert hus vilket ögonblick jag vill, och att om ni sökte kvarhålla mig, skulle jag ropa till ert tjänstefolk, att ni fruktade att mina läppar kunde förråda de ord, jag här hört. Tag er till vara… ni vet att jag inte låter skrämma mig!

Det är osäkert om Erikas ord eller den nyhet, Haraldsson samma dag erhållit, bidrog att återföra honom till sans, nog av: hans drag återtogo sitt vanliga illistiga och isande lugn, och med ett slags förtrolighet började han på nytt:

— Nå, efter mamsell Erika så duktigt står på sig, vill jag säga rena sanningen. Pojken sprang i vägen för mig, under det jag hade fullt upp med att sköta-segellapparna i stormen, och då tog jag honom i armen och kastade honom något ovarsamt ned i plikten. Han fick därvid ett slag i huvudet, varav jag fruktar den här oredan i hjärnan uppkommit. Men då det nu är lätt förstått, att detta icke skett av ondska att skada barnet, utan i hettan, så förstår nog mamsell Erika, som är så klok och förståndig, att jag kan vara rädd att något ont rykte kunde bli utspritt. Folket har alltid velat åt mig. Jag behöver just inte själv ge dem något att hacka på.

Erika fann förklaringen tämligen sannolik. Likväl var det ett och annat, som ännu syntes henne ganska oklart.

— Om förhållandet är som ni säger, Haraldsson, varför fortfar ni att skrämma gossen till tystnad, då ingen fara finnes, utom för honom själv? Och har Anton inte annat att förråda, än att ni under stormen och i sinnesuppbrusning kastade honom ned i plikten, varför är det då nödvändigt att avlägsna alla människor härifrån?

— Jag sade ju nyss: jag fruktar att hans tal kan falla så, att det läte som om jag med uppsåt vållat olycka.

— Detta är ett fullkomligt misstag: ingen skall tänka så ogudaktigt. Gör bara icke någon hemlighet av saken! Och så kalla en läkare, vilken kan undersöka förhållandet, och låt någon av tjänstfolket ligga här inne och hjälpa oss med vakandet!

— Ingen doktor botar den sjukdomen. Vår Herre står för liv och död, och han gör som han behagar. Att låta någon ligga härinne, det låter jag bli, ty, som sagt, jag sköter honom bäst själv. Dessutom får jag snart hjälp: jag har i dag fått veta, att Birger kommer hem nästa vecka.

Nu hade Erika intet mera att tillägga. Birgers blotta namn bringade henne till tystnad. Efter ett långt, plågsamt avbrott, vars orsak lyckligtvis var Haraldsson obekant, steg hon upp och yttrade, att de nu kunde lämna Anton, emedan hans sömn tycktes vara naturlig. I dörren vände hon sig likväl ännu en gång tillbaka, för att övertyga sig om att även Haraldsson gick; och sedan gick Erika från den stackars sjuklingen till Gabriella.

Den lilla ”rosen på Tistelön”, en benämning, som hon erhållit både för sin ovanliga fägring och sitt barnsligt intagande och friska väsende, var en skön knopp, som lovade att en gång göra rättvisa åt det namn, varmed hon redan hälsades av alla sjöfarande, som lade till vid ön. I varje rörelse hos det livfulla naturbarnet låg behag.

Om någon annan värld ägde Gabriella ännu ett mycket otydligt begrepp, ty blott ett par gånger hade hon varit med Erika i närmaste kyrka på fastlandet och endast en gång med far och mor till Marstrand. Ej under således om den nakna och ödsliga Tistelön inneslöt allt vad hon tänkte sig präktigt och skönt. I de djupa rännorna i bergen, där vattnet samlade sig, lät Anton sina båtar segla, och Gabriella satt förtjust bredvid och uppmuntrade farten. I de stora jättegrytorna eller klipphålorna hade hon sina lekhus, och dit bar Anton varje dag de grannaste snäckor, den finaste sand och allt märkvärdigt, som han grävde upp omkring stränderna.

Med tacksam kärlek slöt sig Gabriella till sin yngre bror.

Under ett så hjärtligt förhållande mellan de båda syskonen är det naturligt, att vintern, vilken alltid avbröt de egentliga nöjena, denna gång måste förekomma Gabriella dubbelt så lång som vanligt.

— Blir ej Anton snart frisk, kommer han inte upp i dag, eller får jag ej gå ner till honom? voro alltid de frågor, varmed hon mottog Erika. Och de voro de första även i dag.

— Nå, söta Erika, vad sade Anton — kommer han upp i dag? Du berättade väl hur mycket jag väntat på honom?

— Anton längtar också efter dig, Ella, men han är sämre än vanligt. Han orkar inte lämna sängen.

— Då kan ju jag gå ner. Snälla Rika, får jag inte det?

— I morgon, om han blir bättre!

— I morgon, det säger du alltid, Rika! Men det är nu visst en månad, sedan jag såg Anton. Jag ville nu visa honom de här vackra snäckorna, alldeles som små hus. Jag har fått dem av fiskare-Kajsas Lena. Är de inte bra vackra?

— Jo… men i dag kan Anton ej ha nöje av att se dem.

— Kära Rika, var inte stygg! Och den lilla förtrollerskan, som naturen redan lärt att begagna sig av sina fördelar, klev behändigt upp på Erikas knä, lade sin kind intill hennes och såg henne med en så innerlig och förtröstansfull blick i ögonen, att Erika så till vida gav efter, att hon lovade att på aftonen föra henne till Anton.

Gabriella, som inte tordes begära mera, började åter sin lek med fiskare-Kajsas Lena, en liten rask flicka, som Haraldsson av sällsynt barmhärtighet upptagit, emedan Lenas mor, en fattig änka, som i många år sålt fisk på Tistelön, helt nyligen omkommit. Men leken ville inte mer komma i gång, ty Gabriellas otålighet förstörde i ena ögonblicket allt det nöje, hon haft möda att framkalla i det föregående.

Äntligen kom den så ivrigt efterlängtade aftonen. Vid Erikas hand inträdde Gabriella i sjukrummet. Anton satt till hälften upprätt i sängen.

— Ella! utropade han glatt och sträckte armarna mot den älskade systern. Gud ske lov att du är hemkommen… Nu skall du inte mer resa ifrån mig och lämna mig ensam nere i den stygga svarta plikten, där jag om natten, då vi foro genom… jag törs inte säga dig det, för det var bara nödtvång, sa far… Se, jag har dragit seglet så långt upp över mig, och ändå är det snart vått… Akta dig, Ella, du förkyler dig, om du vadar i vattnet!

Gabriella brast i tårar och kastade sig i Erikas armar. — Anton skrämmer mig, viskade hon, han ser så blek och stygg ut som Birger gjorde ibland; och så talar han så underligt.

— Ella, är du rädd för mig? frågade den sjuke gossen. Var inte det! Jag blir bra, om du sitter här på sängen hos mig, ty då törs vattnet inte komma upp, utan då blir det alltsammans därnere i djupet. Om du visste, Ella, vad som ligger där. Du skulle bli så rädd, att du inte kunde sova på många nätter.

— Men vad ser du då? viskade Gabriella.

— Jag måste tiga, annars får jag stryk, så att jag kryper så här… Och nu började de vanliga slingringarna med kroppen, alldeles som om han sökt rädda sig undan slagen. Märkligt var likväl, att han nu icke skrek, ehuru ansiktet utvisade större smärta än vanligt. Och då Erika frågade honom, om det i dag icke gjorde ont, svarade han sakta, nästan viskande: — Jo, gruvligt, värre än vanligt — men jag törs inte skrika, ty då ser han på mig.

Då den stackars sjuklingen blev lugnare, upplyfte Erika den darrande Gabriella och satte henne på sängen. Antons vänliga smekningar tröstade henne väl något över det första mottagandet, men hon bibehöll likväl en viss oro och såg med barnslig fruktan efter Erika, varje gång denna avlägsnade sig åt en annan sida av kammaren. Slutligen insomnade den till kropp och själ trötte gossen.

— Mamsell Erika står inte ut med det här vakandet! sade Haraldsson i vänligare ton än vanligt, då Erika med Gabriella återvände från sjukrummet.

— Nej, jag ser, att Haraldsson finner det överflödigt, efter min soffa blivit utflyttad.

— Det kommer därav, att jag själv ämnar bo därinne, tills Birger återkommer. Jag skall nog ge gossen all den vård, han behöver: och mamsell Erika kan vara övertygad att fast jag är sträng och sträv — det är nu en gång min natur — vill jag ändå inte göra mitt eget barn något ont.

— Kanske vill ni det inte, men säkert är, att ni skrämmer Anton.

— Inte när vi äro ensamma. Då är han spak som ett lamm, och jag är då aldrig sträng. Om mamsell Erika inte gick ned så ofta, skulle han bli bättre. Jag kunde då lättare sköta honom med mildare medel.

— Visste jag, att detta vore sanning, ville jag aldrig gå ner, svarade Erika, men, Haraldsson, endast Gud ser huru det är. Jag kan i detta fall inte strida mot er, dock ber jag er innerligt: var inte hård mot gossen! Ty så mycket bättre är han likväl, att jag bestämt tror, att endast sträng behandling förvärrar det onda.

— Varför skulle pappa vara stygg mot Anton? frågade Gabriella och såg förundrad än på sin far och än på Erika.

Litet förlägen över sin oförsiktighet att vidröra detta ämne i barnets närvaro gjorde Erika i korthet sin skyddsling begripligt huru sådana sjukdomar som Antons fordrade än stränghet, än godhet, och huru svårt det var att hålla medelvägen.

— Det är nog något annat, som du inte vill säga, Rika! Pappa slår visst Anton, då ingen är därinne… och nu började Gabriella gråta bittert. Varför är du så stygg, pappa? Det är bara mot mig du är snäll; men om du inte vill vara snäll mot Anton också, så skall jag aldrig hålla av dig det bittersta.

— Jag skall inte göra Anton ont. Så trösta dig nu, min sockerdocka… När Anton vaknar, skall jag ge honom den stora tavlan, som han så ofta önskat sig.