Rosor i blom/Kapitel 10
| ← Nyårsvisiter |
|
På Kittys bal → |
X.
DEN SORGLIGA OCH NYKTRA SIDAN.
— Hur kommer han att se ut? Vad kommer han att säga? Kan någonting förmå oss att glömma och åter vara lyckliga? voro de frågor, som Rose gjorde sig själv, så fort hon vaknade upp ur den korta sömn, som följt på en lång natt av vaka. Det föreföll henne, som om hela världen måste vara förändrad, därför att ett bekymmer förmörkat den för henne.
Just då hon var klädd, påminde en knackning på dörren henne om att frukost måste ätas trots hennes hemsökelser, och tanken, att Charlie kanske ännu befann sig i huset, kom henne att skynda fram till dörren, utanför vilken d:r Alec stod och väntade på henne med sitt morgonleende. Hon drog in honom i rummet och viskade ängsligt, som om någon legat farligt sjuk i närheten:
— Är han bättre, farbror? Tala om alltsammans — nu kan jag bära det.
Somliga män hade smålett åt hennes oskyldiga förtvivlan och sagt henne, att detta endast var vad som måste väntas och bäras. Men d:r Alec trodde på de rena instinkter, som göra ungdomen vacker, önskade hålla dem sanna och hoppades, att hans flicka aldrig skulle, oberörd av smärta och medlidande, betrakta en mänsklig varelse, som dukat under för lasten, hur alldaglig den än tycktes och hur förlåtlig den än ansågs vara. Så hans uppsyn blev allvarlig, ehuru hans ton var munter, då han svarade:
— Jag vågar påstå, att han vid det här laget är kry igen, för sömn är den bästa medicinen i dylika fall. Jag förde honom hem i går kväll, och ingen mer än du och jag vet, att han var här.
— Och ingen ska få veta det. Hur gjorde du det, farbror?
— Smög mig ut genom biblioteksfönstret och fick honom i väg, för luften och motionen efter det att han doppat huvudet i kallt vatten gjorde honom gott, och han var glad åt att få komma hem. Som du vet, har han sina rum på nedra botten, så ingen blev störd, och när jag gick, sov han gott.
— Tack så mycket, suckade Rose. Och Brutus? Blev de inte rädda, när hästen kom hem ensam?
— Nej, inte alls — det förståndiga djuret begav sig helt lugnt till stallet, och den sömniga stalldrängen gjorde inga frågor, ty ibland, när det är sent eller fult väder, skickar Charlie i väg hästen ensam. Så var lugn, mitt kära barn — intet annat öga än våra såg den stackars gossen komma och gå, och vi förlåter honom, därför att vi älskar honom.
— Ja, men vi glömmer det ej. Jag skulle aldrig kunna göra det, och han kommer aldrig mer att för mig vara den Charlie, jag hållit av och känt mig så stolt över alla dessa år. O, farbror, så sorgligt, så sorgligt!
— Låt inte den saken komma ditt ömma hjärta att brista, mitt barn, för det är gudilov inte obotligt! Jag tar inte saken lätt, men jag är förvissad om att om Charlie kommer under bättre inflytande, bättrar han sig, ty hans impulser är goda och det här är hans enda last Jag kan knappast klandra honom för vad han är, ty det är hans mor, som ställt till skadan. Jag försäkrar dig, Rose, att jag mången gång känner god lust att fara ut mot henne och ryta i hennes öra, att hon tillintetgör den odödliga själ, för vilken hon är ansvarig i himmeln.
— Gör det och rädda Charlie, innan det är för sent! utbrast Rose, som eldades av farbroderns anblick, ty han såg ut som ett retat lejon, där han gick av och an i rummet med knutna händer och blixtrande ögon.
— Vill du hjälpa mig? frågade han, i det han tvärstannade och såg på henne med en min, som kom henne att räta på sig och ivrigt svara:
— Ja, det vill jag.
— Låt då bli att älska honom — än så länge.
Det skrämde henne, men hon frågade i fast ton, ehuru hennes hjärta började klappa fortare och blodet strömmade till hennes kinder:
— Varför inte?
— För det första därför att ingen kvinna bör anförtro sin lycka åt en man utan fasta grundsatser och för det andra därför att hoppet att bli dig värdig kommer att hjälpa honom mer än alla mina böner och moralpredikningar. För det tredje därför att det kommer att erfordra allt vårt tålamod och all vår skicklighet att omintetgöra tjugufyra års verk. Förstår du, vad jag menar?
— Ja, farbror.
— Kan du säga »nej», när han ber dig säga »ja», och vänta litet på din lycka?
— Det kan jag.
— Och vill du det?
— Ja, det vill jag.
— Då är jag nöjd och känner mig lätt om hjärtat. Jag kan inte undgå att se vad som försiggår, eller att darra av fruktan, när jag tänker på att du sätter till segel utan någon bättre lots än stackars Charlie. Nu svarade du mig, såsom jag hoppats, och jag är stolt över min flicka!
Sedan yttrades ingenting mer om saken, ty tant Plenty ropade ned dem, och dagens plikter började.
Alldenstund alla vilade efter föregående dags festligheter, hade Rose god tid på sig att meditera i lugn och ro, så hon satt i sitt lilla rum och gjorde upp planer för det nya året. Det beredde henne en stor tröst och gjorde det även lättare att bära den fruktan, hon kände för det första sammanträffande med Charlie. Hon var förvissad om att han skulle vara förkrossad av förödmjukelse och ånger, och hon föresatte sig att vara mild men uppriktig — att tadla men även trösta och försöka begagna sig av hans sinnesstämning till att hos honom ingjuta en önskan att förvärva alla de goda egenskaper, som göra en man fulländad.
Denna dåraktiga illusion upptog henne helt och hållet, där hon satt vid sitt västra fönster och såg solen gå ned. Helt plötsligt smällde det i en dörr, så att hon satte sig upprätt i sin låga stol och utbrast:
— Han kommer! Jag måste komma ihåg, vad jag lovat farbror, och vara mycket fast.
I vanliga fall tillkännagav Charlie sitt annalkande medelst något slags musik; nu varken visslade, gnolade eller sjöng han, utan kom så tyst, att Rose var förvissad om att han kände lika stor fruktan för sammanträffandet som hon, och av medlidande med hans helt naturliga förvirring icke vände sig om, då hans steg närmade sig. Hon tänkte, att han kanske skulle falla på knä, såsom han ofta brukat göra som gosse, då han uppfört sig illa, men hon hoppades, att han icke skulle göra det, ty alltför mycken ödmjukhet pinade henne. Så hon väntade ängsligt på vad han först skulle göra.
Det beredde henne emellertid en chock, när det kom, ty en stor bukett föll ned i hennes knä, och en röst, munter och djärv, sade i lätt ton:
— Här är hon, så söt och fundersam som helst. Är världen ihålig, vår docka fylld med sågspån, och önskar vi i dag gå i kloster, kusin?
Rose blev så häpen över denna oväntade kallblodighet, att hon, utan att taga någon notis om blommorna, tittade upp med en uppsyn, som uttryckte en sådan överraskning, förebråelse och blygsel, att det var omöjligt att missförstå den. Charlie gjorde det ej, och han hade till och med vett nog att rodna, då han sade, hastigt ehuru i samma lätta ton:
— Jag ber ödmjukt om ursäkt för — för att jag kom hit så sent i går kväll! Var inte hård mot mig, kusin, för du vet ju, att Amerika väntar, att varje man ska göra sin plikt på nyårsdagen.
— Jag är trött på att förlåta! Du ger och bryter löften lika lätt som du gjorde förr i tiden, och jag kommer aldrig mer att be dig om ett nytt, svarade Rose, i det hon lade bort buketten, ty ursäkten tillfredsställde henne ej, och hon ville icke låta muta sig till tystnad.
— Men min kära flicka, du är så fordrande, så besynnerlig i dina åsikter och blir så ond med anledning av småsaker, att en stackars karl inte kan vara dig till lags, hur han än anstränger sig, började Charlie, som kände sig högst illa till mods men var alltför stolt att visa ens hälften av den ånger, han erfor — d v. s. inte så mycket över det fel, han begått, som inte mer över hennes upptäckt därav.
— Jag är inte ond — jag är bedrövad och besviken, ty jag väntar, att varje man ska göra sin plikt på ett annat sätt och hålla sitt ord i ytterligaste grad, liksom jag gör. Om det är att vara fordrande, gör det mig ont, och jag ska inte besvära dig mer med mina gammalmodiga åsikter.
— Bevara mig väl! En sån uppsträckning för ingenting! Jag medger, att jag glömde — jag vet, att jag bar mig åt som en idiot, och för det ber jag dig om förlåtelse. Vad kan jag göra mer?
— Uppföra dig som en man och aldrig mer låta mig blygas så ohyggligt över dig, som jag gjorde i går kväll. Rose gav till en liten rysning, då hon tänkte därpå. Denna ofrivilliga handling pinade Charlie mer än hennes ord, och nu blev det hans tur att »blygas ohyggligt». Medan han stod tyst vid eldstaden, ljusnade plötsligt hans uppsyn; han tog upp armbandet, som han givit henne föregående dag och som nu låg på cheminéen, gick långsamt fram till henne och sade i en ton, som var tillräckligt ödmjuk och allvarlig:
— Jag skall uppföra mig som en karl, och du skall aldrig mer behöva blygas över mig. Var endast vänlig mot mig — låt mig sätta det här på din arm och avge ett nytt löfte — denna gång svär jag att hålla det. Vill du inte lita på mig, Rose?
Det var mycket svårt att motstå den bönfallande rösten och de bönfallande ögonen, ty ödmjukheten var farlig, och om det icke varit för löftet till farbror Alec, hade Rose svarat »ja». De blåa förgätmigejerna påminde henne om hennes eget löfte, och nu höll hon det med svårighet för att emellertid efteråt vara glad däröver. I det hon sköt tillbaka det erbjudna smycket, sade hon i fast ton, ehuru hon icke vågade titta upp:
— Nej, Charlie, jag kan icke bära det ännu. Mina händer måste vara fria, om jag ska kunna hjälpa dig så, som jag bör. Jag ska vara vänlig, jag ska lita på dig, men svär ingenting, utan försök endast att motstå frestelsen, och vi kommer alla att bistå dig.
Detta tyckte Charlie inte om, och han förlorade den mark, han vunnit, genom att utbrista impulsivt:
— Jag vill inte, att någon annan än du ska bistå mig, och jag måste vara säker på att du inte sviker mig, medan jag pinar kropp och själ för att vara dig till behag, ty eljest kan det hända, att någon främling kommer och stjäl bort ditt hjärta från mig. Det skulle jag inte kunna uthärda, så jag säger dig rent ut, att i så fall kommer jag att bryta överenskommelsen och gå min undergång till mötes.
Den sista meningen förstörde alltsammans, ty den var både befallande och trotsig. Rose reste sig upp och sade med en blick och i en ton, som både förvånade och skrämde hennes åhörare:
— Mitt hjärta tillhör mig att göra med vad jag vill. Utestäng dig icke från det genom att taga alltför mycket för givet, ty du har inga anspråk på mig och kommer aldrig att ha några, såvida du icke gör dig förtjänt av dem. Kom ihåg det och varken hota eller trotsa mig hädanefter.
För ett ögonblick tvekade Charlie, huruvida han skulle besvara detta utbrott på samma sätt, så att en allmän explosion bleve följden, eller kväva lågan med det milda svar, som dämpar vreden. Han valde den sistnämnda utvägen och gjorde den mycket effektiv genom att kasta sig på knä framför sin kränkta gudinna, såsom han ofta gjort på skämt; men denna gång var det på allvar, och det låg verklig lidelse i hans röst, då han med båda händerna grep tag i Roses klänning och utbrast:
— Nej, nej! Tillslut icke ditt hjärta för mig, ty då blir jag desperat. Jag är icke ens till hälften god nog åt ett sådant helgon som du, men du kan göra, vad du vill med mig. Jag behöver endast något, som gör mig till karl, och var kan jag finna något bättre än att försöka behålla din kärlek?
— Den är ännu icke din, började Rose, mycket rörd, ehuru hon hela tiden kände sig, som om hon var på teatern och spelade en roll.
— Låt mig i så fall vinna den. Visa mig hur, och jag ska göra vad som helst, ty du är min goda ängel, Rose, och om du kastar mig över bord, kommer jag inte att bry mig om hur jag slutar, utbrast Charlie tragiskt, i det han slog båda armarna om henne, som om hans räddning berott på att han klängde sig fast vid denna älskade medmänniska.
Bakom en ramp hade det varit oemotståndligt, men av någon anledning gjorde det nu ej något intryck på den enda åskådaren, ehuru hon icke hade tid att uppdaga skälet därtill. Trots all eldighet hade hans ord icke den rätta klangen, trots behaget i hans attityd hade hon tyckt bättre om att se honom manligt upprätt, och fastän åtbörden var full av ömhet, föranledde en subtil instinkt henne att rygga tillbaka, då hon sade med en fattning, som förvånade henne själv ännu mer än honom:
— Låt bli det där! Jag vill ingenting lova ännu, ty jag måste hysa aktning för den man, jag älskar.
Det kom Charlie att resa sig upp, blek av en djupare känsla än vrede, ty hennes tillbakaryggande sade honom tydligare än ord, hur mycket han sjunkit i hennes aktning sedan föregående dag. Minnet av det lyckliga ögonblick, då hon gav honom rosen med denna nya mildhet i blicken, rodnaden av blyghet, det ljuva »för min skull» återvände livligt till honom och stod i skarp kontrast till det nu bortvända ansiktet, den hand, som sträckts ut för att skjuta honom tillbaka, den tillbakaryggande gestalten; och under detta ögonblick av tystnad insåg stackars Charlie, vad han förlorat, ty en flickas första tanke på kärlek är lika ömtålig som en morgons rosiga härlighet, som kan skingras av den svagaste vindfläkt.
Medvetandet därom kom honom att blekna av fruktan, ty hans kärlek var djupare, än hon visste, och han visade det, när han sade i en ton, så full av smärta och tålamod, att hon blev rörd:
— Du skall känna aktning för mig, om jag kan förmå dig därtill. När jag förtjänat den, vågar jag då hoppas på något mer?
Då höjde hon blicken och såg i hans ansikte den ädla blygsel, det ödmjuka mod, som visar, att ångern är äkta och ger löfte om framgång, och med ett hjärtligt småleende, som var en styrkedryck för honom, svarade hon:
— Ja, det vågar du.
— Gud välsigne dig för de orden! Jag ger inga löften, jag ber icke heller om några, men lita på mig, Rose, och medan du bemöter mig som kusin, skall du komma ihåg, att hur många friare du än har, blir du aldrig kärare för någon av dem, än du är för mig.
Och utan ett ord till gick han, förståndigt nog, sin väg och lämnade Rose, som satte de försummade blommorna i vatten och lade undan armbandet, i det hon sade för sig själv: »Jag kommer aldrig att bära det, förrän jag känner för honom detsamma som förr. Då skall han få sätta det på min arm, och jag skall säga ’ja’.»