Hoppa till innehållet

Rosor i blom/Kapitel 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Den sorgliga och nyktra sidan
Rosor i blom
av Louisa May Alcott
Översättare: Oscar Nachman

På Kittys bal
Tant Claras plan  →


[ 102 ]

XI.
PÅ KITTYS BAL.

— Rose, jag har något så intressant att tala om för dig! utropade Kitty Van Tassel följande morgon, i det hon hoppade upp i ekipaget, då väninnan kommit och hämtat henne, för att de skulle ut och handla.

Kitty hade alltid något »så intressant» att omtala, att Rose lärt sig upptaga hennes meddelanden med största lugn, men det, hon nu gjorde, var något alldeles nytt, ty utan hänsyn till nyfikna åskådare utanför vagnen och derangerade hattar ini den lade Kitty armen om Roses hals och utbrast i en hänförd viskning:

— Älskade varelse, jag är förlovad!

— Jag är så glad! Det är naturligtvis Steve?

— Den rara gossen, han gjorde det i går kväll på det allra trevligaste sätt, och mamma är så förtjust. Men vad ska jag gifta mig? Och Kittys ansikte uttryckte den största ängslan.

— Hur kan du tala om det så snart? Kit, du oromantiska flicka, du borde väl tänka på din fästman och inte på dina kläder, sade Rose, som kände sig både road och skandaliserad.

— Jag tänker på min fästman, för han säger, att han inte vill ha en lång förlovning, så jag måste naturligtvis med ens börja tänka på det allra viktigaste.

— Åh, han vill göra sig säker om dig, för du är en sådan hal liten varelse, att han är rädd för att du ska göra med honom, såsom du gjorde med Jackson och de andra, inföll Rose, i det hon hytte med fingret åt sin blivande kusin, som ägnat sig åt detta nöje två gånger förr och snarare kände sig stolt än något annat över sina korta förlovningar.

— Du behöver inte gräla på mig, för jag vet, att jag har rätt, och när du varit med i sällskapslivet lika länge som jag, kommer du underfund med att det enda sättet att lära känna en man riktigt är att vara förlovad med honom. När de vill ha en, är de idel [ 103 ]hängivenhet, men när de tror, att de fått en, då kommer man underfund med vilka odjur de är, svarade Kitty med en snusförnuftig min, som stod i sällsam kontrast till hennes unga ansikte och yra uppträdande.

— Sorgliga utsikter för stackars Steve, såvida jag icke ger honom en vink om att vara försiktig i sitt uppträdande.

— Åh, mitt kära barn, honom är jag säker på, för mina upplevelser har gjort mig mycket skarpsynt, och jag är övertygad om att jag kan styra honom utan minsta svårighet. Vi har känt varandra i en hel evighet (Steve var tjugu och Kitty aderton år) och alltid varit de bästa vänner. Förresten är han för mig idealmannen. Jag har aldrig kunnat tåla stora händer och fötter, och hans är helt enkelt dyrkansvärda. Så är han den bästa dansör, jag vet, och klär sig ytterst smakfullt. Jag tror verkligen, att jag allra först förälskade mig i hans näsdukar — de var så bedåriska, att jag inte kunde motstå dem, sade Kitty skrattande, i det hon halade upp en stor näsduk ur sin väska och begravde sin lilla näsa i den.

— Det ser verkligen lovande ut, och jag börjar nästan tro, att du, när allt kommer omkring, har litet känsla, sade Rose i belåten ton, ty de muntra, bruna ögonen hade plötsligt fått ett ömt uttryck och blodet strömmade till Kittys kinder, då hon svarade, alltjämt döljande sitt ansikte till hälften i den älskades näsduk:

— Ja, naturligtvis! Jag har massor därav, fast jag blygs att visa det för de flesta människor, därför att det är fint att uppta allt med största nonchalans. Kära Rose, du skulle ha tyckt, att jag är en romantisk gås, om du hade sett mig i går kväll, när Steve friade, för jag faktiskt grät — han var så förfärligt allvarlig, när jag låtsades, att jag inte brydde mig om honom, och så rar och snäll, när jag sade honom sanningen. Jag visste inte, att han var sådan, men han klarade sig förtjusande och brydde sig inte ett dugg om att jag grät över hela hans förtjusande skjortbröst. Var det inte snällt av honom? För du vet ju, att han avskyr, att man stökar till hans kläder.

[ 104 ]— Han är en äkta Campbell och har ett gott, varmt hjärta under sina fina skjortbröst. Tant Jane tror inte på känslofullhet, så han har fått lära sig att aldrig visa någon sådan, men den finns där, och du måste uppmuntra honom till att ge den utlopp — inte dåraktigt, utan på ett sätt, som gör honom manligare och allvarligare.

— Det ska jag, om jag kan, ty fastän jag inte skulle vilja medge det för vem som helst, så tycker jag förfärligt mycket om honom och känner på mig, att Steve och jag ska komma utmärkt överens. Men nu är vi framme. Du får inte andas ett enda ord därom, i händelse vi träffar några bekanta, för jag vill, att det ska vara en djup hemlighet åtminstone en vecka, tillade Kitty, i det hon hastigt stoppade undan näsduken samtidigt med att vagnen stannade utanför den butik, till vilken de skulle.

Rose lovade det med ett småleende, ty Kittys ansikte förrådde henne, utan att det behövdes några ord; det strålade av en sådan lycka, att få ögon skulle ha underlåtit att se det.

— Bara en titt på sidenet. Du frågar mig om min åsikt i fråga om de vita sorterna, så tittar jag jag på de kulörta. Mamma säger satäng, men det är inte modernt längre, och jag har föresatt mig att ha det tjockaste siden, som finns, viskade Kitty, då de frasade förbi de långa diskarna.

Medan de befunno sig på sidenavdelningen och Rose kände sig svårt frestad att beställa en vacker klänning till Kittys bal, som snart skulle gå av stapeln och som skulle bli den sista av hennes fåfängligheter, sade en röst bakom henne: Vill herrn vara snäll och säga mig, var flanellen finns? Och när hon vände sig om, såg hon en undergiven liten irländska, som tycktes vara alldeles bortkommen bland all denna lyx.

— En trappa ner till vänster, löd expeditens hastiga svar, i det han vinkade med handen, så att den frågande var lika förbryllad som förut. Rose såg det och sade vänligt:

— Jag ska visa er. Den här vägen. Rose betraktade henne närmare, då hon förde kvinnan förbi de välklädda kunderna, och något visst i det ängsliga, trötta [ 105 ]ansiktet, de bara, röda händerna, som höllo en mager portmonnä och en flanellapp, rörde det ädelmodiga hjärta, som aldrig kunde se nöd utan att känna en impuls att lindra den. Hon hade endast haft för avsikt att visa vägen, men nu fortsatte hon, i det hon lyssnade till det moderliga pratet om »min baby» och »svårigheten att skaffa kläder åt de större barnen, när min man är utan arbete» o. s. v. En dams närvaro gjorde det nu mycket lätt för mrs Sullivan att handla, och hennes »lilla bit» flanell växte på ett mirakulöst sätt till många, många meter av olika sorter, utan att hennes magra portmonnä blivit det minsta tunnare, då hon gick därifrån, torkande sig i ögonen.

Och när Rose åter kom upp till Kitty, blev hon tilltalad av en korpulent, silverhårig dam med välvillig uppsyn.

— Jag har väntat på er, min kära, därför att jag har bråttom och gärna vill bespara mig ett besök eller en biljett, började damen med sänkt röst, då Rose vänligt och aktningsfullt skakade hand med henne. Ni vet ju, att den stora kartongfabriken brann ned för ett par dagar sedan och att över hundra flickor blev arbetslösa. Några blev skadade och ligger på sjukhus, många har inga hem, och nästan alla behöver hjälp för tillfället. Vi har i vinter haft så många att hjälpa, att jag knappast vet, vart jag ska vända mig, ty nöden är stor, och jag har haft mitt finger i så många portmonnäer, att jag nästan skäms att tigga mer. Varje litet bidrag — Åh, tack så mycket! Jag var säker på att ni inte skulle svika mig. Och mrs Gardener tryckte varmt den lilla hand, som så hastigt vandrade ned i portmonnän och kom ut igen, så rikligt fylld.

— Låt mig veta av, när jag kan hjälpa, och tack för att ni låtit mig deltaga i ert goda verk, sade Rose, glömsk av alla vackra klänningar, när hon såg damen avlägsna sig med ett gillande småleende över sitt vackra gamla ansikte.

— Du extravaganta varelse! Hur kunde du ge henne så mycket? viskade Kitty, vars nyfikna ögon urskilt tre siffror på den sedel, som så hastigt bytt ägare.

[ 106 ]— Jag tror, att jag skulle kunna ge mrs Gardener mitt huvud, om hon bad mig om det, svarade Rose i lätt ton. Så vände hon sig om mot sidenet. Vilket har du bestämt dig för? Det gulvita eller det blåa?

— Jag har inte bestämt någonting förutom det att du ska ha det skära och bära det på min bal, svarade Kitty.

— Nej, det har jag inte råd till just nu, ty jag överskrider aldrig mina nålpengar, och det måste jag, om jag köper mera kläder. Kom nu, så går vi, om du har alla de prover, du önskar. Och Rose avlägsnade sig hastigt, glad över att kunna hålla fast vid två föresatser, nämligen att för exemplets skull klä sig enkelt och att icke vara extravagant annat än då det gällde att hjälpa andra.

— — —

Så Rose hade ingen ny klänning på Kittys bal och drog en liten suck, då hon tog på sig sin blekblåa sidenklänning, uppfiffad med moln av gauze de Chambéry. Men ett småleende, glatt och älskligt, följde genast efter, när hon lade till de klasar av förgätmigej, som Charlie trollat fram med tillhjälp av en tysk trädgårdsmästare; ty hon hade utfört en del av sin plan, och prinsen var — till sin stora förtjusning — inbjuden att eskortera henne, ehuru han förståndigt nog icke gjorde några bedyranden, utan visade sin tacksamhet genom att uppföra sig som en exemplarisk gentleman. Det gladde Rose, ty den forna förödmjukelsen och en uppriktig önskan att sona den förlänade honom en tankfull värdighet, som var mycket effektiv.

Tant Clara kunde icke gå, så tant Jessie var »förkläde» och tog sig förtjusande ut i sin pärlfärgade klänning med en läcker spets över det alltjämt yppiga håret.

Mrs Jessie iakttog sina tre långa söner med ett slags förundran, ty Archie var en stilig karl, allvarlig och ganska tillbakadragen. »Kadetterna» såsom Will och Geordie kallade sig, voro så granna som helst, och ingen kan beskriva den vånda, de uthärdade denna kväll till följd av trånga skor och höga kragar. Men det var endast åt varandra de anförtrodde dessa lidan[ 107 ]den under de sällsynta ögonblick av vila, då de kunde stå på en värkande fot med huvudena behagligt nedsjunkna innanför de torterande kragarna, som raspade deras öron, så att örsnibbarna blevo scharlakansröda. Dessa ögonblick voro emellertid korta, och de spartanska gossarna fortsatte att dansa med småleende uppsyner, oförfärade trots den vånda, som ansatte dem, »både för- och akteröver», såsom Will sade.

Mrs Janes par bildade en sällsam kontrast till varandra, och inte ens denna stränga disciplinkvinna kunde återhålla ett småleende, då hon betraktade dem. Steve var överdådig och hade kunnat gifta sig på fläcken, så superfin var hans frack, så glänsande hans linne, så fulländad handskarnas passform, under det att stolthet och lycka till den grad jäste inom hans unga bröst, att det varit fara för en explosion, om icke dansen visat sig vara en säkerhetsventil, ty hans starkt utvecklade sinne för det passande ville icke tillåta honom att på annat sätt ge utlopp åt sin sinnesrörelse.

Kitty kände inga sådana betänkligheter och såg ut som en uppspelt liten zigenerska. Att se henne och Steve dansa var något, som kunnat förmå den allra vresigaste gamla ungkarl eller suraste gamla mamsell att småle, ty ett lyckligt älskande par är alltid en vacker syn, och två så muntra små gräshoppor som dessa får man sällan se.

Under tiden stod Mac med glasögonen på näsan och åsåg broderns prestationer med ungefär samma uppsyn, som en godmodig newfoundlandshund skulle åse en liten terriers krumsprång, emottog med tacksägelser de vägledningar, som Steve andades i hans öra, då han passerade förbi, och glömde dem alla minuten efteråt. När Mac icke var upptagen på detta sätt, stod han med tummarna nedstuckna i västfickorna och betraktade vimlet som en fundersam filosof med glad uppsyn, smålog ofta för sig själv, då någon lustig tanke drog genom hans hjärna, rynkade pannan, då något elakt skvaller nådde hans öra, eller stirrade i oförställd beundran, då ett vackert ansikte eller en vacker figur fångade hans blick.

— Jag hoppas, att de inte dansar livet ur flickan, [ 108 ]för var och en av dem tycks vara angelägen om att ta en sväng med henne — till och med din allvarliga Mac, sade mrs Jessie till mrs Jane, då dansen fortgått några timmar, och hon såg Archie överlämna Rose åt sin kusin, som förde henne bort med triumferande uppsyn.

— Hon är mycket snäll mot honom, och hennes inflytande är utmärkt, för han är nu vid den ålder, då en ung kvinnas åsikt har större vikt för honom än en gammals. Fast han är alltid mycket god mot sin mor, och jag känner på mig, att han en gång blir mig en stor tröst. Han är en av dem, som inte gifter sig förrän sent, om han någonsin gör det, för han är förtjust i böcker och ett lugnt liv, svarade tant Jane, som kom ihåg, hur många gånger hennes son uttalat såsom sin åsikt, att filosofer aldrig borde gifta sig, och framhöll Plato såsom ett exempel på den visdom, som endast en ogift man kan förvärva, under det att hennes man tog parti för Sokrates, för vilken han kände den livligaste sympati, ehuru han icke vågade medge det.

— Åh, jag vet just inte det. Sedan min Archie överraskade mig med att förlora sitt hjärta, såsom han gjorde, är jag beredd på vad som helst och råder dig till detsamma. Det skulle inte alls förvåna mig, om Mac gjorde någonting anmärkningsvärt i den vägen, ehuru jag medger, att han än så länge icke visat några tecken därtill, svarade tant Jessie skrattande.

— Det kommer inte att bli åt det hållet, det kan du vara förvissad om, för hennes öde är beseglat. Bevara mig väl, vad det är sorgligt att se en så överlägsen flicka redo att kasta bort sig på en vacker syndabock. Jag vill inte nämna några namn, men du förstår mig.

— Jag är naturligtvis mycket ängslig, och detsamma är Alec, men det blir kanske den ena partens räddning och den andras lycka, för somliga kvinnor älskar alt ge mer, än de tar emot, sade mrs Jessie, i det hon inom sig undrade för tusende gången, varför bror Mac någonsin gift sig med den lärda miss Humphries.

Rose var mycket munter denna kväll och fann Mac [ 109 ]fullt redo för något roligt, vilket var tur, ty hennes första ord ledde dem in på ett lustigt samtalsämne.

— O, Mac, Annabel har just anförtrott mig, att hon är förlovad med Fun See! Betänk endast, att hon en vacker dag har ett hushåll i Kanton och får säga till om råttor, hundvalpar och fågelbon till middag, viskade Rose, som kände sig alltför road av denna nyhet för att kunna behålla den för sig själv.

— Vid Confucius! Sådana angenäma framtidsutsikter! Och Mac brast i skratt, till stor förvåning för de kringstående, som undrade, vad det fanns för lustigt hos den vise kinesen. Men det är i alla fall ganska oroande att se dessa barnungar gå an så där. Tycks vara smittosamt — ett slags ny scharlakansfeber — av Annabels kinder och Kittys klänning att döma, tillade han, i det han med alltjämt tindrande ögon betraktade de båda ovannämnda damerna.

— Var inte oridderlig, utan gå du och gör sammaledes, ty det tycks vara på modet. Jag hörde mrs Van säga till gamla mrs Joy, att det här tycks bli ett giftasår, så du blir säkert smittad, svarade Rose, i det hon tog in några rev i sitt släp, ty trots all undervisning fann Mac det alltjämt svårt att hålla sina långa ben utanför denna manfälla.

— Det tycks inte vara någon plågsam sjukdom, men jag måste vara försiktig, ty just nu har jag inte tid att vara sjuk. Vilka är symptomen? frågade Mac, i det han sökte förena det nyttiga med det nöjsamma och inhämta kunskaper, medan han gjorde sin plikt.

— Om du någonsin kommer tillbaka, ska jag tala om det för dig, svarade Rose skrattande, då han dansade ut åt orätt håll, stötte ihop med en annan kavaljer och återvände med så allvarlig uppsyn, som om han skött i sin figuré alldeles rätt.

— Välan, tala nu om för mig, hur »man inte ska göra det, sade han, när Rose i sin tur hade fladdrat av och an.

— Åh, du ser en ung flicka, som förefaller dig ovanligt förtjusande — det kommer inte an ett dyft på huruvida hon är det eller ej — och du börjar tänka en hel del på henne, önska träffa henne och [ 110 ]bli sentimental och löjlig i allmänhet, började Rose, som fann det ganska kinkigt att ge en diagnos av den mest mystiska sjukdom som finns under solen.

— Jag tycker inte, att det där låter lockande. Kan jag inte finna ett motgift någonstans, för om det ligger i luften nu i år, får jag det säkert, och det visar sig kanske ödesdigert, sade Mac, som kände sig vid gott humör och tyckte om att pigga upp Rose, ty till följd av en liten vink, farbror Alec givit honom, misstänkte han, att hon hade litet tråkigheter.

— Jag hoppas, att du blir smittad, för då blir du så lustig.

— Tar du hand om mig, liksom du gjort en gång förr, eller har du dina händer fulla?

— Jag ska hjälpa dig, men vet du, med Archie och Steve och — Charlie får jag alldeles tillräckligt att göra. Det blir bäst, att du skaffar dig det lätt första gången, så att du inte behöver så mycken omvårdnad.

— Gott! Hur ska jag börja? Jag ber dig upplysa min okunnighet och sätta mig i gång på rätt sätt.

— Gå omkring och var tillsammans med människor, visa dig älskvärd och sitt inte i en vrå och iakttag människor, som om de vore marionetter, som dansar för ditt höga nöje. Jag hörde mrs Van en gång säga, att närhet uträttar underverk, och hon bör känna till den saken, eftersom hon gift bort två döttrar och just förlovat en tredje med »en synnerligen älskvärd ung man».

— Herreje! Kuren låter värre än sjukdomen. Närhet, eh? Kanske jag just i detta ögonblick befinner mig i största fara och inte kan fly för livet, sade Mac och lade armen om hennes midja för att valsa ut med henne.

— Var inte orolig men tänk på hur du dansar, för Charlie tittar på oss, och jag vill, att du gör ditt bästa. Det där är bra — låt oss dansa hela varvet, för jag tycker om att dansa vals och får aldrig någon bra dansör annat än gossarna, sade Rose och blickade med ett gillande småleende upp till honom, ty hans starka arm ledde henne säkert bland paren och hans fötter höllo felfritt takten.

[ 111 ]— Det här är verkligen bra mycket bättre än stolen, som jag ägnat mig åt med en sådan energi, att jag brutit ryggen av två »damer» och nästan förstört den gamla gungstolen. Emellanåt tog jag mig en sväng med denna tunga »dam», i tanke att det skulle vara en god övning, för den händelse att jag någonsin skulle få dansa med korpulenta damer. Och Mac antydde med en knyck på huvudet Annabel, som glatt klunsade i väg med mr Tokio, vars gula ansikte strålade, då hans om glaskulor påminnande ögon vilade på hans mulliga fästmö.

I det hon lade band på sin munterhet vid tanken på Mac och den gamla gungstolen, sade Rose i förebrående ton:

— Ehuru en hednisk kines, borde Fun komma dig att blygas, för han gjorde inga fåniga frågor, utan gick och friade som en förståndig liten man, och jag hyser inte minsta tvivel om att Annabel kommer att bli mycket lycklig.

— Välj åt mig en lämplig gudom, och jag ska försöka tillbedja. Kan jag göra mer för att skaffa min karaktär upprättelse? svarade Mac, i det han säkert landsatte sin dam och började fläkta henne med solfjädern.

— Hur skulle det vara med Emma? frågade Rose, vars sinne för det löjliga var starkt utvecklat och som icke kunde motstå sin lust för att göra Mac förfärad.

— Aldrig! Det ilar i mina tänder, när jag tittar på henne i kväll. Jag antar, att den där toaletten är »förfärligt söt och efter sista modet», men jag tycker, att hon ser ut som en rutig glass. Och Mac vände henne med en rysning ryggen, ty han var mycket känslig för alla slags dissonanser.

— Ja, det gör hon verkligen, och den där blandningen av choklad, ärtgrönt och skärt är helt enkel avskyvärd, ehuru många nog anser den »chic», för att använda ett av hennes favorituttryck. Jag antar, att du kommer att klä din hustru som en spartansk matrona på Lycurgus' tid, tillade Rose, skrattande.

— Jag väntar, tills jag fått henne, innan jag bestämmer det. Men en sak är jag säker på — hon [ 112 ]kommer inte att klä sig som en grekisk danserska från Perikles tid, svarade Mac och betraktade med stort ogillande en ung dam, som, därför att hon hade en statyesk figur, fördrog knappa och åtsittande kläder.

— Alltså tjänar det ingenting till att föreslå denna klassiska varelse. Ja, eftersom du avvisar mitt första förslag, ska jag inte fortsätta, utan se mig omkring i lugn och ro, och det blir bäst, att du gör likadant. Allvarligt talat, Mac, så skulle litet mer munterhet och litet mindre studier göra dig gott, ty du kommer att bli gammal i förtid, om du sitter med näsan över böckerna så mycket.

— Jag tror inte, att det här i rummet finns en yngre eller muntrare fyr än jag, ehuru jag kanske inte uppför mig som en dansande dervisch. Men jag medger, att du har rätt i fråga om böckerna, för det finns många slags omåttlighet och ett bibliotek utövar samma dragningskraft på mig som en krog på en drinkare. Jag blir nog nödsakad att avlägga ett nykterhetslöfte och korka till den enda flaska, som frestar mig — bläckhornet.

— Jag ska säga dig, hur du kan göra det lättare för dig att vara avhållsam. Sluta att studera och skriv i stället en roman, i vilken du lägger ned all din visdom, så klarnar hjärnan till en ny start. Gör det! Jag skulle så gärna vilja läsa den, utbrast Rose, helt förtjust i denna plan, ty hon kände sig förvissad om att Mac kunde göra vad han ville i den vägen.

Och sedan avlägsnade hon sig med Charlie, som inväntade sin tur, och Mac vankade omkring, inom sig undrande, huruvida hans blivande hustru fanns med i vimlet.

Strax före supén möttes flera unga damer inne i damgarderoben för att reparera sina skavanker, och som de voro väninnor, började de prata, medan de glättade ut sina lockar och en kammarjungfru sydde fast eller fäste med knappnålar de lösslitna volangerna.

När var och en hade frågat alla de andra: »Hur tar jag mig ut i kväll, kära du? och med vederbörlig entusiasm fått till svar: »Riktigt förtjusande, älskling sade Kitty till Rose, som hjälpte henne att återställa ordningen i det kaos, vartill många [ 113 ]danser reducerat hennes lockar: Apropå det, så är unga Randal halvdöd av längtan efter att bli presenterad för dig. Får jag göra det efter supén?

— Nej tack! svarade Rose i mycket bestämd ton.

— Jag kan verkligen inte se någon anledning därtill… började Kitty i missbelåten men ingalunda förvånad ton.

— Det måtte du allt göra ändå, ty varför skulle du eljest inte ha presenterat honom, när han bad därom? Du brukar sällan nedlåta dig till att tänka på etiketten, så varför gjorde du det nu?

— Jag ville inte gärna göra det, förrän jag hade — du är så kinkig — jag tänkte, att du skulle säga »nej», men det kunde jag inte säga honom, stammade Kitty.

— Jag vill inte vara ohövlig, kära du, men jag måste verkligen avböja, för jag kan inte känna sådana människor, ehuru jag sammanträffar med dem här, sade Rose, som kom ihåg Charlies avslöjande på nyårsdagens kväll och förhärdade sitt hjärta mot mannen, som blivit hans fördärv såväl då som vid många andra tillfällen, enligt vad hon hade anledning att tro.

— Jag kunde inte hjälpa det! Gamla mr Randal och pappa är goda vänner, och fast jag talade därom, ville min bror Alf inte på några villkor veta av, att jag hoppade över den där karlen, förklarade Kitty ivrigt.

— Och dock har Alf förbjudit dig att åka skridsko eller åka ut med honom, ty han vet bättre än vi, hur olämplig han är att umgås med oss.

— Jag skall säga upp bekantskapen i morgon, om jag kunde, men jag måste naturligtvis visa mig artig mot honom i mitt eget hem. Hans mor är i sällskap med honom, och han vågar inte uppföra sig så, som han gör på deras ungkarlstillställningar.

— Hon borde inte ha tagit honom med sig hit, förrän han visat benägenhet för att bättra sig. Jag vet, att saken inte angår mig, men jag önskar, att folk inte läte sina söner gå sin undergång till mötes och sedan vänta, att vi, flickor, ska bemöta dem som anständiga människor. Rose talade i en energisk visk[ 114 ]ning, men Annabel hörde henne och vände sig om med pudervippan i handen:

— Gud, Rose, vad är det du talar om att gå sin undergång till mötes?

— Jag vädjar till er, eftersom ni hört mig och vi är ensamma här. Anser ni, att unga Randal är en lämplig ung man att vara tillsammans med? sade Rose, i det hon med ängslig min vände sig till Annabel och Emma, ty hon fann det icke lätt att hålla fast vid sina principer, när hon därigenom förargade sina vänner.

— Usch, nej då! Han är riktigt gräslig! Pappa säger, att han och Gorman är de vildaste unga män, han vet, och i stånd att fördärva hela kotteriet. Jag är så glad, att jag inte har några bröder, svarade Annabel och pudrade lugnt sina skära armar.

Jag för min del tycker, att detta slags kräsenhet är mycket opassande — du får ursäkta, att jag säger det, Rose. Vi anses inte känna till något om ett vilt och utsvävande levnadssätt och dylikt, utan vi ska bemöta alla män lika och inte vara bråkiga och pryda, sade Emma.

— Ah, men vi känner till, och om vår tystnad och hövlighet inte bar någon verkan, bör vi försöka med något annat… Och farbror Alec har sagt, att jag inte bör göra den mannens bekantskap, och det vill jag inte.

— Ja, men jag känner honom, och han har bjudit upp mig till första valsen efter supén. Han för fullt ut lika bra som din kusin Charlie och är riktigt bedårande, tycker somliga, genmälde Emma med en knyck på nacken, ty prins Charmant tillbad icke vid hennes altare och det kränkte hennes fåfänga.

Under hela supén höll Charlie sig i Roses närhet, och hon var riktigt nöjd med honom, ty han drack endast kaffe, och hon såg honom ruska på huvudet, när unge Van gav honom ett tecken att följa med ut i förrummet, varifrån ljudet av smällande korkar hörts ganska ofta under kvällens lopp.

— Den kära gossen, han gör sitt bästa! tänkte Rose, som önskade sig ett tillfälle att visa, hur hon beundrade hans självförnekelse; men då de lämnade [ 115 ]matsalen tillsammans med tanterna, som skulle gå hem tidigt, kunde hon endast säga till honom: Om jag inte hade lovat farbror att komma hem så fort som möjligt efter midnatt, skulle jag stanna och dansa en vals med dig, för du har gjort dig förtjänt av en belöning i kväll.

— Tusen tack! Men jag går samtidigt med er, svarade Charlie, som förstod både hennes blick och hennes ord och kände sig tacksam för dem. Jag ska vara i hallen, när ni kommer ner.

Men när Rose kom ned, var Charlie icke i hallen, och sedan hon väntat några minuter, erbjöd Mac sig att gå efter honom, ty tant Jane höll alltjämt på att leta där uppe efter en bortkommen galosch.

— Var snäll och säg, att jag är färdig men att han inte behöver komma, om han inte vill, sade Rose, som inte ville visa sig alltför fordrande gentemot den lovande botgöraren.

— Om han är inne i byfférummet, ska jag ha honom med mig ut, oavsett vem som är där inne! brummade Mac för sig själv, då han begav sig in i det lilla rum, dit herrarna drogo sig tillbaka i och för förfriskningar, när andan föll på dem, vilket den gjorde titt och tätt. Dörren stod på glänt, och Charlie tycktes just ha kommit in, ty Mac hörde en välbekant röst utropa i fryntlig ton:

— Kom hit, prins! Du kommer just lagom att vara med och dricka Steves skål.

— Kan inte stanna. Kilade bara in för att säga god natt, Van. Har haft mycket trevligt, men jag är i tjänstgöring och måste gå.

— Det där är ett nytt knep. Ta i alla fall ett glas i pälsen nu och kom tillbaka, när du följt damerna hem, sade den unge värden.

— Charlie har slagit sig på helighet, och det tycks inte bekomma honom väl, sade den ena av de två unga män, som vardera upptogo flera stolar.

— Det blir nog bäst, att du själv, Barrow, går hem tidigt, för annars förorsakar din tunga, att du råkar illa ut, svarade Charlie, medveten om att han borde följa sitt eget råd och dock stannande kvar, [ 116 ]nervöst dragande på sig handskarna, medan unge Van fyllde glasen.

— Raska på, svåger! Här har du, prins! Och Steve räckte kusinen ett glas över bordet, alltför uppspelt att tänka på vad han gjorde, ty alla gossarna kände till Charlies svaghet och sökte försvara honom mot den.

Men innan Charlie hunnit taga emot glaset, kom Mac hastigt in och framförde sitt ärende i förkortad och ganska befallande form: Rose väntar på dig! Raska på!

— All right! God natt, gossar! Och Charlie lade i väg, som om namnet haft förmågan att hejda honom just då han stått i begrepp att bryta det löfte, han givit sig själv.

— Seså, Solon, drick ett glas och ge oss ett bröllopskväde på din bästa grekiska. Din skål! Och Steve förde glaset till sina läppar, då Mac slog det ur hans hand med så blixtrande ögon, att brodern stirrade som en idiot på honom, vilket tycktes göra Mac ännu mer upprörd, ty han vände sig till sin unge värd och sade i en ton, som kom de båda ungherrarna på stolarna att sätta sig upp:

— Jag ber om ursäkt, Van, för att jag stökar till så här, men jag uthärdar inte att se min egen bror fresta en annan man över hans förmåga eller bära sig själv åt som ett djur. Det är rent språk, men jag kan inte låta bli att säga, vad jag tänker, för jag vet, att ingen av er med vett och vilja skulle kunna tillfoga Charlie något ont, och det gör ni, om ni inte låter honom vara i fred.

— Varför ger du mig på huden? Jag har inte gjort någonting. Man måste väl vara artig mot sina gäster, eller hur? sade Van godmodigt.

— Ja, men det är inte artigt att truga eller skämta med en gäst, så att han gör, vad du vet och vad han vet, är skadligt för honom. Det där är bara ett glas vin för dig, men för Charlie är det rena fördärvet, och om Steve vetat, vad han gjort, hade han hellre huggit av sig högra handen, än han räckt honom det.

— Menar du, att jag är onykter? frågade Steve och ilsknade till som en liten stridstupp.

[ 117 ]— Av sinnesrörelse — inte av champagne, hoppas jag, för jag skulle inte erkänna dig som min bror, om du vore det, svarade Mac. Hör på, gossar, fortsatte han i lugnare ton. Jag vet, att jag inte bort explodera på det här våldsamma sättet, men jag kunde verkligen inte låta bli det, när jag hörde, vad ni sade, och såg, vad Steve gjorde. Och eftersom jag har börjat, kan jag likaså gärna tala ut och säga er, att prinsen inte tål vid dylikt. Han försöker undfly frestelsen, och var och en, som leder honom in i den, gör sig skyldig till en feg och syndig handling, ty förlusten av ens självaktning är svår nog, utan att man därtill ska förlora något ännu dyrbarare, som gör livet värt att leva. Tala inte om för honom, vad jag sagt, men hjälp honom, om ni kan, så att ni aldrig behöver göra er själva den förebråelsen, att ni vet med er, att ni hjälpt till att förstöra en medmänniska till kropp och själ.

Det var tur för framgången av Macs första korståg, att hans åhörare voro gentlemän och nyktra; så hans utbrott blev icke mottaget med hånskratt, utan de hörde på under tystnad, och deras ansiktsuttryck förändrades från överraskning till ledsnad och ånger. Van slog åter ned korken i buteljen, slängde ifrån sig korkskruven, räckte Mac handen och sade hjärtligt:

— Du är en första klassens hedersprick! Jag för min del ska göra mitt bästa att stödja Charlie, för han är den präktigaste karl, jag vet, och han ska inte gå under, liksom stackars Randal, om jag kan förhindra det!

Ett bifallsmummel från de andra tycktes uttrycka allmänt instämmande, och efter att tacksamt ha tryckt den andras hand, drog Mac sig tillbaka till dörren, angelägen om att få ge sig i väg. Då han återvände lill modern, tänkte han med ett humoristiskt småleende: »Min roman börjar med att jag ser efter andra flickors friare i stället för att jag själv skaffar mig en fästmö. Men jag kan inte tala om det för Rose, så hon kan inte skratta åt mig.