Runinskriften på den gotländska Roes-stenen

←  Om fynden af romerska silfvermynt i Norden

Runinskriften på den gotländska Roes-stenen av Frits Läffler

En svensk vårfest  →

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902.

Runinskriften på den gotländska Roes-stenen.

Af

L. Fr. Läffler.

Mot professor Bugges i förra häftet af denna tidskrift intagna läsning och tolkning af den urnordiska runinskriften på den nyfunna stenen från gården Roes å Gotland synas mig tvänne anmärkningar af vikt kunna göras, den första af formel, den andra af materiel art.

Den första anmärkningen rör Bugges läsning af den samstafva rungruppen — omedelbart efter det af tre punkter bestående skiljetecknet — såsom udʀ, d. ä. uddʀ.

Det synes mig nämligen, som om, i fall det varit runristarens mening, att runan för u skulle afläsas först, han hade bort sätta den för u karakteristiska kvisten icke vid den andra, högra stafven af ᛗ, utan vid den första, vänstra stafven. Såsom det nu står, är det ju uppenbart, att runan för d, d. v. s. ᛗ, kommer närmast i ordning att afläsas efter det föregående iuþin.

Man kan säga, att tre af de fyra raka streck, genom hvilkas sammanställning runan är bildad, stå före u, och det fjärde strecket för ᛗ står i förhållande till ᚢ så, att det är det naturliga att läsa u närmast efter d.

Det kan erinras om att, medan eljest alltid, då ᛴ, ᛖ, ᛗ eller ᛞ bilda samstafva runa med en följande, denna senares kvist eller kvistar stå satta till föregående runas andra, högra staf, åter å Järsbergs-stenen, där ᚺ bildar samstafva runa med ett föregående ᚨ, detta senares två kvistar äro satta å den första, vänstra stafven af ᚺ — på grund af ᚺ-runans form vända åt motsatt håll mot vanligt — tydligen till angifvande af att a skall afläsas före h.^[1]

Den omständigheten, att runan för u är skrifven nedanför inskriftens tänkta fotlinie, talar, efter min mening, också emot att den sålunda oregelbundet skrifna runan skulle börja ett ord vid afläsningen.

Jag anser af anförda skäl, att d bör tagas före u, och läser här antingen du͡ʀ eller med fyrdubbel runa diuʀ eller duʀi eller med femdubbel runa diuʀi.

Att afläsningen af den samstafva runan sålunda företagits både uppifrån nedåt: du, och nedifrån uppåt: ʀu, är intet bevis emot läsningens riktighet. Ty båda sätten att anordna samstafva runa finnas i andra urnordiska inskrifter, det ena sättet i ett, det andra i annat fall. Medan t. ex. Kragehul-spjutet och Järsbergs-stenen hafva a͡ʀ att afläsas uppifrån nedåt, har den skånska brakteaten Stephens n:r 19 (Montelius, Atlas, n:r 460) två gånger k͡a (i orden lauk͡aʀ och gauk͡aʀ, såsom jag läser det sistnämnda ordet med första runan tredubbel — i det att undre delen af ᚷ äfven får gälla som ᴀ — för att få ett bekant ord, här ett mansnamn, i st. f. ett obekant: g͡ak͡aʀ, såsom man förut läst), att afläsas nedifrån uppåt. Det bör då kunna vara tillåtet att en gång använda båda sätten, då flere än två samstafva runor skola angifvas.

Professor Bugge har själf medgifvit, att »det ligger efter Trækkene nærmest» att läsa duʀ, »saa att man begynder Binderunens Læsning med d.» Han låter emellertid denna läsning falla, emedan han icke kan nöjaktigt förklara det sålunda uppkomna duʀ här. Därom längre fram i denna uppsats.

Den andra anmärkningen gäller det innehåll af inskriften, som Bugges läsning gifver: »Denna häst inred Udd», d. v. s. »detta är den häst, som Udd inred.» Här sakna säkerligen de allra flesta läsare något mycket väsentligt, nämligenhästens namn. Professor Bugge tänker sig ju som en möjlighet, att stenen blifvit af en forntida gotlänning vid namn Udd lagd öfver den plats, där hans döda häst blifvit nedgräfd. Till erinring om denna häst, säkerligen sin egares älsklingsdjur, har hästens bild blifvit inhuggen å stenen och likaså en inskrift därå blifvit gjord. Med kännedom om hurusom de forna nordborna plägade i sång och saga bevara berömda hästars namn väntar man i detta fall ovilkorligen att i inskriften finna den hästs namn angifvet, hvars bild återgifvits å stenen och hvars minne hans egare tydligen velat bevara åt eftervärlden. Det vore ju klent bestäldt med detta minnes bevarande, om man icke, då i alla fall en inskrift gjordes, i denna insatte hästens namn.

Att äfven i Sverige i forntiden samma sed som i Norge och på Island fanns att i saga och sång bevara hästars namn, därom vittnar bland annat den så kallade Kalfsvisan i Snorre-Eddan, hvilken dikts andra strofs senare hälft lyder så:

Áli Hrafni, (er) til iss riðu,
enn annarr austr und Aðilsi
Grár hvarfaði geiri undaðr.

(Åle [red] Hrafu, när de redo till isen, men en annan i öster under Adils lopp, Grålle, sårad af spjut). Åt eftervärlden bevaras här namnen på två Upsalakonungars ryktbara hästar, eller i alla händelser — om man icke gillar min uppfattning af Grár som nomen proprium och namn på Adils häst — namnet på konung Åles häst Hrafn. Om konung Åle själf veta vi ej synnerligen mycket, men namnet på den häst, han red i det i forntiden ryktbara slaget på Vänerns is, det är i saga och sång bevaradt sedan 1400 år tillbaka (jfr Fahlbeck i Antiqvarisk tidskrift för Sverige 8: 2: 61 f,), och det finnes intet skäl att antaga, att traditionen därom, som äfven bevarats i Ynglingasagan (där en kung Adils’ häst Slöngvir ock nämnes) är osann.

Jag öfvergår nu till att med ledning af det ofvan sagda framställa ett nytt tolkningsförsök af inskriften å Roes-stenen. De före det första skiljetecknet stående 5 runorna läser jag som ett ord iuþin och ser däri, såsom jag allt från mina första försök att tolka inskriften gjort, hästens namn (ehuru i början läst annorlunda; jfr Bugges uppsats s. 116 samt den delvis misslyckade förstorade afbildningen af runinskriften s. 114 i förra häftet).

iuþin, som står för äldre *iuþina, hvarom längre fram, förmodar jag vara en diminutivbildning på -īna af ett urnordiskt ord euþa, motsvarande det fornnorska välbekanta ordet ióð, foster, barn, hvilket i fno. nyttjas om både människor och djur, i poetiskt språk ofta om de senare (jóð arnar, gyldis). Af detta ord är förut en afledning iuþingar som personnamn kändt från Reistad-stenen, hvarom se Bugge, Norges Indskrifter I, 219, särskildt not 3, där det visas, att euþa-, ej euða- är den urgermanska stammen till grundordet. Sammansatta med ióð såsom första sammansättningsled förekomma i uppländska runinskrifter personnamnen Ioþgilþ och Ioþbiarn. I en majuskelinskrift från Halla å Gotland förekommer qvinnonamnet Iudvi (se G. Lindström, Anteckningar om Gotlands medeltid, II, 81). Då ordet sålunda finnes vara nyttjadt i personnamn, bör det äfven ha kunnat användas i hästnamn. Det förekom t. o. m. i forntiden ej sällan, att hästar buro verkliga personnamn. Så hette gjukungen Gunnars bäst Gote, som äfven är ett mansnamn; hertig Skule berättas ha haft en häst vid namn Gautstafr, som är vårt namn Gustaf; och i Kalfsvisan är Vacker (Vakr) ett hästnamn, medan samma namn förekommer som mansnamn (Wakraʀ) en fornnorsk inskrift med urnordiska runor — samma inskrift, däri nyss nämnda mansnamn iuþingaʀ förekommer.

Diminutivändelsen -īna lägges i flere germanspråk till stamord betecknande dels människor, dels i synnerhet djur (»in benennungen für das tierjunge»; se Kluge, Nominale Stammbildungslehre der altgerm. dialekte 2, s. 29), t. ex. i got. gumein, liten man, qinein, liten kvinna, gaitein, liten get; i fhty. magatin, ags. mægden, liten flicka, fhty. kizzin, chizzi, litet kid, fhty. zikkin, ags. tiecen, liten get, fhty. fuli(n), liten fåle, fuhsin, liten räf, m. fl. (alla neutra). Denna diminutivändelse synes eljes icke förekomma i nordiska språk som bildande substantiv — det urgamla svin af su-ina undantaget —, hvadan dess förekomst i urgutniskan skulle kunna läggas till de af Bugge, Norges Indskr. I, 154 f., anförda fallen af likhet mellan urgutniskan och gotiskan. Rörande formen iuþin för väntadt iudīn, om suffixet, såsom Kluge (a. a. s. 95) antar, har hufvudton, kan jämföras got. gulþeins, airþeins, där þ kanske öfverförts från stamordet. — Det är af dylika adjektiv på -īno, som de neutrala substantiva diminutiven äro substantiverade.

Att ordet *iuþa redan i och för sig har så att säga en diminutiv betydelse, är intet hinder för att det kunnat få en diminutivafledning sig vidfogad. »Allting är relativt». Det kan finnas större och mindre »små barn». Och just ord betydande ungar af djur få ofta denna diminutivändelse -in, t. ex. de ofvan anförda kizzin, litet kid (jfr i svenska killing med annan diminutiv-ändelse), fulin, litet föl (jfr i svenska fölunge), jungin.

Rörande iuþin för äldre *euþina genom öfvergång af eu till iu framför följande ī se Bugge, Norges Indskr. I, 219. Urnordiskt eu (iu) motsvarar i den historiska forngotländskan af iau, dock icke framför omljud verkande i (fg. dyr, lyþir, lysa, myr, þyft), där öfvergången till y naturligtvis skett utan något mellanstadium iau. (Formuleringen af regeln § 59: 11 hos Noreen, Altschwed. Gramm., är därför ej lycklig). Det är således på sin plats att här finna iu, ej iau, hvilken triftongisering för öfrigt sannolikt ej gjort sig gällande på Roes-stenens tid.

Formen iuþin står, som nämndt, för äldre iuþina med bortfall af det slutljudande tematiska a. Den företer en yngre ståndpunkt än Bleking-stenarnas språk, där temavokalen utfallit framför ʀ, men kvarstår slutljudande (jfr Norges Indskr. I, 338). Professor Bugges tolkning iu af äldre *ehwa förutsätter likaledes bortfall af slutljudande a. Denna samma språkliga ståndpunkt föreligger enligt Bugges tolkningar i inskrifterna på Fonnaas-spännet och Ödemotland-benstycket (Norges Indskr. I, 69, 262).

Jag förmodar nu, att den å stenen afbildade hästen som nyfödt föl fått smeknamnet iuþina »barnungen», hvilket den sedermera fått behålla som verkligt namn. Mången engelsk häst torde lystra till namnet Baby.

I uppfattningen af iuþin stämmer jag i det väsentliga öfverens med lektor Brate, som skriftligen meddelat mig sina tankar därom — han uppfattar dock ordet grammatiskt formelt på annat sätt än jag. Till den etymologiska förklaringen af ordet har jag kommit oberoende af lektor B., hvilket torde i sin mån tala för dess sannolikhet.

Jag öfvergår nu till den samstafva rungruppen. Som redan nämndt, äro ej mindre än fyra läsningar möjliga från min utgångspunkt: att d börjar ordet, nämligen: duʀ; diuʀ; duʀi; diuʀi. I sistnämnda fallet skulle runan ᛁ tagas tvänne gånger, hvilket ej innebär någon orimlighet. Jag förklarar alla dessa former på likartadt sätt, med vederbörlig hänsyn till formolikheten, nämligen såsom starka eller svaga former af en germansk nominalstam (déusa->) deuzá-, hvilken förekommer använd som personnamn i anglosaxiskan och i nordiska språk, men eljest är välbekant som appellativ i ordet djur, got. dius, fno. dýr, fsve. diur, fårö-gotländska djaur, som egentligen är substantiverad form af nämnda adjektiv, betydande vildt (se Kluge, Etymologisches Wörterbuch, s. 376—7). Däraf har i anglosaxiskan bildats ett poetiskt personnamn Déor, betydande »vild», »djärf», som omnämnes af Bugge, s. 120, n. 2, ehuru han där, af icke angifna och för mig obegripliga skäl, säger sig »have Betænkelighed» mot att sammanställa detta namn med den här föreliggande runformen. I nordiska språk har den svaga formen af denna ursprungliga adjektiv användts som personnamn, nämligen fno. Dýri, nynorska Dyre, fda. Dyri, fsve. i runinskrifter (jfr Brate-Bugge, Runverser s. 39, n. 2), tiuʀi, nom., tiuʀa, obl. (L. 265), [tiura, obl. (L. 1154), tiori (L. 1103)], i vanlig skrift en gång Dyre (se Lundgren, Personnamn s. 47). Formerna med ʀ af dessa namn hänvisa ju tydligen på samband med fsv. diur, etc. och ej med adjektivet dyr, hvarmed väl hittills i allmänhet fno. Dýri sammanställts.

De nordiska formerna af namnet äro alla svaga. Sannolikheten talar därför för en svag form äfven i inskriften, således diuʀi eller duʀi. Den senare formen skulle ange ett uttal dyʀi och förutsätta, R-omljudet redan inträdt. Vi veta intet om när denna ljudlag inträdde i norden; samnordisk är den ju och något bestämdt hinder för antagandet att den gjort sig gällande på Roes-stenens tid lärer väl ej finnas. Som emellertid det appellativa ordet djur såväl i den vanliga fsv. som i gotländskan genom analogibildning förlorat R-omljudet och de äldsta runformerna af personnamnet likaledes antagligen äro oomljudna (tiuʀi), och då i-omljudet ej ännu gjort sig gällande i fall som iuþin, så synes det rimligast att här i inskriften äfven antaga en oomljuden form, således diuʀi. Denna form med sitt slutande i förutsätter antingen, att runan för e ᛖ uppgifvits på Roes-stenens tid, hvilket antagande just göres af Bugge (s. 119) för att motivera förekomsten af en form iu för äldre *e(h)u, eller också att öfvergången c > i efter föregående omljud verkande ʀ inträdt, hvilket ju ej kan anses vara ett orimligt antagande.

En stark form diuʀ (mindre troligt duʀ), som skulle stå för äldre *deuʀaʀ med utfallen temavokal — jfr Bugges antagande af en form iu, som förutsätter en nominativ *euʀ < *ehuʀ < *ehwaʀ — och öfverensstämma med ags. Déor, kan emellertid ej heller anses omöjlig. Bugge har flerstädes påpekat (senast denna tidskrifts förra häfte s. 112), att de urnordiska namnen mer likna andra germanspråks än de i historisk tid kända fornnordiska. Därför kunde här, till likhet med ags. Déor, stå diuʀ. Emellertid får väl diuʀi, som sagdt, anses för den sannolikaste formen.^[2] Jag fattar detta namn Diuri som namn på hästens egare, närmast såsom den som »inred» honom. Ty »inred» är just den betydelse, jag från början funnit för det ord, som nu följer efter diuʀi. Jag har, såsom Bugge redan nämnt (s. 121), läst detta som ra͡id, med den speciella betydelsen »inred», emedan det styr ackusativ (iuþin), ej dativ (då det betyder »red»).

Läsningen ra͡id förutsätter till en början, att det, som följer närmast efter de samstafva runorna och som vid första påseendet ser ut som tvänne runor, nämligen ᛁ och ᛊ^[3] får uppfattas som en runa ᚱ, hvilken sålunda skulle ha upptill öppen form. Jfr därom Bugge, s. 117. En sådan variant af ᚱ-runan är ju i och för sig väl tänkbar. Det kan erinras om att i gotiska alfabetet R fått upptill öppen form.

I den följande oregelbundna runformen ser jag en otymplig samstatva runa af ett ᛡ i betydelsen a, ᛁ j och ett snedt ᛞ, d, sådant Rökstenens inskrift med äldre runor har att uppvisa sist i undre raden.

Hela den nu behandlade inskriften skulle efter min läsning och tolkning lyda sålunda:

iuþin ⁝ diuʀi raid ᛬

Iuþin Diuʀi raid, d. ä. Diure inred Judhin.

Emellertid måste det framhållas, att ännu ett skarpt inhugget tecken finnes i inskriften, nämligen den upptill å högra stafven af det sneda ᛗ satta, ett stycke nedanför stafvens topp utgående, uppåt riktade kvist, som erinrar om t-formen på den gotländska Tjängvide-stenen, liksom på Björkö-stenen och Forsa-ringen (se Bugges första afhandl. om Rök-stenen s. 108). Man kunde därför ett ögonblick känna sig frestad att antaga, att denna t-form utvecklats redan inom äldre runraden och att här således borde läsas ett med ᛗ samstafva t, som tillsamman med ett ur ᛗ äfven uttaget ᛁ, i, kunde bilda ett ord it (det, syftande på att hästens namn var neutrum). Men denna utveckling af ᛏ runan förutsätter, att äfven några andra runformer särskildt ᚾ (ᛅ) fått ensidiga kvistar (ᚿ) i st. f. dubbelsidiga. Nu har emellertid Roes-stenen ᛅ, n, hvilket bestämdt strider mot en t-form af ifrågasatta slag här, liksom ock Roes-stenens R-form starkt talar däremot. Det återstår därför näppeligen annat, än att anse ifrågavarande streck uppkommet genom felhuggning (Bugge, s. 118, anser kvisten, ehuru »skarpt og dybt ristet», vara »betydningslös»).

Jag vill nu till sist redogöra för den uppfattning, jag förslagsvis bildat mig af betydelsen af figurerna på stenen sammanställda med inskriften.

En ung, af sin egare mycket omtyckt fölunge, kallad »barnungen», har skolat inridas, men har därvid råkat att bli vild och sökt kasta sig öfver ett plankstaket, på hvilket han dock blifvit hängande med plankorna inkörda i bröstet; och har han däraf fått sin bane. Möjligen tjänar den råa figuren öfver hästen att angifva, att ryttaren afkastats och äfven omkommit. Plankorna äro de lodräta linjerna under hästens bröst, hvilka synas å planschen och omnämnas af Bugge s. 114. Linjerna synas mig bestämdt höra tillsamman med den ursprungliga afbildningen.

---

1. Af nu anförda skäl kan jag icke tro på riktigheten af Bugges läsning urt͡e i Ödemotland-inskriftens linie a, där t͡e skulle vara skrifvet med ᛖ samt med t-runans högerkvist(ar) satt(a) på högra stafven af ᛖ, men ᛖ likafullt skulle uppfattas som äfven hörande till följande ord. (Norges Indskr. I, 248).
2. Jag vill här i förbigående nämna, att vid sidan af den läsning duʀ eller diuʀ för denna rungrupp, som från början så godt som erbjöd sig af sig själf, jag vid mina tolkningsförsök en tid med förkärlek fäste mig vid ett helt annat läsningsförsök. Jag tänkte mig nämligen möjligheten af att den under raden ristade runan skulle kunna vara afsedd att vara en form af k-runan, kanske närmast motsvarande den form denna har på Thames-knifven (ᚳ) en form som ju väl kunde tänkas ha funnits i Norden vid sidan af det senare vanliga ᚴ, då ju i Norden både Y och ᛸ finnas som k-former. I så fall skulle det stå dkʀ, som jag förmodade stå för d[a]kʀ af äldre *dakkaʀ, motsvarande ett dakkʀ, som jag uppfattade som ett personnamn eller samma namn, som under formen Dacker förekommer som namn på en forntida gotländsk nationalhjälte i Strelows Guthilandiske Cronica, s. 131. — Detta tolkningsförsök har jag dock numera öfvergifvit, dels emedan den förmodade k-runans form är obestyrkt i Norden — prof. Bugge har dock med anledning af nämnda tolkningsförsök skriftligen för mig påpekat, att denna form af k-runan möjligen förekommer på en kam från Vest-Torp i Skåne (Stephens, I, 222, 241) — dels emedan Bugges hänvisning till det ags. namnet Déor gaf mig uppslag till en, efter min mening, sannolikare tolkning.
3. Skulle gifva läsningen: iuþin di͡uʀ is sa͡id, det är: Iuþin diuʀ is saidd; på svenska: Djuret Iudhin är förhäxadt. Saidd (af *saiþida), till fno. seiða, med antagen transitiv betydelse, skulle vara t-löst neutralt particip. Men i st. f. »djuret» väntar man ett ord för häst, så framt ej ordet djur skulle få anses vara valdt med hänsyn till att hästen ännu var vild, ej inkörd.