Sången (Lördagsqvällen)

Lördagsqvällens jul- och teater-kalender

av okänt

[ 49 ]

Sången.

O ljufva sång, mitt hopp ej jägta,
Min ande frigör ur sitt tvång;
Kom till mig som en vän, bortflägta
Min lefnads sorger än en gång.
Fast jag är ringa, lär mig glömma
Vid toner verldens kif och strid
Och blott om ädla segrar drömma. —
O sång, mig unna sångens frid!

Du förr ju på din arm mig burit
Och vänligt torkat mången tår;
De onda makter du besvurit,
Som härjat grymt mitt hjertas vår,
Och när jag, förd till dödens sängar,
Förbannat lifvets glädje kort,
Du sakta rört de gyllne strängar
Och Sauls ande jagat bort.

Min själ dig älskar, sång! När bruset
Af verldens stormar ej mig stör,
Du kommer mild som vestansuset
Och diktens liljor för mig strör,
Din handen är, som guldpokalen
Mig räcker med den trolldryck i,
Som döfvar smärtan, söfver qvalen
Och skänker lif och harmoni.

[ 50 ]

Hur ofta har i stilla natten
Du mig ej fört till enslig trakt,
Der öfver skogar, fjäll och vatten
Fullmånen gjutit all sin prakt —
Då har till lif min ande vaknat,
Då själen gjort sin himmelsfärd,
Och intet, intet har jag saknat,
Ty rik är fantasiens verld!

Men äfven mina tankar ilat
På solig stråt till välkänd strand:
Med dig i bokars skygd jag hvilat
Och minnen täljt med själ i brand —
Der är min barndomsdal, der leka
An syskon små på blomsteräng,
Från hafvet friska vindar smeka
Och näcken slår sin harposträng.

Ack, tusen underbara fröjder
Du lånat åt min mulna vår,
Du fört mig upp till lyckans höjder,
I dalens famn du för mig står!
Din gudaeld mig genomströmmar
När morgon randas, dag har flytt,
Och kärlekens och hoppets drömmar
I toner målar du på nytt!

Så följ mig, sång, der tyst jag vankar,
Mig följ till lifvets sista dag!
Gjut friskhet in i mina tankar
Och värme i mitt hjertas slag!
Och när sitt budskap döden bringar
Och stafven faller ur min hand,
Min själ då lyft på toners vingar
Dit upp, dit upp till sångens land!

Wilh. Reslow.