Slaget vid Porrassalmi

←  Sången. Wilh. Reslow.

Lördagsqvällens jul- och teater-kalender av okänt Slaget vid Porrassalmi. R.

1641–1891. V. P–n.  →

Slaget vid Porrassalmi den 13 Juni 1789.

---

För att hämnas den förlust och nesa, Sverige lidit genom kriget 1741—43, den s. k. lilla ofreden, hade konung Gustaf III redan länge haft i sinnet att anfalla Ryssland, då denna makt år 1787 invecklades i krig med Turkiet. Föga var någonsin en svensk konung mindre utrustad med krigareegenskaper och dock tillika mera krigiskt sinnad än Gustaf III var det vid denna tid. Knappast har heller något af Sveriges otaliga krig från dess sida begynts orättvisare. Men för att vinna sitt mål gälde det för konnungen att begagna det gynsamma tillfälle, som nu erbjöd sig, genom att ryssarne voro sysselsatta på annat håll. Under hvarjehanda lumpna förevändningar lät han derför öppna fiendtligheterna i slutet af Juni 1788. Detta års fälttåg var likväl ganska obetydligt, så att man nästan kan anse att kriget på allvar vidtog först följande år. I Juni 1789 inföll fienden i Savolaks med 7 à 8,000 man, under generalerne Rautenfelt, Denisow, Berckman och Savolaksbrigadens forne, utmärkte chef, sedermera generalmajoren i rysk tjenst G. M. Sprengtporten, samt angrep den 11 i samma månad vid Kyrö by i Kristina socken en finsk postering på 430 man, som efter ett tappert motstånd helt och hållet sprängdes af öfvermakten. 10 officerare och mera än hälften af manskapet förlorades i dödskjutne, sårade och fångne. De få öfverblifne flydde till stranden af den närbelägna Saimen, der de kastade sig i några proviantbåtar och rodde till S:t Michel. Här funnos stora förråder upplagda för finska arméns behof, och för att skydda dessa, sändes redan om aftonen samma dag olyckan vid Kyrö inträffade, de få på platsen befintliga trupperna jemte tvenne små partikanoner till det 3⁄4 mil framför S:t Michel belägna passet vid Porrassalmi. Den 12 Juni om morgonen sändes flyktingarne från Kyrö efter, och på förmiddagen anlände öfverste Gripenberg med 3 kompanier af Björneborgs regemente och 1 sqvadron Nylands dragoner från Lahtis samt öfvertog befälet. Den styrka, som här nu var samlad, räknade endast omkring 580 man jägare och infanteri samt 155 dragoner, af hvilka senare 50 stridde till fots.

Sjelfva bataljplatsen är synnerligen trång och utgöres af en hög, smal sandås emellan Saima och en mindre insjö, Surnujärvi, hvilka sammanhänga genom ett litet grundt sund. Långsmed denna ås löper landsvägen från Kristina till S:t Michel i riktning från söder till norr. Från bron, som leder öfver sundet, höjer sig åsen åt hvardera sidan och var vid den tidpunkt, hvarom här är fråga, beväxt med tät furuskog. På norra, finska, sidan om bron nedhöggs skogen, för att tillåta en verksammare skjutning och omkring 400 alnar från bron, der åsen var högst, anlades ett styckevärn för de båda kanonerna. På sidorna och bakom denna s. k. travers bibehölls deremot skogen, för att dölja finnarnes ringa antal och på samma gång tjena som skydd för trupperna. Närmast bakom batteriet stäldes nu 80 savolaksare och ett frikompani på 100 man samt utmed landsvägen 400 björneborgare. De 50 karelska dragonerna, hvilka stridde till fots, förlades vid östra delen af sundet, som var grundast, för att hindra fienden att der vada öfver, 75 man Nylands dragoner stodo längst bakom såsom reserv och 30 karelska dragoner till häst utstäldes på förpost 1⁄2 mil framför ställningen, som, enligt hvad af ofvanstående framgår, var den fördelaktigaste, man kunde önska, då det gälde för en liten skara att försvara sig emot massor, hvilka på en dylik terräng naturligtvis aldrig kunna utveckla sin styrka. På eftermiddagen den 12 Juni ankom brigadchefen öfverste von Stedingk, efter att hafva fogat anstalt om förrådernas undanskaffande från S:t Michel, samt öfvertog högsta befälet vid Porrassalmi. I förhoppning på det i anmarsch stadda Österbottens regementes snara framkomst beslöt han att här försvara sig i det längsta.

Kl. 8 på aftonen inkom rapport från förposterna att ryssarne nalkades från Kristina sidan, hvarpå genast alla dragoner och 30 infanterister sändes fram att förstärka fältvakten. Denna ringa hop upptog modigt striden med de ryska förtrupperna och förmådde uppehålla dem ända till kl. 11, då finnarne måste draga sig inom ställningen, i förbifarten förstörande bron efter sig. Knapt hade detta skett, förrän hela ryska hären blef synlig och lät sina 12 artilleripjeser åka upp på höjderna söder om bron samtidigt som de framsände en tät jägarked, hvilken under lifligt skjutande nalkades sundet och till och med gjorde ett litet försök att vada öfver det, men blef genast tillbakaslagen. Vid midnattstimmen till den 13 Juni öppnades elden jemväl från fiendens hela artilleri, men kanoniererna sigtade i början för högt, så att finnarne icke ledo någon märkbar skada. De små finska 3-pundingarne nådde icke fram till ryssarnes på afstånd stälda gröfre kanoner, utan fingo under drabbningens lopp merändels tiga. Efterhand tilltog likväl ryssarnes träffsäkerhet och inom kort formligen öfveröstes den lilla kulle, på hvilken finnarne stodo, med ett regn af kanonkulor och granater. Såsom en ovanlig omständighet kan nämnas, att ryssarne här bland öfriga kastpjeser använde mörsare såsom fältartilleri. Brigadchefen, som begynte frukta att fienden omkring Surnujärvi skulle kringgå honom, afgick mot morgonen med 100 man till Tuukkala by för att i fall af behof hindra sådant. — Såsom af det följande synes, gjorde dock ryssarne denna gång intet försök i den vägen, men skedde det i stället med framgång under det andra slaget vid Porrassalmi, då Björneborgs vargeringsbataljon(reserv-) vid Tuukkala blef i grund slagen, hvarigenom finnarnes hufvudstyrka tvangs att retirera och lemna hela trakten i ryssarnes våld. — Vid 6-tiden på morgonen upphörde ryssarne med sin eld, deras jägare och infanteri samlade sig till stormkolonn och vadade på hvardera sidan om bron öfver sundet. De emottogos i början med säker gevärseld, men då de deraf icke läto bringa sig ur fattningen, gingo finnarne dem till mötes ned för backen med fäld bajonett och kastade dem med häftighet tillbaka i vattnet. Så snart ryssarne väl återkommit till de sina, läto de sitt artilleri börja leken på nytt och denna gång med ännu större häftighet och säkerhet, så att finnarne begynte stupa som gräs. Ett kompani björneborgare anlände vid denna tid till slagfältet, men denna välkomna förstärkning förmådde ej upplifva modet hos de af fäktningen uttröttade soldaterna, hvilka dessutom efterhand blefvo alltmera nedslagna till sinnes af det förskräckliga kul- och granatregnet, som aldrig syntes vilja taga någon ända. Inemot kl. 11 f. m. råkade de i oordning och började draga sig tillbaka längs landsvägen; kanonerna drogo de med sig ur batteriet. Endast savolaksarne och frikompaniet stannade på sin post. När fienden varsnade detta, upphörde han åter med kanonelden, och nu förde general Sprengtporten sjelf en ny storm kolonn öfver sundet. Öfverste Gripenberg, som efter brigadchefens afmarsch till Tuukkala hade ledt det hela, var svårt sårad och öfverstelöjtnant Aminoff vid savolaksarne hade tagit befälet. Han och den tappre major Jägerhorn, jemväl vid savolaksarne, ansträngde sig till det yttersta för att sammanhålla folket och hejda dess flykt, men förgäfves. Ett fullkomligt nederlag höll på att blifva resultatet af all dagens möda, då i detta ögonblick af den högsta fara en för sin sällsynta rådighet och sitt lugna mod känd officer, kaptenen vid Björneborgs regemente Johan Grönvall^[1] sprang efter sina björneborgare och ropade med dundrande stämma: „Halt! Låten icke skamligt fånga er, vänden om, vi skola ju slå ryssen!“ Björneborgarne icke blott lydde genast, utan störtade ock, likasom för att utplåna skammen af deras tidigare visade klenmodighet, i berserkaraseri och med blixtens hastighet på de uppför backen sträfvande ryssarne. Som ammunitionen började tryta för finnarne, lossades snart intet skott. Man hörde endast bajonetternas rasslande, de dofva slagen af tunga kolfvar och plaskandet af i vattnet fallande kroppar. Striden urartade till ett formligt blodbad. Hela trafvar af döde och sårade hopades på valplatsen. Ryssarne flydde i vild oreda och kunde endast med största svårighet rädda den illa sårade Sprengtporten öfver till andra stranden. Det påstås att en savolaks jägare, sedan patronerna tagit slut, slitit en tennknapp från sin uniform och drifvit densamma i sitt gevär i stället för kula samt dermed träffat Sprengtporten. Liggande på marken bland öfriga slagne hade denne anfört ett finskt ordspråk: „Den hund bet mig, som jag sjelf lärt skälla“, dermed antydande att det var han, som genom sitt utmärkta reglemente och sina dittills oöfverträffade, efter honom benämnda refflade studsare gjort savolaksbrigaden till den krigsdugligaste kår, som på den tiden fans i Sveriges rike. Efter detta misslyckade anfall började ryska artilleriet för tredje gången sin eld, som fortfor hela eftermiddagen, ehuru numera med aftagande kraft. För fjerde gången närmade sig de fiendtliga jägarne stranden. På finska sidan saknade nu äfven kanonerna ammunition, då i rätta ögonblicket först en trepundig och strax derpå en sexpundig kanon anlände omkring kl. 1⁄26 e. m. och oförtöfvadt bröstade af samt dref med sina kartescher de påflugna ryssarne tillbaka. Bekymrad och otålig öfver att Österbottningarne icke hördes af, hade brigadchefen ridit dem till mötes, för att påskynda deras ankomst, och ändtligen omkr. kl. 7. e. m. tågade regementet fram under full musik och flygande fanor, efter att på 20 timmar hafva tillryggalagt 6 mil, hvaraf de sista milen delvis i språngmarsch. 4 st. 6-pundiga kanoner medföljde. Vid denna oväntade syn begynte ryssarne retirera och stannade ej förrän de kommit tillbaka till Kristina, der de slogo läger. Deras förlust uppgick till 3 sårade generaler, nemligen Sprengtporten, Denisow och Berckman samt 900 man, hvaremot finnarne förlorade endast 174 man, hvilket likvisst i förhållande till deras ringa styrka var rätt betydligt.

En episod från denna blodiga strid kunna vi ej underlåta att beröra. Det var här den sedan genom 1808 års krig så populär vordne von Döbeln „erhöll sin mest hedrande orden kring pannan.“ — Han bivistade slaget i egenskap af stabsadjutant. — Om situationen och tillgången härvid berättar dåvarande underofficeren, sedermera kaptenen vid Björneborgs reg:te C. A. Brakel — till Vik i Birkkala — följande: — — — „Under detta fixerades jag skarpt af en officer i arméns uniform, som tycktes vara mycket verksam. Jag blef qvarhållen i redouten och använd såsom springpojke med ordres till postdragoner, som sutto färdiga att framföra dem till brigadchefen. En gång återkommen från en sådan beskickning väcktes min uppmärksamhet på samma officer, som förut fixerat mig. En granat passerade nära öfver redouten, folket hukade sig ned för det fräsande ljudet. Huka er icke! skrek herrn, jag gapade på. Strax efter träffades min man af en förflugen gevärskula, som studsade ur såret. En ström af blod flöt ut. Med ena handen slog han sig för pannan, den andra kastade han om min hals, jag fattade honom om lifvet och utan att vackla sprang han med mig ur redouten. Jag förde honom vidare ner till en däld, der jag visste att en fältskär var sysselsatt med att förbinda sårade. Under vägen mumlade han för sig sjelf, som jag tyckte, någon bön eller välsignelse. När jag skildes från honom, kramade han min hand och sade: tack min vän, om jag lefver skall jag minnas er. Sådan var min första bekantskap med general v. Döbeln.“

Slaget vid Porrassalmi var måhända den skarpaste strid, som någonsin förr eller senare utkämpats mellan finnar och ryssar. Om man frånräknar de 100 man, hvilka gått med Stedingk till Tuukkala, stridde här något öfver 600 man i fulla 19 timmars tid emot åtminstone 6,000 fiender och vunno en lysande seger. „Rysligt var“, säger ofvan nämnde Brakel, „att efter slutad strid med lugnare sinnesstämning se den mängd menniskokroppar, som på ett så litet stridsfält lågo tätt vid hvarandra, både fiender och egna. Men högst förvånande var att se största delen af slagna fiender resa sig opp och öfverlemna sig som fångar. Dessa hade, då de ej mer sågo någon utväg att komma undan, kastat sig ner och lågo orörliga med de slagne.“

R.

---

1. Denne Grönvall, hvilken dog såsom öfverstelöjtnant vid Björneborgs reg:te 1807, hade med tapperhet och utmärkelse deltagit i det nordamerikanska frihetskriget under Washington. Det är ock honom jemte dåvarande öfverstlöjtnanten C. J. Stjernvall som äran tillkommer af att i Björneborgs reg:te och särskildt dess officerskår hafva ingjutit den utmärkta kåranda och starka sjelfkänsla, som v. Döbeln senare fann vara rådande inom detsamma.