SOU 1951:40/kap10
| ← Översiktlig strandplanering |
|
Sammanfattning → |
X. ORGANISATIONS- OCH ANSLAGSFRÅGOR
Såsom framgått av vad utredningen tidigare anfört kommer handhavandet av den föreslagna strandlagen att huvudsakligen åvila länsstyrelserna. Dessa myndigheter åligger det till en början att verkställa utredning rörande vilka strandområden, som böra beläggas med förbud enligt 1 § strandlagen. De förordnanden om sådana förbud, vilka böra meddelas omedelbart vid lagens ikraftträdande, torde emellertid i allmänhet icke komma att kräva mera avsevärt förberedelsearbete. Dessa förbud kunna antagas komma att i huvudsak gälla samma områden, som varit belagda med byggnadsförbud enligt den provisoriska lagen. Vissa jämkningar kunna dock behöva företagas, t. ex. med anledning av de verkningar i ersättningshänseende som ett förbud enligt nya lagen kommer att få. Vidare bör övervägas huruvida de nya förbuden böra avse utom byggande även någon eller några av de andra åtgärder som nämnas i 1 §. En annan uppgift för länsstyrelserna blir att pröva ansökningar om tillstånd att inom förbudsbelagda områden få uppföra byggnader och vidtaga andra åtgärder. Även i samband med dylika ärenden komma ersättningsfrågor i betraktande. Definitiv ställning till ersättningsfrågorna komma länsstyrelserna att få taga under det förfarande, som inledes genom att en sakägare framställer anspråk på ersättning. Härav föranledas förhandlingar mellan sökanden och länsstyrelsen samt eventuellt process vid expropriationsdomstol. Skall ersättning lämnas, kan länsstyrelsen vidare ha att verkställa fördelning till inteckningshavare av ersättningsbeloppet. Tillämpningen av 2 och 8 §§ strandlagen (stängselfrågor) medför även arbete för länsstyrelserna. Betydelsefulla och arbetskrävande moment i länsstyrelsernas handhavande av strandregleringen utgöra de inventeringar av strandområden och informella planeringar rörande dessas framtida bebyggande och användning i övrigt, om vilka utredningen förut talat. Dispositionsplaner, översiktliga eller mera i detalj gående, kunna behöva uppgöras då fråga är om att meddela nytt förordnande enligt 1 § och som ledning för tillståndsprövningen.
Utredningen har försökt bedöma huruvida de nya arbetsuppgifter, som genom den föreslagna lagen uppkomma för länsstyrelserna, skola nödvändiggöra förstärkningar av dessa myndigheters personal. Härvid har utredningen biträtts av en särskild sakkunnig, landssekreteraren Å. Sylwan. En viss ledning för bedömandet har utredningen haft i de upplysningar angående tillämpningen av den provisoriska strandlagen, som länsstyrelserna på begäran tillställt utredningen.
Det bör beaktas, att genom bestämmelserna i tillämpningskungörelsen möjlighet har beretts länsstyrelserna att vid behov anlita biträde av andra myndigheter eller enskilda sakkunniga. Sålunda äger länsstyrelse, enligt 3 §i kungörelsen, uppdraga åt lantmätare eller annan lämplig person att företaga besiktning av område i anledning av ansökan om byggnadstillstånd m. m. För markvärdering och dylikt i anledning av framställning om ersättning för intrång har länsstyrelse, enligt 4 § kungörelsen, rätt att anlita sakkunnig. Slutligen medger kungörelsens 5 § att länsstyrelse uppdrager åt särskild sakkunnig att verkställa utredning angående den befintliga bebyggelsen inom länets strandområden och att utarbeta riktlinjer för bebyggelsens fortsatta utveckling där. Det kan i sistnämnda hänseende erinras, att inventeringar och utredningar rörande kust- och skärgårdsområden inom Stockholms län redan pågå genom personal, som byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen ställt till förfogande samt att liknande arbete också igångsatts för Hallands län genom länsarkitekten och överlantmätaren. – Överhuvud taget torde en betydande del av det utredningsarbete, som är förenat med genomförandet av en strandreglering, komma att utföras av arbetskrafter utanför länsstyrelserna, främst personal tillhörande länsarkitektkontoren, länslantmäterikontoren och lantmäteriets distriktsorganisation. Även byggnadsnämnderna och andra kommunala organ ha uppgifter att fylla i detta sammanhang såsom att avgiva yttranden och göra framställningar till länsstyrelsen.
Det är givetvis vanskligt att söka i förväg bedöma omfattningen av det
ökade arbete som den nya strandregleringen kommer att bereda länsstyrelserna. Någon bestämd uppfattning om arbetets storlek har utredningen ej kunnat bilda sig. Särskilt inom vissa län blir arbetet dock ej obetydligt. Det är därför möjligt att arbetet med att handha strandregleringen icke alltid kan skötas av länsstyrelserna utan åsidosättande av andra arbetsuppgifter såvida ej en viss personalförstärkning erhålles. Även för länsarkitektkontoren och lantmäteriorganen kommer den nya strandlagen att medföra ej ringa arbete. Det är dock härvid att märka att dessa myndigheter redan förut åsamkats mycket arbete vid försöken att åstadkomma en lämplig fastighetsbildning och bebyggelse inom strandområdena. Merarbetet genom den nya strandlagstiftningen synes bl. a. därför ej kunna väntas bli så stort.
Utredningen har vidare övervägt huruvida ett centralorgan för strandregleringen behöves. Ett sådant organ skulle, om det inrättades, ha att samordna regleringen inom de olika länen samt att biträda länsstyrelserna med rådgivning. Fördelningen mellan länsstyrelserna av de statsmedel, som måste ställas till förfogande för ersättningar till sakägare m. m., skulle också kunna handhavas av detta organ. Det kunde tänkas att för nu nämnda uppgifter anlita statens fritidsnämnd, som f. n. handlägger ärenden vilka i viss mån äro besläktade med de ifrågavarande. I så fall torde emellertid en utbyggnad av nämnden bli nödvändig. Bl. a. synes ett fast kansli böra inrättas. Utredningen anser icke att behovet av ett centralorgan är så stort, att en dylik omorganisation eller inrättandet av ett helt nytt organ bör ifrågakomma. De direktiv till länsstyrelserna som kunna bli erforderliga synas böra meddelas direkt av Kungl. Maj:t, som även torde höra verkställa fördelningen av anslag. Ärenden härom synas lämpligen böra handläggas inom kommunikationsdepartementet.
Utredningen övergår härefter till frågan vilka kostnader för statsverket
som kunna beräknas uppkomma vid genomförandet av en strandreglering
enligt de linjer utredningen föreslagit. Vad då till en början angår
kostnaderna för myndigheternas handläggning av hithörande ärenden kan såsom
tidigare nämnts någon förstärkning av länsstyrelsernas personal möjligen
bli erforderlig på vissa håll. För länsarkitektkontoren och
lantmäteriorganisationen uppstår även visst ökat arbete. De kostnader för statsverket som
på detta sätt möjligen kunna uppkomma torde bli av måttlig storlek.
De största utgifterna för statsverket i anledning av den föreslagna regleringen komma emellertid att föranledas av bestämmelserna i 4, 5 och 8 §§ strandlagen om gottgörelse till sakägare. Storleken av det anslag som måste anvisas för att möta dessa utgifter samt övriga direkta utgifter för strandregleringen – bl. a. kostnaderna för särskilt anlitade sakkunniga – kan icke nu beräknas. Avgörande är härvidlag främst omfattningen av de förbud som komma att gälla samt det sätt på vilket dispensärenden komma att behandlas. Av de förordnanden som meddelats enligt den provisoriska lagen kunna inga slutsatser dragas om ersättningsbeloppens storlek, Det är ju nämligen på utgången av tillståndsprövningen som det beror huruvida ersättning skall utgå eller icke. Ytterst beror frågan av hur mycket det allmänna är villigt att offra på ett strandskydd. Ett anslag för ifrågavarande ändamål kan komma att växla i viss mån från år till år alltefter behovet och det statsfinansiella läget. Utredningen föreslår att för sista hälften av budgetåret 1952/1953 anvisas ett anslag av 500 000 kronor. Beloppet torde såsom förut framhållits böra av Kungl. Maj:t fördelas på länsstyrelserna, varvid dock visst belopp lämpligen kan behållas av Kungl. Maj :t som en allmän reserv. Länsstyrelsernas handhavande av regleringen torde därefter böra ske under beaktande av att utgifterna om möjligt skola hållas inom den anvisade ramen.