SOU 1951:40/kap9

←   Förslaget till tillämpningskungörelse

Betänkande avgivet av strandutredningen; SOU 1951:40 Förslag till lagstiftning om förbud mot bebyggelse m.m. inom vissa strandområden

Organisations- och anslagsfrågor  →

IX. ÖVERSIKTLIG STRANDPLANERING

Tidigare har framhållits (s. 70) att länsstyrelsen för att kunna tillämpa strandlagen på ett riktigt sätt måste göra klart för sig hur den nödvändiga bebyggelsen i stort bör anordnas och hur utvecklingen i övrigt lämpligen bör ske. I synnerhet beträffande områden, som äro eller väntas bli särskilt eftersökta för fritidsbebyggelse, böra positiva åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma sådan lokalisering av bebyggelsen, att strandområdenas rekreationsmöjligheter bli tillvaratagna på bästa möjliga sätt.

Stundom torde översiktlig planläggning enligt byggnadslagens regler vara ett lämpligt medel att åstadkomma en önskvärd utveckling i fråga om strandområdena.

Regionplan skall upprättas när en intressegemenskap råder mellan två eller flera kommuner och gemensam planläggning finnes böra ske beträffande grunddragen för markens användning i ett eller flera hänseenden. I regionplan kan mark avsättas för bl. a. fritidsbebyggelse och friluftsliv. Om åter den översiktliga planläggningen kan inskränkas till att omfatta allenast den egna kommunens mark, skola i den mån så erfordras grunddragen för markens användning fastslås i en generalplan.

Även om möjlighet finnes att upprätta regionplan enbart för att trygga tillgången på mark, som lämpar sig för fritidsområden, torde dock i regel en regionplan främst få taga sikte på andra förhållanden. En generalplan avser i normala fall att tillgodose flertalet av de markbehov, som kunna förväntas uppstå på grund av tätbebyggelsens framtida utveckling eller av annan anledning. De bedömanden, som måste ligga till grund för såväl regionplan som generalplan, beröra en mångfald intressen. Utarbetandet av sådana planer kommer därför i regel att kräva avsevärd tid och draga betydande kostnader. Då fritidsbebyggelse och även annan bostadsbebyggelse på sina håll utbreder sig mycket hastigt inom strandområdena, torde det ofta bli nödvändigt att skyndsamt kunna vinna en överblick över läget och att inom hotade områden i snabbare och enklare former än dem byggnadslagen erbjuder kunna åstadkomma en översiktlig planläggning av strandområdenas användning för fritidsbehov av skilda slag.

Den översiktliga strandplanering, som alltså erfordras, bör syfta till att i stora drag angiva huru strandområdena lämpligen böra disponeras för att på bästa möjliga sätt kunna tillgodose de olika behov som finnas. Den bör sålunda avgränsa de områden, vilka med hänsyn till sitt läge eller sin beskaffenhet om möjligt böra hållas helt fria från bebyggelse för att bibehållas såsom ostörda frilufts- och strövområden eller för att erbjuda allmänheten tillgång till lämpliga badplatser. Därjämte bör den utmärka sådana områden. där allmänhetens rekreationsbehov bör kunna tillgodoses jämsides med en gles bostadsbebyggelse, och samtidigt angiva i vad mån individuell kontroll av byggnadernas placering kan anses erforderlig inom dessa områden. Planens innehåll i nu nämnda hänseenden får direkt betydelse dels vid avgörandet var och i vilken omfattning byggnadsförbud skola meddelas, dels vid prövningen av tillstånds- och ersättningsfrågor enligt strandlagen. Vidare bör av strandplaneringen framgå vilka strandområden, som böra få upplåtas för tätare bebyggelse, antingen för sommarvistelse eller för permanent bosättning. Hur stränderna inom sistnämnda områden skola utnyttjas för skilda ändamål kan prövas först i samband med den detaljplanering enligt byggnadslagens regler, som måste komma till stånd innan bebyggelse medgives. En planläggning i angivna avseenden kommer att vara till nytta icke blott vid tillämpningen av strandlagen utan även vid tillämpningen av byggnadslagen. Den blir nämligen vägledande då det gäller att avgöra var och när tätbebyggelse får komma till stånd, icke endast inom strandområdena utan även i viss mån inom närliggande områden. Skall framdeles regionplan eller generalplan upprättas och innefatta säkerställande av markbehoven för friluftsliv och fritidsbebyggelse, kommer den verkställda strandplaneringen att belysa rådande förhållanden och därigenom väsentligt underlätta de avgöranden, som skola träffas i regionplanen eller generalplanen.

Översiktlig planläggning beträffande strandområdenas användning bör äga rum endast i den mån länsstyrelsen finner detta påkallat av förhållandena. Det ligger i sakens natur att planläggning i första hand bör ske beträffande sådana områden, där utvecklingen redan medfört ett hot mot strandintressena. En utredning kan emellertid även i andra fall vara behövlig för att klargöra vilken omfattning, som ifrågasatta byggnadsförbud enligt strandlagen böra erhålla. Därjämte och icke minst torde behovet av översiktlig planläggning framträda vid handläggningen av ansökningar om tillstånd att uppföra byggnad inom förbudsområde och vid prövning av framställda ersättningsanspråk.

Innan arbetet med den egentliga planeringen kan börja, måste karta i tillräckligt stor skala anskaffas. Kunna lantmäterimyndigheterna tillhandahålla eller sammanställa översiktskartor över fastighetsindelningen, torde kartor av detta slag i regel vara mest användbara för ändamålet. Även den moderna ekonomiska kartan i skala 1: 10 000 torde, i den mån den utkommit, kunna läggas till grund för planeringen. Oavsett vilket av dessa kartmaterial, som kan stå till buds, krävs en komplettering ute på fältet i fråga om befintlig bebyggelse. Samtidigt härmed bör på lämpligt sätt åskådliggöras för vilken användning olika delar av strandområdena på grund av sin naturliga beskaffenhet lämpa sig. Den överblick som härigenom vinnes har stort värde. Redan kännedomen om de befintliga förhållandena underlättar i hög grad för länsstyrelsen att taga ställning till strandlagsfrågorna. Det kan tänkas att man på sina håll till en början nöjer sig med denna inventering och ställer utformningen av den egentliga strandplaneringen på framtiden.

Vid strandplanering i egentlig mening måste självfallet hänsyn tagas icke endast till de aktuella behoven av mark för olika ändamål utan också till de behov, som kunna förväntas uppstå i framtiden. Särskilt i fråga om de viktigaste områdena kunna närmare undersökningar bli erforderliga rörande bl. a. tätorternas sannolika tillväxt och kommunikationernas utveckling. Såsom i annat sammanhang (s. 78) framhållits, bör dock enligt utredningens mening det framtida behovet i regel kunna nöjaktigt bedömas med stöd av tämligen schematiska uppskattningar och med ledning av den utveckling som hittills ägt rum.

Sedan de förberedande arbetena verkställts, torde det i regel vara lämpligt att diskutera resultatet av inventeringen och framför allt riktlinjerna för planeringen. Härvid bör man söka tillgodogöra sig den ortskännedom, som olika myndigheter kunna äga. Bl. a. torde distriktslantmätarna, som i sin verksamhet få omedelbar kännedom om utvecklingstendenserna, kunna bidraga med värdefulla synpunkter och upplysningar. Vidare böra lämpliga kommunala organ beredas tillfälle att framlägga sina önskemål och synpunkter i frågan. I regel torde det även vara värdefullt att redan på ett tidigt stadium söka kontakt med vederbörande markägare.

En översiktlig planläggning beträffande strandområdena skall icke vara bindande utan endast vägledande i frågor som röra fastighetsbildning och bebyggelse. Den genomföres helt informellt och tillägges icke några som helst rättsverkningar. Allt eftersom utvecklingen fortskrider inträda förändringar i fråga om behovet av mark för fritidsvistelse av skilda slag. Det bör eftersträvas att planen hålles levande genom att undan för undan förses med de ändringar eller tillägg, som motiveras av de nya förhållandena. Det är angeläget att även denna fortlöpande anpassning efter utvecklingen sker under erforderligt samråd med myndigheter och kommunala organ samt markägare.

Det bör understrykas att markägare och andra, som ha intresse av hithörande frågor, i full utsträckning böra få taga del av kartor och andra handlingar rörande översiktlig strandplanering.

I detta sammanhang kan nämnas att, enligt vad strandutredningen erfarit, vissa länsstyrelser redan funnit lämpligt att vidtaga särskilda åtgärder för att vinna överblick över det nuvarande läget i fråga om bebyggelsen inom vissa strandområden och för att åstadkomma fastare riktlinjer för sitt handlande. Under år 1951 ha sålunda beträffande strandområden i Stockholms och Hallands län under länsstyrelsens ledning påbörjats utredningar, vilka avse att tjäna till ledning vid handläggning av ärenden rörande fastighetsbildning och bebyggelse för fritidsändamål inom de berörda områdena. I båda fallen skall arbetet bedrivas gemensamt av länsarkitekt och överlantmätare. Det har förutsatts att under utredningens gång erforderligt samråd skall äga rum med bl. a. byggnadsstyrelsen och lantmäteristyrelsen.