SOU 1951:40/kap2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Inledning
Betänkande avgivet av strandutredningen; SOU 1951:40

Förslag till lagstiftning om förbud mot bebyggelse m.m. inom vissa strandområden
Begränsningar i jordäganderätten med hänsyn till det allmänna bästa  →


[ 16 ]

II. UTLÄNDSKA FÖRHÅLLANDEN[1]

Danmark

Förutsättningarna för allmänhetens friluftsliv äro, såvitt avser markfrågan, i Danmark helt andra än i Sverige, beroende icke blott på Danmarks större befolkningstäthet och den uppodlade jordens förhållandevis mycket stora andel av den totala landarealen, utan också därpå, att allmänhetens rätt till färdsel över och vistelse å annans mark där är synnerligen begränsad. Detta har föranlett lagstiftningsåtgärder i syfte att bevara det danska landskapets natur- och rekreationsvärden samt att bereda allmänheten ökad rörelsefrihet. Redan Lov om Naturfredning av den 8 maj 1917 innehöll ganska långt gående bestämmelser i detta hänseende. I den nu gällande Lov om Naturfredning av den 7 maj 1937 ha dessa bestämmelser ytterligare utbyggts. För de viktigaste stadgandena i sistnämnda lag lämnas här en sammanfattande redogörelse.

Enligt naturfredningslagen kan fredning (fridlysning) ske bland annat av områden, som på grund av skönhet, belägenhet eller egendomlighet ha väsentlig betydelse för allmänheten. Vidare kunna, mot ersättning till markägare, bestämmelser meddelas om rätt att färdas (Færdselret) i naturen på områden, där dylik rätt med hänsyn till befolkningens friluftsliv är av väsentlig betydelse för allmänheten och där färdseln kan äga rum utan åsidosättande av ägares eller innehavares berättigade och väsentliga intressen.

För handläggning av ärenden härom (fredningsärenden) samt av vissa andra ärenden enligt lagen finnes ett antal särskilda fredningsmyndigheter, nämligen lokala fredningsnämnder, en för Köpenhamn och en för varje- Amtsraadskreds, en för hela landet gemensam överfredningsnämnd, en för hela landet gemensam värderingsnämnd (Taksationskommission) samt ett naturfredningsråd.

De lokala fredningsnämnderna, vilka i första instans behandla fredningsärenden, träda i verksamhet, så snart begäran därom framställts av ett ministerium, av kommunal myndighet eller av vissa i lagen angivna föreningar och institutioner samt när nämnden eljest själv finner det påkallat. Byggnads- och hälsovårdsnämnder samt polismyndigheter äro skyldiga att till vederbörande fredningsnämnds ordförande ofördröjligen anmäla planerade byggen eller andra företag. som kunna antagas komma att skadligt ingripa i det bestående tillståndet på områden som enligt lagen kunna bli föremål för fredningsåtgärder. När nämnden härigenom eller på annat sätt får kännedom om företag av dylik art, kan nämnden genom interimistiskt beslut bestämma, att företaget tills vidare skall helt eller delvis inställas.

Fredningsnämnderna skola så vitt möjligt söka få till stånd frivilliga överenskommelser med markägare och andra sakägare om att på fastigheten lägga servitut innebärande fridlysning eller färdselrätt för allmänheten. Kan sådan överenskommelse åvägabringas utan ersättningsskyldighet för det allmänna till sakägare, [ 17 ]är fredningsärendets behandling slutförd i och med att avtal därom införes i nämndens protokoll. Innebär överenskommelsen att ersättning skall utgå av allmänna medel, eller kan frivillig uppgörelse ej träffas, måste ärendet avgöras genom utslag (Kendelse).

Genom utslag kan fredningsnämnd bestämma att visst område skall fridlysas samt lämna föreskrift om de åtgärder som i anledning därav skola vidtagas. Bestämmelser om fridlysning kunna innehålla, att det fridlysta området skall bevaras i sitt naturliga tillstånd, att det skall vårdas på visst sätt, att det antingen icke alls eller endast på visst angivet sätt får utnyttjas, bebyggas eller planteras, att störande anläggningar icke få anbringas därå eller att färdsel däröver helt eller delvis förbjudes m. m. Även utseendet av en ifrågasatt byggnad kan på detta sätt underkastas kontroll. Under särskilda omständigheter kan därjämte bestämmas, att befintliga byggnader, planteringar och andra anläggningar, som verka störande, skola avlägsnas, såvida detta icke är förenat med "uforholdsmæssige Værditab". Nämnden kan vidare genom utslag bestämma, att på det sätt och i den omfattning, som i utslaget angives, envar skall ha frihet att färdas inom område, där detta av hänsyn till befolkningens friluftsliv är av väsentlig betydelse för allmänheten. Nämnden kan i utslaget härom eller senare fastställa ordningsföreskrifter för dylikt område. I utslaget skall nämnden bestämma storleken av de ersättningar, som skola utgå till markägare och andra.

Den genom utslag av angivet innehåll skapade regleringen – liksom de förut omnämnda frivilliga överenskommelserna av liknande innebörd – har karaktären av ett servitut, som lägges å fastigheten. Det åligger nämndens ordförande att draga försorg om inskrivning (Tinglysning) av överenskommelse eller utslag av denna art. Fredning kan också, om så finnes lämpligt och fastighetsägare det medgiver, genomföras på det sätt att marken avstås till staten eller en kommun. Vidare kan färdselrätt för allmänheten, i stället för genom påläggande av servitut, genomföras medelst expropriation. För dylikt fall verkställas erforderliga värderingar av den förut omnämnda för hela landet gemensamma värderingsnämnden. Ett genom frivillig överenskommelse eller fredningsnämnds utslag pålagt servitut rörande fridlysning eller färdselrätt, kan på ansökan av fastighetsägaren upphävas genom utslag av fredningsnämnden, om nämnden enhälligt finner att allmänheten icke längre har något intresse av dess upprätthållande.

Av de ersättningar, som skola utgå i anledning av utslag om fridlysning eller färdselrätt, erlägges i allmänhet hälften av statsverket och den andra hälften, om området är beläget i stad eller vissa andra kommuner, av kommunen och eljest av vederbörande amtsfond. Då ersättningsbeloppen äro stora och ärende har betydelse för hela landet eller en stor del därav, under det att den stads- eller amtskommun där området ligger icke har särskilt intresse av saken, kan fredningsnämnden bestämma, att statsverket skall svara för två tredjedelar av ersättningarna. När invånare i en kommun, som enligt de nu återgivna reglerna icke är bidragsskyldig, ha övervägande fördel av fredningen eller färdselrätten kan det åläggas sådan kommun att utgiva skälig del av ersättningen. Överfredningsnämnden är andra och sista instans i fredningsärenden. Hos den kunna alla utslag av de lokala fredningsnämnderna överklagas.

Överfredningsnämnden har dessutom det slutliga avgörandet i ärenden. vilka medföra ersättningsskyldighet för det allmänna med belopp. som överstiger 500 kronor. Fredningsnämnds utslag i dylika ärenden skola nämligen alltid underställas överfredningsnämnden. Det åligger överfredningsnämnden ull i ersättningsfrågor söka att i första hand få till stånd frivillig överenskommmelse. Om överenskommelse el kan träffas. fastställer överfredningsnämnden i allmänhet icke själv [ 18 ]storleken av de ersättningar, som skola utgå, utan detta sker av värderingsnämnden, sedan överfredningsnämnden bestämt i vilka hänseenden ersättning skall utgå. Därest överfredningsnämndens utslag innebär, att ersättningar överstigande 3.000 kronor skola bestridas av allmänna medel, skall utslaget tillställas statsministern, som avgör huruvida proposition skall göras om anslag till täckande av statsverkets andel av ersättningarna. Sedan medel till statsverkets andel beviljats, äro därmed också stads- och amtskommunerna förpliktade att utbetala sin andel av ersättningarna.

Varje fredningsnämnd skall föra ett register över alla fridlysta eller för allmän färdsel öppnade områden. Ett centralregister för hela landet föres av statsministeriet.

Genom överfredningsnämndens försorg skola färdigställas planer över och beskrivningar av de "almeninteressante, særlig egendommelige eller smukke Landskaber", så att på grundval därav kan utarbetas en allmän fredningsplan antingen för hela landet eller för särskilda landsdelar. Enligt en den 13 april 1938 utfärdad tilläggsbestämmelse till naturfredningslagen får, då en sådan allmän fredningsplan godkänts av överfredningsnämnden och offentliggjorts, intill dess fredning av däri ingående arealer genomförts eller det blivit avgjort att fredning av sådant område icke skall ske, någon förändring av tillståndet inom dylikt område icke äga rum, såvida icke överfredningsnämnden lämnat tillstånd därtill, och områdena få då icke heller utnyttjas på annat sätt än tidigare skett. Skulle överfredningsnämnden neka tillstånd, kan markägaren få frågan, huruvida .fredning av området skall ske, prövad i enlighet med de bestämmelser i naturfredningslagen, för vilka här förut redogjorts.

Naturfredningslagen innehåller emellertid också beträffande vissa strandområden stadganden, vilka trygga allmänhetens rätt att färdas där utan att någon ersättning till markägare ifrågakommer. I lagen stadgas nämligen, att alla från gräsväxt fria strandbrädder, rörande vilka ägaren icke kan visa, att de före den 1 januari 1916 ingått i trädgårdsområde eller använts för förvärvsverksamhet, såsom varv, fabriker o. d., äro öppna för allmänheten för färdsel till fots. Förekommer hinder för denna färdsel, skall den lokala fredningsnämnden, när sådant kommit till dess kännedom, genom utslag bestämma i vilken utsträckning-och inom vilken tid sådana hinder skola avlägsnas. I sistnämnda fall kan, under vissa förutsättningar, markägaren tillerkännas ersättning "för påvisbar skada, som vållas honom genom hindrets avlägsnande. Då särskilda skäl tala därför, kan fredningsnämnden besluta, att allmänheten icke skall äga färdas på strandbrädden eller att färdselrätten skall vara på visst sätt begränsad. Ifrågavarande färdselrätt innefattar icke rätt att uppehålla sig på eller bada vid stranden, utan detta kan förbjudas av markens ägare eller innehavare, såvida icke fredningsnämnden med tillämpning av förut refererade bestämmelser angående fredningsärenden beslutat, att allmänheten skall ha sådan rätt. På den fria strandbrädden få icke utan fredningsnämndens tillstånd vidtagas anordningar som hindra den fria passagen. Undantag har dock gjorts för en del anordningar – "Høfder, Aalegaarde, Kreaturhegn og Badeinretninger" – såvida passage hålles öppen bakom, över eller genom dylika anläggningar. Då tillträde till strandbrädden är av särskild betydelse för allmänheten, skall fredningsnämnden såvitt möjligt vidtaga åtgärder för att erforderliga tillfartsvägar till strandbrädden anordnas genom de kommunala myndigheternas försorg. Markägaren kan påfordra att fredningsnämnden utfärdar ordningsföreskrifter för allmänhetens uppträdande på strandbrädder, som äro öppna för färdsel eller bad.

På de från gräsväxt fria strandbrädderna och på områden, som ligga inom ett [ 19 ]avstånd av högst 100 meter från dessa eller, där sådan strandbrädd icke finnes, från "daglig Højvandslinie", få icke uppföras byggnader eller anbringas andra anordningar, som kunna tjäna till bostad, försäljningsplats eller dylikt. Om vid lagens ikraftträdande finnes allmän väg längs stranden innanför de nämnda avstånden, gäller förbudet endast den areal, som ligger på strandsidan av vägen. På denna areal får då icke utan särskilt tillstånd anordnas stängsel, plantering eller annat, som kan hindra den fria utsikten från vägen. Den exakta sträckningen av den linje, inom vilken bebyggelse är förbjuden, bestämmes i varje särskilt fall av en speciell strandfredningskommission. Ifrågavarande bestämmelser gälla icke för vissa strandområden, för vissa kuststräckningar, som äro fridlysta i särskilt angiven ordning, för befästningsanläggningar och hamnområden samt för arealer, om vilkas bebyggande kontrakt avslutits, innan naturfredningslagen förelades riksdagen för antagande (den 15 december 1936). På framställning av strandfredningskommissionen kan statsministern förordna, att bestämmelserna icke skola tillämpas på bestämt avgränsade områden, som naturligt höra till en redan existerande stadsmässig bebyggelse. Bestämmelserna skola icke vara till hinder för uppförande av byggnader, som äro nödvändiga för lantbruket, skogsbruket eller fiskenäringen.

Markägare har ingen rätt till ersättning för den inskränkning i möjligheterna att utnyttja sin egendom, som blir en följd av byggnadsförbudet. I syfte att förebygga alltför obilliga verkningar av förbudet ha dock öppnats vissa möjligheter att erhålla dispens från detsamma.

Att man i Danmark, där det icke finnes någon sådan frihet för allmänheten att färdas över och uppehålla sig å annans mark som i Sverige, dock ansett sig kunna ålägga markägare att utan ersättning tåla allmänhetens färdsel över de från gräsväxt fria strandbrädderna, torde hänga samman med att havsstränderna (Forstrande) enligt gammal dansk rätt tillhörde kronan, en rättsuppfattning som hela tiden levat kvar i Sönderjylland och i övriga delar av landet genombrutits av prejudicerande domstolsutslag först under senaretid.

Generellt byggnadsförbud råder enligt naturfredningslagen även beträffande områdena kring vissa skogar. Härom stadgas, att inom ett avstånd av 300 meter från statens, kommuners, kyrkors, prästämbetens och offentliga stiftelsers skogar samt privata skogar på minst 20 hektar bebyggelse ej får ske utan fredningsnämndens tillstånd. Även här gäller undantag för bebyggelse som redan var kontrakterad den 15 december 1936 eller som erfordras för lantbruket, skogsbruket och fisket. Om ansökan om tillstånd avslås, medför detta icke rätt till ersättning.

Enligt naturfredningslagen skall allmänheten lämnas tillträde till icke odlade arealer tillhörande stat eller kommun, såvida det kan ske utan att det allmännas intressen bli lidande. Lagen innehåller därjämte en särskild bestämmelse om att de staten, kommuner, kyrkor, prästämbeten och allmänna stiftelser tillhörande skogarna äro öppna för allmänheten för färdsel till fots. Härvid skola dock iakttagas de bestämmelser, som jordbruksministern utfärdar till förebyggande av brandfara och skadegörelser av skilda slag. Färdselrätten i nu nämnda skogar kan på begäran av ägaren upphävas eller begränsas av fredningsnämnd om särskilda skäl tala därför.


Finland

Enligt lagen om naturskydd av den 23 februari 1923 kunna naturskyddsområden inrättas dels på staten tillhörig mark

a) för fredande av naturen mot ingrepp av människohand (naturpark), [ 20 ]
b) i ändamål att för framtiden orubbad bevara naturskön eller eljest med

avseende å sin natur beaktansvärd plats eller att freda visst djur- eller växtslag (nationalpark).

dels ock på enskild tillhörigt område för det ovan under b) angivna ändamålet.

Beslut om inrättande av skyddsområde på statens mark fattas genom lag, och genom en därtill ansluten förordning meddelas särskilda fredningsbestämmelser för området. Avsättande av enskild tillhörig mark såsom naturskyddsområde kan blott ske efter ansökan av ägaren. Beslut därom meddelas av länsstyrelsen, som däri angiver i vilket avseende området skall vara fredat.

De nu nämnda stadgandena, som äro mycket kortfattade och sakna egentlig motivering. anses medgiva att naturskyddsområden inrättas även för delvis sociala ändamål, d. v. s. för att främja allmänhetens friluftsliv. Lagen har tolkats så att enligt densamma kunna inrättas rekreationsområden för allmänheten, då detta syfte kan förenas med det rena naturskyddets behov. Fredningsstadgandena skola vara av den art, att garantier finnas för att landskapet och naturen bibehållas mer eller mindre oförändrade (byggande, skogsavverkning, jordbruk och annan dylik verksamhet är förbjuden eller i hög grad inskränkt). Däremot anses t. ex. folkparker, beträffande vilka friluftssynpunkten är allena bestämmande och inom vilka byggnader och anläggningar av olika slag skola finnas, icke kunna inrättas med stöd av naturskyddslagen.

I nationalparker, som inrättats på statens mark, får allmänheten – med iakttagande av vissa regler – fritt uppehålla sig. Dessa områden äro emellertid icke huvudsakligen rekreationsplatser utan i främsta rummet avsatta såsom sevärdheter i undervisningssyfte. På enskilda tillhöriga fastigheter ha under de senaste åren anlagts några naturskyddsområden, där det sociala syftet är mera framträdande.

I Finland anses allmänheten ha rätt att färdas och vistas i annans skog och mark samt att begagna annans vattenområde, under förutsättning att jordägaren icke härav åsamkas ekonomisk skada. Undantagna från utövningen av denna allmänhetens rätt äro tomtområden och vissa andra specialområden.

Expropriationsinstitutet är icke inskränkt till vissa i lag angivna ändamål, utan expropriation kan ske för vilket ändamål som helst, när allmänfördel så kräver. Genom expropriation kan sålunda mark förvärvas för att anordna allmänna rekreationsområden i närheten av bosättningscentra, om sådana områden icke kunna ordnas på annat .sätt och saken anses vara av den vikt att förfarandet är påkallat. Enligt lagen om naturskydd kan i naturskyddssyfte enskild fast egendom exproprieras av staten och användningen av sådan egendom kan i expropriationsväg inskränkas. Hittills torde dock expropriationsförfarandet icke ha tillämpats till förmån för det sociala naturskyddet.


Norge

I Norge har allmänheten i .stort sett samma fri- och rättigheter med avseende på färdsel och vistelse å annans mark, badning vid annans strand m. m. som i Sverige. Liksom hos oss råder en viss oklarhet angående gränserna för denna allemansrätt. Missbruk av densamma ha förekommit, vilket tillsammans med de olägenheter, som i allmänhet måste bli förenade med masstillströmning av friluftsfolk, föranlett att markägarna sökt förbjuda tillträde även till utmarker, speciellt inom strandområden. Bebyggelsen vid stränderna av Oslo-fjorden och Skagerack hotar därjämte att mycket starkt inkräkta på möjligheterna till bad även på ganska långa avstånd från där belägna större samhällen.

[ 21 ]I syfte att få till stånd en lösning av dessa frågor, såvitt avsåge allmänhetens rätt till färdsel och bad vid stränderna, framlade regeringen år 1937 ett "utkast till lov om almenhetens adgang till ferdsel og badning på strandstreckninger m. v.". Detta utkast innehöll bland annat bestämmelser, som avsågo att reglera allemansrätten i dessa avseenden på ett sätt, som i vissa delar avvek från vad förut anses ha varit gällande. Den föreslagna regleringen innebar följande. Allmänheten tillerkändes uttrycklig rätt till färdsel och badning på icke odlade strandområden, belägna mer än 150 meter från bebodd byggnad, såvida det icke vore till hinder för någon näringsverksamhet. Denna rätt skulle gälla oavsett om området var inhägnat eller ej. Å andra sidan borttogs den rätt till färdsel och badning, som förut i viss utsträckning fanns för allmänheten beträffande utmark liggande på mindre avstånd än 150 meter från bostadshus. Med strandområde avsågs här endast sjöbotten och marken inom ett avstånd av 50 meter från vattenlinjen vid högsta vattenstånd. För längre från vattnet belägna marker skulle lagens reglering icke gälla utan i stället tillämpas förut gällande rättsgrundsatser. Lagförslaget innehöll vidare bestämmelser om att fylkesmannen kunde giva ägare eller brukare av jord tillstånd att, om särskilda skäl förelåge, fridlysa strandområde eller föreskriva särskilda villkor för allmänhetens färdsel och badning där. Dylikt tillstånd skulle icke få lämnas för längre tid än två år, men skulle kunna förnyas, om skäl därtill funnes. Utan sådant tillstånd skulle det vara vid bötesstraff förbjudet att uppsätta anslag eller annat tillkännagivande, som kunde bibringa människor den tron, att färdsel på stranden eller badning vore förbjuden på sådan plats, där enligt lagen rätt till färdsel och bad tillkomme allmänheten. De nu nämnda bestämmelserna i lagutkastet blevo emellertid icke antagna av odelstinget.

För närvarande arbetar den s. k. Friluftslov-komiteen av 1950 med att uppgöra förslag till lagstiftning om bl. a. allmänhetens rätt till färdsel och badning.

Under senare tid har koncessionslagstiftningen använts till att skaffa det allmänna en viss kontroll över omsättningen av och jorddelningen inom obebyggda områden av betydelse för allmänhetens friluftsliv. Enligt denna lagstiftning kan mark av närmare angivet slag, bl. a. skogar och fjällområden, som regel icke förvärvas med full rättsverkan utan tillstånd av Konungen eller den han ger tillstånd, om området överstiger en viss areal. När en koncessionspliktig försäljning har ägt rum, kan den kommun där egendomen ligger i regel göra gällande förköpsrätt. De i lagstiftningen angivna arealgränserna för koncessionsfritt förvärv kunna av Konungen nedsättas på ansökan av kommunen. Sådan nedsättning har på sista tiden förekommit i stor utsträckning, särskilt i kustområdena, och på så sätt har man kunnat förhindra att folk från städerna köpt upp strandtomter.

Vidare kan nämnas att enligt 1946 års lag om expropriation m. ni. Konungen eller det departement han ger fullmakt kan meddela tillstånd till expropriation av fast egendom utom för byggnadsändamål även för annan samhällsnyttig användning av obebyggd och bebyggd mark, t. ex. för inrättande av fritidsområden och naturparker. När det anses nödigt med hänsyn till lagens syfte kan förbud meddelas mot bebyggelse eller annan användning av fast egendom för en tidrymd av intill ett år.


England

För England och Wales gälla två lagar, nämligen The Town and Country Planning Act 1947 och The National Parks and Access to the Countryside Act 1949, vilka göra det möjligt att genomföra en allmän markplanering, bl. a. för att bevara [ 22 ]ett områdes naturskönhet, och att bereda allmänheten tillträde till viss mark för rekreation. För Skottland gäller en särskild planlag, The Town and Country Planning (Scotland) Act 1947, av i stort sett samma innehåll som den för England och Wales gällande. Någon National Parks Act för Skottland finnes ännu ej.

Planlagstiftningen. De regler om planläggning, som finnas i 1947 års planlag. trädde i kraft den 1 juli 1948 och ersatte bestämmelserna i tidigare planlagar av 1932. 1943 och 1944. Enligt 1947 års lag erfordras i princip tillstånd till all slags ändring i fråga om markanvändningen (development) såsom genom anordnande "av byggnader, fabriker, gruvor och andra anläggningar m. m. Till sådan ändrad markanvändning, som lagen avser, räknas dock icke jords eller byggnaders användning för jordbruk eller skogsbruk. Mindre förändringar av byggnader falla ej heller under regleringen. Planeringen handhaves av lokala planmyndigheter och ministern för planfrågor. De lokala planmyndigheterna äro skyldiga att var för sitt område upprätta översiktskartor och förslag till plan (development plan). Dessa skola redovisa den aktuella situationen samt möjligheterna och behovet av områdets användning med hänsyn till bl. a. ekonomiska och sociologiska synpunkter. Planförslagen prövas sedermera och fastställas eventuellt av ministern. Kartor och planer skola revideras minst vart femte år. En plan föreskriver i grova "drag det slag av utveckling som skall tillåtas inom ett visst område men den innefattar ingen reglering i detalj av vilka åtgärder som få eller icke få vidtagas. Sådana detaljspörsmål avgöras genom beslut i varje särskilt fall i anledning av gjorda ansökningar. Tillståndsgivningen handhaves dels av olika lokala organ och dels av ministern för planfrågor. Generellt tillstånd till ett stort antal mindre ingripande åtgärder har lämnats genom en särskild författning, General Development Order 1950. Över beslut av lokalmyndigheter i tillståndsärenden kan klagan föras hos ministern. Om tillstånd vägras, kan sökanden i vissa fall erhålla ersättning för värdeminskning, som därigenom uppkommer. Dessa fall avse samtliga att tillstånd vägras till någon åtgärd, som är förenlig med fastighetens dittillsvarande användning, t. ex. mindre utvidgning eller förbättring av en befintlig byggnad.

Av särskild betydelse för naturskyddet och befolkningens friluftsliv äro följande bestämmelser i planlagstiftningen. General Development Order 1950 medger att mark – utan att särskilt tillstånd behöver sökas – under högst 28 dagar per kalenderår användes för vilket ändamål som helst och att under samma tid flyttbara byggnader få uppsättas. Härigenom kan i begränsad omfattning camping få förekomma på vilken mark som helst utan hinder av planlagstiftningen. Vidare kunna medlemmar av vissa organisationer, t. ex. scoutförbunden, få tillstånd av hälsovårdsministern att utan tidsbegränsning använda mark för rekreationsändamål. Slutligen kan nämnas att 1947 års planlag öppnar möjlighet för de lokala planmyndigheterna att med ministeriellt tillstånd utfärda bestämmelser om förbud mot trädfällning och störande reklamanordningar.

Lagstiftningen om nationalparker m. m. The National Parks and Access to the Countryside Act 1949 behandlar mera direkt frågor om skyddande av natursköna områden och om beredande av tillträde för allmänheten till enskild mark. Ett centralt organ, The National Parks Commission, har inrättats med uppgift att sörja för att dessa intressen tillvaratagas. I England är allmänhetens rätt att färdas på annans mark eljest starkt begränsad.

I 1949 års lag föreskrives, att nationalparkskommissionen skall "för att bevara naturens skönhet och möjliggöra tillträde för allmänheten" förklara större områden på landsbygden i England och Wales för nationalparker. Områdena skola utväljas med hänsyn till sin naturskönhet och de möjligheter de erbjuda för rekreation i det fria på grund av såväl sin allmänna karaktär som belägenheten i [ 23 ]förhållande till befolkningscentra. Kommissionen skall sedan meddela råd och anvisningar till de lokala planmyndigheterna beträffande nödvändiga åtgärder, som av dessa organ vid planläggningsarbetet böra vidtagas med avseende å nationalparkerna. Härvid avses främst att områdets natur skall bevaras. För att åstadkomma detta ha planmyndigheterna att begagna sina befogenheter enligt 1947 års planlag att kontrollera utvecklingen. Härutöver har i 1949 års lag planmyndigheterna tillerkänts en principiell befogenhet att under iakttagande av lagens bestämmelser vidtaga alla nödiga åtgärder för att vinna syftet med nationalparkerna. Med avseende på sistnämnda befogenhet gäller dock den viktiga inskränkningen, att intrång i ägares eller nyttjanderättshavares rätt i allmänhet icke får göras, utan myndigheten är hänvisad till att träffa uppgörelse med sådan rättsinnehavare. Att ett område förklaras för nationalpark innebär icke utan vidare att allmänheten har rätt att vistas där. Planmyndigheten har emellertid rätt att mot ersättning expropriera mark för att bereda allmänheten tillgång till vissa platser. Denna rätt är likväl inskränkt till att avse förvärv av områden för att anordna inkvarterings- och förplägnadslokaler, campingplatser, parkeringsplatser och vägar till dessa samt vidare områden för att underlätta allmänhetens möjlighet till segling, "boating", bad och fiske. Ministeriet för planläggningsfrågor har även i lagen bemyndigats att köpa eller arrendera mark för att tillvarataga de intressen, som lagen avser att skydda.

Områden av särskilt intresse för naturvetenskapligt studium kunna av en särskilt inrättad myndighet förvärvas och avsättas såsom naturreservat.

Beträffande allmänhetens rätt till gångväg och ridväg gäller enligt lagen, att varje grevskapsstyrelse skall upprätta en förteckning över de gång- och ridvägar, som vid lagens ikraftträdande ansågos vara upplåtna för allmänheten. Vidare kunna nya sådana vägar anordnas antingen genom frivillig uppgörelse mellan myndigheten och markägare eller genom ensidig förklaring från myndighetens sida. I sistnämnda fall skall på begäran ersättning utgå till den som lider skada.

En serie bestämmelser i lagen öppnar möjlighet att giva allmänheten tillträde till s. k. "open country", d. v. s. områden som uteslutande eller huvudsakligen bestå av berg, hedar, klippor, "downs" (trädlösa, gräsbevuxna runda kullar, vanliga i södra England) eller "foreshore" (strandremsan vid havet mellan tidvattnets hög- och lågvattenmärken). De lokala planmyndigheterna skola upprätta kartor över de områden av "open country", som finnas, och bedöma vad som bör vidtagas för att giva allmänheten tillträde till dem, vilket kan ske genom överenskommelse med markägaren, inköp av marken för det allmännas räkning eller genom särskilt beslut av myndigheten. Den som lider skada genom ett sådant beslut är berättigad till ersättning av planmyndigheten.


Schweiz

Det rikt omväxlande schweiziska landskapet med dess många vackra insjöar och stränder har för det schweiziska samhället icke endast betydelse som natur och skönhetsvärde utan spelar genom den omfattande turisttrafiken även en viktig roll för landets ekonomiska liv. Lagstiftningen har därför eftersträvat att lämna myndigheterna vittgående möjligheter att effektivt skydda landskapsbildens behag och samtidig bereda allmänheten tillgång till lämpliga områden för rekreation och friluftsliv.

Enligt den schweiziska Zivilgesetzbuch (ZGB) äger varje markägare principiellt förbjuda färdsel och intrång på sin mark. Emellertid tillåter art. 699 ZGB uttryckligen var och en att beträda annans skogs- och betesmark i sedvanlig [ 24 ]omfattning. Art. 702 ZGB förlänar dessutom edsförbundet, kantonerna och kommunerna rätt att i allmänhetens intresse inskränka markägarnas befogenheter, bl. a. för att bevara naturminnesmärken samt skydda landskap och utsiktspunkter mot vanställande.

Edsförbundet synes hittills icke ha gjort bruk av denna lagliga möjlighet. Däremot ha kantonerna i stor omfattning på lagstiftningsvägen antingen själva reglerat skyddet för stränderna eller stadgat skyldighet för kommunerna att göra detta. Decentraliseringen av dessa uppgifter sker tydligen för att möjliggöra en individualisering av de lämpliga åtgärderna. Några kantoner ha ordnat strandskyddet för vissa natursköna eller för turisttrafiken eljest viktiga insjöar genom särskilda kungörelser som endast gälla för det speciella sjöområdet (t. ex. kantonkungörelser för skydd av Hüttnersee, Pfäffikersee, Türlersee, Greifensee och Sempachersee som utfärdats under de senaste åren). Andra kantoner försöka lösa uppgiften genom sina vatten-, byggnads- eller vattenbyggnadslagar; i åter andra kantoner finnas särskilda naturskyddsbestämmelser (s. k. Heimschutzvorschriften) eller lagar om strandvägar m. m. I de flesta kantonerna torde samtidigt olika författningar av dessa slag existera. Den schweiziska strandlagstiftningen är således trots det enhetliga syftet mycket olikartad och splittrad.

Anmärkningsvärt är att den av kantonen St. Gallen utfärdade promulgationslagen till Zivilgesetzbuch medger expropriationsrätt för att bevara naturminnesmärken (art. 124). Kantonen Luzerns promulgationslag till Zivilgesetzbuch tillåter likaledes expropriationsrätt både för kantonen och kommunerna och ger de senare dessutom rätt att å fastigheter lägga offentlig-rättsliga servitut, om sådana åtgärder visa sig nödvändiga för att skydda landskap, utsiktspunkter, naturminnesmärken m. m. (§ 99 tredje stycket).

Särskilt långt gå de kungörelser som kantonen Zürich utfärdat för sina insjöar. Sjötrakterna anses generellt som naturskyddsområden men indelas i fem olika zoner. Sjöarna som sådana samt deras stränder höra till första zonen och utgöra samhällets egendom. Utan uttryckligt tillstånd får man endast hämta vatten i sjöarna eller bada, paddla, ro och segla där. För användning av motorbåt fordras särskilt medgivande. Inom den andra zonen gäller ett generellt förbud att uppföra byggnader av vad slag det vara må. Beträffande bebyggandet av zonerna 3–5 innehålla kungörelserna detaljerade särregler.

I St. Gallen utövar kantonen enligt författningens art. 18 och vattenlagens art. 1 höghetsrätt över alla vattendrag inklusive insjöar. Inom det omedelbara sjöområdet äro samtliga byggnadsarbeten utan tillstånd förbjudna. Detta gäller även för båt- och badhus, hamnar och tilläggsplatser. Kantonens myndigheter bruka vara mycket restriktiva i fråga om sådana tillstånd. De förhindra på detta sätt indirekt även i viss mån bebyggandet av de kringliggande enskilda områdena. Dessutom ha även de kommunala myndigheterna vissa möjligheter att begränsa bebyggelsen i sjötrakter genom lokala regionplaner.

I kantonen Vaud finnes en lag av den 10 maj 1926 angående gångvägar längs sjöarna, vilken bl. a. även gäller för Genève-sjön. Lagens syfte torde vara att främja vattensporten och att skapa stigar för vandrare (art. 1). Kantonens lag den 5 februari 1941 angående byggnadspolisen jämte tillämpningsförordning den 10 mars 1944 avser bl. a. att skydda landets naturskönhet och egenart (art. 1 p. 2) och förlänar myndigheterna omfattande befogenheter för att fylla dessa uppgifter. Kantonens lagar tillåta visserligen icke färdsel på annans mark för att komma fram till vattnet eller för att bada men myndigheterna kunna förbjuda markägarna att uppsätta byggnader m. m. Under vissa villkor är expropriation möjlig. På liknande sätt skydda även kantonerna Bern och Luzern insjöarnas stränder. [ 25 ]Långt går t. ex. kantonen Luzern i en särskild kungörelse den 18 december 1944 som skall skydda trakten av Sempachersee. Inom ett område av 100 meter från sjön få byggnader inklusive murar, reklamskyltar m. m. uppsättas endast med myndigheternas tillstånd. Båthus och badanläggningar skola för framtiden endast undantagsvis tillåtas. Villkor för att erhålla tillstånd är enligt lagen, att anordningarna icke äro alltför iögonenfallande och ej mera än 3 meter höga. Inom det skyddade sjöområdet få dessutom även byggnadernas färg och planteringarnas karaktär föreskrivas av myndigheterna.

Den schweiziska förbundslagen den 20 juni 1930 om expropriation föreskriver att expropriation får ske endast i samhällets intresse och endast under förutsättning att ägaren erhåller full ersättning (art. 16).


Tyskland

Lagbestämmelser som ge allmänheten rättigheter i avseende å färdsel och vistelse å annans mark, badning vid annans strand m. m. finnas ej i Tyskland. Någon sedvanerätt torde icke heller kunna anses utbildad i detta avseende. Emellertid har man sedan länge kraftigt främjat friluftslivet i Tyskland och i samband därmed eftersträvat att giva befolkningen vidsträckt tillgång till för .friluftslivet lämpliga naturområden. Särskilda .föreskrifter som behandla strandrätten eller reglera strandbebyggelsen ha hittills icke meddelats, emedan andra lagar av mera allmän karaktär kunnat tillämpas för att skydda även stränderna i allmänhetens intresse. Dessa bestämmelser möjliggöra i viss mån inskränkningar i äganderätten.

Den under den nationalsocialistiska regimen utfärdade tyska naturskyddslagen (Reichsnaturschutzgesetz) den 26 juni 1935 samt dess tillämpningsförordning den 31 oktober 1935 (Reichsgesetzblatt 1935, s. 821 och 1275) äro med vissa – här icke betydelsefulla – ändringar alltjämt i kraft. Genom denna lag avsågs att förverkliga idéen att landets natur- och skönhetsvärden vore en hela folkets tillgång. I lagens ingress heter det att "även åt den fattigaste medlem av folket skall hans andel av tysk naturskönhet tryggas". Lagens främsta syfte är visserligen att skydda – förutom sällsynta djur och växter – naturminnesmärken (Naturdenkmale) och naturskyddsområden (Naturschutzgebiete) av lantlig skönhet eller egenart, men enligt 5 § få även andra delar av landskapet som utan att uppfylla dessa villkor "bidraga att förläna behag och liv åt landskapsbilden", konstitueras såsom skyddat område. Till sådant få även havets och insjöarnas stränder räknas. För varje särskilt naturskyddsområde meddela vederbörande myndigheter de bestämmelser som skola gälla. Lagen förlänar myndigheterna mycket vittgående möjligheter att härvid inskränka ägarnas befogenheter (15 §). Anmärkningsvärt är att ägaren med anledning av sådana åtgärder principiellt aldrig äger kräva någon ersättning (24 §). Emellertid anses det tvivelaktigt i vilken omfattning detta nu är förenligt med Bonn-grundlagens art. 14 tredje stycket. som principiellt förbjuder varje expropriation utan ersättning.

Vid sidan av naturskyddslagen, vars utgångspunkt mera är naturskönhetens vård än sociala. krav, kan den i olika lagar behandlade regionplaneringen (Raumordnung) användas för att direkt främja friluftslivet och allmänhetens rekreation. Genom tidigare lagar om regionplanering inrättades en riksbyrå för "Raumordnung" såsom den centrala tyska planeringsmyndigheten. Emellertid hade det fram till det tyska sammanbrottet 1945 icke kommit till någon riksenhetlig materiell planeringsrätt.

Enligt Bonn-grundlagen ligger kompetensen för regionplaneringen väsentligen hos delstaterna. Förbundsrepublikens kompetens är begränsad till att utfärda [ 26 ]ramföreskrifter (art. 72 och 75 p. 4). Genom dessa kunna allmänna riktlinjer uppställas, som äro bindande för delstaternas egen lagstiftning. Hittills har förbundsrepubliken icke gjort bruk av denna befogenhet, men förberedelser för en sådan ramlag pågå för närvarande.

Lagarna om regionplaneringen ge delstaterna och i viss utsträckning även kommunerna befogenhet att reglera bebyggandet av strandterräng i det enskilda fallet genom "Ortsbaupläne" eller "Ortsbausatzungen". Genom sådana föreskrifter har t. ex. stadgats att huvuddelen av Nord- och Östersjöns stränder icke får bebyggas inom ett avstånd av 100 meter från havet.

I förbundsrepublikens förutvarande preussiska områden äro preussiska lagar, som reglera bebyggandet av strandområdena, fortfarande i kraft. Här bör främst nämnas den preussiska lagen den 29 juli 1922 för bevarandet av trädbeståndet samt bevarandet och upplåtandet av strandvägar i folkhälsans intresse (den s. k. Wohnsiedlungsgesetz). Denna lag innehåller i 6, 7 och 10 §§ föreskrifter som möjliggöra vittgående inskränkningar i strandägarnas rätt. Sålunda kan en ägare t. ex. förbjudas att anordna byggnader invid strandväg med undantag av mindre båtskjul, badhus, tilläggsplatser och dylika anläggningar på strandsidan om vägen. Dessutom kunna bestämmelser meddelas för att i folkhälsans intresse anordna promenadvägar längs stränderna av insjöar och vattendrag. Andra preussiska lagar som i viss mån kunna handhavas för att skydda strandterräng även av hänsyn till friluftslivets intressen äro vattenlagen den 17 april 1913 (58 §), lant- och skogspolislagen den 21 januari 1926 (30 §) samt lagarna den 2 juni 1902 och den 15 juli 1907 mot vanställande av samhällen och i landskapshänseende framträdande trakter. Alla dessa lagar ge myndigheterna befogenheter att föreskriva inskränkningar i äganderätten för att skydda strandområdena.

Av delstaternas föga omfattande lagstiftning efter 1945 är av intresse att Hamburg och Bremen ha beslutat en ändring av naturskyddslagen innebärande att icke blott orörd natur utan även naturområden i städer och andra redan bebodda trakter kunna ställas under naturskydd. Dessutom har Västtysklands största delstat Nordrhein-Westfalen den 11 mars 1950 utfärdat en planeringslag. Baden förbereder för närvarande en egen naturskyddslag.


Österrike

Före den tyska annekteringen av Österrike 1938 funnos där icke några särskilda lagar för att främja landets naturskydd och friluftsliv.

§ 354 Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch förlänar varje markägare principiell rätt att förbjuda annans tillträde till marken. Enligt lagens § 364 får ägaren visserligen icke göra intrång i annans rätt eller kränka allmänhetens intressen, men enligt högsta domstolens judikatur förbjuder detta lagrum icke rubbningar beträffande rent estetiska värden. Enligt § 365 är expropriation i Österrike tillåten mot skälig ersättning, om en sådan åtgärd visar sig nödvändig för allmänhetens bästa. Emellertid är trots denna föreskrift expropriation enligt judikaturen möjlig endast om den reglerats i särskild lag. Lagbestämmelser om expropriation till skydd för naturen och för att främja friluftslivet hade före annekteringen icke utfärdats.

Genom landets förening med det nationalsocialistiska Tyskland blev den tyska naturskyddslagen av den 26 juni 1935 samt dess tillämpningsförordningar gällande även i Österrike. Även efter den österrikiska republikens återupplivande äga dessa naturskyddsföreskrifter fortfarande giltighet. Därmed åtnjuter det österrikiska landskapet inklusive stränderna ett vittgående skydd. I olika österrikiska förbundsländer förbereder man f. n. egna naturskyddslagar.

[ 27 ]I viss mån skyddar även den österrikiska vattenlaqen av den 19 oktober 1934 minnesmärken av historisk. konstnärlig och kulturell betydelse samt naturminnesmarken som ligga vid stränderna av offentliga vattendrag (§ 87). Enligt denna lag kan skydd anordnas även för ett landskaps estetiska värde. Vattenrättsmyndigheterna få således, för att bevara strändernas skönhet, förbjuda upprättandet av vattenbyggnader och vattenanläggningar. Vanliga husbyggnader m. m. omfattas emellertid ej av vattenlagen. Lagens övriga föreskrifter som tillåta markexpropriationer. fastigheters besvärande med offentligt-rättsliga servitut och andra inskränkningar i egendomen kunna icke tillämpas i naturskyddets intresse. Särskilda strandrättsliga föreskrifter som ej eftersträva landskapsskydd utan befolkningens friluftsliv och rekreation synas hittills icke ha meddelats l Österrike.


  1. Framställningen rörande dansk och norsk rätt har delvis hämtats från fritidsutredningens betänkanden SOU 1938:45 och 1940:12.