SOU 1963:36/Bilaga 1

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Lagtext
SOU 1963:36 Malmen i Norrbotten
av Malmutredningen för Norrbotten

Bilaga 1. Länsstyrelsen i Norrbottens län skrivelse till Konungen angående åtgärder för en allmän järnmalmsinventering i Norrbottens län
Bilaga 2. Järnmalmsförekomster inom Norrbottens län  →


[ 106 ]

LÄNSSTYRELSEN
I
NORRBOTTENS LÄN
Landskansliet
IÖ9-24-60
Bilaga 1


Till KONUNGEN


Som bakgrund till följande framställning om åtgärder för en allmän järnmalmsinventering i Norrbottens län vill länsstyrelsen anföra följande.

I. Allmän bakgrund

Norrbotten har rika, i betydande utsträckning ännu outnyttjade naturtillgångar av malm, skog och vattenkraft liksom ett jordbruk, vars avkastning mångenstädes är överraskande god. Tillsammans med det växande överskottet av arbetskraft bildar dessa produktionsfaktorer en mäktig bas för en fortsatt industriell expansion och ett rikt differentierat näringsliv.

Omfattningen av det kapital, som hittills tillförts Norrbotten, står emellertid långt ifrån i proportion till länets potentiella resurser i form av naurtillgångar och mänsklig arbetskraft. Den aktuella arbetsmarknadssituationen i Norrbottens län har därför kommit att präglas av en i förhållande till arbetskraftstillgången underdimensionerad produktionsapparat.

På längre sikt är det synnerligen allvarligt, om expansionstakten inom näringslivet skulle bli lägre än tidigare. Arbetskraftstillgångarna fortsätter dock att växa. Situationens allvar framgår bäst av att de kostnader, som under kalenderåret 1959 nedlagts enbart på beredskapsarbeten i Norrbottens län, uppgick till 102 milj. kronor eller 25 % av motsvarande kostnad för riket i dess helhet. Som jämförelse kan tilläggas att kostnaderna för beredskapsarbeten i Västerbottens län, som under fjolåret med avseende på omfattningen av dessa arbeten kom närmast efter Norrbotten, uppgick till 42 milj. kronor eller 10 % av totalkostnaden för riket.

Grundorsaken till rådande förhållanden är det såväl ur landets som länets synvinkel oroande faktum, att Norrbotten hittills utgjort en råvaruoch arbetskraftsreserv, som tillgripits under högkonjunkturer, men som i normala eller vikande konjunkturlägen nödtorftigt hållits i gång med beredskapsarbeten och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Såsom även framhållits i länsstyrelsens skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 19 [ 107 ]december 1958, måste situationen i Norrbotten anses vara av så allvarlig natur, att den påkallar särskilda, ytterligare åtgärder från statsmakternas sida för att tillgodose länets aktuella, såväl som dessa långsiktiga investeringsbehov. Såsom ett särskilt oroande moment finns det skäl att peka på den fortgående försämringen av kommunernas finanser.

II. Norrbottenplanen

För att komma till rätta med det paradoxala förhållandet att Norrbotten med hänsyn till naturtillgångarna är landets rikaste län, men samtidigt det fattigaste för sin egen befolkning, måste långsiktigt verkande åtgärder vidtagas i stor omfattning. För att möjliggöra detta fordras en plan — en Norrbottenplan — och ett förverkligande av denna. Planens syfte är att genom ekonomiskt välgrundade åtgärder och ett rationellt utnyttjande av länets arbetskraftsresurser och naturtillgångar vidareutveckla dess näringsliv och att därigenom skapa varaktiga försörjningsmöjligheter för länets befolkning.

Norrbottenplanen utarbetas av länsstyrelsen med biträde av särskilda sakkunniga och berörda expertorgan. Planen utgör för närvarande en ram, som efter hand avses komma att inrymma investerings- och åtgärdsplaner för skilda avsnitt av länets näringsliv och därmed sammanhängande frågor. Situationen kräver koncentration kring spörsmål, som är av väsentlig betydelse för utvecklingen av näringslivet.

På detta sätt kommer Norrbottenplanen att successivt växa fram till en helhet. Det även under normala kon junkturer allvarliga sysselsättnings- och försörjningsläget i länet tillåter sålunda inte att framläggandet av olika led i planen uppskjutes i avvaktan på att hela planen ,slutförts.

I det följande skall några för sammanhanget betydelsefulla och delvis redan fullföljda led i Norrbottenplanen behandlas i korthet.

Vägar

Inom ett skogslän som Norrbottens med dess stora avstånd och glesa bebyggelse spelar transportförhållandena en central roll. En upprustning av länets eftersatta allmänna vägnät utgör därför nyckeln till en rationell utveckling av länets näringsliv i allmänhet och dess skogsbruk i synnerhet.

I sin framställning till Eders Kungl. Maj:t den 19 december 1958 har länsstyrelsen, utöver anslag enligt löpande planer för medelstilldelningen till det allmänna vägväsendet, hemställt om ett särskilt årligt anslag av 13,3 milj. kronor för upprustning av vissa länsvägar med hög intensitet av virkestransporter och annan tung nyttotrafik. Vägarna i fråga ligger inom länets sydöstra del, dit huvuddelen av Norrbottens bebyggelse och industri är koncentrerad. En förstärkning av dessa vägar skulle därför inte bara komma den tunga trafiken till godo utan bli till gagn för näringslivet i dess helhet.

[ 108 ]I fråga om skogsbilvägar utgår planen från ett beräknat nybyggnadsbehov av 6 300 km året runt bilframkomliga skogsvägar. Totalkostnaden för ett program av denna omfattning beräknas komma att uppgå till 110 milj. kronor, varvid erhålles en kapitaliserad transportvinst av 350 milj. kronor. Efter avdrag för byggnadskostnaden erhålles en kapitaliserad nettovinst av 240 milj. kronor.

En förutsättning för att denna plan skall kunna genomföras inom rimlig tid är emellertid, att det statliga stödet till vägbyggandet på bondeskogsbrukets marker utökas. Länsstyrelsen har därför — samtidigt med framställningen om ökade resurser för en upprustning av det allmänna vägnätet — hemställt, att vägbidragskvoten till länets skogsvårdsstyrelse under den närmaste tioårsperioden utökas med 2,6 milj. kronor per år.

Tack vare stora insatser av beredskapsmedel har Norrbottenplanens vägprogram under år 1959 kunnat realiseras till 111 % beträffande de allmänna vägarna och till 84 % beträffande skogsbilvägarna. Den senare siffran motsvarar drygt 520 km. Som jämförelse kan tilläggas att medelprestationen nybyggda skogsbilvägar i Norrbotten under åren närmast före 1959 pendlat omkring 250 km per år.

Det är emellertid angeläget, att planläggnings- och projekteringsarbetet får fortsätta, när konjunkturkurvan åter vänder uppåt och att vägarbetena även då hålles i gång i avsevärd omfattning, så att någon större eftersläpning inte uppkommer inom den tidsram av 10 år, som planen omfattar. Periodvisa eftersläpningar bör kompenseras med forcering av arbetet under tider, då sysselsättningsläget så kräver. Endast genom ett relativt snabbt realiserande av vägplanen kan syftet att motverka uppkomsten av framtida arbetslöshetskriser uppnås.

I remissyttrande över den av Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen verkställda utredningen angående vägförbindelserna mellan de nordliga delarna av Sverige och Norge har länsstyrelsen ingående granskat de motiv, som kan åberopas för ett snart realiserande av det nära hundraåriga projektet till mellanriksväg från Arjeplog till Graddis i Norge.

För de norrbottniska inlandskommunerna är det allt överskuggande problemet de tilltagande sysselsättningssvårigheterna, uttunningen av glesbygdsbefolkningen samt näringslivets ensidiga och starkt konjunkturkänsliga struktur. Att tillkomsten av den föreslagna mellanriksvägen verksamt skulle bidra till att lösa dessa problem torde vara ställt utom tvivel. Härtill kommer en rad andra i yttrandet påtalade skäl av skoglig, skogsindustriell, turistisk och allmänt kommunikationsteknisk art.

Virkesbalans

Ett annat led i Norrbottenplanen utgör den reviderade virkesbalans för Norrbottens län, som utarbetades våren 1959 i samband med propositionen om utbyggnad av AB Statens Skogindustriers (ASSI) anläggningar i Piteå.

[ 109 ]Balansen utvisar ett överskott av sammanlagt 1,3 milj. m3f avsättningsbart industrigagnvirke, varav 0,8 milj. barr- och 0,5 milj. björkvirke. Härvid har hänsyn tagits till den beslutade utbyggnaden vid Lövholmen (ASSI) och i Munksund (SCA). Överskottskvantiteterna överstiger storleksordningen av de råvaruönskemål, som beträffande Norrbotten framställts från utomlänsindustrier.

Genom virkesbalansen och de beräkningar, som framlagts av Statens Skogsforskningsinstitut, har man numera god kännedom om det utrymme, som står till förfogande för utbyggnad av den norrbottniska skogsindustrin. Att en del av detta — redan 1956 konstaterade utrymme — nu kommer att tagas i anspråk och möjliggöra ökad sysselsättning i skogar och fabriker är givetvis glädjande i och för sig. Men det är också i hög grad angeläget att den skogsindustriella utvecklingen fortsätter och därmed bidrar att på längre sikt skapa en rationell lösning av Norrbottens omfattande och svåra sysselsättningsproblem.

III. Allmän inventering av de norrbottniska järnmalmerna

Såsom ett i Norrbottenplanen nytt och utomordentligt viktigt led vill länsstyrelsen nu återkomma till en tidigare framställning om inventering av de norrbottniska järnmalmerna.

I skrivelse till Eders Kungl. Maj:t den 7 juli 1956 föreslog länsstyrelsen en inventering av länets järnmalmsreserver. Förslaget hade tillkommit efter överläggning med Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) beträffande inventeringens uppläggning och kostnader. Den föreslagna inventeringen tillstyrktes i remissyttranden av Kommerskollegium och SGU.

Sedermera har en grundlig undersökning av Svappavaara-områdets malmer bekostats av Luossavaara-Kiirunavaara AB (LKAB), som genom avtal med Kommerskollegium erhållit option för brytning av områdets järnmalmer. Denna undersökning genomföres för närvarande av LKAB och SGU i samarbete och beräknas bli slutförd under 1962, men redan nu kan ett gynnsamt resultat skönjas.

Den utbyggnad av de lappländska järnmalmsgruvornas kapacitet, som pågår och som avses bli slutförd under 1965, syftar till att öka produktionen till optimum med hänsyn till malmernas area. På grund härav synes den parallellbrytning inom andra områden, vilken länsstyrelsen förordade 1956 i syfte att undvika optimalbrytning i existerande gruvor, icke längre vara aktuell. Däremot skulle, om stålproduktionen och malmförbrukningen i Europa utvecklas enligt prognoser, framlagda av olika europeiska samarbetsorgan, malmbrytningen i Norrbotten på längre sikt kunna ökas avsevärt. För att bedöma denna utvecklingsmöjlighet är det nödvändigt att erhålla ökade kunskaper om de norrbottniska järnmalmsreserverna.

För att få en sådan grundval för en rationell utbyggnad av [ 110 ]malmbrytningen är det angeläget, att en allmän inventering av dessa reserver utan tidsspillan kommer till stånd. Av erfarenhet vet vi, att det brukar förflyta en avsevärd tid från en sådan undersöknings början till tidpunkten för det kommersiella utnyttjandet av fyndigheten.

lnventeringen bör omfatta en systematisk genomgång av tänkbara malmförande områden kompletterad med detaljundersökningar av kända eller upptäckta fyndigheter. Att döma av vad som hittills blivit känt om dessa reserver. som ligger spridda över ett stort område, torde de vara mycket omfattande. Men vår kunskap om deras verkliga storlek och värde är mycket bristfällig.

Den ökning av malmbrytningen, som kan väntas på längre sikt under förutsättning av en. gynnsam marknadsutveckling, är av mycket stor betydelse med hänsyn till sysselsättningssvårigheterna i Norrbotten. Den reser emellertid problem av olika slag. Sålunda bör vid utbyggnaden av samhällen och kommunikationer hänsyn tagas inte endast till den malmbrytning, som kan förutses enligt den på fem- eller tioårsperioder inriktade företagsekonomiska planeringen, utan också till de förutsättningar, som på väsentligt längre sikt kan föreligga för samhällsbildning och sysselsättning. Malmexploatering inom nya trakter kan komma att medföra stora förskjutningar i bebyggelsestrukturen inom de berörda länsdelarna. Nya samhällen skapas eller bestående utbygges, medan samhällen som nu utgör centrala tätorter inom en trakt, relativt förlorar i betydelse. Investeringar i gemensamhetsanläggningar av olika slag bör ske under hänsynstagande till sådana förskjutningar. Kunskap om malmreserverna skulle göra det möjligt att förutse dessa förskjutningar, även om tidpunkterna för deras uppträdande med exakthet kan bestämmas först i samband med de företagsekonomiska investeringsbesluten.

Uppkomsten av nya gruvsamhällen eller utbyggnad av befintliga sådana ökar vidare avsättningsmöjligheterna för jordbruksprodukter och påverkar därigenom jordbrukets utveckling och inriktning.

Motsvarande synpunkter kan även anläggas på lokaliseringen och inriktningen av småindustrin och hantverket, i dess egenskap av serviceorgan för den egentliga storindustrin.

En ytterligare faktor, som understryker kravet på översiktlig kännedom om malmexploateringens framtida lokalisering och omfattning, är behovet av en samordning med skogsbruket i avseende på transportvägar och arbetskraftshehov. Exempelvis kan upptagande av gruvdrift inom tidigare icke exploaterade malmfält komma att radikalt förändra avsättningsläget för de virkesreserver, vilkas lokalisering och storlek i och för sig är väl kända genom riksskogstaxeringens material.

Som exempel på förändringar i tätortsstrukturen kan nämnas följande. Inom Kiruna stad är Vittangi för närvarande den andra tätorten i storleks ordning, vilket motiverar särskilda hänsyn i fråga om vissa investeringar. [ 111 ]Skulle ett gruvsamhälle uppstå inom Svappavaara-området, komme Vittangi att ligga på relativt ringa avstånd från det samhälle, som kan tänkas bli större och bättre utrustat i fråga om gemensamhetsanläggningar än Vittangi. Inom själva Vittangi-området fimis emellertid järnmalmer och andra mineralfyndigheter, vilkas storlek är ofullständigt kända men som kan få inflytande på samhällsutvecklingen. En exploatering av Ekströmsbergsområdets malmer, som ligger inom Gällivare kommun, skulle sannolikt föranleda ökad bosättning inom det centrala Kiruna. Malmförekomster, vilka även efter internationell måttstock får anses som betydande, är kända vid Masugnsbyn och i Pajala socken bl. a. vid Kaunisvaara. Inom Jokkmokks socken finns fyndigheten Kallak, vars area uppskattas till 100 000 m2, och den titanrika järnmalsfyndigheten Routevare, vars area är omkring 300 000 m2. Som jämförelse kan nämnas, att det största mellansvenska järnmalmsfältet har en area av c:a 65 000 m2.

Den tidigare underskattningen av Svappavaara-fältets malmer kan ha sin motsvarighet i underskattningar av malmerna inom andra områden. Omvänt kan malmer, till vilka ortsbefolkningen nu knyter stora förhoppningar, visa sig vara små eller föga brytvärda. Osäkerheten om den framtida industriella verksamheten är sålunda stor och motsägelsefull. Å ena sidan råder arbetslöshet och risk för avfolkning, å andra sidan är naturresurser kända, som kan tänkas medföra en blomstrande utveckling inom en bygd. Liknande förhållanden råder knappast inom någon annan landsdel.

Länsstyrelsen uppskattar de initiativ LKAB tagit för ytterligare undersökning av malmtillgångarna. Det står dock klart för länsstyrelsen, att ett affärsföretag icke kan ha skäl att genomföra alla de undersökningar av naturtillgängarna, som erfordras för att det allmännas organ skall kunna fylla sina planeringsuppgifter i fråga om samhälls- och kommunikationsutveckling på lång sikt inom de berörda bygderna. Därtill kommer att de icke bearbetade malmreserverna icke är bolagets utan statens egendom, i den mån de icke helt eller delvis tillhör enskilda förtag. Genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 1 april 1960 rörande provbrytning på Leveäniemi synes Eders Kungl. Maj:t också ha godtagit principen, att det är en statens uppgift att undersöka sina malmtillgångar.

En inventering av järnmalmstillgångarna kommer att ge en geologisk kartering, som får betydelse även för letning av andra värdefulla mineral och för skogsbruket. Vid remissbehandlingen av länsstyrelsens skrivelse 1956 framfördes även uppfattningen att en inventering borde ske beträffande andra mineraltillgångar. Ehuru en sådan undersökning är önskvärd och delvis även bedrives, synes järnmalmsinventeringen böra gå i första hand.

Olika uppfattningar kan råda rörande omfattningen av den föreslagna inventeringen, om metoderna för dess genomförande och tidsprioriteringen av olika undersökningsobjekt. Det kan förtjäna övervägas, hur en järnmalmsinventering bör utformas för att på bästa sätt tjäna även andra [ 112 ]geologiska syften. De olika statliga organens uppgifter i samband med malmexploateringen i Norrbotten synes böra på vissa punkter preciseras.

Såsom ett led i en Norrbottenplan för utveckling av länets näringsliv får länsstyrelsen med stöd av vad ovan anförts hemställa att Eders Kungl. Maj:t måtte uppdraga ät särskilda sakkunniga att skyndsamt utreda de i samband med en allmän järnmalmsinventering i Norrbotten sammanhängande frågorna samt att framlägga de förslag utredningen kan föranleda.

I handläggningen av detta ärende, som beretts av civiljägmästaren Erland Fredén i egenskap av särskilt förordnad sakkunnig vid länsstyrelsen, har deltagit undertecknade, landshövning och t. f. landssekreterare.

Luleå i landskansliet den 30 april 1960.

Underdånigst
Manfred Näslund

C. G. Wennberg