När österns glöd på skogens toppar blänker,
En daggfrisk morgon öfver jorden sänker,
I lundens tjäll på kullens tempelrund
Skön är, Natur! din helga sabbathsstund.
En blomsterbrud, du underbart predikar
Ett himmelskt ord, kring spegelklara vikar,
Der löfklädd strand, i festlig skrud så skön,
Sig lutar ned, liksom i helig bön.
Båd’ lund och flod af andaktssuckar bäfva;
Med sångens fröjd de lätta fåglar sväfva
Från tufvan opp, när, omkring dal och höjd,
Du tyder lifvets första oskuldsfröjd.
Mång’ tusen röster i oändlig scala,
Profetiskt om sitt höga Upphof tala:
Uppslagen är, omkring den vida jord,
En bilderbibel, prydd af blomsterord.
O, att den hand jag till mitt hjerta slöte,
Som bundit kransarna i däldens sköte!
O, att den röst jag i min själ förnam!
Som kallat verlden med sitt varde fram!
En verld så skön, der Gud, i spegeln gjuten,
I himmelskt ljus, och dock i töcken sluten,
Till hjertat ser, likt stjernans återsken,
Som målar källan mera klar och ren.
Som själens skönhet genomskinlig strålar
Ur anletsdrag, som Herrans afbild målar;
Så talar Gud i all naturens prakt,
Der andan i sitt verk fördold han lagt.
Oändlig, som den rymd, din sol förgyller,
Der stjernkrets öfver stjernkrets hvalfvet fyller,
Af stoftet, Gud! du dock ett rum begär:
En afgrund, utom dig, vårt hjerta är.
Af Dig har ljuset fått en verld derinne: —
I evig klarhet af dess himmel brinne,
Midsommarssolen lik vid polens rand,
Din kärlek, Gud, i sorgens öckenland!
I höjd af glädje och i djup af smärta
Är gränsen mellan Gud och men’skans hjerta:
Då flyger tankan tid och graf förbi,
Att närmare förent med himlen bli.
Då fann jag dig: jag skall dig återfinna,
När ögat slocknar, dina stjernor brinna
Kring thronen, der i ljusets härlighet
Cheruber sjunga: ”Evig salighet!”
Som morgonsolen hämtar daggens droppe
Ur däldens natt till purpurskyn deroppe,
Så skall din kärlek, o, min själs Försvar!
Förena hvad af himmelskt ursprung var.
