I torpstugans skymning satt Nöden så blek
Och skrämde små barnen i Julqvällens lek.
De klagade: ”Moder! ack, glimmande ljus
Ju re’n blifvit tända i Rikemans hus?
Hos oss endast hvirflande drifvorna slå
Mot fönstret, och snölakan hänga derpå.
Så klädde du hyddan, när Far stod på bår,
Och fällde, som nu, ock mång’ sorgelig tår.
Ej mera han kommer med bränsle om qvälln,
Att sprakande Jul-brasan tända på hälln;
I snötäckta grafven han sofver allen.
För Rikemans barn dukas Julbordet re’n ...
Hvart skola vi gå? Ifrån grinden, som förr,
Ej Far banar gångstigen fram till vår dörr;
Och himlen är mulen, han ser ej vår nöd.
O moder, o moder, gif småbarnen bröd!”
Så klagade barnen, tills midnatten klar
Sitt stjernljus till ensliga backstugan bar.
Då sönko de ner i den mörkaste vrå
Och qvidde, så ömkligt, på bädden af strå,
På sjuksängen sakta med klagande ljud
Bad modren en bön till de menlösas Gud:
”O, Jesus! förglöm intet barnen, de små,
När åter din födelsetimma skall slå.
Dig bådade stjernan på glänsande stig,
Och Konungar kommo, att tillbedja dig;
De buro dig myrrham och rökelsedoft,
Och englarna söngo i himmelens loft.” —
Så slöt hon. Och hastigt i armodets hus
Stod himmelska barnet, i herrlighets ljus —
Två strålande liljor han räckte de små,
Dem smekte på kinden, och talade så:
”Jag bjuder er opp till den stjerniga höjd,
Att dela den frälsade oskuldens fröjd.
Kom följen, J späde! mig hem till min Far,
Ett rike så herrligt för eder han har.
Der leker kring Herran nu englarnas tropp,
Och tänder opp Jul-ljus i palmernas topp.”
Då räckte små barnen åt Jesus sin hand:
Han bar dem i blinken till Kärlekens land.
”Hvad Herren mig gifvit, han tagit igen!”
Sad’ Modren till Jesus, de menlösas vän:
Och ödmjuk i hjertat och fast i sin tro,
Snart fick hon ock dela de älskades ro.
