Kring en liten enslig stuga,
Byggd af ris på klippans häll,
Skogens höga toppar buga
I den tysta helgdagsqväll.
Re’n hörs aftonklockan klämta —
”Sofven sött, o mina Små!
Mamma skall åt bygden gå,
Mödans lön till Sönda’n hämta —
Sofven sött, o mina Små!”
Mamma gick — Blott Sven den lilla,
Fem år gammal, hemma var;
Och i vaggan, ljuft och stilla,
Slumrade ett tvillingpar.
Några kol, som månan bleka,
Skimrade på spishälln än —
”Ack! så roligt,” sade Sven,
”Att med granna stjernor leka!
Mamma är ej snart igen.”
Leende, i vrån han finner
Än en knippa torkadt ris;
Hastigt fladdrande hon brinner
I den lilla hyddans spis.
Stormen, yr i hvirfvelflockar,
Bräckta rutan sönderslog;
Furan trygg åt larmet log,
Skakade med silfverlockar
Kronan i den höga skog.
Redan flögo hyddans bränder,
Gnistrande från topp till topp:
Då till himlen, på Guds händer,
Buros tvillingarna opp.
Modren kom — I kulna vinden
Sven, förstelnad, blek och rädd,
Dignad låg på drifvans bädd,
Med en frusen tår på kinden:
Snart i dödens snöfärg klädd.
Djupt var qvalet, hemsk var natten!
Stormen öfver liket hven.
Modren fann den sökta skatten,
Ack! de innebrändas ben;
Sönk till dem med brustet hjerta
Kärlek! Skapar’ns hemlighet,
Himlarnas lycksalighet!
Afgrundsdjupet af din smärta
Blottar dock din evighet.
Morgon kom — det ringdes samman;
Döende hon blickar då
Opp till skyn. Ur purpurflamman
Englaljud dess öra nå:
”Bland Guds valda helgonskara,
Att hans ögon skåda få,
Mamma! kom till dina Små!
I Guds stjernegårdar klara
Vi som späda liljor stå.”
