Ditt unga hjerta i Naturens lära,
Afspeglande den höga Fadrens ära,
Tror på en Gud; likväl från honom skild,
Du ser — blott återskenet af hans bild.
På fästets hvalf, när nattens stjernor brinna,
Från verld till verld, du ville Herran finna;
Du hor hans röst i vårens milda sus,
Du ser hans blick i morgonsolens ljus.
Du hör med fröjd de glada sångarljuden
Från moln till moln, när, klädd i blomsterskruden,
En tyst församling uppå kullen står,
Och vällukt, som en suck, till himlen går.
Så öppnar tidigt för din själ Naturen
Guds första ordbok, ner till stoftet buren;
Men snart du längtar, uppå sorgens jord,
Att skåda få ett högre andans ord.
I nattlig däld går vilseförda anden:
En stjerna ler långt bort i österlanden,
Vid solens uppgång evigt morgonklar:
I Skriftens ord du hennes tydning har.
En förebild är åt din själ förunnad:
Naturens lag, i hjertats djup förkunnad,
Men skymd alltmer för verldens skumma blick,
Af Evangelii ljus förklaring fick.
