Sanct Ragnhild

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 214 ]

SANCT RAGNHILD.

Legend.

Till Nunnorna i höga klostersalen
Så vänligt ljuder Abbedissans bud:
”Gån, Systrar! nedom kullen der, i dalen,
Och bryten blommor till en festlig skrud.
Marias högtid skall i morgon firas,
Dess bild och altare med kransar siras,
Vid helig bön och fromma sångers ljud!”

Den unga Ragnhild, menlös som naturen,
Med lätta steg ur trånga cellen går.
Glad, att i fjerran lemna klostermuren,
Der solen galler blott och reglar når,
Hon öppnar hjertat, lik en ros i lunden
Af ljusets stråle helsad morgonstunden,
När vestan kysser bort dess längtans tår.

Med korgen i sin liljehand, hon söker
De skönsta blommor, hvilka dalen bar;
Men snart hon lockas af en stig, som kröker
Upp till en bergshöjd, der hon aldrig var.
En yppig rosengård hon skådar: — ”Blänkte
Väl Nordens blomster nå’nsin så?” — hon tänkte:
”Guds Moder! snart din krans jag färdig har.”

Men häpen Ragnhild vid sin sida röjde
En väpnad Kämpe, bäst hon glad såg opp.
Få fasta skuldran purpurmanteln dröjde,
Lik dagens rosenskrud kring fjällets topp;
En gyllne hjelm hans ljusa lockar prydde;
Och blixt på blixt ur ögats azur flydde,
Dock mildt de tolkade ett vaknadt hopp.

[ 215 ]

Sin fägrings låf för första gången hörde
Hon rodnande, med Nunnans blyga skick;
Och medvetslös, hvart kämpen Ramund förde
Sin sköna gäst, med ny förtjusningsblick,
Hon klostret i naturens tempel glömde;
Ej visste hjertat än, hvarom det drömde —
Dock re’n förtroligt vid hans arm hon gick.

Med vingar tyckte Ragnhild nu sig dansa
Från häck till häck, lik sommarfågeln glad:
Hon tusen blommors färgprakt såg bekransa
Hvar jemnad klippvägg, och från blad till blad
Den skönsta fjäril fladdra; ljumma vågor
Göt balsamvinden öfver kindens lågor;
Från klippan sprang en brusande kaskad.

På spetsen der fick Nunnans öga följa
En synvidd, ej af trånga gränsor stängd:
Förent med himlen tycktes hafvets bölja
Och bergens kedja, i omätlig längd.
I fjerran, på den blanka, glatta spegel,
Likt svanor hvimlade de hvita segel,
Att lifva taflan af den vida ängd.

Ett dukadt bord vid rosenhäcken kallar,
Med frukter, hämtade från fjerran kust;
Till gyllne randen bräddadt, hornet svallar
Af mjödets perlor och af drufvans must.
Bland löfven, brutna darra solens strålar
På silfverkärlen; mildrad så, hon målar
Hvar ungdomsbild i återspeglad lust.

Och Nordens sommarqväll, den ljusa, milda,
Knappt märkbar skymning öfver höjden göt;

[ 216 ]

Ty Natt och Dag, så fjerran annars skilda,
Här smögo vänligt i hvarannans sköt:
Och drömmande stod hela blomsterflocken,
Med perlor glindrande på ögonlocken;
Blott fåglars flöjtljud helga tystna’n bröt.

Hvad under, att en namnlös trängtan bäfvar,
Af sälla qval, i Ragnhilds fantasi?
På jorden paradiset är! Det sväfvar
I lundens prakt och sångens melodi.
Och dagens stunder, förr så afmätt kända,
Nu kunde fly, nu kunde återvända,
Likt glada drömmar, gycklande förbi.

”Säg mig” — sad’ Ragnhild — ”hvi så himmelskt blommar
Här allt, så doftande i glädjens färg?”
’’Jo,” — Ramund svarar — ”jag från Söderns sommar
Har flyttat dessa plantor på mitt berg.
I Valland såg jag fordom drufvan glöda,
Mång’ Kämpe för min båges pilar blöda
Och för mitt hedna svärd mång’ christen dvärg.

Du äfven, skönsta Ros, ej mer må skilja
Din mogna knopp från Ramunds hjeltebarm!
Allt måste vika för en Kämpes vilja,
Och allt begränsas af hans fasta arm.
Dock mild är Styrkan, näns ej att befalla ...
Väl hyllas Dagens Gud af blomstren alla,
Men derför’ blott, att han är blid och varm.”

Ur blick till blick besvarad kärlek flyger,
Frå själ till själ han eldbevingad når;

[ 217 ]

I Ragnhilds bröst en okänd vällust smyger,
Som medvetslös sig sjelf ej rätt förstår:
I qväfda suckar hjertat tjusning andas,
På kinden fruktans färg med glädjens blandas,
I blyga ögat darrar — nöjets tår.

Då, hastigt, mötte Ragnhilds sänkta blickar
Korsliljan på sin stängel — Korsets bild!
”Du varnar mig!” — hon bröt den — ”Himlen skickar
Dig till min räddning ... Gud! O, var mig mild!”
Mot Ramund, korsande, hon blomman höjde;
Med vaknad sans, förtrollningen hon röjde,
Och ljus blef känslan, från sin yra skild.

Trons helga Under! — Se, vid klippan bunden
Stod Ramund, lik en bildstod! — Från hans famn,
Med liljan väpnad flydde Ragnhild lunden,
Och nämnde, bedjande, Försonarns namn —
Från bergets krökta irrgång strax hon finner
En banad stig — och hastande hon hinner
Snart åter klostrets lugna, tysta hamn.

I helig andakt stum, vid portens galler
Står Ragnhild: re’n med dån det öppnadt är;
Men ingen högtidsglans i ögat faller,
Af djupa suckar blott hon mötes der.
”Här, Systrar! till Mariefestens ära
Ett vördnadsofFer äfven jag vill bära!
En korg med sköna blommor jag förär.” —

Då hörs den stränga Abbedissan svara:
”Kom, synderska! att straffas för ditt brott!

[ 218 ]

Sex veckor kunde du hos Ramund vara!” —
”Sex veckor? Nej!” sad’ Ragnhild — ”timmar blott.
Jag gick från klostret denna morgonstunden,
Jag vilsefördes till den fagra lunden:
Men blommor der jag till vår högtid fått.” —

”Marias fest ar längese’n förliden,
Och äfven snart din dag! Till evigt väl
Blott få sekunder än oss skänker tiden,
Att bedja troget för din arma själ.
Gå! förrän sista stunden dig förkunnas;
Än ångrens tårars svalka dig förunnas ...
Snart bålet resas skall, på mitt befäl!”

På fältet redan, ack! det tänds, och lågar —
Vid fromma Systrars bön och orgors ljud
Till döden ohörd späda offret tågar;
Ty oskuld gäller ofta — blott för Gud.
Från klosterkyrkan ljödo dödens psalmer ...
Men Ragnhilds själ såg englar små med palmer
Från bålet vinka sig, i liljeskrud.

Der Ragnhild brändes, nu en helig källa
Ur jordens dolda ådror vällde opp.
När Ramund såg dess klara vågor qvälla,
En flod han blef, och högt från bergets topp
Han störtade i dalens djup, att blanda
Med källan få sin gråt. Ännu hans anda
Der brusar fram igenom seklers lopp.