Sara Widebeck/Nödwändigt Förord
|
I Kap. → |
Nödwändigt Förord.
Läsaren känner förmodligen, åtminstone måste vi taga det för afgjordt, huru linierna i ”Det går an?” N:o 1 ett godt stycke på vägen utdrogos af ”Det går an” N:o 2; huru Albert, efter att i flera år hafva med Sara Widebeck i Lidköping tillbragt det lyckligaste lif, lyckligt derigenom att det hvilade på en ren, sedlig idé, och ingalunda på denna form, som vi benämna lagligt äktenskap, reste till Stockholm; huru han, under vägen dit, råkade göra bekantskap med en fröken Celestine, hvars fria grundsatser, i fullkomligaste harmoni med Sara Widebecks, intogo hans hjerta; huru han i Stockholm med denna Celestine sammanlefde, fördjupade sig i målarekonst och äfven i skulder, som förbittrade hans gladaste dagar och förmörkade utsigterna af framtiden; huru han en dag träffade sin tiggande son, Adam Paulus, på en gata; huru han då uppfyllde sin första faderspligt derigenom, att han satte sonen i bagarlära, nästan det ofördelaktigaste yrke en fader någonsin kan uppfostra sitt barn till; huru han slutligen i en toddy på källaren Hamburger Börs drack sitt sista afskedsglas, samt gick derefter och dränkte sig i Norrström. Vidare känna vi, att hans efterlemnade älskarinna, nemligen Celestine, föraktad af den verld, hvars former och fördomar hon sjelf föraktat, släpades till tukthuset. Men öfver Sara Widebecks öden hvilade en slöja, den vi, med läsarens tillåtelse, skola söka lyfta.
Äfven vi måste tro, att under den kjortel, som omhöljer den unga framtiden, många främmande varelser finnas, hvilkas anletsdrag, om de af de närvarande tider kunde skönjas, skulle förvåna våra sinnen och komma oss att tro på rubbning af närvarande samhällens grundvalar. Mången har sökt uppdraga en och annan flik af denna kjortel, men fått damm i ögonen, hvilket bevisar, att framtiden, som är i liflig rörelse på ännu obanade vägar, icke gerna tillstädjer några obehöriga tittningar. Smalbenet har man visserligen kunnat upptäcka, så att man ingalunda är i okunnighet om den väg ögat borde följa; men sjelfva centralpunkten, hvarifrån dessa okända väsenden, som reta vår nyfikenhet, hämta sin lifsluft och sedermera fullbildade utgå till nya slägtens väl eller ve, är för oss ännu en i det djupaste dunkel sväfvande gåta. Men är det ej något annat än den nakna nyfikenheten, som drifver oss till dessa fruktlösa hissningsförsök? Jo i sanning. Grofva länkar, smidda af samtidens händer, skära djupt in i den menskliga moralitetens och lyckans späda lemmar. Sedligheten dignar under en martyrkrona, hvars yttre strålar af guld och juveler, men hvars inre bär mördande taggar. Känslan för och behofvet af något bättre bjuda oss derföre nalkas den töckenomhöljda framtida gestalten, för att, om möjligt, låta våra tårar öfver samtidens förvillelser upphämtas af hoppet om kommande lyckligare dagar. Men skall detta något bättre bestå i nya band, eller i en obegränsad frihet inom det menskligas gebit, se det är och blir visserligen en ära, att söka känna; men en fåviskhet, att söka bestämma.
Den genialiske författaren till Törnrosens Bok har derföre handlat rätt, då han sökt visa, hur litet de närvarande gällande formerna mäkta bidraga till sann moralité och sann lycka; men har begått ett stort fel, då han, tillskrifvande formerna allt, söker på den lösa grunden af drömd mensklig fullkomlighet bygga ett Gudatempel af idel sedlighet, himmelsvidt aflägsnadt från alla stoftets påstötningar och alla jordens stormar. Han har, med ett ord, sökt bestämma friheten från alla yttre band, såsom den enda modren till moralitet och lycka här i verlden; men glömt, att den vida äldre modren, jorden, ännu fortfar och skall fortfara att föda brister och svagheter ända till yttersta dagen. Liksom menniskokroppen, så länge den ej kan lefva af solsken och vackert väder, måste hämta sin näring af de simpla ämnen jordtorfvan alstrar, måste också menniskosjälen, så länge den ej är ren som en Gud, hållas inom yttre band, de må nu vara samhällets eller familjens. Äro banden, som för några likväl visat sig vara ganska lyckliga, hårda för andra; så är det bättre, att samhället och familjen hafva denna hårdhet på sina samveten, än att dessa i evighet skola skälfva under frihetens missbruk och motstridiga vindkast. Hade ifrågavarande författare mäktat bevisa sanningen af den sats, som predikar ett tillkommande tusenårigt rike, ett nytt lycksalighetens, då skulle vi med nöje äfven hafva underskrifvit detta ”Det går an”, hvilket han, genom sina skrifter efteråt, sökte förvandla från roman till dogm. Men nu, ehuru som vi tro, i tanka att väcka en ljusens engel, väckte han en slumrande demon i mensklighetens hjerta — och författaren är för stor och betydande, för att ett sådant hans tilltag skulle lemnas oanmärkt.
I denna bok, som nu lemnas åt allmänheten, förekomma en mängd snarare obscener, än scener, icke derföre som skulle vi känna hos oss ett behof af att gifva dem luft, utan för att göra ett försök att parodiera en viss modern fallenhet för att rufva i botten af en förskämd smak, som, hämtad från en utländsk litteraturs träskmarker, icke bör få fast grund inom fosterländska landamären.
Säger någon, att vi smäda eller såra menskligheten, svara vi med den berömde Törnros-författaren: ”Vi smäda ingen — vi önska välsignelse öfver alla.”
