Sida:Ändamålsenlig matlagning.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

22

linne. Vid bränningen ligger stor vigt på att bönorna brännas lika; detta sker genom brännarens beständiga skakning eller omkringvridning. Vid en god bränning förlora bönorna mellan, 16 och 25 procent[1] efter bönornas beskaffenhet, men under det bönornas vigt under bränningen blir mindre, tilltager deremot deras omfång, det vill säga, de brända bönorna skrymma mera än de råa. Bränningen bör endast fortsättas, till dess att bönorna börjat antaga en ljusbrun färg, ungefär som kastanjer; vid starkare upphettning förlora de först sina flygtiga beståndsdelar, och sedan förkolas återstoden mer eller mindre, hvarvid de egentligt närande beståndsdelarna gå förlorade. De förlora då öfver 25 procent i vigt. Efter bränningen böra bönorna hastigt afkylas. Nybrända bönor, som malas straxt innan de skola användas, lemna det mest aromatiska kaffet, medan de brända och ännu mera de malda bönorna under förvarande alltid förlora mera eller mindre af sin behagliga lukt. På grund häraf böra de brända och ännu heldre de malda bönorna förvaras i väl tillslutna kärl af glas eller metall. Vill man af väl brända bönor laga så välluktande kaffe som möjligt,

  1. 16 till 25 ort på skålp.