Men vidare, om en person antingen å egen odaläga eller å allmänningsmark byggde kvarn och andra grannars allmänning stötte till å motsatta stranden, var kvarnbyggaren förpliktad att af grannelaget köpa landfäste (§ 6). Om landfäste i detta fall ej köptes, synes kvarnbyggaren dock icke hafva varit förbunden att låta 1/3 af vattnet rinna fritt utan har sannolikt kunnat tillgodogöra sig mer än 2/3 däraf.
Här må likväl påpekas, att under den tid, som legat närmast bakom tillkomsten af äldre lagen, kvarnbyggare sannolikt ägt rätt att icke allenast å landsallmänningen utan äfven å grannars allmänning intaga erforderligt dammfäste och utmål. Detta torde framgå dels däraf att lagen med synnerligt eftertryck påbjuder att landfäste skall köpas (§ 6), dels ock däraf att kvarnägare vid skifte af grannars allmänning hade rätt till väg öfver allmänningen (§ 5). Och ännu på yngre lagens tid kunde en person taga äfven del af grannars allmänning i prekär besittning för att därå möjligen vinna häfd (Möln. B. § 2).
Ändtligen må framhållas, att kvarn, som intagits å vattenallmänningen och häfdats under 3 år,[1] betraktades såsom privat egendom (oþol watn wærk).[2]
Något stadgande om frivatten förekommer icke.
Med Västergötlands vattenrättsordning öfverensstämmer i allt väsentligt Skånes, Blekinges och Hallands.
Enligt Skånelagen var allt vatten, på hvad mark det än var, allmänning, en regel, som gällde för så väl högvatten som lågvatten.
Denna hufvudregel är sålunda uttryckt: »hvarje vatten, som ej är med damm fäst, är allmänning, på hvems mark det än är eller ligger. Och där må hvar man som vill, fiska» (I: 200); hvarjämte det stadgas, att å mader och ängar, där flodvatten uppstiger, må hvar man, som vill, fiska, om det är allmänningsvatten, som går upp (I: 202).
Att åtskillnaden emellan vatten och grund är iakttagen torde ligga i öppen dag.
Vattnets tillgodogörande för fiske af hvar man är också tydligen uttaladt. Men detsamma måste ock hafva gällt för
