Att helt och hållet öfverbygga ett vattendrag torde icke hafva varit förbjudet.[1]
Likheten emellan Skånelagens och äldre Västgötalagens vattenrättsordning torde af det ofvan sagda vara påtaglig.
Emellertid kan det möjligen invändas gent emot Skånelagens vitsord i berörda frågor, dels att Skånelagen tillhörde det danska rättsområdet, dels att Danmarks konungar redan vid medeltidens början tillagt sig äganderätt till alla allmänningar, äfven om de därefter till menigheterna återställt, för Skånes vidkommande, nyttjanderätten till desamma.
Häremot må emellertid erinras dels att hela Skandinavien under den äldre medeltiden utan tvifvel utgjort ett på blods-, språk- och trosfrändskap grundadt gemensamt rättsområde. dels ock att öfverflyttningarna af rätten till allmänningarna från menigheterna till konungarne och från konungarne tillbaka till menigheterna igen icke väsentligen förändrat formen för menigheternas tillgodogörande af vare sig land- eller vattenallmänningarna. Möjligen hafva på grund af konungarnes äganderätt till vattenallmänningen — en rätt hvarom Skånelagen för öfrigt iakttager tystnad — kvarnfastigheterna ansetts vara af krono- och icke skattenatur; hvarjämte, hvad saltvattenområdet angår, konungarne gjort anspråk på s. k. vrak (I: 155).
På grund af föregående framställning synes oss vara ådagalagdt, att allt vatten inom äldre Västgötalagens och Skånelagens rättsområden, dock med undantag af vatten i dammar och diken samt å s. k. vattendränkt mark, varit allmänning.
Men sannolikt har ursprungligen så varit förhållandet äfven uti öfriga svenska landskap.
Sannolikt redan från det 13:e århundradet synes visserligen en på jordäganderätt grundad vattenrätt hafva vunnit stadga och kommit till uttryck i öfriga medeltidslagar, men samtliga sistberörda lagar innehålla så många spår af den ursprungliga ordningen, att vi torde vara berättigade till ofvan gjorda antagande.
För att påvisa detta vilja vi till en början framhålla, att man så väl i Västergötland som i Skåne kan spåra utvecklingens gång under medeltiden från allmän rätt till enskild rätt.
- ↑ Jmf. I: 201.
