Från Wikisource, det fria biblioteket.
Kung Ring med sin drottning till gästebud far,
på sjön står isen så spegelklar.
Far ej över isen, den främling sad:
han brister, för djupt är det kalla bad.
Kung drunknar icke så lätt, sad Ring,
den som är rädd kan gå sjön omkring.
Den främling blickar så mörk med hot,
han spänner stålsko i hast på fot.
Slädtravarn sätter med makt åstad,
han frustar lågor, han är så glad.
Sträck ut, skrek kungen, min travare god,
låt se om du är av Sleipners blod!
Det går som stormen går över sjön,
den gamle ej aktar sin drottnings bön.
Men stålskodd kämpe står heller ej still,
han far dem förbi så snart han vill.
Han ritar mång runa i isens famn,
skön Ingeborg åker över sitt namn.
Så ila de fram på den glatta ban,
men under dem lurar den falska Ran.
Hon stöter ett hål i sitt silvertak,
och släden ligger i öppen vak.
Skön Ingeborg vart så blek på kind,
då kommer den gäst som en virvelvind.
Han borrar sin stålsko i isen fast
och griper i gångarns man med hast.
Då svänger han lätt med ett enda hopp
båd häst och släde på isen opp.
Det tag vill jag prisa, sad kungen fort,
ej Frithiof den starke det bättre gjort.
Så vände de åter till kungsgård om;
den främmande blev där tills våren kom.
