går, så är det en sanning, att den ej består i annat än hvad som kan bestridas af den simplaste docens, ty att lära några studenter, som endast af fruktan för examen gå på lectioner, hvad ståndare och pistiller är, namnen på några vexter och konsten att examinera; det är verkligen så ringa, att jag ej derför kan anses upbära mina 300 rdr här, utan jag måste, om jag vill upfylla mina skyldigheter som academisk lärare, betragta vetenskapsutbildningen för det förnämsta. Men om detta är det förnämsta, så återkomma vi till första förutsättningen, att Lund för en sådan utbildning genom sin fattigdom i ressourcer endast derför lägger hinder. Hvad följer nu häraf, om icke ett sådant förslag, som det jag gjort? Om jag således på ett annat ställe upbär mina 300 rdr och der gör mera gagn än i Lund, så har jag upfylt min embetspligt bättre, än om jag der förblifver för att hvarje termin upprepa samma eviga lexa.
Hvad nu ett sådant vistande på annan ort angår, så är det icke blott flera af Lunds professorer, som åtnjutit denna förmon; men det är ju vanligt i alla vetenskapliga tjenster, t. e. de medicinska. Huru många regementsläkare lefva icke i hufvudstaden och hafva der andra tjenster! Är icke prosten Schwerin66 ouphörligt i Stockholm, och gör han ej der mera nytta, än om han bodde midt ibland sina sockneboer och skötte dem lika dåligt ändå? Af mycket mindre ansvarighet är en profession, emedan uti academiernes närvarande skick den verkligen ej är annat än en onyttig tjenst. Annat vore, om gymnasierna voro i annat skick; och om de studerande, för hvilka jag skulle läsa, redan kände sin provins flora, samt jag således kunde bygga på en fast och säker grund. Annat vore äfven förhållandet, ifall fråga vore om en profession af någon vigt för antingen den allmänna bildningen, t. ex. i de classiska språken, eller af vigt för embetsmannabildningen, t. e. i medicinen; men då botanik numera, sådan den drifves vid academierne, ej är annat än en obetydlig curiositet, så torde det
