86
bilitet. Nu vet man, at denna är så ringa, at elasticiteten utan fel kan antagas för = 0; och nu säger Du, at djurens vätskor äro elastiska. Besinna den uppenbarelse et enda sådant uttryck gör för en något studerad läsare.
S. 138 r. 6 förekommer den absurditeten, »at man föreställt sig, att en kropp är en sammansättning af ytor». Hvartil tjenar detta lärdomsprål, då Du är så litet hemma i de ämnen, hvarmed Du vill lysa? Man säger i mathematiken, at med en solid figur förstås det rum, som inneslutes emellan ytor. Men af ytor upkommer ingen kropp.
S. s. r. 14 står en motsägelse i tillägget: »fria ehuru sammangyttrade».
S. 153 r. 11 står »ljuset» för »kolet».
S. 173 r. 15—16. »Hvad man kallar dagg, det är vextens svett.» Min bäste Agardh, det är dock högst förunderligt, att, innan Du skrifver et höglärdt capitel om vexternes svett och behandlar et ämne, som varit et så bearbetadt föremål af physici, det icke fallit dig in at söka få veta, hvilka resultaten af deras undersökningar blifvit. Man förundrar sig i sanning, at detta icke hunnit en lärd, hvars många citater synas utmerka en temmeligt vidsträckt beläsenhet. Det är omkring 20 år sedan Dr Wells87 uplöste det svåra problemet af daggens bildning med alla dithörande besynnerligheter samt ådagalade, at den bildas af det vatten luften innehåller och kommer icke från de kroppar, å hvilka den visar sig. Derföre blir en ulltapp, laggd på sanden, lika våt som den der bredvid vexande grästorfvan. På en mulen afton, då luften är mycket rikare på vatten än på en klar, faller ingen dagg, ehuru vexten då borde svettas förfärligt. Men allt detta inses klart af den physiska orsaken, som föranleder daggens bildning. I min Lärbok, cap. Vatten, finner Du daggens bildning utredd efter de af Wells uptäckta förhållanden.
At Du föröfrigt i detta capitel liknar så högst ovanliga phenomen af vextlifvet, som t. ex. vattensamlingen i små re-
