Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

tid blifva lika märkelige. En annan omständighet, hvarigenom Insjöar uttorrkas, är det, då Canalerne af händelse blifva rymligare, hvarigenom vatnet lättare och mera, ja ock aldeles kommer at utlöpa. Dertil kunna jämväl människo-händer med eller utan upsåt hafva bidragit, som i Ilomans Socken i Carelen för några år sedan händt, hvarom såsom et underverk hlifvit berättadt, det en Insjö flyttat sig från det ena stället til det andra. Bekant är ock, huru sjöar blifva öfvervuxne och skorpan efterhand alt starkare ock starkare. Men det åberopas i synnerhet, at de uttorrkade sjöars caviteter icke lemnas toma, utan til bräddarna med mull upfyllte; hvilket Phænomenon dock så mycket mindre kan gifva hypothesen af vatnets minskning och förvandling til jord, någon styrka, som det vid minsta attention blifver ögonskenligt, huru sådant tilgår, nämligen: när en Insjö har sit vatten genom bäckar och rännilar, som föra land och mull med sig; men omständigheterna hindra, at den icke åter kan exonereras; så måste samma sjö i proportion af et sådant tilkommit jord-ämne grundas up och med tiden blifva först til kärr, och sedan til fast land; då dess vanliga vatten i samma proportion där alt mindre och mindre, och på slutet aldeles icke kan stanna. Om i så tilkomne kärr och sank mark sedermera lemningar af båtar, kölar, ankare, pålar och båtedädjor skulle finnas, tyckes det mig vara lika så litet