Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

nu vidare; men aldrig har jag hört, at gruf-arbetet stannar på högsta djup i et snäckebärg, eller deraf tilkommen kalkfot; ehuru ingen lärer neka, at månge grufvor äga större lodrätt djup, än en del af Hafvet.

Deremot äge vi exempel ur Fahlun af en Grufva, som på 170 famnars djup ifrån Bärgfoten til räknandes, ändock icke visat tecken til kalk: och i Sahlbergs Grufva, af ungefär lika djup, men af nog lägre situation , har man, med mitt vett, inga petrefacta funnit, icke eller någon kalkfot; fast än gångarne altigenom bestått af kalkspat. Likaså synes vara beskaffadt med de utländska Grufvorna. Men om Grufvor, som från dagen bestå af kalk-ämne, jämväl i botnen sådant äga, det synes icke höra hit.

Hvad Bals-bärget i synnerhet angår, så synes dess grundval icke vara enahanda med det öfra snäckefulla ämnet; och icke eller bestå af kalk, som jag af dess i Vet. Academiens Handlingar införde beskrifning kan sluta[1]; hvarest talas om Gråbärg och lera i botnen. Och at den icke måste bestå af kalk, det bestyrkes jämväl derigenom, at en källa där finnes, hvilkens vatten, då der stå lågt, är godt och rensmakligt; men när det stiger högre, blifver kalkaktigt.


  1. 1752. p. 61.