Hoppa till innehållet

Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/193

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs


§. 80. Huruvida mylla och Lera komma af vatten.

Men jag vil lemna dessa allmänna tankar, och häldre något litet stanna vid några Geo-litho-genesiska exempel: Helsinge snäckmylla, hvaraf man ock i Finland finner på flera ställen en tämmelig quantitet, bestående af förmultnade Mytulis och Chanis, såsom uti Merimasko Coveri, och Lemo socken Lemsjöholm, Cainu, röjer icke någon Vattuminskning, utan Hafs-flyttning: och tyckes likast, at den är från Syndafloden, efter man dervid finner märken af en hög ålder. Ty den råkas täckt af en tämmelig djup svartmylla, hvaruti jämväl tecken til gammal skog finnes. Om svartmyllan har jag mig redan förut yttrat.

Leran gifves ut för Hafvets sediment. Somlige tilägna alt vatten den egenskapen, at föda sådant ämne af sig. Det har jag väl funnit, at Hafssaltets jord icke är krita, som mången hållit före; utan at den synes komma ganska nära til et Mo- eller Ler-ämne. Hvar acidum salis tagit samma jord ifrån, är jag lika klok uppå, som hvarifrån sjelfva Acidum kommit. När man hunnit utröna, at Hafssalt successive genereras, och icke samma quantitet deraf, som nu finnes, af början varit til; så lärer redan först den frågan yppas: om Hafsvatnet burit denna jorden såsom