Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
  1. Grängärdes skogen i Dalarna. Glistiarns Kalkbrott i Rättviks Socken består af et Spatbärg, som icke ens har andra bärg omkring sig[1]. Det samma hyser många slags petrefacta, som är rart i spat. Nacuria en Marmor-klippa af 5. franska mils omkrets, belägen i Archipelago, talar Tournefourt om.[2]. Om den är af samma art med den Parisiska Marmoren, och som Tournefort sjelf förklarar all Greska marmoren vara[3]; så hafve vi deri exempel af et tämmeligen stort Spatbärg, äfvensom flerestädes i Grekiska skärgården.

    Kolmordens och Sibbo Marmor-brott kan jag, på den berättelse jag fått, icke säga något om; men bägges ämnen är Kalk-spat. Man torde eljest både i Sverige hafva tilfälle, at närmare blifva härom med lätt möda underrättad; så ock i Finland, der ingen annan kalksten, än spatum calcareum, och som märkvärdigt är, aldrig något petrefactum, lika som, efter Hr. Condamines intygande icke, eller uti Cordelleros, eller Andes i America, ännu är funnen. Lönar denna observation icke ömdan i detta målet; så torde den dock göra det i något annat.

  2. Om ock all spat funnos i gångar, och sådane oaktadt alle förut anförde tvifvelsmål vore idel bärgsrämnor, så vore ändock så svårt, som af hvad förut blifvit anmärkt kan skönjas, at få Spaten dit silad och Spryngorne dermed fyllde, at på slutet man likafullt torde ingen annan utväg finna, än at ock låta
  1. Iter Dalec. p. 40. ls.
  2. Voy. T. I. p. 272.
  3. ibid. p. 241.