berättat följande: “När jag af folket vid Sjö- eller Hafskanterne uti Essex och Kent, hvaribland åtskillige voro öfver 80 à 90 år gamle, samt af Sjö-Capitainer och Lotsar, som varit födde vid Hafs-kanten i Ängeland, och hela sin lifstid vistats på eller vid Hafvet, sökte göra mig underkunnig, om de ej funnit, at vatnet nu är där mindre, och står lägre, än det gjort i deras barndom? Och om de ej af et eller annat märke och tecken kunnat aftaga det samma; emedan vi i Sverige tro oss mer än ögonskenligen blifvit sådant varse? Var det, så långt ifrån, at de skulle jaka härtil, at de tvärtom enhälligt påstodo, det vatnet där årligen tager til och blifver högre. Men då jag frågade dem hvarmed de kunde sådant bevisa, uttydde de det sålunda, at Hafvet årligen tager bårt et stycke här och där af Landet, thymedelst at det äter undan och för bårt mullen, hvarigenom sker, at mångestäds på de orter, som förr varit åker, än och byar, är nu bara Haf. Ja, at på et eller annat ställe, där fordom stått vackra Sten-kyrkor, Hafvet småningom så undan- och bårt-gräfvit jorden, at Kyrkan omsider måst falla omkull, och dess ställe samt rudera nu finnas et stycke ut i Hafvet; hvarigenom är händt, at man på åtskilliga ställen inom en Mans ålder nödgats flytta sjöbodarna undan Hafvet, längre up på landet. Ibland sker, at hvad Hafvet tager bårt på et ställe, läg-
