Hoppa till innehållet

Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Wallis. Igenom en superstitieus inbilning om den markens helighet hafver mycket folk från aflägsne orter blifvit hitfördt at begrafvas, särdeles från Irland. Man har altid satt i Land vid et lågt och flackt ställe (cove), som af dess elaka belägenhet blifvit på Irlänska kalladt Porth solach, med hvilket namn Wallis-boarne således nämna det; det betyder på Irlänska en oren Landstigning (Lort-hamn). Istmus är der icke mera, än 5 á 6 fot högre än flodvatnet stiger. Den består af svart-mylla, och är jag försäkrad, at där aldrig varit någon genomfart; emedan om det någonsin så varit, så hade vid en så stark ström, som här är altomkring ön, den öpningen aldrig kunnat landas igen. Dess utan då Britanniske Munkarne flydde hit, hette orten Ynus enlli (insula solitaria), det är ön Bardsey, hvilken icke hade blifvit så kallad, om det hade varit mera än en ö. St. Marys well kallas en källa, som ligger vid stranden på en udd af fasta landet; hon är så belägen, at hon står några fot under vatten hvar dag när floden är i sit högsta; men börjar blottas när Hafvet är i sin medelhögd, midt emellan lägsta Ebb är et godt stycke af stranden nedan för källan öfver Hafsbrynet. Uti forna tider, redan för mera än 600 år tilbaka, som Historien skal intyga, brukade Munkarne vid vissa tider, i följe med en myckenhet folk, gå til den-