anledning at sluta, det Vatten icke förvandlas i jord, icke eller Elementerna sins emellan förbytas. De som roa sig med, at, med tilhjelp af den litsla förfarenhet, vi äge, skrifva Romaner om Naturen, hafva väl flytt oss i händetna hypotheser och speculationer många nog, som gå ut på förvandling, hvaribland vår Store Polhems fintliga tankelek om Elementerna, torde förtjena kanske icke det sämsta rummet; men deremot tänka månge mogne Naturkunnige annorledes, och tycka ingen ting vara mindre med Naturens ordning öfverensstämmande, än at göra Minima Naturæ specifica til Transmutabilia sins emellan. Förfarenheten af Naturens ständiga enahanda verkningar synes vara på dessas sida: och hvad vatnet i synnerhet angår, så tyckes man hafva fog, at sluta, efter ingen ändring rönes i Naturen, at samma mon är ännu emellan det våta och det torra, som ifrån början varit. Dock har jag för min del altid ansett sådana slags speculationer för alt för höga; efter jag finner de löpa på slutet in uti allkunghets smaken; hvarigenom de stackars människorna förledas, at raisonera om Naturen, liksom de antingen vore Mästare deraf, eller omsorgen om Verldenes conservation låge på dem, eller ock de skulle i det närmaste vara på vägen, at vinna kunskapen om at skapa en verld, fastän de måste vidgå, at förmågan til verkställighet brister: i hvilket tilstånd man löper fara, at så mycket snarare falla i orimligheter, som det
