är visst, at vårt begrep är inskränkt, efter vår förmåga, och det lisla rum oss i Verlden är gifvit.
§. 27. Cauteler vid rönen för Vattuminskningen.
Men det är afgjordt, at vi i denna quæstionen icke skola speculera, utan blott hålla oss vid förfarenheten. Förän jag går längre, får jag lof at erindra, det ingen ringa granlagenhet fordras til det, som med skäl skal bära namn af Rön ock förfarenhet. Man säger sig ofta sett och rönt det, som i verket ej annat är, än en slutsats, den man sjelf gjordt; hvilket plägar kallas vitium subreptionis, och är almännare, än man skulle sig föreställa. Således får man icke eller taga alt för contant, hvad som i denna saken gifves ut för förfarenhet och Rön: och sannerligen kan det, t. ex. at vatnet fordom stått så eller så högt, nu ej rönas, utan allenast de tecken och märken, dem man tycker sig icke annorledes, än igenom vattnets forna högd och minskning kunna förklara. Tör dock hända de likafullt kunna hafva andra orsaker. Tör hända högt belägne minnesmärken efter vatten ändock ej röja eller bevisa Vattuminskningen. Tör ock
