| Prophetia om den Heliga Anda. | Propheten Esaia. | Cap. 32, 33. | 385 |
10. Det är på år och dag till görandes, så skolen I, som säkra ären, bäfwa; ty det warder ingen winand, så blifwer ock ingen upphemtning.
Fienden skulle förstöra eller afberga skörden i stället för egarena sjelfwa.
11. Förskräcker eder, I stolta qwinnor; bäfwer, I säkra: det skall ske, att I skolen warda afklädda, blottade, gjordade om länderna.
Under denna bild förkunnas, att landets obotfärdiga inwånare skulle blottas, förödmjukas och bortföras såsom fångar.
12. Man skall beklaga om åkrar, ja, om de lustiga åkrar, och om de fruktsamma winträd.
13. Ty på mitt folks åker skall wäxa törne och tistel; ja, och öfwer alla glädjehus uti den glada staden.
14. Ty palatsen skola öfwergifne warda, och det stora mantalet i staden skall förminskas, så att torn och fäste skola blifwa till ewiga kulor, och för wilddjur till glädje, för hjordarna till bet.
15. Tilldess att öfwer oss utgjuten warder anden* af höjden: så skall då öknen warda till en åkermark, och åkermarken skall för en skog räknad blifwa.† *Joel 2: 28. †Es. 29: 17; cap. 35: 1.
Den förstörelse, som förorsakades i landet af Assyrier och Babylonier, fortfor i sina följder ända till Messiæ tid, då den Helige Ande blef utgjuten öfwer dem, som trodde på Christum. Då blef i andlig mening åkern en ödemark och ödemarken blef åker, Judafolket blef förkastadt och af hedningar blef en Herrans plantering. Men på den närwarande ännu större förödelsen hafwer en ända, så blifwer Judar och hedningar i talrik mängd en fruktbar åker, en Herrans plantering, och många, som nu tro sig höra till den fruktbara åkern, blifwa en ödemark. Detta gäller också om hela folk och länder, då de straffdomar, som Guds ord förutsäger, skola gå öfwer den affälliga christenheten.
16. Och rätten skall bo i öknen, och rättfärdigheten blifwa på åkermarken.
17. Och rättfärdighetens frukt skall wara frid, och rättfärdighetens nytta skall wara ewig stillhet och säkerhet.
18. Så att mitt folk skall bo uti frids hus, uti trygga boningar, och i skön rolighet.* *Jer. 33: 16.
I Christi kyrka, som är Hans åker, bor rättfärdighet; rättfärdighetens frukt är andelig frid, och en timlig nytta deraf är stillhet och trygghet, ju mera rättfärdigheten blifwer rådande på jorden.
19. Men hagel skal wara nere i skogen; och staden skall ligga lågt nere.
Det, som förut war åker och genom Herrans hemsökelser blifwit förwandladt till skog, blifwer widare träffadt af straffdomar, af hwilka hagel är en wanlig bild. Jerusalem kallas skogen, emedan det war liknadt wid Libanons skog. Den ligger nu lågt ner, den är djupt förnedrad; men ännu lägre ligger det gamla Babylon, och det nya Babylon skall äfwen nederläggas. Uppb. 18: 2.
20. Wäl eder, som sån allestädes wid watten; ty der mågen I låta oxars och åsnors fötter gå uppå.
Ty der mågon I o. s. w., grt.: låtande oxars och åsnors fötter gå. Wäl eder, I som i trygghet kunnen sköta en fruktbar åker wid watten, som icke tryter, plöja den med oxar, så och skörda, och skicka edra frukter med åsnor till staden! Detta är en wälgångsönskan öfwer dem, som blifwa medlemmar af fridens rike. Det timliga lugn och wälstånd, som här uttalas, är en bild af den högre wälsingnelsen, som Herren gifwer på kyrkans åker. Denna åker wattnas af den lefwande strömmen från den himmelska helgedomen, Hes. 47. Lycklige de, som i andanom så det rätta utsädet på denna åker och icke så i sitt kött! De, som så i andanom, få skörda i sinom tid och bringa frukt till den himmelske Konungen. Ps. 126: 5, 6. Matth. 25: 14–30. Sådane lycklige arbetare äro alla Guds barn och isynnerhet Ordets tjenare, då de äro trogne skaffare.
33. Capitel.
Assur förjagad. Kyrkan beskyddad.Men we dig, du förstörare, menar du, att du icke skall förstörd warda; och du föraktare, menar du, att man icke skall förakta dig? När du hafwer fullbordat din förstöring, skall du ock förstörd warda; när du hafwer fullkomnat din föraktelse, så skall man förakta dig igen.
Förut har Herren genom propheten förkunnat we öfwer sitt affälliga folk, nu förkunnar Han we öfwer de fiender, genom hwilka Han öfwer sitt folk utförer straffet; ty detta är Guds rådslut öfwer alla de folk, som Han begagnar till tuktande ris i sitt rike på jorden. Då de tjena Honom såsom ris, besinna de icke, att de äro Hans redskap, utan hafwa sin lust uti att plåga Guds rikes medlemmar och upphäfwa derwid sina hjertan mot Herran sjelf, såsom Assyriens konung trotsade Israels gud, se cap. 36: 15, 19, 20.
2. HERre, war oss nådelig; ty efter dig bida wi:* war deras arm bittida, så ock wår helsa† uti bedröfwelsens tid. *Ps. 33: 20. Ps. 70: 2, 6. †Joh. 13: 16.
War deras arm: war hjelp och stöd för ditt beträngda folk.
_389.jpg&oldid=345653){kind=link}