Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Jeremia

←  Propheten Esaia

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Propheten Jeremia

Jeremia Klagowisor  →

Propheten Jeremia.

Emellan år 628 och 586 f. Chr. f.

Inledning.

Jeremia werksamhet och prophetiska bok kan delas i twå hufvudafdelningar, af hwilka den första räknas från hans kallelse i konung Josia tid intill Jerusalems förstöring genom Chaldeerna, och den andra ifrån den Babyloniska fångenskapens början till Jeremia död. Den första afdelningen af hans prophetiska werksamhet är den största, ty den omfattar ännu 18 år af konung Josia regeringstid, konung Joahas regering i tre månaders tid, konung Jojachims 11:åriga regering, konung Jojachins regering i tre månader och konung Zedekia regering i 11 år, som tillsammans utgör en tid af 40 år. Reformationen under konung Josia war icke genomgripande, så att den genomträngde hela folklifwet. Blott de största afgudarne utrotades, och äfwen dessa icke fullständigt. Både hos de regerande och hos folket fanns ännu en skadlig qwarlefwa, och den helsosamma förändringen inskränkte sig mera till den fromme konungens goda wilja. Hos folket fattades ännu uppriktighet och tro. Jer. 5: 1–5 o. s. w. De otrogna föraktade Herrans ord såsom ett tomt tal, cap. 5: 12, 13, och antalet af de fromma war ringa, cap. 6: 13. Propheten framträder nu efter sin kallelse, för att ställa affallets storhet och fara rätt tydligt för folkets ögon, cap. 2: 12, cap. 5: 30. Han påminner om Guds wälgerningar mot Judafolket och jemförer det med andra folk, hwilka dock icke ombytte sina gudar, cap. 2: 1–13; om affallets dubbla synd, cap. 2: 13; om brott och laster, cap. 2: 34, cap. 3: 2, cap. 5: 8; om afgudatjenstens uppenbara blodskulder och andra synder, cap. 3: 6–11. Han påminner derom, att alla föregående straff warit förgäfwes och att de närwarande hemsökelserna woro komna för affallets skall, cap. 2: 19, cap. 3: 3. Han uppmanar till uppriktig omwändelse, cap. 3: 12, 14, 22, cap. 4: 1, 3, 4. Han framställer den tröstliga utsigten, att Herren ännu will förbarma sig och icke fullborda sina hotelser, om folket wille omwända sig, men att de ofelbart skulle gå i fullbordan, om ingen bättring skedde. Se cap. 2: 18, 36. Dessa hotelser förkunna död, förödelse, träldom, cap. 4; ångest, förderf och förkastelse, cap. 6: 21, 30. Dock finnas äfwen i dessa prophetior ljufliga löften, syftande på det förenade Israels återförande till Zion såsom Herrans boning, cap. 3: 14–19.

Jeremia warningar och prophetior tillhörde olika tider och förhållanden, i hwilka han lefde. Han lefde i en ond och swår tid. Affallet och syndaförderfwet war stiget till sin höjd. Hans lågande nit om Guds ära och hans brinnande ömhet om sitt folks wälfärd war för hans själ likasom en helig eld, som förorsakade honom stort inre lidande. Hans hufwudsakliga förmaning är: O, Israel! omwänd dig till Herran! Men denna förmaning ådrog honom förföljelse och nöd, så att Jeremia utstod mera lidande än någon annan prophet. Ju mera werkan af konung Josia fromhet och werksamhet till folkets bättring förlorade sig, desto mindre wille folket höra Herrans ord och warningar af Jeremia mun. Och när Jeremia då i prophetians ljus måste hota med swåra straff och rikets undergång, så togo sig fienderna anledning att anse och behandla honom såsom folkuppwiglare och upprorsstiftare. I hög grad rörande är prophetens ömhet om de qwarblifne i folket; då de affälliga icke wille lyda hans ord, utan det hotade straffet kom, då landet ödelades, då staden och templet förstördes, och folket bortfördes i fångenskap till Babylon, med undantag af en ringa qwarlefwa, bland hwilka Jeremia lemnades qwar i landet, och då dessa qwarblifna twärtemot hans warningar flydde till Egypten, så följde han dem dit, för att der i en annan fångenskap wara deras herde och lärare, så länge hans lifstid räckte. Det är troligt, att Jeremia dog i Egypten.

Denne prophet är ett härligt exempel af en rättfärdighetens predikare, som hwarken af egennytta eller af menniskofruktan eller någon swårighet, som ligger i de bedröfligaste tidsförhållanden, låter afhålla sig ifrån att förkunna Herrans ord. Han wisar oss en lärare, som följer och sköter sin hjord i lif och död, äfwen då denna hjord mot Honom bewisar den allrayttersta fiendskap. Af Honom har således det christliga läroståndet särdeles mycket att lära. — Medan Jeremias under konung Zedekias och hans företrädares regering propheterade i Judalandet för Judarnes konungar och det folk, som ännu war qwar i landet, propheterade Hesekiel och Daniel ibland de Judar, som redan blifwit bortförda i fångenskap till Babylon.

1. Capitel.

Jeremia ätt, tid, kallelse, syn, predikan.

Detta är Jeremia ord, Hilkia sons, af de prester i Anathoth i BenJamins land:

2. Till hwilken skedde HERrans ord i Josia tid, Amons sons, Juda konungs, uti trettonde året af hans rike;

3. Och sedan intill Jojakims* tid, Josia sons, Juda konungs, allt intill ändan på elfte året Zedekia,† Josia sons, Juda konungs, intill Jerusalems fängelse i femte månaden. *2 Kon. 23: 34; †cap. 24: 17. 2 Chrön. 36: 10.

Jeremia härstammade från preststaden Anathoth och war således af presterligt slägte. Han erhöll uppenbarelse från Herran många gånger, och wi böra noga märka, huru sorgfälligt detta anföres, att wi må rätt betänka, huru wigtig en sådan uppenbarelse alltid war för en Herrans prophet.

4. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

5. Jag kände dig, förr än jag tillredde dig i moderlifwet; och utkorade dig, förr än du af modren född wardt,* Och satte dig till en prophet ibland många folk. *Gal. 1: 15.

Dessa ord innehålla HERrans kallelse till Jeremia och wisa, att Herrans redskap äro från moderlifwet beredda till sin bestämmelse.

6. Men jag sade: Ack HERre, HERre, jag duger icke till att predika;* ty jag är för ung. *2 Mos. 4: 10; cap. 6: 12.

Jeremia swar på kallelsen wisar, att Herrans utkorade redskap måste blifwa så ödmjuka, att de icke känna eller wilja känna någon egen skicklighet och förmåga. Om de gåfwor, Gud gifwit dem, weta de föga, derföre säger Paulus till Timotheus: Uppwäck den gåfwa, som i dig är.

7. Då sade HERren till mig: Säg icke, jag är för ung; utan du skall gå, dit jag sänder dig, och predika, hwad jag befaller dig.

8. Frukta dig icke för dem; ty jag är när dig,* och will frälsa dig, säger HERren. *5 Mos. 31: 6. Jos. 1: 5, 6. Hes. 3: 9.

Den wishet, kraft och frimodighet, som behöfwes, will Herren sjelf gifwa och tillika beskydda alla sina tjenare mot alla fiender.

9. Och HERren räckte ut sin hand, och tog uppå min mun,* och HERren sade till mig: Si, jag sätter mina ord i din mun; *Es. 6: 7.

Såsom propheten Esaia blef heligt och högtidligt inwigd af Herran sjelf, så inwiges Jeremia till sitt swåra, men härliga embete. Den, som lyder Herran, får till sitt kall all den nåd och kraft, som behöfwes. Då Herren hos en menniska nedlägger sin kraft, då Han nedlägger sina ord i en menniskas mun, så är hon utrustad till läroembetet, men eljest icke.

10. Si, jag sätter dig i dag öfwer folk och rike, att du skall upprycka, nederbryta,* förstöra och förderfwa, och bygga och plantera. *Jer. 5: 14. 2 Cor. 10: 4, 5.

Jeremia skulle förkunna, huru det gamla syndawäsendet måste uppryckas, nederbrytas och förstöras, och Guds rike såsom något nytt byggas och planteras. För folkets synders skull war också riket bestämdt till undergång, men ett nytt rike skall byggas och planteras af Messias. Ofta sägas propheterna göra det, som de förkunna, ty Herrans ord är wisst och det är werksamt.

11. Och HERrans ord skedde till mig, och sade: Jeremia, hwad ser du? Jag sabe: Jag ser en wakande staf.

En wakande staf, grt.: En staf af mandelträd. Se 4 Mos. 17: 8. Mendelträdet är en bild af prestembetet, en bild af waksamhet och ett tecken af makt; ty stafwen war stamhufwudens spira.

12. Och HERren sade till mig: Rätt hafwer du sett; ty jag will waka öfwer mitt ord, att jag det göra skall.

13. Och HERrans ord skedde andra gången till mig, och sade: Hwad ser du? Jag sade: Jag ser en het sjudande gryta* nordan efter. *Hes. 11: 7, 11.

Den sjudande grytan är en bild af Babyloniernas stormande härar och eldiga, fräsande fiendtlighet emot Guds folk. Dessa härar kommo från nordan mot Jerusalem. Denna sjudande fiendtlighet blef förstörande, så snart Herren tillät dess utgjutelse öfwer Juda land och Jerusalem.

14. Och sade till mig: Nordan efter skall ondt komma* öfwer alla dem, som i landet bo. *Jer. 6: 1.

15. Ty si, Jag will kalla alla förstar uti de riken norr ut,* säger HERren, att de skola komma och sätta sina säten inför portarna i Jerusalem, och allt omkring murarna, och för alla Juda städer. *Jer. 4: 6; cap. 5: 15; cap. 52: 4.

16. Och jag skall låta rätten gå öfwer dem för all deras ondskas skull, att de öfwergifwa mig, och röka åt andra gudar, och tillbedja sina händers werk.

Rätten betyder här Guds rättfärdiga straffdom.

17. Så begjorda nu dina länder,* och statt upp, och predika för dem allt det jag bjuder dig; frukta dig icke för dem, likasom jag skulle afskräcka dig. *Luc. 12: 35. 1 Pet. 1: 13.

Att begjorda länderna är en bild af utrustning och förberedelse till embetets utöfning. Herrans tröst behöfwes till att nedslå all menniskofruktan hos dem, som skola förkunna Herrans ord. ”Men plägar förskräcka de rätta predikare under Guds namn, sägande: du är en kättare, du predikar emot Gud och den heliga kyrkan." L. — Likasom jag skulle afskräcka dig, d. ä. frukta icke, att jag skall låta dig blifwa till skam för deras ansigte.

18. Ty jag will i denna dag göra dig till en fast stad, till en jernpelare, och till en kopparmur* i hela landet, emot Juda konungar, emot hans förstar, emot hans prester, emot foIket i landet; *Jer. 15: 20.

19. Så att, om de än strida emot dig, skola de likwäl icke öfwerwinna dig; ty jag är när dig, säger HERren, att jag skall frälsa dig.

Fast stad, jernpelare och kopparmur äro liknelser, hwarmed tillkännagifwes, att inga krigshärar och ingen mensklig makt skulle kunna öfwerwinna och nedtysta propheten, under det Herren beskyddade honom. Det härliga löftet gäller också för alla trogna Evangelii predikare.

2. Capitel.

Juda affall, hårdhet.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

Här börjar ett tal af Herran, som räcker ända till slutet af 16 capitlet, hwarunder dock propheten stundom samtalar med Gud. Guds stora kärlek till folket ända ifrån Mose tid framhålles, och deremot folkets trolöshet och affall. Herren kallar och uppmanar till bättring, Han lofwar barmhertighet och förskoning, om de wilja omwända sig, men förkunnar oundwikliga straffdomar, om de förblifwa i sina synder.

2. Gack bort, och predika uppenbarligen i Jerusalem, och säg: Så säger HERren: Jag tänker uppå den wälgerning, som dig skedde i din ungdom, och den kärlek, som jag dig bewiste, då du war dägelig,* då du följde mig i öknen, uti det land, der man intet sår. *Hes. 16: 8.

3. Då Israel HERrans egen war, och Hans första frukt; den honom fräta wille, han måste få skuld, och olycka öfwer Honom komma, säger HERren.

Guds förbund med Israel framställes ofta under bilden af ett äktenskap, och denna liknelse är full af djupa betydelser. Genom ett äktenskap gör mannen sin brud delaktig af allt hwad han eger, han gör henne till en del af sig sjelf, genom henne skall icke blott hans hushållning föras, utan hans egen person öfwergå till mångfald och fortfarande bestånd. Den innerligaste kärlek och brinnande nitälskan äro också med denna liknelse uttryckta. Genom sitt folk will Gud föra sin nådeshushållning på jorden; genom Hans församling skall ett andeligt, ett ewigt slägte födas, en skara af Guds barn, som äro delaktige af Guds natur och få åkalla Gud med det ljufliga fadersnamnet. Likasom ingen kan ostraffad förolämpa en mäktig konungs utkorade brud, så kan ännu mindre någon fiende ostraffad försöka att skada Herans utwalda folk. V. 3 syftar på en annan liknelse. De första frukterna på ett ungt fruktträd äro för egaren dyrbara och genom lagen Herranom helgade.

4. Hörer HERrans ord, I af Jacobs hus, och alla slägter af Israels hus.

5. Detta säger HERren: Hwad hafwer edra fäder fattats uppå mig,* att de trädde ifrån mig, och föllo intill de onyttiga afgudar, der de dock intet förwärfde; *Es. 5: 4. Mich. 6: 3.

Der de dock intet förwärfde, grt.: och satte fåfäng förhoppning på dem, d. ä. bedrefwo afgudadyrkan, wordo fåfänglige såsom deras gudar.

6. Och tänkte icke ens: Hwar är HERren, den oss utur Egypti land förde, och ledde oss i öknen, uti en öde wildmark, uti en torr och mörk mark,* uti den mark, der ingen wistades, eller någon menniska bodde? *5 Mos. 8: 15.

7. Och jag hade eder in uti ett godt land, att I dess frukt och dess goda äta skullen; och då I der inkommen, orenaden I mitt land, och gjorden mitt arf till en styggelse.

8. Presterna tänkte icke: Hwar är HERren? Och de lärde aktade mig icke; och herdarna förde folket ifrån mig, och propheterna propheterade om Baal, och föllo intill de onyttiga afgudar.

9. Jag måste ju alltid träta med eder, och edra barnabarn, säger HERren.

Guds trätande med det olydiga folket bestod dels i bestraffningar, förmaningar och hotelser genom de propheter, Han sände, dels uti de tuktande straff, som Han tid efter annan lät öfwergå folket, och här förkunnas äfwen, att detta skulle fortfara intill barn och barnabarn.

10. Går bort till Chittims öar, och ser till, och sänder till Kedar och märker granneligen, och skåder till, om det går så der till;

11. Om hedningarne omskifta sina gudar, ändock de inga gudar äro, och mitt folk hafwer likwäl omskiftat sin härlighet uti en onyttig afgud.* *Ps. 106: 20.

Chittims öar betyder hedningafolken omkring Medelhafwet, och Kedar betyder Arabiens folk. Hedningarne ombytte icke sina afgudar. Israels härlighet, som de bortbytte emot en onyttig afgud, war Herrans härlighet, Herrans personliga närwaro, som de bortbytte mot onyttiga afgudar. Hwilket förskräckligt byte, om du bortbyter Gud mot en kort lust i synden, och säljer hela himmelen för en hand full af jord.

12. Måtte dock himmelen gifwa sig derwid, förskräckas och bäfwa,* säger HERren. *5 Mos. 32: 1. Es. 1: 2.

13. Ty mitt folk gör en dubbel synd: Mig, som är en lefwande källa, öfwergifwa de, och göra sig brunnar, ja, usla brunnar; ty de gifwa intet watten.

Israels affall war ett dubbelt syndafall: det war affall att wända sig bort ifrån Gud, sin Skapare och Frälsare, från hwilken lif och salighet och all god gåfwa kommer, Ps. 36: 6–10, och det war ett ännu förskräckligare affall, att i Hans ställe utwälja stumma afgudar och i dem söka sällhet, hjelp och tröst. Menniskosjälen behöfwer alltid någon källa, utur hwilken den söker sig näring och tillfredsställelse för sina djupa behof. Den menniska, som öfwergifwer Gud, all sällhets källa, söker att släcka sin törst i syndens orena dy och gräfwer efter sällhetens watten, der det icke finnes. Hon inbillar sig, att hon dricker, men törsten ökas och blifwer slutligen ewig. Se Joh. 4: 13, 14.

14. Är då Israel en träl eller lifegen, att han hwars mans rof wara måste?

Så länge Israel höll sig till Herran, war det ett fritt folk, skyddadt af Hans mäktiga hand. Då detta folk öfwergaf Herran, blef det en träl än under den ena, än under den andra hedniska folkstammen.

15. Ty lejonen ryta* öfwer honom, och ropa, och föröda hans land, och förbränna hans städer, så att der bor ingen uti. *Es. 5: 29. Jer. 4: 7.

Dessa fiender liknas wid lejon. Så blifwer också själen i andeligt afseende ödelagd och förderfwad af det osynliga rytande lejonet, så snart hon öfwergifwer sin Gud och Frälsare. Se 1 Pet. 5: 8.

16. De af Noph* och Thahpanhes förkrossa dig hufwudet. *Es. 19: 13.

Noph och Thahpanhes woro städer i Egypten.

17. Detta gör du dig sjelf,* i det att du öfwergifwer HERran din Gud, så ofta Han dig den rätta wägen leda will. *Jer. 4: 18.

18. Hwad hjelper dig det, att du far in uti Egypten,* och will dricka af det wattnet Sihor? Och hwad hjelper dig det, att du far till Assyrien, och will dricka af elfwen (Phrath)? *Es. 31: 1.

I sina trångmål sökte det otrogna folket hjelp och bistånd af hedniska makter, än i Egypten, än i Assyrien; detta war att wilja dricka än af Nilströmmens (Sihor), än af Euphrats watten, men de föraktade det stilla wattnet i Siloa, nådens och salighetens inrättning. Es. 8: 6.

19. Det är din ondskas skull,* att du så plågad warder, och din olydnads, att du så näpst warder; alltså måste du så weta och förfara, hwad jemmer och sorg det med sig hafwer,† att du öfwergifwer HERran din Gud, och icke fruktar mig, säger HERren, HERren Zebaoth. *Os. 5: 5. †Es. 3: 9.

Då själen är skild ifrån Gud, så råder i dess innersta alltid jemmer och sorg, äfwen om menniskan icke tydligt känner det; der är ofta tomhet och saknad, der är brist på frid och fröjd, brist på salighetens ljufwa hopp; stundom oroas samwetet; der är en inre hunger och törst, som menniskan söker tillfredsställa och stilla på syndigt wis; i olyckor och lidanden wet hon icke, hwar hjelp och tröst skall sökas, och slutligen blir denna jemmer och sorg ewig.

20. Ty du hafwer af ålder sönderbrutit ditt ok och sönderslitit dina band, och sagt: Jag will icke så undertryckt wara; utan uppå alla höga berg och under alla gröna träd lopp du efter horeri.* *Es. 57: 5–7. Jer. 3: 6.

21. Men jag hade planterat* dig till ett sött winträd,† och till en ganska rättsinnig säd; huru är du då nu mig worden till ett bittert wildt winträd? *2 Mos. 15: 17. Ps. 44: 3. Ps. 80: 9. †Es. 5: 2. Matth. 21: 33, [et]c. Marc. 12: 1. Luc. 20: 9.

Se Es. 5: 1–7.

22. Och om du än twådde dig med lut, och toge der mycken såpa till, så synes dock din ondska dess mer för mig, säger HERren, HERren.

Sådan lut och såpa, som icke hjelpa till andelig twagning, betyda alla de egna påfund, hwarmed menniskan försöker att rena sig sjelf ifrån sina synder. Dessa medel äro ofta plågsamma och swidande, såsom då sjelfwa syndasorgen göres till en sådan lut och blifwer ett medel till egenrättfärdig sjelftwagning, eller då menniskan i sjelftagen andelighet och sjelfgjorda försakelser will göra sig rättfärdig eller plåga sig sjelf för att blifwa ren från synden, i stället för att twå sig i den brunn, som Herren öppnat för de ångerfulla. Zach. 13: 1.

23. Huru tör du då säga: Jag är icke oren; jag håller mig icke intill Baalim? Se till, huru du hafwer bedrifwit det i dalen, och betänk, huru du gjort hafwer; du lopp omkring såsom en kamellinna uti sin hetta;

24. Och såsom wildåsnan plägar i öknen, då han af stor hetta så oförwägen löper, att ingen kan stilla honom; den som det weta will, han behöfwer icke wida löpa; på wexlodagen ser man det wäl.

Med dessa starka liknelser beskrifwes det ogudaktiga folkets ifwer i synden. All syndalust är en brand i själen, en andelig brånad. På wexlodagen, grt.: i nymånaden, som folket förwandlade till afgudafest.

25. Käre, håll dock stilla, och löp icke så oförwägen; men du sade: der warder intet af; jag måste bola med de främmande och löpa efter dem.

En hotande warning med afseende på den propheterade fångenskapen; men all förmaning till det af syndabranden upptända foIket war nu förgäfwes; de trodde icke, att det skulle gå dem efter prophetens ord.

26. Likasom en tjuf kommer till skam, då han gripen warder: alltså skall Israels hus på skam komma, samt med Deras konungar, förstar, prester och propheter;

27. Hwilka till trädet säga: Du är min fader; och till stenen: du hafwer födt mig; ty de wände ryggen till mig, och icke ansigtet; men när nöd är på, så säga de: Upp, och hjelp oss.

Med prester och propheter, v. 26, menas de affälliga prester och falska propheter, som woro folkets ledare i synden. Upp och hjelp oss! säga i nöden äfwen sådane christna, som aldrig fråga efter Herran, utan löpa på tanklöshetens wäg, så länge allt går wäl. Detta ropande är då merändels förenadt med en sådan känsla, som om Gud skulle wara skyldig att hjelpa dem.

28. Hwar äro då dina gudar, som du dig gjort hafwer? Bed dem stå upp; låt se, om de kunna hjelpa dig i din nöd;* ty så många städer, så många gudar hafwer du, Juda.† *5 Mos. 32: 37. Dom. 10: 14. Os. 13: 10. †Jer. 11: 13.

29. Hwad wiljen I ännu gå till rätta med mig? I ären alle ifrån mig fallne säger HERren.

Då de obotfärdiga komma i nöd och trångmål, så knota de emot Herran och säga: Hwarmed har jag förtjent detta onda; och blifwa de förmanade till omwändelse, eller manas de i sina samweten af Herrans Ande, så framhålla de sin egen rättfärdighet och mena, att Gud dermed måste wara nöjd. Så gå de till rätta med sin domare. Detta sker stundom på ett ganska fint men stundom mycket groft sätt.

30. Alla hugg äro förgäfwes på edra barn, de låta dock icke tukta sig;* ty edert swärd uppfräter likwäl edra propheter såsom ett grymt lejon.† *Es. 1: 5. Jer. 5: 3. †Matth. 23: 34.

Långt ifrån att folket i sitt affall emottog warning genom Herrans ord, blefwo trogna propheter af folket dödade. Matth. 23: 37. Ap. G. 7: 52–58. De obotfärdige blifwa förbittrade mot ordets trogna tjenare, i stället för att omwända sig till Gud. Så har det skett i alla tider.

31. Du onda art, gif akt uppå HERrans ord: Är jag nu worden Israel till en öken eller ödemark? Hwi säger då mitt folk: Wi äro herrar, och wilja icke löpa efter dig?

Har jag låtit eder lida brist på näring för själ och kropp? Har jag fört eder under min spira såsom i en dyster ödemark? Med dessa frågor will Herren wäcka folket till besinning af alla Hans ymniga nådegåfwor och wälsignelser. Då menniskan will sjelf wara herre och icke lyda Gud, så sker det alltid i den tanken, att syndalifwet är lustigt och att den sanna fromheten måste umbära all fröjd och glädje.

32. En jungfru förgäter dock icke sin krans, eller en brud sin hedersgåfwa; men mitt folk förgäter* mig ewinnerligen. *Jer. 3: 21.

Ewinnerligen, d. ä.: icke blott en gång, såsom af öfwerilning, utan för alltid.

33. Hwad bepryder du mycket ditt wäsende, att jag skall wara dig nådelig? Under sådant sken bedrifwer du ju mer och mer ondt.

34. Dertill finner man de fattigas och oskyldigas själars blod när dig i alla rum; och det är icke hemligt, utan uppenbart uti de samma rum.

Bland dessa fattiga och oskyldiga själar, med hwilkas blod folket besmittat sig, woro Herrans propheter och andra trogna.

35. Och du säger ännu: Jag är oskyldig; han wände sin wrede ifrån mig; si, jag will gå till rätta med dig, om det du säger: Jag hafwer icke syndat.

36. Hwi hwekar du så mycket, och faller nu hit och nu dit; men du skall till skam warda med Egypten, likasom du med Assyrien till skam worden är.* *2 Chrön. 28: 20. Es. 30: 3, 5.

Hweka: wackla af och an.

37. Ty du måste ock dädan draga, och slå dina händer tillhopa uppå hufwudet;* ty HERren skall låta ditt hopp fela, och intet skall lyckas dig när dem. *2 Sam. 13: 19.

Händernas sammanslående öfwer hufwudet war tecken till bestörtning.

3. Capitel.

Juda straffas, lockas, bekänner.

Man säger: när en man skiljer sin hustru ifrån sig, och hon far ifrån honom och tager en annan man, tör han ock taga henne till sig igen? Worde icke då landet orenadt?* Men du hafwer bolat med många bolare; dock kom igen till mig, säger HERren. *5 Mos. 24: 4.

Folkets brott emot sin Herre och Gud war mycket större än något äktenskapsbrott, men Guds förbarmande är dock så stort mot det fallna folket, att Han ännu will frälsa det och återställa förbundet.

2. Lyft dina ögon upp i höjden, och se till, huru du allestads horeri bedrifwer; på wägen sitter du,* och waktar uppå dem, likasom en röfware i öknen, och orenar landet med ditt horeri och din ondska. *1 Mos. 38: 14.

Såsom en Arab eller röfware i öknen ligger i försåt för dem, han will plundra, så waktade det afgudiska folket begärligt såsom en sköka efter hwarje tillfälle till den orena afgudadyrkan, hwaruti de lefde. 1 Mos. 38: 14.

3. Derföre måste ock arlaregn borta blifwa, och intet serlaregn komma; du hafwer ett skökoansigte;* du will icke mer skämmas; *Hes. 3: 7.

4. Och ropar likwäl till mig: Käre Fader, du min ungdoms mästare;* *Ps. 71: 17.

5. Will du dock wred wara ewinnerligen?* Och icke aflåta af din grymhet? du lärer och gör det ondt är, Och låter icke styra dig. *Ps. 103: 9.

Då folket så öfwergaf Gud, så upphörde den andeliga wälsignelsen och den timliga wälsignelsen förminskades, misswäxt nöd och elände påminte folket derom, att de hade öfwergifwit Honom, som öppnar eller tillsluter skyarna. Så upphörer också nådens arla- och serlaregn, då menniskan wänder sig bort ifrån sin frälsare. I sådant affall och otrostillstånd blifwer menniskan också förblindad, så att hon håller sig för oskyldig och rättfärdig, hwilket är ännu orimligare, än då en äktenskapsbryterska will gälla för en kysk och trogen hustru. På det obotfärdiga ropandet i nöden swarar Herren: Si, du lärer och gör det ondt är och låter icke styra dig; dessa ord talar Han till alla obotfärdiga bedjare. Se cap. 2: 27.

6. Och sade till mig i konung Josia tid: hafwer du ock sett hwad Israel, den affälliga, gjorde? Hon gick bort uppå alla höga berg, och under alla gröna träd, och bedref der horeri* *Jer. 2: 20.

Juda rike förmanas att betänka, hwad Herren hade gjort med de tio stammarna eller Israels rike, som längesedan war förstördt för sina synders skuld.

7. Och jag sade, då hon detta alltsammans gjort hade: Wänd dig om till mig; men hon wände sig icke: och hennes syster* Juda, den förhärdade, såg det. *Hes. 16: 46; cap. 23: 2, 4.

Juda och Israels riken liknas wid twänne systrar. Juda såg straffdomen gå öfwer Israels rike för samma afguderi, som Juda bedref, mer. besinnade sig ändå icke.

8. Och jag såg, att ändock jag den affälliga Israels horeri straffade, och öfwergaf henne, och gaf henne ett skiljobref,* likwäl fruktar sig hennes syster, den förhärdade Juda, icke; utan går bort, och bedrifwer också horeri. *5 Mos. 24: 1.

Israels skiljobref från Herran bestod deruti, att de 10 stammarne bortfördes i fångenskap till Assyrien.

9. Och af hennes horeris rykte är landet orenadt; förty hon bedrifwer horeri med stock och sten.

Med stock och sten, nemligen med afgudabilder, som woro af trä och sten.

10. Och i allt detta omwänder sig den förhärdade Juda, hennes syster, icke till mig af allt hjerta, utan skrymtar, säger HERren.

11. Och HERren sade till mig: Den affälliga Israel är from räknandes emot den förhärdade Juda.* *Hes. 16: 51; cap. 23: 11.

12. Gack bort, och predika norr ut alltså, och säg: Wänd om, du affälliga Israel, säger HERren, så will jag icke wända mitt ansigte ifrån eder; ty jag är barmhertig,* säger HERren, och will icke wredgas ewinnerligen. *Ps. 86: 15. Ps. 145: 8.

Affallet blef i Juda rike större och afskywärdare än i Israel. Äfwen norrut till de i fångenskap bortförda tio stammarna skulle Herrans ord genom propheten utgå att förkunna för dem Guds stora långmodighet och willighet att ännu frälsa dem, om de i fångenskapen wille omwända sig till Honom. Så söker han med sin nåd och med frälsningens budskap de själar, som äro bortförde i syndens fångenskap. Redan hade, då propheten talade dessa ord, omkring 90 år förflutit, sedan de tio stammarna bortfördes till Assyrien och Medien.

13. Allenast känn dina missgerningar, att du emot HERran din Gud syndat hafver, och hit och dit lupit till främmande gudar, under alla gröna träd, och hafwer icke lydt min röst, säger HERren.

14. Omwänder eder, I affälliga barn, säger HERren; ty jag will trolofwa eder mig, och will hemta eder, så att en skall föra en hel stad, och twå ett helt land, och jag skall låta eder komma till Zion.

15. Och skall gifwa eder herdar* efter mitt hierta, de eder föda skola med lärdom och wishet. *Jer. 23: 4. Hes. 34: 23. Eph. 4: 11.

Ett härligt evangelium, en hel salighetslära Iigger i dessa orden: Känn dina missgerningar! Dermed måste du börja genom den nåd, som Herren just med sin kallelse gifwer dig. Wänd dig om, du affälliga barn, du fångna själ, wänd dig åter till din Frälsare, så will Han åter upptaga dig till sin trolofwade, hemta dig utur fångenskapen, gifwa dig barnaskapets frihet och glädje och med sin rättfärdighets kläder pryda dig såsom en brud till det himmelska bröllopet! — Då församlingen will tillhöra Herran, så gifwer Han trogna herdar och lärare. Otrogna herdar är ett tecken till, att folket icke will höra och lyda Guds ord och icke bedja för sina lärare. — V. 14, grt.: Och jag will taga eder en af hwarje stad och twå af hwarje slägt.

16. Och det skall ske, när I wäxen till, och ären månge wordne i landet, så skall man, säger HERren, på den tiden icke mer tala om HERrans förbunds ark, och icke mer komma honom ihåg, eller deraf predika, eller besöka honom, eller något mer offra der.

Här, såwäl som på stora ställen i det Gamla Testamentet, blef uttryckligen förkunnadt, att den Levitiska gudstjensten och dess inrättning skulle upphöra, så snart dess betydelse gått i fullbordan i Christo.

17. Utan på den tiden skall man kalla Jerusalem HERrans säte,* och alle hedningar skola församla sig dit, för HERrans namns skull i Jerusalem; och skola icke mer wandra efter sitt onda hjertas tankar. *Es. 2: 2, 3. Mich. 4: 1, 2.

Till det andeliga Jerusalem, till Christi kyrka skalle hedningarne samlas, så snart det gamla förbundet upphörde. Derföre säger apostelen till de Christna: I ären komne till Zions berg och till lefwandes Guds stad, det himmelska Jerusalem, — och till Nya Testamentets medlare Jesum, och till stänkelseblodet, som bättre talar än Abels blod, Ebr. 12: 22, 24. De, som äro inympade i winträdet, Christus, wandra icke mer efter sitt onda hjertas tankar.

18. På den tiden skall Juda hus gå till Israels hus, och skola tillsammans komma nordan efter, in uti det land, som jag edra fäder till arfs gifwit hafwer.

19. Och jag säger dig till: O huru många barn will jag gifwa dig, och det goda landet, det sköna arfwet nemligen hedningarnes kärna; och jag säger dig till: Du skall på den tiden kalla mig Käre Fader, och icke wika ifrån mig.

Här beskrifwes de förstföddas omwändelse till Christum och huru de genom Honom skulle blifwa födde till Guds barn och med barnaskapets ande kalla Honom: Abba! käre Fader! En förebildlig uppfyllelse af denna prophetia skedde, då en del af folket återfördes utur den Babyloniska fångenskapen; en större fullbordan skedde, då ett stort antal Judar och hedningar omwändes till Christum i Apostlarnes tid, och en ändå större fullbordan är ännu att wänta, då Judar och hedningar skola i stora skaror samlas till Jesu kors, Rom. 11: 26, och alla folk tillbedja och tjena Honom.

20. Men Israels hus aktar mig intet, likasom en qwinna nu icke mer aktar sin bola, säger HERren.

21. Derföre skall man få höra en klagelig gråt och jemmer af Israels barn på högarna; derföre att de illa gjort, och HERran sin Gud förgätit hafwa.* *Jer. 2: 32.

Derföre att Herrans ropande till de affälliga war förgäfwes, förkunnas nu, hwilken gråt och jemmer skulle komma genom infallande fiender.

22. Så wänder nu om, I affällige barn,* så will jag hela eder af eder olydnad.

Si, wi komme till dig; ty du är HERren wår Gud. *Os. 14: 2.

23. Sannerligen, det är icke utan bedrägeri med de högar, och med alla berg; sannerligen, Israel hafwer ingen hjelp, utan allena af HERran wår Gud.* *Ps. 121: 1, 2.

24. Och wåra fäders stiktningar,* dem wi af ungdom hållit hafwa, måste afgå med skam; samt med deras får, fä, söner och döttrar. *Hes. 20: 18.

25. Ty der wi förläto oss uppå, det är oss nu alltsammans till skam; och der wi tröste uppå, der måste wi nu skämmas wid; ty wi syndade dermed emot HERran wår Gud, både wi och wåre fäder, allt ifrån wår ungdom och intill denna dag; och lydde icke, HERrans wår Guds röst.

Ännu ytterligare manas till bättring, och Herren lofwar att hjelpa. Bekännelsen lägges dem i munnen af Herran sjelf. De uppmanas att åkalla Honom och bekänna sina egna och sina fäders synder. Icke blott afguderiet, utan också offerboskapen, ja, söner och döttrar skulle eljest tillintetgöras eller bortföras i fångenskap! De afgudar, på hwilka de förtröstat, skulle blifwa till skam. Allt detta förmanas de nu att botfärdigt och i ödmjukhet bekänna, så wille Gud förbarma sig och afwända ifrån Juda rike de olyckor, hwarmed här hotas. Men desso verser innehålla tillika en prophetia om en tillkommande stor och allmän ånger och omwändelse, då detta folk skall med gråt och klagan bekänna sina synder och se på Honom, den de genomstungit hafwa. Zach. 12: 10. Rom. 11: 15, 23, 26, 29–36.

4. Capitel.

Hotas med förstöring.

Will du omwända dig, Israel, säger HERren, så wänd dig till mig:* och om du bortlägger din styggelse ifrån mitt ansigte, så skall du icke bortdrifwen warda. *Joel 2: 12.

2. Då skall du swärja utan skrymteri, rätt och heligt: Så wisst som HERren lefwer;* och hedningarna skola i Honom wälsignade warda,† och berömma sig af Honom.** *Es. 48: 1. †1 Mos. 22: 18. **Es. 45: 25. 2 Cor. 10: 17.

Att edeligen bekräfta en sak inför laglig domstol i Herrans namn, i sann tro och innerlig wördnad för detta höga namn, är det enda swärjande, som är tillåtet, och då är detta swärjande en bekännelse, att Gud är wårt enda och högsta goda, att Han allena är sanning, ljus och lif för menniskosjälen. Om Israel i sann tro hållit sig fast wid Herran, så hade det på hedningarna haft en stor inflytelse, och om christenheten omwände sig till sin Gud och Frälsare och blefwe uppfylld af Herrans Anda, så skulle snart en sådan andekraft från christenheten öfwerströmma hedningafolken, att de snart blefwe införlifwade med Christi kyrka.

3. Ty så säger HERren till dem i Juda och i Jerusalem: Plöjer på nytt, och sår icke ibland törne.* *Os. 10: 12.

Af naturen är menniskohjertat såsom en åker, öfwerwäxt med tistel och törne, hwilka taggiga wäxter äro träffande bilder af allahanda bekymmer, af lustar och begärelser, hwaraf menniskan drifwes, så länge hjertat icke blifwit omskapadt af Guds Ande. Ett nybrott är nödwändigt, en hel omwändelse från mörker till ljus, från död till lif. Will menniskan icke omwända sig, men hörer dock Guds ord och deltager i gudstjensten och hoppas derigenom blifwa salig, så är det att så ibland törne. Se Matth. 13: 7, 22. (I Österlanden, der torkan är stark om sommaren, låter man elden gå öfwer sådana tistelfält, innan någon odling företages.)

4. Omskärer eder HERranom, och lägger bort edert hjertas förhud,* I Juda män, och Jerusalems inbyggare; på det min grymhet icke skall utfara såsom en eld, och brinna, så att henne ingen utsläcka kan,† för eder ondskas skull. *5 Mos. 10: 16; cap. 30: 6. Rom. 2: 28, 29. †Es. 65: 5.

Den syndiga naturen, hwaraf menniskan efter syndafallet är liksom betäckt och öfwerwäxt, måste bortskäras, och detta sker, då Herrans Ande werkar omwändelse i själ och hjerta. Derigenom blifwer förbundet med Herran förnyadt och stadfästadt. Sker icke detta och blifwer icke hjertat genom nådens eld befriadt från syndens törne och tistel, så kommer syndastraffets outsläckliga eld.

5. Ja, förkunner då i Juda, och roper högt i Jerusalem, och säger: Blåser upp trumpeter i landet; roper med hög röst, och säger: Församler eder, och låter oss draga in uti fasta städer.

Med elden, v. 4, menas först krigets och förstörelsens eld och lågor, hwaremot man försent skulle ropa och blåsa i trumpeter, men detta war en bild af alla både timliga och ewiga syndastraff.

6. Uppreser ett banér i Zion; skicker eder i rotar, och töfwer icke; ty jag låter komma hit en olycka ifrån nordan,* och en stor jemmer. *Jer. 1: 13, 14.

Banérets uppresande war det tecken, hwarigenom krigshärarne skulle församlas till stadens och landets förswar; men förgäfwes, emedan Herren sjelf sammankallar fiendens härar.

7. Lejonet kommer utdragande* utur sin kula, och hedningarnas förderfware drager ut ifrån sitt rum: på det han skall föröda ditt land, och uppbränna dina städer, så att der skall ingen bo uti. *Es. 5: 29. Jer. 2: 15; cap. 5: 6.

Den hedniska konungen Nebucadnezar liknas här wid ett lejon, som redan warit många redningars förderfware. Han war en bild af förderfwaren. 1 Pet. 5: 8.

8. Derföre drager säckar uppå; gråter* och jemrer eder: ty HERrans grymma wrede will icke ifrån oss återwända. *Jer. 6: 26.

9. På den tiden, säger HERren, skall konungens och förstarnas hjerta förfalla; presterna skola warda förfärade, och propheterna försträckte.

Otrogna prester och falska propheter äro i olyckans stund ännu mera förskräckte, än det arma folket, som de bedragit.

10. Men jag sade: Ack HERre, HERre, du hafwer det detta folk och Jerusalem fast mycket fela låtit, då de sade: Det skall wara frid när eder, ändock swärdet räcker allt intill själen.

Under det de falska propheterna sade: det skall wara frid när eder, war folkets syndamått redan så fullt, att swärdet war för dörren. En sådan förblindelse, att falska propheter ropa frid och att folket tror derpå, är äfwen en del af straffdomen i affallets sista tider. 2 Thess. 2: 11, 12.

11. På den tiden skall man säga till detta folket, och till Jerusalem: Ett torrt wäder kommer utöfwer bergen, såsom utur öknen, på den wägen till mitt folks dotter, icke till att kasta eller rensa:

Ett sådant torrt wäder eller brännande wind war icke tjenlig för åkerbrukaren att kasta och rensa sin säd, ty en sådan wind war stundom så stormande, att den icke blott bortförde agnarne utan äfwen säden, och stundom war den dödande för menniskor och kreatur, om de deraf så hastigt öfwerföllos, att de icke kunde förwara sig ifrån att inandas den giftiga luften, som en sådan wind medförde. Med denna giftiga wind från de brännande öknarna jemföres den krigsstorm, som skulle komma öfwer Judafolket för dess synders skull.

12. Ja, ett wäder kommer, som dem allt för starkt wara skall: så will jag då ock gå tid rätta med dem.

13. Si, han far bort åt såsom en sky; och hans wagnar äro såsom ett stormwäder; hans hästar äro snarare än örnar: we oss, wi måste förderfwade warda.

Krigets härar med hästar och wagnar kommo såsom åskmoln med storm. We oss m. m. är ett utrop af det olyckliga folket, som öfwerfalles af krigsstormen, och propheten hörer i andanom detta rop, som en gång skulle genljuda i landet.

14. Så twå* nu, Jerusalem, ditt hjerta ifrån ondskan, på det att dig må hulpet warda: huru länge skola de skadeliga läror när dig blifwa? *Es. 1: 15.

De skadliga läror woro afguderiets läror och alla willfarelser, som på den tiden woro gängse; men sådana skadliga läror äro i christenheten alla sådana tankar och inbillningar, som en menniska i sin salighetssak sätter i stället för Guds ord.

15. Ty af Dan kommer ett rop,* och ett ondt budskap ifrån Ephraims berg. *Jer. 8: 16.

Dans stam bodde ytterst i norr och Ephraims stamlott låg närmast intill Juda rike. Från bessa stammar kom således fienden framtågande och framför hären gick ett rop af förskräckelse.

16. Förkunner det ibland hedningarna: si, låter ryktet komma in till Jerusalem, att wäktare komma af fjerran land, och skola skria emot Juda städer.

Guds straffdomar öfwer Juda skulle äfwen på hedningarna hafwa en helsosam werkan, de skulle derigenom bättre lära känna och frukta den Helige i Israel, som så strängt bestraffade sitt folks synder. Ordet wäktare betyder här belägrare.

17. De skola belägga dem allt omkring, såsom wäktare på marken: ty de hafwa förtörnat mig, säger HERren.

18. Det hafwer du till lön för ditt wäsende och dina gerningar:* då skall ditt hjerta känna, huru stor din ondska är. *Ps. 107: 17. Es. 50: 1. Os. 13: 9.

19. O! huru är mig så ondt* i hjertat; mitt hjerta bultar i kroppen, och hafwer ingen ro: ty min själ hörer basunaljud och en slagtning: *Es. 22: 4. Jer. 9: 1.

20. Och ett mordskri öfwer det andra; ty hela landet warder förhärjadt: med hast warda mina hyddor och mina tjäll förstörda.

Ingalunda med någon skadeglädje, utan med innerligaste medlidande förkunnar propheten dessa straffdomar öfwer Israel, som Guds Ande wisade honom; det war, såsom om han sjelf warit närwarande på den tid, då det skulle gå i fullbordan; han led deraf i sin ömma själ samma bekymmer, samma förskräckelse, samma medlidande, som om han sjelf hade warit närwarande på den tid, då allt detta skulle ske. Ordets rätte tjenare måste nödwändigt förkunna icke blott Guds nådelöften till dem, som tro på Christum, utan äfwen Guds hotelser öfwer de obotfärdiga, men detta få de icke göra med hårdhet eller känslolös likgiltighet, utan med warm kärlek och djupt medlidande, liksom med ett swidande hjerta, v. 19.

21. Huru länge skall jag nu se banéren, och höra basunaljudet?

22. Men mitt folk är galet, och tror mig icke; galne äro de, och akta det icke; wise nog äro de till att göra det ondt är;* men att göra det godt är, wilja de icke lära. *Rom. 16: 19.

Den naturliga wisheten kan gå mycket långt i det onda eller äfwen i werldslig kunskap; men af sig sjelf har menniskan ingen wishet till det som andligen godt är, och det är hufwudsakligen i wiljan denna brist har sin orsak.

23. Jag såg uppå jorden, si, hon war tom och öde; och uppå himmelen, och han war mörk.* *Es. 5: 30; cap. 50: 3.

24. Jag såg uppå bergen, och si, de bäfwade, och alla högar darrade.

25. Jag såg, och si, der war ingen menniska; och alla foglar under himmelen woro bortflugne.

26. Jag såg, och si åkermarken war öde, och alla städer derinne woro nederbrutne af HERran, och af Hans grymma wrede.

27. Ty, så säger HERren: Hela landet skall öde warda; och jag skall platt intet skona.* *Jer. 5: 18.

28. Derföre skall jorden wara bedröfwad, och himmelen ofwantill sörjande; ty jag hafwer det sagt; jag hafwer beslutit det, och det skall icke ångra mig; jag will ock icke öfwegifwa det.

Så öfwerskådade propheten i andanom de stora olyckor, det mörker och elände, som skulle komma öfwer folket. — Då själen är inhöljd i bedröfwelsens mörker, så synes sjelfwa himmelen wara mörk, v. 23, och ofta är himmelen mörk i stora allmänna landsplågor. Äfwen den synliga himmelen står i oskiljaktigt sammanhang med jorden. — V. 27, grt.: men jag will icke alldeles utrota.

29. Alla städer skola fly för resenärers och skyttars rop, och löpa uti tjocka skogar, och krypa in uti stenklyftor: alla städer skola stå öde, så att der bor ingen uti.

30. Hwad will du göra, du förstörda? Om du än prydde dig med purpurkläde, och med gyllene klenodier, och färgade ditt ansigte, så pryder du dig dock fåfängt: ty de som nu hofwera för dig, de skola förakta dig; de skola gå efter ditt lif.

Jerusalems stad liknas här wid den ogudaktiga drottningen Isebel, som oaktadt sin höga makt och sin drottningsprydnad på ett förskräckligt sätt omkom i kriget. 2 Kon. 9: 30–37.

31. förty jag hörer ett rop såsom ens, den der föder; en ångest såsom ens, den der i första barnsnöd är; ett dottrens Zions rop, den der klagar och utslår händerna: Ack! we mig, jag måste nästan förgås för dråps skull.

För dråps skull, nemligen det grufliga: slagtande, som fienderna skulle utöfwa i den intagna staden. Detta war wedergällning för stadens blodskulder.

5. Capitel.

Alla onda; alla förmanas.

Går omkring gatorna i Jerusalem och ser till, och förfarer; och söker på dess gator, om I någon finnen, som rätt gör, och frågar efter tron, så will jag wara honom nådelig.

Så sällsynte woro på den tiden i Jerusalem de, som frågade efter Herran! Men så stor är Guds barmhertighet, att så snart menniskan frågar efter tron på Herran och will komma till en sann tro, så will Herren wara den menniskan nådelig. Hemta tröst af detta ljufliga löfte, du som är i ångest för dina synders skull och gerna will blifwa frälst genom tron på Jesum allena, men fruktar, att du icke har en sann tro eller att Gud icke kan wara dig nådelig. Att du frågar efter tron är ett Herrans werk och ett tecken, att Han will wara dig nådelig. Men i detta tillstånd skall du icke stanna, utan så tillegna dig din Frälsares förtjenst och rättfärdighet, att du med förtröstan och wisshet kan åkalla Gud såsom Abba Fader. Då hjelper Herren dig äfwen i din yttre nöd. — Och då stora straffdomar öfwergå folk och länder, så blifwa somliga på ett förunderligt sätt af Herran bewarade och skonade. Se Hes. 9: 4, 6.

2. Och om de än sade: så sannt som HERren lefwer; så swärja de dock falskeligen.

Se cap. 4: 2.

3. HERre, dina ögon se efter tron: du slår dem, och de känna det icke;* du plågar dem, men de bättra sig icke: de hafwa ett ansigte hårdare än sten; och wilja icke omwända sig. *Es. 1: 5. Jer. 2: 30.

Herren ser till hjertat, Han ser efter tron och efter hjertats uppriktighet; men istället för tro fann Han hos detta folk blott stenhårda hjertan och fräcka ansigten. Med sådan klagan swarar propheten på Herrans uppmaning i v. 1. Se 1 Mos. 6: 3.

4. Men jag tänkte: Må ske, att den arma hopen är oförståndig; wet intet af HERrans wäg, och af sin Guds rätt:

Jag, nemligen propheten, som först sökte förgäfwes efter någon trogen bland det okunniga folket och nu wänder sig att söka bland de skriftlärda och folkets ledare.

5. Jag will gå till de wäldiga, och tala med dem; de måste ju weta af HERrans wäg, och sin Guds rätt: men desamme hade alla sönderbrutit oket, och sönderslitit banden.

Äfwen bland dessa sökte han förgäfwes efter någon trogen själ! De hade lösslitit sig ifrån sin Gud. Se Ps. 2: 2, 3.

6. Derföre skall ock lejonet, som af skogen kommer, sönderrifwa dem, och ulfwen af öknen skall förderfwa dem, och parden skall wakta på deras städer; alla dem, som der utgå, skall han uppäta:* ty deras synder äro allt för många; och de äro wordne förhärdade uti sin olydnad. *Os. 13: 7.

Lejonet, ulfwen och parden beteckna de särskilda fiender, Nebucadnezar och andra, som skulle komma öfwer Juda folk. Om parden se Dan. 7: 6.

7. Huru skall jag då wara dig nådelig? Efter dina barn öfwergifwa mig, och swärja wid den, som ingen gud är: och nu, medan jag dem mättat hafwer, bedrifwa de hor, och löpa uti horhus.

Se 5 Mos. 32: 14, 15. Os. 13: 6. De flydde undan ifrån Herran och ifrån hjelpen. De nedsänkte sig allt djupare i synden.

8. Hwar och en wrenskas efter sin nästas hustru, såsom wälfodrade flodhästar.* *Hes. 22: 10, 11.

Med afguderiet stod otuktssynden uti oskiljaktigt sammanhang. Dessa ord wisa också, att särskilt denna synd är såwäl enskilda menniskors, som hela folks förderf och undergång.

9. Och skulle jag icke för sådant hemsöka dem, säger HERren; och skulle min själ icke hämnas öfwer sådant folk, som detta är?* *Jer. 9: 9.

10. Bestormer hans murar, och kaster dem omkull, och skoner intet; förer bort hans winqwistar: ty de äro icke HERrans.

Då Israel liknas wid en wingård, Es. 5: 1, 7, så äro menniskorna dess winqwistar.

11. Utan de förakta mig, både Israels hus, och Juda hus, säger HERren.

12. De förneka HERran, och säga: det är icke Han, och oss warder icke så illa gående;* swärd och hunger kommer icke öfwer oss: *5 Mos. 29: 19; Es. 28: 15.

13. Propheterna tala mycket i wädret, och hafwa intet Guds ord: det gånge dem så sjelfwa.

Så förkastade folket med bespottelse Herrans warningar och önskade öfwer propheterna de hemsökelser och olyckor, som desse i Herrans namn förkunnade. På samma sätt trotsas Guds ord och warningar i christenheten af ganska många.

14. Derföre säger HERren Gud Zebaoth: Efter I sådana tal hafwen, si, så will jag göra mina ord i din mun till en eld, och detta folk till trä, och han skall förtära dem.

De beskyllde Jeremia, att han talade i wädret, v. 13, men Herren förkunnar, att Hans ord skulle gå i fullbordan och blifwa till en förtärande eld, ett straff, som folket lika litet kunde motstå, som trädet kan motstå elden.

15. Si, jag skall låta komma Öfwer eder af Israels hus, säger HERren, ett folk fjerran efter; ett mäktigt folk, hwilket det första folk warit hafwer; ett folk, hwilkets tungomål du icke förstår, och icke förnimma kan hwad de säga.* *5 Mos. 28: 49. Es. 5: 26. Jer. 1: 15; cap. 6: 22.

Det första folk, grt.: ett urgammalt folk, Babylonierna, som först upprättade ett rike. 1 Mos. 11: 1–9.

16. Deras koger äro öppna grifter; ja, de äro allesamman hjeltar.

Pilarne ur deras koger sända till grafwen hwem de träffa.

17. De skola förtära din säd och ditt bröd; de skola uppäta dina söner och döttrar; de skola uppskaka dina får och ditt fä; de skola förtära dina winträd och fikonaträd:* dina fasta städer, der du förlåter dig uppå, skola de förderfwa med swärd. *3 Mos. 26: 16. 5 Mos. 28: 31, 33.

Uppäta dina söner och döttrar betyder att fienderna skulle mörda och utrota dem och bortsälja de öfriga i fångenskap och förtära winningen.

18. Och jag skall på den tid, säger HERren, icke skona eder.* *Jer. 4: 27.

Grt.: Och likwäl skall jag, på den tiden, säger Herren, icke alldeles göra en ända med eder.

19. Och om de warda sägande: Hwi gör HERren wår Gud oss allt detta?* Så skall du swara dem: Likasom I hafwen öfwergifwit mig, och tjenen främmande gudar uti edert eget land; alltså skolen I ock tjena främmande uti ett land, det icke edert är. *Jer. 16: 10, 11.

Då menniskan icke will lyda Herrans warningar, så lemnas hon till straff att tjena som en träl under den synd, hon älskar. Slutligen kommer hon också i träldom under sjelfwa straffet.

20. Detta skolen I förkunna i Jacobs hus, och predika i Juda, och säga:

21. Hörer till, I galna folk, som intet förstånd hafwen; I som ögon hafwen, och sen intet; öron hafwen, och hören intet:* *Es. 6: 9, 10; cap. 42: 18, 19.

22. Wiljen I icke frukta mig, säger HERren, och icke förskräckas för mig, som sätter för hafwet sin strand, derinnan det alltid blifwa måste, och der icke öfwergå? Och om det än swallar, så förmår det dock intet, och om dess böljor än fast bullra, så måste de dock icke der öfwergå.* *Job 26: 10; cap. 38: 8. Ps. 104: 9.

23. Men detta folket hafwer ett affälligt och ohörsamt hjerta; blifwa affällige, och hålla det så allt framåt;

24. Och säga icke en tid i sitt hjerta: Låt oss dock frukta HERran wår Gud, den oss arlaregn och serlaregn gifwer i rättan tid; och bewarar oss årswäxten troliga och årliga.* *5 Mos. 11: 14. Ap.G. 14: 17.

Du, Jeremia, och andra sanna propheter, I skolen förkunna detta, oaktadt den bespottelse, I måsten lida, v. 12, 13. Men hwarken af Guds makt, v. 22, eller af Guds wälgerningar, v. 24, kunde detta folk förmås till besinning. We dig, om du är så blind, att du hwarken i olyckorna eller i den dagliga och årliga wälsignelsen ser Guds hand!

25. Men edra missgerningar förhindra detta; och edra synder wända detta goda ifrån eder.

26. Ty man finner ibland mitt folk ogudaktiga, de der ställa snaror och giller för menniskorna, att de måga fånga dem, likasom fågelfängare göra med klofwar:

27. Och deras hus äro fulla med bedrägeri, likasom en fågelbur är full med lockfåglar: deraf warda de wäldige, rike och fete.* *5 Mos. 32: 15.

Afguderiet och andra laster äro såsom snaror, hwarmed förförare fånga de oförsigtiga och okunniga, v. 26.

28. De omgå med onda stycken; de hålla ingen rätt; den faderlösa främja de icke i hans sak,* dock går dem wäl; och hjelpa icke den fattige till rätta. *Es. 1: 23. Zach. 7: 10.

29. Skulle jag det icke hemsöka, säger HERren; och skulle min själ icke hämnas uppå sådant folk, som detta är?

30. Det står grufligen och styggeligen till i landet.

31. Propheterna lära falskt,* och presterna äro herrar i deras embete;† och mitt folk will gerna så hafwa det: huru will eder gå för sådant på sistone? *Jer. 23: 25, 26. Hes. 13: 6. †Matth. 23: 4. 1 Pet. 5: 3.

De affallna skriftlärda och de falska propheterna samt folkets styresmän gjorde gemensam sak med hwarandra att hålla folket fånget i falsk lära och i hedniska laster. De hade derigenom näring för sin egennytta och sin wällust, till dess Herrans hemsökelse kom öfwer både dem och folket. De mäktige riktade sig och de fattige blefwo allt mera förtryckte. Allt detta förhåller sig på samma sätt i den affälliga christenheten. Sätter man i de falska propheternas ställe den falska upplysningens, det föregifna framskridandets utropare och tidsandans målsmän, så gäller hela denna beskrifning ord för ord.

6. Capitel.

Orsak till Babels fängelse.

Församler eder, I BenJamins barn, utur Jerusalem, och blåser i trumpeter på Thekoa wakt, och reser upp ett banér på Beth Cherems wakt: ty en olycka är på färde ifrån nordan,* och en stor jemmer. *Jer. 1: 14.

Jerusalem låg på gränsen emellan Juda och Benjamins stammar. Jeremia ser i prophetians ljus den fiendtliga hären nalkas från nordan och beskrifwer, huru man i Jerusalem i förskräckelsen skulle samlas och uppmana till förswar.

2. Dottren Zion är såsom en dägelig och lustig äng:

3. Men der skola herdar komma öfwer henne med deras hjord; de skola uppslå sina tjäll allt omkring hanne, och i det ligga hwar på sitt rum, (och säga):

4. Ruster eder till strid emot henne; upp, låter oss draga upp, medan det ännu bittida dags är: ej! det kommer aftonen, och skuggen warder stor.

5. Nu wäl, så låt oss nu wara uppe, det wi än skulle draga dit upp om natten, och förderfwa hennes palats.

I andanom hörer propheten Babyloniernas krigsöfwerstar uppmana haren till anfall emot Zions dotter, emot israels folk.

6. Ty så säger HERren Zebaoth: Fäller träd, och görer bålwerk emot Jerusalem: ty det är en stad, som hemsökt skall warda; är der dock alltsammans orätt inne.

Herren bjuder sjelf hedningarna så angripa staden, derföre att idel orätt war derinne.

7. Och likasom en källa uppwäller sitt watten, så uppwäller ock hans ondska:* hans orätt och öfwerwåld ropar upp i himmelen; sitt mord och slag bedrifwa de dagligen för mig. *Es. 57: 20.

Då sann gudsfruktan råder, så är det en källa till ett fromt och redligt lefwerne samt sällhet och wälfärd; men då otron råder, så är det en flödande källa till laster och brott, till olycka och undergång.

8. Bättra dig, Jerusalem, förr än mitt hjerta wänder sig ifrån dig, och jag gör dig ett öde land, der ingen uti bor.

Så låter Herren den ena warningen efter den andra och det ena löftet efter det andra utgå till be affälliga! Betänk, huru ofta Han warnat och lockat dig till bättring.

9. Detta säger HERren Zebaoth: Hwad qwar blifwet är af Israel, det måste ock efteråt afhemtadt warda, likasom af ett winträd: winhemtaren skall afhemta uti korgen det ena efter det andra.

Den ena stora hopen efter den andra af detta folk bortfördes af Babylonierna, till dess ganska få woro qwar i landet.

10. Ack! med hwem skall jag dock tala och betyga, att dock någon wille höra det? Men deras öron äro oomskurne, de kunna icke höra det: si, de hålla HERrans ord för gäckeri, och wilja det intet.

Se cap. 5: 13.

11. Derföre är jag så full af HERrans trugande, att jag icke kan låta det: gjut ut både öfwer barnen på gatorna, och öfwer de män i rådet allt tillsammans: ty både man och qwinna, Både åldrig och utgammal skola fångne warda.

12. Deras hus skola komma främmande tillhanda, samt med åkrar och hustrur: ty jag will uträcka min hand, säger HERren, öfwer landets inbyggare.

13. Ty de fara allesammans efter girighet,* Både små och stora: och både propheter och prester lära allesamman falsk gudstjenst:† *Es. 56: 11. †Jer. 8: 10.

14. Och trösta mitt folk i deras olycka, att de skala det ringa akta, och säga: Det står wäl till, det står wäl till; och det står dock icke wäl till.* *Jer. 8: 11. Hes. 13: 10. 1 Thess. 5: 3.

Då ett folk will sofwa tryggt i synden, så finnas alltid falska tröstare, som wagga det till sömn.

15. Derföre skola de komma på skam, att de sådan styggelse bedrifwa; ändock de wilja oskämde wara, och wilja icke skämma sig:* derföre måste de falla hwar öfwer annan; och när jag warder dem hemsökande, skala de falla, säger HERren. *Jer. 8: 12.

De wilja oskämde warda, de wilja icke höra talas om sina synder, de wilja icke skämmas och förödmjuka sig inför Gud, och så komma straffen, då inga warningar hjelpa.

16. Detta säger HERren: Går uppå wägarna, och ser till, och fråger efter de förra wägar, hwilken den goda wägen är, och wandrer deruppå, så skolen I finna ro för edra själar;* men de sade: Wi göra det icke. *Matth. 11: 29.

De förra wägar: den goda wägen, är den, som Herren i sitt ord hade för folket från början utstakat. Wille de wandra på denna goda wäg, så wille ock Herren föra dem med sin underbara nåd på de förra wägar och frälsa dem från deras fiender såsom fordom.

17. Jag hafwer satt wäktare* öfwer eder: Akter uppå trumpeternas ljud; men de sade: Wi göra det icke. *Es. 21: 6, 11. Hes. 3: 17; cap. 33: 7.

Dessa wäktare, som Herren tillsatt, woro de trogna propheterna. Trumpeterna beteckna deras wäldiga wäktarerop.

18. Derföre hörer, I hedningar, och akter häruppå, samt med edert folk.

Efter Herrans folk icke wille höra Hans röst, så sammankallar Han hedningarna emot dem.

19. Du jord, hör till: Si, jag will låta komma en olycka öfwer detta folk, nemligen deras förtjenta lön, att de icke akta mina ord, och förkasta min lag.

20. Hwad frågar jag efter rökelse, som kommer af rika Arabien, och efter god kanel, som kommer utaf fjerran land? Edra bränneoffer äro mig icke tacknämliga; och edra offer Behaga mig icke.* *Es. 1: 11; cap. 66: 3. Amos 5: 21. Mich. 6: 6.

All gudstjenst och alla offer, äfwen de dyrbaraste, äro en styggelse inför Gud, då hjertat är bortwändt ifrån Honom. Ebr. 11: 6. Ps. 50: 9–23.

21. Derföre säger HERren alltså: Si, jag will sätta för detta folket en förargelse, der både fäder och barn skola sig tillsammans uppå stöta, och skola förgås, den ene grannen med den andra.

Förargelse betyder här orsak till fall uti jemmer och elände.

22. Detta säger HERren: Si, ett folk warder kommande nordan efter; och ett stort folk skall uppresa sig hardt wid wårt land:* *Jer. 5: 15; cap. 10: 22.

23. De der båge och spets föra: det är grufligt, och utan barmhertighet: de fräsa såsom ett stormande haf, och rida på hästar, rustade såsom krigsfolk emot dig, du dotter Sion.

24. När wi få höra af dem, så stola oss wåra händer nedfalla: oss warder ångest och we, likasom en i barnsnöd.* *Jer. 4: 31; cap. 49: 24; cap. 50: 43.

25. Ingen gånge ut på marken, och ingen ut uppå wägarna: ty det är allestädes osäkert för fiendens swärd.

26. O du mitt folks dotter, drag en säck uppå, och lägg dig i aska; haf sorg* likasom för enda sonen, och beklaga dig likasom de der högeligen bedröfwade äro: ty förderfwaren kommer öfwer oss hasteligen.† *Jer. 4: 8; †cap. 25: 36.

Propheten är i andanom försatt ibland de belägrade, hwilkas förskräckelse och nöd han beskrifwer.

27. Jag hafwer satt dig till en smältare* i mitt folk, det så hårdt är; att du deras wäsende förfara och bepröfwa skall. *Jer. 1: 18; cap. 15: 20.

28. De äro allesamman affällige, wandrande förrädeligen: de äro allesamman förderfwadt koppar och jern.* *Hes. 22: 18.

29. Blåsbälgen är förbränd, blyet förswinner; smältningen är förgäfwes: ty det onda är icke ifrånskildt.

30. Derföre heta de ock ett förkastadt silfwer:* ty HERren hafwer förkastat dem. *Es. 1: 22.

Folket liknas wid förderfwadt jern och koppar, som äro oädla metaller, hwilka icke kunna uthärda stark eld, utan att förderfwas och förswinna. Herrans ord och domar äro elden, cap. 4: 4, och propheten, som förkunnar ordet, är smältaren. Detta folk hade warit ett utwaldt silfwer, som nu war förwandladt till slagg och förkastadt. Blyet, som skulle begagnas till smältning och rening, war förgäfwes, likasom blåsbälgen, nemligen alla de medel, som smältaren anwände, förfelade sin werkan. Elden åstadkom full förstörelse i stället för att rena dessa metaller. Efter foIket icke wille höra Guds ord och renas af nådens eld, så blef just genom detta motstånd synden förökad och olyckan påskyndad genom prophetens werksamhet. Ordet och sakramenterna, nådewerkningar och nåderörelser, straff och wälgerningar af Herran bidraga till att göra menniskan wärre, än hon är, om hon icke genom dessa medel låter den Helige Ande werka till hennes bättring.

7. Capitel.

Falsk förtröstans straff.

Detta är det ord, som skedde till Jeremia af HERran, som sade:

Här börjar en ny afdelning af Jeremia prophetior, som fortgår till slutet af 10:de capitlet; men de uppenbarelser, som här äro uppskrifna, blefwo icke gifna på en gång, utan på olika tider.

2. Gack och statt i porten åt HERrans hus, och predika der detta ordet, och säg: Hörer HERrans ord, alle af Juda, I som gån genom denna porten till att tillbedja HERran.

3. Så säger HERren zebaoth, Israels Gud: Bättrer edert lefwerne, om wäsende,* så will jag bo när eder i detta rum.† *Jer. 18: 11; cap. 26: 13. †2 Chrön. 7: 20.

Då folket icke wille omwända sig, så skulle straffdomarne gå i fullbordan, dock wille Herren wara med sina trogna äfwen i fångenskapen. Men om Israel wille omwända sig, så skulle det så qwarblifwa i landet, och Herren wille i sitt tempel bo ibland dem med sin härlighet och med sin nåd. Will du upplåta för Christus, så will Han bo i ditt hjerta; men då måste afgudarne utkastas. 2 Cor. 6: 15–18.

4. Förlåter eder icke uppå lögn, sägande: Här är HERrans tempel, här är HERrans tempel, här är HERrans tempel:

5. Utan Bättrer edert lefwerne, och wäsende, att I gören hwar annan rätt;

6. Och görer främlingen, den faderlöse och enkan intet öfwerwåld; och utgjuter intet oskyldigt blod i detta rum, och följer icke andra gudar efter, till eder egen skada:

7. Så will jag ewinnerligen bo när eder i detta rum, i landet, som jag edra fäder gifwit hafwer.

8. Men nu förlåten I eder på lögn, den intet nyttig är.

Judarne förlitade sig på sitt tempel, utan trons lif, och denna tillit war en lögn. Då de christna lita på sin christendom, utan sann tro, så säger Herren äfwen till dem: Förlåter eder icke uppå lögn — utan bättrer edert lefwerne och wäsende! Icke blott lefwernet, utan också wäsendet måste bättras, själens och hjertats wäsende måste af Guds Ande undergå en genomgripande förändring, en ny födelse. I det hjerta, som så förändras, will Herren bo.

9. Dertill ären I tjufwar, mördare, horkarlar, och menedare; och röken inför Baal, och följen främmande gudar efter, dem I icke kännen.

10. Sedan kommen I då, och gån framför mig i detta hus, det efter mitt namn nämndt är, och sägen: Det hafwer ingen nöd med oss, medan wi sådan styggelse göra.

11. Hållen I då detta hus,* som efter mitt namn nämndt är, för en mördarekula?† Si, jag ser det wäl, säger HERren. *Es. 56: 7. †Matth. 21: 13. Marc. 11: 17. Luc. 19: 46.

Sådana försök att tjena Gud och afgudarna på samma gång, sådana försök att tjena Gudi och mammon, att wara wänner med både Christus och Belial, äro äfwen i christenheten wanliga. På detta sätt blifwer Herrans tempel en mördaregrop, hjertat, som är skapadt att wara Hans boning, blifwer då en röfwarekula.

12. Går Bort till mitt rum i Silo,* der mitt namn tillförene bott hafwer, och ser till hwad jag der gjort hafwer, för mitt folks Israels ondskas skull. *Jos. 18: 1. 1 Sam. 4: 4, 11. Ps. 78: 60.

13. Efter I nu alle sådane stycken bedrifwen, säger HERren, och jag eder tidt och ofta predika låter, och I wiljen icke höra det; jag ropar, och I wiljen intet swara:* *2 Kon. 17: 13, 14. Ords. 1: 24, 25. Es. 65: 12; cap. 66: 4. Jer. 18: 11, 12; cap. 25: 4; cap. 26: 5.

14. Så will jag sammalunda göra med det hus, som efter mitt namn nämndt är, der I eder uppå förlåten, och med det rum, som jag edra fäder gifwit hafwer, likasom jag med Silo gjort hafwer:* *2 Chrön. 7: 16. Ps. 132: 13. Jer. 26: 6.

15. Och skall kasta eder bort ifrån mitt ansigte, likasom jag bortkastat hafwer alla edra bröder, all Ephraims säd.

Då Herren icke längre hade ett lefwande tempel i Israels folk, så war äfwen det yttre templet utan wärde och betydelse. Så har Herren äfwen i christenheten låtit förödelsen på somliga ställen öfwergå församlingen, så att ordets predikan, sann gudstjenst och sanningens kunskap upphört, såsom i församlingarne i Mindre Asien o. s. w.

16. Och skall du icke bedja för detta folk, ej heller någon klagan eller bön förebära, eller lägga dig ut för dem inför mig; ty Jag will icke höra dig.* *Jer. 11: 14; cap. 14: 11.

Det är en märkwärdig erfarenhet bland sanna trogna, att då de wilja bedja för någon menniska, som är långt kommen i synden, så hindrar Guds ande i somliga fall denna förbön, och de kunna icke bedja. Detsamma gäller äfwen om förbön för hela folk och samhällen, öfwer hwilka straffdomar äro bestämda i Guds rådslut. Då Herren icke will och kan gifwa bönhörelse, så hindras förbönen, bönens ande gifwer dertill ingen kraft, ingen driftighet, ingen trosfrimodighet; utan det går med bönen, såfom då watten utgjutes öfwer ett liten eld, som håller på att tändas. Dock skola alla trogna alltid bjuda till att bedja för sin nästa och i all synnerhet för anhörige, för kyrka och fädernesland. — Så outsägligt stor är Guds kärlek till sina trogna, att Han icke låter dem bedja förgäfwes; sådan makt nedlägger Hans Anda i bönen, att det är såsom om Hans ömma fadershjerta icke kunde uthärda att lemna sina barns böner ouppfyllda; derföre låter Han dem icke bedja, då Han förutser, att den, de bedja för, icke will låta hjelpa sig och då det är emot Hans wishet och rättfärdighet att bönhöra. Derföre märker en erfaren bedjare snart, antingen bönen och förbönen af Herran hindras eller om Han will bönhöra. Detta gäller dock blott med afseende på bön om särskilda ting och i särskilda fall. I afseende på själens frälsning gäller deremot, att man skall alltid bedja och aldrig förtröttas. Se Luc. 18: 1–8.

17. Ty ser du icke hwad de göra i Juda städer, och på gatorna i Jerusalem?

18. Barnen hemta weden, och fäderna göra upp elden; och qwinnorna göra degen, att de skola baka himmelens drottning kakor, och gifwa främmande gudar drickoffer, på det de skola förtörna mig;* *Jer. 44: 17–19.

19. Men de skola icke göra mig der ondt med, säger HERren; utan sig sjelfwa, och skola till skam warda.

Gamla och unga, män och qwinnor woro lika delaktiga i synden. Himmelens drottning war månen, som dyrkades såsom gudinna, och ett slags kakor, som föreställde förmälning mellan sol, och måne, offrades wid nymånadshögtiden. Äfwen dessa bruk woro förenade med ett otuktigt lefwerne, och redan i barndomen och ungdomen inwigdes de arma menniskorna i dessa syndastyggelser.

20. Derföre säger HERren, HERren: Si, min wrede och min grymhet är utgjuten öfwer detta rum, Både öfwer folk och fä, öfwer träd på marken, och öfwer frukten på jorden, och skall brinna, så att ingen skall kunna fläcka det.

Såsom ingen kunde fläcka Sodomselden, 1 Mos. 19: 24, så kunde ingen motstå de straffdomar, hwarmed Herren här hotar detta land.

21. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Görer eder bränneoffer och andra offer tillhopa, och äter kött.

Ehuru mycket I offren och äten kött i edra offermåltider, så skall det dock icke hjelpa eder.

22. Ty på den dagen, då jag förde edra fäder utur Egypti land, hafwer jag intet sagt eller budit dem om bränneoffer och annat offer;* *Es. 1: 11. Jer. 6: 20. Amos 5: 21.

23. Utan detta böd hag dem, och sade: Lyder mina ord, så will jag wara eder Gud, och I skolen wara mitt folk;* och wandrer på alla de wägar, som jag bjuder eder, på det eder skall wäl gå.† *2 Mos. 19: 5. 3 Mos. 26: 12. †5 Mos. 6: 3.

Emedan lydnad ar bättre än offer, så kan intet offer, ingen afgudatjenst, ingen nattwardsgång, inga allmosor, ingen läsning och ingen ön behaga Gud, då hjertat är olydigt emot Honom. Lagen om offren stod ej i främsta rummet, utan de tio buden stodo främst. De, som icke wille hålla dessa bud, woro icke skickliga till att offra, och för de olydiga gällde icke lagen om offren, likasom Herrans föreskrifter om ett gudeligt lefwerne icke angår dem, som wilja behålla sina oomwända hjertan, ty då man will lefwa efter Guds ord med en oomwänd själ, så blifwer deraf intet annat än idel skrymteri. — Det stora wilkoret för enskild och allmän wälfärd, för sällhet och trefnad, såwäl för den enskilde, som för stater och samhällen, är att lyda Herrans ord. I detta ord innehålles icke blott salighetslära, utan äfwen den allrahögsta statsklokhet.

24. Men de wille icke höra, eller böja sina öron härtill, utan wandrade efter sitt eget råd, och efter sitt onda hjertas tycke,* och gingo tillbaka och icke framåt. *Jer. 16: 12.

25. Ja, ifrån den dagen, att jag edra fäder utur Egypti land förde, och intill denna dag, hafwer jag dagligen sändt till eder alla mina tjenare propheterna.* *2 Chrön. 36: 15.

Underwisning och warning låter Herren icke fela. Om än många måste klaga, att trogna lärare äro få, så finnas de dock, och i Herrans ord hafwa wi Jesum sjelf och Hans propheter och Apostlar.

26. Men de wille icke höra, eller böja sina öron, utan äro halsstyfwe, och göra det än wärre an deras fäder.

27. Och om du än allt detta säger dem, så höra de dock intet; ropar du, så swara de dock intet.

28. Derföre säg till dem: Detta är det folk, som HERran sin Gud icke hörer, eller sig bättra will; den rätta läran är platt Borta, och de predika der nu intet mer af.

29. Skär ditt hår af, och kasta det ifrån dig, och jemra dig klageligen på högarna; ty HERren hafwer förkastat och bortdrifwit detta slägtet, der Han öfwer förtörnad är.

Hårets afskärande war ett tecken till sorg. Es. 15: 2; cap. 22: 12. Denna befallning till Jeremia war tillika ett tecken, att stad och land skulle ödeläggas och förlora all sin prydnad. I djup sorg brukade man att på höga ställen yttra högljudda klagorop.

30. Förty Juda Barn göra det ondt är för mina ögon, säger HERren: de sätta sina styggelser uti det hus, som efter mitt namn nämndt är, på det de skola orena det.

Dessa styggelser woro de afgudar, som Judarne insatte i Herrans tempel. Sådana styggelser äro ock alla slags synder, som en menniska hyser i sitt hjertas tempel. Se Hes. 8: 3.

31. Och bygga de altare Tophet uti Hinnoms sons dal, att de skola uppbränna deras söner och döttrar i eld, hwitket jag aldrig bjudit, eller någon tid i sinnet fått hafwer.* *2 Kon. 23: 10. Jer. 19: 5.

Tophet eller Hinnoms barns dal hade detta namn, emedan den ursprungligen tillhört en man wid namn Hinnom och sedan hans efterkommande. Den war hufwudstället, der Baals och Molochs afgudatjenst utöfwades, och der äfwen barn offrades och uppbrändes. 2 Kon. 23: 10. Så skedde under konung Manasse, och det synes, att detta förskräckliga afguderi blifwit förnyadt i Jeremia tid. Dessa afgudafester woro för folket de lustigaste och yraste glädjefester, men denna dal blef förändrad till ett annat bruk på sednare tider; dit utförde man all orenlighet utur staden, och der uppbrändes den genom en ständigt brinnande eld. Derigenom blef Hinnomsdalen en bild af helwetet, dit all orenlighet samlas till outsläcklig eld. Synden är orenlighet, och den upptänder en brand i själen, som redan brinner här i tiden, och den förer till de ewiga qwalen. Under det barnen offrades åt Moloch, öfwerröstades beras jemmerskri genom pukor och cymbaler, stoj och gny. Så qwäfwes samwetets röst, så nedtystas och öfwerröstas på många sätt alla warningar, under det i christenheten otaliga själar offras åt Moloch.

32. Derföre, si, den tiden kommer, säger HERren, att man icke mer skall kalla det Tophet, och Hinnoms sons dal, utan dråpodal; och Tophet skall warda fullt med dödas grifter,* derföre att der intet annat rum på färde är. *Jer. 19: 6, 11.

33. Och detta folks kroppar skola åt himmelens fåglar och djuren på jorden till spis warda,* och ingen skall drifwa dem derifrån. *Jer. 34: 20.

34. Och jag skall uti Juda städer, och på gatorna i Jerusalem, borttaga glädjes och fröjds rop;* och brudgummes och bruds röst; ty landet skall öde wara. *Es. 24: 7, 8. Jer. 16: 9; cap. 25: 10; cap. 33: 11. Hes. 26: 13. Os. 2: 11.

Allt detta blef till en början redan fullbordadt i Jerusalems förstöring af Babylonierna och sedan i förstörelsen genom Romarne. Så förwandlades afgudafesternas fröjderop till jemmerskrän; så slutas syndens yrsel med nöd och pina, gråt och tandagnisslan.

8. Capitel.

Falsk lära, girighet.

På densamma tiden, säger HERren, skall man kasta Juda konungars ben, förstarnas ben, presternas ben, propheternas ben, borgarenas ben i Jerusalem, utur deras grifter:

2. Och man skall förskingra dem under solen, månen, och all himmelens här, hwilka de älskat, och dem tjent, och dem efterföljt, och sökt, och tillbedit hafwa: de skola icke mer upphemtade, och begrafne warda, utan wara träck på jorden.

Grifternas förstörelse war ett tecken till yttersta fiendtlighet. Himmelens här, sol, måne och stjernor hade folket dyrkat, och under himmelens här skola deras ben i straffdomarne förströdde warda. Alla deras afgudar kunde hwarken skydda de lefwande eller de döda.

3. Och alla de qwarlefde af detta onda folk, på ehwad rum de äro, dit jag dem bortdrifwit hafwer, skola hellre wilja wara döda än lefwande, säger HERren Zebaoth.

4. Derföre säg till dem: Detta säger HERren: Hwar är någon, om han faller, den icke gerna står upp igen? Hwar är någon som wilse går, den icke gerna kommer uppå rätta wägen igen?

5. Likwäl will ju detta foIket i Jerusalem gå wilse utan återwändo; de stå så hårdt på den falska gudstjensten, att de icke wilja låta sig derifrån afwända.

Den falska gudstjensten war all den afgudadyrkan, hwartill Israel affallit, och äfwen den skenbart rätta gudstjensten, som nu war idel skrymteri, såsom mångenstädes i christenheten.

6. Jag ser och hörer, att de lära icke rätt; ingen är den som ångrar sin ondska, och säger: Hwad gör jag dock? De löpa alla sitt lopp, likasom en grym häst i striden.

7. En stork under himmelen wet sin tid; en turturdufwa, trana och swala märka sin tid, när de igen komma skola; men mitt folk will icke weta HERrans rätt.

Då menniskan icke will ställa sitt förnuft under trons lydnad, men låter det fångas och bindas i synden, så blifwer hon oförståndigare än djuren och känner icke sin tid och sitt rätta hem. Es. 1: 3.

8. Huru kunnen I dock säga: Wi weta hwad rätt är, och hafwa HERrans lag för oss? Är det dock icke utan lögn, hwad de skriftlärde gifwa oss före.

9. Derföre måste sådana lärare komma på skam, försträckte och fångne warda; ty hwad godt kunna de lära, då de HERrans ord förkasta?

Äfwen då man har Guds ord för sig, men icke will hafwa det i sitt hjerta, så gör man deraf en falsk lära, v. 8, och när man förkastar det för egen del, hwad godt kan man då lära andra?

10. Derföre skall jag gifwa deras hustrur åt främmande, och deras åker åt dem, som dem förjaga skola; ty de fara efter girighet,* den ene med den andra, både små och stora; och både prester och propheter lära falsk gudstjenst;† *Es. 56: 11. †Jer. 6: 13.

11. Och trösta mitt folk uti deras olycka, att de stola det ringa akta, och säga: Det står wäl till, det står wäl till; och det står dock icke wäl till.* *Jer. 6: 14. Hes. 13: 10.

Om denna falska tröst, hvarmed folket insöfwes i otrons och förblindelsens tider, se cap. 6: 14.

12. Derföre skola de komma på skam, att de sådan styggelse bedrifwa; ändock de wilja ostämde wara, och wilja icke skämma sig,* derföre måste de falla hwar öfwer annan; och när jag warder dem hemsökande, skola de falla, säger HERren. *Jer. 3: 3; cap. 6: 15.

13. Jag will så afhemta dem, säger HERren, att inga drufwor skola blifwa qwar på winträdet,* och inga fikon på fikonaträdet,† ja, löfwen skola ock affalla; och det jag dem gifwit hafwer, det skall dem ifrån taget warda. *Es. 5: 1. †Matth. 21: 19. Luc. 13: 6.

Winträd och fikonträd med deras löf och frukter äro wanliga bilder af Judafolket. Se Es. 5: 1–7.

14. Hwar skola wi då bo? Ja, församler eder då, och låt oss draga in uti de fasta städer, och wänta der efter hjelp; ty HERren wår Gud warder oss hjelpande med en bitter dryck,* att wi så synda emot HERran. *Jer. 9: 15; cap. 23: 15.

Så talar nu folket i sin otro. Den bittra drycken eller dwalakalken beskrifwes utförligare Jer. 25: 15–29.

15. Ja, förlåter eder deruppå, att det skall ingen nöd hafwa, ändock intet godt förhanden är; och att I skolen helade warda, ändock icke annat än onda sår förhanden är.* *Jer. 14: 19.

De trösta sig till det yttersta med falska förhoppningar.

16. Man hörer allaredan ifrån Dan gny* af deras hästar, och deras hingstar skria, så att hela landet bäfwar derför; och de komma, och skola uppfräta landet med allt det deruti är, staden samt med alla dem, som deruti bo. *Jer. 4: 15.

Propheten ser i uppenbarelsens ljus de fiendtliga härarna och hörer deras gny.

17. Ty si, jag skall sända ormar och basilisker ibland eder, de icke beswurne* äro; de skola stinga eder, säger HERren. *Ps. 58: 5, 6.

De arga, bittra fienderna liknas wid ormar och basilisker. Om ormars beswärjning se Ps. 58: 6.

18. Så skall jag hugswala mig af min ångest och hjertans sorg.

Grt.: O, hwar finner jag hugswalelse i min ångest, i mitt hiertas sorg! Propheten utbrister i dessa brutna klagoljud af öm kärlek och deltager i deras ångest, öfwer hwilka denna nöd skulle komma; han bäfwar med de bäfwande, han sörjer med de sörjande och lider med de lidande.

19. Si, mitt folks dotter skall ropa ifrån fjerran land: Will nu HERren icke mer wara (Gud) i Zion? Eller skall det ingen konung mer hafwa? Ja, hwi hafwa de så förtörnat mig med sina beläten, och främmande fåfänga gudstjenst?

Här beskrifwer propheten, huru det fångna folket skulle klagande fråga i fjerran land, och huru Herren derpå swarar.

20. Skördetiden är framliden, sommaren är sin wäg; och oss är ingen hjelp kommen.

Dessa ord utgjorde ett wanligt ordspråk om felslagna förhoppningar, såsom då i en swår hungersnöd åter en sommar går förbi, utan att gifwa frukt till nödens stillande. Så skulle ock för det belägrade och sedan fångna folket det ena året efter det andra gå förbi, utan att den wäntade hjelpen komme.

21. Mig ömkar swårligen, att mitt folk så förderfwadt är; jag grämer mig och hafwer ganska ondt.

22. Är då nu ingen salfwa* i Gilead? Eller är der ingen läkare? Hwarföre är då mitt folks dotter icke helad? *Jer. 46: 11.

Folkets jemmerliga tillstånd jemföres med en slagen, som är betäckt med sår. Salfwan i Gilead, eller den såsom läkemedel för sår berömda balsam, som utflyter af balsambusken, hwilken ymnigt wäxer på Gileads berg, är en bild af den hjelp och de andeliga läkemedel, som folket behöfde. Samma liknelser brukas ofta för att beskrifwa en syndares tillstånd, hwilkens hjerta är förkrossadt och sargadt, och den helbregdagörande nåden, hwarmed den himmelske läkaren, såsom med en kostelig salfwa, helar syndasåren, rättfärdiggör och pånyttföder menniskan och gör henne till en frisk och lycklig medlem af helgamannasamfund. Mot synden och döden hjelper intet annat läkemedel än Christi rättfärdighet, Hans Andas nåd och Hans lekamen och blod. Skynda till Honom, du sargade och förkrossade hjerta! För dig är hos Honom läkedom i beredskap!

9. Capitel.

Juda laster straffas.

Ack! det jag watten nog hade i mitt hufwud, och mina ögon wore en tårekälla, att jag natt och dag begråta måtte de slagna i mitt folk.* *Es. 22: 4. Jer. 4: 19; cap. 14: 17. Klagow. 1: 16; cap. 2: 18.

Så gick folkets tillkommande lidande den skådande propheten till hjertat. Se cap. 8: 18. Icke hårdhet och kärlekslöshet är det, då ordets rätte tjenare i Herrans namn uppriktigt framhålla den rättfärdige Gudens hotelser och de straff, som nödwändigt komma öfwer alla obotfärdiga; det är icke kärlekslöshet, utan trohet i embetet och deltagande, sörjande kärlek!

2. Ack, det jag ett herberge hade i öknen, så wille jag öfwergifwa mitt folk, och draga ifrån dem;

Ty de äro allesammans horkarlar, och en arg hop.

Under den djupa sorgen öfwer folkets förfall önskade propheten att wara skiljd ifrån dem; deras synder woro honom till pina.

3. De skjuta med sina tungor allesammans lögn, och ingen sanning, och fara allt med wåld i landet; och gå ifrån den ena ondskan till den andra, och akta mig intet, säger HERren.

4. Hwar och en tage sig wara för sin nästa, och tro icke heller sin broder; ty en broder undertrycker den andra, och en wän förråder den andra.* *Jer. 12: 6. Mich. 7: 5, 6. Matth. 10: 36.

5. En wän gäckar den andra, och talar icke ett sannt ord; de winlägga sig derom, huru den ene skall bedraga den andra; och dem tyckes illa wara, att de ännu icke kunna göra det wärre.

Dem tyckes illa wara o. s. w., grt.: De trötta sig med att göra det ondt är; de äro ifriga och spara ingen möda.

6. Det är allestädes bedrägeri ibland dem, och för bedrägeris skull wilja de icke känna mig, säger HERren.

7. Derföre säger HERren Zebaoth alltså: Si, jag will smälta och probera dem; ty hwad skall jag annars göra, medan mitt folk så ställer sig?

Se cap. 6: 27—30.

8. Deras falska tungor äro mordskott;* med sin mun tala de wänligen med sin nästa; men i hjertat wakta de efter honom.† *Ps. 120: 4. †Ps. 12: 1, 3. Ps. 28: 3.

Se Jac. 3.

9. Skulle jag nu icke sådant hemsöka uppå dem, säger HERren; och skulle min fjäl icke hämnas öfwer sådant folk, som detta är?* *Jer. 5: 9.

10. Jag måste gråta och jemra mig på bergen; och beklaga mig wid de fäbodar i öknen; ty de äro så platt förhärjade, att der bor ingen mer: och man hörer der nu intet färop mer; både himmelens fåglar och djuren äro alle borta.* *Jer. 4: 25, 29; cap. 12: 4.

Fortsättning af prophetens klagan, v. 1, 2, under det han förkunnar Herrans hotelser, v. 7—9.

11. Och jag skall göra Jerusalem till en stenhop, och till en drakaboning;* och skall ödelägga Juda städer, att der ingen inne bo skall. *Es. 34: 13. Jer. 26: 18. Mich. 3: 12.

12. Ack! att nu någon wis wore, och lade det uppå hjertat,* och förkunnade hwad HERrans mun till honom säger: Hwarföre dock landet så förderfwadt och förhärjadt warder, likasom en ödemark, der ingen wistas? *Ps. 107: 43.

13. Och HERren sade: Derföre att de öfwergifwa min lag, som jag dem föregifwit hafwer, och lyda icke mina ord, och lefwa der ej heller efter;

14. Utan följa sitt hjertas tycke, och Baalim, såsom deras fäder dem lärt hafwa.

Baalim betyder Baal-afgudar.

15. Derföre säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Si, jag skall spisa detta folket med malört; och gifwa dem galla dricka.* *Jer. 8: 14; cap. 23: 15; cap. 25: 15.

På syndens orena dryck, Uppb. 17: 4, och förblindelsens dwalakalk följer straffets och lidandets malört och galla. Detta kan ingen syndare undwika utan att fly till Honom, som för oss drack galla och tömde den oändliga pinans kalk, på det wi måtte frälsas och få dricka watten med glädje utur helsobrunnen. Es. 12: 3.

16. Jag skall förskingra* dem ibland hedningarna, hwilka hwarken de eller deras fäder känna; och skall sända swärd efter dem, till dess det blifwer ute med dem. *3 Mos. 26: 33. 5 Mos. 28: 64.

17. Så säger HERren Zebaoth: Skaffer och beställer gråterskor,* att de komma; och sänder efter dem, som det wäl kunna; *2 Chrön. 35: 25. Amos 5: 16.

18. Och begråta oss med hast, att wåra ögon måga rinna med tårar, och wåra ögonhwarf flyta med watten;

19. Att man må höra en klagogråt i Zion, nemligen alltså: Ack! huru äro wi så platt förstörde och till skam wordne? Wi måste rymma landet, ty wåra boningar äro nederslagna.

20. Så hörer nu, I qwinnor, HERrans ord, och edra öron satte Hans muns tal; lärer edra döttrar gråta, och den ena läre den andra klagogråt, nemligen alltså:

21. Döden är igenom wåra fönster infallen, och uti wåra palats kommen, till att dräpa barnen på gatorna, och ynglingarna i gränderna.

Denna vers är den klagowisa, som de skulle uttala i den stora och allmänna jemmern. I sorgefall kallade man gråterskor, som på gatorna utstötte häftiga klagorop; men nu uppmanas alla qwinnor till klagan, ja, äfwen sina döttrar, de unga och af naturen glada, måste de lära att deltaga i jemmerropen.

22. Säg: Så säger HERren: Menniskors kroppar skola ligga såsom träck på marken, och såsom kärfwar efter skördemannen, dem ingen upptager.

23. Detta säger HERren: En wis berömme sig icke af sin wishet; en stark berömme sig icke af sin starkhet; en rik berömme sig icke af sin rikedom;

24. Utan den som sig berömma will, han berömme sig deraf, att han wet och känner mig,* att jag är HERren, som gör barmhertighet, rätt och rättfärdighet på jorden; ty sådant behagar mig, säger HERren. *1 Cor. 1: 31. 2 Cor. 10: 17.

Då Herren hemsöker, hjelper ingen mensklig wishet, starkhet och rikedom. All höghet, som sätter sig upp emot Gud, måste förnedras, se Es. 2: 11–17; men dem, som förödmjuka sig inför Honom, will Han upphöja. 1 Pet. 5: 6.

25. Si, den tid kommer, säger HERren, att jag hemsöka skall alla de omskurna med de oomskurna:

26. Nemligen: Egypten, Juda, Edom, Ammons barn, Moab, och alla dem, som bo uti de rum i öknen;* ty alla hedningar hafwa oomskuren förhud; men hela Israels hus hafwer oomskuret hjerta.† *Jer. 25: 23, 24. †Jer. 4: 4. Rom. 2: 28, 29.

Alla de, som bo uti de rum i öknen, grt.: Alla som hafwa håret skuret hörnwis, hwilka bo i öknen. Hedningarne hade sitt hår skuret i figurer till afgudarnes ära. Detta war för Israel förbjudet. Se 3 Mos. 19: 27. Judafolket pockade derpå, att de woro Judar och hörde till omskärelsen, och att de således woro ett mycket bättre folk än alla hedningar; men här ställer Herren sjelf Judafolket och hedningarne i jemnbredd med hwarandra. Otrogna och obotfärdiga christna med hedniska hjertan och hedniskt lefwerne äro äfwen hedningar.

10. Capitel.

Icke afgud, utan Herren.

Hörer hwad HERren säger till eder, I af israels hus.

2. Detta säger HERren: I skolen icke lära hedningarnas sätt,* och skolen icke frukta eder för himmelens tecken,† såsom hedningarna frukta. *3 Mos. 18: 3. †Es. 47: 13.

Det war en widskepelse, som stod i oskiljaktigt Sammanhang med hedningarnas afgudalära, att de af himlakropparnas ställning till hwarandra och af sol- och månförmörkelser, samt andra tecken på himmelen eller på jorden, trodde sig kunna upptäcka enskilda menniskors och hela rikens lycka och öden. För denna widskepelse warnar Herren sitt folk. Guds folk skall tro på Gud, och icke på tecken och icke på ödet!

3. Ty hedningarnas gudar äro icke utan fåfänglighet;* de hugga ett träd i skogen, och mästaren gör det till med en yxa; *Es. 40: 19; cap. 44: 9, 10.

4. Och pryder det med silfwer och guld, och fäster det wid med naglar och hamrar, att det icke omkull falla skall.

5. Sådant är nu intet annat än öfwerdragna stoder; de kunna intet tala;* så måste man ock bära† dem; ty de kunna icke gå; derföre skolen I icke frukta eder för dem; förty de kunna hwarken hjelpa eller stjelpa. *Ps. 115: 5. Es. 41: 28. †Es. 46: 1, 7.

Afgudabilderna woro träbeläten, öfwerdragna med guld eller silfwer, eller med något annat.

6. Men dig, HERre, är ingen lik;* du är stor, och ditt namn är stort, och du kan bewisa det med gerningarna. *Ps. 86: 8, 10.

7. Ho skulle icke frukta dig, du hedningarnas konung?* Dig skall man ju lyda; ty ibland alla hedningarnas wisa, och i alla konungariken är ingen din like. *Jer. 10: 10. Uppb. 15: 4.

8. De äro allesammans dårar och galne;* ty ett träd måste ju wara en platt fåfäng gudstjenst.† *Ps. 115: 8. †Es. 41: 29. Hab. 2: 18. Zach. 10: 2.

9. Silfwerskifwor förer man till på hafwet; guld ifrån Uphas, af mästare och guldsmeder beredt; gult silke och purpur kläder man uppå dem; och äro alltsammans slöga mäns werk.

Slöga mäns werk, d. ä. Slöjdemäns werk, werk af män, som äro kunniga och skickliga att göra arbeten af trä och metaller. Bland hedningarne är det ett särskildt handtwerk att göra afgudar. Uphas, d. ä. guld från Indien, från Wipaca [et]c.

10. Men HERren är en rätt Gud, en lefwande Gud, en ewig konung; för Hans wrede bäfwar jorden, och hedningarna kunna icke fördraga Hans trug.* *Nah. 1: 5.

11. Så säger nu alltså till dem: De gudar, som himmel och jord icke gjort hafwa, förgånge af jorden, och under himmelen.

Att alla afgudar måtte förgås ifrån jorden, borde redan wara en from Judes önskan och bön; huru mycket mer bör icke detta wara en christens dagliga bön! Detta war fromma Judars bön i Chaldeen.

12. Men Han hafwer gjort jorden genom sin kraft, och werldens krets beredt genom sin wishet; och utsträckt himmelen genom sitt förstånd.* *1 Mos. 1: 1, 6. Jer. 51: 15.

13. Då Han dundrar, så är mycket watten under himmelen, och drager upp dimman ifrån jordens ända; Han gör ljungelden i regnet; och låter komma ifrån hemliga rum.* *Ps. 135: 7. Jer. 51: 16.

Så framhåller propheten Guds allmakt emot afgudarnes wanmakt.

14. Alla menniskor äro dårar med sin konst, och alla guldsmeder stå med skam med sina beläten; ty deras beläten äro bedrägeri, och hafwa intet lif.

15. Det är alltsammans ett fåfängt och bedrägligt werk; de måste förgås, då de hemsökte warda.* *Es. 42: 17; cap. 44: 10; cap. 45: 16. Jer. 51: 18.

16. Men sådan är icke Han, som Jacobs lott är; utan Han är den, som all ting skapat hafwer, och Israel är Hans arfwedel; Han heter HERren Zebaoth.

Arfwedel, grt.: mätesnöre. Genom mätesnöre utdelades fastighetsarf. Bland jordens folk skar Gud förbehållit sig Israels folk såsom sin särskilda lott.

17. Tag din handel bort utur landet, du som bor i den fasta (staden).

Här börjar warningen på nytt. Äfwen de, som bodde i fästningsstaden Jerusalem, skulle icke trösta sig med falska förhoppningar, utan bereda sig på flykt och fångenskap.

18. Ty så säger HERren: Si, jag skall i denna resa bortslunga landets inbyggare, och så plåga dem, att de det känna skola.

Bortslunga är en förskräcklig bild af den våldsamma hastighet, hwarmed folket skulle bortföras, eller liksom bortslungas ifrån sitt fädernesland.

19. Ack! min jemmer och hjertans sorg; men jag tänker, att det är min plåga; jag måste lida henne.

Se cap. 9: 1. Så klagar propheten i folkets namn.

20. Mitt tjäll är förstördt, och alla mina tåg äro sönder; mina barn äro borta, och icke mer förhanden; ingen upprättar min hydda igen, och mitt tjäll når ingen upp igen.

21. Ty herdarne äro till dårar wordne och fråga icke efter HERran; derföre kunna de ock intet rätt lära,* utan förskingra hjorden. *Jer. 8: 9.

Tåg betyder tälttågen. Liknelserna äro här tagna af det Österländska herdelifwet. Hela det jordiska lifwet är en wandring för menniskan; ty hon måste hädan och hafwer här ingen waraktig stad. Herdarne äro folkets regenter och lärare, som genom synden sjelfwe blifwit dårar.

22. Si, ett rykte kommer, och ett stort bäfwande af det landet norr ut,* att Juda städer skola ödeläggas, och till drakaboningar warda.† *Jer. 1: 14; †cap. 9: 11.

Fienden kommer från nordan. — Drakaboningar betyder, att staderna skulle blifwa förwandlade till grushögar, i hwilka ormar och wilddjur skulle hafwa sitt tillhåll.

23. Jag wet, HERre, att menniskans wäg står icke till henne; och det står i ingen mans makt, huru han wandra eller sin gång styra skall.* *Ords. 20: 24.

Se Ps. 32: 8.

24. Näps mig, HERre, dock med måttlighet,* och icke uti din grymhet!† på det du icke skall platt göra mig till intet. *Jer. 30: 11. †Ps. 6: 2. Ps. 38: 2.

Se Ps. 6: 2. Ps. 38: 2. Så skall den af Herran förödmjukade bedja om förskoning och förbarmande och icke knota mot Hans skickelser.

25. Men gjut din wrede ut öfwer hedningarne, som icke känna dig; och öfwer de slägten, som icke åkalla ditt namn; ty de hafwa uppfrätit och uppswulgit Jacob; de hafwa gjort en ände med honom och hans boning förödt.* *Ps. 79: 6, 7. Es. 64: 10.

Denna bön har samma betydelse, som bönen emot fienderna på många ställen i Psalmerna, se Ps. 79: 6, 7, att hedningarne måtte antingen blifwa omwände och införlifwade med himmelriket, eller förlora sin makt att förderfwa Guds folk och stå emot Guds rike.

11. Capitel.

Förbund brytes, Jeremia fara.

Detta är det ord, som till Jeremia skedde af HERran, som sade:

2. Hörer detta förbunds ord,* att I mågen säga dem till Juda och Jerusalems inbyggare; *5 Mos. 27: 26. Gal. 3: 10.

3. Och säg till dem: Så säger HERren Israels Gud: förbannad ware den, som icke lyder detta förbunds ord,

4. Som jag edra fäder böd på den dag, jag dem utur Egypti land förde, utur jernugnen,* och sade: Hörer min röst, och görer som jag eder bjudit hafwer; så skolen I wara mitt folk, och jag witt wara eder Gud;† *5 Mos. 4: 20. 1 Kon. 8: 51. †2 Mos. 19: 5. 5 Mos. 29: 13.

5. På det jag må hålla den ed, som jag edra fäder swurit hafwer,* till att gifwa dem ett land, der mjölk och honung uti flyter, såsom det i denna dag för ögon är. Jag swarade och sade: Ja, HERre, det ske alltså. *1 Mos. 15: 7; cap. 26: 3; cap. 28: 4.

Med ordet I, v. 2. menas Jeremias och andra trogna propheter i folket. Om det ordet förbannad, v. 3, se 5 Mos. 27: 26. Synden är skiljsmessa ifrån Gud. Den, som utesluter sig sjelf från förbundet med Gud, ådrager sig derigenom friwilligt den förbannelse, som synden medförer. Den, som genom tron är innesluten i förbundet, är frälst och wälsignad; den, som står utom förbundet, är ett wredens barn och är ännu under lagens förbannelse. Gal. 3: 10. Trons förbund med Gud war nödwändigt till frälsningen, såwäl i det Gamla som i det Nya Testamentet, fästan förbundets grundwal då war mindre klart uppenbarad än nu.

6. Och HERren sade till mig: Predika alla dessa orden uti Juda städer, och uppå gatorna i Jerusalem, och säg: Hörer detta förbunds ord, och görer derefter.

7. Ty jag hafwer betygat edra fäder, ifrån den dagen, jag dem utur Egypti land förde, intill denna dag, och betygade städse, och sade: Hörer min röst.

8. Men de hörde intet, och böjde ej heller sina öron härtill, utan hwar och en gick efter sitt onda hjertas tycke; derföre will jag ock öfwer dem gå låta alla detta förbunds ord, det jag dem böd, att de göra skulle, och de dock derefter icke gjort hafwa.

Den, som icke genom tro och lydnad emottager förbundets wälsignelse: har öfwer sig den förbannelse, som förbundsorden förkunna öfwer de otrogna. Se Marc. 16: 16. Joh. 3: 18.

9. HERren sade till mig: Jag wet wäl, huru de i Juda och Jerusalem gadda sig tillhopa.

10. De wända sig till sina förfäders synder, hwilka mina ord ej heller höra wille; utan följde också andra gudar efter, och tjente dem; alltså hafwer Israels hus och Juda hus nu (allestädes) brutit mitt förbund,* det jag med deras fäder gjort hafwer. *Jer. 9: 13.

11. Derföre si, säger HERren: Jag will låta en olycka gå öfwer dem, den de icke undkomma skola; och när de ropa till mig, så will jag icke höra dem.* *Ps. 18: 42. Ords. 1: 28. Es. 1: 15. Jer. 14: 12. Hes. 8: 18. Mich. 3: 4.

Förut hade de låtit Herran genom propheterna ropa förgäfwes, men slutligen ropa de i straffdomen förgäfwes om räddning. Men genom sann bättring och tro kunde hwar och en, som wille, ännu söka och finna nåd till själens frälsning, fastän det war för sent att bedja om frälsning från det timliga straffet öfwer folket.

12. Så låt då Juda städer, och Jerusalems inbyggare gå bort, och ropa till de gudar, åt hwilka de rökt hafwa; men de skola icke hjelpa dem i deras nöd. *5 Mos. 32: 37, 38.

13. Ty så många städer, så många gudar hafwer du, Juda;* och så många gator, som i Jerusalem äro, så många blygdealtare hafwen I uppsatt, till att röka för Baal. *Jer. 2: 28.

Så hafwa hedningarne en stor mängd små afgudar och altaren på alla gator, utom de stora afgudarna i deras tempel. Så har hwarje från Herran affallet folk både otaliga enskilda synder och stora samhällssynder.

14. Så bed nu du icke för detta folk, och haf ingen åkallan eller bön för dem;* ty jag will icke höra dem, när de ropa till mig i sin nöd. *Jer. 7: 16; cap. 14: 11.

Se Jer. 7: 16.

15. Hwad hafwa mina wänner till att skaffa i mitt hus? De bedrifwa all skalkhet, och mena, det heliga köttet skall taga det bort af dem; och när de illa göra, så äro de glade deröfwer.

Om ordet wänner se Matth. 22: 12. Då de obotfärdiga Judarne på den tiden syndade, så trodde de, att det heliga köttet af offren skulle borttaga synden ifrån dem. Så tro många okunniga namnchristna, att de genom gudstjenst, skriftermål och nattwardsgång skola utan bättring få förlåtelse för sina synder! men dermed synda de ännu mera, ja, de blifwa säkra i synden!

16. HERren kallade dig ett grönt, skönt, fruktsamt oljoträd; men nu hafwer Han med ett stort mordskri upptändt en eld deromkring, så att dess qwistar måste förderfwade warda.

Såsom ett träd förtorkar, då ett eld upptändes deromkring, så skulle Judafolket borttorka och förderfwas genom krigets låga.

17. Ty HERren Zebaoth, som dig planterat hafwer, hafwer lofwat dig ondt, för israels hus, och Juda hus ondskas skull, den de bedrifwa, så att de förtörna mig, i det de röka för Baal.

18. HERren hafwer mig det uppenbarat, så att jag det wet; och wiste mig, hwad de hafwa för händer:

19. Nemligen, att de wilja slagta mig, likasom ett armt får: ty jag wisste icke, att de emot mig rådslagit hade, och sagt: Låt oss förderfwa trädet med sin frukt; och utrota honom utur de lefwandes land, att på hans namn skall aldrig mer tänkt warda.

Gud sjelf, som gaf propheten de uppenbarelser, han skulle förkunna, uppenbarade också för honom de lidanden, som derföre skulle öfwergå honom. Det förblindade folket frågade icke efter Gud, utan wille hämnas på Hans budbärare.

20. Men du, HERre Zebaoth, du rättwise domare; du som bepröfwar njurar och hjerta,* låt mig se din hämnd öfwer dem: ty jag hafwer befallt dig min sak. *1 Sam. 16: 7. Ps. 7: 10. Jer. 17: 10; cap. 20: 12. Uppb. 2: 23.

Hämnden är min, jag skall wedergälla det, säger Herren. Icke af mensklig hämndlystnad, utan af nit om Guds ära talar propheten om hämnd. Det war Herrans ord han förkunnade, han war angelägen, att den helige och sannfärdige Gudens namn måtte blifwa helgadt och fruktadt.

21. Derföre säger HERren alltså emot dem i Anathoth, hwilka efter ditt lif stå, och säga: Spå oss intet i HERrans namn, om du annars icke dö will af mara händer.

Det war i Anathoth, i prophetens egen fädernestad, förföljelsen mot honom först utbröt. Se cap. 1: 1.

22. Derföre säger HERren Zebaoth alltså: Si, jag will hemsöka dem: deras unga män skola med swärd dräpne warda, och deras söner och döttrar af hunger dö;

23. Så att intet af dem skall qwar blifwa: ty jag skall låta en olycka gå öfwer dem i Anathoth, på det året då de stola hemsökte warda.

De, som förfölja ordets tjenare, bewisa dermed sitt hat emot Gud sjelf och emot Hans ord. Se Ebr. 10: 29, 30.

12. Capitel.

Ondas lycka snart ändad.

HERre, om jag än med dig wille till rätta gå, så behåller du dock rätten; likwäl måste jag tala med dig om rätten: Hwi går det de ogudaktiga så wäl, och de föraktare hafwa allahanda nog?* *Job 21: 7. Ps. 73: 3. Hab. 1: 13. Mal. 3: 15.

Denna fråga uppstiger stundom äfwen i de frommaste hjertan under swåra pröfningar, fastän de wäl weta, att Herren är både barmhertig och rättfärdig. Sådana tankar utgöra en del af pröfningen. Jobs bok och Ps. 73 innehålla utförligare swar på dessa frågor.

2. Du planterar dem, att de rota sig, och wäxa, och bära frukt: du låter dem mycket tala om dig, och du näpser dem icke:

Grt.: Du är nära deras mun, men fjerran från deras njurar. Njurarne beteckna känsla och samwete. Somliga tala i skrymteri mycket om Herran, och andra tala i sin ogudaktighet många fräcka hädelser, innan näpsten kommer.

3. Men mig, HERre, känner du, och ser mig, och pröfwar mitt hjerta för dig: men dem låter du gå fri, likasom får, att de skola slagtade warda; och skonar dem, på det de skola dräpne warda.

Så swarar nu propheten sjelf på frågan i v. 1.

4. Huru länge skall dock landet stå så jemmerligen, och gräset på marken allestäds borttorkas för inbyggarenas ondskas skull; att både djur och fåglar der icke mer äro?* Ty de säga: Ja, han wet mycket, huru oss gå skall! *Es. 24: 6. Jer. 4: 25; cap. 7: 20; cap. 9: 10.

De sista orden i denna vers innehålla folkets bespottelse emot propheten. De förkastade hans prophetior, såsom om de blott warit hans egna inbillningar.

5. Om de göra dig plats, som till fots gå, huru will dig gå, då du med resenärer löpa skall? Och om du söker efter säkerhet uti det land, der frid är; hwad will då med dig warda wid den högmodiga Jordanen?* *Jer. 49: 19; cap. 50: 44.

Om de göra dig trötta, som gå till fots, huru skatt det gå med dig, då du måste springa med ryttare o. s. w. — Den högmodiga Jordan, d. ä.: farlig belägenhet, såsom det war farligt att wada öfwer Jordan i wattuflödets tid, då den war full och brusande. Om du fruktar dig, medan förföljelsen är ringa och faran obetydlig, huru skall det gå med dig, då faran blir stor! Om du fruktar dig för det swaga folket i Anathoth, huru skall det gå, när konung och förstar förfölja dig! Jeremia föreställer sig sjelf sålunda sin swåra belägenhet, som han förutsåg snart skulle blifwa ännu swårare. Så swäfwa många af Guds folk i farhåga under sina pröfningar, och frukta, att de skola affalla från Herran, då nöden blifwer ännu större. Men ju större nöden blifwer, desto mera nåd och kraft gifwer Gud.

6. Ty dina bröder, och din faders hus förakta dig och och ropa Jadut* öfwer dig; derföre tro du dem icke, om de än tala wänligen med dig.† *Jer. 15: 10; †cap. 9: 4.

Jadut war ett bespottelserop.

7. Derföre hafwer jag måst öfwergifwa mitt hus, och ska mitt arf, och gifwa min älskliga själ uti fiende hand.

Min älskliga själ, grt.: det som min själ älskar, nemligen hus, hem och fädernearf. Jeremia blef förföljd; Christus sjelf blef af sitt folk hatad och korsfäst.

8. Mitt arf är mig wordet såsom ett lejon i skogen, och ryter emot mig; derföre är jag det harmse worden.

9. Mitt arf är såsom en spräcklig fågel, om hwilken fåglarna församla sig: upp, och församler eder, alla djur på marken; kommer, och äter.

Har mitt folk blifwit en roffågel, som förföljer den oskyldiga dufwan (de trogna i landet), så skall det blifwa omgifwet af starkare roffåglar, ja, af stora wilddjur, af mäktiga fiender.

10. Många herdar hafwa förderfwat min wingård, och förtrampat min åker; de hafwa gjort min sköna åker till en öken; de hafwa gjort honom öde.

Dessa herdar, som förderfwat wingården, äro alla ogudaktiga ledare, alla falska prester och propheter, och sedan de fiendtliga härar, som utföra syndastraffets hotelser, såsom då herdar insläppa sina hjordar på ett wanmäktigt, besegradt folks åkrar och ängar, propheten ser olyckan, såsom om den redan wore skedd.

11. Jag ser allaredan, huru jemmerligen han förödd är: ja, hela landet är öde; men ingen will lägga det uppå hjertat.

12. Ty de förderfware komma öfwer alla högar i öknen, och, HERrans frätande swärd ifrån den ena landets ända intill den andra; och intet kött skall frid hafwa.

Herrans frätande swärd är fiendens swärd, som Herren begagnade. Intet kött, d. ä.: ingen menniska bland dem, som äro kött och icke wilja låta Herrans anda straffa sig. 1 Mos. 6: 3.

13. De så hwete, men tistel skola de uppskära; de göra sig omak nog, men de skola icke nyttja det; de skola icke glädjas af sin årswäxt,* för HERrans grymma wredes skull. *3 Mos. 26: 16. 5 Mos. 28: 38. Mich. 6: 15. Hagg. 1: 6.

14. Detta säger HERren emot alla mina onda grannar, som antasta den arfwedel, som jag åt mitt folk Israel utskiftat hafwer: Si, jag skall rycka dem utur deras land, och taga Juda hus midt ut ifrån dem.

Efter hotelserna öfwer det affälliga Judafolket komma här hotelser öfwer de obarmhertiga fienderna. Grannfolk, Moabiter och Ammoniter [et]c. anföllo Judafolket på samma gång som Babylonierna. Fröjda dig icke, du som begagnas till ett tuktande ris emot någon af Guds folk. Din stund kommer Snart!

15. Och när jag hafwer uttagit dem, skall jag åter förbarma mig öfwer dem och skall låta hwar och en komma till sin arfwedel, och till sitt land igen.

Uttagit dem, nemligen Israels folk, som åter skall förlossas. Se Hes. 36: 7–38.

16. Och det skall ske, om de lära af mitt folk, att de swärja wid mitt namn:* Så wisst som HERren lefwer; likasom de tillförene hafwa lärt mitt folk swärja wid Baal; så skola de uppbyggas ibland mitt folk. *Es. 19: 18.

Se Jer. 4: 2.

17. Men om de icke höra wilja, så skall jag det folket utrycka, och förgöra det, säger HERren.

Se Es. 60: 12. Zach. 14: 17, 18. Löftet i v. 15 syftar äfwen på hedniska folk, att hwart och ett folk, som will höra Herrans ord och genom hemsökelserna låter tukta sig till bättring, skall få en skön arfwedel.

13. Capitel.

Jeremia gördel, hot, klagan.

Detta säger HERren till mig: Gack bort, och köp dig en linnegjording, och gjorda dina länder dermed; och gör honom icke wåt.

Förklaringen om denna förebildliga handlings betydelfe står i v. 9—11. Gördeln skulle icke göras wåt, på det ingen måtte tänka, att den blifwit förderfwad af röta.

2. Och jag köpte en gjording, efter HERrans befallning, och band honom kring ont mina länder.

3. Så skedde HERrans ord andra gången till mig, och sade:

4. Tag den gjordingen, som du köpt, och om dina länder bundit hafwer, och statt upp, och gack bort till Phrath, och göm honom der uti en stenklyfta.

I sådana stenklyftor är merändels i Österlanden luften så torr, att det, som der förwaras, kan blifwa oförderfwadt i årtusenden.

5. Jag gick åstad och gömde honom inwid Phrath, som HERren mig bjudit hade.

6. Men en lång tid derefter sade HERren till mig: Statt upp och gack bort till Phrath, och tag den gjordingen igen, som jag jag dig der bortgömma.

7. Jag gick bort till Phrath, och grof honom upp, och tog gjordingen af det rum, der jag honom lagt hade; och fi, gjordingen war förderfwad, få att han icke mer dugde.

Denna gördel hade alltså blifwit förderfwad på helt annat sätt, än genom fuktighet.

8. Då skedde HERrans ord till mig, och sade:

9. Detta säger HERren: Likaså skall jag förderfwa den stora högfärden i Juda och Jerusalem.

10. Det onda folket, som mina ord icke höra wilja, utan gå efter sitt hjertas tycke, och följa andra gudar, till att tjena och tillbedja dem, de skola warda likasom gjordingen, den icke mer duger.

11. Ty likasom en man binder gjordingen om sina länder: alltså hafwer jag, säger HERren, omgjordat mig hela Israels hus, och hela Juda hus, att de skalle wara mitt folk, till ett namn, lof och ära; men de wille icke höra.

Denna bild är outsägligen skön; Guds folk är likasom en gördel omkring Herrans länder! Sådant war Guds förbund med detta folk, att Han wille hafwa det till sin ära och prydnad, såsom gördelen i Österlanden är på en gång ett wäsendtligt stycke af beklädningen till de öfriga klädernas sammanhållning och tillika en prydnad. Denna gördel war nu förderfwad, folket hade fallit i Babyloniernas afgudadyrkan. Detta antydes dermed, att gördelen gömdes wid floden Euphrath, ty wid denna flod låg Babylon. Och att gördelen blef förderfwad i en stenklyfta, betyder, att Judafolket till en stor del i hemlighet dyrkade afgudar, under det de skrymtaktigt i yttre måtto fortsatte den sanna gudstjensten. Denna liknelse wisar också Guds ömma wård om sitt folk, såsom man aktar sin gördel från orenhet, wäta m. m., men att det war en rättwis wedergällning, då folket fördes i fångenskap till Babylon, såsom straffet alltid står i samband och slägtskap med den synd, som är dess orsak. Hwarmed någon syndar, dermed blifwer han straffad.

12. Så säg dem nu detta ordet: Detta säger HERren Israels Gud: Alla leglar skola med win fyllde warda; så skola de säga till dig: Ho wet det icke, att man skall fylla leglarna med win?

13. Så säg till dem: Detta säger HERren: jag skall fylla alla dem, som i detta land bo; konungarna som på Davids stol sitta; presterna och propheterna, och alla Jerusalems inbyggare, så att de druckne warda.

14. Och skall förströ dem, den ena med den andra, fäderna samt med barnen, säger HERren; och skall hwarken skona eller öfwerse, eller barmhertig wara öfwer deras förderf.

Den straffdom, som skulle komma, framställes här genom en annan liknelse. Med leglarne menas de, som bodde i Judalandet och Jerusalem, och med winet menas den dwaladryck, den andeliga berusning, hwaruti de skulle förfalla. Se cap. 51: 17, 39. Den dwalakalk, som Herren gifwer ett ogudaktigt folk att dricka, åstadkommer blindhet, högfärd, stolta tankar, falska förhoppningar, säkerhet, twedrägt, hat, uppror o. s. w. Allt sådant uppstår i menniskans egen själ, då Guds Ande öfwergifwer henne i ett wrångt sinne.

15. Så hörer nu, och märker till, och trotser icke; ty HERren hafwer det sagt.

Under det sådana straff bestämdt förkunnas, låter dock Herren oupphörligt uppmana till bättring, och alla de, som bättra sig, blifwa frälste. O, huru oändelig är Guds långmodighet och barmhertighet!

16. Gifwer HERran eder Gud äran, förr än det mörkt warder, och förr än edra fötter stöta sig på de mörka berg: så att I wänten efter Ijuset, och Han skall dock göra det allt till mörker och skugga:* *Ps. 44: 20. Es. 8: 22; cap. 59: 9.

17. Men wiljen I detta icke höra, så måste dock min själ hemligen gråta öfwer sådan stolthet; mina ögon måste med tårar flyta,* att HERrans hjord fången warder. *Klagow. 1: 2, 16; cap. 2: 18.

De mörka bergen beteckna de obanade wägar och de swåra hinder, hwarpå folket skulle stöta i sina bemödanden att om natten rädda sig genom flykten. Om prophetens gråt och klagan se cap. 8: 21; cap. 9: 1—3.

18. Säg konungen och drottningen: Sätter eder neder:* ty härlighetens krona är eder af hufwudet fallen. *Jer. 36: 30.

Jeremia propheterade under flera konungar. Den warnande prophetian utgick först här till konung Jojachin och hans moder Rehustha. Se cap. 22: 24, 26; cap. 29: 2. 2 Kon. 24: 8.

19. De städer söder ut äro tillslutne, och ingen är, som dem upplåter; hela Juda är allsamman bortförd.

Städerna i söder woro af Nebucadnezars krigsfolk tillslutna, så att ingen hjelp för Judarna kunde komma ifrån Egypten.

20. Upplyfter edra ögon, och ser, huru de nordan efter komma: hwar är nu hjorden, som dig anbefalld war, din härliga hjord?

Dig, nemligen dig, o konung! v. 18. Konungen föreställes såsom herde och folket såsom hjord.

21. Hwad will du säga, då Han dig så hemsökande warder? Ty du hafwer så want dem emot dig, att de förstar och höfdingar wara wilja: hwad gäller, dig warder ångest uppå kommande, likasom en qwinna i barnsnöd?* *Jer. 6: 24.

Hwad will du, o konung, säga, då Herren hemsöker dig? Juda konung och Juda land hade ingått förbund med främmande förstar och underkastat sig deras afgudar. De blefwo derföre nu öfwergifna i främlingarnas hårda händer.

22. Och om du i ditt hjerta säga wille: Hwarföre wederfares mig dock sådant? För dina många missgerningars skull* är din blygd upptäckt, och dina ben blottade.† *Jer. 5: 19; cap. 16: 10, 11. †Ef. 47: 2, 3.

23. Kan ock en Ethioper förwandla sin hud, eller en pard sina fläckar? Så kunnen I ock något godt göra, efter I ondt wane ären.

En syndig wana blifwer liksom natur och egenskap i själen, såsom ordspråket lyder: wanan är andra naturen. Lika omöjligt, som det är för en Ethioper eller Neger att göra sin swarta hy hwit, eller för den fläckiga parden att gifwa sig en enfärgad hud, likaså omöjligt är det för menniskan att sjelf förwandla sig ifrån orättfärdig till rättfärdig och gifwa sig en ny natur. Detta kan ingen annan än Skaparen göra genom Återlösaren och den Helige Ande.

24. Derföre will jag förskingra dem, likasom strå, det för wädret uti öknen drifwet warder.

25. Det skall wara din lön och din del, som jag dig tillmätit hafwer, säger HERran: derföre att du mig förgätit hafwer, och förtröstade uppå lögn.

26. Så will jag ock högt upptäcka din blygd, att man din skam wäl se skall.

27. Förty jag hafwer sett ditt horeri, din kättja, ditt oförskämda boleri;* ja din styggelse både på högar och åkrar: we dig, Jerusalem; när will du dock någon tid renad warda? *Jer. 5: 8. Hes. 22: 11.

För sitt skamlösa afguderi måste folket lida fångenskapens smälek.

14. Capitel.

Juda hunger. Jeremia förbön.

Detta är det ord, som HERren till Jeremia sade, om den dyra tiden:

Under denna hemsökelsetid, hwarmed Gud wille locka folket till bättring, talade Herren genom propheten. Då Herren genom sina skickelser kallar eller tuktar menniskor till bättring, så förklarar Han alltid genom sitt ord och sin nåd, hwad dessa skickelser betyda.

2. Juda ligger jemmerligen, hans portar stå i en ömkelig måtto; det står klageligen till i landet,* och i Jerusalem är ett stort rop. *Jer. 12: 4.

3. De store sända de små efter watten; men då de komma till brunnen, så finna de intet watten, och bära sina käril tomma hem igen; de gå sorgse och bedröfwade, och omswepa sitt hufwud:

4. Derföre att jorden resnar, efter intet regnar på jorden: åkermännerna gå sorgse och omswepa sitt hufwud:

Att omswepa hufwudet (v. 3) war ett tecken till sorg. Se 2 Sam. 15: 30. Esther 6: 12. Refnar, d. ä. remnar. I stark torka uppstå ibland i Österlanden sådana stora remnor i jorden, att menniskor och djur kunna deruti nedsjunka och förgås.

5. Ty ock hinderna, som på marken kalfwa, öfwergifwa sina kalfwar, efter intet gräs wäxer.

6. Wildåsnorna stå på bergen, och lukta efter wädret likasom drakar; och försmäkta, efter ingen ört wäxer.

7. Ack! HERre, wåra missgerningar hafwa det ju förtjent; men hjelp dock för ditt namns skull: ty wår ohörighet är stor, der wi emot dig med syndat hafwa.

Oaktadt folkets stora missgerningar, beder propheten om förbarmande för dem; han bekänner synden, han bekänner, att straffet är förtjent, och tigger blott om nåd. Detta är det enda rätta bönesättet.

8. Du är Israels tröst, och hans nödhjelpare; hwi skickar du dig, likasom du wore främmande i landet, och såsom ett gäst, den icke mer än en natt derinne ligger?

9. Hwi hafwer du dig såsom en hjelte, som förtwiflad är, och som en kämpe, den icke hjelpa kan? Du är dock ju ibland oss, HERre, och wi nämnas efter ditt namn; öfwergif oss icke.

Propheten grundar sitt hopp om bönhörelse på Guds ära, såsom Mose. Låt, o Herre! ingen få någon anledning att tänka: Israels Gud är såsom en öfwerwunnen kämpe, som icke kan hjelpa sitt folk.

10. Så säger HERren om detta folket: De löpa gerna hit och dit, och blifwa icke gerna hemma; derföre hafwer HERren ingen wilja till dem; utan Han tänker nu uppå deras missgerningar, och will hemsöka deras synder.* *Os. 8: 13; cap. 9: 9.

De löpa hit och dit i sina synder, de löpa efter afgudar, de söka hjelp hos främmande folk. Så swarar Herren på prophetens bön och gifwer tillkänna, hwarföre bönen icke kunde höras.

11. Och HERren sade till mig: Du skall icke bedja för detta folk om nåd.* *Jer. 7: 16; cap. 11: 14.

Se Jer. 7: 16. Då de trognas förbön af Gud förhindras, så är ett oåterkalleligt straff öfwer de affälliga af Herran beslutadt.

12. Ty om de än fastade, så will jag dock icke höra deras bön;* och om de än hade bränneoffer och spisoffer fram, så behaga de mig dock icke: utan jag will göra en ända uppå dem med swärd, hunger och pestilentie. *Ords. 1: 28. Es. 1: 15. Jer. 11: 11. Hes. 8: 18. Mich. 3: 4.

13. Då sade jag: Ack HERre HERre! Si, propheterna säga dem:* I skolen intet swärd se, och Ingen dyr tid få när eder; men jag skall gifwa eder en god frid i detta rummet. *Jer. 5: 12.

Jeremia framhåller i sin bön, att de falska propheterna hade den största skulden, och att folkets skuld war mycket mindre, emedan det förfördes af willoandar.

14. Och HERren sade till mig: Propheterna spå lögn i mitt namn; jag hafwer icke sändt dem, och icke befallt dem, och icke talat med dem: de predika eder falska syner, spådom, afguderi, och Sitt hjertas bedrägeri.* *Jer. 23: 21; cap. 27: 14; cap. 29: 8, 9.

15. Derföre säger HERren om de propheter, som i mitt namn prophetera, ändock jag dem icke sändt hafwer, och de likwäl predika, att intet swärd eller dyr tid skall komma i detta land: Sådana propheter skala dö genom swärd och hunger.

16. Och foIket, för hwilket de prophetera, skola af swärd och hunger ligga här och der på gatorna i Jerusalem, att ingen skall begrafwa dem; sammalunda ock deras hustrur, söner och döttrar: och jag skall gjuta deras ondska uppå dem.

Både öfwer de förförare och öfwer de förförda kommer det bestämda straffet. Förförarena fördraga mycket till folkets blindhet, men folket är också skuld till förförarenas ondska. Då ett folk will blifwa bedraget, så låter Gud förförare uppstå. Denna wilja att bedragas är kärlek till lögnen. Då menniskan will hafwa willfarelsen, så får hon den, älskar hon sanningen, så får han den. Det är derföre orätt, då hela skulden till ett folks ogudaktighet kastas på ogudaktiga lärare. Will ett folk hafwa fromma lärare, så kunna ogudaktiga lärare icke uppstå, eller om de uppstå, kunna de icke bestå.

17. Och du skall säga till dem detta ordet: Mina ögon flyta med tårar dag och natt, och wända icke åter: ty jungfrun, mitt folks dotter, är grufligen plågad, och jemmerligen slagen.* *Jer. 9: 1; cap. 13: 17. Klagow. 1: 2, 16; cap. 2: 18.

18. Går jag ut på marken, si, så ligga der de slagne med swärd; kommer jag in uti staden, så ligga der de försmäktade af hunger: ty ock propheterna och presterna måste bortdraga uti ett land, det de icke känna.

Propheten beskrifwer krigets fasor, såsom om han andeligen såge det för ögonen, ehuru denna prophetia förkunnades långt före det sista afgörande kriget.

19. Hafwer du då förkastat Juda? Eller hafwer din själ en wämjelse till Zion? Hwi hafwer du då så slagit oss, att oss ingen hela kan? Wi hoppades, att det skalle frid warda; men här kommer intet godt: wi hoppades, att wi skalle helade warda, och si, här är nu mera wedermöda.* *Jer. 8: 15.

20. HERre, wi känna wårt ogudaktiga wäsende, och wåra fäders missgerningar: ty wi hafwa syndat emot dig.* *Ps. 106: 6. Dan. 9: 8.

Så innesluta de trogna sig sjelfwa bland syndahopen, då de bedja om barmhertighet för det folk, som förgås. Det är märkwärdigt att se, huru propheten den ena gången efter den andra i sin brinnade kärlek försöker att bedja för folket, fastän Herren förbjudit honom; men förbudet syftar på folket i allmänhet, och förbönen syftar här hufwudsakligen på de få trogna och på den qwarlefwa af folket, som Gud wille rädda. Men bönen om hungersnödens afhjelpande syftar dock på hela folket, och egentligen kan en trogen själ aldrig utur sin förbön utesluta någon.

21. Men för ditt namn skull, låt oss icke skämda warda; låt din härlighets säte* icke begabbadt warda: kom dock ihåg, och låt icke ditt förbund med oss återwända. *Jer. 3: 17. Matth. 5: 35.

22. Det är dock ingen ibland hedningarnas afgudar, som regn gifwa kan: himmelen kan ock icke regna:* du är ju HERren wår Gud, uppå hwilken wi hoppas: ty du kan alltsammans detta göra. *Ps. 135: 7. Ps. 147: 8.

Bland hedningarna finnas så kallade regnmakare, som föregifwa, att de med sina afgudars tillhjelp kunna åstadkomma regn; stundom gör händelsen, att de synas hafwa framgång, stundom komma de på skam. Propheten är rädd om Guds ära och beder, att Hans härlighets säte eller boning i Jerusalem, nemligen templet, icke måtte blifwa begabbadt, om det syntes för de otrogna, såsom om Han icke kunde hjelpa med större wisshet, än afgudarne stundom syntes hjelpa. Är du rädd om Herrans ära i allt hwad du tänker, talar och gör? Tänk härpå!

15. Capitel.

Jeremia bön. Herrans swar.

Och HERren sade till mig: Det än Mose* och Samuel† för mig stode, så hafwer jag dock intet hjerta till detta folket;** drif dem bort ifrån mig, och låt dem fara. *2 Mos. 32: 11. †1 Sam. 7: 9. **Hes. 14: 14, 16.

Till swar på prophetens förnyade förbön förkunnar Herren den bestämda straffdomen med så starka ord, att allt hopp om förskoning blef afskuret. Meningen är icke, att Mose och Samuel kunde wara folkets förebedjare i himmelen, utan meningen är: Om dessa män nu lefde, som Herren fordom så märkwärdigt bönhörde, så wille Han dock icke nu höra beras förbön för detta ogudaktiga folk.

2. Och om de säga till dig: Hwart skola wi? Gå säg du till dem: Detta säger HERren: Hwem döden* drabbar, uppå honom drabbe han; hwem swärdet drabbar, uppå honom drabbe det; hwem hungren drabbar, uppå honom drabbe han; hwem fängelse† drabbar, uppå honom drabbe det. *Zach. 11: 9. †Jer. 34: 11. Hes. 11: 9.

3. Ty jag will hemsöka dem med fyrahanda plågor,* säger HERren; med swärd, att de skola slagne warda; med hundar, som dem bortsläpa skola; med himmelens fåglar, och med djuren på jorden, att de skola uppätne warda, och förgås. *3 Mos. 26: 16.

Så lyda domsorden, och hwarje lindring, som sedan inträdde, war en werkan af Guds långmodighet och tålamod.

4. Och jag skall låta drifwa dem hit och dit i alla riken* på jorden, för Manasse skull,† Jehiskia sons, Juda konungs, för det han i Jerusalem bedrifwit hafwer. *5 Mos. 28: 25. Jer. 24: 9. †2 Kon. 21: 11; cap. 23: 26; cap. 24: 23. 2 Chrön. 33: 9.

Under Manasse uppnådde ondskan sin höjd, men straffet kom icke för Manasse skull allena, utan derföre att hela folket deltog uti hans synder och gjorde ingen allwarlig bättring, då konung Josia försökte att åstadkomma en allmän reformation. Se 2 Kon. 23: 26, 27.

5. Ho will då förbarma sig öfwer dig, Jerusalem? Ho will då medlidande med dig hafwa? Ho skall då gå bort och förwärfwa dig frid?

6. Du hafwer öfwergifwit mig, säger HERren, och är affällig worden ifrån mig: derföre hafwer jag uträckt min hand emot dig, att jag skall förderfwa dig: mig ledes wid att förbarma mig.

Huru Gud ångrar eller ledes wid att förbarma sig, se 1 Mos. 6: 6. Jer. 18: 8.

7. Jag skall kasta dem med en kastoskofwel bort utur landet: och mitt folk, som sig icke ifrån sitt wäsende omwända wilja, dem skall jag allesamman faderlösa göra och förderfwa.

Herrans kastoskofwel war Babylons krigshär, som bortförde folket utur landet.

8. Mig skola ibland dem flera enkor warda, än sanden i hafwet är: jag skall låta komma öfwer de unga mäns moder en uppenbar förderfware; och dermed låta öfwerfalla staden hasteligen, och oförseendes:

Sanden i hafwet ar en wanlig bild af sådan myckenhet, som icke kan räknas.

9. Så att den som sju barn hafwer, hon skall eländig warda, och af hjertat sucka: ty deras sol skall bittida på dagen nedergå,* att deras berömmelse och glädje stall en ända hafwa; och de, som qwar blifwa, skall jag gifwa uti swärd för deras fiender, säger HERren. *Amos 8: 9.

Solens nedgående är en liknelse, som betecknar, att folket skulle komma i stor olycka och i bedröfwelses mörker.

10. Ack! min moder, att du mig födt hafwer,* öfwer hwilken hwar man Jadut† ropar i hela landet: hafwer jag dock uppå ocker hwarken lånt eller tagit; likwäl bannar mig hwar man. *Job 3: 1, [et]c. Jer. 20: 15. †Jer. 12: 6.

11. HERren sade: Nu wäl, jag skall somliga af eder igen behålla: ty det skall åter wäl gå; och jag skall komma eder till hjelp i nöd och ångest ibland fienderna.

Se cap. 12: 6. På prophetens klagen i v. 10 swarar Herren nådeligen och lofwar, att en del af folket skulle räddas från undergång.

12. Menar du, att icke någorstäds något jern är, som kan sönderslå det jern och koppar nordan efter?

Ehuru mäktig den fienden war, som kom nordan efter, så hade Herren dock en ännu mäktigare att sända emot Babylonierna, så snart Hans stund dertill war kommen. Mot Jerusalem sände Han den Babyloniska hären, men sedan sände Han Persiska härar att intaga och förstöra Babylon.

13. Men jag skall tillförene gifwa edert gods och egodelar till sköfwels,* så att I skolen få der intet för, och det för alla edra synders skull, som I uti alla edra gränser bedrifwit hafwen: *Jer. 17: 3.

14. Och skall låta eder komma bort till edra fiender, uti ett land, det I icke kännen: ty elden i min wrede är öfwer eder uppå gången.* *5 Mos. 32: 22.

15. Ack! HERre, du wet det, kom oss ihåg, och låt dig om oss wårda, och hämnas oss uppå wåra förföljare; anamma oss, och fördröj icke din wrede öfwer dem: ty du wet, att wi för din skull försmädde warda.

Efter hotelsen från Herran följer åter bön i prophetens hjerta. Denna bön, som räcker till och med v. 18, omfattar hufwudsakligen propheten sjelf och de trogna i folket.

16. Emedan håller oss ditt ord uppe, då wi det få; och det samma ditt ord är wårt hjertas fröjd och tröst: ty wi äro ju nämnde efter ditt namn, HERre Gud Zebaoth.

Guds ord är de trognas stöd i all nöd, deras fröjd i all sorg, deras tröst i all jemmer. Den, som är förenad med Gud genom tron på sanningens ord, är nämnd efter Hans namn. Bönen om hämnd i v. 15, är samma bön, som är innehållen i de orden: Tillkomme ditt rike. Se ock Uppb. 6: 10.

17. Wi gifwa oss icke i sällskap till de begabbare,* eller fröjda oss med dem; utan blifwa ensamme för din hands fruktans skull: ty du wredgas swårligen öfwer oss. *Ps. 1: 1.

18. Hwi warar då wår wedermöda så länge, och wåra sår äro så ganska onda, att dem ingen hela kan?* Du är oss worden likasom en fälla, den icke mer rinna will. *Jer. 30: 15.

Dessa frågor uttrycka icke, att Jeremia wille liksom gå till rätta med Gud, utan propheten förehåller Herran Hans löften på detta sätt: Gud har lofwat hjelpa de fromma — huru kan det då wara, att Han icke nu will hjelpa dem? Huru kan detta förenas med Hans nåd och sanning? I öknen fick folket dricka watten af klippan; löftet säger, att de trogna skola föras till lefwande wattukällor; huru kunde det då wara, att Gud nu syntes för dem såsom en uttorkad bruun, som lät de fromma försmäkta? Härpå swarar den nådige Guden i de tre följande verserna.

19. Derföre säger HERren alltså: Om du håller dig intill mig, så will jag hålla mig till dig, och du skall blifwa min predikare: och om du lärer de fromma skilja sig ifrån de onda, så skall du wara min lärare; och förr än du skulle falla intill dem, skola de falla till dig:

20. Ty jag hafwer gjort dig till en fast kopparmur* emot detta folket; om de emot dig strida, så skola de dock intet förmå emot dig:† ty jag är när dig, till att hjelpa dig och frälsa dig, säger HERren. *Jer. 1: 18; cap. 6: 27; †cap. 20: 11.

21. Och skall frälsa dig utur de högmodigas hand; och förlossa dig utur de tyranners hand.

Så tröstar Herren sin försagde tjenare och gifwer honom härliga löften om bistånd i det swåra embetet. En kopparmur kan med inga wapen eller belägringsmedel förstöras. Så lofwar Gud att med sin kraft omgifwa propheten och gifwa honom en sådan mannakraft och trosfrimodighet, att ingenting skulle kunna förmå honom att i sitt embete gifwa wika. I prophetembetet stod han nu ensam mot ett helt konungarike, mot en ogudaktig konung och ett ogudaktigt folk men Herren war hans klippa, borg och förlossare. Ps. 18: 3. Har du Herran på din sida, så frukta dig icke, äfwen om du såge hela werlden wara emot dig!

16. Capitel.

Juda fängelse, förlossning.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du skall ingen hustru taga dig, eller föda några söner, eller döttrar i detta rum.

Se Luc. 23: 29. 1 Cor. 7: 26.

3. Ty så säger HERren om de söner och döttrar, som i detta rummet födde warda, och om mödrarna, som dem föda; och om deras fäder, som dem föda i detta land:

4. De Skola dö af krankheter, och hwarken begråtne eller begrafne* warda; utan skola till träck warda på marken; dertill skola de ock genom swärd och hunger förgås,† och deras kroppar skola åt fåglar under himmelen, och åt djur på marken till spis warda.** *Jer. 25: 33; †cap. 15: 2; **cap. 7: 33; cap. 34: 20.

Det är ganska wanligt i krigstider, att swåra farsoter utbryta.

5. Ty så säger HERren: Du skall icke gå till begängelse, och skall ej heller någorstäds gå till begråtning, eller medlidande öfwer dem hafwa; ty jag hafwer tagit min frid ifrån detta folk, säger HERren, samt med min nåd och barmhertighet;

6. Att både stora och små skola dö i detta land; och icke begrafne, eller begråtne warda, och ingen skall rifwa sig eller raka sitt hår öfwer dem.* *3 Mos. 19: 28. 5 Mos. 14: 1.

Att Herren tagit sin nåd och barmhertighet ifrån detta folk, betyder, att Herren icke längre wille gifwa den timliga friden eller frälsa dem från det timliga straffet, men icke hade Han så borttagit sin nåd och barmhertighet, att ju icke de, som wille göra bättring, kunde blifwa salige. Emedan folket war förfallet i afguderi, så utöfwades äfwen det i Herrans lag förbjudna hedniska bruket att rista eller sönderrifwa armarna och afraka håret till tecken af sorg öfwer de döda.

7. Och man skall ej heller utskifta bröd i den begråtning, till att hugswala* dem öfwer liket; och ej heller gifwa dem dricka af tröstbägaren† öfwer fader och moder. *Hes. 24: 17, 22. †Es. 24: 7.

Detta syftar på ett bruk, att man till de dödas efterlefwande skickade mat och dryck såsom tecken till medlidande och att man wille trösta dem. Hes. 24: 17, 22. Detta bruk skulle icke kunna iakttagas i den stora nöden.

8. Derföre skall du icke gå in uti något dryckohus, tid att sitta när dem; eller till att äta, eller till att dricka.

Dryckohus, d. ä. gästabudshus, grafölshus o. s. w. Genom frånwaro från sådana samqwäm skulle propheten liksom afmåla den allmänna bedröfwelsen, som han förkunnade.

9. Ty så säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Si, jag skall borttaga af detta rum för edra ögon, och medan I än lefwen, fröjds och glädjes röst, brudgummes och bruds röst.* *Jer. 7: 34. Hes. 26: 13.

10. Och när du allt detta till detta folket sagt hafwer, och de säga till dig: Hwi talar HERren öfwer oss all denna stora olyckan? Hwilken är den missgerning eller synd, der wi med emot HERran wår Gud syndat hafwa?* *Jer. 5: 19; cap. 13: 22.

11. Så skall du säga dem: Derföre att edra fäder, säger HERren, hafwa öfwergifwit mig, och följt andra gudar, tjent dem, och tillbedit dem; men mig hafwa de förlåtit, och icke hållit min lag;

12. Och I ännu wärre gören än edra fäder;* ty si, hwar och en lefwer efter sitat onda hjertas tycke, på det han icke skall lyda mig. *Jer. 7: 26.

13. Derföre skall jag drifwa eder utur detta landet, in uti ett land, der hwarken I eller edra fäder af weten;* der skalen I tjena andra gudar, dag och natt; och der skall jag ingen nåd bewisa eder. *5 Mos. 4: 27; cap. 28: 64.

I fångenskapen fick folket dag och natt tillfälle till den afgudadyrkan, hwartill det i Judalandet wisade så mycken lust. Ofta styrer Gud så, att en menniska blifwer straffad och plågad just med den sak, hwarmed hon mest försyndar sig. I fångenskapen wille Herren icke bewisa detta folk den nåd att hjelpa dem emot fienderna, men wäl kunde alla de menniskor få nåd till salighet, som der ångrade sina synder och med tron omfattade den utlofwade Messias.

14. Derföre si, den tiden kommer, säger HERren, att man icke mer skall säga:* Så sannt som HERren lefwer, som Israels barn utur Egypti land fört hafwer; *Jer. 23: 7, 8.

15. Utan: Så sannt som HERren lefwer, som Israels barn fört hafwer utur nordlanden, och utur all land, dit Han dem utdrifwit hafwer; ty jag skall låta dem igen komma uti det land, som jag deras fäder gifwit hafwer.

Förlossningen ifrån Babylon skulle blifwa ett större under än förlossningen från Egypten.

16. Si, jag skall utsända många fiskare, säger HERren, de skola fiska dem; och derefter skall jag utsända många jägare, de skola fånga dem på alla berg, på alla högar, och i alla stenklyftor.

De mäktiga fienderna liknas wid fiskare och jägare. Af dessa fiender blef folket fångadt och bortfördt i hård och långwarig fångenskap. Men Christi Apostlar och Evangelii lärare utsändas såsom menniskofiskare både till Judar och hedningar, och de werka i christenheten till att samla med Evangelii not och inbringa i Christi rike alla, som wilja frälste warda.

17. Ty mina ögon se uppå alla deras wägar,* att de icke skola kunna gömma sig för mig; och deras missgerning är för mina ögon ofördold. *Job 34: 21. Ords. 5: 21. Jer. 32: 19.

Dessa märkwärdiga ord innehålla både hotelse och löfte. Herren ser menniskans syndawäg, så att hon icke kan undgå Hans allwetande ögon och Hans dom, om hon dör i sina synder. Men dessa ord innebära ock, att Herren följer menniskan äfwen på hennes syndawäg med sin sökande nåd och will föra henne till bättring, tro och salighet. Menniskan kan icke undandraga sig från Guds förekommande nåd, utan måste erfara den, men hon kan stå den emot och draga sig undan, sedan hon erfarit den, och hwilken som sig undandrager, han skall icke behaga min själ, säger Herren. Ebr. 10: 38. Arbetar Guds nåd på ditt hjerta, tänk ingalunda, att dina synder äro så stora, eller att din natur är så förderfwad och dina syndaband så starka, att du icke kan hjelpas. Allt detta wet Herren nog, men Han will hjelpa dig ändå.

18. Men tillförene skall jag dubbelt* betala deras missgerning och synd; derföre att de hafwa orenat mitt land med deras afguderis lik och gjort mitt land fullt med sin styggelse. *Jer. 2: 7.

Början till hjelpen ifrån Herran är just den, att Han upplyser menniskan och tuktar henne till bättring, så att hon må lära känna sig sjelf och blifwa ångerfull och förkrossad. Afguderis lik syftar derpå, att barn blefwo offrade åt Moloch. Att Herren dubbelt betalar de affälligas missgerning och synd, syftar derpå, att ehuru Han sjelf föranstaltat syndaskuldens betalande genom försoningen i Christo Jesu, så störta sig dock många menniskor genom sin otro uti syndastraff och förderf. Straffet blifwer då dubbelt. De wilja sjelfwe icke undfly det, ehuru det blifwit lagdt på Försonaren. Han har lidit det och de otrogna få sjelfwa lida det i ewighet, och sålunda blifwer straffet dubbelt. Men äfwen de timliga straff, hwarigenom menniskan drages till bättring, blifwa på detta sätt dubbla; ty Medlaren har lidit allt, och hwad menniskan genom eget förwållande ändå måste genomgå sjelf, det blifwer en dubbeldel.

19. HERre, du är min starkhet och kraft, och min tillflykt uti nöden; hedningarne skola komma till dig af werldens ändar, och säga: Wåra fäder hafwa haft falska och fåfänga gudar, som icke hjelpa kunna.

Propheten skådar i andans ljus hedningarnes omwändelse till Herran och flyr i sin nöd till Honom, som äfwen är mäktig att hjelpa hedningafolken af alla werldens ändar till lif och salighet.

20. Huru kan en menniska göra dem till gudar, som inga gudar äro?* *Jer. 2: 11.

21. Derföre, si, nu will jag lära dem, och göra dem min hand och mitt wälde kunnigt, att de skola förnimma, att jag heter HERren.

Så talar här Herren till propheten och lofwar i sin barmhertighet, att äfwen Judafolket skall blifwa omwändt ifrån afgudarna.

17. Capitel.

Rätt förtröstan. Sabbathsbrott.

Juda synd är med jernstyl och med skarp diamant skrifwen; och uti deras hjertas taflor grafwen, och uppå hornen af deras altare;

2. Att deras barn skola ihågkomma de samma altare och lundar, wid de gröna träd, på de höga berg.

Skrifkonsten war på den tiden annorlunda än nu. Men skref med jernstyl eller jernspets på palmblad eller i wax, eller på trätaflor, eller på stentaflor, eller blyplåtar, eller med diamant på ädelstenar. Hwad som war inristadt i bly eller sten eller med diamant graveradt i ädelsten, war en waraktig skrift, och wid en sådan waraktig skrift liknas här Guds hågkomst af de swåra synder Israel begått, hwarmed antydes, att fångenskapen och straffet skulle blifwa ganska långwariga. Wittnesbördet mot de affälliga war dubbelt, det war skrifwet på deras stenaltaren, rykande af blod, och det war skrifwet i deras samweten liksom med diamant.

3. Men jag skall gifwa dina höjder till sköfwels, både på berg och slätter, samt med dina håfwor, och alla dina egodelar, för syndernas skull, i alla dina gränser bedrifna.

4. Och du skall warda utdrifwen utur ditt arf, som jag dig gifwit hafwer, och jag skall göra dig till dina fienders träl, uti ett land, det du icke känner: ty I hafwen upptändt min wredes eld, den. ewinnerligen brinna skall.* *Jer. 15: 14.

Ordet ewinnerligen betyder här, afseende på det timliga straffet, en lång tid. Äfwen det timliga straffet är en werkan af Guds wredes eld. Men ordet ewinnerligen har äfwen betydelsen af oändlighet, ty då ingen bättring sker, blifwer straffet ewigt.

5. Detta säger HERren: Förbannad är den man, som förlåter sig uppå menniskor, och sätter kött sig till arm, och wiker med sitt hjerta ifrån HERran.

Förbannelsen ligger just uti afwikelsen från Herran. Att stå i trons förening med Honom är lif och salighet, att wara skiljd ifrån Honom är andelig död och det tillstånd, hwaruti menniskan kallas ett wredens barn. Ehwad det må wara, hwarwid hjertat fäster sig utom Gud, det är hennes afgud, och hon försyndar sig dermed, äfwen om denna afgud wore ett helgon eller en engel. Kött kallas i Skriften: 1:o den förderfwade naturen och den onda begärelsen; 2:o den dödliga swaga menniskonaturen, utan afseende på synden; 3:o all ting som är förgängligt. Det är derföre klart, att en menniskas afgudar kunna wara otaliga, men de äro alla kött.

6. Han skall warda såsom ljung* i öknen; och skall icke få se den tillkommande trösten: utan skall blifwa uti det torra i öknen, uti en ofruktsam och öde mark. *Jer. 48: 6.

Ljung i öknen är en torr och onyttig wäxt. I skoglösa trakter samlas det och nyttjas till bränsle. — Olyckligt är menniskolifwet utan Gud och ännu olyckligare är utgången af ett sådant lif. Är din själ ännu en ökenwäxt eller hörer den till Herrans plantering? Es. 61: 3. Pröfwa dig sjelf!

7. Men wälsignad är den man, som förlåter sig uppå HERran, och HERren hans tröst är.* *Ps. 2: 12. Ps. 34: 9. Ords. 16: 20.

Att förlåta sig på Herran och att hafwa sin tröst i Honom innefattar nådastånd; då är själen rättfärdiggjord genom tron och har frid och wälsignelse och alla nådens rikedomar i besittningen af sin Gud och Frälsare.

8. Han är likasom ett träd, det wid watten planteradt,* och wid en bäck berotadt är: ty om än en hetta kommer, så fruktar det sig dock icke, utan dess löf blifwa gröna; och sörjer icke, när ett torrt år kommer, men det där frukt utan uppehåll. *Ps. 1: 3.

Då swåra pröfwotider genom allahanda nöd eller liksom torra år för själen öfwergå de trogna, så hålla de sig wid Herrans ord och löften och förtorka icke; ty de hafwa i hjertats djup en lefwande källa, likasom ett träd i den starkaste torka dock icke förtorkar, då det har watten wid sina rötter.

9. Ett argt illfundigt ting öfwer all ting är hjertat: ho kan utransaka det?

”När illa tillgår, så är bet intet annat än wantröst: när wäl går, så kan ingen styra det eller hålla det tillbaka i sin öfwerdådighet — — det är ett förtwifladt ondt ting med hjertat, det kan hwarken godt eller ondt tåla.” L. — Så outransakeligt, så ombytligt och uppfyldt med list är hjertat, att hwarken menniskan sjelf eller någon annan, utan Gud allena kan utransaka det.

10. Jag HERren kan utransaka hjertat, och pröfwa njurarna;* och gifwer hwar och en efter hans wägar, och efter hans gerningars frukt. *1 Sam. 16: 7. Ps. 7: 10. Jer. 11: 20; cap. 20: 12. Uppb. 2: 23.

Njurarne äro i menniskans kropp en af de innersta delarna, och deras motswarighet i själen är samwetet och känslan af godt och ondt, rätt och orätt. Derigenom att Gud upplyser menniskan om hennes syndatillstånd och gifwer henne kraft att wälja emellan otro och omwändelse, emellan ondt och godt, så gör menniskan sig just genom eget wäl dubbelt skyldig till dom och straff, då hon står emot; men tron blifwer henne räknad till rättfärdighet, då hon tror och lyder ordet. Tron är en inre gerning i själen, som werkas af Guds Ande, men hwarwid menniskan sjelf skall i Herrans kraft besluta samt wälja och fatta Christus, då Guds Ande med Guds ord så återställt hennes frihet att hon kan wälja. Wälj Honom, så har du lif och salighet!

11. Ty likasom en fågel, som lägger sig uppå ägg, och utkläcker dem icke; alltså är den, som orätt gods församlar: ty han måste derifrån, då han det allraminst tänker; och måste dock på sistone hafwa spott dertill.

Grt.: Såsom en höna, som utkläcker ägg, dem hon icke lagt, så är den, som orätt gods församlar. — En sådan fågel blifwer af dessa främmande ungar häftigt öfwergifwen. Så blifwer ock själen snart öfwergifwen af de werldsliga ting, hon samlat, och då måste hon blygas öfwer sin stora galenskap.

12. Men wår helgedoms rum, nemligen Guds härlighets säte, är alltid fast blifwet.

I Herrans helgedom allena finnas de oförgängliga skatterna. Den, som samlar dessa skatter, får behålla dem för ewigt och kommer aldrig på skam med sin förhoppning.

13. Ty, HERre, du är Israels hopp; alla de, som dig förlåta, måste till skam warda, och de affällige måste på jorden skrifne warda; ty de öfwergifwa HERran, som är en lefwande wattens källa.* *Jer. 2: 13. Joh. 4: 14.

Förlåta, d. ä. öfwergifwa. De trognas namn äro skrifna i lifsens bok, de äro skrifna i himmelen. De affällige äro blott skrifna på jorden, de äro skrifna till död och dom; deras namn förgås, då jorden förgås, om det icke förgås långt förut. Orsaken dertill, att de förgås, är den, att de öfwergifwa den lefwande källa, som allena gifwer oförgänglighet. Se cap. 2: 13.

14. Hela du mig, HERre, så warder jag hel; hjelp du mig, så är mig hulpet; ty du är min berömmelse.

Den helbregdagörelse, som den syndiga menniskan behöfwer, är en genomgripande förändring både till själ och kropp. Hon behöfwer helas från synden, hon behöfwer, att Guds beläte och härlighet återställes i själen, hon behöfwer, att kroppen blir genomträngd af ewinnerlig lifskraft till en härlig och salig uppståndelse. Denna helbregdagörelse kan ingen annan än den Himmelske läkaren werka. Skall detta kunna ske, så måste Herren allena blifwa menniskans ett och allt, hennes enda berömmelse, det enda, hwarpå hon stöder sig. All wår förtjenst är utelyckt!

15. Si, de säga till mig: hwar är då HERrans ord? Käre, låt komma det.* *Es. 5: 19. 2 Pet. 3: 4.

Se Es. 5: 19.

16. Men jag hafwer fördenskull icke flytt ifrån dig, min herde; så hafwer jag ock icke begärt menniskors ros, * det wet du; hwad jag predikat hafwer, det är rätt inför dig. *1 Cor. 4: 3.

Grt.: Men jag hafwer icke undandragit mig att wara herde efter dig, och ingen olycksdag har jag önskat m. m. Jag hafwer icke (såsom Jona) wägrat att lyda ditt ord och förkunna för folket, hwad du mig befallt. Icke heller har jag begärt eller önskat, att de straff skulle komma, som jag på din befallning förkunnat, jag har icke eftersträfwat något beröm af menniskor: hwad jag förkunnat dem, det är ditt ord!

17. War icke du mig förskräcklig, min tröst i nöden.

Det är för en trogen själ den högsta bedröfwelse, om hon tycker sig wara öfwergifwen af Herran. Skiner Hans ansigtes ljus i själens innersta, så har hon tröst i all nöd.

18. Låt dem till skam komma,* som mig förfölja, och icke mig; låt dem förskräckas, och icke mig; låt olyckans dag öfwer dem gå, och sönderslå dem dubbelt. *Ps. 35: 4. Ps. 40: 15.

Detta beder propheten icke för sin skull, v. 16, utan för Herrans äras skull, på det Hans namn icke måtte försmädadt warda, om det syntes, såsom om prophetian icke wore sann och hotelserna icke farliga; se v. 15. Sönderslå dem dubbelt, d. ä.: ditt straff komme öfwer förförare och falska propheter både för deras förra synder och derföre att de emotstå ditt ord och bespotta dina hotelser.

19. Så Säger HERren till mig: Gack och statt i folkens port, der Juda konungar ut och in gå, och i alla portar i Jerusalem;

20. Och säg till dem: Hörer HERrans ord, I Juda konungar, och hela Juda, och alla Jerusalems inbyggare, som igenom denna porten ingån.

21. Detta säger HERren: Wakter eder, och bärer ingen börda om sabbathsdagen genom portarna in i Jerusalem;* *Neh. 13: 19.

22. Och förer ingen klef på sabbathsdagen utur edra hus, och görer intet arbete, utan helger sabbathsdagen, såsom jag edra fäder budit hafwer.* *2 Mos. 20: 8; cap. 23: 12; cap. 31: 13.

Klef: börda. Sabbathens helgande nämnes här särskilt såsom ett hufwudsakligt kännetecken till förbundet med Gud, men budet innebär en uppmaning från Herran, att själen skall med ånger och tro återwända till det brutna förbundet, att hon må kunna helga Herrans dag. Dessutom ligger äfwen i Guds buds yttre iakttagelse en gudsfruktan, som kan åstadkomma uppskof af Guds straffdomar, såsom Achabs exempel wisar.

23. Men de höra icke, och böja icke sina öron, utan blifwa halsstyfwe, på det de ju icke skola höra, eller ock låta säga sig.

24. Om I hören mig, Säger HERren, så att I ingen börda bären om sabbathsdagen igenom denna stadsporten, utan helgen honom, och gören intet arbete på den dagen;

25. Så skola ock igenom denna stadsporten ut och in gå konungar och förstar, som på Davids stol sitta, och rida, och fara både med wagn och hästar; de och deras förstar, samt med alla dem, som i Juda och Jerusalem bo, och denna staden skall ewinnerligen besutten warda.* *Jer. 22: 4.

26. Och skola komma ut af Juda städer, och de omkring Jerusalem ligga, och utaf BenJamins land, af dalen och bergen, och sunnan efter, de der framföra skola bränneoffer, offer, spisoffer, och tackoffer till HERrans hus.* *Jer. 32: 44; cap. 33: 13.

Så stora löften gifwer Gud ännu i sista stunden, då syndamåttet war nära fullt. Om konung och folk ännu wille återwända till Herrans fruktan, så skulle den öfwerhängande faran afwändas och Juda rike blifwa beståndande. På Guds lag war riket grundadt; då Hans lag förkastades war rikets grundwal borta; i återgång till denna grundwal låg deras enda räddning.

27. Men om I icke hören mig, så att I helgen sabbathsdagen, och ingen börda bären in genom de portar i Jerusalem på sabbathsdagen; skall jag upptända en eld i dess portar, den husen i Jerusalem förtära skall, och icke utsläckt warda.

Den eld, som Babylonierna sedan upptände, war en Herrans domseld. I portarna eller offentligen hade folket mest försyndat sig såsom folk, derföre skulle ock straffet blifwa offentligt. Denna eld blef sedan upptänd och utsläcktes af ingen. Den slocknade ej, förr än stad och tempel woro förstörda.

18. Capitel.

Sann bot. Obotfärdighet.

Detta är det ord, som skedde af HERran till Jeremia, och sade:

2. Statt: upp, och gack ned i krukomakarens hus; der will jag låta dig höra mina ord.

3. Och jag gick ned i krukomakarens hus, och si, han arbetade på skifwan.

Krukomakaren sätter leret på en skifwa, som genom trampning hastigt går omkring, och på detta sätt swarfwas krukan mellan hans händer, och han gifwer henne den form han will.

4. Och krukan, som han utaf leret gjorde, gick honom sönder i händerna; då gjorde han åter en annan kruka, såsom honom täcktes.

5. Då skedde HERrans ord till mig, och sade:

6. Kan jag ock icke skicka mig, såsom denne krukomakaren, med eder af israels hus, säger HERren? Si, Såsom leret är i krukomakarens hand; så ären ock I af Israels hus i min hand.* *Es. 45: 9. Rom. 9: 21.

Lika så lätt som krukomakaren kan göra en annan kruka, i stället för den, som gått sönder, lika lätt kan jag, den Allsmäktige, i stället för wredens kar, som genom sina synder mognat till förderfwet, Rom. 9: 22–24, göra ett nytt folk, genom en ny slägt af Israel, eller af hedningarna wälja en annan stam och göra den till mitt folk. Judafolket, som war högmodigt öfwer sin utkorelse, skulle besinna, huru lätt det kunde blifwa förkastadt.

7. Hasteligen talar jag emot ett folk och rike, att jag det utrota, förhärja, och förderfwa will;* *Jer. 1: 10.

8. Men om det omwänder sig ifrån sin ondska, den jag emot talar; så skall jag ock låta mig ångra det onda, som jag tänkte göra dem.* *Hes. 18: 21; cap. 33: 11. Jon. 3: 10.

Så barmhertig och nådig är Herren, att Han afwänder äfwen det hotade timliga straffet, om menniskan lyder warningen och gör bättring. Att Gud sålunda afwänder straffet kallas, att Han ångrar straffet. Detta ord är ett starkt uttryck, som wisar, huru gerna Gud will förlåta, och att det liksom gör Honom ondt i Hans kärleksfulla hierta, då menniskan ådrager sig Hans rättfärdighets straff. Se Hes. 18: 21.

9. Och hasteligen talar jag om ett folk och rike, att jag det uppbygga och plantera will;

10. Men gör det illa för mina ögon, så att det icke hörer min röst; så skall jag ock låta mig ångra det goda, som jag dem lofwat hafwer, att jag dem göra skulle.

Likasom Herren afwänder straffet från de botfärdiga, så blifwa ock Hans nådelöften för menniskan ouppfyllda, då han genom otro och synd wäljer förbannelsen i stället för wälsignelsen. Detta är också, att tala på menniskowis, en smärta för Guds hjerta, så att Han liksom ångrar eller känner sorg öfwer, att sådana menniskor äro till. Se 1 Mos. 6: 6.

11. Så säg nu till dem i Juda, och till Jerusalems inbyggare: Detta säger HERren: Si, jag bereder eder en olycka, och tänker något emot eder; derföre wände sig hwar och en ifrån sitt onda wäsende, och bättrer edert wäsende och anslag.* *2 Kon. 17: 13. Jer. 7: 3; cap. 25: 5; cap. 35: 15.

12. Men de sade: Der warder intet utaf;* wi wilja wandra efter wåra tankar, och göra hwar och en efter sitt onda hjertas tycke.† *Jer. 2: 25. †Es. 65: 2. Jer. 44: 16.

Äfwen om en menniska icke så swarar Herran med munnen, men fortfar i synden, så är just synden hjertats arga swar på Herrans förmaning och kallelse till bättring.

13. Derföre säger HERren: Fråger dock ibland hedningarne?* Ho hafwer någon tid sådant hört, att jungfrun Israel så ganska grufweliga ting gör? *Jer. 2: 10.

Hedningarne, som af eder föraktas, ombyta ju icke sina gudar, men du Israel, som af Herren blifwit kallad att beredas till en ren jungfru, till en helig församling, du wäljer afgudar och förgäter din Gud och Skapare!

14. Blifwer dock snön längre på stenarne i marken, då det snöar ned af Libanon; och regnwattnet förlöper icke så snart,

15. Som mitt folk mig förgäter.* De röka åt gudar, och komma förargelse åstad utan återwändo på sina stigar, och gå på otrampade wägar; *Jer. 2: 13.

16. På det deras land skall till öde warda, dem till ewig skam, så att den, der fram om går, skall sig förundra, och rista hufwudet.* *Jer. 12: 11; cap. 19: 8.

Hastigt förgäta de mig! owaraktig, såsom den wattenblandade snön, är deras gudsfruktan. Deras egna stigar och de obanade, olofliga wägarne (v. 15) betyda afguderiets och lasternas wägar. Se cap. 6: 16.

17. Ty jag skall genom ett östanwäder* förskingra dem för deras fiender; jag skall wisa dem ryggen och icke anletet, då de förderfwas. *Es. 27: 8; cap. 29: 9.

Östanwädret war det Babyloniska kriget. Se Jer. 4: 11.

18. Men de sade: Kommer, och låter oss gå till råds emot Jeremia; ty presterna kunna icke fara wille i lagen,* och de gamlas råd icke fela, och propheterna kunna icke lära orätt; kommer, och låter oss slå honom ihjäl med tungan, och passa icke uppå hwad han säger. *Mal. 2: 7.

Judafolket förlitade sig på de affallna presterna och de falska propheterna och pröfwade icke desse falske lärare och den sanne propheten Jeremia efter Herrans ord, derföre föllo de i denna grofwa willfarelse. Pröfwer andarna, om de äro af Gudi!

19. HERre, akta uppå mig, och hör mina motståndares röst.

Ju mindre folket aktade på prophetens röst, desto nödwändigare war det, att Gud aktade på honom.

20. Är det rätt att man wedergäller ondt för godt? Ty de hafwa grafwit för min själ en grop; kom dock ihåg, huru jag för dig stått hafwer, så att jag talade deras bästa, och wände din grymhet ifrån dem.

Jeremia talar här om sin förbön för folket ingalunda såsom något förtjenstligt werk, utan anförer det blott såsom ett tecken, att han war Herrans prophet och af hjertat önskade folkets bästa.

21. Så straffa nu deras barn med hunger, och låt dem i swärd falla, att deras hustrur och enkor utan barn blifwa, och deras män ihjälslagne, och deras unga män i strid genom swärd drapne warda;* *Ps. 109: 10, [et]c.

22. Att ett rop utaf deras hus må hördt warda, huru du med hast hafwer låtit krigsfolk komma öfwer dem; ty de hafwa grafwit en grop till att fånga mig och lagt en snara för mina fötter.

23. Och efter du, HERre, wet alla deras anslag emot mig, att de wilja dräpa mig; så förlåt dem icke deras missgerning, och låt deras synder icke utstrukna warda för dig; låt dem störta inför dig, och handla med dem efter din wrede.

Denna bön är ingalunda ett uttryck af hämndlystnad, utan ett utrop: Så ske, Herre, din wilje! Propheten hade nemligen ofta försökt att bedja för folket. Herren hade förbjudit honom det, cap. 14: 11, och nu öfwerlemnar propheten de affälliga åt Herran allena. Det är således som om han wille taga tillbaka sin förbön och bedja om förlåtelse för densamma, då han såg, att Gud icke wille höra den. De obotfärdigas anslag emot propheten woro tecken, att de hatade Gud sjelf, emedan det war Guds ord han förkunnade. Icke för sin egen skull, utan för Herrans skull nämner han denna förföljelse. Så gör då, o Herre, med desso menniskor efter ditt goda behag, efter de icke wilja anamma ditt ord!

19. Capitel.

Juda liknas wid en kruka.

Så sade HERren: Gack bort, och köp dig en lerkruka af krukomakaren, samt med några af de äldsta i folket, och de äldsta för presterna;

Detta capitel står i nära sammanhang med det föregående. Liknelsen, cap. 18: 1—6, framställes här från en annan sida genom en förnyad bildlig handling.

2. Och gack bort uti Hinnoms sons dal, som ligger för tegelporten, och predika der de ord, som jag säger dig;

3. Och säg: Hörer HERrans ord, I Juda konungar, och Jerusalems inbyggare; så säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Si, jag will låta en sådan olycka komma öfwer detta rummet, att den det hörer, honom skall gälla i öronen;* *1 Sam. 3: 11. 2 Kon. 21: 12.

4. Derföre att de hafwa öfwergifwit mig, och gifwit detta rummet åt en främmande gud, och rökt deruti åt andra gudar, hwilka hwarken de, eller deras fäder, eller Juda konungar känt hafwa; och hafwa gjort detta rummet fullt med oskyldigt blod.

5. Ty de hafwa byggt höjder till Baal, till att uppbränna sina barn Baal till bränneoffer, hwilket jag dem hwarken bjudit eller derom talat hafwer, och ej heller någon tid uti mitt hjerta kommet är.* *5 Mos. 17: 3. Jer. 7: 31.

Hinnomsdalen war den plats, der Baals och Molochs dyrkan allramest utöfwades. Der träffades Juda konung, der träffades Juda förstar, der träffades Juda folk, i stället för att de hade bort församlas i Herrans gårdar, så att propheten hade kunnat tala till dem der. Hinnomsdalen war en bild af helwetet, Herrans tempel en bild af himmelen och himmelriket Folket walde Gehenna eller Hinnomsdalen, det walde icke Herran och Hans tempel, och det gick med folket efter dess eget wäl. Så beror också i christenheten deras dom, som förtappade warda, just derpå, att de hafwa walt Moloch i stället för Herran; Gehenna, synden, döden och helwetet, i stället för rättfärdigheten, lifwet och saligheten. I v. 5 står uttryckligen, att dessa afgudadyrkare uppbrände sina egna barn till offer åt Moloch. Äfwen i christenheten offras åt Moloch eller förstöraren många både gamla och unga barn i fåfängans, syndens och lastens brand.

6. Derföre si, den tid warder kommande, säger HERren, att man detta rummet icke mer kalla skall Tophet, eller Hinnoms sons dal, utan dråpodal.* *Jer. 7: 32.

Synden är död och dom; Tophet, Hinnomsdalen, eller syndens tjenst och träldom, är en dråpodal; ty derigenom dödas själen och hemfaller åt den ewiga döden.

7. Ty jag skall förstöra Juda och Jerusalems gudstjenst i detta rum, och stall låta dem falla genom swärd för deras fiender, och deras hand, som efter deras lif stå; och skall gifwa deras kroppar fåglarna under himmelen, och djuren på marken till mat;* *Jer. 7: 33; cap. 16: 4.

8. Och skall göra denna staden öde, och till spott, så att alle de, som gå der fram, skola förundra sig uppå alla hans plågor, och bespotta honom.* *Jer. 18: 16.

9. Jag skall låta dem äta sina söners och döttrars kött, och en skall äta den andres kött,* uti den nöd och ångest dermed deras fiender, och de som efter deras lif stå, dem tränga skola.† *3 Mos. 26: 29. 5 Mos. 28: 53. Klagow. 4: 10. †Luc. 19: 43.

I högsta nöd wisar sig hos oomwända menniskor merändels den argaste sjelfwiskhet, så att den ene liksom äter den andres kött, stundom bokstafligen; men här talas icke hufwudsakligen om denna sjelfwiskhet, utan om den stora nöden såsom ett straff för synden. Se 2 Kon. 6: 25–33. Äfwen i sådan nöd kan menniskan häda den Allsmäktige. Uppb. 16: 8, 9, 11.

10. Och du skall sönderslå krukan för de män, som med dig gångne äro;

11. Och säg till dem: Detta säger HERren Zebaoth: Rätt såsom man sönderslår en krukomakaren käril, så att det icke kan igen helt warda: så skall jag ock sönderkrossa detta folk och denna stad, och skola i Topheth begrafne warda, derföre att der skall eljest intet rum wara till begrafning.

12. Så will jag göra med detta rum och dess inbyggare, säger HERren, att denna staden skall warda likasom Topheth.

Såsom Topheth eller Hinnomsdalen blef full af grafhögar, så skulle af staden blifwa en samling af grushögar.

13. Dertill skola de hus i Jerusalem, och Juda konungars hus, ju så oren warda, som det rummet Topheth, ja, alla hus, der de på taken för all himmelens här rökt hafwa, och åt andra gudar drickoffer offrat hafwa.* *Jer. 32: 29.

Afgudatjensten utöfwades således icke blott på höjderna, utan på de flata taken.

14. Och då Jeremia igenkom ifrån Topheth, dit HERren honom sändt hade till att prophetera, gick han in i gården åt HERrans hus, och sade till allt folket:

15. Detta säger HERren Zebaoth Israels Gud: Si, ja skall låta komma öfwer denna staden, och öfwer alla hans städer all den olycka, som jag emot dem talat hafwer; derföre att de äro halsstyfwe, och mina ord icke höra wilja.* *Jer. 7: 26: cap. 17: 23.

Så beseglas nu i uttryckliga ord den dom, som genom den betydelsefulla liknelsen afbildades. Så länge Israels folk något liknade ett böjligt ler i Herrans hand, så war ännu hopp om räddning, men så snart det liknade ett hårdbrändt, sönderbrutet lerkärls skärfwor, så war allt hopp om räddning förloradt, likasom en kruka, som går sönder på skifwan, kan förnyas, men den, som går sönder efter bränningen, är ohjelpligt förderfwad. Så länge menniskosinnet ännu är böjligt, så kan själen räddas, men så snart samwetet genom syndabranden blifwer hårdbrändt, så är det förhärdelse, och räddning är icke mera möjlig, emedan wäckelse och bättring icke kunna ske. 1 Tim. 4: 2.

20. Capitel.

Jeremia fängelse, otålighet.

Men då Pashur, Immers son, prestens, den för en öfwersta i HERrans hus satt war, hörde Jeremia prophetera dessa orden;

2. Slog han propheten Jeremia, och kastade honom i fängelse* i den öfra porten BenJamins, hwilken på HERrans hus är. *Jer. 29: 26.

Presten Pashur, som war öfweruppsyningsman öfwer en afdelning af tempeltjensten, war en häftig motståndare emot Herrans ord, som af propheten förkunnades, och wågade emot propheten en wåldsam, handgriplig förföljelse, likasom äfwen i christenheten sådane öfwerstar i kyrkan ofta tillåtit sig wåldsamheter emot redliga ordets tjenare.

3. Och då morgonen kom, tog Pashur Jeremia åter utur fängelset: då sade Jeremia till honom: HERren kallar dig icke Pashur, utan Magor allt omkring.

”Pashur kommer af Pas, det uttydes bred, och hur hwit. Magor uttydes fruktan. Så förwände nu för honom Jeremia namnet, såsom han säga wille: du skall icke blifwa så stor, bred och wid, som ditt namn lyder; utan omkring dig skall wara fruktan och förskräckelse, och skall wara omkring dig swart och trångt nog.” L.

4. Ty så säger HERren: Si, jag skall gifwa dig samt med alla dina wänner uti en fruktan, och de skola falla genom sina fienders swärd; det skall du se med dina ögon: och jag skall öfwergifwa hela Juda uti konungens hand af Babel, han skall föra dem bort till Babel, och dräpa dem med swärd.

Dessa woro de förskräckelser, hwarigenom i namnet Magor, prophetian fick ett ökadt eftertryck.

5. Och jag skall gifwa allt godset i denna staden, samt med allt hans arbete, och alla klenodier, och alla Juda konungars håfwor, uti deras fienders hand, så att de skola dem skinna, borttaga, och till Babel föra.* *2 Kon. 20: 17. Jer. 15: 13; cap. 17: 3.

6. Och du Pashur skall med allt ditt husfolk gå fången, och till Babel komma; der skall du dö och begrafwen warda, samt med alla dina wänner, för hwilka du lögn predikar.

7. HERre, du hafwer dragit mig, och jag hafwer mig draga låtit;* du hafwer warit mig för stark, och hafwer wunnit: men jag är deröfwer kommen till spott dagligen, och hwar man gör gäck af mig. *Jer. 1: 6, [et]c.

Sedan propheten förkunnat Herrans hotelser såwäl öfwer Pashur, hwilken sökte insöfwa folket i säkerhet, som öfwer hela riket, öfwerfalles han nu af twekan och förskräckelse under den dagliga bespottelsen och förföljelsen, som han måste lida. Det är såsom om han ångrade, att lan åtlydt Herrans röst och kallelse till prophetembetet. Kött och blod säga honom nu: ack, att aldrig hade så förkunnat Herrans ord och utsatt dig för alla dessa förföljelser och faror! Denna inre strid hos en så högt benådad Guds man kan lända till tröst för trogna ordets tjenare och andra Guds barn, då de måste genomgå dylika strider och pröfningar. Det är då nödwändigt, att de waka och bedja och i trons kraft öfwerwinna frestelserna. Han fick nu i sitt inre erfara dessa orden: köttet hafwer begärelse emot andan och andan emot köttet. Gal. 5: 17.

8. Ty sedan jag talat, ropat och predikat hafwer om den plågan och förderfwet, är mig HERrans ord wordet till hån och spott dagligen.

9. Då föll mig i sinnet: Jag will icke mer tänka uppå Honom, och icke mer predika i Hans namn: men i mitt hjerta och i mina ben wardt lika som en brinnande eld insluten, så att jag icke förmådde det lida, och war hardt när förgången.

10. Ty jag hörer, huru många banna mig, och jag måste allestädes wara rädd: Anklager, wi wilja anklaga honom, säga alla mina wänner och stallbröder: om wi kunna blifwa honom öfwermäktige, och komma åt honom, och hämnas öfwer honom.

Då propheten försökte underlåta prophetembetets pligt att tala i Herrans namn, så kände han i sitt innersta en odräglig pina, som twang honom att förkunna ordet, fastan både hans fiender och hans förra wänner rådslogo emot honom. De trodde sig hafwa allt skäl att anklaga honom såsom en fäderneslandets fiende, emedan han förkunnade krig och undergång. De kunde säga: Han uppretar fienderna emot oss och gifwer dem mod, han nedskär modet hos wårt folk.

11. Men HERren är med mig såsom en stark hjelte: derföre skola mina förföljare falla, och icke winna, utan skola på stor skam komma, derföre att de så dårligen handla; ewig staff den skammen wara, och skall icke förgäten warda.* *Jer. 15: 20; cap. 17: 18; cap. 23: 40.

12. Och nu, HERre Zebaoth, du som pröfwer de rättfärdiga, och ser njurar och hjerta,* låt mig se din hämnd öfwer dem; ty jag hafwer befallt dig mitt sak. *1 Sam. 16: 7. Ps. 7: 10. Jer. 11: 20; cap. 17: 10.

13. Sjunger HERranom, lofwer HERran, som hjelper den fattiges lif utur de ondas händer.

Så fröjdar sig propheten i Herran och stärker sig i Hans kraft, så att hans inre kamp och pina förwandlas i fröjd och lofsång.

14. Förbannad ware den dag, der jag uti född war; den dagen ware osignad, på hwilken min moder mig födt hafwer.* *Job 3: 1, [et]c.

Bredwid den segrande lofsången står här ända till capitlets slut en klagosång, som tränger sig fram utur det inre lifwets allradjupaste lidanden. Just i denna klagosång wisas, huru den inre striden war beskaffad, att propheten war nära att förtwifla, så att han knappt kunde uthärda sin tillwaro. Att han på samma sätt som Job uttalar förbannelse öfwer sin födelsedag, wisar tydligt, att hans lidanden hufwudsakligen härledde sig från förskräckliga sataniska anfäktningar och pinsamt andeligt mörker. Sådana lidanden måste somliga af Herrans utmärktaste redskap genomgå, för att genom seger deröfwer blifwa så mycket mera införlifwade med Gud, omgjordade med Hans kraft och öfwade att oförskräckt föra andans swärd emot fienderna. Den, som wunnit seger i en sådan strid, fruktar sedan ingenting. Det war denna seger propheten hade wunnit, då han kunde sjunga lofsången, v. 13.

15. Förbannad ware den, som till min fader god tidende bar, och sade: Du hafwer fått en ung son, på det han skulle glädja honom.

16. Den mannen ware såsom de städer, Som HERren omwände,* och honom det icke ångrade: han höre ett skriande om morgonen, och om middagen ett jemrande: *1 Mos. 19: 24. Es. 13: 19. Jer. 50: 40. Hes. 16: 49, [et]c. Os. 11: 8. Amos 4: 11. Luc. 17: 29. Jud. Ep. v. 7.

Omwände, d. ä. förstörde, nemligen Sodom och Gomorra.

17. Att du dock icke hafwer dräpit mig i moderlifwet; att min moder måtte warit min graf, och hennes lif måtte ewinnerligen hafwande warit.

18. Hwi är jag dock utur moderlifwet framkommen, att jag sådan jemmer och hjertans sorg se måste, och slita mina dagar med skam?* *Job 3: 21.

Här slutar klagosångens ord, som beskrifwer, hwad propheten hade genomgått i sitt inre, innan ljuset så uppgick i hans själ, att han kunde sjunga och lofwa (v. 13). Sådan war min jemmer, men si, nu fröjdar sig min själ i lefwande Gud!

21. Capitel.

Emot Jerusalem och Zedekia.

Detta är det ord, som af HERran skedde till Jeremia, då konung Zedekia sände till honom Pashur, Malchia son, och Zephanja, Maaseja, prestens son, och lät säga honom:

2. Fråga dock HERran för oss: ty NebucadNezar, konungen i Babel, örligar emot oss; att HERren dock wille göra med oss efter alla sina under, på det han må draga ifrån oss.

Konung Zedekia hade brutit ett ingånget förbund med konungen i Babel och hoppades på understöd från Egypten. Då kom NebucadNezar och belägrade Jerusalem i Zedekia 9:de regeringsår, konungen sände då efter propheten Jeremia i det hopp, att han skulle förkunna en underbar hjelp från Herran, likasom propheten Esaia förkunnade för konung Hiskia Sanheribs fall. Se Es. 37: 21–37.

3. Jeremia sade till dem: Detta säger till Zedekia:

4. Så säger HERren Israels Gud: Si, jag skall wända de wapen tillbaka, som I uti edra händer hafwen, der I med striden emot konungen i Babel och emot de Chaldeer, som eder omkring murarna belagt hafwa, och skall församla dem i en hop midt i staden.

5. Och jag skall strida emot eder med uträckt hand, med stark arm,* med stor wrede, grymhet och obarmhertighet: *2 Mos. 6: 6.

6. Och skall slå inbyggarena i denna staden, både folk och fä, så att de skola dö i en stor pestilentie.

Långt ifrån att trösta och förkunna hjelp från Herran, förkunnar han Herrans beslut, att sjelf göra Jerusalems motstånd mot Babylonierna wanmäktigt. Zedekia war ingen Hiskia* och tiden war nu en annan.

7. Och derefter, säger HERren, skall jag gifwa Zedekia, Juda konung, samt med hans tjenare, och folket, som i denna staden af pestilentie, swärd och hunger qwarlefde äro, uti NebucadNezars händer, konungens i Babel, och uti deras fienders händer, och uti deras händer, som efter deras lif stå, att han så skall slå dem med swärdsegg, att der ingen skoning, eller nåd, eller barmhertighet med skall wara.

8. Och säg detta foIket: Så säger HERren: Si, jag sätter eder före wägen till lifwet, och wägen till döden.

9. Hwilken som blifwer i denna staden, han måste dö igenom swärd, hunger och pestilentie: men den som gifwer sig ut till de Chaldeer, som eder belägga, han skall blifwa lefwande, och skall behålla sitt lif lika som ett byte. *Jer. 38: 2; cap. 39: 18; cap. 45: 5.

10. Ty jag hafwer ställt mitt ansigte öfwer denna staden till olycka, och till intet godt, säger HERren; Han skall åt konungen i Babel öfwergifwen warda, att Han skall uppbränna honom med eld.

Jag wisar eder, huru I skolen kunna rädda edert lif, och förkunnar, huru det skall gå eder, att I skolen dö, om I sätten eder mot fienderna. Detta war då att sätta sig emot Guds dom. Likasom Herren nu förelade folket wägen till lifwet och wägen till döden i timlig måtto, så förelägger Han hwar och en menniska i andeligt afseende wägen till lifwet och wägen till döden och låter henne wälja. Den som med ånger, syndabekännelse och sjelfanklagelse underkastar sig Guds lag och dom, söker nåd och går ut ifrån den arga werlden, han finner nåd och räddar själen; den som trotsar domen och qwarblifwer på de ondas wäg, måste döden dö. Likasom staden blef öfwerlemnad åt fienden till att förbrännas, så kommer ock en sträng dom att gå öfwer den affälliga christenheten och slutligen öfwer werlden.

11. Och hörer HERrans ord, I af Juda konungs hus.

12. Du Davids hus, detta säger HERren: Håller domen om morgonen, och hjelper den beröfwade utur wåldswerkarens hand,* på det min grymhet icke skall utfara likasom en eld, och brinna, så att det ingen utsläcka kan, för edert onda wäsendes skull. *Jer. 22: 3.

Genom denna förmaning wisas, att Herren ännu hade welat hjelpa och rädda riket från undergång, om konungen och hans embetsmän hade welat återställa lag och rätt i landet. Morgonen, nemligen förmiddagen, war den dagliga tiden att handhafwa rätten, att afgöra offentliga ärender. förmaningen gifwer tillkänna, att landet war fullt af tyranni, förtryck och orättwisa.

13. Si, säger HERren: Jag säger dig, du som bor i dalen, på bergen och på jemna marken, och säger: Ho will öfwerfalla eller komma in uti wårt fäste?

En del af staden låg på bergen, en del deraf på jemn mark och i dalar, och war rundt omkring starkt befästad; men inga fästningswerk hjelpa, då den Allsmäktige uttalat förstörelsedomen.

14. Jag will hemsöka eder, säger HERren, efter edra gerningars frukt:* jag skall upptända en eld uti eder skog, han skall förtära allt det der omkring är. *Ords. 1: 31.

Jerusalem kallas en skog, den bestod till en stor del af hus, byggda af cederträd med präktiga pelare, så att den på somliga ställen kunde kallas en pelarskog. All denna prakt skulle snart uppgå i rök och lågor.

22. Capitel.

Regenters pligt. Emot Joahas, Jojakim, Jechonia.

Detta säger HERren: Gack ned i Juda konungs hus, och tala der detta ordet,

2. Och säg; Hör HERrans ord, du Juda konung, som på Davids stol sitter, både du, och dina tjenare, och ditt folk, som igenom dessa portarna ingån;

Den konung, som här menas, är Jojakim, v. 18. Således är denna prophetia omkring 20 år äldre, än den som står i det föregående capitlet, men den är här upptagen i sammanhang med prophetian emot Zedekia, emedan den för honom på nytt upprepades, för att wisa, huru Herren hade warnat hans företrädare, som dock icke welat lyda och låta warna sig, utan skyndat till sin undergång. Efter den fromme konung Josias död uppsteg hans son Joahas på thronen och regerade tre månader, hwarefter han blef tillfångatagen och bortförd till Egypten. Derefter kom hans broder Jojakim på thronen, reagerade 11 år, blef tillfångatagen af Babylonierna och dog i elände. Efter honom kom hans son Jojachin eller Chonia på thronen, regerade tre månader och fördes i fångenskap till Babylon. Det är om Guds straffdom öfwer desso tre konungar denna prophetia handlar. Zedekia, en tredje son af Josia, kom på thronen efter Jojachin, och han warnas nu af propheten, som framhåller för hans ögon, såsom en spegel, de olyckor, hwilka öfwergått hans trenne företrädare.

3. Så säger HERren: Håller rätt och rättwisa, och hjelper den beröfwade utur wåldswerkarens hand;* och oförrätter icke främlingen, den faderlösa och enkan, och görer ingen öfwerwåld, och utgjuter icke oskyldigt blod i detta rummet. *Jer. 21: 12.

4. Om I detta gören, så skola konungarna, som på Davids stol sitta, infara genom detta hus’ portar, både till wagn och till häst, samt med deras tjenare och folk.* *Jer. 17: 25.

5. Men om I detta icke hören, så hafwer jag swurit wid mig sjelf, säger HERren: Detta hus skall förstördt warda.

Se cap. 21: 12. Då Herren säger: Jag hafwer swurit wid mig sjelf, så betyder det Hans fast och oföränderligt uppenbarade rådslut.

6. Ty så säger HERren om Juda konungs hus: Gilead, du är mig hufwudet i Libanon; hwad gäller, jag skall göra dig till öde, och städerna utan inbyggare?

Grt.: Du (o konungahus!) är för mig såsom Gilead, såsom spetsen af Libanon! Så hade Herren wälsignat och smyckat Juda rike, likasom Gilead och Libanon woro smyckade med yppig och grönskande skog. Wid denna skog liknades också konungens palats, 1 Kon. 7: 2, som af Salomo war uppbygdt.

7. Ty jag hafwer beställt förderfware Öfwer dig, hwar och en med sina wapen; de skola omkull hugga dina utwalda cederträd, och kasta dem i elden.

Se Es. 37: 24. Då den stolte Assyriske konungen Sanherib uttalade hotelseord emot Jerusalem, kunde han icke fullborda dem, ty Herren beskyddade staden, men nu talar Herren sjelf, den Allsmäktige, desso domsord.

8. Så skola månge hedningar gå fram om denna staden, och säga emellan sig; Hwi hafwer HERren alltså handlat med denna stora staden.* *5 Mos. 29: 24. 1 Kon. 9: 8.

9. Och man skall swara: Derföre att de HERrans sin Guds förbund öfwergifwit hafwa, och tillbedit andra gudar, och tjent dem.

Att de öfwergifwit förbundet med Gud war just orsaken till alla deras öfriga synder och till deras undergång.

10. Gråter icke öfwer de döda, och grämer eder icke öfwer dem; men gråter öfwer den der bortfar, och skall aldrig igen komma, att han sitt fädernesland mer se må.

Öfwer den fromme konung Josia, som några månader förut stupat wid Megiddo i slaget mot Pharao Necho, war ännu allmän sorg i landet, och propheten uppmanar, att icke gråta öfwer honom och andra, som afsomnat, utan öfwer de konungar och undersåter, som skulle bortföras i fångenskap.

11. Ty så säger HERren om Sallum, Josia son, Juda konungs, som konung är uti sin faders Josia stad, som utfaren är af detta rum: Han skall icke komma här igen;

Konung Joahas hade namnet Sallum, innan han kom på thronen.

12. Utan måste dö uti det rum, dit han för en fånge förd är, och skall detta land icke mer se.

13. We honom, som uppbygger sitt hus med synd,* och sina mak med orätt; den sin nästa för intet arbeta låter, och icke gifwer honom sin lön;† *Hab. 2: 9. †3 Mos. 19: 13. 5 Mos. 24: 14.

14. Och tänker: Nu wäl, jag will bygga mig ett stort hus, och ett widt palats; och låter hugga sig fönster deruppå, och panelar det med cederträd, och målar det rödt.

Detta we i v. 13 angår isynnerhet konung Jojakim.

15. Menar du, att du will wara. konung, efter du prålar med cederträd? Hafwer din fader ock icke ätit och druckit, och blef ändock likwäl wid rätt och rättfärdighet; och honom gick wäl.

Konung Jojakim försyndade sig bland annat genom lust till ståt och prakt, lät uppföra ståtliga byggnader, lastade på sitt samwete de fattigas swett och blod och tårar, lefde yppigt och förtryckte folket. Men de fattigas rop höres i himmelen, Jac. 5: 4. Skall din konungawärdighet bestå uti detta prål? Har icke din fader Josia också lefwat såsom en konung, men skött sitt konungsliga embete wäl och öfwat rätt och rättfärdighet?

16. Han halp den elände och fattige till rätt; och det gick honom wäl af: är icke detta rättsligen känna mig? Säger HERren.

Blott då kan man rätt känna Gud, när man will lyda Hans ord, Joh. 7: 17. Den som icke lyder Honom, han känner Honom icke.

17. Men dina ögon och ditt hjerta stå icke alltså, utan på din girighet, på att utgjuta oskyldigt blod, till att göra öfwerwåld och orätt.

18. Derföre säger HERren om Jojakim, Josia son, Juda konung: Man skall icke begråta honom (sägande): Ack broder, ack syster! Man skall icke begråta honom (sägande): Ack herre, ack ädling!

Öfwer Josia war allmän sorg och klagan, men hwarken öfwer Jojakim eller hans anhörige skulle någon klaga eller wisa dem medlidande i deras olycka.

19. Han skall likasom en åsna begrafwen warda, försläpad och utkastad för porten i Jerusalem.

Han blef liggande på fria fältet, såsom ett bortkastadt as, cap. 36: 30. Han blef tillfångatagen och skulle föras till Babylon, men dog på wägen. Hes. 19: 8, 9.

20. Ja, gack ock nu upp på Libanon, och ropa och låt dig höra i Basan, och ropa af Abarim: ty alla dina älskare äro ömkelige.

Så uppmanar nu propheten det ogudaktiga konungahuset och den syndiga staden att gå upp på höjderna och ropa till sina hedniska bundsförwandter. Han antyder härmed, att allt ropande skulle wara förgäfwes i nöden. Staden och landet föreställas här under bilden af en öfwergifwen, föraktad qwinna.

21. Jag hafwer tillförene sagt dig det, då det ännu wäl stod med dig; men du sade: Jag will icke höra det; alltså hafwer du gjort alla dina lifsdagar, att du icke hafwer hört min röst.

22. Wädret drifwer alla dina herdar, och dina älskare fara bort fångne; der måste du då till spott och skam warda för all din ondskas skull.

Med herdarne menas här konungarne, och älskarena äro här afgudarne.

23. Du som nu i Libanon bor, och hafwer dina nästen i cederträd, huru skönligen skall du se ut, när dig wärk och sweda uppå kommer, såsom en i barnsnöd?

I Libanon, d. ä. i den präktiga staden och i det fruktbara landet. Se v. 6. 1 Kon. 7: 2.

24. Så sannt som jag lefwer, säger HERren, om Chonia, Jojakims son, Juda konung, woro en signetsring* på min högra hand, så skulle jag ändå rifwa dig deraf; *Högaw. 8: 6. Hagg. 2: 24.

25. Och gifwa dig dem i händer, som efter ditt lif stå, och för hwilka du dig fruktar, nemligen uti NebucadNezars händer, konungens i Babel, och de Chaldeers;

26. Och skall drifwa dig, och din moder, som dig födt hafwer, uti ett annat land,* der edert fädernesland icke är, och der skolen I dö. *2 Kon. 24: 15.

Chania eller Chonia är en afkortning af Jojachin eller Jechonia. Jechonia bet. Gud skall befästa. Stafwelsen Je, som betyder skall, är af propheten utelemnad, för att beteckna att Herrans löfte och allt hopp för framtiden har upphört för denne konung. Signetsringen bäres i Österlanden af förnäma personer på högra handen eller hänger på bröstet. Signetsringen brukas för att besegla och stadfästa wigtiga förordningar eller öfwerenskommelser. Om en furste åt sina förtrogna lemnar signetsringen, så hafwa de tillåtelse att i hans namn utfärda befallningar. 1 Mos. 41: 42. Esther 3: 10. Såsom sinnebild betyder således signetsring en menniska, som Gud brukar såsom redskap att utföra sina rådslut. Och detta skulle en konung öfwer Guds folk wara, men Jojachin war det icke, och hela folket war så förderfwadt, att riket icke kunde räddas, utan konung och folk skulle falla i fiendernas hand. Konungens moder nämnes särskilt, emedan hon mycket deltog i den unge konungens regering, såsom konungamödrar i Österlanden ofta göra.

27. Och uti det land, der de af hjertat gerna igen woro, skola de icke igen komma.

28. Hwilken en eländig, föraktad och fördrifwen man är dock Chonia? Ett wanwördt och uselt fat;* ack! huru är han dock samt med sin säd fördrifwen, och uti ett obekant land kastad. *Os. 8: 8.

Är då denne mannen Chonia ett föraktadt och sönderslaget kärl, ett wärdelöst ting? Hwarföre blifwer han då med sin säd bortslungad och kastad i ett obekant land? Så fråga prophetens motståndare, huru han kunde wåga att tala så emot konungen.

29. O land, land, land! hör HERrans ord.

30. Detta säger HERren: Skrifwer denna mannen upp för en förderfwad; för en man, den i sina lifsdagar intet lyckas skall; ty han skall icke hafwa den lyckan, att någon af hans säd skall sitta på Davids stol, och längre öfwer Juda råda.

På frågan i v. 28 swarar propheten med starka förmaningsrop till hela landet att höra Herrans ord. Och hotelsen blifwer återupprepad. Jechonias sonson Serubabel fick under Cyrus återföra folket utur fångenskapen, men blef icke konung.

23. Capitel.

Falska herdar och propheter.

We eder, herdar,* I som förderfwen och förskingren min fosterhjord, säger HERren. *Hes. 34: 2.

2. Derföre säger HERren Israels Gud om de herdar, som mitt folk regera: I hafwen förskingrat min hjord, och bortdrifwit, och icke besökt honom: si, jag skall hemsöka eder för edert onda wäsendes skull, säger HERren.

3. Och jag skall församla det qwar är af min hjord utur all land, dit jag dem utdrifwit hafwer, och skall hafwa dem hem igen till deras hus,* att de skala wäxa och förökas. *Joh. 10: 16.

Dessa herdar äro folkets ledare, konungarne och beras embetsmän, presterne och de falska propheterne. Då både den werldsliga öfwerheten och äfwen läroståndet äro nedsänkta i otro och blindhet, så hjelpa de hwarandra att förderfwa folket. Läroståndet allena kan icke förderfwa det, om regeringen är from och trogen; ännu mindre kan regeringen förderfwa sitt folk, om läroståndet består af trogna lärare och werksamma wäktare. Såsom nu herdar och folk woro fallna, så skulle de ock dela straffet med hwarandra, men öfwer sin hjord wille Herren förbarma sig och af de förströdda samla en qwarlefwa utur fångenskapen tillbaka till Canaans land. Ännu flera skulle blifwa samlade till Messiæ rike, till Christi kyrka, hwarigenom denna prophetia ännu fullständigare fullbordades, och ännu förestår det hufwudsakliga samlandet af Herrans folk.

4. Och jag skall sätta herdar öfwer dem, som dem sköta skola,* att de icke mer skola frukta sig eller förskräckas, eller hemsökte warda, säger HERren. *Es. 40: 11. Jer. 3: 15. Hes. 34: 11.

5. Si, den tiden kommer, säger HERren, att jag skall uppwäcka David rättfärdighetens frukt,* och det skall wara en konung, den wäl regera skall, och skall upprätta rätt och rättfärdighet på jorden. *Es. 4: 2; cap. 45: 8. Jer. 33: 15. Hes. 34: 23. Dan. 9: 24. Zach. 3: 8; cap. 6: 12.

Detta är en prophetia om den gode Herden, som gaf sitt lif för fåren, om Christus, som efter löftet skulle födas af Davids slägt. Rättfärdighetens frukt, grt. en rättfärdig telning, den fullkomligt rättfärdige, som upprättar ett rättfärdighetens rike; den telning, som är en lifgifwande ande och såsom ny stamfader af sig låter uppwäxa ett nytt och heligt slägte. Han skall wara den rätte konungen, i hwilken löftet till David, 2 Sam. 7: 12–16, skall fullkomligt uppfyllas, och i Hans rike skall rätt och rättfärdighet blomstra. Icke blott är rättfärdighet Hans rikes grundlag, utan Han kläder alla sina tjenare i rättfärdighet och inplantar rättfärdighet i deras hjertan.

6. På den tiden skall Juda hulpen warda,* och Israel säker bo; och detta skall wara hans namn, det man honom kalla skall: HERren wår rättfärdighet. *5 Mos. 33: 29.

Detta löfte gäller hela det andeliga Israel, som samlas både af Judar och hedningar. Hjelpen ligger i rättfärdiggörelsen; sällhet, frid och wälsignelse följa rättfärdigheten i spåren. Ordet hjelp heter på grundspråket Jescha. Hulpen warda grt. Tivvascha, är härledt af samma ord, som namnet Jesus, och detta wisar oss, att det icke finnes någon sann och waraktig hjelp utan i Honom allena. Hjelpen är frälsning från synden. I denna frälsning ligger all hjelp innesluten. De frälsta inlägga i Hans namn en lofsägande trosbekännelse: Herren wår rättfärdighet! Wi äro syndare, Han är wår rättfärdighet.

7. Derföre, si den tid skall komma, säger HERren, då man nu icke mer skall säga: Så sannt som HERren lefwer, som Israels barn utur Egypti land fört hafwer;* *Jer. 16: 14.

8. Utan så sannt som HERren lefwer, som Israels hus säd utförde, och hade af nordlanden och utur all land, dit jag dem fördrifwit hafwer, så att de nu skola bo uti sitt land.

Se cap. 16: 14, 15.

Emot propheterna:

9. Mitt hjerta will mig brista i mitt lif, alla mina ben darra, mig är likasom en drucken man, och likasom en, den af win raglar, för HERran, och för Hans heliga ord;

10. Att landet så fullt med horkarlar är, att landet så jemmerligen står, att det så förbannadt är, och ängarna i öknen förtorkas; och deras lefwerne är ondt, och deras regemente duger icke.* *Es. 24: 6. Jer. 12: 4.

Efter löftet om Messiæ rike beskrifwas nu de arga, affälliga herdarne (v. 1) och det förskräckliga tillstånd, hwaruti folket råkat genom deras försummelse och ogudaktighet. Propheten kände öfwer detta elände en så djup smärta i sin själ, att han darrade, och af förskräckelse blef hans kropp så angripen, som då någon är berusad af stark dryck. Denna liknelse betecknar det djupaste själslidande och en öfwerwäldigande ångest. I v. 10 wisas, huru synd och ett jemmerligt tillstånd, straff och elände stå i sammanhang med hwarandra.

11. Ty både propheter och prester äro skalkar; och jag finner också deras ondska i mitt hus, säger HERren.

Propheterna skulle uppwäcka de sömnaktiga presterna, att förkunna Herrans ord, och presterna skulle pröfwa propheterna, om de lärde rätt efter lagen, men när prester och propheter blifwa ogudaktige och förblindade, så är olyckan för dörren. Sjelfwa templet hade blifwit förwandladt till ett afgudahus. Så blifwer menniskans innersta wäsende af synd och afguderi besmittadt, så snart hon afwiker ifrån Herrans ord.

12. Derföre är deras wäg lika som en slipprig wäg i mörkret, der de uppå slinta och falla: ty jag skall låta komma olycka öfwer dem, deras hemsöknings år, säger HERren.

13. Med de propheter i Samarien hafwer jag sett galenskap, att de propheterade i Baal, och förförde mitt folk Israel:

14. Men med de propheter i Jerusalem ser jag en styggelse: huru de bedrifwa hor, och fara med lögn, och styrka de onda, på det att ju ingen skall omwända sig af sin ondska; de äro alle för mig likasom Sodom, och dess inbyggare lika som Gomorra.* *1 Mos. 13: 13. 5 Mos. 32: 32. Hes. 16: 45.

Ondskan hade warit stor i Samarien, men i Jerusalem war den wida wärre. I Jerusalem war Herrans tempel och gudstjenst, der war större andeligt ljus. Ju större ljuset är, desto förskräckligare blifwer mörkret, då affall sker.

15. Derföre säger HERren Zebaoth om propheterna alltså: Si, jag skall spisa dem med malört, och gifwa dem galla dricka:* ty ifrån propheterna i Jerusalem kommer ut skrymteri öfwer hela landet. *Es. 1: 10. Jer. 8: 14; cap. 9: 15.

Se cap. 9: 15. Malört och galla betyder här swåra straff och bittra lidanden, som skulle genomtränga deras innersta.

16. Detta säger HERren Zebaoth: Hörer icke propheternas ord, de eder prophetera; de bedraga eder: ty de predika sitt hjertas syner, och icke utaf HERrans mun.* *Jer. 14: 14.

För falska propheter warnar wår Frälsare sjelf uttryckligen. Falska propheter äro alla, som predika sitt hjertas syner och icke utaf Herrans mun, alla lärare, som tala efter egna tankar och inbillningar, efter eget förnuft och icke efter Skriftens lära.

17. De säga dem, som mig försmäda: HERren hafwer det sagt; eder warder wäl gångande; och till alla dem, som wandra efter skat hjertas tycke, säga de: Det kommer ingen olycka öfwer eder.* *Jer. 8: 11. Hes. 13: 10.

Så lyder alla sådana säkra lärares falska tröst: Allt står wäl till!

18. Ty ho hafwer warit i HERrans råd,* den Hans ord sett och hört hafwer? Ho hafwer förmärkt, och hört Hans ord? *Es. 40: 13. Rom. 11: 34. 1 Cor. 2: 16.

Häruti uppenbarar sig dessa falska lärares otro. De förneka prophetians gåfwa, de påstå, att hvarken Jeremia eller någon annan kunde weta Guds råd, emedan ingen warit med i Guds rådkammare.

19. Si, ett HERrans wäder skall komma med grymhet, och ett förskräckligt owäder falla de ogudaktiga öfwer hufwudet.* *Jer. 30: 23.

Så swarar Jeremia i Herrans namn sina motståndare.

20. Och HERrans wrede skall icke upphålla, till dess Han gör och uträttar det Han i sinnet hafwer: härefter skalen I wäl förfara det.

21. Jag sände icke propheterna, likwäl lupo de: jag talade icke med dem, likwäl propheterade de.* *Jer. 14: 15; cap. 27: 15; cap. 29: 9.

22. Ty om de hade blifwit wid mitt råd, och predikat för mitt folk mina ord, så hade de omwändt dem ifrån deras onda wäsende, och ifrån deras onda lefwerne.

Der Herrans ord förkunnas, werkar det åtminstone någras omwändelse. Så länge Herrans ord för ett folk förkunnas af många redliga lärare, fa kan detta folk aldrig så allmänt nedsjunka i synden, att det mognar till dylika samhällsstraff.

23. Är jag icke en Gud, den hardt när är, säger HERren och icke en Gud, den fjerran är?* *Ap.G. 17: 27.

Lärare och folk förhöllo sig så, som om Gud wore långt ifrån dem och icke aktade på beras onda lefwerne.

24. Menar du, att någon kan så hemligen fördölja sig, att jag icke kan se honom?* Säger HERren. Är jag icke den som uppfyller himmel och jord? Säger HERren. *Ps. 139: 8. Amos 9: 2, 3.

Ehuru wi i Christenheten weta och tro, att Gud är närwarande öfwer allt, så tro dock de flesta icke detta på lefwande sätt; ty den, som med själens ögon oupphörligt ser den Helige och Allwetande framför sig, wågar icke, eller will icke bryta Honom emot. Är en själ med waknadt samwete ännu under lagen, så wågar hon icke synda, eller hon förskräckes, om hon blifwer öfwerwäldigad af synden. Men är hon under Evangelii frihet, så will' hon icke göra Gud emot.

25. Jag hörer wäl att propheterna predika, och prophetera lögn i mitt namn, och säga: Mig hafwer drömt, mig hafwer drömt.

De falska propheterna motsade Jeremia prophetia, sägande: ho hafwer warit i Herrans råd? (v. 18) Men här åberopa de sig sjelfwe på drömmar, som de utgifwa för gudomliga uppenbarelser. Stundom har wisserligen Gud uppenbarat sin wilja genom drömmar i en och annan särskild angelägenhet eller till enskildas ledning, men Herrans rätte propheter och apostlar, som skulle skrifwa Hans uppenbarade ord, fingo icke uppenbarelsens lära genom drömmar. propheten Daniels dröm, cap. 7: 1, war en syn gifwen genom gudomlig uppenbarelse.

26. När wilja nu propheterna igenwända? De der lögn prophetera, och prophetera sitt hjertas bedrägeri;

Igenwända, d. ä. upphöra med sina förwillelser

27. Och wilja att mitt folk skall förgäta mitt namn för deras drömmars skull, som den ene för den andra predikar, såsom deras fäder förgåto mitt namn för Baals skull.* *Dom. 3: 7; cap. 8: 33.

28. Ett prophet som drömmar hafwer, han predike drömmar; men den som mitt ord hafwer, han predike mitt ord rätt: huru nära kommer agnar och hwete tillhopa? Säger HERren.

Den som hafwer drömmar, han tale blott om drömmar och säge icke, att han hafwer Herrans ord. Falsk lära är såsom agnar för winden. Guds ord är såsom hwete, det är en helsosam näring för själ och hjerta, det gifwer andelig wäxt och ewig lifskraft. Dock wilja många heldre hafwa agnar än hwete, heldre menskliga inbillningar än gudomlig sanning. Och ofta blifwa agnar och hwete sammanblandade. Men Herren har sin kasteskofwel i sin hand, och skiljningen måste ske.

29. Är icke mitt ord likasom en eld, säger HERren; och såsom en hammare den berg sönderslår?

Blixten kan på en gång upptända, smälta och sönderkrossa. En sådan kraft ligger i Herrans ord. Det kan förkrossa och sedan helbregdagöra, Ebr. 4: 12. Men menniskan kan göra sig hård igen, sedan hon af den förkrossande eller hjertesmältande kraften blifwit träffad.

30. Derföre si, Jag will till de propheter, säger HERren, som mina ord stjäla* den ene ifrån den andra. *5 Mos. 18: 20.

De falska propheterna uttränga med sin lögnaktiga lära Guds ord ur folkets hjertan, och detta är en stöld — af alla stölder den brottsligaste.

31. Si, jag will till de propheter, säger HERren, som sitt eget ord föra, och säga: Han hafwer det sagt.

32. Si, jag will till de som falska drömmar prophetera, säger HERren, och predika dem, och förföra mitt folk med sin lögn och lösaktiga ting;* efter jag dock icke hafwer sändt dem, och icke befallt dem, och de ej heller för detta folket nyttige äro, säger HERren. *Zeph. 3: 4.

Till de lösaktiga ting, som här omtalas, höra alla lösa blomsterpredikningar, all den lösa wältalighet, som blott kittlar öronen, men icke har någon kraft att wäcka och upplysa till bättring och tro. Hit hörer äfwen sådan lära, Som förfalskar Guds ord med philosophi och fåfängt bebrägeri och falskeligen berömd konst. Col. 2: 8.

33. Om detta folk, eller en prophet, eller en prest warder dig frågande, och säger: Hwilket är HERrans tunga?* Så skall du säga till dem hwad den tungan är: Jag skall bortkasta eder, säger HERren. *Es. 13: 1.

Emedan hotande prophetior kallades tunga eller börda, Es. 13: 1, så blef detta ord ett bespottelseord i de ogudaktigas mun; de hånade dermed Jeremia ord, likasom många nu bruka det ordet helig såsom ett smädeord.

34. Och om en prophet, eller prest, eller folk warder sägande: Det är HERrans tunga; densamma skall jag hemsöka, och hans hus dertill.

35. Men så skall den ene tala med den andra, och säga sig emellan: Hwad swarar HERren? och hwad säger HERren?

36. Och kallar det icke mer HERrans tunga: ty för hwar och en skall hans egna ord wara till en tunga, efter I alltså lefwandes Guds, HERrans Zebaoths wår Guds ord förwänden.

Den, som bespottar eller förwänder Herrans ord, ådrager sig med sitt smädeord ett hårdt straff.

37. Derföre skolen I säga till propheten alltså: Hwad swarar HERren dig? Och hwad säger HERren?

38. Nu medan I sägen HERrans tunga; derföre säger HERren alltså: Efter I kallen ordet HERrans tunga, och jag till eder sändt hafwer, och hafwer säga låtit, att I icke skullen kalla det HERrans tunga:

39. Si, så skall jag taga eder bort, och bortkasta eder samt med staden, Som jag eder och edra fäder gifwit hafwer, ifrån mitt ansigte;

40. Och skall foga eder en ewig skam till, och en ewig försmädelse, den aldrig förgäten skall warda.* *Jer. 20: 11.

De hånade Herrans ord, derföre skulle de sjelfwa blifwa till hån och bespottelse ibland hedningarne. — Sedan hånade Judafolket det lefwande personliga ordet, den Guds Helige sjelf, då Han led döden på korset. Derföre hafwa de bland främmande folk warit föremål för förakt och försmädelse århundrade efter århundrade, snart i 2000 år. Så uppfyller Herren sina hotelser så wisst som sina nådelöften.

24. Capitel.

Jeremia fikonkorgar.

Si, HERren wiste mig twå fikonkorgar satta inför HERrans tempel, sedan NebucadNezar, konungen i Babel, hade bortfört Jechonia, Jojakims son, Juda. konung, samt med Juda förstar, timmermän och smeder ifrån Jerusalem, och låtit dem komma till Babel:* *2 Kon. 24: 15, 16. 2 Chrön. 36: 9, 10.

2. Uti den ena korgen woro ganska goda fikon, såsom de först mogna fikonen äro; uti den andra korgen woro ganska onda fikon, så att man icke kunde äta dem, så onda woro de.

Fikonaträdet är en bild af Israels folk. Os. 9: 10. Luc. 13: 6, 7. Frukter af detta fikonaträd äro Israeliterna; de fromma liknas wid goda och de ogudaktiga wid onda fikon. för fikon, som först mognade, woro de bästa. Se 5 Mos. 26: 2. De rättfärdiga äro förstlingar inför Gud. — En del af folket hade nu blifwit bortfördt i fångenskap.

3. Och HERren sade till mig: Jeremia, hwad ser du? Jag sade: Fikon; de goda fikonen äro ganska goda, och de onda äro fast onda, så att man icke kan äta dem, så onda äro de.

4. Så skedde HERrans ord till mig, och sade:

5. Detta säger HERren Israels Gud: Likasom dessa fikonen äro goda, alltså skall jag nådeligen upptaga de fångar af Juda, hwilka jag hafwer låtit hädan fara in uti de Chaldeers land:

6. Och skall nådeligen se till dem, och skall låta dem komma hit i landet igen, och skall uppbygga dem, och icke nederslå; jag skall plantera dem, och icke upprycka:

7. Och skall gifwa dem hjerta till att känna mig, att jag är HERren, och de skola wara mitt folk, och jag will wara beras Gud: ty de skola af allt hjerta wända sig till mig.* *5 Mos. 30: 6. Jer. 30: 22; cap. 31: 33: cap. 32: 38, 39. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Ebr. 8: 10.

Bland de bortförda woro många fromma och sörjande själar, som grämde sig öfwer ogudaktigheten i Israel, och somlige woro förförde, men icke så genomträngda af förderfwet, utan hade blifwit indragna i eländet genom falska lärare och ledare. Utan twifwel waknade mångas samwete i den stora nöden, så att de började längta efter Herran och Hans ord och den sanna gudstjensten, då de nu bland hedningarne måste sakna allt detta. Öfwer dessa fromma eller längtande själar lofwar Herren att åter förbarma sig, att återföra dem och att gifwa dem nytt hjerta och nytt sinne. Till en början blef denna prophetia uppfylld redan derigenom, att Han i Babylon lät förkunna dem sanningen genom Hesekiel och Daniel, samt andra trogna lärare, och sedermera blef den uppfylld, då en del af folket återfördes från Babylon till Judalandet, och ett fromt sinne wäcktes hos många genom propheterna Haggai och Zacharia m. fl. Fullständigare uppfylldes den, då många samlades till Christi kyrka såsom ett andeligt Israel. Detta återförande utur fångenskapen och församlande till Christum fortfar ännu, men den härligaste fullbordan förestår. Rom. 11.

8. Men lika som de onda fikon så onda äro, att man dem icke äta kan,* säger HERren: alltså will jag bortgifwa Zedekia Juda konung, samt med hans förstar, och hwad qwar blifwet är i Jerusalem; de som äro qwar blifne i detta landet, och de som uti Egypti land bo.† *Jer. 29: 17. †2 Kon. 25: 35. Jer. 43: 5.

9. Jag skall foga dem olycka till, och icke låta dem blifwa uti något rike på jorden, så att de skola komma till skam, till ett ordspråk, till en fabel, och till bannor, i alla rum, dit jag dem bortdrifwande warder.* *5 Mos. 28: 35, 37. 1 Kon. 9: 7. 2 Chrön. 7: 20. Jer. 25: 18.

10. Och skall sända swärd, hunger och pestilentie ibland dem, till dess de skola förgås* af landet, som jag dem och deras fäder gifwit hafwer. *Jer. 29: 18.

Pharao Necho, konungen af Egypten, hade dit bortfört Juda konung Joahas. Många Judar woro förut bosatte i Egypten; många flydde dit, för att rädda sig undan det Babyloniska kriget, men Herren förkunnar öfwer alla ogudaktiga, att, hwarthän de än flydde eller bortfördes, så skulle förakt och elände, plågor och undergång följa dem i spåren. Denna prophetia träffade äfwen de Judar, som sedan twärtemot prophetens warning flydde till Egypten. Se cap. 43: 4—7.

25. Capitel.

Sjuttio års fängelse.

Detta är det ord, som till Jeremia skedde öfwer allt Juda folk, uti fjerde året Jojakims, Josia folks, Juda konungs, hwilket det första året är NebucadNezars konungens i Babel:

Denna prophetia hade således blifwit förkunnad åtta år förr, än den som står i föregående capitel, men den upptages här, för att i så mycket klarare sammanhang framställa, huru tydligt Gud genom propheten under de mörka tiderna underwist och warnat sitt folk och framlagt det, som skulle öfwergå både Juda rike och andra folk och länder.

2. Hwilket ock propheten Jeremia talade till allt Juda folk, och till alla Jerusalems inbyggare, och sade:

3. HERrans ord är skedt till mig, ifrån trettonde året Josia, Amons sons, Juda konungs, allt intill denna dag, och jag hafwer det nu i tre och tjugu år med flit predikat för eder; men I hafwen icke welat höra det.

Josia regerade ifrån det trettonde året, som här nämnes, ännu 18—19 år, 2 Kon. 22: 1, Joahas blott 3 månader, 2 Kon. 23: 31, och i 4:de året af Jojakims regering talade Jeremia detta.

4. Så hafwer ock HERren sändt till eder alla sina tjenare propheterna ganska fliteligen;* men I hafwen icke welat höra dem, eller böja edra öron dertill, att I måtten höra det. *2 Kon. 17: 13. Jer. 7: 13, 25; cap. 26: 5; cap. 35: 15.

5. Då Han sade: Omwänder eder hwar och en af sin onda wäg, och ifrån edert onda wäsende,* så skolen I blifwa i landet, som HERren eder och edra fäder gifwit hafwer i ewig tid. *Jer. 18: 11.

6. Efterföljer icke andra gudar, så att I tjenen och tillbedjen dem, på det I icke skolen förtörna mig, genom edra händers werk, och jag eder olycka tillfoga må.

7. Men I willen icke höra mig, säger HERren, på det I ju skullen förtörna mig, genom edra händers werk, till eder egen olycka.

8. Derföre så säger HERren Zebaoth: Efter I icke willen höra mina ord:

9. Si, så skall jag utsända och komma låta alla folk af nordan,* säger HERren, och min tjenare NebucadNezar,† konungen i Babel, och skall låta dem komma öfwer detta land, och öfwer dem, som deruti bo, och öfwer allt detta folk, som här omkring ligger, och skall gifwa dem till spillo och förderfwelse, och göra dem till hån och ewigt öde: *Jer. 1: 15; †cap. 27: 6.

NebucadNezar kallas Herrans tjenare, såsom Hans redskap till att straffa andra hedningar och utföra Hans dom öfwer Judafolket. Ewigt öde betyder långwarig förödelse.

10. Och skall taga ifrån dem all glädjesång, brudgummes och bruds röst: qwarns röst, och lyktas ljus:* *Jer. 7: 34. Uppb. 18: 22.

11. Så att allt detta landet skall öde och förstördt ligga: och skola dessa folk tjena konungen i Babel i sjuttio år.

Det skulle blifwa så öde, att ingen glädjesång mera hördes, att ingenstädes buller af någon handqwarn eller skimmer af något ljus kunde förnimmas. Huru länge denna förödelse skulle räcka war noga bestämdt i Guds rådslut, nemligen 70 år.

12. Men när de sjuttio år* ute äro, så skall jag hemsöka konungen i Babel, och allt det folket, säger HERren, för deras missgerningars skull; dertill ock de Chaldeers land, och skall göra till ett ewigt öde. *2 Chrön. 36: 21, 22. Jer. 29: 10. Dan. 9: 2.

Det är märkwärdigt, att fångenskapen hade en trefaldig början och ett trefaldigt slut, och ifrån hwarje början till ett motswarande slut förflöto noga 70 år. Prophetian hade således en förunderlig trefaldig fullbordan i tre tidrymder af 70 år, som till större delen löpa bredwid hwarandra. Huru blind måste den wara, som här kan tala om slump och tillfällighet. Den första 70:åriga tidrymden började år 606 före Christi födelse, då Ninive hade blifwit förstördt, och med denna afgörande seger hade Babylon blifwit werldens drottning. NebucadNezar belägrade derpå Jerusalem och bortförde i fångenskap såsom gisslan ett antal Judiska ädlingar, bland hwilka woro propheten Daniel och hans fromma wänner. Se Dan. 1. Fångenskapen från denna början slutade år 536 före Christi födelse, då Cyrus ensam kom till regeringen. Det Babyloniska riket war nu skattskyldigt under det Persiska. Den andra 70:åriga perioden började år 597 före Christi födelse, då efter ett uppror af Judarne Jerusalem på nytt blef anfallet af Babylonierna, och propheten Hesekiel samt många Judar bortfördes till Babylon. Denna period slutade år 527, då den Persiske konungen Darius Hystaspis åt Judarne förnyade tillåtelsen af konung Cyrus att få uppbygga templet och staden. Den tredje 70:åriga perioden började år 586 och slutade år 516 före Christi födelse, då det nya templet war fulländadt och blef inwigdt. Såsom fångenskapen fulländades, då templet förstördes år 586 (efter en annan tideräkning år 588), så war den slutad nu, då det nya templet war färdigt och åter inwigdes.

13. Alltså skall jag låta komma öfwer detta land alla mina ord, som jag emot det talat hafwer, nemligen allt det i denna bok skrifwet står, det Jeremia öfwer allt folk spått hafwer.

Öfwer detta land, nemligen Chaldeernas land, se v. 12, cap. 50 och cap. 51.

14 Och de skola också tjena, ändock de mäktiga folk och wäldige konungar äro: alltså skall jag wedergälla dem efter deras förtjenst, och efter deras händers werk.

Det Babyloniska riket blef wid slutet af de 70 åren skattskyldigt under Persien.

15. Ty så säger HERren Israels Gud till mig: Tag denna winbägaren full med wrede utaf min hand, och skänk derutaf åt alla folk, dem jag sänder dig till:

16. Att de måga dricka, ragla, och blifwa galne, för swärdet, som jag ibland dem sända skall.

Om winbägaren, se Es. 51: 17. Bägaren är i den Heliga Skrift en wanlig bild af lidande eller af andelig berusning och förblindelse. Se Uppb. 14: 10. Ps. 75: 9. Denna bägare war en bild af prophetians hotelser öfwer folken. Kalken antyder sammanhanget mellan synden och straffet. Derigenom att menniskan dricker otron, synden och förblindelsen, dricker hon också straffet in uti sig.

17. Och jag tog bägaren af HERrans hand, och skänkte åt alla folk, der HERren sände mig till:

18. Nemligen Jerusalem, Juda städer, hans konungar och förstar, att de skola öde och förstörde ligga, och skola wara till hån och bannor, såsom det nu i denna dag tillstår;

19. Desslikes Pharao,* konungen i Egypten, samt med hans tjenare, hans förstar och allt hans folk, *Jer. 46: 2.

20. Alla land wester ut; alla konungar i Uz land, alla konungar i de Palestiners land,* samt med Askelon, Gasa, Ekron, och de igenlefda i Asdod *Jer. 47: 1.

Uz war en del af Edom och låg sydost om Judalandet. Landen i wester nämnas utan namn, derföre att prophetian om dem icke skulle fullbordas förr än i en aflägsen framtid. Det är öfwer christenheten denna prophetia i hufwudsaken fullbordas. Palestiners land o. s. w., grt: Philisteers land, alltså Askelon, Gaza, Ekron och Asdod i Philisteernas land, som war en smal sträcka af Palestina wid Medelhafwet.

21. Dem af Edom,* dem af Moab,† Ammons barn,** *Jer. 49: 17; †cap. 48: 1; **cap. 49: 1.

22. Alla konungar i Tyrus;* alla konungar i Sidon;† konungen i de öar på hinsidan hafwet, *Es. 23: 1, 8. †Jer. 47: 4.

De öar på hinsidan hafwet betydde länderna norr och söder om Medelhafwet, således landen westerut, v. 20, öarne i Medelhafwet och länder ännu längre i wester.

23. Dem af Dedan, dem af Thema, dem af Bus, och alla förstar i de landsändar;

24. Alla konungar i Arabien, alla konungar wester ut; de i öknen bo;

25. Alla konungar i Simri, alla konungar i Elam, alla konungar i Meden;

26. Alla konungar norr ut, både när och fjerran, den ene med den andra; och alla konungar på jorden, som på jordens krets äro: och konung Sesach skall dricka efter dessa.

De länder som nämnas i v. 23, 24, lågo i Arabien. Ordet wester, syftar i v. 24 på Arabiens westra delar. Simri, ett obekant land, nära Elam eller Persien. Konungarne norr ut, v. 26, betyder folk och länder norr ifrån Palestina i Asien och i Europa, och prophetian syftar äfwen på wår tid. Namnet Sesach är ett hemlighetsfullt namn på Babel, se Jer. 51: 41. Denna benämning anses hafwa uppstått genom ett i den Babyloniska fångenskapens förtryck uppkommet bruk, att omwexla det Hebreiska alphabetets bokstäfwer så, att den första brukades för den sista, den sista för den första, den andra för den näst sista, den näst sista för den andra o. s. w., och så begagnade kunde de 22 bokstäfwerna antingen läsas med sina wanliga ljud eller efter denna hemliga betydelse. Detta bruk kallades athbasch, emedan a war den första, t den sista, b den andra och s näst den sina bokstafwen i Hebreiska alphabetet eller abc, så att a betydde t och b betydde s och twärtom. Namnet Sesach läses då Babel och är mycket betecknande. Det betyder, att hela det Babyloniska riket skulle wändas, det högsta till det nedersta, och så skall hela den Babyloniska werldsordningen wändas. Uppb. 18. Den sig upphöjer, han skall warda förnedrad, och den sig förnedrar, han skall warda upphöjd.

27. Och säg till dem: Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Dricker, att I druckne warden,* spyn och fallen, och icke kunnen uppstå för swärdet, som jag ibland eder sända skall. *Jer. 51: 7.

Se Jer. 51: 7. Uppb. 17: 4.

28. Och om de icke wilja taga bägaren af din hand och dricka, så säg till dem: Alltså säger HERren Zebaoth: I skolen dricka.

Den, som dricker af syndens bägare, måste antingen blifwa omwänd eller ock dricka förblindelsens och straffets kalk.

29. Ty si, uti den staden, som af mitt namn nämnd är, begynner jag till att plåga: menen I, att I skolen ostraffade blifwa?* I skolen icke ostraffade blifwa: ty jag kallar swärdet öfwer alla dem, som bo på jorden, säger HERren Zebaoth. *Hes. 9: 6. Jer. 49: 12. 1 Pet. 4: 17.

De, som warit mest upplysta genom Herrans ord, blifwa strängast bestraffade. 1 Pet. 4: 17. Den tjenaren, som wet sin Herres wilja, men densamma icke gör, han är dubbelt straff wärd. Luc. 12: 47.

30. Och du skall prophetera dem alla dessa orden, och säg till dem: HERren skall ryta utur höjden, och låta höra sitt dunder utaf sin heliga boning: * Han skall ryta öfwer sin boning, Han skall sjunga en wisa likasom en wintrampare, öfwer alla landets inbyggare. *Joel 3: 16. Amos 1: 2.

31. Hwilkens ljud skall höras intill werldens ända: ty HERren hafwer till att skaffa i rätta med hedningarne, och skall hålla en dom med allt kött: de ogudaktiga skall Han gifwa under swärd, säger HERren.

Samma dom förkunnas Es. 66: 15, 16. Joel 3: 16.

32. Detta säger Herren Zebaoth: Si, en plåga skall komma ifrån det ena folket till det andra, och ett stort wäder skall uppwäckt warda ifrån landets sida.

Ifrån landets sida, grt: ifrån jordens ändar, cap. 6: 22. Öfwer hela jorden skola de förskräckligaste rörelser uppstå.

33. Så skola de slagne af HERran på samma tid ligga, ifrån den ena jordens ända till den andra ändan: de skola icke warda begråtne, eller upptagne, eller begrafne, utan måste ligga på markien, och till träck blifwa.* *Jer. 16: 4.

Se Zach. 13: 8, 9.

34. Jemrer eder nu, I herdar, och roper, och wälter eder i aska, I wäldige öfwer jorden: ty tiden är kommen, att I skolen slagtade och förströdde warda, och skolen sönderfalla, såsom ett kosteligt fat.

Herdarne äro folkets furstar och ledare. Först angår denna prophetia Juda furstar, emedan deras hjord, deras folk, deras land skulle förstöras af Babylonierna. Widare angår denna prophetia alla andra ogudaktiga furstar, under hwilka folken mogna till straff och undergång.

35. Och herdarne skola icke kunna fly, och de wäldige öfwer hjorden skola icke undkomma kunna.

36. Så skola herdarne ropa, och de wäldige öfwer hjorden skola jemra sig, att HERren så hafwer ödelagt deras bet.

37. Och deras ängar, der så wäl tillstod, äro förderfwade, af HERrans grymma wrede.

38. Han hafwer öfwergifwit sin hydda, iikasom ett ungt lejon; och så är deras land förstördt af tyrannens wrede, och af hans grymma wrede.

I sista versen förklaras liknelsen: hjord och herdar i föregående verser. Tyrannen betyder det starka redskap, genom hwilket Gud skall låta straffet öfwergå de ogudaktiga och derefter skall äfwen detta redskap kastas i elden. Uppb. 19: 20. prophetian har en werldsomfattande betydelse och uppfylles gradwis i tidernas lopp, så att en tidigare mindre fullständig fullbordan förebildat den kommande slutfullbordan.

26. Capitel.

Jeremia predikar, anklagas.

Uti Jojakims rikes begynnelse, Josia sons, Juda konungs, skedde detta ord af HERran, och sade:

2. Detta säger HERren: Gack in uti gården, åt HERrans hus, och predika för alla Juda städer, som der ingå till att tillbedja i HERrans hus, alla de ord, som jag dig befallt hafwer att säga dem; och lägg der intet bort af.* *5 Mos. 4: 2.

3. Om de tilläfwentyrs höra kunna och omwända sig, hwar och en ifrån sitt onda wäsende, på det jag ock måtte ångra* mig det onda, som jag tänker att göra dem, för deras onda wäsendes skull. *Jer. 18: 8, 11. Jon. 3: 10.

Denna prophetia förkunnades första gången tidigare än som står i cap. 25, men anföres här med särdeles tillämpning på tillståndet under konung Zedekias. Herrans ord allena måste förkunnas, ingenting läggas dertill och ingenting tagas derifrån. Se Uppb. 22: 19. Särdeles märkwärdig är v. 3; den wisar i ett klart ljus ändamålet med Herrans hotelser, nemligen att menniskorna måtte föras till bättring, tro och salighet. Guds hotelser äro oföränderliga, om menniskan blifwer oförändrad, men då menniskan genom Guds nåd förändras till ett Guds barn, så går hotelsen ej i fullbordan, det är då såsom om Gud ångrade hwad Han förkunnat. Så umgås Gud med syndare och talar på menniskosätt, såsom om Han icke wisste, hwilken wäg de wilja utwälja.

4. Och säg till dem: Detta säger HERren: Om I icke hören mig, så att I wandren uti min lag, som jag eder föresatt hafwer,

5. Att I hören mina tjenares propheternas ord, dem jag städse till eder sändt hafwer,* och I dock icke höra willen; *2 Kon. 17: 13. Jer. 25: 4; cap. 35: 15.

6. Så skall jag göra med detta hus iikasom med Silo,* och göra denna staden för alla hedningar på jorden till bannor.† *1 Sam. 4: 3, 12. Ps. 78: 60. Jer. 7: 12, 14. †Jer. 24: 9.

Om Silo, se 1 Sam. 4: 3–12.

7. Då nu presterna, propheterna och allt folket hörde Jeremia, att han sådana ord talade i HERrans hus;

8. Och Jeremia nu uttalat hade allt det HERren honom befallt hade att säga allt folket, grepo honom presterna, propheterna, och allt folket, och sade: Du måste dö.

9. Hwi djerfwes du prophetera i HERrans namn, och säga: Det skall så gå med detta huset likasom med Silo, och denna staden skall så öde warda, att der ingen mer inne bor? Och allt folket församlade sig i HERrans hus emot Jeremia.

10. Då nu Juda förstar det hörde, gingo de utur konungshuset upp i HERrans hus, och satte sig för HERrans nya port.

Se cap. 20: 2.

11. Och presterna, och propheterna talade inför förstarna och allt folket, och sade: Denne är döden wärd; ty han hafwer predikat emot denna staden,* såsom I med edra öron hört hafwen. *Ap.G. 6: 13.

propheten blef nu offentligen anklagad derföre, att hon förkunnade rikets undergång och stadens förstörelse. Se Ap.G. 6: 13, 14.

12. Men Jeremia sade till alla förstarna, och till allt folket: HERren hafwer sändt mig, att jag detta allt, som I hört hafwen, predika skulle emot detta huset, och emot denna staden.

13. Så bättrer nu edert wäsende och handel, och hörer HERrans eder Guds röst, så skall ock HERren låta sig ångra det onda, som Han emot eder talat hafwer.* *Jer. 7: 3.

14. Si, jag är i edra händer; I mågen göra med mig såsom eder godt och rätt tyckes.

15. Dock skolen I weta, att om I dräpen mig, så läggen I oskyldigt blod uppå eder sjelfwa, uppå denna staden och hans inbyggare; ty i sanningen hafwer HERren sändt mig till eder, att jag allt detta för edra öron tala skulle.

Propheten förswarar sig dermed, att det icke war hans eget, utan Herrans ord han hade förkunnat. Deras motstånd gällde Herran sjelf.

16. Då sade förstarne, och allt folket, till presterna och propheterna: Denne är icke saker till döds; ty han hafwer talat till oss i HERrans wår Guds namn.

Denna vers wisar, att presterna och propheterna woro Jeremia fiender, mot hwilka förstarne och folket förswarade honom. Detta bör man märka wäl! De affälliga presterna äro bittrare än den werldsliga öfwerheten.

17. Och någre af de äldsta i landet stodo upp, och talade till hela hopen af folket, och sade:

18. Uti Hiskia, Juda konungs tid, war en prophet benämnd Micha* af Moresa, han talade till allt Juda folk, och sade: Detta säger HERren Zebaoth: Sion skall upplöjd warda såsom en åker, och Jerusalem skall blifwa till en stenhop och (HERrans) hus berg till en mild skog; *Mich. 1: 1; cap. 3: 12.

Denna prophetia står i Micha 1: 1 och cap. 3: 12.

19. Likwäl lät Hiskia, Juda konung, och hela Juda icke fördenskull döda honom; ja, de fruktade heldre HERran, och bådo inför HERran; då ångrade ock HERren det onda, som Han emot dem talat hade; derföre göra wi ganska illa emot wåra själar.

20. War också en, den der propheterade i HERrans namn, Uria, Semaja son, af Kirjath Jearim, densamme propheterade emot denna staden, och emot detta landet, likasom Jeremia.

21. Men då konung Jojakim, och alla hans väldige och förstar, hans ord hörde, wille konungen låta döda honom. Och Uria förnam det, fruktade sig, och flydde, och for in uti Egypten;

22. Men konung Jojakim sände några män in uti Egypten, ElNathan, Achbors son, och andra med honom.

23. De förde honom utur Egypten, och hade honom in till konung Jojakim; han lät då dräpa honom med swärd, och lät begrafwa hans kropp snöpligen.

24. Alltså war Ahikams, Saphans* sons hand med Jeremia,† att han icke kom i folkets händer, att de hade mått dräpa honom. *2 Kon. 22: 12, 14; cap. 25: 22. †Jer. 39: 14.

Genom Ahikam räddades Jeremia lif, men han blef icke frikänd. Att konung Jojakim låtit döda den fromme propheten Uria, anförde Ahikam såsom warning, att ingen skulle wåga förgripa sig på Jeremia, ty det war ännu i friskt minne, hwilken bedröflig ända Jojakim hade fått. Det är klart, att Jeremia lif wid detta tillfälle war i stor fara.

27. Capitel.

Oket sändes till Juda.

Uti Jojakims rikes begynnelse, Josia sons, Juda konungs, skedde detta ordet af HERran till Jeremia, och sade:

2. Detta säger HERren till mig: Gör dig ett ok och häng det på din hals,

Denna befallning från Herran fick Jeremia i begynnelsen af Jojakims regering och troligen redan då såsom prophetia förkunnad, men nu inför folket werkställd såsom en rätt klar bildlig prophetia i handling, att de konungar, som i v. 3 nämnas, skulle komma under det Babyloniska oket.

3. Och sänd det till konungen i Edom, till konungen i Moab, till konungen öfwer Ammons barn, till konungen i Tyrus, och till konungen i Sidon, med de sändningabud, som till Zedekia, Juda konung, till Jerusalem komne äro;

4. Och befall dem, att de säga sina herrar: Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Så skolen I säga edra herrar:

5. Jag hafwer gjort jorden, och menniskorna och djuren, som på jorden äro, genom min stora kraft och uträckta arm, och gifwer henne hwem jag will.* *Dan. 4: 29.

Under det propheten sjelf wisade denna bild för folket, skickades werkliga ok eller en afskrift af denna prophetia om oket till dessa konungar genom deras sändebud, som uppehöllo sig i Jerusalem. Det synes att dessa sändebud woro komna till Jerusalem, för att med den oförståndige, lättrogne konungen sluta ett förbund emot Babel, och detta blef hans undergång; både han (Zedekia) och dessa konungar skulle komma under Babels ok. De borde derföre nu besinna sin wanmakt och icke motstå den Allsmäktiges beslut.

6. Men nu hafwer jag gifwit alla dessa länder uti min tjenares hand, NebucadNezars, konungens i Babel, och hafwer desslikes gifwit honom de wilddjur på marken, att de honom tjena skola.* *Jer. 25: 9; cap. 28: 14. Dan. 2: 38.

7. Och alla folk skola tjena honom, hans son, och hans sonson, till dess hans lands tid ock kommer; då många folk och stora konungar skala låta tjena sig af honom.* *Jer. 25: 14.

Under NebucadNezar och hans son och sonson war det Babyloniska riket i besittning af oinskränkt herrawälde, nemligen i 70 års tid, och då war dess tid till undergång kommen.

8. Men hwilket folk och rike icke will tjena konungen af Babel NebucadNezar, och hwilken som icke gifwer sin hals under konungens ok af Babel, det folket skall jag hemsöka med swärd, hunger och pestilentie, säger HERren, till dess jag förgör dem genom hans hand.

9. Derföre hörer icke edra propheter,* spåmän, drömtydare, dagwäljare och trollkarlar, som säga eder: I warden icke tjenande konungen af Babel. *Jer. 29: 8.

Om spåmän o. s. w., se Es. 8: 19.

10. Förty de spå eder lögn, på det de skola draga eder långt bort utur edert land, och jag då utdrifwer eder, och I förgåtts.

11. Ty hwilket folk som böjer sin hals under konungens ok i Babel, och tjenar honom, dem skall jag låta blifwa uti skat land, att de måga der bygga och bo, Säger HERren.

12. Och jag talade allt detta till Zedekia,* Juda konung, och sade: Böjer eder hals under konungens ok i Babel, och tjener honom och hans folk, så skolen I blifwa lefwande. *2 Kon. 25: 2.

13. Hwi wiljen I dö, du och ditt folk, genom swärd, hunger och pestilentie? Såsom HERren sagt hafwer öfwer det folk, som konungen i Babel icke tjena will.

14. Derföre hörer de propheters ord icke, som säga eder: I warden icke tjenande konungen af Babel; ty de prophetera eder lögn.

15. Och jag hafwer icke sändt dem, säger HERren, utan de prophetera lögn* i mitt namn, på det jag skall utdrifwa eder, och I förgåns, samt med propheterna, som eder prophetera. *Jer. 14: 14; cap. 23: 21; cap. 29: 9.

16. Och till presterna, och till allt detta folket talade jag, och sade: Detta säger HERren: Hörer edra propheters ord icke, som eder prophetera, och säga: Si, de käril af HERrans hus komma nu snart ifrån Babel hem igen; förty de prophetera eder lögn.

Se 2 Chrön. 36: 7. Dan. 1: 2.

17. Hörer dem icke; utan tjener konungen af Babel, så blifwen I lefwande; hwi skalle dock denna staden warda till ett öde?

18. Äro de propheter och hafwa HERrans ord, så låt dem det HERran Zebaoth afbedja, att de qwarblifna kärilen i HERrans hus och Juda konungs hus, och i Jerusalem, icke också till Babel förde warda.

19. Ty så säger HERren Zebaoth om stoderna, och om hafwet, och om stolarna,* och om de tyg,† som ännu qwarblifne äro i denna staden, *1 Kon. 7: 23, 27. †2 Kon. 25: 13.

Stoderna äro de 2 kopparstoderna Jachin och Boas wid templets ingång; stolarne betyda de 10 kopparstolar med twättekar, som omtalas i 1 Kon. 7: 27–39, 44.

20. Dem NebucadNezar, konungen i Babel, icke borttog, då han bortförde Jechonia, Jojakims son, Juda konung, ifrån Jerusalem till Babel, samt med alla förstarna i Juda och Jerusalem.* *2 Kon. 24: 12, 13.

21. Ty så säger HERren Zebaoth, Israels Gud, om de tyg ännu qwarblifne äro i HERrans hus, och i Juda konungs hus, och i Jerusalem:* *2 Chrön. 36: 18.

22. De skola till Babel förde warda, och der blifwa, intill den dagen jag söker dem,* säger HERren; och jag låter dem åter här uppkomma till detta rummet igen. *2 Chrön. 36: 22. Esra 1: 1. Jer. 29: 10.

Dessa verser stå i omedelbart Sammanhang med v. 18 och 19. Dessa tempeltillhörigheter woro ännu qwar, men de skulle också bortföras till Babylon, dock icke förstöras, utan wid fångenskapens slut återställas. 2 Chrön. 36: 22, 23. Deras bortförande omtalas 2 Kon. 25: 13–17. Om återställelsen, se Esra 8: 24–34.

28. Capitel.

Jeremia jernok. Hanania död.

Och i det samma året, uti Zedekia, Juda konungs rikes begynnelse, i femte månaden af fjerde året, talade Hanania, Assurs son, en prophet af Gibeon, till mig uti HERrans hus, i presternas och allt folkets närwaro, och sade:

2. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Jag hafwer sönderbrutit konungens ok i Babel.

I detsamma året, då Jeremia åt konungarne öfwerlemnade oket såsom prophetia om deras undergång, cap. 27: 2, 3, uppträdde en falsk prophet, Hanania, och motsade Jeremia prophetior, och insöfde folket uti säkerhet.

3. Och förr än tu år förlidne äro, skall jag låta åter igen komma till detta rummet alla HERrans hus käril, hwilka NebucadNezar, konungen i Babel, hädan tagit, och till Babel fört hafwer.

4. Dertill skall jag ock låta Jechonia, Jojakims son, Juda konung, samt med alla fångar af Juda, som till Babel förde äro, komma till detta rummet igen, säger HERren; ty jag skall sönderbryta konungens ok i Babel.

5. Då swarade propheten Jeremia till den propheten Hanania, uti presternas och allt folkets närwaro, som i HERrans hus stodo;

6. Och sade: Amen, HERren göre alltså; HERren stadfäste dina ord, som du spått hafwer, att Han låter HERrans hus käril, samt med alla fångna, komma till detta rummet igen.

7. Men hör dock likwäl detta ordet, som jag för dina öron, och allt folkets öron talar;

8. De propheter, som för mig och för dig warit hafwa af ålder, de hafwa propheterat emot många land och stora riken, om örlig, om olycka, och om pestilentie.

9. Men när en prophet propheterar om frid, så warder man kännande, om HERren honom i sanningen sändt hafwer, då hans ord fullkomnade warda.* *5 Mos. 18: 21, 22.

Jeremia önskar, att Hanania ord måtte wara Sanning! En Sann prophet är så full af kärlek, att han öfwer folket önskar det bästa, äfwen då han redan ser Guds straffdomars ljungeld i molnen. Men Jeremia förkunnar saltningen tydligt, v. 7—9, och försäkrar både Hanania och folket, att utgången snart skulle wisa, hwilken af dem wore sänd af Herran. I affallets tider hörer det med till den kasteskofwel, hwarmed agnarne skola skiljas från hwetet, att både trogne och falske lärare uppträda; de, som älska sanningen, få nåd att lyda och wälja sanningen; de, som älska lögnen, få också sina ledare och talemän, genom hwilka deras hjertans tankar warda uppenbarade. Alla, som trösta ett ogudaktigt folk, utan förmaning till bättring, äro falska propheter.

10. Då tog Hanania oket* af propheten Jeremia hals, och sönderbröt det. *Jer. 27: 2.

Jeremia habe oket såsom en åskådlig bild af prophetian, cap. 27: 2, 3, likasom Esaia på bildligt sätt i handling afmålade innehållet af somliga prophetior, såsom cap. 20: 2—4.

11. Och Hanania sade i allt folkets närwaro: Detta säger HERren: Likaså skall jag sönderbryta NebucadNezars ok, konungens i Babel, af allt folks hals, förr än tu år förlidne äro. Och propheten Jeremia gick sin wäg.

12. Men HERrans ord skedde till Jeremia, Sedan den propheten Hanania hade sönderbrutit oket af Jeremia prophetens hals, och sade:

13. Gack bort, och säg Hanania: Detta säger HERren: Du hafwer sönderbrutit träoket, så gör nu ett jernok i samma staden.* *5 Mos. 28: 48.

Jeremia fick nu befallning att göra ett jernok i stället för det träok, Hanania sönderbrutit. Falske propheter bidraga mycket att föröka och förswåra både syndaskulden och syndastraffet.

14. Ty detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: ett jernok hafwer jag hängt allt detta folket på halsen, der de med tjena skola NebucadNezar, konungen i Babel, och de måste tjena honom; ty jag hafwer ock gifwit honom wilddjuren på marken.* *Jer. 27: 6.

Genom Hanania motstånd framkallades således en strängare prophetia, än den Jeremia förut hade förkunnat, och att konungen af Babel icke blott skulle underkufwa dessa folk, utan underlägga sig egodelar och hjordar och äfwen wilddjuren såsom sin besittning; således landet helt och hållet.

15. Och propheten Jeremia sade till den propheten Hanania: Hör dock, Hanania: HERren hafwer icke sändt dig, och du hafwer åstadkommit, att detta folket förlåter sig uppå lögn.

16. Derföre säger HERren alltså: Si, jag skall taga dig bort utaf jorden; i detta året skall du dö;* ty du hafwer med ditt tal afwändt dem ifrån HERran. *5 Mos. 13: 5. Jer. 29: 32.

17. Och så blef den propheten Hanania död på det samma året, i sjunde månaden.

En snar död borttog den falske propheten både till straff derför, att han afwände folket från Guds ord och warningar, somt äfwen till ett tecken, hwarmed Gud stadfästade och beseglade Jeremia ord.

29. Capitel.

Jeremia bref till Babel.

Detta äro de ord i det brefwet, som propheten Jeremia sände af Jerusalem till de igenlefda äldsta, som bortförde soro, och till presterna, och propheterna, och till allt folket, som NebucadNezar ifrån Jerusalem till Babel bortfört hade;

2. Sedan konung Jechonia och drottningen, med kamererarena, och förstarna i Juda och Jemsalem, samt med timmermän och smeder i Jerusalem borta woro;* *2 Kon. 24: 12.

3. Genom Elasa, Saphans son, och Gemaria, Hilkia son, hwilka Zedekia, Juda konung, sände till Babel till NebucadNezar, konungen i Babel, och sade:

4. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud, till alla fångar, som jag hafwer låtit bortföra ifrån Jerusalem till Babel:

5. Bygger hus, deruti I bo kunnen; planterer trädgårdar, der I frukt af äta mågen.

Konung Zedekia skickade sändebud till Babel, såsom tecken att han wille wara NebucadNezar underdånig, och med denna beskickning sände Jeremia bref till Babel att förmana Judarna, som woro der i fångenskap, att förhålla sig stilla och icke tro de falske propheter och uppwiglare, som uppträdde ibland dem. Sådane uppwiglare woro både i Judalandet och bland de fångna i Babel, och de gjorde gemensam sak att ännu insöfwa folket i säkerhet och reta det till dåraktigt motstånd mot NebucadNezar. — Och sade (v. 3), nemligen Jeremia sade i det bref, han sände till fångarna. Brefwet börjar med v. 4 och slutar med v. 28.

6. Tager eder hustrur, och föder söner och döttrar; gifwer edra söner hustrur, och gifwer edra döttrar män, att de måga föda söner och döttrar; föröker eder der, så att I icke ären få.

7. Söker stadens bästa, dit jag hafwer låtit bortföra eder, och beder för honom till HERran; ty då honom wäl går, så går eder ock wäl.

Det blef således af Herran uttryckligen Judarna förbjudet att försöka uppresa sig emot den mäktige konungen i Babel. Herren befallde dem, att i stillhet och tålamod underkasta sig fördraga det straff, Gud pålagt dem; ja, Han befallde dem att söka Babels bästa och bedja för detta rike till Herran. Detta är en förklaring till Rom. 13: 1, 7. 1 Pet. 2: 13, att Guds folk skall wara lydigt icke blott mot from christlig öfwerhet, utan äfwen mot hednisk, hård och orättwis öfwerhet, till dess det behagar Herran att derifrån förlossa det. Guds folk skall i sådane trångmål lida och bida i stillhet, tålamod och allwarlig bön. Då blifwer en sådan öfwerhet antingen omwänd till ett bättre sinne, eller blifwer den af Herran sjelf skörtad, utan att Hans folk behöfwer göra uppror.

8. Ty detta säger HERren Sebaoth, Israels Gud: Låter icke de propheter, som när eder äro, och de spåmän bedraga eder, och sköter icke edra drömmar, som I drömmen;

9. Ty de spå eder lögn* i mitt namn; jag hafwer icke sändt dem, Säger HERren. *Jer. 14: 14; cap. 23: 21; cap. 27: 15.

10. Ty så säger HERren: När i Babel sjuttio år ute äro, så skall jag besöka eder, och skall uppwäcka mitt nådeliga ord öfwer eder, att jag skall låta eder komma till detta rum igen.* *2 Chrön. 36: 22. Esra 1: 1. Jer. 25: 12; cap. 27: 22. Dan. 9: 2.

Detta är det klara och härliga löfte, som folket sin till tröst under fångenskapen, se cap. 25: 12, hwarpå Daniel grundade sin innerliga förbön, då denna tidrymd nalkades sitt slut. Ordet uppwäcka är ett bildligt uttryck, såsom om prophetians ord wore förborgadt såsom sädeskornet i jorden, till dess det wäckes och göres werksamt genom Guds kraft.

11. Ty jag wet wäl hwad tankar jag hafwer om eder, säger HERren, nemligen fridens tankar, och icke bedröfwelsens, att jag skall gifwa eder den ända, som I wänten efter.

Krigets plågor, olyckorna och fångenskapen sändes af Herran icke för att utrota folket, utan för att tukta det till bättring.

12. Och I skolen åkalla mig, och gå och bedja mig, och jag skall höra eder.

13. I skolen söka mig, och finna mig; ty om I mig af allt hjerta söken;

14. Så skall jag låta mig finna af eder, säger HERren; och jag skall wända edert fängelse,* och församla eder utur allt folk, och utaf alla rum, dit jag eder utdrifwit hafwer, säger HERren; och skall låta eder åter komma till detta rum igen, dädan jag eder hafwer bortföra låtit. *3 Mos. 26: 42. 5 Mos. 30: 1–3. Ps. 106: 45.

Dessa widt omfattande löften innebära både befrielse ifrån den yttre fångenskapen och hufwudsakligen befrielse ifrån syndens och satans wåld, ifrån den andeliga fångenskapen. Den bättre delen af folket skulle från Babylon återföras till Canaans land. Men prophetians hufwudsumma är, att de, som wilja frälste warda bland alla jordens folk, blifwa genom nåden förda till Herran.

15. Ty I menen, att HERren hafwer uppwäckt eder propheter i Babel.

Här talar Jeremia om de falska propheter, som lögnaktigt tröstade folket med egen inbillning, att fångenskapen snart skulle taga slut.

16. Ty detta säger HERren om konungen, som på Davids stol sitter, och om allt foIket, som i denna staden bor, nemligen om edra bröder, Som med eder uti fängelset icke utdragne äro;

Denne konung war Zedekia.

17. Ja, så säger HERren Zebaoth: Si, jag skall sända ibland dem swärd, hunger och pestilentie, och skall så ställa mig med dem likasom med de onda fikon, dem man wämjat wid att äta;* *Jer. 24: 8, 10.

18. Och skall förfölja dem med swärd, hunger och pestilentie, och skall icke låta dem blifwa uti något rike på jorden, så att de skola warda till bannor, till under, till hån och spott ibland allt folk, dit jag dem utdrifwande warder.

19. Derföre att de icke hafwa hört mina ord, säger HERren, dem jag städse med mina tjenare propheterna till eder sändt hafwer; men I willen icke höra, säger HERren.* *Jer. 25: 4; cap. 32: 3.

20. Men I alle, som fångne bortförde ären, dem jag hafwer ifrån Jerusalem till Babel draga låtit, hörer HERrans ord:

21. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud, emot Achab, Kolaja son, och emot Zedekia, Maaseja son, hwilka eder lögn spå i mitt namn: Si, jag skall gifwa dem uti NebucadNezars händer, konungens i Babel, han skall låta slå dem för edra ögon;

22. Så att man skall göra bannor af dem ibland alla fångar af Juda, som i Babel äro, och säga: HERren göre dig likasom Zedekia och Achab, hwilka konungen af Babel på eld steka lät.

De twå männer, Achab och Zedekia, woro falske propheter. Af de sista orden i v. 22 kan man sluta, att konungen af Babel lät lefwande bränna dessa falska propheter såsom upprorsstiftare.

23. Derföre att de bedrefwo en galenskap i Israel, och bedrefwo hor med annars mans hustrur, och predikade lögn i mitt namn, det jag dem icke befallt hade; detta wet jag, och betygar det, säger HERren.

Äfwen i Juda Epistel, v. 8, omtalas drömmare eller falska lärare, som ohelga äktenskapet och borgerlig ordning. Falsk lära, otukt och upprorsanda stå således i sammanhang och gå i jemnbredd med hwarandra.

24. Och emot Semaja af Nehelam skall du säga:

25. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Derföre att du under ditt namn hafwer bref sändt till allt folket, som i Jerusalem är, och till presten Zephanja, Maaseja son, och till alla presterna, och sagt:

26. HERren hafwer satt dig till en prest uti prestens Jehojada stad, att I skolen tillsiare wara uti HERrans hus öfwer alla ursinniga* och spåmän, att du skall sätta dem i fångahus och i stock. *2 Kon. 9: 11. Ap.G. 26: 24.

27. Och nu, hwi straffar du då icke Jeremia af Anathot, den eder propheterar?

28. Derföre att han till oss i Babel sändt hafwer, och låtit säga: Det skall ännu länge wara; bygger hus, der I uti bon, och planterer trädgårdar, att I äten der frukt af.

Zephanja war då för tillfället öfwersteprest i Jerusalem. Detta war det namn och den ställning, han innehade, men han war en falsk ande, och derför uttalar Jeremia emot honom dessa skarpa domsord. De orden ursinniga och spåmän äro de namn, hwarmed de otrogna betecknade Herrans sanna propheter. De kallade dem ursinniga o. s. w., likasom man äfwen i christenheten ofta anser för wansinniga eller för swärmare alla sådane, som med något uppwäckande nit förkunna sanningens ord i Herrans namn. Semaja af Nehelam, en falsk prophet bland Judarne i Babel, skref ett bref till öfwerstepresten Zephanja i Jerusalem och uppmanade honom att straffa Jeremia derför, att han sändt bref till fångarne i Babylon, att förmana dem till stillhet och lydnad.

29. Och Zephanja presten hade läsit detsamma brefwet, och låtit Jeremia propheten höra det.

Öfwerstepresten Zephanja lät läsa detta bref för hela folket, och propheten Jeremia fick äfwen höra det.

30. Derföre skedde HERrans ord till Jeremia, och sade:

31. Sänd bort till alla fångarna, och lät säga dem: Detta säger HERren emot Semaja af Nehelam: Derföre att Semaja propheterar eder, och jag hafwer dock icke sändt honom, och hafwer gjort, att I förlåten eder uppå lögn;

32. Derföre säger HERren alltså: Si, jag skall hemsöka Semaja af Nehelam, samt med hans säd, få att ingen af hans skall blifwa ibland detta folket, och skall icke se det goda, som jag detta mitt folk göra will, säger HERren; ty han hafwer med sitt tal afwändt dem ifrån HERran.* *Jer. 28: 16.

Så förkunnades i Herrans namn ett plötsligt straff öfwer den falska propheten Semaja, hwilken, liksom Hanania, cap. 28: 16, hade med falsk lära och falsk tröst bortwändt folkets hjertan ifrån att lyssna till Herrans ord genom Jeremia. Att någon skulle med sin slägt utrotas war den största straffdom, och detta straff förkunnas öfwer Semaja i v. 32. Så wille Herren sjelf uppfylla prophetens ord och stå på hans sida, under det konungen och öfwerstepresten förföljde honom och de få trogna, men gynnade de falska propheterna.

}

30. Capitel.

Förlossning från Babel.

Detta är det ord, som af HERran skedde till Jeremia:

2. Detta säger HERren, Israels Gud: Skrif dig alla de orden uti en bok, dem jag talar till dig;

3. Ty si, den tiden kommer, säger HERren, att jag mitt folks fängelse både Israels och Juda wända skall, säger HERren, och skall låta dem igen komma uti det land, som jag deras fäder gifwit hafwer, att de det besitta skola.

De twå capitlen, det 30:de och det 31:sta, äro klara prophetior om Messiæ rike. Befrielse ifrån fångenskapen i Babel utlofwas, men denna befrielse framställes hufwudsakligen såsom förebild af befrielsen utur syndens och satans fångenskap, och Herrans löften i dessa prophetior äro så widt omfattande, att de icke kunnat eller kunna uppfyllas genom någonting mindre än Messiæ rike och den förlossning och frihet, som åtnjutas af alla undersåter i detta rike.

4. Och dessa äro de ord, som HERren talade om Israel och Juda.

5. Ty så säger HERren: Sannt är det, det går ju ömkeligen till med eder, det är intet annat än fruktan på färde, och ingen frid.

Så swarar Herren på folkets klagan i nöden, och detta swar gäller äfwen öfwer alla, som äro i ånger och förskräckelse öfwer sina synder och känna sin andeliga fångenskap. Ingen förlossning kan komma, utan att ånger går förut.

6. Men frågar dock derefter, och ser till, om en mans person föda kan? Huru går det då till, att jag ser alla män hålla sina händer uppå sina länder, såsom qwinnor i barnsnöd, och att alla ansigten så bleka äro?

Den lekamliga födslopinans ångest känner egentligen blott qwinnan allena, men den andeliga födslosmärtan går i lika grad öfwer både man och qwinna. I denna prophetia är födslosmärtan en bild af förskräckelse.

7. Ack! det är ju en stor dag,* och hans like hafwer i de warit; och en bedröfwelsetid är i Jacob, likwäl skall dem derut hulpet warda. *Joel 2: 11. Amos 5: 18. Zeph. 1: 15.

Då stora förändringar skola ske i Christi kyrka eller i folk och riken, och en ny församlingsanda eller en ny samfundsanda skall födas, så sker det genom nöd och smärta, och särskilt gäller detta, då en menniska skall födas till ett nytt kreatur, en ny skapelse, då den gamla menniskan måste dö och begrafwas med Christo och en ny menniska framkomma och uppstå genom ny födelse.

8. Men det skall ske på den tiden, säger HERren Zebaoth, att jag hans ok sönderbryta skall af din hals, och slita dina band sönder, att du deruti de främmande icke mer tjena skall;

9. Utan de skola tjena HERran sin Gud och sin Konung David, den jag dem uppwäcka skall.* *Hes. 34: 23; cap. 37: 24.

Hans ok, v. 8, betyder NebucadNezars ok samt hwarje andelig fiendes och satans ok, antingen detta ok består i synd eller straff eller båda tillika. Efter okets sönderbrytning och andelig förlossning will menniskan tjena Herran sin Gud och sin rätte Konung, Christus, som är uppwäckt eller kommen af Davids stam. Här är ett klart löfte om Messias och Hans rike.

10. Derföre frukta du dig icke, min tjenare Jacob, säger HERren, och gif dig icke, Israel;* ty si, jag will hjelpa dig utur fjerran land, och din säd utur sitt fängelses land; så att Jacob skall igen komma, lefwa i frid, och nog hafwa, och ingen skall förskräcka honom. *Es. 41: 13; cap. 43: 5; cap. 44: 2. Jer. 46: 28.

11. Ty jag är när dig, säger HERren, att jag skall hjelpa dig; ty jag skall göra en ända med alla de hedningar, bit jag dig förskingrat hafwer; men med dig will jag icke ända göra: men jag will näpsa dig med måttlighet, på det du icke skall hålla dig oskyldig.

All nöd och hemsökelse, som går öfwer menniskor här i tiden, är blott aga och tuktan till bättring, så länge någon möjlighet är för handen, att de kunna omwändas och frälsas. De näpsas med måttlighet, med skonsamhet, på det de icke må hålle sig för oskyldige, utan komma till ånger och förödmjukelse och söka nåd wid nådens thron.

12. Ty detta säger HERren: Din skada är allt för stor, och dina sår äro allt för onda;

13. Din sak handlar ingen, att han måtte förbinda dem; dig kan ingen läka.* *Jer. 15: 18.

Såsom ingen kan helbregdagöra och upprätthålla ett förderfwadt samhälle, och såsom den skickligaste läkare icke kan rädda ett menniskolif, då alla lifskrafter äro förstörda; då kan ännu mindre någon menniska hjelpa och förlossa från ten andeliga döden och gifwa det sanna lifwet. Och ingen kan åtaga sig syndarens sak inför den Rättfärdiges domstol, utan Medlaren Christus allena.

14. Alla dina älskare förgäta dig, och fråga der intet efter; jag hafwer slagit dig, likasom jag sloge en fiende, och såsom en obarmhertig stupat dig för dina stora missgerningars skull och för dina starka synders skull.

15. Hwad ropar du öfwer din skada, och öfwer din stora wärk? Hafwer jag dock detta gjort dig för dina stora missgerningar, och för dina starka synders skull.

Ehuru stort lidandet war, så war det dock ringa emot folkets missgerning och skuld.

16. Derföre alla de som dig frätit hafwa, de skola uppfrätne warda, och alla de, som dig ångest gjort hafwa, skola fångne warda, och de, som dig beröfwat hafwa, skola beröfwade warda, och alla de, som dig skinnat hafwa, skola skinnade warda.* *Es. 33: 1.

Ingen kan hjelpa dig, utan jag Herren allena (v. 13). Så snart du omwänder dig, har du mig till hjelpare, och alla dina fiender skola blifwa straffade, emedan de hädat mig, då de utförde mitt straff öfwer dig! Här börjar nu en prophetia af härliga löften, som räcker ända till slutet af nästa capitel.

17. Men dig will jag åter helbregda göra, och hela dina sår, säger HERren: derföre att man kallar dig den fördrifna; och Sion, den der ingen efterfrågar.

18. Detta säger HERren: Si, jag skall wända Jacobs hyddors fängelse, och förbarma mig öfwer hans boning; och staden skall åter utur askan uppbyggd warda, och templet skall stå som det stå skall.

Templet blef efter fångenskapen åter uppbygdt, men detta löfte syftar hufwudsakligen på Christi kyrka, det andeliga, lefwande templet, hwaraf Han sjelf är grundwalen och hörnstenen. I detta lefwande tempel skall också det gamla Israel ingå, Rom. 11, och deruti blifwa ett kärnfolk.

19. Och lof och fröjd skall gå derut:* ty jag skall föröka dem, och icke förminska; jag skall göra dem stora, och icke mindre. *Es. 51: 3.

20. Hans söner skola wara såsom tillförene, och hans menighet skall trifwas för mig: ty jag will alla dem hemsöka, som honom plåga.

21. Och hans wäldige skall utaf honom sjelf född warda, och hans Herre komma utaf honom sjelf, och jag skall låta honom nalkas mig, och han skall för mig komma: ty hwilken är den eljest, som med så willigt hjerta nalkas mig? säger HERren.

Hans Herre, den rätte David eller Davids Son, Israels ewige Konung, är icke af främmande ursprung, utan en telning af Davids rot. Och för alla trogna är Han icke en främmande, utan menniskones Son, af wårt slägte, en blodsförwandt på dubbelt sätt, en lekamlig broder och andelig stamfader. Denne Konung får nalkas den rättfärdige Guden med det fallna menniskoslägtet på sitt hjerta, derföre att Han förwärfwat fullkomlig rättfärdighet, med sitt hjertas willighet, med sin lydnad intill korsets död. Genom sin försoning och sin Ande gifwer Han åt sitt folk nya hjertan, hwarmed de kunna wälwiljeligen nalkas Herran, tjena Honom och offra åt Honom i helig prydning. Se Ps. 110.

22. Och I skolen wara mitt folk, och jag skall wara eder Gud.

23. Si, ett HERrans wäder skall komma med grymhet; ett förskräckligt owäder skall falla de ogudaktiga öfwer hufwudet.* *Jer. 23: 19.

24. Ty HERrans grymma wrede skall icke uppehålla, till dess Han gör och uträttar hwad Han i sinnet hafwer: på sistone skolen I wäl förnimma det.

Se Jer. 23: 19, 20. Just de aldrahögsta löften äro förenade med de aldragrufligaste hotelser, med förkunnande af de straff, som skola öfwergå de obotfärdiga. Owäder, nemligen storm och ljungeld, är en wanlig bild af Guds straffdomar i allmänhet, men likasom Gud wid många tillfällen med storm och ljungeld straffar sina fiender, såsom Sodomiterna, Egyptierna och Canaaniterna, så förestår en ännu förskräckligare och widsträcktare bokstaflig fullbordan af dessa prophetior just på den tid, då ondskans makt på jorden uppnår sin högsta höjd. Alla stora straffdomar öfwer folk och länder, såsom öfwer Babel och andra riken, kunna anses såsom förebilder till denna stora förestående hemsökelse. Det ordet på sistone heter i grundspråket på sista tiden, och betyder icke den yttersta domen, utan den för prophetens syn aflägsna framtid, då Herren will förbarma sig öfwer sitt folk och hämnas på sina fiender. Hämnden eller straffet är en werkan af Hans helighat och rättfärdighet, som då uppenbarar sig såsom förtärande wrede.

31. Capitel.

Fängelsets ände. Nya Testamentets rike.

På den samma tiden, säger HERren, skall jag wara alla Israels slägters Gud, och de skola wara mitt folk.

På den tid, som i föregående vers heter på sistone, den tid, då det lekamliga Israel skall omwändas och då af Judar och hedningar skall blifwa ett stort Herrans folk. Rom. 11.

2. Så säger HERren: Det folk, som qwar blifwit är för swärdet, hafwer funnit nåd i öknen; Israel drager bort till sin ro.

I öknen, nemligen under fångenskapen, förbarmar sig Gud öfwer sitt förströdda folk, Han talar med det genom sin Ande, det blifwer omwändt och återwänder till fadren, såsom den förlorade sonen. Det war i öknen det gamla förbundet skiftades genom lagens utgifwande; det är i ångrens och den andeliga nödens öken det nya förbundet upprättas med själen, hwaruti hon får syndernas förlåtelse och blifwer rättfärdiggjord i Christo Jesu, och en ny lag, nemligen andans sinne med nytt lif och himmelsk kraft i hjertat inplantas. Men öknen betecknar också den timliga nöd, de förödmjukelser och bedröfwelser, som hela folk, både Judar och hedningar samt enskilda själar måste genomgå. Det höga förnedras, det ringa upphöjes. Så beredes wägen för ärans Konung. Genom denna nåd, detta nya förbund med Gud, kommer själen in på wägen till sin ewiga sabbathsro, då wandrar han till det rätta Zion, det himmelska Canaan. Guds folk drager med själ och sinne bort från werlden hem till Gud.

3. HERren hafwer mig synts i fjerran land: Jag hafwer ju alltid och allestädes haft dig kär; derföre hafwer jag dragit dig till mig af blotta barmhertighet.

Det frälsta folket prisar Herran, att de blifwit dragne till Honom. Derpå swarar den nådige Guden: Jag hafwer alltid och allestäds haft dig kär. Han älskar och söker de borttappade fåren, som irra omkring i öknen, och detta gör Han af idel barmhertighet.

4. Nu wäl, jag skall åter uppbygga dig, så att du skall uppbyggd heta, du jungfru Israel; du skall ännu med fröjd slå i trumma, och utgå i dans.* *2 Mos. 15: 20. Dom. 11: 34.

Wid högtidliga tillfällen brukade jungfrur i Israel hålla festliga tåg med dansande gång efter musik på pukor, förbunden med fröjdesång. I sådan dans war det aldrig brukligt att männer deltogo. Se 2 Mos. 15: 20. Åt sin församling, åt sin brud gifwer Christus jungfruliga hjertan, de wandra under fröjdesång till den himmelska helgedomen med glada steg, äfwen då de wandra bland törnen, ty de weta, att de snart anlända hem.

5. Du skall åter plantera wingårdar på Samarie berg; plantera skall man, och pipa dertill.

Pipandet betyder skördeglädje; de skola icke såsom förut plantera för främmande, utan sjelfwe: få skörda.

6. Ty den tiden skall ännu komma, att waktare på Ephraims berg ropa skola: Upp, och låter oss gå upp till Zion,* till HERran wår Gud. *Es. 2: 3. Mich. 4: 2.

Den timliga skördeglädjen framställes såsom en bild af andelig fröjd. Ordet wäktare heter här på grundspråket Notserim. Äfwen i detta ljud äro Evangelii lärare betecknade. Judarne kallade de första christna Nazareer, det war ett smädenamn, hwarmed man brännmärkte anhängarne af den föraktade propheten af Nazareth, den korsfäste. Desso wäktare, Evangelii budbärare, ropa, der de bäst kunna höras, liksom på berg och höjder: Upp och låter oss gå upp till Zion, till Herran wår Gud! Så uppmana de att anträda wandringen till det ewiga Zion.

7. Ty så säger HERren: Roper öfwer Jacob med glädje, och fröjder eder öfwer hufwudet ibland hedningarna; roper högt, priser och säger: HERre, hjelp ditt folk, de igenblifne i Israel.

8. Si, jag skall låta dem komma utur nordlandet, och will församla dem ifrån jordens ändar, både blinda, halta, hafwande qwinnor, och dem som nyfödt hafwa, så att de skola i en stor hop hit igen komma.

En sådan stor, högljudd, allmän rörelse skall uppstå, då Herren till slut söker sitt förströdda folk. Hjelp ditt folk (v. 7), grt.: fräls ditt folk! Hosiannah! Då söker folket sin frälsning i Christus. Då skola äfwen de swagaste blifwa i stånd att följa med; till det himmelska Zion är resan icke för swår äfwen för sjuka och swaga (v. 8).

9. De skola komma gråtande och bedjande, så skall jag leda dem; jag skall leda dem utmed wattubäckar en slät wäg, att de icke skola stöta sig: ty jag är Israels fader, så är Ephraim min förstfödde son.* *2 Mos. 4: 22.

Om den stora sinnesförändring, som då skall ske hos folket, talar äfwen Zacharia, cap. 12: 10. Att Herren deras Herde, will leda dem utmed wattubäckar en slät wäg, är ett löfte om Guds Andas ledning såsom swar på själens bön: Din gode Ande lede mig på en jemn wäg. I Jacobs prophetiska wälsignelse gjordes Ephraim för den förste af Josephs söner, 1 Mos. 48: 14, 16, och denna prophetia skall ännu hafwa en större och widsträcktare fullbordan än fordom.

10. Hörer, I hedningar, HERrans ord, och förkunner det fjerran på öarne, och säger: Den som Israel förskingrat hafwer, han warder honom ock igen församlande, och skall taga wara uppå honom, såsom en herde på sin hjord.* *Ps. 23: 1. Es. 40: 11. Jer. 23: 4. Hes. 34: 23; cap. 37: 24. Joh. 10: 11.

11. Ty HERren skall förlossa Jacob, och hjelpa honom utur den mäktiges hand.

12. Och de skola komma och glädjas på Zions fröjd, och skola med hopar söka intill HERrans gåfwor, nemligen till korn, must, olja, och unga får, och oxar; så att deras själ skall warda likasom en watturik örtagård, och skola icke mer bekymrade wara.

Efter prophetian om Ephraim, hwarmed här betecknas alla de tio förlorade stammarne af de 12 Israels slägter, fortsättes nu prophetian så, att den wänder sig till hedningarna; och de, som höra Evangelii ord, samlas alla med Israel till Christi kyrka, till Zions höjd. Der blifwer deras själ förnyad, i dess innersta öppnas den himmelska, lefwande wattukällan, Joh. 4: 14, så att själen blifwer såsom en watturik, fruktbärande örtagård.

13. Alltså skola jungfrurna luftiga wara i dans; dertill unge män och gamla, den ene med den andra: ty jag skall förwandla deras ångest i glädje, och trösta dem, och fröjda dem efter deras bedröfwelse.

Se v. 4.

14. Och jag skall göra presternas hjerta fullt med glädje, och mitt folk skall mina gåfwor hafwa tillfyllest, säger HERren.

Dessa stora löften syfta isynnerhet på de andeliga gåfworna i nådens rike; men så snart nådens rike blifwer allmännare herrskande bland menniskorna, så förökas äfwen timlig wälfärd och wälsignelse, och detta gäller ofta äfwen om den enskilda i alla tider.

15. Detta säger HERren: Man hörer en klagelig röst, och bitterlig gråt i höjden: Rachel begråter sina barn, och will icke låta sig trösta öfwer sina barn; ty det är ute med dem.* *Matth. 2: 18.

Rama war en stad i Benjamins stam, nära Bethlehem. Rama betyder höjd, derföre har detta namn blifwit öfwersatt med de orden: i höjden. Således i Roma och på höjderna deromkring blef i krigets nöd en så stor gråt och klagan deröfwer, att otaliga af Benjamins stam dödades och de öfrige bortfördes i fångenskap, att Benjamins stammoder, Rachel, som der war begrafwen, nu i bedröfwelsen bitterligen klagar deröfwer, genom sina afkomlingar, mödrarne i Rama. Detta klagoljud hörer propheten i andanom en lång tid förr, än denna klagan skulle uppstå. Denna prophetia tillämpas också af Evangelisten Mattheus på barnmordet i Bethlehem, som af Herodes utöfwades, för ott utrota den nyfödde Judakonungen. Då war gråt och klagan bland mödrarne i Rama och Bethlehem, såsom om den gamla stammodren sjelf utur grafwen klagat öfwer sina barns död. Mot Guds stora löften i det föregående tänka swaga hjertan på förödelsen och fångenskapen, på folkets skenbara undergång, på mödrarnas klagorop öfwer de fallna, såsom om nu upprättelse wore omöjlig och såsom wore det ute med dem. Detta anförer och wederlägger Herren sjelf genom propheten. Rachel anföres således i bildlig betydelse, i stället för alla gråtande mödrar i Israel; stammodren innefattande alla sina klagande döttrar.

16. Men HERren säger alltså: Låt af ditt ropande och gråtande, och dina ögons tårar: ty ditt arbete är icke förgäfwes, säger HERren: de skola igenkomma utur fiendeland.

17. Och dina efterkommande hafwa mycket godt wänta, säger HERren: ty dina barn skola komma uti sitt land igen.

Denna tröst innefattar löfte om återställelse från fångenskapen från Babylon och äfwen från den swåra fångenskapen under den Romerska makten. Rachels barn, Joseph och Benjamin, Manasse och Ephraim med sina talrika stammar skola församlas till den rätta Konungen i Israel, till Davids Son.

18. Jag hafwer wäl hört huru Ephraim klagar: Du hafwer späkt mig, och jag är ock späkt likasom en kåt kalf; omwänd du mig, så warder jag omwänd: ty du, HERre, är min Gud.

Ephraims barn bekänna, att de af Herran blifwit späkta och förödmjukade, för att böja sig under Hans wilja, såsom då en ung, kåt kalf, nemligen ett ungt arbetsdjur, tämjes, och i denna förödmjukelse bedja Ephraims barn om nåd till sann omwändelse. Först tämjes det stolta, motsträfwiga hjertat under lagens ok, innan det will bedja denna bön och låta Herran sjelf werka omwändelsen.

19. När jag omwänd wardt, så gjorde jag bättring;* ty sedan jag lärde weta, slår jag mig uppå länderna: ty jag är på skam kommen, och blyges; ty jag måste lida det hån, som jag tillförene förtjent hafwer. *5 Mos. 30: 2.

Här förutsäges genom propheten, huru de frälsta skola förödmjuka sig, ångra sina synder och slå sig på länderna såsom qwinnor i barnsnöd, eller på bröstet såsom publikanen, och gifwa Gud äran, derför att de blifwit omwände och fått nåd till sann bättring. Den, som omwändes genom Guds nåd, will också utan bitterhet och motstånd underkasta sig det hån och den smälek, han ådragit sig genom sina förra synder. Denna smälek af werlden kommer ju då som mest, när man öfwergifwer synden.

20. Är icke Ephraim min älskelige son, och mitt kära barn? Ty jag kommer nu wäl ihåg, hwad jag med honom talat hafwer: derföre brister mig mitt hjerta för hans skull, att jag måste förbarma mig öfwer honom, säger HERren.

Detta är Guds faderliga swar på Ephraims klagan och ånger i v. 19. Då den förlorade sonen kommer igen, o, huru kärleksfullt blifwer han emottagen! Se Luc. 15: 20.

21. Uppsätt dig åminnelsetecken, sätt dig sörjotecken, och styr ditt hjerta in uppå den rätta wägen, der du på wandra skall: wänd om, du jungfru Israel, wänd om igen till dessa dina städer.

I öknen är det swårt att finna wägen, och wandrare sätta derföre märken, för att icke förfela återwägen, då de der beta sina hjordar eller företaga en wandring. Israels folk föreställes nu såsom redan i öknen, det förmanas att uppsätta åminnelsetecken och sorgetecken, att icke glömma Herran och Hans ord, utan tänka derpå, sörja öfwer förlusten deraf och återwända.

22. Huru länge will du wända dig bort, du affälliga dotter, den jag igen hemta will? Ty HERren skall något nytt skapa i landet: En qwinna skall omfatta en man.

Qwinnan är jungfrun Israel, v. 21, mannen är Messias, Herren, Frälsaren, som utlofwades såsom qwinnans säd. 1 Mos. 3: 15. Qwinnan omfattade mannen, då ordet wardt kött, då Guds Son blef menniska, född af en jungfru. Detta war en ny skapelse på jorden. Det är också en ny skapelse, då själen anammar Herran Jesum genom tron, då Christus bor i ett troget hjerta, då Christi anda och Christi sinne sålunda i församlingen födes och Christi andeliga kropp fulländas. Det blifwer också en ny, en stor och härlig skapelse, då jungfrun Israel, då Rachels barn wända om och såsom en stor menighet med ånger och tårar upplyfta sina ögon till Honom, som de genomstungit hafwa, och omfatta Honom såsom sitt lif, sin tröst, sin Herre och sin Konung. Då fullbordas löftet med härlig tillämpning både på Judar och hedningar. Christus bor genom tron i sin förfamlings hjertan, och församlingen omfattar Honom i trons sköte. Församlingen är då död ifrån lagen, Rom. 7, men lefwer såsom sin Konungs brud.

23. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: man skall ännu säga detta ordet i Juda land, och i dess städer, då jag deras fängelse wändande warder: HERren wälsigne dig, du rättwisans boning, du helga berg.

De sista orden äro en del af en lofsång, som sjöngs wid högtiderna i Jerusalem. Då Judarne återfördes ur fångenskapen, fingo de åter uppbygga templet och sjunga denna sång. Alla som införlifwas med det andeliga Israel, bedja för Christi kyrka, de bedja: Tillkomme ditt rike. I Hans kyrka bor Hans rättfärdighet, kyrkan är det nya, heliga Zionsberget, som bereder till ett ewigt Zion.

24. Och Juda, samt med alla sina städer, skola bo derinne; dertill åkermän, och de, som med hjord omkring fara.

25. Ty jag skall wederqwicka de trötta själar, och mätta de bekymrade själar.

Detta löfte gäller allmänt för alla bedröfwade, som söka nåd och hjelp hos Gud i Christo. Se Matth. 11: 28–30; cap. 5: 6.

26. Derföre wakade jag upp och såg mig om, och hade så sött sofwit.

Dessa äro Herrans ord, Han talar ofta såsom på menniskosätt. Jag har låtit mitt folk wara i nöd en tid, såsom om jag sofwe och icke såge det, men nu är jag uppwaknad för att hjelpa. Se Ps. 78: 65, 66. De orden så sött sofwit betecknar att Gud utan oro afwaktar den rätta stunden att hjelpa. En skön, tydlig framställning af dessa bildliga uttryck wisade wår Frälsare, då Han sof i skeppet under stormen och sedan stod upp och näpste wädret och hafwet, Marc. 4: 36–39, och ännu mera, då Han efter en söt sömn i grafwen uppstod med seger öfwer all helwetes makt, men wakar alltid för att rädda sitt folk.

27. Si, den tid kommer, säger HERren, att jag skall beså Israels hus och Juda hus både med folk och fä.

28. Och som jag öfwer dem wakat hafwer till att upprycka, sönderrifwa, omkullslå, förderfwa, och till att plåga, så skall jag ock waka öfwer dem, till att uppbygga och plantera, säger HERren.

29. På densamma tiden skall man icke mer säga: Fäderna hafwa ätit sura windrufwor, och barnens tänder äro ömma wordna:* *Hes. 13: 2.

Detta war ett ordspråk, som brukades på twå sätt. De obotfärdiga wille dermed göra sig sjelfwe oskyldige, och till de straff, som öfwergingo dem kastade de skulden på andra. Försagda själar brukade detta ordspråk såsom klagan med hopplös fruktan.

30. Utan hwar och en skall dö för sin missgerning; och hwilken menniska om sura windrufwor äter, honom skola hans tänder ömma warda.

Förenämnde ordspråks orätta bruk blifwer härmed wederlagdt.

31 Si, den tid kommer, säger HERren, då jag skall göra ett nytt förbund med Israels hus, och med Juda hus:* *Jer. 32: 40. Ebr. 8: 8; cap. 10: 16.

32. Icke sådant Som det förra förbundet war, det jag med deras fäder gjorde, då jag tog dem wid handen, att jag skulle föra dem utur Egypti land; hwilket förbund de icke hållit hafwa, och jag måste twinga dem, säger HERren;

33. Utan detta skall wara förbundet, som jag skall göra med Israels hus, efter denna tiden, säger HERren: Jag skall gifwa min lag uti deras hjerta,* och skrifwa dem uti deras sinne; och de skola wara mitt folk, så will jag wara deras Gud.† *Jer. 24: 7. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. †2 Cor. 6: 16.

Denna härliga prophetia säger oss, att det gamla förbundet skulle upphöra och att Herren wille stifta ett nytt förbund, icke besegladt med blod af offerdjur, utan med den utlofwade Medlarens försoningsblod: icke ett förbund medelst twingande stadgar, utan ett sådant förbund, hwarigenom botfärdiga själar skulle i den nye stamfadren blifwa ett nytt slägte, förenadt med Gud i tron och med nytt lif, ny anda, ny och helig wilja tjena Herran och hafwa den rätta lagen i detta nya lif. En lag werkar blott då fullkomligt, när lifwet och lagen alldeles öfwerensstämma, såsom ett träd wäxer och bär frukt efter sin naturlag; det will icke wäxa eller göra annorlunda. Så är det den pånyttfödda menniskans nya lag, att hon will det som Gud will, ehuru derjemte den gamla syndiga wiljan är qwar; men hon strider deremot och öfwerwinner den; ty Guds wilja är i själen inskrifwen. Så werkar Christi Anda och lif i menniskan, då hon är i trons förbund med Gud. Så länge hon blott har Guds ord såsom en twångslag öfwer sig, som hon gerna wille slippa, om hon kunde, så är hon utom det nya förbundet med Gud och hörer icke till Hans folk, utan står under lagens dom och utanför Evangelii nåd. Gal. 5: 4.

34. Och ingen skall lära* den andra, icke en broder den andra, och säga: Känn HERran; utan de skola alle känna mig, både små och stora, säger HERren: ty jag will förlåta dem deras missgerningar, och aldrig komma deras synder mer ihåg.† *Es. 54: 13. Joh. 6: 45. 1 Cor. 2: 10. 1 Joh. 2: 20. †Mich. 7: 18. Ap.G. 10: 43. Rom. 11: 27.

Det nya förbundets grundwal är Jesu Christi försoning, hwarigenom syndernas förlåtelse och rättfärdighet är åt syndare förwärfwad, och så snart syndaren känner och bekänner små synder och beder om nåd och förlossning i Christo, så ingår den själen i det nya förbund, som är stiftadt med Försonarens blod. Så många, som äro i tron med Christus förenade, tillhöra detta förbund, och detta förbunds folk skall slutligen blifwa så talrikt och så upplyst af Herrans ljus, att denna prophetia blir fullkomligt uppfylld: de skola alla känna Herran, både små och stora.

35. Detta säger HERren, som gifwer solen dagen till ett ljus,* och månen och stjernorna efter deras lopp natten till ljus; den som rörer hafwet, att dess böljor fräsa; HERren Zebaoth är Hans namn;† *1 Mos. 1: 16. †Es. 51: 15.

36. När denna ordningen afkommer för mig, säger HERren, så skall ock Israels säd återwända, så att det icke mer skall wara ett folk för mig.* *Jer. 33: 20, 21.

37. Detta säger HERren: Om man kan mäta himmelen ofwantill, och utransaka jordens grund, så skall jag ock förkasta hela Israels säd,* för allt det som de göra, säger HERren. *Jer. 33: 22.

Efter syndafloden gjordes regnbågen till förbundstecken i skyn, att ingen sådan dom mera skulle öfwergå jorden: men waraktigare, fastare, högre tecken i himlarymden, sol, måne och stjernor göras till det nya förbundets wittnesbörd.

38. Si, den tid kommer, säger HERren, att HERrans stad skall uppbyggd warda, ifrån Hananeels torn allt in till hörnporten.

39. Och rättesnöret skall gå derifrån längre ut, allt intill den högen Gareb, och wända sig in åt Goath.

40. Och hela dödodalen, och askoplatsen, samt med hela dödåkren, allt intill Kidrons bäck, intill hörnet af hästporten österut, skall warda helig HERranom, så att det aldrig mer skall omkullrifwet eller afbrutet warda.

Äfwen de ställen, som förut warit ansedda för orena, skola blifwa renade genom detta nya förbund; den heliga staden, nemligen kyrkan och dess inrättningar, skall sträcka sig öfwer folk och länder, som förut warit uteslutna. Högen Gareb, der de spetälska woro, och Hinnomsdalen, der liken brändes, och Goath, (Golgatha) eller afrättsplatsen blifwa renade och helgade, d. ä.: det nya förbundet frälsar ifrån synden och döden.

32. Capitel.

Stadens belägring, Jeremia åkerköp.

Detta är det ord som af HERranom skedde till Jeremia, i tionde året Zedekia, Juda konungs, hwilket det adertonde året är NebucadNezars.

2. Då belade konungens här af Babel Jerusalem: men propheten Jeremia låg fången i gården för fångahuset, i Juda konungs hus,

3. Der Zedekia, Juda konung, hade låtit inlägga honom, sägande: Hwi propheterar du, och säger: Detta säger HERren: Si, jag gifwer denna staden uti konungens händer i Babel, och han skall winna honom:* *Jer. 27: 6.

Zedekia regerade 11 år. Således återstod nu, då NebucadNezar för sista gången började belägra Jerusalem, endast ett år, ett bättringsår, ett nådens år för Zedekia och det ogudaktiga folket, men i stället för att lyssna till Herrans ord till Jeremia, hade den förblindade konungen satt honom i fängelse. Detta war ett motstånd emot Herrans ord, och påskyndade folkets undergång.

4. Och Zedekia, Juda konung, skall icke undkomma de Chaldeer, utan jag skall gifwa honom uti konungens händer af Babel, så att han skall muntligen tala med honom, och med sina ögon se honom;* *Jer. 34: 2, 3; cap. 38: 23; cap. 39: 7.

5. Och han skall föra Zedekia till Babel, der skall han ock blifwa, till dess jag söker honom, säger HERren: ty om I än striden emot de Chaldeer, skall det dock icke lyckas eder.

Till dess jag söker honom bet.: till dess Herren skulle med döden borttaga honom. Se Jer. 34: 4, 5. Jer. 52: 14.

6. Och Jeremia sade: HERrans ord är skedt till mig, och säger:

7. Si, Hanameel, Sallums son, din faderbroders, kommer till dig, och skall säga: Käre, köp du min åker i thoth: ty du hafwer nästa bördrätten dertill, att du skall köpa honom.* *3 Mos. 25: 24. Ruth 4: 4.

8. Alltså kom Hanameel, min faderbroders son, till mig, såsom HERren sagt hade, i gården för fångahuset, och sade till mig: Käre, köp min åker i Anathot, som ligger i BenJamins land: ty du hafwer arfsrätt dertill, och du är den näste; käre, köp honom: då förmärkte jag, att det war HERrans ord.

9. Och köpte åkren af Hanameel, min faderbroders son, i Anathoth, och wägde honom penningarna till, sju siklar och tio silfpenningar:

10. Och skref ett bref, och förseglade det, och tog wittne deruppå, och wägde upp penningarna på en wågskål:

11. Och tog det förseglade köpbrefwet till mig, efter rätten och sedwänjan, och en öppen utskrift;

12. Och fick köpebrefwet Baruch, Neria son, Mahaseja sons, uti Hanameels, min faderbroders sons, och de wittnens, som i köpbrefwet stodo, och alla Judarnas närwaro, som i gården för fångahuset sutto:

13. Och befallte Baruch för deras ögon, och sade:

14. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Tag dessa brefwen, det förseglade köpbrefwet, samt med denna öppna utskriften, och lägg dem uti ett lerkäril, att de måga ligga förwarade i lång tid.

Genom detta köp skulle för folket rätt åskådligt framställas wissheten af Herrans löfte om befrielse från fångenskapen. Åkrens låga pris wisar, att fast egendom då war af ringa wärde. De fleste trodde icke, att deras efterkommande någonsin skulle få taga sitt fädernearf i besittning.

15. Ty så säger HERren Zebaoth, Israels Gud: ännu skall man köpa hus, åkrar och wingårdar i detta landet

16. Och då jag hade fått Baruch. Neria son, köpbrefwet, bad jag till HERran, och sade:

17. O HERre, HERre, si, du hafwer gjort himmel och jord genom din stora kraft, och genom din uträckta arm, och ingenting är för dig omöjligt.* *1 Mos. 18: 14. Luc. 1: 37.

18. Du som många tusende wäl gör, och wedergäller fädernas missgerningar uti deras barns sköte efter dem:* du store och starke Gud, HERre Zebaoth är ditt namn: *2 Mos. 34: 7. 5 Mos. 5: 9.

19. Stor i råd, och mäktig i gerningar; och dina ögon stå öppne öfwer alla menniskors barns wägar, att du stall gifwa hwar och en efter sitt wäsende, och efter sitt wäsendes frukt;* *2 Chrön. 6: 30. Job 34: 21. Ords. 5: 21. Jer. 16: 17.

20. Du som uti Egypti land tecken och under gjorde, allt intill denna dag, både med Israel och med menniskorna, och gjorde dig ett namn, såsom det i denna dag är.

21. Och förde ditt folk Israel utur Egypti land, genom tecken och under, genom en mäktig hand, med en uträckt arm, och genom stor förskräckning;* *2 Mos. 6: 6. 5 Mos. 4: 34. 2 Sam. 7: 23. 1 Chrön. 17: 21.

22. Och gaf dem detta landet, hwilket du deras fäder swurit hade, att du dem det gifwa wille; ett land, der mjölk och honung uti flöt.

23. Och då de der inkommo och besutto det, hörde de icke din röst, och wandrade ej heller efter din lag; och allt för du dem bjudit hade att de göra skulle, det gjorde de icke: derföre du ock hafwer låtit dem all denna olyckan wederfaras.

24. Si, denna staden är belagd, så att han måste wunnen, och för swärd, hunger och pestilentie, uti de Chaldeers händer, som emot honom strida, gifwen warda; och likasom du sagt hafwer, så går det nu, det ser du.

25. Och du, HERre HERre, säger till mig: Köp du en åker för penningar, och tag wittne deruppå; ändock staden skall warda gifwen uti de Chaldeers händer.

Med denna ödmjuka bön framställer propheten i många swaga trognas namn och för deras skull liksom en fråga efter än widare grund till den förhoppning, att de åter skulle få taga landet i besittning, på denna bön swarar Herren med stora löften och utförlig förklaring öfwer orsakerna till de straff, som nu öfwergingo folket. Swaret innehålles från v. 26 till capitlets slut.

26. Och HERrans ord skedde till Jeremia, och sade:

27. Si, jag HERren är en Gud öfwer allt kött:* skulle något wara mig omöjligt? *4 Mos. 16: 22.

28. Derföre säger HERren alltså: Si, jag gifwer denna staden uti de Chaldeers händer, och uti NebucadNezars hand, konungens i Babel, och han skall winna honom.

29. Och de Chaldeer, som emot denna staden strida, skola komma här in, och tända här elden uppå, och bränna honom upp, samt med husen, der de för Baal på taken rökt, och åt andra gudar drickoffer offrat hafwa,* på det de skulle förtörna mig. *Jer. 19: 13.

30. Ty Israels barn, och Juda barn, hafwa af deras ungdom gjort det mig illa behagar; och Israels barn hafwa förtörnat mig genom sina händers werk, säger HERren.

31. Ty ifrån den tiden, att denna staden byggd war, intill denna dag, hafwer han gjort mig wred och grym, så att jag måste bortkasta honom ifrån mitt ansigte;

32. För alla Israels barns och Juda barns ondskas skull, den de bedrifwit hafwa, på det de skulle förtörna mig, de, deras konungar, förstar, prester och propheter, och de, som bo i Juda och Jerusalem:

33. De hafwa wändt mig ryggen till, och icke ansigtet:* ändock jag lät allestädes lära dem; men de wille icke höra eller bättra sig. *Jer. 2: 27.

34. Dertill hafwa de satt sin styggelse uti det hus, som namn hafwer af mig,* på det de skulle det orena; *2 Kon. 21: 4, 5. Jer. 7: 30; cap. 23: 11.

35. Och hafwa byggt Baals höjder, i Hinnoms sons dal, på det de skulle uppbränna sina söner och döttrar för Molech, der jag dem icke om befallt hafwer,* och kom mig icke heller någon tid i sinnet, att de sådan styggelse göra skulle, med hwilket de så kommo Juda till att synda. *3 Mos. 18: 21; Jer. 19: 5.

Styggelsen uti Herrans hus syftar på afgudarna, som der blifwit uppsatta. Att de uppbrände sina söner och döttrar för Molech war den gräsligaste höjden af afguderiets grymheter.

36. Och nu fördenskull, säger HERren, Israels Gud, alltså om denna staden, der I om sägen, att han skall för swärd, hunger och pestilentie uti konungens händer af Babel gifwen warda:

37. Si, jag skall församla* dem utur alla land, dit jag dem bortdrifwer, genom min stora wrede, grymhet och obarmhertighet; och skall låta komma dem åter till detta rummet igen, att de skola bo trygga: *5 Mos. 30: 3.

38. Och de skola wara mitt folk, så will jag wara deras Gud;* *Jer. 24: 7; cap. 30: 22; cap. 31: 33.

39. Och skall gifwa dem ens hjerta* och wäsende, att de skola frukta mig i alla sina lifsdagar, på det dem och deras barn efter dem skall wäl gå: *Hes. 11: 19.

40. Och skall göra ett ewigt förbund* med dem, så att jag icke will aflåta att göra dem godt; och skall gifwa dem min fruktan i hjertat, att de icke skola wika ifrån mig. *Jer. 31: 31.

Så bekräftas och stadfästes nu det stora löftet om det nyo förbundet, cap. 31.

41. Och det skall wara min lust, att jag må göra dem godt: och jag skall plantera dem i detta landet troliga, af allt hjerta, och af all själ.

Det är Herrans lust att göra menniskan godt, derföre warder glädje i himmelen öfwer en syndare, som sig bättrar. Herren hafwer icke lust till att straffa. Han hafwer icke lust till den ogudaktiges död, utan att den ogudaktige omwänder sig från sitt onda wäsende och lefwer. Hes. 33: 11. Den swaga menniskan kan alltså bereda Herranom lust, genom att emottaga nåden och allt det goda Han will gifwa. Tag emot! Det är Herrans luft att gifwa!

42. Ty så säger HERren: Likasom jag öfwer detta folket hafwer komma låtit all denna stora olyckan: alltså skall jag ock låta komma öfwer dem allt det goda, som jag till dem sagt hafwer.

43. Och det skola ännu åkrar köpte warda i detta landet, om hwilket I sägen: Det skall öde ligga, så att hwarken folk eller fä deruti blifwa skall, och skall warda gifwet uti de Chaldeers händer.

44. Likwäl skall man ännu köpa åkrar, för penningar, och bedrefwa, försegla, och betyga uti BenJamins land, och omkring Jerusalem, och uti Juda städer, uti de städer på bergen, uti de städer i dalarne, och uti de städer söder ut:* ty jag skall wända deras fängelse, säger HERren. *Jer. 17: 26.

Ett bildligt tecken till denna prophetias fullbordan ställdes folket för ögonen genom prophetens egendomsköp, v. 6—12. Sådane synliga tecken och bekräftelser gifwer den nådige Guden ofta både i sitt ord och genom sin försyn till stöd för menniskans tro.

33. Capitel.

Förlossning och Messias lofwas.

Och HERrans ord skedde till Jeremia andra gången, då han ännu innelyckt war i gården för fångahuset, och sade:

2. Detta säger HERren, som detta gör, HERren, som detta werkar och uträttar: HERre är mitt namn;

3. Ropa till mig, så will jag swara dig, och skall kungöra dig stora och mäktiga ting, dem du icke wet.

Gud will, att Hans tjenare skola bedja Honom, ja att de skola ropa; så will Han swara och bönhöra.

4. Ty så säger HERren, Israels Gud, om denna stadens hus, och om Juda konungars hus, som nederbrutne äro till att göra bålwerk till wärn:

5. Och om dem, som här utkomne äro, på det de skola strida emot de Chaldeer, att de må uppfylla honom med döda kroppar, hwilka jag i min wrede och grymhet slå skall; ty jag hafwer förgömt mitt ansigte för denna staden, för all deras ondskas skull;

Under belägringen blefwo hus och palats nedbrutna, för att förbättra stadens murar, der någon bristfällighet uppstod genom fiendens murbräckor. En stor mängd menniskor woro inneslutna i staden, och snart uppstod hunger och pestilentia.

6. Si, jag will förbinda deras sår, och göra dem helbregda, och skall tillåta dem deras bön om frid och trohet.

Sedan Herren ånyo förkunnat genom propheten, att Han icke wille förbarma sig öfwer den belägrade staden på den tiden, förnyas nu löftet om befrielse och helbregdagörelse efter de 70 åren. Stadens återuppbyggelse kallas här: att förbinda deras sår, grt.: dess sår. Och skall tillåta o. s. w., grt.: och jag will uppenbara dem frids och sannings ymnighet, nemligen öfwerflödande nåd och sanning genom Jesum Christum.

7. Ty jag will wända Juda fängelse, och Israels fängelse, och skall uppbygga dem lika såsom af begynnelsen;

8. Och skall rena dem af all missgerning, der de med emot mig syndat hafwa, och skall förlåta dem all missgerning, der de med emot mig syndat och öfwerträdt hafwa.* *Jer. 31: 34.

9. Och det skall wara mig till ett glädjenamn, berömmelse och pris ibland alla hedningar på jorden, då de få höra allt det goda, som jag dem gör; och skola förundra sig och förskräckas öfwer allt det goda, och öfwer all den frid, som jag dem gifwa will.

Se Es. 48: 18.

10. Detta säger HERren: Uti detta rummel, der I om sägen, det är öde, efter hwarken folk eller fä i Juda städer, och på gatorna i Jerusalem blifwer; de så förödde äro, att der hwarken folk, borgare eller boskap uti är.

11. Der skall utan ännu åter höra rop af fröjd och glädskap, brudgummes och bruds röst,* och deras röst, som säga: Tacker HERran Zebaoth, ty HERren är god, och gör ju alltid wäl i ewighet;† och deras, som tackoffer frambära till HERrans hus; ty jag skall omwända landets fängelse, likasom af begynnelsen, säger HERren. *Jer. 7: 34; cap. 16: 9; cap. 25: 10. †Ps. 136: 1, [et]c.

Lof och tacksägelse följa förlossningen i spåren.

12. Så säger HERren Zebaoth: Uti detta rummet, det så öde är, att hwarken folk eller fä deruti är, och i alla dess städer, skola ännu herdars hus wara, som hjordar föda skola;

13. Både i de städer på bergen, och i de städer i dalarne, och i de städer Söderut, i BenJamins land, och omkring Jerusalem, och i Juda städer,* der skola ännu ut- och ingå räknade hjordar, säger HERren. *Jer. 17: 26.

14. Si, den tid kommer, säger HERren, att jag det goda ordet uppwäcka skall, som jag till Israels hus och Juda hus talat hafwer.

Prophetian är liksom ett Guds skapareord, den innehåller en gudomlig lifskraft, så snart den liksom uppwäckes, såsom då genom solens wärme om wåren förnyadt lif framkallas i naturens rike.

15. Uti de samma dagar, och i den samma tiden skall jag låta uppgå David rättfärdighetens frukt,* (”och det skall wara en Konung, som wäl regera skall) och skall upprätta rätt och rättfärdighet på jorden.”† *Es. 4: 2; cap. 11: 1. †Jer. 23: 5.

Denne konung är Messias, den personliga rättfärdigheten och rättfärdiggöraren, grundaren och upprätthållare af rättfärdighetens rike.

16. På den samma tiden skall Juda frälst warda, och Jerusalem säker bo, och man skall kalla Honom HERran wår rättfärdighet.

17. Ty så säger HERren: Det skall icke fela, en af David skall sitta på Israels hus stol.* *2 Sam. 7: 16. 1 Kon. 2: 4.

18. Desslikes skall ej heller någon tid fela, att prester och Leviter skola wara för mig, som bränneoffer göra, och spisoffer upptända, och offer slagta i ewig tid.

Messias, af Davids slägte skall wara en ewig Konung. 2 Sam. 7: 16. Luc. 1: 32. I Honom uppfyllas alla dessa löften; och ett andeligt presterskap, några fromma själar funnos alltid, äfwen i Gamla Testamentet till och med under de mörkaste tiderna, men i ännu högre mening sinnes i det nya förbundet detta andeliga presterskap, som offrar andeliga offer. Se Ps. 51. Rom. 12: 1.

19. Och HERrans ord skedde till Jeremia, och sade:

20. Detta säger HERren: Om mitt förbund med dag och natt återwänder,* att ingen dag eller natt är i sin tid: *Jer. 31: 36.

21. Så skall ock mitt förbund om intet warda med min tjenare David, att han ingen son skall hafwa till en konung på sin stol; och med Leviterna och presterna mina tjenare.

Om förbundets tecken, se Jer. 31: 36.

22. Likasom man icke räkna kan himmelens här, eller mäta sanden i hafwet; alltså skall jag föröka min tjenares Davids säd,* och Leviterna, som mig tjena. *Jer. 31: 37.

Så skall Herrans löfte till Abraham gå i fullbordan. 1 Mos. 15: 4, 5. Så förökas det rätta Davidsslägtet, Abrahams andeliga säd, som är Guds barn, genom Jesum Christum.

23. Och HERrans ord skedde till Jeremia, och sade:

24. Hafwer du icke sett hwad detta folket talar och säger: Hafwer dock HERren de twå slägterna förkastat, som Han utkorat hade? och försmäda mitt folk, likasom de icke mer skulle wara mitt folk.

Nemligen de twå slägterna, Juda och Benjamin samt Davids och Levi slägte. Det såg ut, såsom om Herren förkastade både konungahuset och den presterliga stammen, men Herren hade gjort med den ett andeligt förbund, som skulle stå fast såsom natt och dag, och förblifwa i orubblig ordning efter den Allsmäktiges wilja.

25. Detta säger HERren: Håller jag icke mitt förbund med dag och natt, och den ordning med himmel och jord;

26. Så will jag ock förkasta Jacobs och Davids mina tjenares säd,* att jag af deras säd icke tager dem, som råda skola öfwer Abrahams, Isaacs, och Jacobs säd; ty jag skall omwända deras fängelse, och förbarma mig öfwer dem. *Rom. 11: 1, 25.

Det gamla förbundet har icke blifwit upphäfwet genom det nya, utan fullbordade och förhärligadt.

34. Capitel.

Friårs brott.

Detta är det ord som af HERran skedde till Jeremia, då NebucadNezar, konungen i Babel, samt med all sin här, och med alla riken på jorden, som under hans wälde woro, och med alla folk örligade emot Jerusalem, och alla dess städer,* och sade: *2 Kon. 25: 1.

2. Detta säger HERren, Israels Gud: Gack bort, och tala med Zedekia, Juda konung, och säg till honom: Så säger HERren: Si, jag skall gifwa denna staden uti konungens händer i Babel, och han skall bränna honom upp i eld.* *Jer. 38: 18.

Med alla riken på jorden, v. 1, menas, att i NebucadNezars här woro stridsmän från de många riken, som han hade underkufwat. NebucadNezar låg nu för Jerusalem och belägrade det för sista gången, och då befallte Herren sin prophet, Jeremia, att gå till sin konung Zedekia och säga honom Herrans rådslut, nemligen att staden skulle blifwa gifwen i fiendernas hand och att Zedekia sjelf skulle blifwa fången.

3. Och du skall icke undkomma hans hand, utan warda gripen, och i hans hand gifwen, så att du skall se honom med ögonen, och muntligen tala med honom, och till Babel komma.* *Jer. 32: 4.

4. Så hör dock du Zedekia, Juda konung, HERrans ord; detta säger HERren om dig: Du skall icke dö genom swärd;

5. Utan du skall dö i frid: och likasom man hafwer brännt* öfwer dina fäder, de förra konungar, som före dig warit hafwa, så skall man ock bränna öfwer dig, och begråta dig: Ack herre!† Ty jag hafwer det sagt, säger HERren. *2 Chrön. 16: 14; cap. 21: 19. †Jer. 22: 18.

6. Och propheten Jeremia talade alla dessa orden till Zedekia, Juda konung i Jerusalem.

7. Då konungens här i Babel allaredan stridde emot Jerusalem, och emot alla qwarlefda Juda städer, nemligen emot Lachis och Aseka: ty dessa såsom de fastaste städer woro ännu qwarblefne af Juda städer.

Så förkunnade propheten i Herrans namn hela utgången af belägringen, och derigenom skulle både konungen och folket förmanas till stilla undergifwenhet och med ödmjukt sinne emottaga det straff, som war förtjent. Åt konungen lofwas en hederlig begrafning, hwarwid rökwerk skulle brännas, men i fiendernas land. Hans lik skulle icke, såsom konung Jojakims, bortkastas i wanära.

8. Detta är det ord, som af HERran skedde till Jeremia, sedan konung Zedekia ett förbund gjort hade med allt folket i Jerusalem, till att utropa ett friår;

9. Så att hwar och en skulle gifwa sin träl, och hwar och en sin trälinna fri,* de der Ebreer och Ebreiske woro, att den ene Juden icke skalle wara den andras träl. *2 Mos. 21: 2.

10. Då lydde honom alla förstarna, och allt folket, som det förbund undergångit hade, att hwar och en skulle gifwa sin träl och trälinna fri, och icke mer hålla dem för lifegna, och gåfwo dem lösa.

11. Men något derefter wände de om igen, och togo de trälar och trälinnor åter till sig, som de fri gifwit hade, och twingade dem, att de trälar och trälinnor wara måste.

Med v. 8 börjar en ny prophetia, som skedde på en något sednare tid en den nästföregående. Zedekia hade gjort förbund med Egyptens konung, en Egyptisk här sändes till Jerusalems undsättning. NebucadNezar, konungen af Babel, öfwergaf Jerusalem och tågade mot den Egyptiska hären. Under belägringen hade konung Zedekia och de mäktiga i folket något förödmjukat sig och såsom tecken dertill frigifwit sina trälar och trälinnor, och således efterskänkt gamla skulder. Längre än till dessa yttre tecken sträckte sig wäl icke deras bättring i nöden; ty så snart NebucadNezar war aftågad med sin här, så trodde de, att nöden war slut och att den icke skulle komma tillbaka; då war det slut med deras bättring, då togo de sina frigifna trälar och trälinnor tillbaka. Detta är en äkta bild af den wanligaste nödbättringen. I nöden fattar man goda föresatser, hjertat uppmjukas, man lofwar mycket åt Herran och man will bewisa kärlek till nästan och göra godt. Detta beslut skall pröfwas, Herren gör ett uppskof, nöden gifwer wika — och si! det förrädiska, bedrägliga hjertat blifwer hårdt igen, det är slut med de goda föresatserna och med de barmhertiga känslorna, och menniskan går tillbaka på samma syndawäg, som förut. Men Herrans hand är icke förkortad. Likasom Han är mäktig att hjelpa i all nöd, så är Han också mäktig att åter hemsöka löftesbrytaren; efter återfallet i obotfärdighet återwänder ofta nöden fördubblad. Zedekia och hans folk blefwo bedragna i sitt hopp. De förtröstade på Egypten, men icke på Herran. Men Egypten mar en arm af kött, den Egyptiska hären blef slagen, den segrande Babyloniska hären återwände till Jerusalem och fortsatte belägringen, till dess staden slutligen blef intagen.

12. Då skedde HERrans ord till Jeremia af HERran, och sade:

13. Detta säger HERren, Israels Gud: Jag hafwer gjort ett förbund med edra fäder, då jag förde dem utur Egypti land, utur träldomens hus, och sade:

14. Då sju år förlidne äro, så skall hwar och en låta sin broder, den en Ebreer är, och sig honom sålt och i sex år tjent hafwer, fri och lös:* men edra fäder hörde mig icke, och böjde icke sina öron dertill. *3 Mos. 25: 39. 5 Mos. 15: 12.

15. Så hafwen I nu i dag omwändt eder, och gjort det mig wäl behagade, att I låten utropa ett friår, hwar och en för sin nästa, och hafwen deruppå gjort ett förbund inför mig uti det hus, som efter mitt namn nämndt är:

16. Men I hafwen åter sedan trädt derifrån, och ohelgat mitt namn, och hwar och en igentagit sin träl och trälinna, dem I haden frigifwit, att de skulle wara sina egna; och twingen dem nu, att de edra trälar och trälinnor wara måste.

17. Derföre säger HERren alltså: I hörden icke mig, att I måtten utropat ett friår, hwar och en för sin broder och sin nästa: si, så ropar jag, säger HERren, eder ett friår ut, till swärd, till pestilentie, till hunger; och skall icke låta eder blifwa uti något rike på jorden.* *5 Mos. 28: 64. Jer. 29: 18.

Eftersom konung och folk hade på så många sätt brutit förbundet med Herran, så förkunnas nu, att följderna af detta förbundsbrott skulle gå öfwer dem, nemligen swärd, pestilentia, hunger och landsflykt. De hade börjat att i en sak återwända till förbundet, men de bröto det på nytt äfwen häruti, de aktade icke friåret, som war ett af förbundstecknen. Derföre wille Herren nu åt sitt land och de fattiga trälarne gifwa ett långt friår, nemligen 70 år på en gång. Det är sannolikt, att lagen angående friåren icke hade blifwit iakttagen på en ganska lång tid. Hwart 7:de år skulle wara friår, således antyda dessa 70 åren, som fångenskapen skulle räcka, att folket hade försummat 70 friår, som skulle blifwit firade på en tidrymd af 490 år (ty 70 gånger 7 gör 490). Så får menniskan alltid sina synder igen till slut, så utkräfwas syndaskulderna på en gång, då menniskan icke gör bättring och tar sin tillflykt till försoningen, så att hon blifwer åter upptagen i förbundet med Gud och får sina synders förlåtelse. — Slutet af v. 17, grt.: Och jag skall öfverlemna eder åt alla jordens konungariken till förtryck.

18. Och de, som öfwerträda mitt förbund, och icke hålla det förbunds ord, som de för mig gjort hafwa, dem skall jag så göra, likasom den kalfwen, den de i tu stycken höggo, och emellan båda stycken gingo.

19. Nemligen: Juda förstar, Jerusalems förstar, de kamererare, presterna, och allt folket i landet, som emellan stycken af kalfwen gångne äro:

20. Och skall gifwa dem uti deras fienders hand, och deras, som efter deras lif stå, att deras kroppar skola fåglarne under himmelen och djuren på jorden till spis warda.* *Jer. 7: 33; cap. 16: 4.

Då Gud gjorde det första förbundet med Abraham, så blefwo offren delade midt itu, 1 Mos. 15: 9, 10, 17, och detsamma brukades i följande tider wid förbunds afslutande, v. 18, och således hade Juda furstar och folk i farans stund genom ett dylikt offer af en kalf, som på samma sätt delades, gifwit ett tecken till förnyelse af förbundet med Gud. Men då de nu återwände från sina löften till sina gamla synder, så låter Herren förkunna dem, att de skola gifwas i fiendernas händer till att sönderstyckas, såsom deras offerkalf hade blifwit sönderstyckad. Förbundet blef ett wittnesbörd emot dem.

21. Och Zedekia, Juda konung, och hans förstar skall jag gifwa uti deras fienders händer, och i deras, som efter deras lif stå, och i konungens härs händer af Babel, hwilken nu ifrån eder afdragen är.

22. Ty si, jag will befalla dem, säger HERren, och skall åter låta dem komma inför denna staden, och de skola strida emot honom, och winna honom, och uppbränna honom i eld; och jag skall föröda Juda städer, så att der ingen mer bo skall.

35. Capitel.

De Rechabiters ståndaktighet.

Detta ar det ord, som af HERran skedde till Jeremia, i Jojakims, Josia sons, Juda konungs tid, och sade:

2. Gack bort uti de Rechabiters hus, och tala med dem, och haf dem in uti HERrans hus uti en kammare, och skänk dem win.

Rechabiterna härstammade ifrån Jonadab, Rechabs son, som lefde i konung Jehu tid, omkring år 884 före Christi födelse, och hade tillhört Keniternas stam. 1 Chrön. 2: 55. Af samma stam war äfwen Jethro, Moses swärfader. De woro icke Israeliter, men bodde stundom bland Israeliterna såsom wänner, sedan de emottagit tron på Herran, Israels Gud. Denne Jonadab, Rechabs son, som lefwat omkring 300 år före Jeremia, hade gifwit åt sina barn och efterkommande en lag, att de skulle lefwa såsom wandrande herdar, utan åkerbruk och utan fasta boningshus och aldrig dricka win. Nu bodde sådane Rechabiter i Jerusalem i Zedekia tid såsom flyktingar, och ännu lydde de troget sin stamfaders lag.

3. Då tog jag Jaasanja, Jeremia son, Habazinia sons, samt med hans bröder, och alla hans söner, och hela de Rechabiters hus;

4. Och hade dem in uti HERrans hus, uti Hanans barns, Jigdalja sons, den Guds mannens kammare, hwilken wid förstarnas kammare är, ofwanför Maaseja, Sallums sons, dörrwaktarens kammare.

I tempelgården, som ock kallades Herrans hus, war en stor mängd kamrar i byggnaderna deromkring för prester, Leviter och andra, som tillhörde tempeltjensten. I en sådan kammare infördes Rechabiterna.

5. Och jag satte de Rechabiters hus barn kannor före, fulla med win, och skålar, och sade till dem: Dricker win.

6. Men de swarade: Wi dricka intet win, ty wår fader Jonadab, Rechabs son, hafwer bjudit oss, och sagt: I och edra barn skolen aldrig något win dricka;

7. Och intet hus bygga, ingen säd så, ingen wingård plantera, eller hafwa: utan skolen bo i tjäll i alla edra lifsdagar: på det I mågen länge lefwa i landet, der I uti wandren.

8. Alltså lyda wi wår faders röst Jonadabs, Rechabs* sons, i allt det han oss bjudit hafwer, så att wi intet win dricka i wåra lifsdagar, hwarken wi eller wåra hustrur, eller söner, eller döttrar: *1 Chrön. 2: 55.

9. Och bygga ej heller något hus, der wi uti bo; och hafwa hwarken wingårdar, eller åkrar, eller säd:

10. Utan bo uti tjäll, och lyda och göra allting, såsom war fader Jonadab oss bjudit hafwer.

11. Men då NebucadNezar, konungen i Babel, drog hit upp i landet, sade wi: Kommer, låter oss draga till Jerusalem för de Chaldeers och Syrers här; och så hafwa wi sedan blifwit här i Jerusalem.

12. Då skedde HERrans ord till Jeremia, och sade:

13. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Gack bort, och säg till dem i Juda, och till de inbyggare i Jerusalem: Wiljen I då icke bättra eder, så att I lyden mina ord? säger HERren.

14. Jonadabs ord, Rechabs sons, som han sina barn bjudit hafwer, att de intet win dricka skulle, de warda hållne, så att de dricka intet win intill denna dag, derföre att de lyda deras faders bud: men jag hafwer tidigt låtit predika eder, likwäl hören I mig icke.

15. Så hafwer jag ock tidigt* sändt till eder alla mina tjenare propheterna och låtit säga: Wänder eder om, hwar och en ifrån sitt onda wäsende, och bättrer ebert lefwerne, och efterföljer icke andra gudar till att tjena dem, så skolen I blifwa i landet, som jag eder och edra fäder gifwit hafwer: men I willen icke böja edra öron dertill, eller höra mig. *2 Kon. 17: 13. Jer. 18: 11; cap. 25: 5.

16. Ändock Jonadabs barn, Rechabs sons, sin faders bud hållit hafwa, som han dem bjudit hafwer: men detta folket hörer mig icke.

17. Derföre så säger HERren Gud Zebaoth, och Israels Gud: Si, jag skall låta komma öfwer Juda, och alla Jerusalems inbyggare, att den olycka, som jag emot dem talat hafwer: derföre att jag hafwer talat till dem, och de wille icke höra; jag hafwer ropat, men de wille icke swara mig.

18. Och till de Rechabiters hus sade Jeremia: Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Derföre att I eder faders Jonadabs bud lydt hafwen, och hållit alla hans bud, och allt det gjort, som han eder budit hafwer;

19. Derföre säger HERren Zebaoth, Israels Gud, alltså: Det skall aldrig fela Jonadab, Rechabs son, att ju någon af hans säd alltid för mig stå skall.

Rechabiternas trogna lydnad för sin stamfaders bud, som blott war ett menniskobud, förehålles således Israels folk såsom en spegel, hwaruti de skulle beskåda sin olydnad och se, huru förskräckligt de hade öfwergifwit icke en blott mensklig lag, utan den allsmäktige Gudens heliga lag, Hans lag, som hade fört dem med stora under utur Egypten och genom öknen, och räddat dem utur så många faror och gjort dem till sitt förbunds folk. Genom denna jemförelse med Rechabiternas lydnad skulle de föras till besinning af sin olydnad eller åtminstone se den för sina ögon, såsom ett bewis, att de woro mogna till den förskräckliga hemsökelsen. Rechabiternas trohet och lydnad behagade Herran och Han gaf dem ett stort löfte. Glöm icke det budet, som löfte med sig hafwer! Eph. 6: 2.

36. Capitel.

Predikan skrifwes, läses, brännes.

Uti fjerde året Jojakims, Josia sons, Juda konungs, skedde detta ordet till Jeremia af HERran, och sade:

2. Tag en bok, och skrif deruti allt det tal, som jag till dig talat hafwer öfwer Israel, öfwer Juda, och allt folk, ifrån den tiden,* då jag till dig talat hafwer, nemligen ifrån Josia tid, allt intill denna dag. *Jer. 25: 3; cap. 30: 2.

3. Om till äfwentyrs Juda hus, när de höra att den olycka, som jag hafwer i sinnet att göra dem, sig omwända måga, hwar och en ifrån sitt onda wäsende, på det jag måtte förlåta dem deras missgerningar och synder.

Med detta capitel börjar en ny afdelning af Jeremia bok, som slutar med det 45 capitlet, och är till större delen af egentligen historiskt innehåll. Propheten fick befallning att uppskrifwa de prophetior, som han hade talat öfwer Israel, öfwer Juda och öfwer alla folk, på det, om möjligt, Juda rike ännu genom bättring och omwändelse till Herran måtte kunna räddas.

4. Då kallade Jeremia Baruch, Neria son: densamme Baruch skref uti en bok af Jeremia mun alla HERrans ord, som Han till honom talat hade.

5. Och Jeremia bjöd Baruch, och sade: Jag är fången, så att jag icke kan gå uti HERrans hus:

6. Men gack du derin, och läs boken, der du HERrans ord af min mun uti skrifwit hafwer, för folket i HERrans hus på fastodagen; och skall desslikes läsa dem för hela Juda öron, som utur deras städer inkomma.

7. Om de till äfwentyrs måtte ödmjuka sig med bedjande inför HERran, och omwända sig hwar och en ifrån sitt onda wäsende: ty wreden och grymheten är stor, der HERren emot detta folket om talat hafwer.

Ordet fången (v. 5) betyder icke att Jeremia war i fängelse, utan bunden i sitt sinne, nemligen af Guds Ande förhindrad att uppgå i templet, eller war han af de fiendtliga presterna förbjuden att gå dit, på det han icke måtte hafwa tillfälle att tala till folket. I egentlig mening fången blef han efteråt, men ännu war han fri; se v. 19.

8. Och Baruch, Neria son, gjorde allt det propheten Jeremia honom befallt hade, och läste HERrans ord utur boken i HERrans hus.

9. Men det begaf sig uti femte året Jojakims, Josia sons, Juda konungs, uti nionde månaden, att man förkunnade en fasta för HERran allt folket i Jerusalem, och allt folket, som utaf Juda städer till Jerusalem kommo.

I Jojakims 4:de regeringsår blef ofwannämnde bok skrifwen (v. 1, 2), måhända mot slutet af året, och derpå i 5:te året läsen för folket i templet på en högtidlig faste- och bönebag. Något wille man ännu försöka, för att blidka Herran och afwända widare straffdom.

10. Och Baruch läste utur boken Jeremia ord i HERrans hus, uti Gemaria kammare, Saphans sons, cancelerens, i öfra gården, inför den nya porten* åt HERrans hus för allt folket. *Jer. 26: 10.

I en öppen sidokammare i templets öfra förgård blef nu samlingen af Jeremia prophetior, så widt den war fulländad, offentligen föreläsen. Om Saphan, som lefde i Josia tid, se 2 Kon. 22: 8, 9. Han war dä canceller eller statssekreterare.

11. Då nu Michaja, Gemaria son, Saphans son, alla HERrans ord utur boken hört hade:

12. Gick han ned uti konungshuset uti canceliet; och si, der sutto alla förstarna, Elisama canceleren, Delaja, Semaja son, Elnathan, Achbors son, Gemaria, Saphans son, och Zedekia, Hanania son, samt med alla förstarna.

13. Och Michaja förkunnade dem alla de ord, som han hört hade, då Baruch läste utur boken för folkets öron.

Michaja förkunnade detta i god mening och hade säkert fått ett mäktigt intryck af Herrans ord.

14. Då sände alla förstarna Judi, Nethania son, Selemia son, Cusi son, efter Baruch, och läto säga honom: Tag den boken med dig, der du utur för folket läst hafwer, och kom hit: och Baruch, Neria son, tog boken med sig, och kom till dem.

15. Och de sade till honom: Sätt dig, och läs, att wi måge höra det. Och Baruch läste för deras öron.

16. Och då de alla orden hört hade, förskräcktes de hwar emot den andra, och sade till Baruch: Wi wilja förkunna konungen alla dessa orden.

Förskräckta sågo de på hwarandra, då de hörde dessa ord, såsom Jesu lärjungar, då de hörde, att en af dem war en förrädare. Joh. 13: 22.

17. Och sporde de Baruch: Säg oss, huru hafwer du skrifwit alla dessa orden utur hans mun?

18. Baruch sade till dem: Han läste mig alla dessa orden till utaf sin mun, och jag skref dem med bläck uti boken.

Alla prophetiorna woro i Jeremia själ liksom en skrift, som han blott behöfde uppläsa; han hade fått dessa ord af Herran, de woro i hans inre liksom en andeskrift, som han icke kunde glömma. Den, som en gång rätt har hört Herran tala, kan aldrig glömma det.

19. Då sade förstarne till Baruch: Gack bort, och förgöm dig med Jeremia, så att ingen wet hwar I ären.

Dessa furstar wille med denna warning draga försorg om Jeremia och Baruchs säkerhet. Elnathan (v. 12) hade förut på Jojakims befallning hemtat propheten Uria utur Egypten, dit han hade flytt, Jer. 26: 22, men nu synes han wara ibland de bättre sinnade.

20. Men de gingo in till konungen i förpalatset, och läto boken blifwa qwar i Elisama, cancelerens kammare, och sade för konungen alla dessa orden.

De sade konungen hufwudsumman af prophetiorna.

21. Då sände konungen Judi åstad till att hemta boken: han tog henne utur Elisama, cancelerens kammare, och Judi läste henne för konungen, och alla förstarne, som för konungen stodo.

22. Men konungen satt i winterhuset för skorstenen, i nionde månaden.

Konungen wille nu sjelf höra denna skrift föreläsas. Ordet skorstenen betyder på grundspråket ett bäcken med en soteld, som ännu brukas i Österlanden för att wärma rummen om wintern. Den 9:de månaden, räknadt från wårmånaden Abib, den 1:sta månaden i kyrkoåret, motswarar ungefär wår December.

23. Som nu Judi tre eller fyra blad läsit hade, skar han henne sönder med en skrifknif, och kastade i elden, som i skorstenen war, till dess boken platt uppbrändes i elden.

24. Och ingen förskräckte sig eller sönderref sina kläder,* hwarken konungen eller hans tjenare, hwilka dock alla dessa orden hört hade. *1 Mos. 37: 29, 34.

Den höjd hade otron och fräckheten nu uppnått, att hwarken konungen eller hans tjenare wille höra boken läsas till slut; ingen förskräcktes för Herrans hotelser; ingen af dem lade ordet på hjertat, och konungen, för att wisa sitt öfwermod, eller som det måhända kallades, sin frisinthet och frihet från wantro, skar sönder och uppbrände boken. Det dröjde blott sex års tid, innan dessa prophetiors swåra hotelser på honom blefwo fullbordade, 17 år före fångenskapen. Fastän det icke sker på detta sätt, så blifwer dock Guds ord af alla obotfärdiga syndare sönderriwet eller liksom sönderskuret, i det de blott taga för sin räkning wissa ställen, men förkasta det öfriga, och af andra blifwer Guds ord liksom förtärdt i syndens brand.

25. Ändock Elnathan, Delaja och Gemaria bådo konungen, att han dock icke wille uppbränna boken; men han hörde dem icke.

26. Dertill bjöd ändå konungen Jerahmeel, Hammelechs son, och Seraja, Asriels son, och Selemja, Abdeels son, att de skalle gripa Baruch, skrifwaren, och Jeremia, propheten; men HERren hade förgömt dem.

Jeremia och Baruch hade gömt sig, men det war Herren, som gömde dem, så att man nu icke kunde finna dem.

27. Då skedde HERrans ord till Jeremia, sedan konungen hade uppbränt boken, och de ord, som Baruch utaf Jeremia mun skrifwit hade, och sade:

28. Tag dig åter en annan bok, och skrif alla de förra orden deruti, som i den första boken stodo, den Jojakim, Juda konung, uppbränt hafwer.

29. Och säg till Jojakim, Juda konung: Detta säger HERren: du hafwer uppbränt boken och sagt: Hwi hafwer du deruti skrifwit, att konungen af Babel komma skall, och förderfwa detta landet, och göra det så, att hwarken folk eller fä mer derinne blifwa skall.

30. Derföre säger HERren om Jojakim, Juda konung: Det skall ingen af hans säd sitta på Davids stol; och hans kropp skall utkastad* warda, och ligga i hetta om dagen, och i frost om natten. *Jer. 22: 19.

Jojakims son, Jechonia eller Jojachin, blef förklarad för konung efter fadrens tillfångatagande af Babylonierna, men hade knappt tid att börja regeringen förr än också han blef fången bortförd till Babylon. Se 2 Kon. 24: 8, 15.

31. Och jag skall hemsöka honom och hans säd, och hans tjenare, för deras missgerningars skull; och jag skall låta komma öfwer dem, och öfwer Jerusalems inbyggare, och öfwer dem i Juda, all den olycka, som jag till dem talat hafwer, och de dock icke höra wille.

32. Så tog Jeremia en annan bok, och fick henne Baruch, Neria son, skrifwaren; och han skref deruti af Jeremia mun alla de ord, som i boken stodo, som Jojakim, Juda konung hade i eld uppbränna låtit; och till densamma wordo ännu mycket flere ord tillagda, än de förra woro.

Den föreställning, hwarmed tre gudfruktiga män försökte att beweka konungen till eftertanke och fruktan för Herrans ord, war förgäfwes, såwäl som ordet från Gud; derföre blefwo mycket flere ord tillagda i den sednare boken. Ju mera en menniska står Guds ord emot, desto större straff ådrager hon sig. Om Jojakims skamliga ändalykt se cap. 22: 18, 19.

37. Capitel.

Jeremia frågas, swarar, fängslas.

Och Zedekia, Josia son, wardt konung uti Chonia stad, Jojakims sons; ty NebucadNezar, konungen i Babel, gjorde honom till konung i Juda land.* *2 Kon. 24: 17.

2. Men han och hans tjenare, och folket i landet lydde icke HERrans ord, som Han genom propheten Jeremia talade.

3. Likwäl sände konung Zedekia Jehuchal, Selemja son, och Zephania, Maaseja son, presten, till propheten Jeremia och lät säga honom: Bed HERran wår Gud för oss.

4. Ty Jeremia gick nu ut och in ibland folket, och ingen lade honom nu i fängelse.

5. Så war Pharaos här dragen utur Egypten; och de Chaldeer, som för Jerusalem lågo, då de sådant rykte hörde, woro ifrån Jerusalem afdragne.

Det, som här berättas, skedde i 10:de året af Zedekia regering, ett år före fångenskapen. Konungen märkte nu, att faran war stor, och begärde derföre, att propheten skulle bedja för honom och folket. Men konungens mening war nog icke, att propheten skulle bedja om folkets omwändelse och en grundlig hjelp, utan bedja om seger för den Egyptiska hären öfwer den Babyloniska; ty den Egyptiska kom för att undsätta Jerusalem och den Babyloniska hären afbröt belägringen och tågade emot Egyptierna.

6. Och HERrans ord skedde till propheten Jeremia, och sade:

7. Detta säger HERren, Israels Gud: Så säger till Juda konung, den eder till mig sändt hafwer, till att fråga mig: Si, Pharaos här, som eder till hjelp utdragen är, skall åter draga hem igen uti Egypten.

8. Och de Chaldeer skola komma igen, och strida emot denna staden, och winna honom, och uppbränna honom i eld.

9. Derföre säger HERren alltså: Bedrager icke edra själar, så att I tänken: De Chaldeer draga wäl sin wäg; de skola icke draga sin wäg.

10. Och om I än slogen hela de Chaldeers här, som emot eder strida, och någre af dem qwar blefwo sårade, så skulle de ändå resa sig upp hwar och en i sitt tjäll, och uppbränna denna i staden med eld.

Zedekia och de mäktiga i folket hade på nytt brutit emot Herrans lag och föraktat förbundet med Honom, derföre förkunnas här samma hotelser. Jer. 34: 22.

11. Som nu de Chaldeers här ifrån Jerusalem afdragen war för Pharaos härs skull,

12. Gick Jeremia utur Jerusalem, och wille gå uti Benjamins land, till att bestyra der om några egor ibland folket.

Det synes att Jeremia häruti wille gå utan att hafwa Herrans anwisning.

13. Och då han kom uti Benjamins port,* så war der en skickad för en portwaktare, benämnd Jirija, Selemja son, Hanania sons, densamme tog fatt uppå propheten Jeremia, och sade: Du will falla till de Chaldeer. *Jer. 20: 2.

14. Jeremia sade: Det är icke sannt; jag will icke falla till de Chaldeer; men Jirija wille icke höra honom, utan grep Jeremia, och hade honom bort till förstarna.

15. Och förstarna woro wrede uppå Jeremia, och läto slå honom, och kastade honom i fängelse* uti Jonathans, skrifwarens, hus; densamme satte de till stockmästare. *Jer. 32: 3; cap. 36: 5.

16. Alltså gick Jeremia in uti kulan och fängelset, och låg der i lång tid.

Kulan och fängelset, grt.: fängelsekulan. Uttorkade gropar eller brunnar begagnades äfwen såsom fängelser. Jonathan, skrifwaren, hade måhända ett högre embete i krigshären, och det är ännu wanligt i Österlanden, att sådane embetsmän hafwa fängelser bredwid sina hus och deras wakt tjenar tillika såsom fångwakt. — Slutet af v. 15, grt.: ty det gjorde de till fängelsehus.

17. Och konung Zedekia sände bort, och lät hemta honom, och frågade honom hemligen i sitt hus och sade: Är ock något ord på färde af HERran? Jeremia sade: Ja, ty du skall konungen i Babel i händer gifwen warda.

18. Och Jeremia sade till konungen Zedekia: Hwad hafwer jag brutit emot dig, dina tjenare och detta folk, att de hafwa kastat mig i fängelse?

19. Hwar äro nu edra propheter, som eder spådde, och sade: Konungen i Babel warder icke kommande öfwer eder, eller öfwer detta landet?

20. Och nu, min herre konung, hör mig, och låt min bön något gälla för dig, och låt mig icke åter sändas uti Jonathans skrifwarens hus, att jag der dör.

21. Då befallte konung Zedekia, att man skulle bewara Jeremia uti gården för fångahuset, och låt gifwa honom om dagen ett bröd* af bagareboden, till dess allt brödet i staden åtgånget war. Alltså blef då Jeremia uti gården för fångahuset. *1 Kon. 22: 27.

Man finner häraf, att konung Zedekia war mindre fräck och förderfwad än Jojakim, och fruktade faran, men icke wille han med sitt hjerta wända sig till Herran. Derföre öfwergick honom det hotade straffet, som dock war mycket lindrigare än det, som öfwergick Jojakim.

38. Capitel.

Jeremia kastas i en grop.

Men Sephatja, Matthans son, och Gedalia, Pashurs son, och Juchal, Selemja son, och Pashur, Malchia son, hörde de orden, som Jeremia till allt folket talade, och sade:

2. Detta säger HERren: den som blifwer i denna staden, han måste dö för swärd, hunger och pestilentie; men den som utgår till de Chaldeer, han skall blifwa lefwande, och gå af med sitt lif, såsom med ett byte;* *Jer. 21: 9.

Jeremia war icke fri, men i waktgården för konungens palats hade han tillfälle att tala med menniskor af alla klasser.

3. Ty så säger HERren: Denne staden skall gifwen warda konungens här af Babel, och de skola winna honom.

4. Då sade förstarna till konungen: Låt dock dräpa denna mannen; ty med det sättet afwänder han det krigsfolk, som ännu qwar är i denna staden; sammalunda ock allt folket, efter han sådana ord till dem säger; ty den mannen söker icke efter det, som folkets bästa är, utan det wärsta.

Denna warnande prophetia ansågs af dessa blinda menniskor såsom ett förräderi. De trodde, att de skulle kunna rädda den af Herran öfwergifna staden med sina egna ansträngningar, och ansågo sig utan twifwel för berömwärda fosterlandswänner. Men då ett folk öfwergifwer Gud och ändtligen efter många warningar och räddningsförsök blifwer öfwergifwet af Honom, så är räddning omöjlig. Den, som hänwisar folket till Guds ord och sanning, är då, såsom alltid, den trognaste fosterlandswännen, och den, som sätter sig emot Guds ord, är fosterlandsförrädare.

5. Konungen Zedekia sade: Si, han är i edra händer; ty konungen förmår intet emot eder.

Den swage konungen wågar icke sätta sig emot dessa förnäma och skydda propheten, ehuru han war öfwertygad, att Jeremia war Herrans tjenare och talade sanning. Genom Jojakims ondska och Zedekia swaghet steg således ogudaktigheten till sin höjd.

6. Då togo de Jeremia, och kastade honom uti Malchia kula, Hammelech sons, den på gården för fångahuset war; och släppte honom med tåg neder i kulan, der intet watten utan träck uti war; och Jeremia sank neder i träcken.

Denna fängelsekula war en wattengrop utan watten, men dock icke uttorkad, utan betäckt af gyttja på bottnen.

7. Då nu EbedMelech den Ethiopen, en kamererare i konungshuset, hörde, att de hade kastat Jeremia uti kulan, och konungen satt uti Benjamins port;

8. Så gick EbedMelech* utur konungshuset, och talade med konungen och sade: *Jer. 39: 16, 17.

9. Min herre konung, de män handla illa med propheten Jeremia, att de hafwa kastat honom i kulan, der han må af hunger dö; ty i staden är intet bröd mer.

Den trogne tjenaren, Ethiopen EbedMelech, wågade att säga till konungen, hwad denne af menniskofruktan icke wågade säga sig sjelf, hwilken stor synd det war, att så behandla Herrans prophet.

10. Då befallte konungen EbedMelech den Ethiopen, och sade: Tag trettio män med dig af dessa, och tag propheten Jeremia upp utur kulan, förr än han dör.

11. Och EbedMelech tog männerna med sig, och gick uti konungshuset under fataburen och tog der gamla utslitna paltor, och lät dem neder med ett rep till Jeremia i kulan.

12. Och EbedMelech, den Ethiopen, sade till Jeremia: låt dessa gamla och utslitna paltorna under dina armar omkring repet. Och Jeremia gjorde så.

13. Och de drogo Jeremia upp med repet utur kulan, och Jeremia blef så i gården för fångahuset.

Så kan Herren alltid rädda sina tjenare från alla faror, så länge det Honom behagar. De måste alla wara beredda på bedröfwelse och förföljelse för sanningens skull, och dem göres då behof att bedja Herran om frimodighet och förtröstan. Propheten led i detta swåra fängelse både af gyttjan i gropen och af hunger; ty ingen kunde försörja honom, staden war åter belägrad och ingen hade bröd; men i rättan tid blef han ur detta fängelse befriad.

14. Och konung Zedekia sände bort, och lät hemta propheten Jeremia till sig, till den tredje ingången på HERrans hus; och konungen sade till Jeremia: Jag will fråga dig något; käre, fördölj intet för mig.

15. Jeremia sade till Zedekia: Om jag säger dig något, så dräper du mig dock; och om jag gifwer dig råd, så lyder du mig icke.

16. Då swor konung Zedekia Jeremia hemligen, och sade: Så sannt, som HERren lefwer, den oss denna själen gjort hafwer, will jag icke dräpa dig, eller få dig de män i händer, som efter ditt lif stå.

17. Och Jeremia sade till Zedekia: Detta säger HERren Gud Zebaoth, Israels Gud: Om du utgår till konungens förstar af Babel, så skall du blifwa lefwande och denna staden skall icke uppbränd warda, utan du och ditt hus skolen wid lif blifwa.

18. Men om du icke utgår till konungens förstar af Babel, så warder denne staden uti de Chaldeers händer gifwen, och de skola uppbränna honom i eld; Och du skall ej heller undkomma deras händer.

19. Konung Zedekia sade till Jeremia: Jag befruktar mig, att jag må warda gifwen de Judar i händer, som till de Chaldeer fallne äro, att de skola bespotta mig.

20. Jeremia sade: Man warder dig icke gifwande; käre, hör dock HERrans röst, den jag dig säger; så skall dig wäl gå, och du skall lefwande blifwa.

21. Men om du icke utgår, så är detta det ord, som HERren mig underwist hafwer:

22. Si, alla de qwinnor, som ännu qwar äro uti Juda konungs hus, de måste ut till konungens förstar af Babel; desamma skola då säga: Ack dina tröstare hafwa bedragit och förfört dig, och fört dig neder i träcken, och låta dig nu ligga.

Zedekia fruktade för skam och förödmjukelse, v. 19, om han lydde Jeremia ord, men Jeremia förkunnar, att en ännu större förödmjukelse och smälek skulle öfwergå honom, om han icke lydde detta råd.

23. Alltså skola då alla dina hustrur och barn utkomma till de Chaldeer, och du sjelf skall icke kunna undkomma deras händer; utan du skall warda gripen af konungen i Babel, och denna staden skall med eld uppbränd warda.

24. Och Zedekia sade till Jeremia: Se till att ingen får dessa orden weta; så warder du icke dödad.

25. Och om förstarna få weta, att jag hafwer talat med dig, och de komma till dig, och säga: Säg, hwad hafwer du talat med konungen? Dölj det icke för oss, så wilja wi icke dräpa dig; och hwad hafwer konungen talat med dig?

26. Så säg till dem: Jag hafwer bedit konungen, att han icke skall låta mig åter komma uti Jonathans hus igen, att jag icke blifwer der död.

27. Då kommo alla förstarna till Jeremia, och frågade honom; och han sade dem, såsom konungen honom befallt hade. Så öfwergåfwo de honom, efter de intet kunde förfara af honom.

Det war sanning, att Jeremia bedt konungen om denna förskoning; och att han då på konungens befallning endast omtalade detta, men förteg det öfriga, som skulle hafwa förorsakat honom skada och dem anledning att försynda sig, det war öfwerensstämmande både med sanningen och kärleken. 2 Mos. 1: 19.

28. Och Jeremia blef uti gården för fångahuset, allt intill den dagen, då Jerusalem wunnet wardt; och der war han, då Jerusalem wardt wunnet.* *Jer. 39: 14.

39. Capitel.

Jerusalem intages. Zedekia gripes.

Uti nionde året Zedekia, Juda konungs, i tionde månaden, kom NebucadNezar, konungen i Babel, och all hans här för Jerusalem, och belade honom.* *2 Kon. 25: 1. Jer. 52: 4.

2. Och i elfte året Zedekia, på nionde dagen, i fjerde månaden, föllo de in i staden.

Stadens belägring hade således warat halftannat år. Se 2 Kon. 25: 1, 3.

3. Och alla konungens förstar af Babel drogo derin, och höllo i medlersta porten, nemligen NergalSarEzer, SamgarNebo, Sarsechim, öfwerste kamereraren, NergalSarEzer, hofmästaren, och alle andre konungens förstar af Babel.

4. Som nu Zedekia, Juda konungs samt med sitt krigsfolk, dem såg, flydde de om natten utur staden wid konungsörtagården, genom den porten emellan de twå murar, och drogo bort åt marken.

5. Men de Chaldeers här jagade efter dem, och fingo fatt på Zedekia i den marken wid Jericho; och fångade honom, och förde honom till NebucadNezar, konungen i Babel, till Riblath, hwilket uti det landet Hamath ligger; han sade en dom öfwer honom.

NebucadNezar fällde dom öfwer Zedekia såsom förbundsbrytare och menedare.

6. Och konungen i Babel lät dräpa Zedika barn för hans ögon i Riblath; och drap alla Juda förstar.

7. Men Zedekia lät han stinga ögonen ut, och binda honom med kedjor, att han skulle föra honom till Babel.

8. Och de Chaldeer brände upp både konungshuset och borgarehusen, och bröto ned murarna i Jerusalem.

Se Jer. 52: 12.

9. Men hwad som ännu af folket qwar i staden war, och de som eljest till honom fallne woro, dem förde NebuzarAdan, höfwitsmannen, allesammans fångna till Babel.

10. Men några af det fattiga folket, som intet hade, lät NebuzarAdan, höfwitsmannen, på den tiden qwarblifwa i Juda land, och fick dem wingårdar och åkrar.

11. Men NebucadNezar, konungen i Babel, hade befallt NebuzarAdan, höfwitsmannen, om Jeremia, och sagt:

12. Tag honom, och rama hans bästa, och gör honom intet ondt, utan såsom han det begär af dig, så gör med honom.

Rama, d. ä. bestyr om. Wi hafwa här ert särdeles klart bewis på Guds omsorg om alla, som Honom tillhöra. Ps. 105: 15.

13. Då sände NebuzarAdan, höfwitsmannen, och Nebusasban, öfwerste kamereraren, NergalSarEzer, hofmästaren, och alla konungens förstar i Babel bort;

14. Och läto hemta Jeremia utaf gården för fångahuset,* och befallte honom åt Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, att han skulle hafwa honom uti sitt hus, och att han skulle blifwa när folket. *Jer. 38: 28.

Uti sitt, nemligen Gedalias hus i Mizpa. skulle Jeremia qwarblifwa såsom prophet hos det folket, som qwarlemnades i landet. Här omtalas saken i korthet; af cap. 40: 1—6 ser man, att Jeremia först fördes bunden till Rama och derefter blef frigifwen och förd till Gedalia.

15. War ock HERrans ord kommet till Jeremia, medan han ännu i gården för fångahuset fången låg, och hade sagt:

16. Gack bort och säg EbedMelech,* Ethiopen: Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Si, jag skall låta komma mina ord öfwer denna staden till olycka, och till intet godt, och du skall det se på den tiden. *Jer. 38: 7.

Befallningen war, att Jeremia skulle göra detta, så snart han blef fri.

17. Men dig will jag fria på den tiden, säger HERren, och skall icke gifwa dig dem i händer, som du fruktar dig före.

18. Ty jag skall hjelpa dig der ut, så att du icke skall falla genom swärd, utan skall gå af med ditt lif såsom med ett byte;* derföre att du hafwer satt din tröst uppå mig, säger HERren. *Jer. 21: 9.

Så wedergäller Herren Ebed Melech den wälgerning, han hade bewisat Jeremia; han hade gjort detta af gudsfruktan och i förtröstan på Herran; ty denna hans gerning war förenad med stor fara för honom, om Jeremia fiender hade fått EbedMelech i sitt wåld. Matth. 10: 41.

40. Capitel.

Jeremia och Gedalia blifwa i landet.

Detta är det ord,* som af HERran skedde till Jeremia, då NebuzarAdan, höfwitsmannen, gaf honom lös i Rama; ty han war ock bunden med kedjor ibland alla dem, som i Jerusalem och Juda fångne woro, att man dem till Babel bortföra skulle. *Jer. 42: 7.

2. Då nu höfwitsmannen hade låtit hemta Jeremia till sig, sade han till honom: HERren din Gud hafwer talat denna olyckan öfwer detta rummet;

3. Och HERren hafwer också låtit komma det, och gjort som Han det sagt hafwer; ty I hafwen syndat emot HERran, och icke lydt Hans röst, derföre är eder sådant wederfaret.

Så måste denne hedniske fältherre sjelf erkänna Guds finger i den olycka, som nu hade öfwergått Judafolket, likasom Titus, då Jerusalem för andra gången förstördes.

4. Nu si, jag hafwer i dag gjort dig lös utur kedjorna, der dina händer med bundna woro; lyfter dig draga med mig till Babel, så kom, jag will weta ditt bästa; lyster dig ock icke draga med mig till Babel, så låt det blifwa; si der hafwer du hela landet för dig; hwar dig tyckes godt wara och dig behagar, dit gack.

5. Ty fram längre warder ingen omwändning mer; derföre må du wända om igen till Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, den konungen i Babel öfwer Juda städer satt hafwer, och blifwa när honom ibland folket, eller gå bort dit dig bäst täckes. Och höfwitsmannen gaf honom täring och skänker, och lät honom gå.

Ty fram längre warder ingen omwändning mer, grt.: Och då han (Jeremia) ännu icke swarade (utan war willrådig), sade NebuzarAdan widare: Alltså må du wända om till Gedalia. Jeremia slapp då att wälja, NebuzarAdan bestämde sjelf. NebucadNezar hade tågat sin wäg och anbefallt NebuzarAdan, befälhafwaren för den kungliga lifwakten, att utföra hans befallningar i landet och göra de inrättningar, som han ansåg behöfliga. Judalandet skulle utgöra ett landskap af det Babyloniska riket; det fattiga folket, som lemnades qwar, skulle odla landet, och så behålla sin gudsdyrkan och sin gamla lag, fastän utan tempel. NebuzarAdan anförtrodde styrelsen öfwer detta folk åt Gedalia, en man af from och förnäm familj, som hade ett berömdt namn. Se 2 Kon. 22: 8, 14. Jeremias skulle wara Gedalias biträde och rådgifware.

6. Alltså kom Jeremia till Gedalia, Ahikams son i Mizpa, och blef när honom ibland folket, som ännu i landet qwar blifwet war.

7. Då nu de höfwitsmän, som i marken lågo, samt med deras folk, fingo weta, att konungen i Babel hade satt Gedalia, Ahikams son, öfwer landet, och både öfwer män och qwinnor, barn och de ringaste i landet, som till Babel icke förde woro;

8. Kommo de till Gedalia i Mizpa, nemligen: Ismael, Nethanjas son, Johanan och Jonathan, Kareahs söner, och Seraja, Thanhumeths son, och Ephai söner af Nethophat, och Jesania, Mahachati son, samt med deras män.* *2 Kon. 25: 23.

9. Och Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, gjorde dem och deras män en ed, och sade: frukter eder icke att wara de Chaldeer underdånige; blifwer i landet, och warer konungen i Babel underdånige, så warder eder wäl gående.* *2 Kon. 25: 24.

10. Si, jag bor här i Mizpa, på det jag skall tjena de Chaldeer, som till oss komma; derföre församler in win, och fikon, och olja, och låter det uti edra fat och bor uti edra städer, som I fått hafwen.

11. Och alla de Judar, som i Moabs land woro, och Ammons barns, och i Edom, och i alla land, då de hörde, att konungen i Babel hade låtit somliga qwar blifwa i Juda, och satt Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, öfwer dem;

12. Kommo de alla igen ifrån alla rum, dit de hade fördrifne warit, in uti Juda land till Gedalia i Mizpa, och församlade in ganska mycket win och fikon.

Det war i Mizpa Samuel fordom hade sitt domaresäte. Winet och fikonen samlades såsom skatt till Babylon. Föga folk war nu qwar i landet, egendomarne öfwergifna, och de Judar, som nu inkommo från Moabs land och andra håll, fingo fält att odla.

13. Men Johanan, Kareahs son, samt med alla höfwitsmännerna, som i marken legat hade, kommo till Gedalia i Mizpa,

14. Och sade till honom: Wet du ock, att Baalis, Ammons barns konung, hafwer sändt hit Ismael, Nethanjas son, att han skall slå dig ihjäl? Så wille Gedalia, Ahikams son, icke tro dem.

Amoniternas konung kunde under sin skadeglädje öfwer Jerusalems förstöring och landets förödelse ändå icke unna den lilla qwarlefwan af folket, att nu lefwa i lugn under den gode och förståndige styresmannen Gedalia.

15. Då sade Johanan, Kareahs son, till Gedalia hemligen i Mizpa: Käre, jag will gå bort, och slå Ismael, Nathanjas son, ihjäl, så att ingen skall få weta det: hwi skall han slå dig, att alle de Judar, som till dig församlade äro, skola förströdde warda, och de, som ännu af Juda qwar blefne äro, förgås?

16. Men Gedalia, Ahikams son, sade till Johanan, Kareahs son: Det skall du icke göra; det är icke sannt, som du om Ismael säger.

41. Capitel.

Gedalia dräpes, dråparen förföljes.

Men i sjunde månaden, kom Ismael, Nethanjas son, Elisamas sons, af konungslig slägt, samt med konungens öfwerstar, och tio män med honom, till Gedalia, Ahikams son, i Mizpa, och der åto de tillhopa med hwarannan i Mizpa.

Konungens, nemligen konung Zedekias. Ismael war af Davids slägt, och troligtwis derföre så full af afund att Gedalia blifwit styresman, som dock icke war af konungslig slägt. Ismaels arghet war således desto afskywärdare, emedan han handlade så förrädiskt emot sitt eget folk.

2. Och Ismael, Nethanja son, stod upp, och de tio män som med honom woro, och slogo Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, ihjäl med swärd; derföre att konungen i Babel honom öfwer hela landet satt hade.

3. Dertill slog Ismael alla de Judar, som när Gedalia woro i Mizpa, och de Chaldeer, som der funnos, och alla krigsmännerna.

4. Den andra dagen derefter, sedan Gedalia slagen war, och det ännu ingen wisste,

5. Kommo åttio män af Sichem, af Silo, och af Samarien, och hade rakat af skägget, och sönderrifwit sina kläder, och fargat sig,* och buro spisoffer och rökelse med sig, att de det skulle offra uti HERrans hus. *3 Mos. 19: 27, 28. 5 Mos. 14: 1.

Skäggets afrakande och de sönderrifna kläderna woro tecken till sorg öfwer de stora olyckor, som hade öfwergått landet. De kommo med sina offer till Mizpa, der man således hade byggt ett altare och hus till gudstjensts förrättande; utan twifwel på samma ställe, der fordom Samuel offrade. Se 1 Sam. 7: 5, 6, 9.

6. Och Ismael, Nethanjas son, gick ut ifrån Mizpa emot dem; gick och gret; som han nu kom till dem, sade han till dem: I skolen komma till Gedalia, Ahikams son.

Ismael gret af förställning, såsom om äfwen han sörjde öfwer de stora olyckorna, som öfwergått landet.

7. Men då de kommo midt in uti staden, drap dem Ismael, Nethania son, och de män som med honom woro, wid brunnen.* *2 Kon. 25: 25.

8. Men der woro tio man ibland, de sade till Ismael: Käre, slå oss icke ihjäl; wi hafwa egodelar i åkren, af hwete, bjugg, olja och honung. Alltså höll han upp, och drap dem icke med de andra.

Med dessa egodelar wille de köpa sitt lif af Ismael.

9. Men brunnen, der Ismael de dödas kroppar uti kastade, som han slagit hade samt med Gedalia, är den, som konung Asa göra lät emot Baesa, Israels konung;* honom uppfyllde nu Ismael, Nethanja son, med de slagna. *1 Kon. 15: 22.

10. Och det folk, som qwar war i Mizpa, och konungens döttrar, förde Ismael, Nethanja son, bort för fångar, samt med allt det folk, som igenlåtet war i Mizpa, öfwer hwilka NebuzarAdan, höfwitsmannen, Gedalia, Ahikams son, satt hade, och drog bort, och wille öfwer in till Ammons barn.

11. Men då Johanan, Kareahs son, med alla de höfwitsmän, som med honom woro, fingo weta allt det onda, som Ismael, Nethanja son, bedrifwit hade:

12. Togo de allt folket till sig, och drogo bort emot Ismael, Nethanja son, till strids, och kommo till honom wid det stora wattnet i Gibeon.* *2 Sam. 2: 13.

Ismael hade således passat på ett tillfälle, då dessa förswarare woro frånwarande, v. 11.

13. Då nu allt folket, som war med Ismael, sågo Johanan, Kareahs son, och alla de höfwitsmän, som när honom woro, wordo de glade.

14. Och allt det folk, som Ismael hade bortfört ifrån Mizpa, wände tillbaka, och föllo intill Johanan, Kareahs son.

15. Men Ismael, Nethanja son, undkom Johanan med åtta män, och drog in till Ammons barn.

16. Och Johanan, Kareahs son, samt med alla höfwitsmännerna, som med honom woro, togo allt det qwarblifna folket (som de igentagit hade ifrån Ismael, Nethanja son) af Mizpa till sig, efter det Gedalia, Ahikams son, slagen war, nemligen: krigsmän, qwinnor och barn, och kamererare, som de af Gibeon igenhemtat hade;

17. Och drogo bort åt, och kommo till herberge till Chimham wid BethLehem, och wille draga in uti Egypten,

18. För de Chaldeer: förty de fruktade sig för dem, efter Ismael, Nethanja son, hade dräpit Gedalia, Ahikams son, den konungen i Babel öfwer landet satt hade.

Chimham wid Bethlehem, v. 17, hade sannolikt sitt namn af Chimham, Barsillai son. 2 Sam. 19: 38. Detta war ett heberge för resande. Det är wanligt, att fromma, förmögna män i Österlanden, såsom ett barmhertighetswerk bygga och inrätta sådane härbergen för resande. I Österlanden finnas icke värdshus eller gäftgifwaregårdar.

42. Capitel.

Herren råder från Egypten.

Då trädde fram alla höfwitsmännerna, Johanan, Kareahs son, Jesanja, Hosaja son, samt med allt folket, både små och stora;

2. Och sade till propheten Jeremia; Käre, låt wår bön något gälla för dig, och bed för oss HERran din Gud, om alla dessa igenlefda: ty, dess wärre, wi äro få igenblefne af många, såsom du sjelf oss ser med dina ögon;

3. Att din Gud wille kungöra oss, hwart wi draga, och hwad wi göra skole.

4. Och propheten Jeremia sade till dem: Nu wäl, jag will höra eder; och si, jag will bedja HERran eder Gud, såsom I sagt hafwen; och allt det HERren eder swarar, det will jag kungöra eder, och will intet dölja undan för eder.

5. Och de sade till Jeremia: HERren ware ett wisst och sannt wittne emellan oss, om wi icke göra allt* det HERren din Gud genom dig oss befallande warber; *2 Mos. 19: 8.

6. Ware sig godt eller ondt, så wilja wi lyda HERrans wår Guds röst, den wi sände dig till; på det oss må wäl gå, då wi HERrans wår Guds röst lyda.

7. Efter tio dagar skedde HERrans ord till Jeremia.

8. Då kallade han Johanan, Kareahs son, och alla höfwitsmännerna, som när honom woro, och allt folket både små och stora,

9. Och sade till dem: Detta säger HERren, Israels Gud, till hwilken I mig sändt hafwen, att jag skulle bära eder bön fram för Honom:

10. Om I blifwen i detta landet, så will jag uppbygga och icke omkull slå eder; jag skall plantera och icke upprycka eder:* ty det onda, som jag eder gjort hafwer, det ångrar mig allaredan. *Jer. 24: 6; cap. 31: 4; cap. 33: 7.

11. I skolen wäl säkre wara för konungen i Babel, den I rädens för, säger HERren; I skolen icke frukta honom: ty jag will wara när eder, att jag skall hjelpa och frälsa eder ifrån hans hand.

12. Jag skall bewisa eder barmhertighet,* och förbarma mig öfwer eder, och föra eder uti edert land igen. *1 Mos. 43: 14.

13. Men om I sägen: Wi wilja icke blifwa i detta landet, på det I ju icke skolen lyda HERrans eder Guds röst;

14. Utan sägen: Nej, wi wilja draga in uti Egypti land, på det wi intet örlig se måga, eller höra basuners ljud, och ingen hunger för bröds brists skull lida, der wilja wi blifwa.

15. Nu, så hörer HERrans ord, I qwarblefne af Juda: Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Om I ställen edert ansigte till att draga in uti Egypten, så att I wiljen der blifwa:

16. Så skall swärdet, der I frukten eder före, drabba på eder uti Egypti land; och hungren, den I rädens före, skall allestädes följa eder uti Egypten, och skolen der dö.

17. Ty ware sig ho de kunna, som sitt ansigte dit ställa, att de wilja draga in uti Egypten, der till att blifwa, de skola dö genom swärd, hunger och pestilentie; och ingen skall qwar blifwa, eller undslippa det onda, som jag skall öfwer dem komma låta.

18. Ty så säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Likasom min wrede och grymhet* är gången öfwer Jerusalems inbyggare, så skall hon ock: gå öfwer eder, om I dragen in uti Egypten: på det I skolen warda till bannor, till under, till swärjande, och till skam,† och aldrig mer få se detta rummet. *Jer. 7: 20; †cap. 18: 16; cap. 25: 9; cap. 44: 8, 12.

19. HERrens ord gäller eder till, I qwarblefne af Juda, att I icke dragen in uti Egypten: derföre weter, att jag i dag betygar eder;

20. Eljest sen I edra själar illa före: ty I sänden mig till HERran eder Gud, och saden: Bed HERran wår Gud för oss; och allt det HERren wår Gud sägande warder, det kungör oss, så wilja wi göra derefter.

21. Det hafwer jag nu i dag låtit eder få weta; men I hafwen icke welat höra HERrans eder Guds röst, eller allt det Han mig till eder befallt hafwer.

22. Så skolen I nu weta, att I genom swärd, hunger och pestilentie dö måsten, uti det rum, dit I akten att draga, att I der bo skolen.

Det war rätt och godt, att de genom propheten wille weta Herrans wilja och lofwade lyda den, v. 1–6, men då de icke åtlydde den, blef det, som de gjorde, en stor synd. Då man på något sätt frågar Herran för att få weta Hans wilja, då man måste wälja och fatta beslut, så är det ock nödwändigt, att man med full wisshet will göra det, som wisar sig wara Guds wilja.

43. Capitel.

Rådet föraktas. Egypten slagen.

Då Jeremia alla HERrans deras Guds ord till allt folket uttalat hade, såsom HERren deras Gud honom alla dessa ord till dem befallt hade:* *Jer. 42: 9.

2. Sade Asaria, Hosaja son, och Johanan, Kareahs son, och alla öfwerdådiga män till Jeremia: Du ljuger; HERren wår Gud hafwer icke sändt dig till oss, eller sagt, I skolen icke draga in uti Egypten till att bo der;

3. Men Baruch, Neria son, eggar dig emot oss, på det wi skola åt de Chaldeer öfwergifne warda, att de skola döda oss, och bortföra oss till Babel.

Asaria war en broder till Jesanja, cap. 42: 1.

4. Alltså wille Johanan, Kareahs son, och alla höfwitsmännerna, samt med allt folket, icke lyda HERrans röst, att de måtte blifwa i Juda land.

5. Utan Johanan, Kareahs son, och alla höfwitsmännerna, togo till sig alla qwarlefda af Juda, de som ifrån allt folk dit flydde och igenkomne woro, till att bo i Juda land;

6. Nemligen män, qwinnor och barn, der till konungens döttrar, och alla själar som NebuzarAdan, höfwitsmannen, när Gedalia, Ahikams son, Saphans sons, låtit hade;* och propheten Jeremia, och Baruch, Neria son. *Jer. 41: 10.

7. Och drogo in uti Egypti land: ty de wille icke höra HERrans röst; och kommo till Thahpanhes.

Thahpanhes war en stad i Egypten, nära gränsen af Canaans land och kallades af historieskrifware Daphne. Der uppehöllo de sig wäl en tid, till dess konungen gaf dem anwisning, hwar de skulle bosätta sig. Cap. 44: 1. Dessa Judars beteende emot propheten Jeremia och emot Herran sjelf afmålar på ett träffande sätt det bedrägliga och illfundiga menniskohjertat. De hade först lofwat, att de wille göra efter Herrans ord; men då detta ord förkunnades för dem, fattade de sjelfwe sitt beslut och gjorde efter egen wilja: men de gjorde ännu wärre, de gjorde Herrans ord till lögn; de påstodo, att Jeremia icke hade talat i Herrans namn, fastän de sjelfwe woro i samwetet öfwertygade, att det war Herrans ord. Så söker menniskan att med falskhetens fikonalöf betäcka sin egen wilja och sitt hjertas ondska. Emot sin egen öfwertygelse beskyllde de propheten, att han hade talat efter menniskowilja, v. 3, ehuru han hade så länge bewisat sin sannfärdighet och frimodighet, både mot konung och förstar.

8. Och HERrans ord skedde till Jeremia i Thahpanhes, och sade:

9. Tag stora stenar, och graf dem neder uti en tegelugn, som är wid porten åt Pharaos hus i Thahpanhes, så att de män af Juda se der uppå:

10. Och säg till dem: Så säger HERren Zebaoth Israels Gud: Si, jag skall sända bort, och låta hemta min tjenare NebucadNezar, konungen i Babel,* och skall sätta hans stol ofwan uppå dessa stenarna, som jag här nedergräfwit hafwer, och han skall slå sina tjäll deröfwer. *Jer. 25: 9.

På dessa stenar, som Jeremia på Guds befallning nedergrof, skulle konungen of Babylon slå upp sitt tält. Det synes, att åt Pharao ett konungsligt palats just höll på att byggas i Thahpanhes, hwartill tegel på stället bereddes, och Jeremia nedsänkte stenarne i den tillredda lermassan, hwaraf teglen bereddes. Då prophetian sedan fullbordades och NebucadNezar kom för att uppslå sitt tält på den wackra platsen framför palatset, som höll på att byggas, blef platsen dertill renad, och då fann man dessa stenar såsom wittnesbörd. Att platsen så bestämdt på förhand blef angifwen genom ett sådant tecken, hade för Judarne bordt wara en tillräcklig warning.

11. Och han skall komma, och slå Egypti land, och dräpa hwem det uppå råkar; för fångar bortföra hwem det uppå råkar, med swärd slå hwem det uppå råkar.* *Jer. 15: 2. Zach. 11: 9.

12. Och jag skall tända eld uppå de afgudars hus uti Egypten, att han dem uppbränner och bortförer: och han skall utikläda sig Egypti land, lika som en herde utikläder sig sin mantel, och draga sin wäg dädan med frid.

En främmande afgudadyrkare war således nog mäktig att förstöra dessa afgudar och deras tempel och intaga deras land. Afgudarne ansågos wara landets beskyddare. NebucadNezar skulle få införlifwa Egypten med sitt stora rike, såsom då en herde sweper omkring sig sin mantel, hwars besittning ingen gör honom stridig, och omswepandet kostar ingen möda. En herde är stundom mer än andra utsatt för köld och sweper manteln tätt omkring sig: så fast skulle Egypten förenas med Babylonien.

13. Och han skall sönderslå de belätesstoder i BethSemes, i Egypti land, och uppbränna de afgudakyrkor uti Egypten med eld.

BethSemes betyder solhus, en stad, som hade sitt namn af ett berömdt tempel, tillhörande solen, som der dyrkades såsom en afgud, på Grekiska HeliopoIis, på Hebreiska On, solstaden, 1 Mos. 41: 45, twå timmars wäg ifrån det nuwarande Cairo, hwarest ännu finnas qwarlemningar af en forntida stad. Judarne wille i Egypten söka beskydd emot Babylonierna; men långt ifrån att de der skulle finna beskydd, skulle Egyptierna sjelfwa blifva besegrade och deras afgudar förstöras. De flyktige Judarne kommo derföre uti en mycket farligare belägenhet, än om de hade qwarblifwit i Judalandet; ty de blefwo nu af NebucadNezar ansedde som förrädare. Genom lydnad för Herrans ord undgår man all fara; genom hwarje olydnad mot Herran blifwer faran mångdubblad.

44. Capitel.

Juda wanart. Egypti frid.

Detta är det ord, som till Jeremia skedde till alla Judar, som uti Egypti land bodde; nemligen i Migdol, i Thahpanhes, i Noph, och de, som i det landet Pathros bodde, och sade:

2. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: I hafwen sett allt det onda, som jag hafwer komma låtit öfwer Jerusalem, och öfwer alla Juda städer; och si, i denna dag äro de öde, och der bor ingen uti:

3. Och det för deras ondskas skull, som de bedrefwo, på det de skulle förtörna mig, och gingo bort och rökte, och tjente andra gudar, hwilka hwarken de eller I, eller edra fäder kände.

I Egypten bodde ett stort antal Judar, som småningom hade dragit sig dit under de 20 åren, som förflutit sedan det första Babyloniska kriget, för att undgå faran och oroligheterna i Canaans land. Till dessa samt alla Judar i Egypten, så wäl de förut, som de nu ditflydda, ställer propheten Jeremia detta warningstal i Herrans namn. De woro redan i Canaan förfallna i afgudadyrkan, och i Egypten hade de sjunkit ännu djupare i denna synd. Nu kunde de se med ögonen de grufliga straffdomar, som för detta affalls skull hade gått öfwer dem och deras land. Propheten förmanar dem att gifwa akt på detta och betrakta det ödelagda landet (v. 2). Detta war straffet för deras ondska (v. 3). Hwarje synd förorsakar en ödeläggelse först i hjertat, och sedan griper den omkring sig och werkar förödelse i hela menniskan och i alla lefnadsförhållanden.

4. Och jag sände tidigt till eder alla mina tjenare, propheterna, och lät säga eder: Görer dock icke sådana styggelser, dem jag hatar.

5. Men de lydde icke,* och böjde ej heller sina öron ifrån sin ondska, att de måtte omwändt sig, och för andra gudar icke rökt. *Jer. 35: 14, 15.

6. Derföre upptändes ock min wrede och grymhet, och brann öfwer Juda städer, och öfwer gatorna i Jerusalem, så att de äro förstörde och öde wordne, såsom det i denna dag finnes.

7. Nu, så säger HERren Gud Zebaoth, Israels Gud: Hwi gören I dock detta stora onda emot edert eget lif? På der ibland eder skall utrotad warda både man och qwinna, både barn och spenabarn af Juda, och intet af eder qwar blifwa;

8. Att I så förtörnen mig genom edra händers werk, och röken för andra gudar uti Egypti land, dit I dragne ären till att bo der; på det I skolen utrotade warda, och komma till bannor och försmädelse ibland alla hedningar på jorden?

9. Hafwen I förgätit edra fäders olycka, Juda konungars olycka, deras hustrurs olycka, dertill eder egen olycka, och edra hustrurs olycka, som eder wederfaren är uti Juda land, och på gatorna i Jerusalem?

10. Likwäl äro de ännu intill denna dag icke ödmjukade, och rädas heller icke: och wandra icke uti min lag och rätter, som jag eder och edra fäder föresatt hafwer.

11. Derföre säger HERren Zebaoth, Israels Gud, alltså: Si, jag skall sätta mitt ansigte emot eder till en olycka,* och hela Juda skall utrotad warda. *3 Mos. 17: 10. Amos 9: 4.

12. Och jag skall taga de öfwerblifna af Juda, som sitt ansigte ställt hafwa till att draga in uti Egypti land, och bo der: en ände skall warda med dem alla uti Egypti land; genom swärd skola de falla, och genom hunger skola de förgås, både små och stora: de skola dö genom swärd och hunger, och skola warda till ett swärjande, widunder, bannor och försmädelse.* *Jer. 42: 18.

Ännu hade dessa Judar, som flyttat eller flytt till Egypten, icke förödmjukat sig till bättring. De hade wändt sitt ansigte till Egypten, och detta war att wända ansigtet bort ifrån Herran eller emot Honom; men derföre wände Han sitt ansigte mot dem (v. 11) till straff och utrotande.

13. Jag skall också hemsöka Egypti lands inbyggare med swärd, hunger och pestilentie, likasom jag i Jerusalem gjort hafwer:

14. Så att ingen af Juda återlefwor skall undkomma eller igen blifwa, hwilka dock fördenskull hit i Egypti land dragne äro, till att bo här, att de åter måtte komma uti Juda land igen, dit de gerna igen komma wille, och bo der; men de skola icke komma dit igen, undantagande dem allena, som hädan fly.

De hoppades att genom Pharaos makt och bistånd åter få komma tillbaka till Juda land och bo i trygghet der, men detta war en falsk förhoppning. Det går på samma sätt, då menniska hoppas att komma till himmelen genom egna uträkningar.

15. Då swarade alle man, som wäl wisste, att deras hustrur rökte för andra gudar, och alla qwinnor, som der i en stor hop stodo, samt med allt folket, som uti Egypti land och i Pathros bodde, och sade till Jeremia:

16. Efter det ord, som du oss säger i HERrans namn, wilja wi icke höra dig:* *Es. 42: 20; cap. 33: 1.

17. Utan wi wilja göra efter allt det ord, som utaf wår mun går, och wilja röka för himmelens drottning, och offra åt henne drickoffer, såsom wi och wåra fäder, wåra konungar och förstar gjort hafwa i Juda städer, och uppå gatorna i Jerusalem; då hade wi oss bröd nog, och oss gick wäl, och sågo ingen olycka.

18. Men sedan wi återwände att röka för himmelens drottning, och offra åt henne drickoffer, hafwa wi all wedermöda lidit, och äro genom swärd och hunger förgångne.

19. Och om wi än röka för himmelens drottning, och drickoffer offre, det göre wi ju icke utan wåra mäns wilja,* att wi baka åt henne kakor, och drickoffer offre till hennes tjenst?† *4 Mos. 30: 7: †Jer. 7: 18.

Man ser tydligen, att qwinnorna i detta tal förde ordet och männerna gåfwo dertill sitt bifall. På hedendomens och råhetens ståndpunkt är qwinnan i en undertryckt, olycklig träldomsbelägenhet. Men då ett folk, som haft högre kunskap, sjunker tillbaka i ny hedendom, är det ofta qwinnan, som står främst, werkar ifrigast och befordrar det onda allramest. Det onda rörer sig alltid från den ena ytterligheten till den andra. Himmelens drottning, v. 17, 18, war månen, som dyrkades såsom en afgud. Under detta namn dyrkades i allmänhet naturskönhet och naturkraft. Det går på samma sätt i Christenheten, der kyrkan är förfallen; der dyrkas natur, skönhet, snille, kraft o. s. w., men Gud i himmelen förgätes. Af dessa qwinnors tal finner man den stora förblindelsen hos detta folk; de taga olyckorna icke såsom straff från Gud utan såsom straff för deras försummelse att dyrka himmelens drottning! Den förra medgången tillskrifwes icke Guds barmhertighet, utan ynnest af himmelens drottning! Så är det äfwen hos otrogna Christna icke Gud, utan mensklig wishet och mensklig kraft eller naturen, slumpen, ödet, lyckan o. s. w., som så uppbära tadlet motgången eller berömmet för medgången som man får röna. Dessa afgudakakor, som omtalas, hade en egen gestalt, som afbildade naturens alstringskrafter i förening, något som ännu brukas ibland hedningarne.

20. Då sade Jeremia till allt folket, både män, qwinnor och allt folket, som honom så swarat hade.

21. Ja, jag menar ock, att HERren hafwer tänkt uppå det rökande, som I uti Juda städer, och på Jerusalems gator bedrifwit hafwen, samt med edra fäder, konungar, förstar och allt folket i landet, och hafwer lagt det uppå hjertat:

22. Så att HERren icke mer lida kunde edert onda wäsende och styggelse, som I gjorden: derföre ock edert land är wordet till öde, widunder och till bannor, så att der ingen inne bor, såsom det i denna dag tillgår.

23. Derföre att I rökten, och emot HERran syndaden, och icke lydden HERrans röst, och wandraden i Hans lag, rätter och wittnesbörder, fördenskull är eder ock sådan olycka wederfaren, såsom det i denna dag befinnes.

Såsom Herren i sin barmhertighet tänker på sitt folk, beskyddar dem i faran, hjelper dem i nöden, ledsagar dem på lefnadswägen, så lägger Han också sina motståndares synder på hjertat; det är långt ifrån, att de äro Honom likgiltiga; de gå Honom till hjertat, likasom då en menniskas ära kränkes af swåra förolämpningar. Herren är barmhertig och långmodig, men till slut kommer öfwer den obotfärdige det förtjenta straffet.

24. Och Jeremia sade till allt folket, och till alla qwinnorna: Hörer HERrans ord, alle I af Juda, som uti Egypti land ären.

25. Detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: I och edra qwinnor hafwen med eder mun talat, och med edra händer fullkomnat det I saden: Wi wilja hålla wåra löften, som wi himmelens drottning lofwat hafwa, att wi för henne röke, och drickoffer offre: nu wäl, I hafwen hållit edert löfte, och fullföljt det med gerningarna.

26. Så hörer nu HERrans ord, I alle af Juda, I som bon uti Egypti land: Si, jag swär wid mitt stora namn, säger HERren, att mitt namn icke mer skall genom någon mans mun af Juda uti hela Egypti land nämndt warda, den der säger, så wisst som HERren HERren lefwer.

Dessa ord äro förskräckliga. Herren bekräftar med en ed wid sitt eget höga namn, att förbundsgemenskapen mellan Honom och detta folk skulle helt och hållet upphöra. Ingen kan på en gång tjena Gud och afgudarne. De, som åkalla afgudar, kunna icke åkalla Herrans namn, — ingen swärjare kan bedja.

27. Si, jag will waka* öfwer dem till ondt, och intet godt, så att ho som af Juda uti Egypti land är, han skall genom swärd och hunger förgås, till dess att det hafwer en ända med dem. *Jer. 31: 28.

28. Men de som swärdet undkomma, de skola likwäl komma utur Egypti land in uti Juda land igen, med en liten hop*; och alltså skola då alle de öfwerblifna af Juda, som in uti Egypti land dragne woro till att bo der, förnimma hwilkens ord sannt wordet är, mitt eller deras. *1 Mos. 34: 30. Es. 41: 14.

29. Och detta skall wara till ett tecken, säger HERren, att jag eder i detta rummet hemsöka will, på det I skolen weta, att mina ord skola sanna warda öfwer eder till olycka.

30. Så säger HERren: Si, jag skall öfwergifwa Pharao Hophra, konungen i Egypten uti hans fienders händer, och deras, som efter hans lif stå, likasom jag Zedekia, Juda konung, öfwergifwit hafwer* uti NebucadNezars, konungens i Babel, hans fiendes hand, och den efter hans lif stod. *2 Chrön. 36: 13, 20.

Egyptens konung, Pharao Hophra, blef efter 25 års regering öfwerwunnen af en upprorsstiftare Amasis, sattes i fängelse och stryptes. Sådan ända fick den mäktige mannen, det kött som Judarne wille hafwa till beskyddande arm i stället för den allsmäktige Guden. Detta skedde ungefär 14 år efter det Jeremia hade förkunnat ofwanstående prophetia. Ehuru det således synes, att Jeremia trogna underwisning och warning woro förgäfwes för de fleste af detta folk, då är det dock ett högst märkwärdigt bewis både på Guds långmodiga barmhertighet och på prophetens stora kärlek till sitt folk, att då de mot hans warning drogo till Egypten, så öfwergaf han dem dock icke, utan följde med för att der i det afgudiska landet wara deras lärare och försöka det yttersta till deras räddning. Detta är sann kärlek! Så gör en trogen herde.

45. Capitel.

Jeremia tröstar Baruch.

Detta är det ord, som propheten Jeremia talade till Baruch, Neria son, då han dessa orden skref i en bok* utaf Jeremia mun, uti fjerde året Jojakims, Josia sons, Juda konungs, och sade: *Jer. 36: 2, 4, 32.

2. Detta säger HERren, Israels Gud, om dig Baruch:

3. Du sade: We mig, huru hafwer HERren fogat mig jemmer till uppå min werk, jag suckar mig trött och finner ingen ro.

Under de stora olyckorna och pröfningarna hade den trogne Baruch klagat, och här blifwer han af Herren sjelf genom propheten tillrättawisad och tröstad. Dessa ord till Baruch, som skedde långt före de händelser, hwilka omtalas i det föregående, äro upptagna här wid slutet af Jeremia alla prophetior om Judafolket, emedan dessa efter Guds andas anordning måste stå i oafbrutet sammanhang.

4. Säg honom alltså: Så säger HERren: Si, det jag uppbyggt hafwer, det bryter jag neder, och det jag planterat hafwer, det upprycker jag samt med allt detta mitt eget land.

Det folk, som jag utwalt och uppbyggt, will jag för dess obotfärdighets skull nedbryta och skingra; jag skonar icke min egen plantering!

5. Och du begär dig stora ting? Begär det icke: ty si jag will låta olycka komma öfwer allt kött, säger HERren: men din själ will jag gifwa dig till ett byte*, ehwart du drager. *Jer. 21: 9; cap. 38: 2; cap. 39: 18.

Öfwer allt kött, nemligen öfwer alla innewånare i Juda land och i allmänhet äfwen öfwer alla menniskor på olika tider och på olika sätt. Baruch skulle icke begära att framför alla andra blifwa förskonad; men han fick ett trösteligt löfte att Herren under olycksstormarna wille uppehålla hans lif. Så har en trogen själ också alltid det dyrbara löfte från Herran, att Han under alla pröfningar och lidanden will uppehålla och bewara hennes andeliga lif och föra henne till ewig salighet. Warer glade i hoppet, tålige i bedröfwelsen, håller på bedja! Rom. 12: 12.

46. Capitel.

Egypten förstörd. Juda förlöst.

Detta är Herrans ord, som till propheten Jeremia skedde, emot alla hedningar.

Af Jeremia prophetior följer här en särskild afdelning, som syftar på werldens hedniska folk, isynnerhet de folk, som woro Guds folks häftigaste fiender. I cap. 25 är en i korthet sammanfattad prophetia öfwer hedningarna, och denna prophetia utföres här med större fullständighet och det ena hedniska folket efter det andra framträder för prophetens ögon. Se Ps. 83: 5, 9.

Emot Egypten.*

2. Emot Pharao Necho här, konungens i Egypten, hwilken låg wid den elfwen Phrath i Charchemis, den NebucadNezar, konungen i Babel, slog uti fjerde året Jojakims, Josia sons, Juda konungs. *Es. 19: 1. Hes. 29: 2; cap. 30: 4.

3. Reder till sköld och spjut, och drager ut till slags.

4. Spänner hästar före, och låter resenärer stiga till häst; sätter hjelmar uppå, och hwässer spjut, och drager pansar uppå.

5. Men huru kommer det till, jag ser, att de äro förtwiflade, och gifwa flykt, och deras hjeltar slagne äro? De fly, så att de icke se sig om; förskräckelse är på alla sidor, säger HERren.

6. Den raske kan icke undfly, eller den starke undkomma: norr ut wid den elfwen Phrath äro de fallne och nederlagde.

Pharao Nechos nederlag wid floden Euphrat.

7. Hwar är nu den, som hit uppdrog såsom en ström, och hans böljor upplyfte sig såsom i elfwen?

Egyptens konung och hans här liknas här wid Nilströmmen. Han wille öfwerswämma andra länder och isynnerhet det Babyloniska riket, såsom Nilströmmen öfwerswämmar Egypten.

8. Egypten drog upp såsom en ström, och hans böljor upplyfte sig såsom i elfwen, och sade: Jag will draga upp, och öfwertäcka landet, och förderfwa staden, samt med dem, som bo derinne.

9. Nu wäl, sitter upp på hästarna; ruller åstad med wagnarna, låter de hjeltar utdraga; de Ethiopier och utaf Libyen, som sköld föra, och de skyttar af Lydien.

Flera Afrikanska folk woro under Pharao Nechos wälde, och andra woro hans bundsförwandter. Lydien war icke det landet i mindre Asien, utan ett land i Afrika.

10. Ty detta är HERrans HERrans Zebaoths dag, en hämndedag, att Han skall hämnas öfwer sina fiender; swärdet skall fräta, och af deras blod fullt och drucket* warda; ty de måste warda HERranom HERranom Zebaoth ett slagtoffer, i nordlanden wid den elfwen Phrat. *Es. 34: 5, 6, 8.

Egyptierna hade från många århundraden tillbaka warit Guds folks fiender, och kort före detta nederlag, som här förutsäges, hade den fromme Judakonungen Josia stupat wid Megiddo i ett slag mot denna Pharao Necho.

11. Gack upp till Gilead, och hemta salfwa du jungfru, dotter utur Egypten; men det är fåfängt, att du mycken läkedom brukar, du warder dock icke helbregda.* *Jer. 8: 22; cap. 51: 8.

Egypten framställes här under bilden af en jungfru och uppmanas att hemta salfwa från Gilead för att hela sitt folks sår, men det skulle ändå wara förgäfwes. Läkarekonsten utöfwades på den tiden mest af qwinnor.

12. Din skam är ibland hedningarne kunnig worden; af ditt jemrande är landet fullt: ty den ene hjelten faller öfwer den andra, och ligga båda tillsammans omkull.

13. Detta är HERrans ord, som Han talade till propheten Jeremia, då NebucadNezar, konungen i Babel, åstad drog till att slå Egypti land:

Denna sednare prophetia öfwer Egypten, som här börjar, förkunnades, då NebucadNezar tågade emot Pharao Hophra, cap. 44: 30.

14. Förkunner det uti Egypten, och säger till uti Migdal; låter höra det i Noph och Thaphanhes, och säger: Ställ dig till wärn; ty swärdet skall uppfräta allt det omkring dig är.

Se cap. 44: 1.

15. Huru går det till, att dina wäldige falla till marken, och kunna icke blifwa ståndande? HERren hafwer så störtat dem omkull:

16. Han gör det, att månge af dem falla, att den ene med den andre omkull ligger; så sade de: Upp, låter oss draga till wårt folk uti wårt fädernesland igen, för tyrannens swärd.

I denna nöd ropa Pharaos hjelptrupper: Upp, låter oss draga till wårt folk, och de fly för att rädda sig från NebucadNezar, som de kalla tyrannen.

17. Detsamma rope man efter dem: Pharao, konungen i Egypten ligger, han hafwer öfwergifwit sina tjäll.

Grt.: De ropa der: Pharao o. s. w. Dessa hjelptrupper, då be komma hem till sina land, kungöra högt, att Pharao är fallen.

18. Så sannt som jag lefwer, säger den Konungen, som HERren Zebaoth heter: Han skall komma farande så hög, som det berget Thabor ibland bergen är, och likasom Carmel* wid hafwet är. *1 Kon. 18: 19.

Berget Thabor är här en bild af NebucadNezar och hans krigsmakt. Berg äro i den Heliga Skrift wanliga bilder af werldsmakter och konungariken.

19. Skicka dig till att färdas, du inbyggerska, dotter Egypten: ty Noph skall warda öde och uppbrändt, så att ingen skall bo deruti.

Noph. Se cap. 2: 16.

20. Egypten är en ganska skön kalf; men slagtaren kommer nordan efter.

Denna liknelse är i dubbelt afseende betydelsefull. Egypten war så wanmäktigt emot NebucadNezar, som en kalf emot ett slagtare. Men för Egyptierna hade liknelsen en ännu större betydelse; deras Gud war en kalf, en tjur kallad Apis, som underhölls i ett tempel och dyrkades såsom en afbild af deras afgud Osiris. Denne kalf kunde icke förswara landet. Landet föll med sin gud i Babyloniernas händer. Så wanmäktig som denna kalf war mot Babyloniernas krigshär, likaså wanmäktiga äro många christnas afgudar, ära, rikedom, snille, sinnliga nöjen och all slags fåfänglighet kunna lika litet skydda dem emot sjukdom och lidanden, döden och domen, som Apis kunde skydda Egyptierna.

21. Och de dagakarlar, som bo derinne, äro ock såsom gödda kalfwar; men de måste dock likwäl wända om, warda alle tillsammans flyktige, och skola icke kunna bestå: ty deras olyckas dag skall öfwer dem komma, nemligen deras hemsökningstid.

Afgudapresterna och furstarna kallas här dagakarlar och liknas wid gödda kalfwar, så L. Enligt andra uttolkare menas med dagakarlarna Egyptens lejda krigsfolk.

22. De komma så, att ett gny går af harnesket, och komma med härskraft, och föra yxor öfwer dem såsom wedhuggare.

Grt.: Deras (Egyptiernas) röst skall gå såsom ormars röst, d. ä. af ångest och bäfwan skola de blott hwäsa såsom ormar; ty de (Babylonierna) komma med härsmakt o. s. w.

23. De samme skola så hugga uti deras skog, säger HERren, att det skall icke kunna räknas: ty de äro flere än gräshoppor, dem ingen räkna kan.

Dessa skola nedhugga folk, såsom man nedhugger träd i en skog. Es. 10: 18, 19.

24. Dottren Egypten står med skam, ty hon är det nordländska folket i händer gifwen.

Babylonierna kallas det nordländska folket, ty Babel låg i norr ifrån Egypten.

25. HERren Zebaoth, Israels Gud säger: Si, jag will hemsöka det embetets folk i No*, och Pharao och Egypten, samt med sina gudar och konungar; ja, Pharao, med alla dem, som förlåta sig uppå honom: *Nah. 3: 8.

26. Så att jag skall gifwa dem i deras händer, som efter deras lif stå, och uti NebucadNezars, konungens i Babel, och hans tjenares händer: och sedan skall du besutten warda, lika som i förtiden, säger HERren.

No är det gamla Thebe i öfra Egypten (v. 25). Det embetes folk i No, grt: Amon i No. Amon bet. mästare, regent o. s. w. Se Ordspr. 8: 30. Grt. Der kallas den himmelska wisheten Amon, werkmästare, uppehållare. Men Egyptierne kallade en afgud Amon (Jupiter Amon). Denna prophetia emot öfra Egypten, emot det mäktiga Thebe och dess afgud måste förskräcka Judarna, som hade flytt till Egypten, för att der söka räddning. 40 år efter det Egypten underkufwades af NebucadNezar, blef det ett fritt land, bebodt af sitt eget folk.

27. Men du, min tjenare Jacob, frukta dig icke, och du Israel, förtwifla icke*: ty si, jag skall hjelpa dig fjerran efter, och din säd utur sitt fängelses land, så att Jacob skall igen komma, och wara i frid, och hafwa nog, och ingen skall förskräcka honom. *Es. 41: 13, 14; cap. 43: 5; cap. 44: 1, 2. Jer. 30: 10.

28. Derföre frukta dig intet, du Jacob min tjenare, säger HERren; ty jag är när dig: med alla hedningar, dit jag dig fördrifwit hafwer, skall jag en ända göra; men på dig will jag icke göra en ända, utan skall näpsa dig med måttlighet, på det jag icke skall låta dig blifwa ostraffad.* *Jer. 30: 11.

Så gifwer den kärleksrike Guden åt sitt ohörsamma folk härliga löften ännu i olyckans stund. Hedningarne, så många, som icke wilja omwända sig och tjena Herran, måste slutligen förgås, men på Israel will Herren icke göra en ända, utan tukta det till bättring, och åt detta folk är en härlig upprättelse utlofwad i prophetians ord. Att Herren sjelf har en särskild hemlighetsfull omwårdnad om detta folk, är en sanning, som bewittnas af 4000 års erfarenhet.

47. Capitel.

Philistea. Tyrus. Sidon.

Detta är HERrans ord, som skedde till propheten Jeremia emot de Philisteer*, förrän Pharao slog Gaza.† *Hes. 25: 15. †Amos 1: 6.

2. Så säger HERren: Si, watten skola uppkomma nordan efter, hwilka en flod göra skola, så att både landet och hwad der uppå är, och städerna med dem, som deruti bo, skola sin wäg drifwa*: och menniskorna skola ropa, och alla landets inbyggare jemra sig: *Es. 8: 7; cap. 28: 2.

3. För det gnys skull af deras starka hästar, som der löpa, och för det buller af deras wagnar, och deras hjuls slamrande, så att fäderna icke skola se sig om efter barnen, så förtwiflade skola de wara:

4. För den dagen som kommer till att förstöra alla Philisteer, och utrota Tyrus och Sidon*, samt med andra deras hjelpare; ty HERren skall förstöra de Philisteer och de öar Caphtor.† *Es. 23: 1. Jer. 25: 22. Hes. 26: 2. †5 Mos. 2: 23. Amos 9: 7.

Philisteerna, som bodde på en liten rimsa af land på södra delen af hafskusten, wester om Judalandet, woro Judarnes beständiga fiender. Deras förnämsta städer woro fem, nemligen Gath, Asdod, Ekron, Gaza och Askelon. Caphtor, se 5 Mos. 2: 23. NebucadNezars krigshär liknas i v. 2 wid en flod, öfwerflödande och härjande. Då Jeremia förkunnade denna prophetia, ansågs Egypten wara det mäktigaste riket (v. 1); ty då Pharao tågade genom Philisteerlandet och slog Gaza, och då konung Josia föll wid Megiddo, så tågade han äfwen mot Babylon och hoppades qwäfwa denna uppwäxande makt. Redan före dessa händelser och medan Babylon ännu war en ringa makt, förkunnade Jeremia, att dess härar skulle såsom en brusande flod öfwerswämma Philisteernas land.

5. Gaza skall skallig warda, och Askelon samt med de igenlefda uti deras dalar förderfwas: huru länge will du örliga?

Huru länge will du örliga, grt.: Huru länge skall du skära dig, d. ä.: Huru länge skall du icke hafwa orsak att sörja öfwer dina olyckor och dina döda. Att rista och skära sig, så att blod flöt, mar ett afgudiskt sätt att uttrycka djup sorg.

6. O du HERrans swärd, när will du dock hålla upp? Far dock uti din skida, och hwila dig, och war stilla.

7. Men huru kan du upphålla, medan HERren hafwer gifwit dig befallning emot Askelon, och ställt dig emot hamnarna wid hafwet.

NebucadNezar kallas här Herrans swärd, ty han war Guds redskap att utöfwa det straff, som war bestämdt i Guds rådslut. Propheten ser detta swärd uträtta sitt förskräckliga werk, häpnar och beder det wara stilla; men wet wäl, att det icke kan stillas, innan det uträttat Herrans beslut.

48. Capitel.

Moabs synd, straff.

Emot Moab*: så säger HERren Zebaoth Israels Gud: We den staden Nebo ty han är förstörd, och ligger ömkeligen; Kiriathaim är wunnen, fästet står ömkeligen och är nederrifwet. *Es. 16: 2. Hes. 25: 9.

2. Moabs tröst är ute, den han af Hesbon hade: ty man hafwer något ondt i tankarna emot honom*, nemligen: kommer, wi wilja utrota honom, att han icke folk mer wara skall: och du Madmen måste ock förderfwad warda, swärdet skall efter dig komma. *Es. 15: 1. Amos 2: 1.

Moab war ett af Judafolkets grannriken och till sitt ursprung dess stamförwandt, men fiendtligt emot judarna allt ifrån Balaks och Bileams tid. Här förkunnas nu Herrans rådslut öfwer detta folk likasom förut öfwer Egypten och Philisteerna. Nebo, Kiriathaim, Hesbon, Madmen, Horonaim, Luhit, m. fl. woro städer i Moab, se v. 18, 24, 31, 32. Hesbon betyder tröst, trots, en fästning, hwarpå de trotsigt förtröstade. Nebo tilldelades Rubens stam och äfwen Kiriathaim, 4 Mos. 32: 37, 38. Fästet, grt. Misgab, d. ä. höjd, war måhända fästningen Kir, Es. 16: 7. Med Madmen (v. 2) i Moab får icke förwexlas Madmen nära Jerusalem, Es. 10: 31.

3. Man hörer ett rop i Horonaim om förderfwelse och stor jemmer.

4. Moab är nederslagen: man hörer hans unga barn ropa:

5. Ty de gå gråtande den wägen upp åt Luhit, och fienderna höra ett jemmerrop på den wägen neder ifrån Horonaim;

6. Nemligen: Skynder eder bort, och undsätter edert lif; men du skall wara såsom ljung i öknen;* *Jer. 17: 6.

Se Jer. 17: 6. Ljunget i öknen uppryckes och nyttjas till bränsle i Österlanden.

7. Derföre att du förlät dig uppå din byggning*, och uppå dina håfwor, skall du ock wunnen warda: och Chemos måste ut, och draga sin wäg fången, samt med sina prester och förstar. *Jer. 49: 16.

Chemos war en af Moabs förnämsta afgudar. Han skulle ock bortföras fången. 4 Mos. 21: 29.

8. Ty förderfwaren skall komma öfwer alla städerna, att icke en stad undslippa skall: der skola både dalarne förderfwas, och slättmarken förstörd warda; ty HERren hafwer det sagt.

9. Käre, låter Moab blomstras, han skall utblomstrat hafwa, och hans städer skola öde ligga, att der ingen uti bo skall.

Grt.: Gifwer dock wingar at Moab! han skall gå ut såsom han flöge. Han skall i hast öfwergifwa landet och det skall blifwa öde.

10. Förbannad ware den, som HERrans werk gör försumligen; förbannad ware den, som sitt swärd upphåller, att det intet blod utgjuter.

Kriget emot Moab war ett af den allsmäktige och allwetande Domaren beslutadt utrotelsekrig. Försummelse att utföra detta beslut war för den, som dertill kallades, en olydnad mot Gud. Då en skarprättare af öfwerheten får befallning att afrätta en mördare eller majestätsförbrytare, så är det ett brott, som ådrager honom straff, om han wägrar att göra sin skyldighet. Och om öfwerheten wägrar att straffa de missdådare, som efter Guds lag böra straffas, så kommer öfwer sådan öfwerhet från den högste Domaren den förbannelse, hwarmed här hotas; se ock 1 Sam. 15: 15, 19.

11. Moab hafwer af sin ungdom warit säker, och hafwer på sin drägg stilla legat, och hafwer icke någon tid warit utgjuten af det ena fatet uti det andra, och icke någon tid bortfarit uti fängelse: derföre är honom hans smak qwarblifwen, och hans lukt hafwer icke förwandlat sig.

Då win lemnas för länge på dräggen uti ett winfat, så förderfwas det och kan aldrig rätt klarna. Dräggen betyder här folkets wilda naturkraft och dess köttsliga sinne.

12. Derföre si, säger HERren, den tiden kommer, att jag skall sända honom uttappare, som honom uttappa skola, och göra hans fat tomma, och sönderslå hans läglar.

Denna liknelse blef i Moabs wäl förstådd, ty der woro yppiga winberg.

13. Och Moab skall öfwer Chemos till skam warda, lika som Israels hus öfwer BethEl* till skam wordet är, der de dock förläto sig uppå. *1 Kon. 12: 29.

Såsom kalfwarna i Bethel, 1 Kon. 12: 28, 29, icke kunde beskydda Israels tio stammar ifrån att föras fångna till Assyrien, så skulle icke heller afguden Chemos kunna beskydda Moab.

14. Huru djerfwens I säga: Wi äro hjeltar och de rätte krigsmän?

15. Ändock Moab måste förstörd warda, och hans städer bestigna, och hans bästa män måste nedergå till att dräpas, säger konungen, som heter HERren Zebaoth.

16. Ty Moabs ofärd warder snart kommande, och hans olycka skall wäl hasta sig.

17. Käre, hafwer dock medlidande med honom, I som omkring honom bon, och hans namn kännen, och sägen: Huru är det starka riset och den härlige stafwen så sönderbruten?

Det starka riset, grt. Den starka spiran. Spiran och stafwen woro tecken till konungamakt och embetswärdighet. Med denna uppmaning att beklaga Moab antydes, att allt medlidande, alla försök att hjelpa skulle wara förgäfwes.

18. Stig neder* af härligheten, du dotter, som i Dibon bor, och sätt dig på det torra: ty Moabs förderfware skall komma upp till dig, och sönderbryta dina fästen. *Es. 47: 1.

19. Gack in på wägen, och se till, du inbyggerska i Aroer; fråga dem, som flydde och undsluppne äro, och säg: Huru går det?

20. Ack! Moab är förödd och förderfwad; jemrer eder, och roper, förkunnar det i Arnon, att Moab förderfwad är.

21. Straffet är gånget öfwer slättmarken, nemligen, öfwer Holon, Jahza, Mephaath;

22. Dibon, Nebo, BethDiblataim;

23. Kiriathaim, BethGamul, BethMeon;

24. Kirioth, Bozra; och öfwer alla de städer i Moabs land, ehwad de ligga fjerran eller nära.

25. Moabs horn är afhugget, och hans arm är sönderbruten, säger HERren.

Horn och arm beteckna makt och kraft. Ps. 37: 17.

26. Gör honom drucken*, ty han hafwer upphäfwit sig emot HERran, att han må spy sig, och wrida händerna, på det han ock må till spott warda. *Es. 63: 6. Jer. 25: 27.

Det druckna tillståndet är här en andelig berusning, förbindelse, dårskap i afseende på de mått och steg, som åligga regering och folk till landets räddning. De skulle blifwa så oförmögna att förswara sig, som en öfwerlastad man, emedan de hade upphäfwit sig emot Herran.

27. Ty Israel hafwer warit ditt gabberi, lika som han hade warit funnen ibland tjufwar: och efter du sådant emot honom talat hafwer, måste du ock bortföras.

De, som försmäda Guds folk, förtörna Gud sjelf. Zeph. 2: 8, 10. Ps. 64: 9.

28. O, I Moabs inbyggare, öfwergifwer städerna och bor i bergsklipporna; och görer lika som dufworna, som bo högt upp i hålen.

Söker eder tillflykt i bergsklippor. Se v. 9.

29. Man hafwer ju alltid sagt om den stolta Moab, att han fast stolt är, högfärdig, högmodig, trotsig och storsinnad.* *Es. 16: 6.

Moabiterna hade tagit land och städer ifrån Israels stammar öster om Jordan och blifwit uppfyllda af skadeglädje och trotsighet, då dessa stammar bortfördes i fångenskap.

30. Men HERren säger: Jag känner wäl hans wrede, att han icke så mycket förmår, och tager sig före att göra mer än i hans makt är.

31. Derföre måste jag jemra mig öfwer Moab, och ropa öfwer hela Moab, och sörja öfwer det folk i Kirheres.

Se Es. 16: 7. Kirheres eller Kirhareseth war en hufwudfästning i Moab.

32. Jag måste gråta öfwer dig, Jaeser, du wingård i Sibma; ty dina winqwistar äro farne öfwer hafwet, och komne in till Jaesers haf; förderfwaren är fallen in uti din säd och winhemtning.* *Es. 16: 9.

Dina winqwistar, d. ä.: Dina innewånare måste fly. Jaesers haf är den lilla floden wid Jaeser, öfwer hwilken de woro stolta, såsom om den wore ett haf.

33. Fröjd och glädje är borta af marken och af Moabs land, och man skall intet win mer prässa der; wintramparen skall icke mer sjunga sin wisa,* *Es. 16: 10.

34. För det ropets skull i Hesbon allt in till Eleale, hwilket man hörer in till Jahza, ifrån Zoar den treåriga kon, in till Horonaim; ty Nimrims watten skola ock uttorkas.* *Es. 15: 4–6.

Se Es. 15: 4–6. Es. 16: 10. Moabs folk liknas wid en treårig ko, som nu skall wänjas wid oket, men fruktar derför och med råmande liksom utstöter klagoljud, såsom kreatur göra, då de måste lida af hunger och törst.

35. Och jag skall, säger HERren, i Moab der med en ända göra, att de icke mer skola offra på höjderna, och röka för sina gudar.

36. Derföre ryter mitt hjerta öfwer Moab lika som en trummet; och öfwer det folk i Kirheres ryter mitt hjerta såsom en trummet; ty de hafwa fast förtagit sig, derföre måste de förgås.

Samma djupa medlidande, som propheten Esaias, kände nu Jeremia, då han i andanom såg och förkunnade alla dessa lidanden öfwer Moab. Ryter, grt. ljuder, brusar eller swallar, nemligen af djup känsla.

37. Alla hufwud skola warda kala, och allt skägg afrakadt; alla händer skola rifna warda, och hwar man skall draga säckar uppå.* *Es. 3: 17. Jer. 47: 5. Hes. 7: 16, 18.

Allt detta såsom tecken till sorg.

38. På alla tak och gator allestädes i Moab skall man gråta; ty jag hafwer sönderslagit Moab, lika som ett onyttigt fat, säger HERren.

39. O, huru är han förderfwad, huru jemrar han sig, huru skamligen hänger han hufwudet; och Moab är worden till spott och till en förskräckelse för alla dem, som der omkring bo.

Se v. 29. Högmod och fall!

40. Ty så säger HERren: Si, han flyger bortåt såsom en örn, och uträcker sina wingar öfwer Moab.

NebucadNezar liknas här wid en örn, som kommer öfwer dufwor, nemligen öfwer Moabs folk, se v. 28.

41. Kiriath är wunnen, och de fasta städer äro intagne; och de hjeltars hjerta i Moab skall på den tiden wara lika som en qwinnas hjerta i barnsnöd.* *Jer. 49: 22.

42. Ty Moab måste förderfwad warda, så att han icke folk mer wara skall, derföre att han hafwer förhäfwit sig emot HERran.

43. Fruktan, kula och snara kommer öfwer dig, du inbyggare i Moab, säger HERren.

44. Den som fruktan undkommer, han skall falla uti kulan, och den utur kulan kommer, han skall warda fången i snaran;* då skall jag låta komma öfwer Moab hans hemsöknings år, säger HERren. *Es. 24: 17, 18. Amos 5: 19.

Se Es. 24: 18.

45. De, som undlöpa utur slagtningen, skola söka tillflykt i Hesbon; men en eld skall gå utaf Hesbon, och en låga utaf Sihon, hwilken de rum i Moab och det stridsamma folket förtära skall.

Nemligen en krigseld, se 4 Mos. 21: 26. Fordom hade från Hesbon, som då tillhörde Ammonterna, och Sihons, som också war Ammonternas stad, krigsolyckor kommit öfwer Moab, och dessa gamla händelser, som woro skrifna i folkets minnen och i ordspråk, framställas här såsom bilder af de krig och den undergång för Moab, som skulle komma från Babylon.

46. We dig Moab, förloradt är Chemos folk; ty man hafwer tagit dina söner och döttrar och fört dem bort fångna.

47. Men uti tillkommande tid skall jag omwända Moabs fängelse, säger HERren. Det ware nu sagdt om straffet öfwer Moab.

Att Moabs fängelse slutligen skall wändas, är ett märkwärdigt löfte, som också syftar på Messiæ rike och wisar, att en qwarlefwa af Moab skall räddas. De orden: tillkommande tid, betyder den sista tiden; det är samma uttryck, hwarmed propheterna wanligtwis beteckna det Nya Testamentets tid. Qwarlefwor af Moab hafwa blifwit införlifwade med Christi rike. Se äfwen Dan. 11: 41.

49. Capitel.

Ammon, Edom, Syrer, Araber, Perser.

Emot Ammons barn* säger HERren alltså: Hafwer nu Israel inga barn, eller hafwer han inga arfwingar? Hwi besitter då Malcham Gads land, och hans folk bor uti hans städer? *Hes. 21: 28; cap. 25: 2. Amos 1: 13.

Ammoniterna härstammade från Loth likasom Moab, och woro alltså äfwen stamförwandter med Israel. De bodde öster om Jordan, men då Israel intågade i Canaan, intogs en del af Ammoniternas land och tilldelades Gads stam. Beständig fiendskap emellan Israel och Ammoniterna fortfor, och de sednares konung Baalis unnade icke heller frid åt den lilla qwarlefwan af Israels folk, som NebucadNezar qwarlemnat i landet. Se Jer. 40: 14. Deras förnämste afgud war Malcham eller Moloch, som äfwen der dyrkades.

2. Derföre, si, den tiden kommer, säger HERren, att jag skall låta höra ett krigsskri öfwer Rabbath, Ammons barns, att det skall öde ligga uti en hop, och dess döttrar med eld uppbrända warda; men Israel skall besitta dem, af hwilka de hafwa besuttne warit, säger HERren.

En tid war Juda folk i fångenskap under Ammoniterna. Dom. 10: 6, 18. Rabba betyder hufwudstad och Rabbath Ammon hufwudstaden i Ammoniternas land. Rabbaths döttrar äro alla mindre städer i landet.

3. Jemra dig, o Hesbon, ty Aj är förstörd; roper, I Rabba döttrar, och drager säckar uppå, gråter och löper omkring på murarna; ty Malcham warder fången bortförd, samt med sina prester och förstar.

Äfwen Hesbon, en närgränsande stad i Moab, uppmanas till medlidande. Staden Aj, som här nämnes, får icke förwexlas med Aj i Canaans land. Jos. 7: 2.

4. Hwad trotsar du uppå dina dalar? Dina dalar äro fördränkte, du ohörsamma dotter, som förlåter dig uppå dina rikedomar, och säger i ditt hjerta: Ho tör komma till mig?

Dina dalar äro fördränkte, d. ä.: öfwerswämmade af fiender, flytande af blod. Så straffas deras högmod och trotsighet emot Gud.

5. Si, detta säger HERren, Zebaoth: Jag skall låta komma en fruktan öfwer dig af alla dem, som kring dig bo, så att hwar och en skall på sin wäg bortdrifwen warda ifrån den andra och ingen skall wara den, som de flyktiga församlar.

6. Men derefter skall jag omwända Ammons barns fängelse, säger HERren.

Snart efter det förödelsen gått öfwer Judalandet, gick den öfwer Ammons land. Ett barmhertighetens löfte för framtiden gifwes här åt Ammons likasom åt Moabs folk. Cap. 48: 47. Jemför Dan. 11: 41.

Emot Edom.

7. Detta säger HERren Zebaoth: Är nu ingen wishet mer i Theman? Är nu intet råd mer när barnen? Är deras wishet ute?* *Hes. 25: 12. Amos 1: 11.

8. Flyr, wänder eder om, och gömmer eder djupt neder, I borgare i Dedan; ty jag låter en ofärd komma öfwer Esau, hans hemsökningstid.

Edoms folk härstammade från Jacobs äldre broder Esau, och war således äfwen stamförwandt med Israel. Detta folk bodde i söder om Moabs land och innehade en del af Arabien. Hufwudstaden i deras land war otillgänglig, emedan den war omgifwen of branta berg. Den kallades i sednare tider Petra, och af denna stad äro ännu förundranswärda qwarlemningar i behåll. Äfwen Edomiterna woro Israels beständiga fiender och gladde sig öfwer Judafolkets olyckor och fångenskap, men Herren förkunnar också dem, att de icke kunna undfly hemsökelsens tid. Djupt neder, nemligen i deras djupa bergshålor, som de trodde wara säkra tillhåll. Se Ps. 139: 8.

9. Winhemtare skola komma öfwer dig, de der icke skola lemna dig efter sig; och tjufwar om natten skola komma öfwer dig, de skola stjäla sig nog.* *Obad. v. 5.

De fiendtliga krigshärarne jemföras med ett antal män, som bortskära drufworna utur wingårdarna. Så skulle Edoms folk samlas och bortföras och deras egodelar plundras.

10. Ty jag hafwer blottat Esau, och uppenbarat hans hemliga rum, så att han icke kan undstinga sig; hans säd, hans bröder, och hans grannar äro förstörde, att ingen af dem mer förhanden är.

11. Dock hwad der qwar blifwer af dina faderlösa, dem will jag lifwet unna, och dina enkor skola hoppas uppå mig.

Fastän Edom aldrig welat bewisa medlidande med Israels folk i dess nöd, så lofwar dock den nådige Guden, att förbarma sig öfwer Edoms qwarlefwor, faderlösa och enkor. Dan. 11: 41.

12. Ty så säger HERren: Si, de som icke förskyllt hafwa att dricka kalken, de måste dricka den, och du skulle ostraffad blifwa?* Du skall icke ostraffad blifwa; utan du måste ock dricka den. *Jer. 25: 29. 1 Pet. 4: 17.

Kalken är en bild både af den förblindelse och det straff, som synden medför, en bild af Guds wrede. Då wredeskalken kommer öfwer folk och länder, så måste ofta äfwen de oskyldige dricka den.

13. Ty jag hafwer swurit wid mig sjelf, säger HERren, att Bozra skall wara till ett widunder, försmädelse, förödning och bannor, och alla hans städer till ett ewigt öde.

Bozra war en stad i Edom. Se Es. 34: 6.

14. Jag hafwer hört af HERran, att ett budskap* är sändt till hedningarna: Församler eder, och kommer hit emot Honom, och strider. *Obad. v. 1.

15. Ty si, jag hafwer förnedrat dig ibland hedningarna, och föraktelig gjort ibland menniskorna.

Se Obadja v. 1, 2.

16. Din öfwerdådighet och ditt hjertas högmod hafwer bedragit dig, efter du bor i bergsklyftor, och hafwer höga berg inne;* om du ditt näste så högt gjorde som ett örn, så skall jag ändå likwäl störta dig der neder, säger HERren. *Jer. 48: 7. Obad. v. 3.

I de berg, som omgifwa qwarlemningarna af staden Petra, äro oräkneliga kamrar uthuggne i bergwäggarna, så att folket der hade bergnästen såsom örnar. De kunde taga upp till sig de stegar eller linor, hwarpå de uppklättrade, och ansågo då sina boningar wara oåtkomliga.

17. Alltså skall Edom öde warda, att alla de der fram om gå, skola förundra sig, och hwissla öfwer alla hans plågor;

18. Likasom Sodom och Gomorra* samt med sina grannar omstördt är, säger HERren, så att ingen bor der, eller någon menniska derinne blifwa kan. *1 Mos. 19: 24. Jer. 50: 40.

Edoms land blef icke ödelagdt genom eld, såsom Sodom och Gomorra, men det ligger under förödelse.

19. Ty si, hon kommer upp likasom ett lejon ifrån den stolta Jordan* emot de fasta hyddor; ty jag will låta honom snarligen löpa dit; och ho wet, hwilken den ynglingen är, den jag emot dem rusta skall? Ty ho år mig lik, ho will lära mig?† Och hwilken är den herden, som mig emot stå kan? *Jer. 12: 5; cap. 50: 44. †Job 41: 2.

Han kommer, nemligen fienden NebucadNezar. Edoms konung kallas herden, som skulle beskydda sitt folk, sin hjord emot fienden, som kallas ett lejon. Men här förkunnas, att han icke kan beskydda, emedan fienden sändes af Herran. Efter härjningarna af NebucadNezar kom på en sednare tid Alexander den store emot dessa folk och äfwen på honom kan denna prophetia tillämpas.

20. Så hörer nu HERrans rådslag, som Han öfwer Edom hafwer, och Hans tankar, som Han öfwer Themans inbyggare hafwer: hwad gäller att wallbarnen skola bortsläpa dem, och förstöra deras boning,

21. Så att jorden skall bäfwa i deras fall, och deras rop skall man höra på Röda hafwet

Herren skall gifwa en sådan kraft åt Edoms fiender, att äfwen de minsta och swagaste i Chaldeernas härar, eller sådane ynglingar, som likna wallbarn, skulle kunna öfwerwinna och bortsläpa det. Se Jer. 37: 10.

22. Si, han flyger upp såsom en örn, och skall uträcka sina wingar öfwer Bozra; på den tiden skall de hjeltars hjerta i Edom wara likasom en qwinnas hjerta i barnsnöd.* *Jer. 48: 40.

NebucadNezar liknas wid en örn. Se cap. 48: 40.

Emot Damascus.

23. Hamath och Arpad stå jemmerligen, de äro förtwiflade, ty de höra onda tidender; de, som wid hafwet bo, äro förskräckte, så att de kunna ingen ro hafwa. *Es. 17: 1.

24. Damascus är förtwiflad, och gifwer flykten; han darrar, och är i ångest och wärk, likasom en qwinna i barnsnöd.

25. Huru? Är han nu icke öfwergifwen, den beprisade och säkra staden?

26. Derföre skola hons unge män ligga på hans gator, och alla hans krigsmän falla på den tiden, säger HERren Zebaoth.

Damascus hade blifwit förstördt af Assyrierna, men uppblomstrade åter och war en mäktig stad, då Jeremia förkunnade denna prophetia, Hamath och Arpad woro faste städer i detta rike.

27. Och jag skall skicka eld på murarna i Damascus, att han Benhadads palats upptära skall.

Benhadads palats, som icke blifwit förstörda af Assyrierna, se 1 Kon. 15: 18–20, skola af Babylonierna förstöras.

Emot Kedar och Hazors riken, hwilka NebucadNezar, konungen i Babel, slog.

28. Detta säger HERren: Upp, drager upp till Kedar, och förstörer de barn österut.

Med Kedar menas en stam i Arabien, som hade sitt namn af Ismaels son Kedar. 1 Mos. 25: 13. Kedars stam war ett herdefolk, som wandrade af och an med sina hjordar och bodde i tält i Arabiens öknar mellan Babylon och Röda hafwet. Hazors riken woro äfwen sjelfständige herdestammar, deras fmå furstar kallades konungar. Så skulle icke heller öknens innewånare kunna undgå NebucabNejar. Upp, drager upp till Kedar o. s. w. är Herrans uppmaning till Babylonierna.

29. Man skall taga dem deras hyddor och hjordar bort, deras tjäll och alla deras tyg; och kameler skola de bortföra, och man skall förskräckligen ropa öfwer dem allt omkring.

30. Flyr, låter lida eder dädan, gömmer eder djupt neder, I inbyggare i Hazor, säger HERren; ty NebucadNezar, konungen i Babel, hafwer rådslagit om eder, och hafwer något i sinnet emot eder.

Hazor betyder gård, inhägnad. Så kallades en stad i Juda stam, Jos. 15: 23; nya Hazor eller Hesron i samma stam, Jos. 15: 25. Ett annat Hazor i Naphthali stam, Jos. 19: 36, konung Jabins hufwudstad. Ett annat Hazor byggdes af Salomo, 1 Kon. 9: 15, hwilket sannolikt war ett återuppbyggande af Hazor i Naphthali. Med alla dessa får man icke förwexla Hazor i Arabien, som här omtalas. Dessa herdefurstars omhägnade tältförsamlingar eller små läger kallades äfwen Hazor.

31. Nu upp, drager upp emot ett folk, som nog hafwer, och bor säkert, säger HERren; de hafwa hwarken portar eller bommar, och de bo allena för sig.

Nu upp, I Babylonier, o. s. w. Herdalägren woro icke befästade städer med murar, portar och bommar.

32. Deras kameler skola bortröfwade warda, och deras myckna boskap borttagen; och jag skall förströ dem i alla wäder, de der i wråar bo; och på alla sidor skall jag låta deras olycka komma öfwer dem, säger HERren.

De der i wråar bo, grt.: De som hafwa håret skuret i hörn.

33. Och Hazor skall warda till en drakaboning, och till ett ewigt öde, så att der ingen bo skall, och ingen menniska deruti wistas.

34. Detta är HERrans ord, som skedde till Jeremia, propheten, emot Elam,* uti Zedekia, Juda konungs, rikes begynnelse, och sade: *Jer. 25: 25.

35. Så säger HERren Zebaoth: Si, jag skall sönderbryta Elams båge, deras yppersta makt;

36. Och skall låta komma öfwer dem de fyra wäder, utaf fyra himmelens ändar, och skall förströ dem uti alla de wädren, att intet folk wara skall, dit icke ju några fördrifne af Elam komma skola.

Elam är Persien. Jeremia föregående prophetior öfwer åtskilliga hedniska folk gingo först i fullbordan genom NebucadNezar, men denna prophetia mot Persien gick i fullbordan genom Alexander den store, konungen af Grekland.

37. Och jag skall göra Elam förtwiflad för deras fiender, och för dem, som stå efter deras lif, och låta olycka komma öfwer dem med min grymma wrede, säger HERren; och skall sända swärdet efter dem, till dess jag gör en ända uppå dem.

38. Min stol skall jag sätta i Elam, och skall förgöra der både konung och förstar, säger HERren.

Då Herren gjorde en främmande till konung i Persien, så war det Herrans stol eller en af Herran gifwen thron, som denne främmande innehade. Min stol skall jag sätta, kan äfwen betyda: min dom skall jag fälla (jag skall sätta min domstol).

39. Men i tillkommande tid skall jag wända Elams fängelse om igen, säger HERren.

Många af det Persiska folket blefwo införlifwade med Christi kyrka redan i Apostlarnes tid, se Ap.G. 2: 9, och sedan blef christendomen tidigt antagen i Persien, så att der uppstod en widt omfattande christlig kyrka. Då wändes Elams fängelse. Men ännu warar i flera afseenden Elams fångenskap under det Muhammedanska oket, och ännu wäntar detta löfte på sin fullständiga fullbordan.

50. Capitel

Babel förstördt. Juda förlöst.

Detta är det ord, som HERren genom propheten Jeremia talat hafwer emot Babel,* och de Chaldeers land. *Es. 13: 1; cap. 14: 4.

Sedan propheten först så utförligt förutsagt de straffdomar, som skulle öfwergå Israels folk, och derefter låtit Guds wredes kalk gå omkring bland åtta andra hedniska folk, från söder mot norr, från Egypten till Elam, kommer han nu till det mäktiga Babel, som, då detta förkunnades, war werldens stora hufwudmakt. Babels undergång förkunnas i en härlig segersång, som går igenom twå hela capitel. En segersång äfwen för Christi kyrka är detta, ty Babels undergång är Guds rikes seger.

2. Förkunner ibland hedningarna, och låter det kunnigt warda; reser ett banér upp, utroper det, och fördöljer det icke, och säger: Babel är wunnen, Bel står med skam, Merodach är sönderkrossad, hans afgudar äro till skam wordne, och hans gudar äro sönderslagne.

Propheten skådar Babel såsom redan angripet och öfwerwunnet. Bel och Merodach woro twå af Babels största afgudar: de kommo på skam, de sönderkrossas och tecken uppresas på bergen, för att så genom ett slags telegrafinrättning hastigt utbreda underrättelsen om Babels fall.

3. Ty nordan efter skall uppkomma ett folk emot dem, det skall göra deras land öde, så att ingen skall bo deruti, utan både folk och fä dädan fly.* *Jer. 9: 10.

Detta folk från nordan, som skulle öfwerwinna Babel, woro Perserna och Mederna.

4. Uti de dagar, och i den tiden, säger HERren, skola Israels barn, samt med Juda barn komma, och skola gå och gråta, och söka HERran sin Gud.

5. De skola fråga efter den wägen åt Zion, och wända sig dit: Kommer, och wi wilja hålla oss intill HERran med ett ewigt förbund, det aldrig skall förgätet warda.

Då Babel intogs af Perserna, fingo Judarne återwända till sitt land; detta skedde af somliga med bot- och bättringstårar. Men denna prophetia har en högre syftning och uppfylldes ännu mera derigenom, att en del af Judafolket blef omwändt till christendomen, för att tillhöra Herran med ett ewigt förbund. Se cap. 31: 31. I ännu högre mått blifwer denna prophetia uppfylld, då den stora omwändelsen sker i Israel. Rom. 11.

6. Ty mitt folk är wordet likasom en borttappad hjord; deras herdar hafwa förfört dem, och låtit dem willo gå på bergen, så att de ifrån berg till högar gångne äro, och hafwa förgätit sina hyddor.

Såsom då en hjord förskingras och förgäter sina hyddor, då den öfwergifwes af herdarna, så hade Judafolket genom ogudaktig öfwerhet och falska lärare och propheter blifwit bortförde ifrån Herran.

7. Allt det som till dem kom, det uppåt dem;* och deras fiender sade: göra icke orätt: ty de hafwa syndat† emot HERran uti rättfärdighetens boning, och emot HERran, som deras fäders hopp är. *Es. 24: 3, 13. †Jer. 40: 3.

Sjelfwa hedningarne insågo, huru Judarne försyndade sig emot sin Gud. Se NebuzarAdans tal, Jer. 40: 2, 3.

8. Flyr utur Babel,* och drager utur Chaldee land, och skicker eder såsom bockar framför hjorden. *Es. 48: 20. Jer. 51: 6, 45. Uppb. 18: 4.

Ännu skall Judafolket för andra folk blifwa ledare och wägwisare till den sanne Guden. Se Es. 66: 18, 20. Zach. 14: 16.

9. Ty si, jag skall uppwäcka stora folk med hopen utur nordlandet, och låta dem uppkomma inför Babel; de skola rusta sig emot honom, och skola winna honom; deras pilar äro likasom en god krigsmans, den ick miste skjuter.

10. Och Chaldee land skall warda till ett rof; så att alle de, som röfwa det, skola der nog af hafwa, säger HERren.

11. Derföre att I glädjens deraf, och berömmen eder, att I min arfwedel skinnat hafwen, och springen likasom kåta kalfwar, och wrenskens likasom starka hästar.

Babylonierna hade blifwit uppblåsta öfwer sina segrar samt öfwer Judalandets och andra länders sköfling, och nu går domen öfwer dem.

12. Eder moder står med stor skam, och den eder födt hafwer, är till spott worden: si, ibland hedningarna är hon den allraringaste, öfwergifwen, torr och öde.

Denna moder är Babels stad och land.

13. Ty för HERrans wredes skull måste han obyggd och allstinges öde ligga, så att alla de, som framgå om Babel, skola förundra sig, och hwissla öfwer alla hans plågor.* *Jer. 25: 12.

Detta fullbordades öfwer Babel, först då staden intogs af Cyrus; ännu mera på en sednare tid, då det hade gjort sig oafhängigt, och blef åter intaget af den Persiske konungen Darius Hystaspis.

14. Ruster eder emot Babel allt omkring, alla skyttar; skjuter till honom, sparer icke pilarna: ty han hafwer syndat emot HERran.

Här börjar en ny afdelning af denna prophetiska sång. Den handlar om samma straff öfwer Babel.

15. Skrier* öfwer honom allt omkring; han måste gifwa sig; hans grundwalar äro fallne, hans murar äro afbrutne: ty det är HERrans hämnd; hämnens öfwer honom, görer honom likasom han gjort hafwer.† *Uppb. 18: 2. †Ps. 137: 8.

16. Utroter af Babel både den der sår, och den der uppskär, att hwar och en för tyrannens swärd wänder sig till sitt folk, och hwar och en flyr uti sitt land.

I Babel woro folk från många olika länder samlade. propheten ser, huru dessa skola fly hwar och en till sitt folk, för att undgå den Persiske konungens swärd, som här kallas tyrannen.

17. Israel hafwer måst wara en förströdd hjord, hwilken lejonen förskingrat hafwa: först uppåt honom konungen i Assyrien; sedan förderfwade honom NebucadNezar, konungen i Babel.

18. Derföre säger HERren Zebaoth, Israels Gud, alltså: Si, jag skall hemsöka konungen af Babel, och hans land, likasom jag konungen af Assyrien hemsökt hafwer.

Assyrien hade blifwit underkufwadt och Ninive intaget af NebucadNezar.

19. Men Israel skall jag låta komma hem till sin boning igen,* att han skall föda sig i Carmel och Basan; och på Ephraims berg och Gilead skall hans själ mättad warda. *Jer. 29: 10. Dan. 9: 2, 25.

Liknelsen af en hjord warder här bibehållen. Se v. 6.

20. I den tiden, och i de dagar skall man söka efter Israels missgerning, säger HERren; men man skall ingen finna: och Juda synd; och der skall ingen funnen warda: ty jag skall se utöfwer med dem, som jag igen blifwa låter.* *Dan. 9: 24.

Af sådana klara ord kunna wi se, att prophetian i sin högsta mening syftar på wida mer än befrielsen utur den Babyloniska fångenskapen, den syftar på den stora förlossningen genom Messias. Många af Israel hafwa blifwit omwände till Christum, men till större delen är Israels missgerning och Juda synd ännu qwar. Men den skall borttagas, säger Herren, se Rom. 11: 25–32, och då warder af omwända Judar och hedningar ett stort andeligt Israel. Och detta andeliga Israel, som alltid funnits och ännu finnes i Christi kyrka, har syndernas förlåtelse genom tron på Christum, och är utgånget från werlden, som är det andeliga Babel.

21. Drag upp emot det land, som hela werlden trugat hafwer, drag dit upp, och hemsök inbyggarena; förhärja och förspill deras efterkommande, säger HERren, och gör allt det jag dig befallt hafwer.

Uppmaning till konungen i Persien.

22. Det är ett krigsrop i landet, och stor jemmer.

23. Huru går det till, att all werldens hammare* sönderbruten och sönderslagen är? Huru går det till, att Babel ett öde worden är ibland alla hedningar? *Es. 14: 5, 6.

Babel liknas wid en hammare, som hade sönderslagit många andra werldsriken.

24. Jag hafwer gillrat för dig, Babel, derföre är du ock fången, förr än du dess försåg dig; man hafwer råkat uppå dig, och du är gripen: ty du hafwer retat HERran.

Gillrat betyder, att Babel oförmodat skulle falla, såsom då ett djur eller en fågel råkar i ett giller.

25. HERren hafwer upplåtit sin fatabur, och haft fram sin wredes wapen: ty sådant hafwer HERren HERren Zebaoth uti de Chaldeers land beställt.

Fatabur: tyghus, wapenhus. Otaliga och af oräkneliga slag äro Herrans wapen!

26. Kommer hit emot honom, I ifrån ändan, öppner hans kornhus; kaster honom uti en hop, och gifwer honom till spillo, så att der intet qwar blifwer.

Städer liknas wid kornhus, och liken skulle kastas i högar såsom kärfwar i skördeanden.

27. Dräper alla hans barn, hafwer dem ned till att slagtas: we dem, ty dagen är kommen, deras hemsökningstid.

Alla hans barn, grt.: alla hans furstar.

28. Man hörer ett rop af de flyktiga, och af dem, som undsluppne äro utur Babels land: på det de skola förkunna i Zion HERrans wår Guds hämnd och Hans tempels hämnd.* *Jer. 51: 11.

Babylonierna hade förstört Herrans tempel och plågat Hans folk i sin egen wrede och i sitt öfwermod. Såsom hämnden för detta kom öfwer Babel, så kommer den till slut öfwer hela det andeliga Babel. 2 Thess. 1: 6–10.

29. Kaller många emot Babel; belägger honom allt omkring, alla bågskyttar, och låter ingen undslippa; wedergäller honom, såsom han förtjent hafwer, likasom han gjort hafwer, så görer honom igen:* ty han hafwer högmodeligen handlat emot HERran, den helige i Israel. *Uppb. 18: 6.

Icke blott emot Juda folk, utan emot Israels Gud hade Babel försyndat sig. Icke blott emot menniskor, utan emot Christus försynda sig alla de, som förfölja Hans församling. Se Uppb. 18: 6.

30. Derföre skola hans unge män falla uppå hans gator, och alla hans krigsmän förgås på den tiden, säger HERren.

Wid Babels eröfring befallde Cyrus sina krigare att nedhugga alla, som gjorde motstånd på gatorna.

31. Si, du stolte, jag will till dig, säger HERren HERren Zebaoth: ty din dag är kommen, din hemsökningstid.

32. Då skall den stolte störta och falla, så att ingen skall upprätta honom: jag ifatt upptända hans städer med eld, den upptära skall allt det der omkring är.

33. Detta säger HERren Zebaoth: Si, Israels barn samt med Juda barn måste wåld och orätt lida: alla de som dem för fångar bortfört hafwa, de hålla dem, och wilja icke gifwa dem lös.

34. Men deras förlossare är stark, Han heter HERren Zebaoth, Han skall så uträtta deras sak, att han skall göra landet bäfwande, och innebyggarena i Babel darrande.

35. Swärdet skall komma, säger HERren, öfwer de Chaldeer, och öfwer de inbyggare i Babel, och öfwer hans förstar, och öfwer hans wisa.

36. Swärdet skall komma öfwer hans spåmän, att de skola till dårar warda; swärdet skall komma öfwer hans starka, an de skola förtwifla,

37. Swärdet skall komma öfwer hans hästar och wagnar, och till all menigheten, som derinne är, så att de skola warda såsom qwinnor:* swärdet skall komma öfwer hons fatabur, att han skall sköflad warda. *Jer. 51: 30.

38. Torka skall komma öfwer hans watten, att det skall uttorkas: ty det är ett afgudaland, och de trotsa uppå sina stygga afgudar.

Cyrus intog Babylon på det sätt, att han gjorde en graf på ena sidan om staden, och en natt släppte den arm af floden Euphrath, som genom staden, in uti denna graf, så att strömmen flöt utomkring staden, i stället för igenom den, och Cyrus kunde med sin här om natten intåga i den torra flodbädden. Babylonierna hade lemnat öppna de portar, hwarmed eljest gatorna wid floden tillstängdes om natten. Detta war en owäntad torka för denna stad.

39. Derföre skola odjur och stygga fåglar bo derinne, och unga strutsar; och skall aldrig mer besutten warda, eller någon derinne wistas i ewig tid.* *Es. 13: 21, 22; cap. 34: 13, 14. Zeph. 2: 14.

Efter förödelsen hafwa Babels grushögar blifwit tillhåll för många slags wilddjur. Es. 13: 21, 22. Es. 34: 13, 14.

40. Likasom Gud Sodom och Gomorra* samt med deras grannar omstörtat hafwer, säger HERren, att der ingen uti bo skall, eller någon menniska derinne wistas. *1 Mos. 19: 24. Es. 13: 19. Jer. 49: 18.

Se Jer. 49: 18.

41. Si, ett folk kommer nordan efter; många hedningar, och många konungar skola uppresa sig ifrån landets sida.

Med den Persiska hären woro flera underkufwade konungar och deras härar förenade.

42. De hafwa båge och sköld, de äro gruflige och obarmhertige; deras rop är såsom ett dön af hafwet; de rida på häftar, rustade* såsom krigsmän, emot dig, du dotter Babel. *Jer. 6: 23.

43. När konungen i Babel deras rykte hörande warder, då skall honom händer nederfalla: ångest och sorg skall honom uppå komma, likasom en qwinna uti barnsnöd,

44. Si, han kommer upp såsom ett lejon ifrån den stolta Jordan, emot de fasta hyddor: ty jag skall låta honom hasteligen löpa dit; och ho wet hwilken den ynglingen är, den jag emot dem ruska skall? Ty ho är min like, ho will lära mig? Och hwilken är den herden, som emot mig stå kan?* *Job 41: 2. Jer. 49: 19.

Han kommer, nemligen Cyrus. Tillförene propheterades på samma sätt om NebucadNezar, cap. 49: 19, 21. Nu får NebucadNezars rike sin wedergällning genom en annan.

45. Så hörer nu HERrans rådslag,* det Han öfwer Babel hafwer, och Hans tankar, som Han öfwer de inbyggare uti de Chaldeers land hafwer: hwad gäller att wallbarnen skola bortsläpa dem, och förstöra deras boning; *Jer. 49: 20.

Wallbarnen, de swagaste af hären. Se Jer. 49: 20.

46. Och jorden skall bäfwa af det skriet, och skall ibland hedningarna spordt warda, då Babel wunnen warder.

51. Capitel.

Babel förstördt. Prophetian sändes till Babel.

Detta säger HERren: Si, jag skall uppwäcka ett skarpt wäder emot Babel, och emot hans inbyggare, som sig emot mig satt hafwa;

2. Jag skall sända kastare till Babel, hwilka honom kasta skola, och utsopa hans land: dessa skola wara allestädes omkring honom på hans olyckas dag.

Ett skarpt wäder eller storm är en wanlig bild af krig. Men ordet wäder betyder på grundspråket också ande; en skarp, bitter, fiendtlig ande skulle å Herrans wägnar hämnas på Babel. I v. 2 liknas den Persiska hären wid kastare, som med kasteskofwel kasta säd. Så skulle Babels folk blifwa kastadt. Genom kastning skiljes den rena säden från agnarne. Genom stormar och lidanden gör Herren en skiljning i folken; somliga föras till bättring, andra mogna till sin undergång. Christus, den allsmäktige Konungen, har sin kasteskofwel i sin hand och Han skall rensa sin loge. Det stora Babel, hvaraf det gamla war en förebild, blifwer också med sina folk och riken föremål för Hans kastning. Genom Hans styrelse göres en skiljning, under allehanda stormar; hwetet församlas, Han frälsar alla, som wilja frälsas, och agnarna bortblåsas och förgås.

3. Ty hans skyttar skola icke kunna skjuta, och hans wäpnade skola icke kunna wärja sig: så skoner nu icke hans unga män, gifwer all hans här till spillo;* *Jer. 50: 26.

Mot den, som (båge) spänner, spänne skytten sin båge och emot den, som trotsar på sitt harnesk: så [et]c.

4. Så att de slagne ligga uti de Chaldeers land, och de genomstungne på hans gator.

5. Ty Israel och Juda skola icke öfwergifne warda af HERran Zebaoth deras Gud, såsom enkor; ändock deras land hafwer högeligen förbrutit sig uppå den helige i Israel.

Israels folk war icke för alltid af Herran förkastadt, oaktadt sina många missgerningar; och ännu är det icke för alltid förkastadt, fastän det en gång förkastat och korsfäst sin Messias. Se Zach. 12: 10, 11.

6. Flyr utaf Babel,* på det hwar och en må undsätta sin själ; att I icke förgåns uti hans ondska: ty detta är HERrans hämndetid, och Han will betala honom. *Jer. 50: 8. Uppb. 18: 4.

Denna uppmaning syftade icke hufwudsakligen på Judafolket, som war fånget i Babylon, då denna prophetia först fullbordades, utan det är en uppmaning till alla, som wilja frälsas, att med bättring och tro fly från det andeliga Babel, från synden och werlden till Christum och Hans rike (se 2 Cor. 6: 14, 17, 18), och slutligen till alla trogna, att skilja sig ut från det andeliga babel, att de icke med Babel förgås. Uppb. 18: 4.

7. Den gyllene kalken* i Babel, som. all werlden hafwer druckna gjort, är uti HERrans hand: alla hedningar hafwa druckit af hans win, derföre äro hedningarna så galne wordne. *Ps. 75: 9. Jer. 25: 15.

I Babel uppkom afguderiet allraförst. Babel war den första makt, som wille blifwa ett rike, oafhängigt af Gud i himmelen, ett enwåldsrike, som skulle beherrska alla folk och länder. Denna falska anda och dess synder utgingo från Babel till andra folk. Babel föreställes derföre här såsom en bägare i Herrans hand till folkens pröfning. De, som wille, fingo dricka deraf, och de som drucko, blefwo galne; se Uppb. 17: 2, der winet i denna kalk kallas boleris win, och Babylon liknas wid en sköka. Med detta win menas den falska läran, den falska andan, werldsandan, synden och dess lustar, med att sin tjusningskraft. I v. 1 kallas Babel på grundspråket Lebkamai, som betyder hjertat af mina motståndare. Babel är liksom hjertat och medelpunkten af allt afguderi, allt affall ifrån himmelens Gud och af allt motstånd emot Hans rike på jorden. Från detta hjerta flöt det onda blodet, den orena anden till andra folk; utur Babels kalk hafwa folkslagen druckit och blifwit berusade. Det är också Babels kalk, som förorsakar flerfaldig berusning i wåra dagar. Men det är en tröst för alla, som tro på Gud, att den gyllene kalken, hwaraf Babel berömmer sig, är uti Herrans hand!

8. Huru hasteligen är Babel fallen* och sönderslagen: jemrer eder öfwer honom; tager ock salfwa† till hans sår, om han tilläfwentyrs måtte helad warda. *Es. 21: 9. Uppb. 14: 8; cap. 18: 2. †Jer. 46: 11.

Babel behandlas i hela denna prophetia icke blott såsom det österländska dåwarande Babel, utan såsom en bild af ett Babel, som går såsom en wäldig makt genom hela werldshistorien, till dess det träffas utaf den förödelse, som beskrifwes i Uppb. 18.

9. Wi läke Babel; men han will icke läkt warda: så låter nu fara honom, och låt oss hwar och en draga uti sin land: ty hans straff räcker allt upp till himmelen, och sträcker sig upp till skyn.

10. HERren hafwer framhaft wår rättfärdighet: kommer och låter oss förtälja HERrans wår Guds werk i Zion.

Så prisar Guds folk sin Herre och Frälsare efter den stora förlossningen. Se Uppb. 19: 1, 8. Här besjunges den rättfärdighet, hvarmed rättfärdighetens Konung kläder sin brud, som är församlingen, och domen öfwer Babylon bidrager äfwen att framhäfwa Hans rättfärdighet i ljuset. Men redan wid Judarnes befrielse utur den Babyloniska fångenskapen blef Herrans rättfärdighet prisad.

11. Ja, hwässer nu pilarna wäl, och tillreder sköldarna; HERren hafwer uppwäckt konungarnas mod i Meden: ty Hans tankar stå emot Babel, att Han skall förderfwa honom: ty detta är HERrans hämnd, Hans tempels hämnd.

12. Ja, reser nu banér upp på murarna i Babel, skicker wakt, sätter wäktare, beställer håll: ty HERren tänker något, och skall desslikes fullfölja, det Han emot Babels inbyggare talat hafwer.

Håll, d. ä. försåt, bakhåll. Babels förswarsanstalter skulle alla wara förgäfwes.

13. Du som wid stora watten bor, och stora rikedomar hafwer, din ända är kommen, och din girighet är ute.

14. HERren Zebaoth hafwer swurit det wid sin själ: Jag skall uppfylla dig med menniskor, likasom med gräsmaskar, de skola sjunga dig en wisa.

Gräsmaskar, grt.: gräshoppor, en oräknelig här af fiender, som skulle sjunga sin segersång i den intagna staden.

15. Den som jorden genom sin kraft gjort hafwer, och beredde werldens krets genom sin wishet, och himmelen skickligen utsträckte:* *1 Mos. 1: 1, 6. Jer. 10: 12.

16. Då Han dundrar, så warder under himmelen mycket watten, Han uppdrager moln ifrån jordens ända: Han gör ljungeld i regnet, och låter wädret komma utur hemliga rum.* *Ps. 135: 7.

Den som gör dessa mäktiga under, skulle Han icke kunna föra dessa stormar och ljungeldar öfwer dig, du stolta Babel!

17. Alla menniskor äro dårar med sin konst, och alla guldsmeder bestå med skam med sina beläten: ty deras beläten äro bedrägeri, och hafwa icke lif.

Se Es. 44: 9, 11.

18. De äro icke annat än fåfänglighet och förföriska werk: de måste förgås, då de hemsökte warda.

19. Men så är icke Han, som Jacobs del är, utan Han som all ting gör, den är det. och Israel är Hans arfs staf, HERren Zebaoth är Hans namn.

Israel är Hans staf eller mätesnöre. Efter sin plan med sitt rike på jorden regerar Han öfwer folk och länder, likasom då wid arfskiftning en hufwuddel bestämmes först, hwarefter alla underordnade delar måste rätta sig.

20. Du är min hammare och krigswapen, genom dig skall jag slå folk och förderfwa riken:

21. Jag skall slå dina hästar och resenärer, jag skall sönderslå dina wagnar deras förmän.

Babel war Guds hammare och krigswapen på den tid, då denna prophetia förkunnades, men detta kunde icke rädda Babel ifrån att i sinom tid blifwa hemsökt med undergång.

22. Jag skall slå dina män och qwinnor; jag skall slå dina gamla och dina ynglingar; jag skall slå dräng och piga.

23. Jag skall slå din herde och hjord; jag skall slå dina åkermän och ok; jag skall slå dina förstar och herrar.

Ok, grt.: (och hans) par (oxar). Herde och hjord, nemligen konung och folk.

24. Ty jag will wedergälla Babel och alla Chaldeers inbyggare all deras ondska, som de uppå Zion bedrifwit hafwa, för edra ögon, säger HERren.

25. Si, jag skall till dig, du skadliga berg, som hela werlden förderfwat, säger HERren: jag skall sträcka min hand öfwer dig, och wälta dig neder af berget, och göra ett förbrändt berg af dig.

26. Att man af dig hwarken hörnstenar eller grundstenar taga kan: utan ett ewigt öde skall du wara, säger HERren.

Babel kallas du skadliga berg (v. 25) icke i den mening, att det låg på ett berg, ty det låg på slätten wid Euphrath, men dess torn och murar liknas wid berg, och berg är en wanlig bild af mäktiga riken. Det är märkwärdigt, att den stora hög, som anses wara en qwarlefwa af Babels torn, är på öfwerste spetsen betäckt med ett slags glasskorpa, såsom om dess yta råkat i smältning genom en oerhörd ljungeld. Det är nu alldeles bokstafligen ett förbrändt berg.

27. Reser upp banér i landet, blåser med basun ibland hedningarna, ruster hedningarna emot honom, kaller emot honom de konungariken Ararat. Minni och Ascenas, beställer höfwitsmän emot honom, hafwer hästar fram likasom snorrande brömsar.

Ararat betecknar Armenien, se 1 Mos. 8: 4. 2 Kon. 19: 37; Minni ett annan del of Armenien. Ascenas, se 1 Mos. 10: 3, ett folk af Japhets slägte, som äfwen underkufwades af Cyrus och tjente i hans här mot Babel. (Ascenas anses nu af Judiska uttolkare wara Frankrike).

28. Ruster hedningarna emot honom, nemligen konungarna af Meden, samt med deras förstar och herrar, och allt deras wäldes land.

29. Och landet skall bäfwa och förskräckas: förty HERrans tankar wilja fullkomnade warda emot Babel, att Han gör Babels land till ett öde, der ingen uti bo skall.

30. De hjeltar i Babel skola icke töra draga ut till strids, utan blifwa på fästen; deras starkhet är borta, och äro wordne såsom qwinnor:* hans boningar äro upptände, och hans bommar sönderbrutne. *Jer. 50: 37.

31. Här löper den ena om den andra, och det ena budskapet möter det andra, till att kungöra konungen i Babel, att hans stad wunnen är allt intill ändan;

32. Och hamnarna intagna, och sjöarna utbrände, och krigsfolket blödigt wordet.

Då wattnet blifwit afledt utur flodbädden utomkring staden, så blefwo ock de ställen torra, der skepp och båtar lågo. Troligt är, att Cyrus lät sätta dessa i brand tillika med torr säf i sumpar och dammar, för att öka förskräckelsen.

33. Ty detta säger HERren Zebaoth, Israels Gud: Dottren Babel är såsom en tröskloge,* när man derpå tröskar; hennes skördeand warder snart kommande. *Es. 21: 10.

Då en tröskwagn går öfwer säden, så sönderrifwes den, ty korn och halm måste skiljas. Babels nederlag liknas wid tröskningen på en tröskplats. Se Es. 21: 10. Am. 1: 3. Uppb. 14: 15.

34. NebucadNezar, konungen i Babel, hafwer uppfrätit mig, och omstörtat mig: han hafwer gjort ett tomt käril af mig; han hafwer uppslukat mig likasom en drake; han hafwer fyllt sin buk af min kräslighet; han hafwer bortdrifwit mig.

35. Men nu finner sig öfwer Babel den arghet, som uppå mig och mitt kött bedrifwen är, säger inbyggerskan i Zion; och mitt blod öfwer de inbyggare i Chaldeen, säger Jerusalem.

Här införes inbyggerskans i Zion klagan öfwer Babel, och hon tänker på sina lidanden, då hon ser detta straff komma öfwer sina fiender.

36. Derföre säger HERren alltså: Si, jag skall uträtta dig din sak, och hämnas dig; jag skall uttorka hans haf, och förtorka låta hans brunnar.

Här swarar Herren på Zions klagan i v. 34, 35. Uttorkandet af Babels haf och brunnar betyder icke blott, att dess watten skulle afledas, utan dess folk utrotas.

37. Och Babel skall warda till en stenhop, och till en drakaboning, till ett widunder, och till ett hwilande, att der ingen uti bo skall.

Se Jer. 50: 13.

38. De skola allesamman ryta såsom lejon, och ropa likasom de unga lejon.

Såsom lejon och wilddjur ryta af törst, skola Babylonierna jemra sig i sin nöd.

39. Jag skall sätta dem med deras drickande uti hetta, och göra dem druckna, att de skola glade warda, och sofwa en ewig sömn, af hwilken de aldrig uppwakna skola, säger HERren.

Det blef en märkwärdig öfwerensstämmelse med prophetian, att Cyrus intog staden just då Babylonierna firade en stor fest: konung Belsazar höll ett dryckeslag, Dan. 5. Han och hans gäster och wäl många af folket berusade sig af win, somnade och blefwo odugliga till stadens förswar; deras glädje förwandlades i ångest, deras syndiga fröjdebägare blef en wredeskalk från Herran. Så förwandlas snart all syndens fröjd och yrsel i ångest, död och pina.

40. Jag skall nederföra dem likasom lamm till att slagtas; såsom wädrar och bockar.

Se Es. 34: 6.

41. Huru är Sesach* så wunnen, och den beprisade i all werlden så intagen? Huru är Babel så till ett under worden ibland hedningarna? *Jer. 25: 26.

Sesach är ett af Babels hemlighetsfulla namn i prophetian. Se cap. 25: 26.

42. Ett haf ar gånget öfwer Babel, och med dess många böljor är han öfwertäckt.

Ett haf, en öfwerswämning af folk, nemligen af fiendtliga härar.

43. Hans städer äro öfwergifne, och till ett torrt ödeland wordne; till ett land, der ingen uti bor, och der ingen menniska uti wandrar.

44. Ty jag hafwer hemsökt Bel i Babel, och rifwit utur hans hals det han uppswulgit hade; och hedningarne skola icke mer löpa till honom: ty murarne i Babel äro också nederfallne.

45. Drager derut, mitt folk; hwar och en undsätte sin själ, för HERrans grymma wrede.

Propheten skådar nu Babel intaget och förstördt och uppmanar Guds folk att fly undan. Denna uppmaning gäller isynnerhet dem, som qwarblefwo, då Cyrus hade intagit Babel och gaf Judarne lof att återwända hem. Många blefwo qwar; men af prophetian kunde de se, att en ännu större förstörelse skulle öfwergå Babel; ty af Cyrus blef staden icke förstörd. De skulle fly undan ifrån den förutsagda förödelsen; den kom fort tid derefter. Men uppmaningen gäller isynnerhet för alla, som wilja tillhöra Guds folk, att de skola gå ut ifrån det andeliga Babel. Se ock Uppb. 18: 4. Jer. 50: 8.

46. Edert hjerta måtte eljest wekt warda, och uppgifwas för det rykte, som man i landet höra skall; tv uti det ena året skall ett rykte gå, och sedan i andra året också ett rykte om wåld i landet, och en förste skall wara emot den andra.

47. Derföre si, den tid kommer, att jag de afgudar i Babel hemsöka skall, och deras hela land till skam warda skall, och hans slagne derinne ligga skola.

48. Himmel och jord och hwad deruti är skola glädja sig* öfwer Babel, att hans förstörare nordan efter komne äro, säger HERren. *Uppb. 18: 20.

49. Och likasom Babel i Israel de slagna fällt hafwer, alltså skola de slagne i Babel fällde warda uti hela landet

50. Så drager itu eder wäg, I som swärdet undflytt hafwen, och töfwer icke länge; tänker uppå Herran uti fjerran land, och låter Jerusalem ligga eder i hjertat.

Se Ps. 137. Här inskärpes uppmaningen ännu mera, att fly ifrån Babylon, så snart de kunde. Detsamma säger propheten till hwar och en, som bär det christna namnet, men är i syndens fångenskap. Du är döpt till förbund med den treenige Guden och derigenom en medlem af Hans folk; men du har brutit förbundet, du är i fångenskap, i syndens och werldens Babel. Nu uppmanar Christus dig att fly derifrån, att wända om till det andeliga Jerusalem, att wända om till sann gemenskap med Honom; du är i stor fara i Babel, du kan icke räddas, om du qwarblifwer der.

51. Wi woro till skam komne, då wi den försmädelse höra måste, och skammen betäckte wårt ansigte, då de främmande kommo öfwer HERrans hus’ helgedom.

Så klaga de fångna, och på deras klagan swarar Herren i v. 52.

52. Derföre si, den tid kommer, säger HERren, att jag hans afgudar hemsöka skall, och i hela landet skola de dödssåre sucka.

53. Och om Babel uppstege i himmelen, och satte sin makt uti de höga fästen, så skola dock förstörare ifrån mig komma öfwer honom, säger HERren.

Sådan war Babels tanke från början, att bygga ett torn, som skulle räcka upp i himmelen. På detta torn bygges ända till denna dag och är nu det ganska högt, redan stå mänga menniskor på en så swindlande höjd af detta torn att de gerna wille nedstörta Gud från thronen, om de kunde, och sjelfwe wara gudar. Detta torn är Babelsanden i werlden. På tornets spets upphäfwer sig till slut en mäktig konung, en Guds motståndare, 2 Thess. 2: 4, i det Babel, som är hjertat af alla Herrans motståndare, v. 1. Men lika wisst, som det gamla Babel blef ett förbrändt berg, så skall också Babylon, den store, af elden förtäras. Uppb. 18: 8 och cap. 19: 20. Zion har deremot af Herran ett härligt löfte. Det gamla Zion är en förebild af himmelriket, af Christi församling, det rätta Zionsriket. Af Zion går upp Guds härliga sken.

54. Man hörer en röst i Babel, och en stor jemmer uti de Chaldeers land;

55. Ty HERren förderfwar Babel; Han förderfwat honom med så stort skri och rumor, att Hans böljor fräsa liksom Stora watten.

Krigshären liknas wid fräsande böljor.

56. Ty förstöraren är kommen öfwer Babel, hans hjeltar warda gripne, deras bågar warda sönderbrutne; ty hämndens Gud HERren betalar honom.

57. Jag skall göra hans förstar, wisa, herrar, och höfwitsmän och krigsmän druckna, så att de skola sofwa en ewig sömn, der de icke mer af uppwakna skola, säger Konungen, som heter HERren Zebaoth.

Se v. 39.

58. Detta säger HERren Zebaoth: Murarna om den stora Babel skola undergrafne warda, och hans höga portar uppbrännas med eld, att hedningarnas arbete skall fåfängt wara, och uppbrännas hwad folken med möda uppbyggt hafwa.

Se Uppb. 18.

59. Detta är det ord, som propheten Jeremia befallte SeraJa, Neria son, Mahsea sons, då han med Zedekia, Juda konung, drog till Babel, uti fjerde året hans rikes. Och Seraja war en fridsam förste.

60. Och Jeremia skref all den olycka, som öfwer Babel komma skulle, uti en bok, nemligen alla dessa orden, som emot Babel skrifne äro.

61. Och Jeremia sade till Seraja: Då du kommer till Babel, så se till, och läs alla dessa orden;

Dessa prophetior blefwo uppskrifne till tröst och warning för det i Babylon fångna folket, och sändes dit för att der föreläsas för de sörjande Judarne, som trodde på Herrans ord.

62. Och säg: HERre, du hafwer talat emot detta rummet, att du wille förderfwa det, så att ingen skulle bo häruti, hwarken folk eller fä, utan wara till ett ewigt öde.

63. Och när du hafwer utläsit boken, så bind en sten derwid, och kasta henne uti Phrath;

64. Och säg: Alltså skall Babel försänkt warda, och icke uppkomma igen för den olycka, som jag skall öfwer honom komma låta, utan förgås. Allt härtill hafwer Jeremia talat.

Så skulle sjelfwa den bok, som innehöll prophetian om Babels undergång, blifwa en betydelsefull bild af de straffdomars fullbordan, som den förkunnade. En dylik ännu starkare bild af samma förstörelse, se Uppb. 18: 21. En stark Engel tog upp en stor sten, som en qwarnsten, och kastade i hafwet och sade: med sådan hastighet skall förkastad warda den stora staden Babylon, och han skall icke mer warda funnen. Ännu finnes den, men dess undergång är wiss. Wid den sjunkande stenen äro fästade den allwetande och sannfärdige Gudens ord. Fröjda dig, Zion! Går ut ifrån Babel, I Zions barn.

52. Capitel.

Jerusalem templet skinnadt, brändt. Folket dräpet, fånget. Jojachin uppsatt.

Zedekia war ett och tjugu år gammal, då han konung wardt, och regerade i elfwa år i Jerusalem; hans moder hette Hamutal, Jeremia dotter i Libna;* *2 Kon. 24: 18. 2 Chrön. 36: 11. Jer. 37: 1.

2. Och gjorde det HERranom illa behagade, likasom Jojakim gjort hade.

3. Ty HERrans wrede gick öfwer Jerusalem och Juda, till dess Han förkastade dem ifrån sitt ansigte; och Zedekia föll af ifrån konungen i Babel.

Se 2 Kon. 24: 18–20. Det, som skedde, war en följd deraf, att Gud förkastade detta folk för deras synders skull.

4. Men i nionde året af hans rike, på tionde dagen i tionde månaden, som NebucadNezar, konungen i Babel, med all sin här emot Jerusalem, och belade honom, och beskansade honom allt omkring.* *2 Kon. 25: 1. Jer. 39: 1.

5. Och staden war så belagd allt intill elfte året konungs Zedekia.

6. Men på nionde dagen i fjerde månaden fick hungren öfwerhanden i staden; och landsfolket hade icke mer till att äta.

7. Då föll man in i staden, och allt krigsfolket gåfwo flykten, och drogo utur staden om natten, på den wägen åt den porten emellan de twå murar, ut wid konungsörtagården;* men de Chaldeer lågo kring om staden; och desse drogo sin wäg bort åt i marken; *Jer. 39: 4.

8. Då jagade de Chaldeers här efter konungen, och fingo Zedekia satt uti den marken wid Jericho; då förströdde sig all hans här ifrån honom.

Då bröt fienden in i staden, v. 7.

9. Och de togo konungen till fånga, och förde honom upp till konungen af Babel till Riblath, det i Hamath land ligger; han sade en dom öfwer honom.

10. Der lät konungen af Babel dräpa Zedekia barn för hans ögon, och drap alla Juda förstar i Riblath.

11. Men Zedekia lät hon stinga ögonen ut, och lät binda honom med twå kedjor; och konungen af Babel förde honom alltså till Babel, och lade honom uti fängelse, intill dess han blef död.

12. På tionde dagen i femte månaden, hwilket det nittonde året war NebucadNezars, konungens i Babel, kom NebuzarAdan, höfwitsmannen, den alltid war när konungen i Babel, till Jerusalem;

13. Och uppbrände HERrans hus, och konungshuset, och alla hus i Jerusalem; alla stora hus uppbrände han i eld.

14. Och all de Chaldeers här, som med höfwitsmannen war, ref ned alla murarna i Jerusalem allt omkring.

15. Men det fattiga folk och annat folk, som ännu qwar war i staden, och de som till konungen af Babel fallne woro, och det qwarblefna handtwerksfolket förde NebuzarAdan, höfwitsmännen, fångna bort.

16. Och af det fattiga folket i landet lät NebuzarAdan, höfwitsmannen, några blifwa qwar till wingårdsfolk och åkerfolk.

17. Men de kopparstoder, som woro i HERrans hus, och stolarna, och kopparhafwet i HERrans hus slogo de Chaldeer sönder, och förde all kopparen deraf till Babel.

18. Och kittlar, skoflar, knifwar, bäcken, skålar och alla koppartyg, dem man uti gudstjenst plägade bruka, togo de bort.

19. Dertill tog höfwitsmannen bort allt det af guld och silfwer war, i kannor, rökpannor, bäcken, kittlar, ljusstakar, skedar och skålar;

20. De twå stoderna, det ena hafwet, de tolf kopparoxar, som under foten stodo, hwilka konung Salomo hade göra låtit till HERrans hus; kopparen af all denna tygen war öfwermåttan mycken.

21. Men båda stoderna woro hwardera aderton alnar hög, och ett tolf alnars snöre war måttet omkring henne, och war fyra finger tjock, och war ihålig;* *1 Kon. 7: 15.

22. Och stod på hwardera en kopparknapp, fem alnar hög; och gjordar och granatäpplen woro på hwar knappen allt omkring, alltsammans af koppar; och den ena stoden war såsom den andra, granatäpplen också.

23. Och woro granatäpplen deruppå sex och nittio; alla granatäpplen woro hundrade på en gjord allt omkring.

24. Och höfwitsmannen tog den presten Seraja utaf första ordningen, och den presten Zephanja utaf den andra ordningen, och tre dörrwaktare;

25. Och en kamererare utaf staden, som öfwer krigsfolket satt war, och sju män, som när konungen wara måste, hwilka i staden funne wordo; dertill Sopher, den härförsten, den landsfolket mönstra plägade; dertill sextio män af landsfolket, som i staden funne wordo.

26. Dessa tog NebuzarAdan, höfwitsmannen, och förde dem till konungen i Babel i Riblath.

27. Och konungen i Babel slog dem ihjäl i Riblath, det i Hamath land ligger. Alltså wardt Juda bortförd utur sitt land.* *2 Kon. 25: 21.

28. Detta är det folk, som NebucadNezar bortförde, nemligen uti sjunde året, tretusen och tre och tjugu Judar.

29. Men uti adertonde året NebucadNezars, åttahundra och twå och trettio själar utaf Jerusalem.

Se 2 Kon. 25: 1–21.

30. Och i tredje och tjugonde året NebucadNezars förde NebuzarAdan, höfwitsmannen, bort sjuhundra och fem och fyrtio själar af Juda; alla själarna äro fyratusen och femhundra.

Detta skedde således i femte året efter Jerusalems förstöring, och föranleddes genom oroligheter i Judiska landet en tid efter Gedalias mord, och sedan en del of Judarne flytt till Egypten. Det antal, som här nämnes 4,600, måste förstås om hufwudpersoner, så att blott dessa af Babylonierna blefwo räknade enligt de antal, som här, v. 28, 29 och 30, uppgifwas. Dessutom blefwo uti konung NebucadNezars 8:de år 10,000 bortförda, 2 Kon. 24: 12, 14, och i hans 19:de år ett stort antal. 2 Kon. 25: 8, 11. Om man räknar öfwerhufwud 6 personer på hwarje familj, så uppkommer af det här uppgifna talet 4,600 ett antal af 27,600 själar. Desse hörde blott till de tre stammarna: Juda, Benjamin och Levi. Således blef dock den största delen qwar i landet. Men utan tempel, utan konung, utan ledare, utan samfundsanda war blotta mängden intet folk. Folkhopar woro qwar i Judalandet; men hufwudpersonerna och de, som skulle förestå och handhafwa Guds lag, woro [i] Babel, der också Daniel och Hesekiel lefde.

31. Men uti sjunde och trettionde året derefter, att Jojachin, Juda konung, bortförd war, på femte och tjugonde dagen i tolfte månaden, upphof EvilMerodach, konungen i Babel, uti det året, då han konung wardt, Jojachins, Juda konungs, hufwud, och lät honom utur fängelset;

EvilMerodach war NebucadNezars son och efterträdare. Med honom började redan Babels rike att sjunka. Denna befallning af EvilMerodach synes hafwa blifwit gifwen på den 25:te och werkställd på den 27:de dagen. Se 2 Kon. 25: 27.

32. Och talade med honom wänligen, och satte hans stol utöfwer de konungars stolar, som när honom woro i Babel;

33. Och förwandlade honom hans fängelses kläder; och han åt inför honom alltid i sina lifsdagar.

34. Och honom wardt alltid gifwet af konungen i Babel hans uppehälle, såsom honom förskickadt war i all hans lifstid, allt intill hans ända.

Detta capitel innehåller sammanfattande historiska anteckningar för att widare upplysa Jeremia prophetior. De sista verserna hafwa blifwit tillagda af en sednare prophet.

Ände på Propheten Jeremia.