Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Hesekiel

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jeremia Klagowisor
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Propheten Hesekiel
Propheten Daniel  →


[ band II, 556 ]

Propheten Hesekiel.

Emellan år 595 och 536 f. Chr. f.

Inledning.

Namnet Hesekiel betyder Guds starkhet eller Gud skall stärka, och denna prophet war af Herran dertill kallad att trösta och stärka alla fromma af det fångna, sörjande Judafolket, under den första och swåraste tiden af fångenskapen i Babylon. Hans prophetior utgöra wäldiga bestraffningar och warningar, på det folket måtte blifwa förödmjukadt och fördt till bättring, men ännu talrikare äro i dessa prophetior Guds stora löften, som utförligt afmåla, huru Han will stärka förbundet och såsom den starke Guden upprätta sitt rike, deri Han sjelf är Herre och Konung. Redan i namnet är såledeS denna boks innehåll antydt. — Hesekiel war, såsom Jeremias, af presterligt slägte och fördes redan som yngling med Jechonia eller Jojachin till Babel, se 2 Kon. 24: 12. Der bosatte sig wid floden Chebar eller Chaboras i nedra Mesopotamien ett större antal Judar, och bland dessa lärde och werkade han såsom prophet åtminstone i 22 års tid. Dessa Judar woro ibland de bättre och lydigare, ty de underkastade sig Herrans ord, se Jer. 24: 5–7. Hesekiel hade, likasom Jeremia, att kämpa med falska propheter, som tröstade folket med förhoppningar att frid skulle återställas. Under konung Zedekia syntes på en tid, såsom om frid och lugn och ett bättre tillstånd skulle återwända i Jerusalem. De Judar, som blifwit qwar i Judalandet, berömde sig nu, att de höllo fast wid Gud, men de, som lydt Jeremia warning och flyttat till Babel, framställdes såsom trolöse och Jeremia såsom en uppwiglare och förförare. Utan twifwel woro då ibland dessa utwandrade många, som ångrade att de lydt Jeremia ord och önskade honom allt ondt, men Hesekiel tröstade, förmanade och stärkte dem. Han stadfäste Jeremia ord och förutsade med wisshet, att de falska propheter snart skulle komma på skam. Han propheterar om stadens och templets förstörelse, han propheterar skarpare än Jeremia om Herrans straffdomar öfwer både konungen, furstarne och folket. Han propheterar också om befrielsen från fångenskapen. Dessa prophetior utgöra första delen af Hesekiels bok, cap. 124.

Den andra delen innehåller prophetior om 7 hedniska folk, cap. 2532. Under det Hesekiel propheterade om de hedniska folken, predikade Gud sjelf på annat sätt genom den mäktige NebucadNezar, och det dröjde icke länge, innan prophetiorna uppnådde sin första fullbordan genom hans förhärjande krig både mot Judar och hedningar.

Derpå följa 5 capitel: om läroembetet, cap. 33, 34; om Messiæ motståndares undergång, cap. 35; om upprättelsen af Messiæ rike och dess härliga seger i all land, genom det nya förbundet och genom Anden, som lif gifwer, cap. 36, 37.

Derpå följa 2 cap., som i en hufwudsumma innefatta det motstånd och de anfall af fiendtliga makter, som Guds rike måste genomgå, och huru all sådan fiendtlig makt finner sin undergång genom den allsmäktige konungen, cap. 38, 39.

I den sista afdelningen, cap. 4048, innehålles en utförlig prophetisk beskrifning om Jerusalems och ett nytt tempels uppbyggande, om en ny fördelning af landet mellan alla 12 Israels slägter, om gudstjenstens återupprättande i det nya templet, om det blomstrande tillstånd och den rika wälsignelse, som då skola blifwa rådande. En betydlig del af Hesekiels prophetior hafwa ännu icke gått i fullbordan, men wi weta, att en fullständig fullbordan är att wänta, så wisst som Herren lefwer, och att alla ofullbordade prophetior i det Gamla Testamentet äro inneslutna uti det Nya Testamentet och måste betraktas i dess klarare ljus. Det jordiska Jerusalem är en bild af det himmelska, och templet en bild af det nya, det lefwande tempel, det andeliga hus, som uppbygges på den lefwande stenen, hörnstenen Christus, hwilken af menniskor förkastad är, men när Gudi utkorad och kostelig. 1 Petr. 2: 4, 5. Hos Hesekiel, såwäl som hos hwarje Herrans prophet, wisar sig således nedslående och nedrifwande af det som är syndigt och orent, eller swagt och förgängligt, samt uppbyggande och befästande af det sanna, rena, gudomliga; — menniskans eget måste undan, på det Gud sjelf i hennes hjerta och i all werlden må upprätta sitt rike.

[ band II, 557 ]

1. Capitel.

Tre syner om Ordet i Nya Testamentet.

Uti trettionde året, på femte dagen i fjerde månaden, då jag war ibland de fångna wid den elfwen Chebar, öppnade sig himmelen, och Gud wiste mig syner.

I trettionde året efter lagbokens igenfinnande, 2 Kon. 22: 8–11, då Herrans förbund med folket blef förnyadt och påskahögtiden firades heligt efter Herrans lag. 2 Kon. 23: 21. Denna Påskhögtid i konung Josia 18:de år ansågs så wigtig, att man derifrån började en ny tidräkning. Men måhända räknas här dessa 30 år från det Chaldeiska rikets början år 625 f. Chr. f. Den prophetiska syn, som här omtalas, utgjorde Hesekiels inwigning till prophetembetet, genom en härlig uppenbarelse, såsom propheten Esaias fick skåda en gudomlig uppenbarelse och blef till prophetembetet inwigd af Herran sjelf. Es. 6: 1–8. Fjerde månaden efter Påskmånaden motswarar ungefär wår Juli. Chebar eller Chaboras förenar sig med Euphrat wid Charchemisch (Cirsesium).

2. Densamme femte dagen war uti femte året, efter att Jojachin, Juda konung war fången bortförd.

3. Då skedde HERrans ord till Hesekiel, Busi son, prestens, uti de Chaldeers land, wid den elfwen Chebar, der kom HERrans hand öfwer honom.

4. Och jag såg, och si, der kom ett stormwäder nordan efter, med en stor molnsky full med eld, så att det glimmade allt omkring; och midt uti elden war det ganska klart.

Detta stormwäder war ett Andans blåsande från Herrans ansigte, ett tecken till den Allsmäktiges närwarelse. Es. 57: 15, 16. Att stormwinden kom från nordan har afseende derpå, att Herren kom från nordan med sina straffdomar genom Babylonierna. Molnskyn full med eld war samma tecken till Guds närwarelse, som molnstoden i öknen. Det gudomliga majestätet uppenbarade sig härligast i det innersta bländande hwita ljuset, som war omgifwet af ett rödt glödande sken.

5. Och der innan uti war likasom fyra djur; och ett af dem war såsom en menniska.

Ordet djur betyder här, likasom Uppb. 4: 6, underbara lefwande wäsen. Dessa fyra lefwande wäsen, och hwad dertill hörde, utgöra liksom Guds thronwagn, de äro det gudomliga majestätets thronenglar, i hwilka det skapade lifwet uppenbarar sig i sin högsta höjd; de äro personliga andar med den rikaste fullhet af lif och himmelska krafter. De föreställa de första och innersta grundkrafterna och lifslagarna för de skapade tingen, den skapelse, som är Gud närmast och liksom förmedlar lifsströmmarnes flöden från lifwets oändliga ursprung till de öfriga skapade tingen. Och ett af dem m. m., grt: och detta war deras utseende: de hade menniskoliknelse.

6. Och de hade hwardera fyra ansigten och fyra wingar.

Fyra ansigten och fyra wingar uttrycka äfwen att dessa wäsen woro till alla delar lika fullkomligt lefwande.

7. Och deras ben stodo rätt; men deras fötter woro likasom oxfötter, och glimmade såsom glödande koppar;

8. Och hade menniskohänder under deras wingar, på deras fyra sidor; ty de hade alla fyra deras ansigte och deras wingar.

Fötternas skepnad, såwäl som dessa wäsens gestalt i allmänhet, får icke uppfattas så, som då wi se framför oss sådana jordiska ting, utan såsom ljusgestalter, ljusare än de allraljusaste månggestaltade ljusmoln öfwer en klar himmel, Glödande koppar är en liknelse för att tydliggöra det ljusa, glödande skenet af dessa gestalter. Händer och fötter föreställas oss i mångfald, för att wisa, att dessa wäsen icke hafwa tunga tröga kroppar, så att de behöfde wända sig hit eller dit, utan samma andeklarhet och werksamma lifskraft att uträtta hwad som helst genomströmmade dem i lika mått åt alla sidor, såsom från ett moln en eldstråle kan framskjuta lika lätt från den ena sidan, som den andra.

9. Och wingarna woro ju hwar wid annan: och då de gingo, så behöfde de icke wända sig; utan hwart de gingo, gingo de rätt framåt.

10. Deras ansigten på högra sidan af de fyra woro likasom menniskors och lejons; men på wenstra sidan af de fyra woro deras ansigten likasom oxars och örns.* *Uppb. 4: 7.

Händerna föreställde deras werksamhet, fötter och wingar deras rörelse, och deras ansigten deras personlighet, deras natur, deras tankar. Lejon, oxe och örn äro de tre starkaste bland djuren, lejonet bland wilddjuren, oxen bland de tama djuren på marken, och örnen i luften. Med dessa liknelser föreställas dessa himmelska wäsens krafter, och att de äro furstar bland englahärarna eller likasom himmelska urbilder för alla hufwudsakliga lefwande wäsen på jorden, eller de första och närmaste uttrycken af Guds skapelsetankar. Deruti att dessa englawäsen hade mensklig gestalt, antydes också ett nära förhållande till menniskoslägtet.

11. Och deras ansigte och wingar woro ofwantill uträckte, så att ju twå wingar tillsammans slogo, och med twå wingar skylde de sina kroppar.

Det öfre wingparet war utsträkt till att flyga och med det nedre wingparet betäckte de sig. Se 1 Kon. 6: 27.

[ band II, 558 ]12. Hwart de gingo, då gingo de rätt framåt; och de gingo dit som wädret bar, och behöfde icke wända sig, då de gingo.

Wädret betyder anden, se v. 4 och v. 20.

13. Och djuren woro anseendes likasom glödande kol, de der brinna, och likasom bloss emellan djuren: men elden gaf ett glimmande ifrån sig, och utur elden gick ett ljungande.

Och likasom o. s. w., grt.: Denna (nemligen elden) lopp emellan dessa lefwande warelser. Nya blixtrar framkommo oupphörligt.

14. Och djuren lupo hit och dit likasom en ljungeld.

15. Som jag nu så såg dessa djuren, si, då stod der ett hjul på jorden när de fyra djuren, och war anseendes likasom fyra hjul.

Detta hemlighetsfulla hjul war emellan dessa lefwande wäsen och hade sådan gestalt, att det kunde utan föregående wändning röras åt alla håll, åt alla fyra wäderstrecken. Det kan anses såsom en sinnebild både af Guds werldsregering i allmänhet, och isynnerhet af regeringen i nådens rike. Detta hjul står stilla eller löper hastigt efter Guds goda behag. Det är ock ganska märkwärdigt, att himlakropparne i hela werldsaltet, såwäl som solen och jorden, hafwa klotformig, eller hjulformig gestalt och hjulformiga rörelser, ja alla naturens krafter, wärmen, luften, wattnet o. s. w., och äfwen blodet i menniskokroppen, gå i ett beständigt kretslopp.

16. Och de hjulen woro likasom en turkos, och woro alla fyra det ena som det andra; och de woro anseendes likasom ett hjul wore i det andra.

Turkos eller grt. Tharschis betyder sannolikt Chrysolith, en gul blixtrande ädelsten, såsom om man kunde föreställa sig genomskinligt, glödande guld. Detta föreställer den gudomliga lifskraft, som uppehåller och styrer alla werldar och isynnerhet hela det inre styrande lifwet i nådens rike, liksom organismen eller inrättningen af Guds Sons regering i sin församling.

17. När de skulle gå, så kunde de gå på alla fyra sidor, och behöfde icke wända sig, när de gingo.

I Herrans regering äro inga wändningar och intet tillbakagående.

18. Deras lötar och höjd woro förskräckliga, och deras lötar woro fulla med ögon allt omkring på alla fyra hjulen.* *Hes. 10: 12. Zach. 3: 9.

Af dessa hjuls förwånande höjd och omfång förklaras, huru de kunde widröra jorden och thronenglarne liksom uppbära den Allsmäktiges thron. Att de woro fulla af ögon allt omkring, skall lära oss att i Guds styrelse finnes intet ungefär, ingen slump, intet öde, utan allt sker efter Hans allwishets klaraste åskådning och med oändlig beräkning, som är wänd åt alla håll och sträcker sig genom alla werldar, genom alla tider och all ewighet.

19. Och när djuren gingo, så gingo ock hjulen när dem; och då djuren upplyfte sig ifrån jorden, så upplyfte ock hjulen sig.

20. Hwart wädret gick, dit gingo de ock, och hjulen upplyfte sig med dem: ty ett starkt wäder war i hjulen.

21. När de gingo, så gingo desse ock när de stodo, så stodo desse ock: och när de upplyfte sig ifrån jorden, så upplyfte sig ock hjulen när dem: ty ett starkt wäder war i hjulen.

Thronenglarne föreställas således såsom bärande thronen, men det underbara hjulet war mellan deras fötter och rördes efter deras rörelser och styrdes af den Ande, som i dem war, och denna Ande war Herrans Ande, så att det hela rördes efter den Allsmäktiges wilja. De äro således tjensteandar. Ingen philosophi, ingen mensklig skarpsinnighet, har på ett så härligt sätt, som denna syn, framställt föreningen mellan Gud och de skapade tingen, och huru Gud är wida upphöjd öfwer sina skapade werk och tillika i dem närwarande med sin uppehållande och regerande Ande.

22. Men ofwan på djuren war likasom himmelen, såsom en christall, förskräcklig, rätt öfwer dem utsträckt;

23. Så att under himmelen stodo deras wingar, den ena rätt emot den andra; och twå wingar öfwertäckte hwarderas kropp.

Likasom himmelen, d. ä.: likasom ett utbredt himlahwalf; och deröfwer war Herrans härlighet. Så framställes här på ett tydligt sätt den sanningen, att Gud är upphöjd öfwer alla himlars himlar, under det Han tillika är närwarande i de skapade tingen. Liknelsen wid kristall betecknar himlarnes renhet och klarhet och genomskinlighet. Thronenglarne woro icke öfwer, utan under denna himmel. Dermed betecknas både att Gud är oändligen upphöjd öfwer alla skapade wäsen, och att Hans englar såsom tjensteandar icke blott tillhöra himmelen, utan tjena i Hans regering, i allmaktens och nådens rike, med det andehjul, som widrörer jorden med sådan kraft och rörelse, som ingen kan stå emot.

24. Och jag hörde wingarna dåna likasom stora watten, och likasom ett dön den Allsmäktiges, när de gingo, och likasom ett gny af en här: men när de stilla stodo, så läto de wingarna neder.

25. Och när de stilla stodo, och läto wingarna neder, så dundrade i himmelen öfwer dem.

Dånet af wingarna betecknar dessa englawäsens obeskrifliga makt. Dessa krafter werka [ band II, 559 ]stundom förskräckligt, såsom i storm och jordbäfning, o. s. w., ty äfwen i naturen förnimmes dånet af dessa wingar. Men de äro stilla, då Herren bjuder; allt är Honom underdånigt och betäcker för Honom ansigtet af häpnande kärlek. Och wädret och hafwet äro Honom lydige. Då Christus, den ewige Konungen, talar, måste alla andra röster förstummas. Ps. 46: 7. Ps. 76: 9.

26. Och öfwer himmelen, som öfwer dem war, war likasom en saphir, såsom en stol,* och på den stolen satt en, lik en menniska.† *Es. 6: 1. Hes. 10: 1. Uppb. 4: 2. †Dan. 7: 13.

Grt.; Och på den stolens liknelse en liknelse såsom en menniskas utseende. Här beskrifwes sjelfwa thronen närmare och den härlige Konungen synes i menniskogestalt. Propheten fick i andanom skåda Guds enfödde Son, som i tidens fullbordan skulle blifwa menniska, och nu är Han både såsom Gud och förklarad menniska i en person eller såsom Gudamenniskan upphöjd på fadrens högra hand. Här är Konungen både i allmaktens och i nådens rike; här är Han, i hwilken bor hela Gudomens fullhet lekamligen.

27. Och jag såg, och det war såsom ett klart ljus; och innantill war det såsom en eld allt omkring: ifrån hans länder upp och neder såg jag såsom en eld blänka allt omkring.

28. Likasom regnbågen* synes i molnskyn, när regnat hafwer, så blänkte det allt omkring. Detta war HERrans härlighets anseende: och då jag det sett hade, föll jag uppå mitt ansigte, och hörde en tala. *Uppb. 4: 3.

Härlighets anseende, grt.: härlighets liknelses anseende. Så äro elden och regnbågen förenade, så är Gud, som för alla syndiga wäsen är en förtärande eld, en förbundets och kärlekens Gud i Christus Immanuel för den fallna werlden, och uppenbarar sig såsom förbundets Gud genom regnbågens milda, ljufliga färger. Regnbågen är himlaljuset i jordisk gestalt. Den föreställer således föreningen emellan det himmelska och det jordiska i förbundet mellan Gud och menniskan. Och såsom wattnet måste förwandlas och uppstiga i skyn, för att kunna emottaga ljuset och framställa en regnbåge, så måste menniskosjälen genom tron förwandlas och upplyftas från jorden för att emottaga Herrans ljus och upptagas i Hans förbund. Denna syn war för Hesekiel inwigningen till prophetembetet. Guds härlighet, Guds regering öfwer werlden. Guds uppenbarelse och styrelse i Israel och upprättandet af ett himmelrike på jorden genom ett ewigt förbund i enfödde Sonen, som skulle blifwa menniska och försona werlden och upphöjas på härlighetens thron och blifwa Konung ewinnerligen — allt detta skulle i prophetens werksamhet omfattas och framställas både för det fångna Judafolket och för hela Guds församling på jorden i alla tider, till dess alla trogna få skåda Guds härlighet. Att frambära Guds förbund med menniskan i Christo Jesu, genom Evangelii ord, är således en prophets och en Evangelisk lärares höga kall.

2. Capitel.

Propheten sänd. Folket hårdt.

Och Han sade till mig: Du menniskobarn, statt upp* på dina fötter, så will jag tala med dig. *Hes. 3: 24. Dan. 10: 9.

Propheten Hesekiel kallas ofta af Herran sjelf menniskobarn. Guds Son, som uppenbarade sig på thronen såsom menniska, kallar honom så af kärlek, ty Hans lust är med menniskors barn. Ords. 8: 31. Detta ord skulle också påminna propheten om hans ringhet och hålla honom hårdt wid ödmjukheten. Ordet menniskobarn innefattar Guds förbund med menniskors barn, det är en prophetia om menniskones Son, och derom, att menniskors barn i Christo blifwa lefwande Guds barn.

2. Och då Han så talade med mig, kom jag åter till mig igen, och stod upp på mina fötter, och hörde uppå Honom, som talade med mig.

Kom jag åter till mig igen, grt.: kom Anden (nemligen Herrans Ande, cap. 1: 12, 20) i mig och ställde mig på mina fötter. Propheten blef således uppfylld, upplifwad och upplyst af Herrans Ande, och just detta war smörjelsen och inwigningen till det prophetiska embetet.

3. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, jag sänder dig till Israels barn, till det affälliga folket, som ifrån mig fallit hafwa; de med deras fäder hafwa allt intill denna dag brutit mig emot.

4. Men de barn, som jag sänder dig till, äro hårdnackade, och förstockade i hjertat, till dem skall du säga: Detta säger HERren HERren:

5. Ehwad de höra det eller låta det: Det är wäl ett ohörsamt folk, så skola de dock likwäl weta, att en prophet ibland dem är.

Herren låter förkunna sitt ord, antingen menniskan will lyda det och blifwa frälst eller icke. De, som tro och lyda, blifwa frälste, de, som icke tro, äro förtappade; men då ordet är hördt, lägges skulden till deras förtappelse på dem sjelfwa, och då är detta ord ett wittnesbörd emot dem.

6. Och du, menniskobarn, skall icke frukta dig för dem, huru de döma dig; der äro wäl gensträfwige, och hwassa törnen* emot dig, och du bor ibland skorpioner: men du skall icke frukta [ band II, 560 ]dig, huru de döma dig, eller förfära dig för deras trug,† ändock de wäl ett ohörsamt folk äro: *Ps. 58: 10. Mich. 7: 4. †Jer. 1: 817. Hes. 3: 9. Luc. 12: 4. 1 Pet. 3: 14.

7. Utan du skall säga dem mina ord, ehwad de höra det eller låta det: ty det är ett ohörsamt folk.

De onda, af syndens gift genomeldade menniskorna liknas wid skorpioner. Detta betyder det naturliga sinnets fiendtlighet emot Gud och emot Hans ord och emot Hans tjenare, så snart den onda wiljan får hafwa herrawälde i själen. Se Rom. 8: 7.

8. Men du, menniskobarn, hör du hwad jag dig säger, och war icke ohörsam likasom de ett ohörsamt folk äro: Låt upp din mun, och ät* hwad jag dig gifwer. *Uppb. 10: 9.

9. Och jag såg, och si, en hand wardt uträckt till mig, den hade ett sammanwiket bref:

D. ä. en bokrulle.

10. Hwilket hon upplät för mig, och det war beskrifwet utan och innan, och der war uti skrifwet klagan, ack och we.

Med detta ätande föreställes, att propheten skulle i sin själs innersta emottaga och erfara det, som han skulle prophetera, Se Uppb. 10: 9. Såsom det hörer till det nya lifwet, till lifwet i Gud, att man skall hafwa Guds ord till dagligt bröd, så hörer det ännu mera till läroembetet, att själen skall dagligen förtära och lefwa af Guds ord och sjelf erfara och förnimma dess werkningar Se Matth. 12: 34. En sann prophet kände smärta och qwal, då han måste förkunna ack och we; men han war glad då han kunde förkunna ljufliga nådelöften.

3. Capitel.

Prophetens bref, embete.

Och Han sade till mig: Du menniskobarn, ät* hwad för dig är, nemligen detta brefwet, och gack bort och predika Israels hus. *Uppb. 10: 9.

2. Då lät jag min mun upp, och Han gaf mig brefwet till att äta.

3. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, du måste detta brefwet, som jag gifwer dig, äta i ditt lif, och fylla din buk dermed: då åt jag det: och det war i min mun så sött som honung.* *Ps. 19: 11. Ps. 119: 103. Jer. 15: 16.

Att få emottaga sådana höga uppenbarelser från Herran, är ljufligt för ordets tjenare, men förkunnandet ofta åtföljdt af smärta. Så är också sanningen ljuflig för menniskans ande, men bitter för kött och blod, som derigenom måste dö.

4. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, gack bort till Israels hus, och predika dem mina ord:

5. Ty jag sänder dig ju icke till ett folk, som ett främmande mål och okunnig tunga hafwer; utan till Israels hus:

6. Ja, icke till stora folk, som främmande mål och okunnig tunga hafwa, hwilkas ord du icke förstå kan: och om jag än sände dig till dem, så skulle de dock gerna höra dig.

Hedningarne skulle hafwa emottagit ordet, om de fått höra det, likasom Niniviterna af propheten Jona, fastän icke till waraktig bättring; ty hade Gud förutsett, att sann och waraktig bättring skulle hafwa följt, så hade Han redan då sändt ordet till hedningarne.

7. Men Israels hus will icke höra dig, ty de wilja icke höra mig sjelf: förty hela Israels hus hafwer en hård panna och förstockadt hjerta.

8. Men dock hafwer jag gjort ditt ansigte hårdt emot deras ansigte, och din panna emot deras panna.* *Jer. 1: 18. Mich. 3: 8.

9. Ja, jag hafwer gjort din panna så hård som en diamant, och hårdare än en bergklippa: derföre frukta dig icke, och war icke förskräckt* för dem, att de ett sådant ohörsamt folk äro. *Hes. 2: 6. 1 Pet. 3: 14.

Herren gaf åt propheten ett oförskräckt mod att utan menniskofruktan förkunna Hans ord för det hårda, obotfärdiga folket.

10. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, alla mina ord, som jag säger dig, dem fatta med hjerta, och hör med öron;

11. Och gack bort till ditt folks fångar, och predika* dem, och säg till dem: Detta säger HERren HERren, ehwad de höra det eller låta det. *Es. 62: 6.

12. Och ett wäder lyfte mig upp, och jag hörde bakom mig ett dön, likasom af en stor jordbäfning: Wälsignad ware HERrans härlighet i sitt rum.

Ett wäder, grt. anden, nemligen Herrans Ande, som uppfyllde honom, cap. 2: 2. Denna Ande blef också för honom en lofsångsröst. Så snart själen blifwer rätt full af Herrans Ande, så förnimmes en mäktig stämma, hon uppmanas och wille gerna uppmana all werlden till sådant Guds lof: Wälsignad ware Herrans härlighet i sitt rum!

[ band II, 561 ]13. Och jag hörde ett ruskande af djurens wingar, hwilka sig slogo emot hwarannan; och bullret af hjulen, som hardt när dem woro, och dönen utaf en stor jordbäfning.

14. Då lyfte wädret mig upp, och förde mig bort; och jag for bort, och wardt swårligen förfärad: men HERrans hand höll mig fast.

Af Anden fördes propheten från Jerusalem, der han skådade Herrans härlighet, åter till fångarne wid elfwen Chebar i Babels land.

15. Och jag kom till de fångar, som bodde wid den elfwen Chebar i skördetiden, och satte mig när dem, som der sutto,* och blef der med dem i sju dagar ganska sorgfull. *Job 2: 13.

I skördetiden, grt.: Thel abib (axhög), sannolikt namnet på stället, propheten kände djup bedröfwelse, han kände sin ringhet, han kände prophetembetets swåra kall, han kände det motsträfwiga folket och satt fördjupad i tankar och sorg både öfwer syndaskulden och det straff, som kommit öfwer detta folk.

16. Och då de sju dagar framlidne woro, skedde HERrans ord till mig, och sade:

17. Du menniskobarn, jag hafwer satt dig till en wäktare öfwer Israels hus, du skall höra ordet af min mun, och göra dem en förwaring på mina wägnar.* *Hes. 33: 7.

Ur sin tystnad, v. 15, wäcktes nu propheten genom Herrans röst, som närmare underwisade honom hwad han skulle tala. Se Hes. 33: 7.

18. Om jag säger till de ogudaktige: Du måste döden dö, och du förwarar honom icke, och säger honom det icke, att den ogudaktige tager sig wara för sitt ogudaktiga wäsende, på det han må blifwa lefwande, så skall den ogudaktige dö för sina synders skull; men hans blod will jag kräfwa utur din hand.

19. Men om du förwarar den ogudaktige, och han icke omwänder sig ifrån sitt ogudaktiga wäsende och wägar, så skall han för sina synders skull dö; men du hafwer friat din själ.

Om en ordets tjenare icke redligt förkunnar Guds wilja och råd för menniskorna, så är han saker till deras förtappelse, han är en andelig mördare, och de förtappades blod, deras själar skola en gång utkräfwas af hans hand. Förkunnar han ordet redligt, så undgår han denna dom fastän de icke wilja tro på ordet och blifwa frälste.

20. Och om en rättfärdig wänder sig ifrån sin rättfärdighet, och gör det ondt är, så skall jag låta honom stöta sig, så att han måste dö: ty efter du icke hafwer förwarat honom, skall han för sina synders skull dö, och hans rättfärdighet, som han gjort hafwer, skall icke ansedd warda;* men hans blod skall jag äska utur din hand. *Hes. 18: 24; cap. 33: 12, 13.

Då den rättfärdige affaller från Herran, så har han förlorat sin rättfärdighet och dess frukt. Då en rättfärdig sålunda affaller, så lägger Herren någon stötesten i hans wäg, låter honom komma i frestelse, så att han faller allt djupare och förgås i sina synder, om han icke will bättra sig. Så gick det med Pharao, Achab och Judas.

21. Men om du förwarar den rättfärdige, att han icke syndar, och han syndar också icke, så skall han lefwa: ty han hafwer tagit sig der wara före: och du hafwer friat din själ.

22. Och dersammastädes kom HERrans hand öfwer mig, och sade till mig: Statt upp och gack ut i marken, der will jag tala med dig.

23. Och jag stod upp och gick ut i marken, och si, då stod der HERrans härlighet likasom jag henne wid elfwen Chebar sett hade;* och jag föll neder uppå mitt ansigte. *Hes. 1: 3.

24. Och jag wardt wederqwickt, och stod upp på mina fötter;* och Han talade med mig, och sade till mig: Gack och innelyck dig uti ditt hus. *Hes. 2: 2.

I ensamheten på marken, v. 22, och i sitt hus, v. 24, blef propheten af Herran underwisad, styrkt och förberedd till sitt höga kall. Jag wardt wederqwickt, grt.: Anden kom i mig och upprättade mig på mina fötter, cap. 2: 2.

25. Och du, menniskobarn, si, man skall lägga band uppå dig, och binda dig dermed, att du icke skall komma ifrån dem.

Till detta lidande och denna förföljelse för sanningens skull war propheten beredd genom Herrans härlighet, som han förut hade sett. Före Christi lidande skedde förklaringen på Tabor. Före hungren och pröfningen i öknen blef Elias spisad af en engel, och innan Paulus blef kindpustad af en satans engel, hade hans själ warit upplyftad till tredje himmelen, 2 Cor. 12. Då stora lidanden skola öfwergå Christi församling, blifwer den förberedd genom något mäktigt anderop, några underbara werkningar och wittnesbörd om Herrans närwarelse. Prophetens [ band II, 562 ]bundna tillstånd blef nu en bild af folkens fångenskap och af fångenskapens orsak. Folket hade förkastat eller liksom bundit Herrans ord från lång tid tillbaka. Derföre blef nu detta folk fånget eller bundet. Men det är lika obotfärdigt, det will ännu icke lyda, utan de förkasta och binda Herrans ord, ty de binda propheten.

26. Och jag skall låta din tunga låda wid din gom, så att du skall warda en dumme, och icke mer kunna straffa dem; ty det är ett ohörsamt folk.* *Hes. 2: 5.

27. Men när jag talar med dig, så will jag öppna dig munnen, att du till dem säga skall: Detta säger HERren HERren: Den det hörer, han höre det; den det låter, han låte det; ty det är ett ohörsamt folk.* *Hes. 2: 7.

Då ett folk eller en församling icke will höra Herrans ord, så blifwa redlige lärare stundom bortflyttade eller med döden borttagne, eller måste förstummas genom sjukdomar o. s. w., och församlingen får sådana lärare, som de wilja hafwa efter sina egna lustar. 2 Tim. 4: 3.

4. Capitel.

Belägring ritas, propheten sofwer, bröd bakas.

Och du, menniskobarn, tag en tegelsten, den lägg för dig, och utkasta deruppå Jerusalems stad;

2. Och gör en bestallning deromkring, och bygg ett bålwerk derom, och gör en torfwall derom, och gör en här derom, och sätt krigstyg allt deromkring.* *2 Kon. 25: 1.

Under det propheten icke kunde tala, cap. 3: 26, skulle han predika för folket genom dessa tecken. I Babylon war det wanligt att skrifwa och teckna på tegelstenar. Tegelstenar, som tillhört Babels gamla byggnader, finner man ännu i mängd, fulla med inskrifter. Bestallning, d. ä. belägring. Jerusalems belägring blef således tecknad på tegelstenen.

3. Men för dig tag en jernpanna, den låt wara för en jernmur emellan dig och staden, och ställ ditt ansigte emot honom, och belägg honom; det ware Israels hus ett tecken.

Denna föreställda jemmer war ett tecken, att Jerusalems belägring war af Herran beslutad och jernfast; och då propheten wisade Judarna i Babels land detta tecken, rådde i Judalandet en djup syndasäkerhet; ty Zedekia war i förbund med NebucadNezar och hade ännu icke affallit ifrån honom. Propheten förkunnade belägringen genom dessa tecken fyra och ett halft år, innan den började.

4. Du skall ock lägga dig på din, wenstra sida, och Israels hus’ missgerningar ofwanuppå; i så många dagar som du ligger deruppå, så länge skall du ock bära deras missgerningar.

Genom detta beswärliga liggande, såsom under en tung börda, under hwilken han icke kunde wända sig, war propheten nu en bild af det syndiga folket under syndatyngden och syndastraffet.

5. Men jag will göra dig deras missgerningars år till dagatal, nemligen trehundrade och nittio dagar; så länge skall du bära Israels hus missgerningar.

I denna syn och bildliga handling räknades således en dag för ett år. I 390 år hade Israels 10 stammar warit affallna ifrån Herran, ifrån den tid de föllo i afguderi, då Jerobeam inrättade kalftjensten i Bethel och Dan, 1 Kon. 12: 26–33, och merändels hade äfwen Juda rike gjort gemensam sak i dessa synder. Detta affall under Jerobeam skedde år 975 före Christi födelse och derifrån räknadt till något efter Jerusalems förstöring är en affallets tid af 390 år.

6. Och när du detta fullkomnat hafwer, skall du sedan lägga dig uppå din högra sida, och skall bära Juda hus’ missgerningar i fyratio dagar;* ty jag gifwer dig här ock ju en dag för hwart år. *4 Mos. 14: 34.

Dessa 40 åren af Juda hus missgerning, som af propheten afbildades med 40 dagar, räknar man från konung Josia 13:de år, då propheten Jeremia uppträdde och en reformation i folket blef börjad, likaledes till Jerusalems förstöring. Under denna tid försyndade sig folket allramest.

7. Och ställ ditt ansigte och din blotta arm emot det belagda Jerusalem, och prophetera deremot.

8. Och si, jag will lägga band uppå dig, så att du icke skall kunna wända dig af den ena sidan uppå den andra, till dess du hafwer ändat dina beläggningsdagar.

Den bundne propheten är här en bild äfwen af den belägrade stadens beträngda tillstånd.

9. Så tag nu till dig hwete, bjugg, bönor, ärter, hers och hafra, och lägg det alltsammans uti ett fat, och gör dig så många bröd deraf, som dagarna många äro, i hwilka du uppå din sida ligga skall, att du hafwer deraf till att äta i trehundra och nittio dagar;

Dessa 390 dagar skulle också betyda hungersnödens tid under belägringen. Belägringen warade längre, men hungersnöden började icke genast.

10. Så att din mat, som du hwar [ band II, 563 ]dagen äta måste, skall wara tjugu siklar swår; detta skall du äta ifrån den ena tiden till den andra.

En sådan kaka, som skulle räcka för dagen, war således omkring 20 lod, och denna knappa wigt betecknade således, huru stor hungersnöden skulle blifwa under Jerusalems belägring.

11. Wattnet skall du ock dricka efter mått, nemligen sjettedelen af ett hin; och det skall du dricka ifrån den ena tiden till den andra.

12. Bjuggkakor skall du äta, hwilka du för deras ögon wid menniskoträck baka skall.

Sjettedelen af ett hin war ungefär så mycket watten som 12 äggskal fulla, och detta knappa wattenmått med 20 lod bröd om bagen i så lång tid afbildade en förskräcklig nöd, som i Jerusalem skulle uppstå. Icke heller skulle de hafwa något bränsle, utan orenlighet, hwaraf det bröd, som tillagades, fick en oren smak. Detta sista syftar hufwudsakligen på all den orenlighet, för hwilken det fångna folket utsattes bland hedningarne.

13. Och HERren sade: Alltså skola Israels barn äta sitt orena bröd ibland hedningarna,* dit jag dem bortdrifwit hafwer. *Os. 9: 3.

14. Men jag sade: Ack! HERre HERre; si, min själ är ännu aldrig oren worden, ty jag hafwer aldrig ifrån min ungdom allt intill denna tiden ätit af något as, eller det som hafwer rifwet warit, och intet orent kött är någon tid uti min mun kommet.

Se 3 Mos. 11: 24–26. För propheten, som samwetsgrannt hållit sig ren efter lagen, war denna befallning, v. 12, ett stort lidande.

15. Men Han sade till mig: Si, jag will tillåta dig koträck för menniskoträck, der du ditt bröd wid göra skall;

16. Och sade till mig: Du menniskobarn, si, jag skall borttaga bröds uppehälle* i Jerusalem, så att de skola äta bröd efter wigt† och med bekymmer, och dricka watten efter mått med bekymmer; *Hes. 14: 13. †3 Mos. 26: 26.

17. Derföre att det skall fattas både bröd* och watten, och den ene skall sörja med den andra, och försmäkta uti sina missgerningar. *Hes. 5: 17.

Pröfningsbudet, v. 12, förändrades, v. 15. Så kunna de trognas pröfningar genom bönen mildras. Detta eldningsämne, v. 15, är wanligt bland fattiga, likasom äfwen kamelspillning på ökenresor. V. 16, 17 innehålla förklaringen öfwer v. 9–12.

5. Capitel.

Håret rakas, delas. Folkets plågor.

Och du menniskobarn, tag ett swärd, så skarpt som en rakknif, och raka dermed ditt hufwud och ditt skägg;* och tag en wågskål, och skifta håren dermed ifrån hwartannat. *Es. 7: 20.

Så får nu propheten befallning, att på ett annat bildligt sätt för de fångna i Babels land framställa utgången af den förut beskrifna belägringen, att folket skulle nemligen liksom bortrakas från sitt land och fördelas till sin undergång på flera sätt.

2. En tredje part skall du uppbränna i eld midt i staden, då beläggningsdagarna ute äro; andra tredjedelen tag, och slå den med swärd allt omkring; den yttersta tredjedelen kasta uti wädret, att jag må draga ut swärdet efter dem;

3. Men litet deraf tag och bind wid din mantels flik.

Midt i staden, nemligen midt i stadens teckning på tegelstenen. Cap. 4: 1, 2. En tredjedel af folket omkom wid belägringen, en tredjedel föll för swärdsegg, en tredjedel förströddes bland hedningarna, och något litet blef qwar i Judalandet, såsom något litet af håren blef fastbundet wid prophetens mantelflik.

4. Och tag åter något deraf, och kasta det i elden, och bränn det upp i elden, deraf skall en eld utkomma öfwer hela Israels hus.

Den lilla qwarlefwa af folket, som lemnades i landet, fortfor i sina synder. En straffeld upptändes åter, som beskrifwes i Jer. 41 och cap. 42: 2–16.

5. Så säger HERren HERren: Detta är Jerusalem, som jag ibland hedningarna satt hafwer, och land der allt omkring;* *2 Kon. 25: 22.

Jerusalem war liksom satt till en drottning bland folken och blef nu så förnedrad.

6. Men han hafwer omwändt min lag uti en ogudaktig lära, mera än hedningarna, och mina rätter mer än landen, som omkring honom ligga; ty de förkasta min lag, och wilja icke lefwa efter mina rätter.

7. Derföre säger HERren HERren alltså: Efter I större ondska bedrifwen än hedningarna, som omkring eder äro, och icke lefwen efter mina bud, och gören icke efter mina rätter; utan gören efter hedningars sätt, som omkring eder äro;

[ band II, 564 ]8. Derföre säger HERren HERren alltså: Si, jag skall ock till dig, och skall låta gå en dom öfwer dig, att hedningarna skola se deruppå;

9. Och skall göra så med dig, som jag aldrig någon tid gjort hafwer, ej heller härefter göra skall, för all din styggelses skull;

10. Så att i dig skola fäderna äta sina barn,* och barnen sina fäder; och skall låta en sådan dom gå öfwer dig, att alla dina igenlefda skola i alla wäder förströdde warda. *3 Mos. 26: 29. 5 Mos. 28: 53. Klagow. 2: 20. cap. 4: 10.

Hedningarne woro fastare i sin afgudadyrkan, än Israel i sin rena uppenbarade lära; ja, Israel war i afgudadyrkan argare än hedningarna, v. 7. V. 9 wisar, att denna prophetia icke blott syftar på Jerusalems förstöring af Babylonierna, utan också på förstöringen genom Romarne. Se Matth. 24: 21. Marc. 13: 19, der samma ord finnas.

11. Derföre, så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, efter du hafwer med din styggelse och afgudar orenat min helgedom, skall jag ock bortskrapa dig; och mitt öga skall icke skona dig, eller se öfwer med dig.* *Hes. 7: 49; cap. 8: 18.

12. Tredjedelen af dig skall dö af pestilentie, och förgås af hunger; och den andra tredjedelen skall falla för swärd allt omkring dig; och den yttersta tredjedelen skall jag förströ i alla wäder,* och draga ut swärdet efter dem. *Jer. 49: 32.

13. Alltså skall min wrede fullkomnad warda, och min grymhet öfwer dem uträttad warda, att jag skall få en hugnad* öfwer dem; och de skola förnimma, att jag HERren i mitt nit talat hafwer, när jag min grymhet uppå dem uträttat hafwer. *Es. 1: 24.

Herrans hugnad öfwer dem genom straffdomarna är ett uttryck efter menniskosätt, som betecknar, att då menniskan icke will motswara Guds ewiga kärlek och blifwa en hugnad för Hans förbarmande, så blifwer hon föremål för Hans rättfärdighets wrede och wedergälles efter rättfärdighetens fordringar. Hedningarne, som hade sett Judafolkets ogudaktighet, lärde genom dessa straffdomar känna Israels Gud såsom en rättfärdig Gud.

14. Jag skall sätta dig till ett öde och till en försmädelse för alla hedningar, som omkring dig äro, för alla deras ögon, som der fram om gå.

15. Och du skall wara till en försmädelse, hån, exempel och widunder, för alla hedningar, som omkring dig äro, när jag låter rätten gå öfwer dig, med wrede, grymhet och wredeligt straff, det säger jag, HERren.

16. Och när jag onda hungrens pilar ibland dem skjutande warder, hwilka skadliga wara skola, och jag dem utskjuta skall till att förderfwa eder, och låta hungren ju större och större warda öfwer eder, och taga bort ifrån eder bröds uppehälle.* *Hes. 4: 16; cap. 14: 13.

17. Ja, hunger och onda wilddjur* skall jag låta komma ibland eder, de skola göra eder barnlösa; och der skall pestilentie och blod wanka ibland dig; och swärdet skall jag låta komma öfwer dig; jag, HERren, hafwer det sagt. *3 Mos. 16: 22.

Så uppfylldes redan på den tiden en del af prophetian genom Mose. 5 Mos. 32.

6. Capitel.

Afgudadyrkans styggelse, we.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, wänd ditt ansigte åt Israels berg,* och prophetera emot dem; *Hes. 36: 1.

3. Och säg: I Israels berg,* hörer HERrans HERrans ord; detta säger HERren HERren både till berg och högar, både till bäckar och dalar: Si, jag skall låta komma swärdet öfwer eder, och förgöra edra höjder, *Ps. 125: 2.

4. Att edra altaren skola förödde warda,* och edra afgudar sönderslagna; och skall låta ihjälslå edra kroppar inför beläten. *2 Kon. 23: 11, 12.

Dessa altaren på höjderna woro afgudaaltaren. Inför dessa afgudabeläten, som folket dyrkade, skulle de falla.

5. Ja, jag skall fälla Israels barns kroppar inför edra beläten,* och förströ edra ben kring om edra altaren, *3 Mos. 26: 30.

Att deras ben skulle ligga kringströdde omkring deras afgudaaltaren är en åskådlig predikan om sammanhanget mellan synden och straffet.

6. Der I bon, der skola städerna öde warda, och höjderna öde läggas; ty man skall förlägga edra altaren, och göra [ band II, 565 ]dem öde, och sönderslå edra afgudar, och göra dem till intet, och sönderslå edra beläten, och förlägga det I stiktat hafwen.

7. Och de slagne skola ligga ibland eder, att I skolen förnimma, att jag är HERren.

8. Men jag will låta några igen blifwa af eder, de der swärdet undslippa skola bland hedningarna, när jag eder i landen förstrött hafwer.

9. Desamme edra igenblefne skola då tänka uppå mig ibland hedningarna, der de fångne wara måste, när jag förkrossat hafwer deras horiska hjerta, det ifrån mig wiket är, och deras horiska ögon,* som efter deras afgudar sett hafwa; och dem skall ångra den ondska, som de genom all sin styggelse bedrifwit hafwa; *4 Mos. 15: 39.

10. Och skola förnimma, att jag är HERren, och hafwer icke fåfängt talat, att jag sådan olycka skulle göra dem.

Så skulle straffet werka helsosamt på somliga hjertan under fångenskapen.

11. Detta säger HERren HERren: Slå dina händer samman, och stampa med dina fötter, och säg we öfwer all den ondskas styggelse i Israels hus, för hwilkas skull de genom swärd, hunger och pestilentie falla måste.

12. Den som långt borta är, han skall dö af pestilentie, och den hardt när är, han skall falla genom swärd: men den som öfwerblifwer och derföre förwarad är, han skall dö af hunger: alltså skall jag fullkomna min grymhet ibland dem:

13. Att I förnimma skolen, att jag ar HERren, när deras slagne skola ligga ibland deras afgudar omkring deras altaren, på alla högar, och på alla berg, och under alla gröna träd,* och under alla tjocka ekar, i hwilka rum de åt allahanda afgudar sött rökoffer gjort hafwa. *2 Kon. 17: 10.

14. Jag skall utsträcka min hand emot dem, och göra landet tomt och öde, allt ifrån öknen intill Diblath,* ehwar de bo; och de skola förnimma, att jag är HERren. *Jer. 48: 22.

Guds wrede är en werkan af Hans kärlek och förbarmande. Af kärlek är Han rättfärdig och helig och kan icke lemna någon synd ostraffad. Blott då kan Han förlåta och förbarma sig, när menniskan emottager försoningens kärlek och blifwer rättfärdig i Medlaren och Försonaren. All denna nöd hade till ändamål, att förkrossa och hela så många i Israel, som wille frälsas.

7. Capitel.

Mot Guds dom ingen hjelp.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, detta säger HERren HERren om Israels land: Änden kommer, änden kommer öfwer alla fyra landets ändar.

3. Nu kommer änden öfwer dig: ty jag skall sända min grymhet öfwer dig, och skall döma dig, såsom du förtjent hafwer, och skall gifwa dig hwad all din styggelse tillhörer.

4. Mitt öga skall icke skona dig, eller se öfwer med dig; utan jag skall gifwa dig, såsom du förtjent hafwer, och dina styggelser skola komma ibland dig, att I förnimma skolen, att jag är HERren.

Dina styggelser skola komma ibland dig. Syndastraffen äro sjelfwa synderna, som komma igen, — fasansfulla gengångare.

5. Detta säger HERren HERren: Si, en olycka kommer efter den andra.

6. Änden kommer, änden kommer, han stöter uppå dig; si, han kommer:

7. Han går allaredan upp, och kommer fram öfwer dig, du landets inbyggare: tiden kommer; jemmerdagen är hardt när, då intet sjungande på bergen är.

Anden kommer, nemligen rikets undergång. Jerusalems förstöring inträffade under skördetiden, då eljest sång hördes öfwer berg och dalar.

8. Nu will jag snarligen gjuta min grymhet öfwer dig, och fullkomna min wrede uppå dig, och döma dig, såsom du förtjent hafwer, och gifwa dig hwad att din styggelse tillhörer.

9. Mitt öga skall icke skona dig, eller se öfwer med dig; utan jag skall gifwa dig, såsom du förtjent hafwer, och dina styggelser skola komma ibland dig, att I förnimma skolen, att jag är HERren, som eder slår.

10. Si, dagen, si, han kommer, han kommer fram: riset blomstras, och den stolte grönskas.

Riset war Babels rike. Den stolte war Babels konung och krigshär.

[ band II, 566 ]11. Tyrannen hafwer upprest sig till ett ris öfwer de ogudaktiga; så intet af dem eller af deras folk, eller af deras hop skall någon tröst få.

12. Derföre kommer tiden, dagen nalkas, köparen fröjde sig icke, och säljaren sörje icke: ty wreden kommer öfwer alla deras rikedomar.

13. Derföre skall säljaren icke mer sköta om sitt sålda gods, ty den som lefwer, han skall hafwa det: förty prophetian om att deras rikedom skall icke tillbaka gå: derföre förhärde sig ingen i sin missgerning, genom sina rikedomar.

Snart skulle det blifwa slut med all fröjd öfwer jordisk winning, v. 12. Säljaren kunde lcke, såsom eljest wid jubelåret, få igen sin försålda egendom, v. 13. Då Herren hemsöker, hjelper icke en gång Pharaos makt och rikedom. Detsamma gäller i alla tider om säkra syndare, som älska sina rikedomar och icke fråga efter Gud. Luc. 12: 16–21.

14. Låter man blåsa i basunen och tillreda all ting, der warder dock ingen till slags utdragande: ty min grymhet går öfwer allt hans folk.

15. Ute på gatorna går swärdet, i husen går pestilentie och hunger: den på marken är, han måste dö genom swärd; men den i staden är, honom skall hunger och pestilentie uppfräta.

16. Och de som undfly af dem, de måste wara på bergen, och likasom dufwor* i dalarna, hwilka alla tillsammans qwida, hwar och en för sin missgernings skull. *Es. 38: 14.

Hungren är i sig sjelf en obeskriflig pina, då den uppnår en hög grad, och derigenom uppstå äfwen swåra förödande farsoter, såsom dödliga pilar. Se cap. 5: 16.

17. Alla händer skola nederfalla,* och alla knän skola wara ostadiga som watten. *Es. 13: 7. Jer. 6: 24.

Händer och knän skola darra af förskräckelse.

18. Och de skola kläda sig i säckar, och med fruktan öfwergjutne warda, och alla ansigten jemmerligen utse, och alla hufwuden skola kullot warda. * *Es. 3: 17; cap. 15: 2, 3. Jer. 48: 37.

Den djupaste sorg skall blifwa rådande bland alla. — Kullot, skallig.

19. De skola kasta sitt silfwer ut uppå gatorna, och sitt guld akta såsom träck: ty deras silfwer och guld skall icke kunna hjelpa dem på HERrans wredes dag;* och skola dock icke kunna mätta sin själ deraf, eller fylla sin buk deraf; ty det hafwer warit dem en förargelse till deras missgerningar. *Ordspr. 11: 4. Zeph. 1: 18.

Äfwen för penningar kunde de icke få bröd till att uppehålla lifwet. De lära då att inse, huru dåraktigt det är att förtrösta på rikedomar och glömma Gud i himmelen. De wredgas då öfwer rikedomen såsom en snara eller en förförande afgud, som bidragit till deras syndasäkerhet och deras stora elände och bragt dem i större fara att af fienderna dödas.

20. Af sina ädla klenodier, der de högfärd med bedrefwo, hafwa de sin grufwelses och styggelses beläte gjort; derföre skall jag göra dem det till orenlighet:

21. Och skall gifwa det åt främmande i händer, att de det bortröfwa skola, och åt de ogudaktiga på jorden till ett byte att de skola ohelga det.

Sitt guld hade de anwändt till afgudabeläten och dermed förenat sig, och nu fördes de i fångenskap bland hedningarna och utsattes för all orenhet emot lagen.

22. Jag skall wända mitt ansigte derifrån att de ju min skatt wäl ohelga skola; ja, röfware skola komma deröfwer och ohelga det.

Herren wände sitt ansigte ifrån Judarna och ifrån sitt tempel och tillät, att hedningarna ohelgade och förstörde det.

23. Gör en gård omkring dem: ty landet ar fullt med blodskulder, och staden full med öfwerwåld.

Gör en gård omkring dem, grt.: Gör kedjor! nemligen till tecken af den fångenskap, som snart skulle komma för landets synders skull. Häruti ligger en djup allmän sanning: hwarje synd, som en menniska begår, blifwer en kedja, hwarmed själen bindes starkare, än den war bunden förut. För menniskan synas synderna ofta Ijufliga, men inför Herran äro de kedjor, orena, hårda band på menniskosjälen.

24. Så skall jag låta komma de argaste ibland hedningarna, att de skola taga deras hus in; och skall göra en ända på de wäldigas högfärd, och ohelga deras kyrkor.

Deras kyrkor, grt: deras helgedomar; hwad de ansågo för sitt högsta och bästa, deras rikedomar, deras hem, deras afgudar och afgudahus.

25. Uppryckaren kommer, så skola de frid söka, och han skall icke wara der.

26. En olycka skall komma efter den andra, ett rykte öfwer det andra: så skola de då söka en syn när propheten; [ band II, 567 ]men der skall hwarken lagen mer wara när presten, eller råd när de gamla.* *Jer. 18: 18.

27. Konungen skall wara bedröfwad, och förstarna skola sorgeligen klädde wara, och folkens händer i landet skola förtwiflade wara: jag skall så ställa mig med dem, såsom de lefwat hafwa, och skall döma dem, såsom de förtjent hafwa, att de skola förnimma, att jag är HERren.

Förut hafwa de låtit Herrans propheter ropa förgäfwes; förgäfwes söka de nu i nöden råd och tröst hos sina falska propheter. Redan här i tiden får menniskan uppskära, hwad hon sått hafwer; hwarje synd är ett sädeskorn, som, då icke bättring sker, wäxer och bär frukt, hwaraf en del mognar och bär frukt redan i det jordiska lifwet.

8. Capitel.

Fyra styggelser. Deras straff.

Och det begaf sig uti sjette året, på femte dagen i sjette månaden, att jag satt i mitt hus, och de äldste af Juda sutto för mig: der föll HERrans HERrans hand öfwer mig.

Detta sjette år räknas från Jojachins bortförande i fångenskapen. Se cap. 1: 2.

2. Och si, jag såg, att hwad som nedanför Hans länder war, det war likasom en eld; men ofwan Hans länder war det ganska klart.* *Hes. 1: 427.

3. Och Han räckte ut likasom en hand, och fattade mig i mitt hufwudhår: så upptog mig ett wäder* emellan himmel och jord, och förde mig till Jerusalem uti en Guds syn till den innersta dörren, som norrut är, der ett beläte stod husherren till förtret. *Hes. 3: 12.

I denna syn, som war den andra, hwilken propheten fick skåda, uppenbarade sig Guds härlighet på nytt för honom. Genom dessa uppenbarelser af Herrans härlighet äfwen i Babels land fick propheten och folket den tydligaste försäkran, att Herren är närwarande öfwer allt och hjelper alla, som Honom söka. Men i denna syn blef han också försatt till Jerusalem, för att der se de afgudiska styggelser, som bedrefwos. Wid dörren af den inre förgården mot norr stod ett afgudabeläte. Herren sjelf war husherre i sitt tempel och Honom till trots uppsattes en afgudabild. Se 2 Kon. 21: 4, 5. Honom till fönstret stod det der; ty Gud är en nitälskande Gud.

4. Och si, der war Israels Guds härlighet, likasom jag henne tillförene sett hade i marken.* *Hes. 3: 23.

Om Guds härlighets uppenbarelse, se cap. 1 och cap. 3: 23.

5. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, lyft dina ögon upp norrut: och då jag upplyfte mina ögon norrut, si, då stod det förtretliga belätet norrut wid altareporten, der man ingår.

Den norra porten af den inre förgården kallades altarporten; ty den war midtför den norra sidan af altaret. Der stod belätet inuti förgården.

6. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, ser du ock, hwad desse göra? Nemligen den stora styggelsen, som Israels hus här gör, att de ju skola drifwa mig långt ifrån min helgedom: men du skall ännu se större styggelser.

Gud och afgudarne, Christus och Belial, kunna icke förlikas. Då menniskan uppsätter någon synd såsom en afgud i sitt hjerta, så drifwer hon Guds Anda bort ifrån sig. Då uti ett kyrka otro och synd blifwa rådande, så drifwer man dermed Herran bort ifrån Hans helgebom.

7. Och Han hade mig intill gårdens port, och jag såg, och si, der war ett hål på wäggen.

8. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, bryt igenom wäggen: och som jag bröt igenom wäggen si, då war der en dörr.

9. Och Han sade till mig: Gack der in, och se de slemma styggelser, som de här göra.

10. Och då jag kom in och såg till, si, då woro der allahanda beläten, matkars och djurs, alltsammans styggelse, och allahanda Israels hus afgudar, allestäds omkring wäggarna gjorda;

11. För hwilka stodo sjuttio män af de äldsta i Israels hus, och Jaasanja, Saphans son, stod också ibland dem; och hwardera hade sitt rökwerk i handen, och ett tjockt damm gick upp af rökwerket.

Allt detta föreställes uti en syn, v. 3. Öppningen war ett litet fönster, som propheten (i synen) utwidgar och kommer till en dörr, som förde honom in uti en sal, der han fick se alla dessa wederstyggliga afgudagestalter och de äldste, som rökte för dem. I Egypten tillbeddes och dyrkades allehanda djur, och detta afguderi bedrefs nu i hemlighet i Guds tempelgård af de förnämsta i folket. Dessa förnäma nämnas icke, såsom om deras själar hade högre wärde än andra menniskors, men de göra mera ondt med sitt förföriska exempel, emedan de hafwa stort anseende. Från de högre till de lägre sprider sig förderfwet fort, såsom brusande watten från höjderna.

[ band II, 568 ]12. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, ser du hwad de äldste af Israels hus göra i mörkret, hwar och en i sin skönaste kammare? Ty de säga: HERren ser oss icke, utan HERren hafwer öfwergifwit landet.* *Hes. 9: 9.

Dessa afgudakamrar woro smyckade. Gerna utsmyckar menniskan sina synder. Den tanken, att Herren icke ser, då man syndar, eller att Han icke aktar derpå, är en werkan af otrons och syndens herrawälde.

13. Och Hon sade till mig: Du skall ännu se större styggelser, som de göra.

14. Och Han hade mig in till den porten på HERrans hus, som nordan till är; och si, der sutto qwinnor, som begreto Thammus.

Detta war porten till den yttre förgården. Thammus är det Syriska namnet på den afgud, som i Phenicien kallades Adonis. Denna afgudadyrkan medförde stora frestelser till otukt och sedeförderf. Adonis föreställdes såsom en skön yngling; ursprungligen war han en bild af solen och solåret och den alstrande naturkraften. Man begret hans död och firade en glädjefest, att han åter kom till lif. Detta betydde, att naturen är likasom död om wintern och återupplifwas om wåren. Judarne hade således infört olila afguderi ifrån flera olika hedniska länder.

15. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, ser du detta? Men du skall ännu större styggelser se, än dessa äro.

16. Och Han hade mig in uti inre gården åt HERrans hus: och si, för dörren åt HERrans tempel, emellan förhuset och altaret, woro fem och tjugu män, som hade wändt sin rygg åt HERrans tempel, och ansigtet österut, och tillbådo emot solens uppgång.

17. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, ser du detta? Är detta för Juda hus en ringa ting, att de här alla sådana styggelser göra, efter de dock eljest öfwer allt landet öfwerwåld och orätt bedrifwa, och fara till och reta mig: och si, de hålla en löfqwist för näsan.

18. Derföre skall jag ock handla emot dem med grymhet, och mitt öga skall hwarken skona dem, eller öfwerse med dem:* och om de än ropa med hög röst för mina öron, så will jag dock icke höra dem.† *Hes. 5: 11; cap. 7: 49; cap. 9: 10. †Ords. 1: 28. Es. 1: 15. Jer. 11: 11.

Solen dyrkades såsom en afgud bland alla hedningar under många olika namn. I denna dyrkan wisade dessa män ett uppenbart förakt för Herran, emedan de wände ryggen till templets ingång och ansigtet mot den uppgående solen. Wid denna soldyrkan war det en sed, att i handen hafwa en qwast af wissa örter, för hwilka man trodde, att de orena andarne flydde. Orden kunna ock betyda: de föra bränsle till den wredeseld, som skall öfwergå dem. Då nu både de äldsta i folket och presterna samt qwinnorna, woro nedsjunkna i afguderi, så war alltså hela folket förderfwadt, dess straff war beslutadt och inga bönerop kunde afwända det; ty Herren förutsåg, att folket, äfwen om de bådo med hög röst, dock icke skulle bedja med bättringsrop.

9. Capitel.

Gudfruktiga tecknas. Ogudaktiga dräpas

Och Han ropade med hög röst för mina öron, och sade: Det är förhanden, att staden skall hemsökt warda, och hwar och en hafwe ett mordwapen i sin hand.

Såsom i föregående cap. propheten beskrifwer i en syn, huru Herren wisade honom folkets synder, så beskrifwer han här den syn, hwaruti han fick se straffet, hwarmed Herren wille hemsöka detta folk. Han, nemligen Herren, ropade i den inre tempelgården. Hans straffande tjenare framkallas, och Han gifwer dem sin befallning.

2. Och si, der kommo sex män på wägen ifrån öfra porten, som norrut är, och hwar och en hade ett skadligt wapen i sin hand: men der war en ibland dem, som hade linnekläder uppå, och ett skriftyg wid sin sida, och de gingo in och trädde intill kopparaltaret.

Den sjunde war klädd i presterliga kläder, 3 Mos. 16: 4. Härmed föreställes den himmelske Öfwerstepresten och Konungen eller Riksförwaltaren, som bestämmer öfwer lif och död. Joh. 10: 28. Uppb. 1: 18; cap. 7: 2, 3.

3. Och Israels Guds härlighet steg. upp ifrån Cherub, öfwer hwilken hon war, intill huströskelen, och ropade till honom som linnekläden på hade, och skriftyget wid sin sida.

Herrans härlighet war förut öfwer de fyra Cherubim, eller den englathron, som kallas Cherub, emedan den utgjorde en enhet. Nu talar Herren utur sin härlighets sken från, ingången till templet. (Ännu äro skriftygen i Österlanden så beskaffade, att de bäras wid sidan, fästade wid gördelen.)

4. Och HERren sade till honom: Gack igenom Jerusalems stad, och teckna* de män i ännet med ett tecken, som sucka och jemra sig öfwer den styggelse, som derinne sker. *2 Mos. 12: 23. Uppb. 7: 3.

[ band II, 569 ]Denna befallning är ganska mild och ljuflig för alla, som icke äro så långt komna uti det onda, att de äro alldeles likgiltiga. De män, som skola tecknas och således skonas, kallas icke här rättfärdiga och fromma; utan äfwen alla de, som sörjde öfwer synden, såwäl öfwer sina egna, som öfwer hela folkets styggelser, skulle tecknas och skonas. Redan den, som känner och sörjer öfwer synden, är fattad af Guds nåd och står under Hans särskilda barmhertiga herdawård, och somliga af de sålunda sörjande äro redan Guds barn, fastän de icke åtnjuta någon känbar tröst eller trosfrimodighet. Detta tecken föreställde förbundstecknet, såsom wid utgången utur Egypten Påskalammets blod sattes till tecken på Israeliternas dörrträd.

5. Men till de andra sade Han, mig åhörande: Går efter dessa igenom staden, och står derinne; edra ögon skola ingen skona, eller med någon öfwerse.

6. Slår både gamla, ynglingar, jungfrur, barn och qwinnor till döds; men de som tecknet hafwa på sig, ingen af dem skolen I wederkomma; begynner först uppå min helgedom;* och de begynte uppå de gamla män, som för huset woro. *Jer. 25: 29. 1 Pet. 4: 17.

7. Och Han sade till dem: Ohelger huset, och görer gårdarna fulla med döda kroppar; går här ut; och de gingo ut, och slogo i staden.

Äfwen Herrans helgedom skonas icke, då folket är affallet, helgedomen oskärad och straffdomen bestämd.

8. Och då de utslagit hade, war jag ännu qwarblifwen; och jag föll på mitt ansigte, ropade, och sade: Ack! HERre, HERre, will du då förgöra alla de qwarlefda i Israel, att du så utgjuter din wrede öfwer Jerusalem.

9. Och Han sade till mig: Israels hus och Juda hus missgerning är allt för stor; det är icke annat än öfwerwåld och orätt i landet och i staden; ty de säga: HERren hafwer öfwergifwit landet, och HERren ser oss icke.* *Hes. 7: 23; cap. 8: 12.

På prophetens bön och klagan, v. 8, swarar Herren, v. 9, och förklarar uttryckligen orsaken till den dom, som hade skett.

10. Derföre skall mitt öga ock icke skona,* och ingen nåd bewisa; utan jag skall göra med dem, som de förtjent hafwa. *Hes. 8: 18.

11. Och si, den mannen, som linnekläden uppå hade och skriftygen wid sin sida, swarade och sade: Jag hafwer gjort såsom du mig budit hafwer.

Denna märkwärdiga syn är outsägligt skön, ehuru förskräcklig för alla, som qwarblifwa i synden. Hwaruti bestod detta tecken, som sattes på deras anleten, hwilka skulle skonas? Detta tecken heter på grundspråket Tav. Detta är också namnet på den sista bokstafwen i det Hebreiska alphabetet. Denna bokstaf hade fordom gestalten af ett kors. Herrans befallning, v. 4, lyder då således: teckna de män i ännet med (ett Tav eller med) ett kors, och så hade man i denna teckning korstecknet, såsom en förebild af Christi försoningsdöd. Den himmelske Öfwerstepresten tillämpade alltså kraften och werkningen af sin död på korset äfwen på alla i Gamla Testamentet, hwilka trodde på Herrans ord och löften, ehuru försoningsdöden på korset ännu icke war skedd. I det Nya Testamentet är det just korset i själens anlete, som är förbundstecknet, och alla, som emottaga detta tecken, blifwa frälste från sina synder och från den ewiga döden. Och i allmänna hemsökelser hafwa straffets redskap, alla de tjenare, som Herren begagnar såsom straffets redskap, en bestämd befallning från den himmelske Konungen, att skona dem, som hafwa detta tecken. Dessa äro nemligen inneslutna och omhägnade af Herrans wård och wakt. Men om de ock måste deltaga i sådana allmänna lidanden eller hädankallas genom döden af hunger, krig eller pestilens o. s. w. såsom mängden, så äro de äfwen derwid särskilt under Guds wård. Fly till korset, håll dig fast derwid, låt korset blifwa outplånligt inskrifwet i din själ, så är du frälst från alla fiender. Om något korstecken, som menniskorna sjelfwe skola göra, talar Skriften aldrig. Detta tecken tecknade Herren sjelf genom sitt sändebud.

10. Capitel.

Glöd strös. Herrans härlighet.

Och jag såg, och si, på himmelen ofwan Cherubims hufwud war likasom en saphir, och ofwanpå honom war likasom en stol.

Se cap. 1.

2. Och Han sade till den mannen i linnekläden: Gack in emellan hjulen under Cherub, och tag händerna fulla med glödande kol, som emellan Cherubim äro, och strö dem öfwer staden; och han gick in, så att jag såg, då han der ingick.

3. Men Cherubim stodo på högra sidan i huset, och gården wardt innantill full med töcken.* *1 Kon. 8: 10. Es. 6: 4.

Se Uppb. 8: 1–5. En Herrans eld strös öfwer staden, och derpå följer stadens undergång. Herrans eld är en renings- och luttringseld; dess första werkan är att utbränna det, som syndigt och orent är. För de fromma, för dem, som emottaga Guds Ande, blifwer Herrans eld en renande, luttrande, stärkande, lifgifwande nådeseld; för Herrans motståndare werkar denna eld [ band II, 570 ]brännmärkande, förhärdande och förstörande. I eld uppenbarar sig Guds nåd och i en annan eld uppenbarar sig Hans wrede. Om töcknet, se 1 Kon. 8: 10 och Es. 6: 4.

4. Och HERrans härlighet reste sig upp af Cherub allt intill huströskelen, och huset wardt fullt med töcken, och gården full med sken af HERrans härlighet.

5. Och man hörde wingarna af Cherubim dåna allt ut uppå gården, likasom allsmäktig Guds röst, då Han talar.

6. Och då Han hade bjudit mannen i de linnekläden, och sagt: Tag eld emellan hjulen under Cherubim; gick han derin, och trädde intill hjulet.

7. Och Cherub räckte ut sin hand emellan Cherubim till elden, som war emellan Cherubim, tog deraf, och fick mannen i linnekläden i händerna; han tog derwid, och gick ut.

Att Cherubim uttaga och utlemna elden till straffet, betecknar det oupplösliga sammanhanget emedan allmaktens och nådens rike. Det som skall ske i nåderiket, i Christi kyrka och församling, det uträttar Christus och dertill medwerka de krafter, som Gud anwänder i sin werldsstyrelse.

8. Och det syntes på Cherubim likasom en menniskas hand under deras wingar.* *Hes. 1: 8.

9. Och jag såg, och si: fyra hjul stodo när Cherubim, wid hwar Cherub ett hjul; och hjulen woro uppå seendes likasom en turkos.* *Hes. 1: 15, 16.

Se cap. 1: 16.

10. Och woro alla fyra, det ena såsom det andra, likasom ett hjul hade warit uti det andra.

11. När ett af dem gick, så gingo de alla fyra, och de behöfde icke wända sig, när de gingo: utan hwart det främsta gick, dit gingo de efter, och behöfde icke wända sig;

12. Samt med deras hela kropp, rygg, händer och wingar; och hjulen woro fulla med ögon allt omkring på alla fyra hjulen.* *Hes. 1: 18.

Se cap. 1: 15. Ögonen beteckna, att dessa andewäsen woro helt och hållet förstånd och tanke, med ett klart genomskådande och öfwerskådande af all ting. De kunna ock afbilda Guds allwetenhet och allwishet i hela skapelsen och uppehållelsen, och att Hans öga är öfwerallt närwarande. Ps. 139.

13. Och han kallade hjulen klot, så att jag det hörde.

Grt.: Galgal, betyder hjul, klot och äfwen windhwirfwel. Att alla werldskroppar hafwa gestalten af klot är också att märka, ehuru wi aldrig kunna fatta Gudomens eller skapelsens hemligheter. Ordet Galgal eller klot betyder äfwen wänd, rulla, och innebär befallning till oupphörlig rörelse.

14. Så woro der ock fyra ansigten; det första ansigtet war en Cherub; det andra war en menniska; det tredje ett lejon; det fjerde en örn.* *Hes. 1: 5.

15. Och Cherubim swäfwade i höjden; det är rätt detsamma djuret, som jag såg wid den elfwen Chebar.* *Hes. 1: 3.

16. När Cherubim gingo, så gingo ock hjulen när dem; och då Cherubim fläktade med wingarna, att de skulle lyfta sig upp ifrån jorden, så gingo ock hjulen icke ifrån dem.

17. När de stodo, så stodo desse ock; upplyfte de sig, så upplyfte ock desse sig; ty ett starkt wäder war i dem.

18. Och HERrans härlighet gick åter igen ifrån huströskelen, och satte sig ofwanpå Cherubim.

19. Då fläktade Cherubim med sina wingar, och upplyfte sig ifrån jorden för mina ögon; och då de utgingo, gingo hjulen när dem, och de trädde uti dörren af HERrans hus östan till, och Israels Guds härlighet war ofwan uppå dem.

20. Detta är det djuret, som jag såg under Israels Gud, wid den elfwen Chebar, och förmärkte, att det woro Cherubim;

Nu kallar propheten dessa lefwande wäsen Cherubim, nu wet han, att de woro Cherubim eller sådana himmelska wäsen, som woro afbildade på tempelwäggarna, samt på nådastolen i det allraheligaste. Således långt ifrån att detta kunde wara ett werk af prophetens inbillning, en sammansättning efter hwad han sett i templet och läst om i Skriften, war det en syn, som han sjelf icke förste gången rätt förstod.

21. Och hwardera hade ju fyra ansigten, och fyra wingar, och under wingarna likasom menniskohänder.

22. Deras ansigte war, likasom jag dem såg wid elfwen Chebar; och de gingo rätt framåt.

[ band II, 571 ]

11. Capitel.

Tjugufem förstar dömde. Nytt hjerta lofwadt.

Och ett wäder lyfte mig upp, och förde mig inför porten åt HERrans hus, hwilken österut är; och si, i den porten woro fem och tjugu män;* och jag såg ibland dem Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benaja son, som förstar woro i folket. *Hes. 8: 16.

2. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, dessa män hafwa de tankar, som wilja illa lyktas; och de anslag, som denna staden skada skola.

3. Ty de säga: Det är icke så när, låt oss man bygga hus; han är grytan,* wi äro köttet. *Jer. 1: 13.

Wäder, v. 1, se cap. 2: 2. Dessa 25 män wore förstar i folket, desamma som misshandlade Jeremia, Jer. 37: 15, hufwudmän för dem, som affallit från Gud och trotsade på egen makt. Dessa hade ock förfört Zedekia till uppror emot konungen i Babel. Propheten ser dem församlade till rådplägning och hörer deras tal. Han, nemligen staden, är grytan, wi äro köttet, d. ä.: denna stab är mäktig och deruti är Herrans tempel, den kan icke intagas och förstöras, och wi kunna wara trygge, ty wi, stadens folk, äro Guds folk!

4. Derföre skall du, menniskobarn, prophetera emot dem.

5. Och HERrans Ande föll öfwer mig och sade till mig: Säg, detta säger HERren: I af Israels hus hafwen talat rätt, edra tankar känner jag wäl.

6. I hafwen dräpit allt för många i denna staden, och hans gator ligga fulla med döda.* *Hes. 24: 6, 7.

7. Derföre säger HERren, HERren alltså. De som I derinne dräpit hafwen, de äro köttet, och han är grytan; men I måsten här ut.

Deras egen liknelse blifwer af Herran förklarad twärtemot deras mening. Jerusalem war såsom en gryta, i hwilken de hade plågat och mördat många fromma och redliga menniskor, såsom kött sönderstyckas och kokas i en gryta. ”Så många propheter hafwa de dräpit, och berömde sig likwäl, att de skulle blifwa bestående för konungen i Babel.” L.

8. Swärdet, som I frukten, det skall jag låta komma öfwer eder, säger HERren HERren.

9. Jag skall drifwa eder derut, och gifwa eder åt främmande i händer, och skall göra eder eder rätt.

10. I skolen falla genom swärd; i Israels gränser skall jag döma eder, och I skolen förnimma, att jag är HERren.

11. Men staden skall icke wara eder gryta, ej heller I köttet derinne; utan i Israels gränser skall jag döma eder.

Icke i Jerusalem, utan på flykten skulle de falla eller på wägen till fångenskapen. Isynnerhet lät NebucadNezar döda många af de fångna i Riblath. Jer. 52: 810. Göra eder eder rätt, grt.: werkställa på eder (mina) straffdomar.

12. Och i skolen förnimma, att jag är HERren; ty I hafwen icke wandrat efter mina bud, och icke hållit mina rätter; utan gjort efter hedningarnas sätt, som omkring eder äro.

13. Och då jag så propheterade, blef Pelatja, Benaja son, död; och jag föll uppå mitt ansigte, och ropade med hög röst, och sade: Ack! HERre HERre, du gör platt en ända med de igenlefda af Israel.

Allt detta såg propheten i en syn i Jerusalem, ehuru han befann sig i Babel; men det är sannolikt, att Pelatja på samma tid dog i Jerusalem. Af prophetens bönerop se wi, att också han, såsom Esaia och Jeremia, war uppfylld af en innerlig kärlek till sitt land och sitt folk.

14. Då skedde HERrans ord till mig, och sade:

15. Du menniskobarn, dina bröder och närskylde fränder, och hela Israels hus, som ännu i Jerusalem bo, säga wäl emellan sig: De andre äro långt bortflydde ifrån HERran; men wi hafwa landet inne.

Herren swarar på prophetens bön och säger honom, huru be onda och olydiga menniskorna, som woro qwar i Jerusalem, talade sins emellan, nemligen att de, som åtlydt Herrans ord och begifwit sig till Babel (Jer. 21: 13), hade sjelfwe kastat sig i olycka och fångenskap. I trots och sjelfförtroende föraktade de prophetiorna om stadens undergång och hånade dem, som fruktade sig för Herrans ord.

16. Derföre såg du: Detta säger HERren HERren: Ja, jag hafwer låtit drifwa dem långt bort ibland hedningarna, och förstrött dem i landen; så will jag dock snarligen wara deras hjelp i de land, dit de komne äro.

17. Derföre säg: Detta säger HERren HERren: Jag skall församla eder ifrån folken utur de land, dit I förströdde ären, och gifwa eder Israels land.* *Jer. 23: 3.

[ band II, 572 ]18. Dit skola de komma, och taga derut all styggelse och wämjelse.

19. Och jag will gifwa eder ett endrägtigt hjerta,* och en ny Anda† ingifwa uti eder, och skall borttaga det stenhjertat utur eder kropp, och gifwa eder ett kötthjerta;** *Jer. 32: 39. Ap.G. 4: 32. †Ps. 51: 12. **Hes. 36: 26.

20. På det de skola wandra i mina bud, och hålla mina rätter, och göra derefter; och de skola wara mitt folk, så will jag wara deras Gud.* *Jer. 24: 7; cap. 30: 22; cap. 31: 1, 33; cap. 32: 38.

Så gifwer Herren ett nådeligt swar på prophetens bönerop och lofwar att i barmhertighet wara med de fromma fångarna i det främmande landet, att återföra dem till Canaans land och stifta ett nytt förbund med dem, som wille tro och ingå i Messiæ rike. Stenhjertat, det hårda Adamssinnet, skall då blifwa borttaget, Herren will då skapa i dem ett rent hjerta och gifwa dem en ny wiss anda, Ps. 51: 12. Jer. 31: 31–33, och en frukt af denna omwändelse skall wara ny och helig wandel i Herrans bud och rätter. Det ordet snarligen, v. 16, betyder, att Herren alltid kommer med den synbara hjelpen så skyndsamt, som Han i sin wishet aer det wara bäst och nyttigast för menniskan. Förut hjelper Han med sin uppehållande nåd. Hjelp, v. 16, grt. Helgedom. Den lefwande helgedomen är Christus, och i Honom är hjelp och förlossning, då menniskan ingår i Honom såsom sin Helgedom.

21. Men dem som wandra efter sitt hjertas styggelse och grufwelse, dem skall jag lägga deras wäsende uppå deras hufwud,* säger HERren HERren. *Hes. 9: 10.

Styggelse och grufwelse beteckna afguderiet och alla de förfärliga synder, som woro frukter deraf. Sådan styggelse är också i ännu högre grad wår tids fräcka otro, trotsiga sjelfwiskhet och alla de laster, som deraf äro en frukt.

22. Då fläktade Cherubim med sina wingar, och hjulen gingo bredwid dem, och Israels Guds härlighet war ofwan uppå dem.

23. Och HERrans härlighet uppfor* utur staden, och satte sig uppå det berget, som ligger östan för staden.† *Hes. 10: 4. †Zach. 14: 4.

Berget östan för staden war oljoberget. Propheten såg således, huru Herrans härlighet öfwergaf templet och staden. Då Herren öfwergifwer en menniska, så är hon förlorad, då Herren öfwergifwer ett land, så är dess sol nedgången, då nalkas stunden för dess undergång.

24. Och ett wäder upptog mig, och förde mig i en syn och i Guds Anda in uti Chaldee land till fångarna; den synen, som jag sett hade, förswann för mig.

25. Och jag sade till fångarna alla HERrans ord, som Han mig wist hade.

Så fördes propheten i andanom tillbaka till Babel, och der kunde han nu underwisa, trösta och stärka dem med allt det, som han hade hört och sett.

12. Capitel.

Propheten färdas. Juda nöd.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, du bor ibland ett ohörsamt folk,* hwilka wäl ögon hafwa, att de se måtte, och wilja dock icke se; öron, att de höra måtte, och wilja dock icke höra:† utan äro ett ohörsamt folk. *Hes. 2: 3. †Es. 6: 9; cap. 42: 18. Jer. 5: 21.

Det fattades icke detta folk förstånd och själsgåfwor och kunskap till att se och fatta Herrans domar och Hans ord, men de wille icke se och höra.

3. Derföre du menniskobarn, skicka dig som du wille färdas, och drag din wäg om ljusa dagen för deras ögon: du skall bortfara ifrån ditt rum till ett annat rum för deras ögon; om de tilläfwentyrs märka wilja, att de ett ohörsamt folk äro.

4. Och du skall hafwa dina tyg framme, likasom du färdas wille om ljusa dagen för deras ögon: och du skall draga din wäg om aftonen för deras ögon, likasom man bortfar, då man wandra will.

Om aftonen, grt. i dunkel, eller med förhöljdt ansigte.

5. Och du skall bryta dig genom wäggen för deras ögon, och gack der ut igenom.

På detta sätt skulle propheten wisa för fångarna i Babel, huru konung Zebekia och andra snart skulle fly från Jerusalem med smälek och bäfwan, på hemliga stigar, förklädda och med förhöljda ansigten.

6. Och du skall taga det uppå dina skuldror för deras ögon, och när mörkt wordet är, din wäg draga; du skall binda om ditt ansigte, att du icke skall se landet: ty jag hafwer satt dig Israels hus till ett widunder.

Widunder, grt.: undertecken. Zach. 3: 8. Genom detta tecken skulle dessa Judar wäckas [ band II, 573 ]till uppmärksamhet på det, som snart skulle ske i Judalandet och i Jerusalem.

7. Och jag gjorde, såsom mig befaldt war; och bar mina tyg fram,* likasom jag färdas skulle om ljusa dagen, och om aftonen bröt jag genom wäggen med handen; och som det war mörkt wordet, tog jag det på skuldrorna, och bar det ut för deras ögon.

Se v. 4, 6.

8. Och om morgonen bittida skedde HERrans ord till mig, och sade:

9. Du menniskobarn, hafwer Israels hus, det ohörsamma folket, icke sagt till dig: Hwad gör du?

10. Så säg till dem: Detta säger HERren HERren: Denna tungan gäller försten uppå i Jerusalem, och hela Israels hus, som der är.

Denna tungan, nemligen hotelsen och straffet.

11. Säg: Jag är edert widunder: likasom jag gjort hafwer, alltså skall eder ske, att I måsten färdas och fångne förde warda.

12. Deras förste skall bortförd warda på skuldror i mörkret, och måste gå ut genom wäggen, den de bryta skola, att de skola draga derigenom: hans ansigte förskylas, att han icke med något öga ser landet.

Grt: Deras förste skall bära på axeln i förhöljning o. s. w. Han skulle sjelf bära sina tyg, i tanka att derigenom icke blifwa igenkänd af de Chaldeer.

13. Jag skall ock kasta mitt nät öfwer honom, att han i min jagt fången warda skall:* och jag will låta honom komma till Babel uti de Chaldeers land, det han dock icke se skall, och der måste han dö. *Hes. 17: 20; cap. 32: 3.

Herrans nät betyder den skickelse, att Zedekia skulle på flykten falla i Chaldeernas händer. Prophetian synes märkwärdig och dunkel; det tyckes wid första påseendet wara en motsägelse, att konung Zedekia skulle föras till Babel och dö der, men ändå aldrig se Babel. Detta fullbordades bokstafligen, ty hans ögon blefwo utstungna i Riblath. 2 Kon. 25: 7. Så finnes i Guds ord stundom någon skenbar motsägelse, hwaraf ordets motståndare taga sig anledning att bespotta och förkasta allt. De föras i frestelse, emedan de wilja falla i frestelse. Den, som söker sanningen, finner sanningen. Den, som älskar lögnen och läser Bibeln med kärlek till lögnen, finner stötestenar och blifwer stadfästad i sin otro, om han icke med något styng i hjertat, något slag i samwetet blifwer öfwerwunnen.

14. Och alla de, som omkring honom äro, hans hjelpare och hans anhang, skall jag förströ i alla wäder, och draga ut swärdet efter dem.* *Hes. 5: 1012.

15. Alltså skola de förnimma, att jag är HERren, när jag bortdrifwer dem ibland hedningarna, och förströr dem i landen.

16. Men jag skall låta några få af dem igenblifwa för swärdet, hungren och pestilentien; att de skola förtälja deras styggelse ibland hedningarna, dit de kommande warda, och skola förnimma, att jag är HERren.

Så förklaras ytterligare cap. 5: 1, 12. De fromma bekände med botfärdig uppriktighet ibland hedningarna de synder, som förorsakat deras olycka. Det war icke hedningarnas öfwermakt eller att Herrans arm war förkortad, så att Han icke kunde beskydda dem, utan det war folkets synder, som wållat deras fångenskap. Detta skulle de bekänna till Herrans ära, och äfwen hedningarna skulle se, att Israels Gud war en mäktig Gud och tillika en helig och rättfärdig Gud. Se Dan. 9: 9–14.

17. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

18. Du menniskobarn, du skall äta ditt bröd med bäfwande, och dricka ditt watten med darrande och sorg.

Så skulle propheten med ett annat tecken wisa för sitt folk i Babel, i hwad ångest och sorg de andra woro i Jerusalem och Juda land.

19. Och säg till folket i landet: Detta säger HERren HERren om innebyggarena i Jerusalem i Israels land: De skola äta sitt bröd i sorg, och dricka sitt watten i elände:* ty landet skall öde warda ifrån allt det deruti är, för alla innebyggarenas ondskas skull. *Hes. 4: 16.

20. Och de städer, som wäl besatte äro, skola tomma, och landet öde warda: alltså skolen I förnimma, att jag är HERren.

21. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

22. Du menniskobarn, hwad hafwen I för ett ordspråk uti Israels land, och sägen: Efter det dröjes så länge, så blifwer nu intet mer af edra prophetior?

Detta war de obotfärdigas wanliga försmädelse emot propheterna. Se 2 Petr. 3: 4.

23. Derföre säg till dem: Detta säger HERren HERren: Jag skall lägga det ordspråket neder, att man det icke mer bruka skall i Israel; och säg till dem: [ band II, 574 ]Tiden är hardt när, och allt det som propheteradt är.

24. Ty I skolen nu här efter förnimma, att ingen syn fela skall, eller någon prophetia ljuga emot Israels hus.* *Hab. 2: 3.

Efter grt. betyder denna vers, att bedrägliga syner och falska prophetior från den tiden skulle upphöra. Man finner ock, att efter fångenskapen upphörde afguderiet och de falska propheternas bedrägliga, egennyttiga handtwerk, fastän falska lärare, som också kunna kallas falska propheter, hafwa funnits i alla tider och nu i christenheten finnas i mängd. Ett af de obotfärdigas förhinder är alltid detta falska hopp: Min Herre kommer ännu icke snart. Matth. 24: 48.

25. Ty jag är HERren; hwad jag talar, det skall ske, och icke längre fördröjdt warda: utan i eder tid, I ohörsamma folk, skall jag göra det jag talar, säger HERren HERren.

26. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

27. Du menniskobarn, si, Israels hus säger: Den synen som denne ser, dit är ännu långt, och propeterar om den tid, som ännu långt borta är.

28. Derföre säg till dem: Så säger HERren HERren: Det jag talar, det skall icke längre fördröjde warda; utan skall ske, säger HERren HERren.

13. Capitel.

Falske propheter. Deras we.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, prophetera emot Israels propheter,* och säg till dem, som utaf sitt eget hjerta prophetera: Hörer HERrans ord. *Jer. 23: 1. Hes. 14: 9; cap. 34: 2.

Falske propheter woro såwäl i Jerusalem, som i Babel många; de förförde folket med sina diktade syner, sina egna spådomar och sin falska tröst. Se Jer. 6: 14; cap. 23: 14, 32; cap. 29: 8, 9, 24—32.

3. Detta säger HERren HERren: We de galna propheterna, som sin egen anda följa, och hafwa dock ingen syn.* *Jer. 14: 14; cap. 23: 16, 21.

4. O Israel, dina propheter äro lika som räfwar i öknen.

5. De träda icke fram för gapet,* och göra sig icke till en mur omkring Israels hus, och stå icke i striden på HERrans dag. *Ps. 106: 23. Hes. 22: 30.

Dessa falska propheter woro fega lismare, som wanligen sörjde mest för sin egen säkerhet, såsom räfwar hafwa hemliga krypwägar för att undfly faran då det gäller. Se Höga W. 2: 15. Jer. Klagow. 5: 18. De lärare, som rätt älska sitt folk, måste i en förderfwad tid, då sanningen hatas, ändå oförskräckt förkunna Herrans ord, ehwad förföljelser det kan ådraga dem. Genom ett sådant förkunnande, genom frimodig, andekraftig bekännelse och genom innerlig förbön stå de i gapet och äro liksom en skyddsmur för folket mot det inbrytande förderfwet och olycksstormarna.

6. Deras syner äro intet, och deras prophetia är icke utan lögn; de säga: HERren hafwer det sagt; ändock HERren hafwer icke sändt dem; och winlägga sig, att de kunna hålla sina ord wid makt.

Winlägga sig, grt. gifwa hopp om; de bedraga sig och andra med falsk förhoppning. Allt hopp, som icke stöder sig på Guds ord, är ett falskt hopp.

7. Äro icke edra syner intet, och eder prophetia alltsammans lögn? Och I sägen likwäl: HERren hafwer det sagt; ändock jag det icke sagt hafwer.

8. Derföre säger HERren HERren alltså: Efter I prediken det, der intet af warder, och propheteren lögn, så will jag till eder, säger HERren HERren.

9. Och min hand skall komma öfwer de propheter, som predika det, der intet utaf warder, och prophetera lögn: de skola icke wara uti mitt folks församling, och uti Israels hus tal icke beskrifne warda, eller komma uti Israels land; och I skolen förnimma, att jag är HERren HERren.

Detta gäller om alla falska propheter i alls tider, att de icke höra till det rätta Israels hus, att de icke äro skrifna i lifwets bok. Se Ps. 69: 29. Es. 4: 3.

10. Derföre att de förföra mitt folk, och säga: Frid, ändock der är ingen frid:* folket bygger upp wäggen; men de bestryka henne med lös kalk. *Jer. 6: 14; cap. 18: 11. Mich. 3: 5.

Dessa falska fridsrop äro nu i det christna Israel wanliga lösens ord; med detta rop om frid will man dölja det stora förderfwet och den öfwerhängande faran, såsom då en wägg bestrykes med lös kalk, hwarmed den söndriga wäggens hål och sprickor betäckas. Att bygga en wägg är att arbeta i egen kraft och göra hwad man måste; bestryka är att utlofwa och trösta, att det skall warda godt, ändock bådadera är fåfängt och icke annat än lögn. Es. 28: 15, 17, 18.

11. Säg till de bestrykare, som med lös kalk bestryka, att det warder affallande: ty ett slagregn warder kommande, [ band II, 575 ]och stort hagel fallande, och en wäderhwirfwel skall storma der uppå.

Kalken är den falska läran och den falska trösten; slagregnet, haglet och wäderhwirfweln betyda Guds hemsökelser och straffdomar.

12. Si, så skall wäggen falla: hwad gäller, man warder då till eder sägande: Hwar är nu den bestrykningen, som I strukit hafwen?

13. Detta säger HERren HERren: Jag skall låta storma en wäderhwirfwel i min grymhet, och ett slagregn i min wrede, och stora hagelstenar i harm, de skola allt omkullslå.

14. Och så skall jag omkullslå wäggen, den I med lös kalk bestrukit hafwen, och kasta henne till jorden, så att man skall se hennes grundwal, att hon nedre ligger; och I skolen också der inne förgås och förnimma, att jag är HERren.

15. Alltså skall jag fullkomna min grymhet på wäggen, och uppå dem, som henne med lös kalk bestryka, och säga till eder: Här är hwarken wägg eller bestrykare.

Dessa hotelser uppfylldes först genom Babels krigshärar. Men olyckstormar hota alla folk, som öfwergifwa Gud. I sin falska förhoppning byggde folket fästningswerk omkring Jerusalem eller förstärkte och förbättrade de gamla, men det war förgäfwes. Sådana skyddswäggar äro alla de företag, hwarmed ett folk, som öfwergifwit Herran, söker att beskydda sig emot straffdomens fara.

16. Detta äro Israels propheter, som till Jerusalem prophetera, och predika om frid, ändock der ingen frid är, säger HERren HERren.

Se Jer. 6: 14.

17. Och du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot döttrarna i ditt folk, hwilka prophetera utaf sitt hjerta; och prophetera emot dem,

Dessa falska prophetissor hade samma förförande lära och falska fridsrop att förkunna, som de falska propheterna. De efterapade Miriam, Debora och Hulda, se 2 Mos. 15: 20. Dom. 4: 4. 2 Kon. 22: 14, men hade icke Herrans Anda såsom dessa heliga qwinnor.

18. Och säg: Detta säger HERren HERren: We eder, som gören menniskorna hyende under armarna, och örnagott under hufwuden, både för unga och gamla, till att fånga själar; när I nu hafwen fångat själarne i mitt folk, så sägen I dem lif till.

19. Och ohelgen mig i mitt folk, för en hand full med bjugg, och för en beta bröd, der med att I dömen de själar till döds, som dock icke dö skulle, och domen dem till lifs, som dock icke lefwa skulle, genom eder lögn ibland mitt folk, som lögn gerna hörer.

Här skildras dessa falska prophetissor såsom förföriska skökor, som locka till sig de tanklösa och förderfwa dem i weklighet, yppighet och lastbarhet. En sådan förförande skökoande talar också utur hwarje lärares mun, som håller wackra blomstertal utan sanningens salt, och sålunda förer de okunniga och lättrogna bort ifrån Herran, insöfwer dem i egenrättfärdighet och synd, i weklighet, yppighet och säkerhet, till dess de dö i sina synder. Sådana hyenden under armarna och örnagott under hufwuden för både unga och gamla, till att fånga själar, göras nu på många wis; de göras för egen nyttas skull af män och qwinnor offentligen och enskilt. Hit höra först lösa predikningar och ytlig underwisning i Christendomen, hit höra äfwen skådespel och romaner med wacker anstrykning och känslopjunk, arga tidningar och falska böcker och skrifter, ett flärdfullt werldsligt umgängeslif och den falska ton, de falska begrepp, som göra sig gällande i lära och lefwerne twärtemot Guds ord, och hwartill qwinnor äro lika werksamma som män.

20. Derföre säger HERren HERren: Si, jag will till edra hyenden, der I själarna med gripen och förtrösten, och skall rycka dem bort undan edra armar, och de själar, som I gripen och förtrösten, lösa göra;

21. Och skall sönderrifwa eder örnagott, och fria mitt folk utur eder hand, att I icke mer skolen gripa dem; Och I skolen förnimma, att jag är HERren.

22. Derföre att I falskeligen* bedröfwen de rättfärdigas hjerta, hwilka jag icke bedröfwat hafwer; och hafwen styrkt de ogudaktigas händer, så att de icke omwända sig ifrån sitt onda wäsende, på det de måtte lefwande blifwa. *Jer. 23: 25.

Då affallet har uppnått en wiss höjd, så stämplas den sanna fromheten såsom ett farligt ondt, belägges med allehanda smädenamn och bemötes med skarpa hotelser, under det flärden och gudlösheten smickras och insöfwas mer och mer med löst tal om ett blomstrande tillstånd och sköna förhoppningar för det allmänna och enskilda lifwet.

23. Derföre skolen i icke mera predika onyttiga läror, eller prophetera; utan jag skall fria mitt folk utur edra händer, och I skolen förnimma, att jag är HERren.

Från dessa stora faror will Herren förlossa [ band II, 576 ]det arma folket, så många, som kunde räddas, men större delen är förlorad. Man finner öfwer allt i skriften, att det menskliga förderfwet i alla tider har warit sig likt. Såsom fordom dessa falska prophetissor gjorde mycket ondt, så äro de också nu i Christenheten särdeles talrika under många olika namn och gestalter, och stå i högre anseende och hafwa mer inflytande än Herrans ord och ordets rätte tjenare. Somliga hafwa sina stora tempel, dit äfwen de högsta och förnämsta i folken samla sig i millioner tal, under det kyrkorna merändels äro tomma eller sakna åhörare från dessa samhällskretsar. Men prophetian gäller också för wåra tider; ännu lefwer den starke Guden, som lofwat att sönderrifwa alla sådana mjuka örnagott och förlossa sitt förförda, fångna folk.

14. Capitel.

Skrymtares fråga, bön, straff.

Och till mig kommo några af de äldsta i Israel, och satte sig när mig.*

  • Hes. 20: 1.

2. Då skedde Herrans ord till mig, och sade:

3. Du menniskobarn, dessa männerna hänga med sitt hjerta intill sina afgudar, och hålla fast uppå sitt horeris förargelse; skulle jag då swara dem, när de fråga mig?* *Es. 58: 2.

Dessa män, som besökte propheten, men ändå icke wille öfwergifwa afguderiet och synden, likna alla sådana Christna, som lefwa i synden, men ändå till någon del iakttaga yttre gudstjenst och höra Guds ord, der det förkunnas. Måhända war det blott nyfikenhet eller någon enskild angelägenhet, som dref dem till propheten.

4. Derföre tala med dem, och säg till dem: Detta säger HERren HERren: Hwilken menniska af Israels hus hänger med sitt hjerta intill sina afgudar, och håller fast uppå sitt afguderis förargelse, och kommer till propheten, så will jag, HERren, swara honom, såsom han förtjent hafwer med sitt stora afguderi;

5. På det Israels hus skall bedraget warda i sitt hjerta; derföre att de ifrån mig trädt hafwa genom mångahanda afguderi.

Alla, som icke wilja öfwergifwa synden, hafwa i Guds ord på alla sina frågor det swaret: Du hafwer ingen del eller lott i denna gåfwa, ty ditt hjerta är icke rättskaffens inför Gud, Ap. G. 8: 21, och den obotfärdige syndaren är för sin otro och sina synders skull förtappad. Bedraget, grt.: gripet, fattadt: Herren swarar genom sitt ord, på det någon måtte få ett styng i sitt hjerta och blifwa frälst. Dertill följer här en kraftig förmaning.

6. Derföre skall du säga till Israels hus: Detta säger HERren HERren: Wänder eder om, och träder ifrån edert afguderi, och wänder edert ansigte ifrån all eder styggelse.

7. Ty hwilken menniska af Israels hus, eller någon främling, som i Israel bor, wiker ifrån mig,* och med sitt hjerta hänger till sina afgudar, och fast håller uppå sitt afguderis förargelse, och kommer till propheten, på det han skall fråga mig genom honom: honom will jag, HERren, sjelf swara; *3 Mos. 17: 8.

8. Och skall sätta mitt ansigte emot honom,* och göra honom till ett tecken och ordspråk,† och skall rycka honom utur mitt folk, att I förnimma skolen, att jag är HERren. *3 Mos. 17: 10. †5 Mos. 28: 37. Hes. 5: 15.

Herren will swara sjelf. v. 7. Allt hwad en prophet eller lärare säger, kan icke fatta eller omwända någons hjerta, om icke Herren sjelf genom sin ande werkar med ordet. Och då menniskan icke will lyda Herrans Ande, så swarar Herren sjelf slutligen med straff och dom.

9. Men om en förförd prophet något predikar,* honom will ock jag, HERren, låta förförd warda,† och skall uträcka min hand öfwer honom, och utrota honom utur mitt folk Israel. *Hes. 13: 2. †2 Thess. 2: 11.

Då en förförd prophet låter hänföra sig af menniskogunst eller menniskofruktan eller winningslystnad (cap. 13: 19) att öfwerskyla synden och insöfwa folket med falsk tröst, så will Herren sjelf straffa den propheten. Detta sker först så, att den falske läraren bedrager sig med sina egna ord och sedan faller i sina egna snaror.

10. Alltså skola de båda umgälla sin missgerning; lika som frågarens missgerning, så skall ock prophetens missgerning wara.

11. På det de icke mer skola förföra Israels hus ifrån mig, och icke mer orena sig uti allehanda sin öfwerträdelse, utan skola wara mitt folk, och jag skall wara deras Gud, säger HERren HERren.

De skola staffas lika, den förförde och förföraren (v. 10). Se löftet om förlossning från förförelse, cap. 13: 23.

12. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

13. Det menniskobarn, när landet syndar emot mig, och dertill försmädar [ band II, 577 ]mig, så skall jag räcka min hand öfwer det, och borttaga bröds uppehälle,* och sända der hunger in, att jag skall förgöra der både folk och fä. *Es. 3: 1. Hes. 4: 16; cap. 5: 16.

14. Och om än de tre männerna Noah, Daniel och Job der inne woro, så skulle de allenast kunna fria sina egna själar genom sin rättfärdighet, säger HERren HERren.

Dessa tre heliga män nämnas såsom wälkända förebedjare. För Noahs skull räddades hans familj från syndafloden. 1 Mos. 6: 18. På Daniels förbön räddades Babels wise från NebucadNezars wrede, se Dan. 2: 12–16, och huru i honom förbönens ande inför Herran war mäktig lära wi af Dan. 9. Om Jobs förbön, se Job 42: 8. Men nu war folkets sund så stor, att dessa heliga mäns förbön icke kunde hjelpa, om Noah och Job hade lefwat och med Daniel i förbön förenat sig.

15. Och om jag läte komma onda djur* in uti landet, hwilka folket bortjagade, och förödde det, så att der ingen kunde inne wandra för djurens skull; *3 Mos. 26: 22. 2 Kon. 17: 25.

16. Och om dessa tre männerna woro der inne: så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, de skulle hwarken kunna fria söner eller döttrar: utan allena sig sjelfwa, och landet måste öde warda.

17. Eller om jag läte komma swärd uppå landet, och sade: Swärd, far igenom landet; och worde alltså både folk och fä förgjordt:

18. Och om de tre män woro der inne: så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, de skulle hwarken kunna fria söner eller döttrar; utan de allena skulle friade warda.

19. Eller om jag sände pestilentie* uti landet, och utgöte min grymhet deröfwer, och det blod kostade, så att jag åtgjorde både folk och fä: *1 Chrön. 21: 14.

20. Och om Noah, Daniel, och Job woro derinne: så sannt som jag lefwer, säger HERren, de skulle icke igenom sin rättfärdighet hwarken kunna undsätta söner eller döttrar; utan allena sina egna själar.

21. Ty så säger HERren HERren: Om jag sände mina fyra onda plågor,* som äro swärd, hunger, onda djur och pestilentie, öfwer Jerusalem, så att jag derinne förgjorde både folk och fä: *2 Sam. 24: 13.

22. Si, så skola någre der inne igenlefwas och undslippa, hwilka söner och döttrar der utföra skola, och komma hit till eder, att I se skolen, huru dem går, och trösta eder öfwer den olycka, som jag öfwer Jerusalem hafwer komma låtit, samt med allt annat, det jag öfwer dem hafwer komma låtit.

Oaktadt dessa heliga mäns förbön icke skulle kunnat hjelpa folket eller hindra fångenskapen, så wille dock Herren just genom fångenskapen rädda en del af detta folk och utföra sina nådes afsigter och uppfylla sina löften till Abraham, Isaac, Jacob och David. I, som nu ären i Babel, skolen se dem komma hit. I skolen erkänna, att mina domar äro heliga och sannfärdiga.

23. De skola wara eder tröst, då I fån se huru dem går, och kunnan besinna, att jag icke utan sak gjort hafwer, hwad jag der inne gjort hafwer, säger HERren HERren.

De som förut woro fångar i Babel blefwo då tröstade, när de sågo, att de andre kommo efter; då kunde de se, att de som förut kommit till Babel, icke woro olyckligare, och att de icke hade blifwit swårare hemsökte af Herran, än de som kommo efter.

15. Capitel.

Juda en torr winqwist.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, hwad är ett torrt winträd för annat träd, eller en winqwist för annat träd i skogen?

3. Tager man dem och gör der något utaf? Eller gör man der en nagla utaf, der man något på hänga kan, (såsom man gör af annat träd?)

4. Si, man kastar det i elden,* att det förtärdt warder, så att båda dess ändar förtärer elden, och dess medlersta brinner upp: hwartill skulle det nu buga, duger det ock till något? *Joh. 15: 6.

I det föregående har Herren förkunnat stora plågor öfwer Judalandet och Jerusalem: swärd, hunger, pestilens och wilddjur, och nu förkunnas bestämdt hela rikets undergång. Detta rike war nu såsom en förtorkat winqwist, som dugde till ingenting, utan till att uppbrännas.

5. Si, då det ännu helt war, kunde man intet göra deraf, huru mycket mindre kan man nu härefter göra deraf, [ band II, 578 ]då elden det förtärt och uppbränt hafwer?

6. Derföre säger HERren HERren: Lika som jag gifwer de torra winqwistar åt elden, till att förtära för annat träd, så skall jag ock göra med Jerusalems inbyggare.

7. Och skall sätta mitt ansigte emot dem,* att de icke skola undkomma elden, utan elden skall uppfräta dem: och I skolen förnimma, att jag är HERren, när jag sätter mitt ansigte emot dem; *3 Mos. 17: 10.

8. Och gör landet öde: efter de hafwa försmädat mig, säger HERren HERren.

Israels folk war en Herrans plantering, en Guds wingård, Ps. 80: 9. Es. 5: 17. Jer. 2: 21, och detta folk inbillade sig derföre äfwen i sitt djupaste förfall, att det hade ett så stort företräde framför andra folk, att ingen undergång kunde drabba det. Men det hade först genom affall från Gud blifwit ett wildt winträd. I stället för Herrans Ande och lifwet från Gud, rådde mörkrets ande och syndens lustar i folkets hjertan och lefwerne; icke fast ifrån den himmelska lifsgrunden, utan ifrån afgrund en flöt i detta winträds själslif, och slutligen förtorkade det, ty en sådan bedräglig saft kan icke gifwa lif. I Nya Testamentet är Christi kyrka Herrans wingård, och wi måste alle pröfwa, huruwida wi hafwa lifskraft från Herran, och i hwad mån kyrkan har blifwit en wild winqwist.

16. Capitel.

Juda ynnest, otacksamhet, straff.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, uppenbara Jerusalems stad sin styggelse;

3. Och säg: Detta säger HERren HERren till Jerusalem: Ditt fädernesland och ditt slägte är utaf de Cananeers land; din fader af de Amoreer, och din moder af de Hetheer.

Staden Jerusalem föreställes här såsom en person. Denna person innefattar hela Juda folk. Propheten föresätter detta folk på Herrans befallning dess synder och förskräckliga trolöshet emot Gud. Jerusalem kallas icke här Zions dotter, ty denna höga adel, sam hon hade fått genom Guds förbund, hade hon förlorat, i det hon förkastade förbundet. Nu war denna Zions dotter, som warit Guds utkorade, genom sitt affall förnedrad till en hednisk qwinna, nu hade folket nedsjunkit i de gamla Cananiternas afguderi, och derföre kallar Herren det en hednisk afföda.

4. Ditt slägte hafwer icke skurit dig naflen bort, då du född wardt; så hafwer man ej heller badat dig med watten, att du måtte ren wordit, ej heller bestrukit med salt, ej heller bebundit med linda.

Naflen syftar på det naturliga tillståndet och, det naturliga ursprunget. Denna bildliga beskrifning, hemtad från den naturliga födelsen, måste tillämpas på det Israelitiska folkets födelse till ett folk. Det war i sin början wärnlöst och af menniskor öfwergifwet. — Det brukades att wid twagningen bestryka nyfödda barn med salt.

5. Ty ingen ömkade sig öfwer dig, att han måtte förbarmat sig öfwer dig, och bewist dig något af dessa stycken: utan du wardt kastad ut på marken; så föraktad war din själ, då du född wardt.

Så framställes här Israel såsom ett utkastadt hittebarn, öfwer hwilket Herren sjelf förbarmade sig.

6. Men jag gick fram om dig, och såg dig liggande i ditt blod, och sade till dig: du skall lefwa, då du så uti ditt blod låg; ja, till dig sade jag, då du så i ditt blod låg: Du skall lefwa.

Så förbarmade sig Gud öfwer Israel i dess barndom, upptog det ur hjelplösheten, uppfödde och uppfostrade det och gjorde det till ett mäktigt folk. Herren sade: du skall lefwa, och detta ord war ett skapareord. Såsom Gud förbarmade sig öfwer Israel och upptog det ur hjelplöshetens tillstånd, så förbarmar Han sig öfwer hwar och en syndare, som will emottaga Guds nåt och lefwa, då Herren säger: du skall lefwa.

7. Och jag hafwer uppfödt dig, och låtit dig stor warda, likasom en frukt på marken, och war nu uppwuxen, och stor och dägelig worden: dina bröst woro wäxta, och du hade fått skönt långt hår; men du war ännu naken och blygelig.

Det första ordet stor betyder äfwen myriader, hwarmed betecknas, att detta folk, som liknas wid en jungfru, hade i Egypten förökat sig till många myriader, till många gånger 10,000. Men denna jungfru war ännu icke såsom jungfru beklädd. Detta folk hade ännu icke blifwit iklädt salighetens kläder och rättfärdighetens kjortel. Es. 61: 10. Det hade ännu, icke undfått Herrans lag och den gudstjenst, hwarigenom det blef ett Herrans folk.

8. Och jag gick fram om dig, och såg uppå dig, och si, du war manwäxt: då bredde jag min kjortels flik öfwer dig, och öfwertäckte din blygd; och jag trolofwade dig, och gaf mig uti förbund med dig, säger HERren HERren, att du skulle wara min.* *1 Mos. 22: 16; cap. 24: 7.

Först hade Herren uppfödt detta folk till många myriader, v. 7, och därnäst förde Han de utur Egypten, såsom då en brudgum hemtar [ band II, 579 ]sin brud. Han beskyddade det med eldstoden och andra nådens under, såsom då en brudgum öfwer bruden breder sin mantel (Ruth 3: 9). Han gaf sin lag åt detta folk, så att det derigenom blef en Guds församling och Hans trolofwade.

9. Och jag twådde dig med watten, och utwaskade dig af ditt blod, och smorde dig med balsam:

10. Och klädde dig med stickade kläder, och drog sköna skor uppå dig: jag gaf dig sköna kläder, och gaf dig silkesdok:

11. Och beprydde dig med klenodier, och lade smide på dina armar, och kedjor uppå din hals;

12. Och gaf dig ett ännespann* i ditt änne, och öronringar i dina öron, och en skön krona uppå ditt hufwud. *2 Mos. 28: 36.

13. Summa, du blef beprydd med guld och med silfwer, och beklädd med bästa linkläde, silke och stickade werk: du åt ock semlobröd, honung och olja, och war öfwermåttan dägelig, och fick ett rike.

Hela denna beskrifning består af bildliga talesätt, hemtade från det wanliga Österländska bruket, att bereda en brud till förmälningen genom badning och twagning och gnidning med kostelig balsam, samt prydning med de dyrbaraste kläder och smycken, som kunna åstadkommas. Så renade Herren sin folk och prydde det med härliga kläder och kosteliga klenodier. Det försonades och renades genom påskalammet och andra offer och genom dopet i skyn och i hafwet, det blef klädt med brudkläder, som det undfick genom Herrans lag och gudstjenst, och det fick en krona, det kröntes såsom en Herrans brud och såsom en drottning bland folken, det blef ett sjelfständigt rike, öfwer hwilket Herren sjelf war Konung. Detta folk föddes med himmelsbröd i öknen, såsom åt en brud i Österlanden gifwes den bästa näring, och det fördes till ett fruktbart land, der de bästa lifsmedel woro ymniga.

14. Och ditt rykte gick wida ut ibland hedningarna för din fägrings skull, den ganska fullkomlig war, genom sådan prydning, som jag uppå dig hängt hade, säger HERren HERren.

15. Men du förlät dig uppå din fägring;* och efter du så beprisad war, bedref du horeri, så att du gjorde dig menlig för hwar och en, som fram om gick, och gjorde hans wilja. *Jer. 7: 4.

Detta folk. som för de stora unders skull, hwilka Herren i detsamma hade uppenbarat, blef wida berömdt ibland hedningarna, se, detta folk, denna Herrans trolofwade, föll af ifrån Honom och blef en sköka; detta folk hängde sina hjertan wid afgudar. 2 Mos. 34: 16. Ps. 73: 27. 4 Mos. 25: 1–9.

16. Och du tog af dina kläder, och gjorde dig brokiga altaren deraf, och bedref ditt horeri deruppå, såsom aldrig någon tid skedt är, eller ske skall.

Herrans gåfwor anwändes till afguderi, hwilket i v. 17—20 widare beskrifwes. Se Os. 2: 8.

17. Och du tog ock dina sköna tyg, som jag dig af mitt guld och silfwer gifwit hade, och gjorde dig mansbeläte deraf, och bedref ditt horeri med dem.* *Hes. 7: 20. Os. 2: 8.

Mansbeläte kallas här deras afgudabeläten, emedan afguderiet liknades wid hordomssynd.

18. Och tog dina stickade kläder, och betäckte dem dermed; och min olja och rökwerk lade du fram för dem.

19. Min mat, som jag dig gaf till att äta, semlor, olja och honung, lade du för dem till en söt rök; ja, det kom dertill, säger HERren HERren.

20. Du tog dina söner och döttrar, som du mig födt hade, och offrade dem, dem till spis: menar du nu, att det en ringa ting är med ditt horeri?

21. Att du slagtar mina barn,* och låter dem för dem uppbränna: *Es. 57: 5.

Detta syftar hufwudsakligen på den grufliga Molochsdyrkan, i hwilken det brukades att offra barn, 2 Kon. 16: 3; de blefwo uppbrända i det glödande kapparbelätet. Allt detta kan nu ock tillämpas på den affälliga christenheten; den gifwer hjertat och den gifwer Herrans gåfwor åt afgudarna, och o, huru många barn blifwa icke lagda i Molochs armar. De offras åt flärden, åt synden, åt döden och blifwa den ewiga eldens rof.

22. Likwäl hafwer du i all din styggelse och horeri icke ens tänkt uppå din ungdomstid, huru blott och naken du war, och, låg i ditt blod.

23. Öfwer all denna din ondska, ack we, we dig, säger HERren HERren.

24. Byggde du dig bergkyrkor, och gjorde dig bergaltare på alla gator.

25. Och främst på alla wägar byggde du dina bergaltaren, och gjorde din fägring till en styggelse: du neg med dina ben för alla, de der fram gingo, och bedref stort boleri.

Herren sjelf ropar ack och we öfwer det arma folket, v. 23. Dessa we gälla hwar och en, som är affallen ifrån Honom och icke will återwända. Bergkyrkor, v. 24, betyder afgudatempel på bergen, och ännu talrikare woro afgudars altaren på berg och kullar. Med nigandet antydes [ band II, 580 ]en stark begärelse till afguderi, skökolusta och skökolist.

26. Först bedref du boleri med dina grannar, Egypti barn, hwilka stort kött hade, och brukade stort boleri till att reta mig.

Det första affallet bestod uti Egyptiskt afguderi. Se 2 Mos. 34: 16.

27. Men jag räckte min hand ut emot dig, och styrde sådant ditt sätt, och öfwergaf dig uti dina fienders wilja, de Philisteers döttrars, hwilka skämdes för ditt skamlösa wäsende.

Och styrde sådant ditt sätt, grt.: Jag förminskade din beskärda del; folket fick ej hela Canaans land, såsom utlofwadt war, och tuktades ofta med misswäxt, krig och fångenskap. Folket gick ofta längre i ondska än sjelfwa Philisteerna. Se 2 Kon. 21: 9.

28. Sedan bedref du boleri med Assurs barn,* och kunde dess icke mätt warda: ja, då du hade bedrifwit boleri med dem, och dess icke mätt warda kunde, *2 Chrön. 28: 16. Hes. 23: 5, 7, 12.

29. Förökade du ändå ditt boleri med de köpmän af Chaldeen;* så kunde du ändå dermed icke mätt warda. *Hes. 23: 14, 15.

Folket förföll också i Assyriskt afguderi och dyrkade sedan Babylons afgudar. Se cap. 23: 9—17. 2 Kon. 16: 7.

30. Huru skall jag dock omskära ditt hjerta? säger HERren HERren, efter du sådana en arg horas gerningar gör:

Grt.: O, huru sjukt är ditt hjerta! säger Herren Herren o. s. w. Af synden blifwer hjertat sjukt. Se Jer. 2: 20.

31. Dermed att du byggde dina bergkyrkor främst på alla wägar, och gjorde dina altaren på alla gator: dertill war du icke såsom en annan sköka, den man med penningar köpa måste.

32. Eller som en horkona, som uti sin mans stad tillåter en annan.

Dessa bergkyrkor woro både afgudatemplen och de hyddor på bergen, i hwilka wid afgudafesterna de afskywärdaste laster utöfwades.

33. Ty åt alla andra skökor gifwer man penningar; men du gifwer åt alla dina bolare penningar till, och begåfwar dem, att de allestädes till dig komma skola, till att bedrifwa boleri med dig.

Folket måste betala skatt till de hedniska konungarna, 2 Kon. 16: 8, och afgudafesterna förorsakade stora kostnader.

34. Och man finner i dig, i ditt horeri, twärt emot det want är med andra qwinnor: efter man icke löper efter lag: utan du gifwer ock penningar till, och man gifwer dig inga penningar alltså gör du då twärtom.

35. Derföre, du sköka, hör HERrans ord.

Du otrogna, afgudiska folk.

36. Detta säger HERren HERren: Efter du så gerna gifwer penningar till, och upptäcker din skam igenom ditt boleri emot dina bolare, och emot alla din styggelses afgudar, och utgjuter dina barns blod, hwilka du dem offrar:

37. Derföre si, jag skall församla alla dina bolare, med hwilka du hafwer wällust bedrifwit, samt med alla dem, som du för wänner håller, till dina fiender, och jag skall församla dem båda emot dig allestäds, och skall upptäcka din skam, att de alla din skam se skola:* *Jer. 13: 2226. Klagow. 1: 8. Hes. 23: 1029. Os. 2: 10.

38. Och skall låta gå en horas och blodsutgjuterskas rätt öfwer dig, och skall utgjuta ditt blod med grymhet och nit:

39. Och skall gifwa dig uti deras händer, att de skola afbryta dina bergkyrkor, och dina bergaltare nederrifwa, och afkläda dig dina kläder, och borttaga dig dina sköna tyg, och låta dig sitta naken och blott.

De hedniska folken, med hwilka Israel ingick förföriska förbund, blefwo snart detta folks argaste fiender och förstörare, landet härjades, folket bortfördes, riket upplöstes, nöd och död eller träldom blef följden, v. 37; Herrans utkorade folk skraffades såsom äktenskapsbryterska och barnamörderska. Detta straff bestod i rikets undergång och folkets förnedring i träldom.

40. Och de skola låta komma emot dig stora hopar med folk, hwilka dig stena skola, och hugga dig alla sönder med sina swärd;* *Hes. 23: 47.

41. Och uppbränna dina hus med eld,* och göra dig din rätt för många qwinnors ögon: alltså skall jag göra en ända med ditt horeri, att du icke mer skall gifwa penningar till; *2 Kon. 25: 9. 2 Chrön. 36: 19. Jer. 39: 8; cap. 52: 13.

42. Och skall släcka min harm uppå dig, och mätta mitt nit uppå dig, att jag må tillfreds warda, och icke mer behöfwa wredgas:

43. Derföre att du icke ihågkom din ungdomstid; utan retade mig med allt detta: derföre will jag ock lägga alla dina wägar uppå ditt hufwud,* säger [ band II, 581 ]HERren HERren: ty du frågar der intet efter, att du så öfwerdådeligen allahanda styggelse bedrifwer. *Hes. 9: 10.

För många qwinnors ögon, v. 41, nemligen inför de hedniska folken, hwilka här föreställas såsom qwinnor. Om Herrans wrede, se cap. 5: 13.

44. Si, alla de som ordspråk pläga bruka, de skola detta ordspråket säga om dig: Dottren är såsom modren.

”Nemligen Judarne, som kommit i Cananiternas ställe till Canaan, äro icke bättre än dess förra innewånare, den Hetheiska modren. Se v. 3.

45. Du är din moders dotter, hwilken ifrån sin man och barn lopp; och är dina systrars syster, hwilka ifrån sina män och barn lupo: eder moder är Hetheesk, och eder fader en Amoreer.

46. Samarien är din äldre syster med sina döttrar, som bo på wenstra sidan wid dig, och Sodom är din yngre syster med sina döttrar, som bo på högra sidan wid dig.

Med Sodom menas här de små städer, som lågo i trakten af det gamla förstörda Sodom. Äfwen kan det gamla Sodom menas, ty såsom en warnande bild af Sodoms syndastraff är Sodom ännu qwar i werlden. Också äro inför Gud inga oförlåtna synder förgångna, Sodoms synder stå, qwar i ewighet.

47. Ändock du likwäl icke lefwat hafwer efter deras wäsende, eller gjort efter deras styggelser: der fattas icke mycket uti, att du icke slemmare ting gjort hafwer än de, i allt ditt wäsende.

Det fattas icke mycket o. s. w., grt.: Du har bedrifwit det ända till äckel och gjort det argare än de o. s. w.

48. Så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren: Sodom din syster, samt med sina döttrar, hafwer så icke gjort, som du och dina döttrar.

49. Si, det war ditt systers Sodoms missgerning * Högmod och all tings öfwerflödighet, och god frid, den hon och hennes döttrar hade: men den fattige och torftige gjorde de icke (gerna) hjelp. *1 Mos. 13: 13.

”Högmod heter trotsa Gud, förakta Hans ord och förlåta sig på egen wishet och makt, likasom ingen Gud wore! Der sådan Guds föraktelse är, dertill allting nog och god frid, der följer och all öfwerdådighet med.” L. — Der war öfwermodet och den falska friheten, nemligen frihet ifrån samwetets och gudsfruktans alla band. Der war också obarmhertighet emot de fattiga.

50. Utan woro stolta, och gjorde styggelse för mig;* derföre hafwer jag ock bortkastat dem, då jag begynte se dertill.† *1 Mos. 18: 20; †cap. 19: 13, 24.

Se 1 Mos. 18: 20 och cap. 19: 13, 24.

51. Så hafwer ock Samarien icke gjort hälften af dina synder: utan du hafwer så mycket mer gjort dina styggelser än hon, att du hafwer gjort dina systrar fromma emot alla dina styggelser, som du gjort hafwer.

52. Så bär ock nu din skam, du som dina systrar fromma gör genom dina synder, i hwilka du större styggelser än de gjort hafwer, och hafwer gjort dem frommare än du är: så skäm dig nu, och bär din skam, att du dina systrar fromma gjort hafwer.

53. Men jag skall omwända deras fängelse, nemligen denna Sodoms fängelse, och hennes döttrars, och denna Samarias fängelse, och hennes döttrars, och dessa ditt fängelses fångar samt med dem:

54. Så att du måste bära din skam och hån, för allt det du gjort hafwer, och I ändå likwäl tröstade warda.

I ändå tröstade warda, grt.: I det du tröstar dem, eller med dina synder gör dem säkra. I jemförelse med dig kunna de kalla sig fromma. ”Sodom betyder här Juda, såsom Samaria Israel, och talar om det nya förbundet, när hela werlden till Christus omwänd är.” L. — Icke det förgångna Sodom skall återupprättas och benådas, utan Judafolket, som liknas wid Sodom. Men Sodom kan ock anses såsom en bild af den i grufligt förderf nedsjunkna hedendomen, som genom Christum frälsas i det nya förbundet. Synder så stora som Sodoms synder, blifwa borttagna, aftwagna och förlåtna, då folket wänder sig till Medlaren Christus.

55. Och din syster, denna Sodom, och hennes döttrar skola omwända warda, likasom de tillförene warit hafwa, och Samarien och hennes döttrar skola omwända warda, likasom de tillförene warit hafwa: du också med dina döttrar skolen omwända warda, likasom I tillförena warit hafwen.

Sedan propheten förehållit folket dess stora syndaskuld och förkunnat syndastraffet, följa här, såsom wanligt, stora nådelöften, men förenade med djupa förödmjukelser. De skola omwändas, men då bekänna de och begråta sina synder. Zach. 12: 10, 11.

56. Och du skall icke mer prisa densamma din syster Sodom, såsom på din högmods tid:

Du skall då icke anse dig för bättre än Sodoms folk, utan förundra dig öfwer Herrans [ band II, 582 ]stora barmhertighet. Den, som blifwer omwänd till Herran och får barmhertighet, erkänner sig wara den förnämligaste bland syndare.

57. Då din ondska ännu icke upptäckt war, såsom på den tiden, då Syrie döttrar och de Philisteers döttrar allestäds skämde dig, och föraktade dig allt omkring.

Detta förakt fick Judafolket erfara af hedningarna, då Herren genom syndastraffen blottade detta folks synder, först genom Babylonierna och sedan genom Romarena.

58. Då I måsten bära edra lastar och styggelser, säger HERren.

59. Ty så säger HERren HERren: Jag skall göra dig, likasom du gjort hafwer,* att du föraktade eden och bröt förbundet. *Jer. 2: 20.

60. Men jag will tänka uppå mitt förbund, som jag med dig gjort hafwer i din ungdomstid; och skall göra ett ewigt förbund med dig.

Folket hade brutit förbundet, och derpå följde dom och straff från Herran. Men derefter lofwar Han att åter förbarma sig och upprätta ett ewigt förbund. Detta är det nya förbundet genom Messias.

61. Så skall du komma dina wägar ihåg och skämmas, då du dina äldre och yngre systrar till dig tagande warder, dem jag dig till döttrar gifwa skall, dock icke af ditt förbund:

62. Utan jag will göra mitt förbund med dig, att du förnimma skall, att jag är HERren.

63. På det du skall tänka deruppå, och skämmas, och för skams skull icke djerfwas upplåta din mun, när jag dig förlåtande warder allt, det du gjort hafwer, säger HERren HERren.

Dessa systrar, v. 61, äro hedningafolken, som äfwen skola upptagas i Messiæ rike. Icke annorledes än med förundran öfwer den stora barmhertigheten och i lof och pris kan folket efter den stora benådningen öppna sin mun. Då förstummas lättsinnighetens och stolthetens tungomål. Sammalunda sker med hwarje enskild själ, som blifwer omwänd från mörker till ljus och föres från högmod till ödmjukhet, från synden till rättfärdigheten, från döden till lifwet.

17. Capitel.

Edens brott. Christi rike.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, gif Israels hus en gåta och liknelse före,

3. Och säg: Detta säger HERren HERren: En stor örn* med stor flygt och långa wingar, och full med fjädrar och brokig, kom uppå Libanon, och tog qwistarna bort af cederbräden; *Jer. 48: 40; cap. 49: 22.

4. Och bröt den öfwersta skaten af, och förde honom in uti krämarelandet, och satte honom uti den staden, der handlingen war.* *2 Kon. 24: 1.

En stor örn: en mäktig konung, såsom örnen kallas konung bland fåglarna; wingarna äro denne konungs krigshärar;dbet är konungen af Babel. Libanons berg i norr af Canaans land är berömdt för sina höga cederträd. Konungapalatset i Jerusalem kallades en cederskog, det bestod af ceder från Libanon. Libanon betyder här Zions berg. Dit kom konung NebucadNezar och förstörde cederpalatset och bröt af den öfwersta skaten eller toppen deraf, nemligen konung Jojachin, och förde honom till Babel, som då war medelpunkten för werldshandeln. — Handlingen, grt. köpmän.

5. Han tog ock frö af det landet, och sådde det uti detsamma goda landet, der mycket watten war, och satte det såsom ett pilträd.

Frö af det landet, nemligen en infödd af Juda land. Konungen af Babel tog Jojachins farbror Zedekia och gjorde honom till konung i hans ställe.

6. Och det wäxte och wardt ett stort winträd, dock ganska lågt: ty dess qwistar böjde sig neder emot sin rot, och war alltså ett winträd, det qwistar och löf fick.

Konung Zedekia liknas wid ett pilträd, i anseende till wäxten och wid ett winträd i anseende till frukten; han skulle bära frukt, nemligen gifwa skatt till konungen i Babel.

7. Och der war en annan stor örn med stora wingar och många fjädrar; och si, detta winträd hade en längtan i sina rötter till denna örnen, och uträckte sina qwistar emot honom, att det måtte wattnadt warda af hans dike:

Denna andra örn är konungen af Egypten, Pharao Hoffra. Se v. 15.

8. Och war dock på ett godt land wid mycket watten planteradt, så att det wäl hade mått fått qwistar, frukt burit, och ett stort winträd wordet.

Konung Zedekia hade bort wara till freds med sin ställning, isynnerhet som propheten Jeremia i Herrans namn warnade och underwlsade honom, hwad han borde göra.

9. Så säg nu: Alltså säger HERren HERren: Skulle det trifwas? Ja, man skall upprycka dess rötter, och afrifwa dess frukt, och man skall förtorka alla dess [ band II, 583 ]uppwäxta qwistar, att de förfalna: och det skall icke ske genom en stor arm eller mycket folk, att man må föra honom af dess rötter bort.

10. Si, det är planteradt: men skulle det trifwas? Ja, så snart der kommer ett östanwäder till, så skall det förtorkas på sina diken.

Östanwädret är ofta häftigt och förstörande, Job 27: 21, och förtorkande, Jon. 4: 8. Under konungen af Babel hade Zedekia ett starkt beskydd. Pharao Hoffra war deremot swag. Förut war Zedekia såsom ett pilträd, wid ymnigt watten, i god mark, han war sedan liksom planterad wid ett dike, som snart uttorkade.

11. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

12. Käre, säg till det ohörsamma folket: Weten I icke, hwad detta är? Och säg: Si, konungen af Babel kom till Jerusalem, och tog hans konung och hans förstar, och förde dem bort till sig uti Babel.

13. Och tog en af konungslig säd, och gjorde ett förbund med honom, och tog en ed af honom;* men de wäldiga i landet tog han bort: *2 Chrön. 36: 13.

14. På det att riket skulle ödmjukadt blifwa, och icke upphäfwa sig, att förbundet måtte hållet warda och ståndande blifwa.

15. Men densamma säden föll af ifrån honom, och sände sitt budskap uti Egypten,* att man skulle sända honom hästar och mycket folk: skulle det lycka sig med honom? Eller skulle han komma der wäl af med, som sådant gör? Och den som förbund bryter, skulle han slippa? *Jer. 37: 5.

Herren sjelf förklarar liknelsen. Detta förbundsbrott mot konungen af Babel war således en synd. Det war icke heller af nit om Herrans lära Zedekia bröt förbundet; ty han ingick förbund med konungen i Egypten, hwilken war en hedning likasom NebucadNezar.

16. Så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, uti den konungens rum, som honom till konung satte, hwilkens ed han föraktade, och hwilkens förbund han bröt, der skall han dö, nemligen i Babel.

17. Och skall Pharao icke blifwa ståndande med honom i örliget, med stor här och mycket folk, då man torfwallar uppkasta, och bålwerk uppbygga skall,* på det att mycket folk skall slaget blifwa. *2 Kon. 25: 1. Hes. 4: 7.

18. Ty efter han hafwer föraktat eden, och brutit förbundet, der han sin hand uppå räckt hafwer, och allt sådant bedrifwer, skall han icke kunna undslippa.

19. Derföre säger HERren HERren alltså: Så sannt som jag lefwer, skall jag låta min ed, den han föraktat hafwer, och mitt förbund, som han brutit hafwer, komma öfwer hans hufwud.

20. Ty jag skall kasta mitt nät* öfwer honom, och han måste i mina garn fången warda; och jag skall låta honom komma till Babel, och der will jag wara i rätta† med honom: derföre att han sig så emot mig förgripit hafwer. *Hes. 12: 13; cap. 32: 3. †Jer. 4: 12; cap. 25: 31.

Genom förbundsbrottet gaf Zedekia anledning, att Herrans namn blef försmädadt bland hedningarna; således blef Hans namn derigenom wanhelgadt på flera sätt.

21. Och alla hans flyktige, som till honom hålla sig, skola falla genom swärd,* och de, som af dem slippa, skola i alla wäder förströdde warda; och I skolen förnimma, att jag, HERren, hafwer detta talat. *Hes. 16: 40.

22. Detta säger HERren HERren: Jag skall också taga en telning af ett högt cederträd, och bryta honom af öfwerst uppå de qwistar, och skall plantera honom uppå ett högt berg;

23. Nemligen på det höga berget Israel will jag plantera honom, på det han skall gro, och bära frukt, och warda ett stort cederträd, så att allahanda fåglar skola kunna bo och blifwa under honom, och under hans qwistars skugga.

Efter den förra liknelsen följer nu en, som är härlig och tröstande. Först innebär detta löfte, att en del af folket skulle af Herran återföras till Canaans land, och Serubabel, som war af konungslig härkomst, skulle planteras på Israels berg och gro och bära frukt. Men detta war blott en swag början till denna prophetias fullbordan. Löftet syftar på Christus. Detta höga cederträd, v. 22, betyder Davids konungaslägt på Zions berg. Af detta cederträd tog Herren en telning och planterade honom, och deraf blef det stora cederträd, den underbara stam, under hwilken allahanda fåglar, nemligen allahanda folk, söka sin tillflykt och bo och blifwa under honom och under hans wingars skugga. [ band II, 584 ]Ett ris skall uppgå utaf Isai slägt och en telning utaf hans rot frukt bära. Es. 11: 1.

24. Och alla trän på marken skola förnimma, att jag, HERren, hafwer det höga trädet förnedrat, och det låga trädet upphöjt, och det gröna trädet förtorkat, och det torra trädet grönskande gjort: Jag HERren talar det, och gör det också.

Det höga trädet war den gamla konungastammen; det gröna trädet war Zedekia, v. 5. Det låga trädet war Serubabel; det torra trädet war också han. Zedekia blef förnedrad, det gröna trädet förtorkade, men genom Serubabel blef folket återupprättadt och gudstjensten återställd. Christus liknas wid en telning, som uppwäxer ur en torr jord och wid Aarons torra mandelstaf. Men denna telning har blifwit ett grönskande winträd, som uppfyller werlden med sina grenar.

18. Capitel.

From, botfärdig. Gudlös, affällig.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Hwad drifwen I ibland eder uti Israels land detta ordspråket, och sägen: Fäderna hafwa ätit sura windrufwor, men på barnen äro tänderna deraf ömma wordna?* *Jer. 31: 29.

Det synes, att somliga af Judarna kastade hela skulden till fångenskapen och alla olyckor, som öfwergingo dem, på sina förfäder och frikände sig sjelfwa från all skuld, såsom det allt ifrån syndafallets tid warit menniskans art att försöka kasta skulden in på andra och bort ifrån sig sjelf.

3. Så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, sådant ordspråk skall icke mer gå ibland eder i Israel:

4. Ty si alla själar äro mina; fadrens själ är såwäl min, som sonens själ: hwilken själ som syndar, hon skall dö.

Hwar och en själ gäller lika inför Herran, och Han låter lika rättfärdighet wederfaras hwar och en. Sammanhanget wisar tydligt, att det ordet dö icke syftar på den lekamliga, utan på den andeliga och ewiga döden. De fromme äro icke alltid undantagna från lekamliga straffdomar.

5. Om nu en menniska är from, den der rätt och wäl gör;

6. Den på bergen icke äter, den sina ögon icke upphäfwer till Israels hus afgudar; och sin nästas hustru icke besmittar, och icke ligger när qwinna uti hennes krankhet:* *3 Mos. 18: 19.

Med ätandet på bergen menas måltider wid afgudafester.

7. Den åt ingen skada gör; den åt gäldenären sin pant igen gifwer; * den ingen något ifråntager med wåld;† den sitt bröd delar med den hungrige, och kläder den nakne:** *5 Mos. 24: 10. †Es. 58: 6. **Matth. 25: 35.

8. Den icke ockrar;* den ingen slem winning tager; den icke hjelper till att göra orätt; den emellan menniskorna rätt dömer: *Ps. 15: 5.

9. Den efter mina rätter wandrar, och mina bud håller, så att han allwarligen gör derefter: det är en from man, han skall få lefwa, säger HERren HERren.

Här uppräknas några kännetecken på en sann fromhet, men ingalunda får häraf slutas, att den sanna fromheten består i denna utwärtes wandel, utan dessa kännetecken skola blott wisa hjertats förhållande till Gud. Löftet om lif syftar på det ewiga lifwet.

10. Men om han föder en son, och densamma warder en mördare, den der blod utgjuter, eller något af dessa stycken gör;

11. Och intet af de andra stycken gör: utan äter på bergen och besmittar sin nästas hustru;

12. Gör de fattiga och elända skada; tager något med wåld; icke igen gifwer pant; upphäfwer sina ögon till afgudar, dermed han en styggelse bedrifwer;

13. Får ut på ocker, tager winning: skulle han lefwa? Han skall icke lefwa: utan efter han sådan styggelse gjort hafwer, så skall han döden dö; hans blod skall wara öfwer honom.* *3 Mos. 20: 9.

14. Men om han föder en son, den der alla sådana synder ser, som hans fader gör, och han fruktar sig, och så icke gör:

15. Äter icke på bergen, upphäfwer icke sina ögon till Israels hus afgudar; besmittar icke sin nästas hustru:

16. Gör ingen skada; behåller icke pant; tager intet med wåld; delar sitt bröd med den hungrige, och kläder den nakne:

17. Hjelper icke emot den elända; tager icke ocker eller slem winning; utan håller mina bud, och lefwer efter mina rätter; han skall icke dö för sin faders missgernings skull, utan lefwa.

[ band II, 585 ]18. Men hans fader, den wåld och orätt brukat hafwer, och ibland sitt folk det som icke duger gjort hafwer: si, han skall dö för sin missgernings skull.

De obotfärbigas fåfänga ursäkt, v. 2, wändes här på flera sidor, och Herren wisar sjelf, huru rättfärdig Han är i alla sina domar.

19. Så sägen I: Hwi skall sonen icke bära sin faders missgerning? Derföre att han hafwer gjort rätt och wäl, och hållit och gjort alla mina rätter, skall han lefwa.

20. Ty hwilken själ som syndar, hon skall dö; sonen skall icke bära fadrens missgerning; och fadren skall icke bära sonens missgerning:* utan den rättfärdiges fromhet skall wara öfwer honom, och den orättfärdiges arghet skall wara öfwer honom. *5 Mos. 24: 16. 2 Kon. 14: 6. 2 Chrön. 25: 4. Jer. 31: 30.

I denna framställning ingår icke arfsynden, utan blott werksynden.

21. Men om en ogudaktig omwänder sig ifrån alla sina synder, som han gjort hafwer, och håller alla mina rätter, och gör rätt och wäl, så skall han lefwa, och icke dö.

22. Men på all hans öfwerträdelse, som han gjort hafwer, skall icke tänkt warda: utan skall lefwa för den rättfärdighets skull, som han gör.

Grt.: I sin rättfärdighet, som Han gör. Redan i Gamla Testamentet blefwo alla de, som omwände sig till Herran, förskonade, och ännu mera gäller detta i nya förbundets tid.

23. Menar du, att jag lust hafwer öfwer den ogudaktiges död, säger HERren HERren: och icke mycket mer, att han omwänder sig ifrån sitt onda wäsende och lefwer?* *2 Petr. 3: 9.

24. Och om den rättfärdige wänder sig ifrån sin rättfärdighet, och gör det ondt är, och lefwer efter all den styggelse, som en ogudaktig gör, skulle han lefwa? Ja, att hans rättfärdighet, som han gjort hafwer, skall icke ihågkommen warda:* utan han skall dö uti sin öfwerträdelse och synder, som han gjort hafwer. *Hes. 3: 20; cap. 33: 12, 13.

25. Och ändå sägen I: HERren handlar icke rätt. Derföre hörer nu, I af Israels hus: Hafwer jag icke rätt, och I orätt?* *Hes. 33: 20.

Så är menniskonaturen beskaffad, så länge hon icke blifwit förödmjukad genom nådens makt; hon will sjelf hafwa rätt, hon will, att Gud skall hafwa orätt, likasom Adam gjorde, då Gud talade med honom efter syndafallet. Men då en menniska rätt lär känna sig sjelf, så anser hon sig wara den störste bland syndare. Innan någon kan blifwa rättfärdig inför Gud genom Christi rättfärdighet, måste han upphöra att gå till rätta med Gud; menniskan måste inför sitt samwetes domstol blifwa orättfärdig och Gud allena rättfärdig.

26. Ty när den rättfärdige wänder sig ifrån sin rättfärdighet, och gör det ondt är, så måste han dö; men han måste dö för sin ondskas skull, som han gjort hafwer.

27. Twärtom, när den ogudaktige wänder sig ifrån sin orättfärdighet, som han gjort hafwer, och gör nu rätt och wäl, han warder behållande sin själ lefwande.

28. Ty efter han fruktar sig, och wänder åter af sin ondska, så skall han lefwa, och icke dö.

29. Och ännu säga de af Israels hus: HERren handlar icke rätt. Skulle jag hafwa orätt? I af Israels hus hafwen orätt.

30. Derföre will jag döma eder, I af Israels hus, hwar och en efter hans wäsende, säger HERren HERren.

Derföre wänder eder om, och låter eder omwända, på det I icke skolen falla för missgerningens skull.

Herren wedergäller hwar och en efter hans gerningar med fullkomlig rättfärdighet. I afseende på timliga straff måste barn och efterkommande stundom lida under följderna af föräldrars eller förfäders ondska. Men i den andeliga wedergällningen ingår aldrig något annat än de synder, en menniska sjelf begått eller i sitt hjerta hyser. Den, som omwänder sig, undgår domen och friar sin själ genom nåden.

31. Kaster ifrån eder all eder öfwerträdelse, der I med öfwerträdt hafwen, och görer eder ett nytt hjerta, och ny anda:* ty hwi will du så dö, du Israels hus? *Ps. 51: 12.

32. Ty jag hafwer ingen lust till hans död, som dör, säger HERren HERren: derföre omwänder eder, så fån I lefwa.* *Hes. 33: 11.

Synden är en last, och menniskan uppmanas, att kasta den ifrån sig. Ganska märkwärdig är uppmaningen från Herran, att menniskan skall göra sig ett nytt hjerta och en ny anda, v. 31. Menniskan kan af egen kraft hwarken göra det ena eller det andra, men då Herren uppmanar dertill, så lärer Han, att Han will göra det och att menniskan skall taga emot och anwända de [ band II, 586 ]medel, Han dertill föreskrifwer. Då menniskan hörsammar Guds ord, gör Herren sjelf hos henne ett nytt hjerta och en ny anda.

19. Capitel.

Joahas, Jojachin, Zedekia.

Men gör en klagogråt öfwer Israels förstar;

2. Och säg: Hwi ligger din moder lejinnan ibland lejinnorna, och uppföder sina ungar ibland de unga lejon?

Detta capitel står i sammanhang med cap. 18. Josia war en from fader, hans barn woro ogudaktige. Med modren lejinnan menas Jerusalems stad, se Jer. 12: 8. Hwarföre håller hon sig till de wilda hedniska folken och uppföder sina barn på hedniskt wis?

3. En af dem födde hon upp, och der wardt ett ungt lejon utaf, det wände sig till att rifwa och uppäta menniskor.

Med detta unga lejon menas Juda konung Joahas, som konungen of Egypten hade bortfört. Se 2 Kon. 23: 3234. Jer. 22: 11.

4. Då hedningarna hörde sådant om det, grepo de det uti deras kulor,* och förde det i kedjor in uti Egypti land. *2 Kon. 23: 33. Jer. 22: 11.

5. Då nu modren såg, sedan hon hade länge hoppats, att hennes hopp war borta, tog hon en annan af sina ungar, och gjorde der ett ungt lejon af.

Denne andre war Jojachin, Juda konung, som blifwit bortförd af NebucadNezar.

6. Då det wandrade ibland lejinnorna, wardt det ett ungt lejon,* det också wandes till att rifwa och uppäta menniskor. *2 Chrön. 36: 5.

7. Det förderfwade deras hus och deras städer, så att landet och hwad deruti war, grufwade sig för dess rytandes röst.

Grt: Och han wåldförde deras enkor och Ödelade deras städer. Detta uttrycker den grufligaste wåldsamhet.

8. Då lade hedningarna sig af alla land kring om det,* och kastade ett nät öfwer det, och grepo det i dess kulor. *2 Kon. 24: 2.

9. Och satte det uti ett galler, och förde det i kedjor till konungen i Babel; och man lät förwara det, att dess röst icke mer skulle hörd warda på Israels berg.

Chaldeerne, Syrerne och Moabiterne förbundo sig till denne konungs förderf. 2 Kon. 24: 2.

10. Din moder war likasom ett winträd, som wid watten planteradt war, och dess frukt och qwistar wuxo af det myckna wattnet;

11. Att dess qwistar så starke wordo, att de till herraspiror dugde, och det wardt högt ibland winträn. Och då man såg att det så högt war och många qwistar hade;

12. Wardt det i grymhet rifwet neder till jorden och förkastadt; östanwäder* förtorkade dess frukt och dess starka qwistar wordo sönderbrutne, så att de borttorkades, och uppbrände wordo. *Os. 13: 15.

Modren, nemligen hufwudstaden, liknas här wid ett stort fruktbart winträd, se 2 Sam. 20: 19. Mindre städer kallas döttrar, 4 Mos. 21: 25. Judafolkets krafter liknas här wid saften eller blodet i winstocken; qwistarne betyda här konungaslägten; östanwädret, som förtorkade detta winträd, war krigsstormen från Babylon.

13. Men nu är det planteradt i öknen, uti ett torrt och törstigt land.

Juda folk och Davids stam war nu planterad i Babels land.

14. Och en eld gick utaf dess starka qwistar, den förtärde dess frukt, så att der inga starka qwistar mer uppå äro till någon herrespira: det är en klagelig och jemmerlig ting.

En eld gick ut af dess starka qwistar och förtärde dess frukt, i det konung Zedekia fortfor i sin ogudaktighet och gjorde uppror mot konungen i Babel. Qwistarne af konungastammen blefwo således afskurna.

20. Capitel.

Juda förwites. Swar nekas.

Och det begaf sig i sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kommo några af de äldsta i Israel till att fråga HERran, och satte sig neder för mig.

De wille fråga, huru det skulle gå med Jerusalem.

2. Då skedde HERrans ord till mig, och sade:

3. Du menniskobarn, tala med Israels äldsta, och säg till dem: Detta säger HERren HERren: Ären I komne till att fråga mig? Så sannt som jag lefwer, jag will intet swar gifwa eder, säger HERren HERren.

4. Men will du, menniskobarn, straffa dem, så må du straffa dem alltså: Håll dem före deras fäders styggelse;

5. Och säg till dem: Detta säger HERren HERren: på den tid jag utwalde Israel, upphof jag min hand* till Jacobs hus säd, och lät dem känna [ band II, 587 ]mig uti Egypti land: ja, jag upphof min hand till dem, och sade: Jag är HERren eder Gud. *2 Mos. 6: 8.

Handens upphäfwande betecknar förbundets bekräftande med ed wid Herrans eget namn. Se 2 Mos. 6: 2–8. Detsamma beteckna ock de mäktiga under, hwarmed Gud förlossade sitt folk.

6. Men jag upphof på samma tid min hand, att jag skulle föra dem utur Egypti land, in uti ett land, som jag dem försett hade, det med mjölk och honung flyter; ett ädelt land för alla land.* *2 Mos. 3: 8.

7. Och sade till dem: Hwar och en kasta bort styggelsen för sina ögon, och orener icke eder på Egypti afgudar: ty jag är HERren eder Gud.

Se 2 Mos. 23: 24. I hela Guds lag ligger ock den befallning innesluten, att alla afgudar måste såsom styggelser bortkastas.

8. Men de woro mig ohörsamme, och wille icke höra mig, och ingen af dem kastade sin styggelse bort för sina ögon, och öfwergåfwo icke Egypti afgudar: då tänkte jag utgjuta min grymhet öfwer dem, och låta all min wrede gå öfwer dem midt uti Egypti land:

9. Men jag lät det tillbaka för mitt namns skull, att det icke skulle ohelgadt warda för hedningarna, ibland hwilka de woro, och för hwilka jag hade gifwit mig dem tillkänna, att jag dem utur Egypti land föra wille.

Ehuru Mose icke utförligt berättar detta (att det skett i Egypti land), så wisa dock dessa ord, att redan der hade detta folk förorenat sig med Egypti synder. Herren skonade detta folk blott för sitt namns skull, såsom Han af nåd lofwat, 1 Mos. 15: 1416, likasom hwarje själs frälsning är ett werk af Hans blotta nåd och barmhertighet.

10. Och då jag dem utur Egypti land fört hade, och låtit dem komma in uti öknen;

11. Gaf jag dem mina bud, och lärde dem mina rätter,* genom hwilka menniskan lefwer, den dem håller.† *2 Mos. 15: 26; cap. 20: 1, [et]c. 5 Mos. 5: 1, [et]c. †3 Mos. 18: 5. 5 Mos. 30: 6. Rom. 10: 5. Gal. 3: 12.

Se 3 Mos. 18: 5. Rom. 10: 5. Kunde någon menniska fullkomligt hålla lagen, så behöfde den menniskan ingen Frälsare, utan hade genom lagen ewinnerligt lif. Men dertill fordras, att menniskan icke skulle wara syndare, utan besinna sig i det ursprungliga heliga tillståndet.

12. Jag gaf dem ock min sabbath,* till ett tecken emellan mig och dem, på det de skulle lära, att jag är HERren, som dem helgar. *2 Mos. 16: 25; cap. 20: 8; cap. 31: 13, 17.

Sabbatherna woro förbundstecken. Se 2 Mos. 16: 25. 2 Mos. 31: 1317.

13. Men Israels hus war mig också ohörsamt uti öknen,* och lefde icke efter mina bud, och föraktade mina rätter, genom hwilka menniskan lefwer, som dem håller, och ohelgade min sabbath ganska swårligen: då tänkte jag utgjuta min grymhet öfwer dem uti öknen, och platt förgöra dem; *2 Mos. 16: 27. 4 Mos. 14: 2.

14. Men jag lät det tillbaka för mitt namns skull, att det icke skulle ohelgadt* warda ibland hedningarna, för hwilka jag dem utfört hade. *4 Mos. 14: 13. 5 Mos. 9: 28.

Folket skonades genom Mose förbön. Se 4 Mos. 14: 13–23.

15. Ock hof jag min hand upp emot dem i öknen, att jag icke wille låta dem komma in uti det land, som jag dem gifwit hade, det med mjölk och honung flyter; ett ädelt land för alla land.

16. Derföre att de föraktade mina rätter, och lefde icke efter mina bud, och mina sabbather ohelgade; ty de wandrade efter deras hjertas afgudar.

Ehuru det är för menniskan omöjligt att hålla lagen efter andan, v. 11, så hade dock folket kunnat i yttre måtto wandra efter Herrans lag och wakta sig för afgudarna, och derigenom hade det fått åtnjuta all den timliga wälsignelse, som Gud hade utlofwat, och äfwen de andeliga förmåner, som Herren genom gudstjensten meddelade.

17. Men mitt öga skonade dem, att jag icke förderfwade eller platt förgjorde dem i öknen.

18. Och jag sade till deras barn i öknen: I skolen icke lefwa efter edra fäders bud, och icke hålla deras rätter, och icke orena eder uppå deras afgudar.

Guds bud äro öfwer alla menniskobud. Då föräldrar eller andra wilja hindra någon ifrån att ingå i himmelriket och ifrån sann omwändelse och rätt bruk af nådens medel, så måste det anses såsom förderfliga menniskobud som man icke bör hålla. Detsamma gäller om alla menniskobud som gå ut på att inwefwa menniskan i syndens och werldens tjenst.

19. Ty jag är HERren eder Gud; efter mina bud skolen I lefwa,* och mina rätter skolen I hålla, och göra derefter; *5 Mos. 4: 1.

[ band II, 588 ]20. Och mina sabbather skolen I helga, att de skola wara ett tecken emellan mig och eder, på det I weta skolen, att jag, HERren, är eder Gud.

21. Men barnen woro mig ock ohörsamme, lefde icke efter mina bud, höllo ock icke mina rätter, så att de gjorde derefter, genom hwilka menniskan lefwer, den dem håller; och ohelgade mina sabbather; då tänkte jag utgjuta min grymhet öfwer dem, och låta all min wrede gå öfwer dem i öknen.

22. Men jag wände min hand, och lät det tillbaka för mitt namns skull, att det icke skulle ohelgadt warda för hedningarna, för hwilka jag dem utfört hade.

23. Jag hof ock min hand upp emot dem i öknen, att jag skulle förströ dem ibland hedningarna och förskingra dem i landen;

24. Derföre att de icke höllo mina bud, och föraktade mina rätter, och ohelgade mina sabbather, och sågo efter deras fäders afgudar.

25. Derföre gaf jag dem den lära, som icke god är;* och de rätter, uti hwilka de icke lif hafwa kunna. *2 Thess. 2: 10, 11.

Så upphof Herren sin hand emot dem flera gånger i öknen med straff, med warningar och hotelser, som gällde både de då lefwande och deras efterkommande. Se 5 Mos. 4: 26, 27. Derföre gaf jag dem den lära, som icke god är: då folket icke wille hålla Herrans bud, så lemnade Han det att förfalla i willfarelse och afgudalära. Dä menniskan icke will hafwa sanningen, så undandrages ifrån henne Guds ords kraft och sanningens ande, och i det stället utwäljer hon sig sjelf falska tänkesätt och förfaller i ett ogudaktigt lefwerne. ”Den rätta Guds lära är frid, fröjd och lif i den Heliga Anda: men menniskolära är idel ofrid, hjerteqwal och sjelfwa döden: ty hon gifwer samwetet ingen ro eller frid: oansedt hon lärer ansenliga ting, såsom huru man skall mycket offra, ja ock sina käraste barn förbränna, såsom Han i texten säger.” L.

26. Och förkastade dem med deras offer, då de uppbrände i eld all förstfödning;* på det jag skulle bedröfwa dem, och de lära skulle, att jag är HERren. *2 Chrön. 33: 6.

Allt förstfödt skulle wara Herranom helgadt, och just sådana offer offrade det affälliga folket åt afgudarna, 2 Kon. 16: 3, twärtemot lagens uttryckliga förbud, 3 Mos. 18: 21. 5 Mos. 12: 31; cap. 18: 10.

27. Derföre tala, du menniskobarn, med Israels hus, och säg till dem: Detta säger HERren HERren: Edra fäder hafwa ännu mer försmädat och trotsat mig.

Ännu mer än i det föregående blifwit omnämndt.

28. Ty då jag hade låtit dem komma in uti landet, öfwer hwilket jag min hand upphäfwit hade, att jag skulle det gifwa dem: hwar de någorstädes sågo en hög backe, eller tjockqwistadt träd, der offrade de sitt offer, och buro dit sina obehagliga gåfwor, och rökte der sin söta rök, och utgöto der sitt drickoffer.* *Es. 57: 6.

29. Men jag sade till dem: Hwad skall dock den höjden, dit i gån? Och så kallades det en höjd, allt intill denna dag.

Afguderi på höjderna blef så allmänt i Israels land, att det ordet höjd alltid fick betydelsen af afgudaställe, och att uppgå på höjden betydde att tillbedja afgudarna.

30. Derföre säg till Israels hus: Detta säger HERren HERren: I orenen eder uti edra fäders wäsende, och bedrifwen horeri med eder styggelse;

31. Och besmitten eder på edra afgudar, åt hwilka I offren edra gåfwor, och uppbrännen edra söner och döttrar i eld, allt intill denna dag; och jag skulle gifwa eder af Israels hus swar? Så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, jag skall intet swar gifwa eder.

Huru skulle de få något tröstande swar af Herran, v. 1—3, under det de fortforo och wille fortfara i sina synder?

32. Dertill, då I tänken: Wi wilja göra likasom hedningarna, och såsom andra folk i landen, och tillbedja stockar och stenar, skall det fela eder.

De som hafwa kännt den sanne Guden och sedan blifwa hedningar, ådraga sig mångdubbel syndaskuld, och med dem kan Herren icke hafwa tålamod på samma sätt som med hedningarna. Detta gäller också om alla christna; de kunna icke. blifwa hedningar utan att uppresa sig emot sin Herre och Konung, som är Christus, och Han är en mäktig Konung, som både will och kan förswara sin ära och, straffa motståndare.

33. Så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, jag skall råda öfwer eder med stark hand och uträckt arm, och med utgjuten grymhet;

34. Och skall föra eder ifrån folken, och församla eder utur de land, dit I förströdde ären, med stark hand, med uträckt arm, och med utgjuten grymhet;

[ band II, 589 ]35. Och skall låta eder komma uti folks öken, och der wara i rätta med eder, ansigte emot ansigte.

De, som hade flytt till främmande länder för att undgå faran, v. 34, skulle också blifwa gripna Herrans starka hand. De skulle blifwa förde i fångenskapens öken, och der wille Herren gå till rätta med dem och tala till deras samweten i nödens tid, på det de måtte känna sina synder och omwända sig.

36. Likasom jag med edra fäder uti öknen wid Egypten i rätta war, rätt så skall jag wara i rätta med eder, säger HERren HERren.

37. Jag skall låta komma eder under riket, och twinga eder uti förbundets band.

Då Herren utfört sitt folk från Egypten och gifwit dem sin lag, uppenbarade Han sig såsom Domare, för att döma och straffa. Se 4 Mos. 12: 5–15. Så lät Han dom och straff gå öfwer de upproriska under Korah. Se 4 Mos. 16: 19–46. Sådana straffande ris och twingande band wille Herren nu anwända i den Babyloniska fångenskapens öken, för att återföra till förbundet.

38. Och jag skall utfeja de affälliga, och dem, som emot mig öfwerträda, ibland eder; ja, jag skall föra dem utur det land, der I nu bon, och icke låta dem komma in uti Israels land, att I lära skolen, att jag är HERren.

Detta blef en kastning; krigen och fångenskapen blefwo en kastning och utrensning; de obotfärdiga funno sin undergång eller blefwo skiljda ifrån dem, som wille hålla sig fast wid Herran och som sedan återwände till Canaan. Af det folk, som lemnat Egypten, kommo blott twå in i Canaans land; af dem, som fördes till Babel, återwände blott få efter fångenskapen; de fleste, som kommo igen, woro deras barn och efterkommande.

39. Derföre, I af Israels hus, detta säger HERren HERren: Efter I ju icke wiljen höra mig, så görer som eder täckes och hwar och en af eder tjene sin afgud; men mitt helga namn låter härefter oskämdt wara med edra offer och afgudar.

Efter I icke wiljen öfwergifwa afgudarna, så dyrken dem. Se Dom. 10: 14. Jer. 2: 28. 5 Mos. 32: 38. Den der ond är, han ware ännu ond! Uppb. 22: 11. Men ohelgen icke mitt namn med ett sådant sken, som om I ändå woren mitt folk. Se Rom. 2: 24. Gud kommer icke öfwerens med afgudarna. 2 Cor. 6: 16.

40. Ty detta säger HERren HERren. På mitt heliga berg, på det höga berget Israel, der skall hela Israels hus och alla de som i land etäro, tjena mig; der skola de wara mig tacknämlige, och der skall jag äska uppå edra häfoffer och edra offers förstling, med allt det I mig helgen.

Sedan Herren förklarat, v. 39, att de, som wilja tjena afgudarna, icke kunna tillhöra Honom, så förkunnas här upprättandet af det nya förbundet, nådens förbund i Messias. Med offren menas här det Nya Testamentets offer, hwaraf det Gamla Testamentets offer woro förebilder. Wi hafwa ett påskalam, som är Christus, offradt för oss. Hans tillbedjare skola ock utgifwa sig sjelfwe till lefwande offer. Rom. 12: 1. Se Es. 19: 21.

41. I skolen warda mig tacknämlige med söt rök, när jag låter eder komma ifrån folken, och warder eder församlande utur landen, dit I förströdde ären, och jag skall warda helgad i eder för hedningarna.

I kraft af det enda sanna offret, till hwilket Herren har ett fullkomligt wälbehag, blifwa de, som samlas till det nya, det andeliga Israel, liksom lukten af en söt offerrök inför Herran, och deras lofoffer behaga Honom i Christo. Se Eph. 5: 2. Rom. 15: 16. Phil. 4: 18. Ebr. 13: 15. Sanna christnas bekännelse och heliga wandel blifwa då orsaker, att hedningarne lära känna och frukta Herran och att somliga omwända sig och blifwa frälsta.

42. Och I skolen förnimma, att jag är HERren, när jag hafwer låtit eder komma in uti Israels land, uti det land, om hwilket jag upphof min hand, att jag det edra fäder gifwa skulle.

43. Der skolen I tänka uppå edert wäsende, och uppå all eder handel, der I utinnan orenade ären, och skolen hafwa ett misshag till all eder ondska, som I bedrifwit hafwen.

Så många, som blifwit till Herran omwända, hafwa misshag till synden, ångra sina förslutna synder och undfly och hata synden under sin dagliga wandel.

44. Och skolen förnimma, att jag är HERren, när jag gör med eder för mitt namns skull, och icke efter edert onda wäsende och skadliga handel, du Israels hus, säger HERren HERren.

Blott till en ringa del uppfylldes dessa löften, då folket återfördes från fångenskapen; de uppfylldes i högre grad, då en del af Judafolket trodde på Messias och blefwo införlifwade med Christi kyrka, och den största fullbordan förestår ännu, efter det nya förbundets härliga löfte. Rom. 11.

45. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

46. Du menniskobarn, ställ ditt [ band II, 590 ]ansigte emot Theman och tala söderut, och prophetera emot den skogen, i den marken söderut?

Här börjar en ny prophetia. Theman war Arabien, som låg mot söder från Judalandet, derföre brukas detta ord t betydelsen söder. Prophetian är rigtad emot Judalandet, som låg i sydwest från Babel, der propheten war.

47. Och säg till den skogen söderut: Hör HERrans ord. Detta säger HERren HERren: Si, jag skall upptända i dig en eld, han skall förtära både färska träd och torra,* så att man icke skall kunna utsläcka hans låga; utan allt det som ifrån sunnan norr åt står, det skall uppbrändt warda. *Luc. 23: 31.

Med skogen menas Jerusalem. Se Jer. 11: 16; cap. 17: 27. Med elden menas krigsflamman och förstörelsen.

48. Och allt kött skall se, att jag, HERren, det upptändt hafwer, och ingen det utsläcka kan.

49. Och jag sade: Ack HERre HERre! de säga om mig: denne talar icke annat än förtäckta ord.

Förtäckta ord eller liknelser, såsom ordet Theman, skogen o. s. w., förklarar Herren sjelf genom prophetens mun.

21. Capitel.

Swärdet fejadt. Kronan fallen.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Jerusalem, och tala emot helgedomen, och prophetera emot Israels land;

3. Och säg till Israels land: Detta säger HERren: Si, jag will till dig; jag skall draga mitt swärd utur skidan, och skall dräpa i dig både rättfärdiga och orättfärdiga.

4. Efter jag nu i dig både rättfärdiga och orättfärdiga dräpa will, så skall mitt swärd fara utur skidan öfwer allt kött ifrån sunnan intill norr.

5. Och allt kött skall förnimma, att jag HERren hafwer dragit mitt swärd utur skidan; och det skall icke igen instunget warda.

6. Och du menniskobarn skall sucka, intill dess att länderna wärka uppå dig; ja, bitterligen skall du sucka, så att de se det.

7. Och när de då säga till dig: Hwi suckar du? så skall du säga: För det ryktets skull, som kommer, för hwilket alla hjertan förskräckas, och alla händer falla neder, allt mod faller, och alla knän flyta såsom watten; si, det kommer, och det skall ske, säger HERren HERren.

Detta rykte war krigsryktet, som snart skulle förnimmas från Judalandet. Under dessa plågor träffades både rättfärdiga och orättfärdiga, såsom wanligt i landsplågor. Se v. 3. Hwarföre Herren tillåter detta, se Pred. 9: 2. Jos. 7: 12. Men detta sker efter Herrans rådslut och; bestämda urwal. Se Hes. 9: 46.

8. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

9. Du menniskobarn, prophetera och säg: Detta säger HERren: Swärdet,, ja, swärdet är skärpt och uppfejadt;

10. Det är skärpt, att det slagta skall; det är fejadt, att det blänka skall; o, huru glade wilja wi wara, om han än gjorde alla träd till ris öfwer de onda barn:

11. Men han hafwer utfått ett swärd till att feja, att man det taga skall; det är skärpt och fejadt, att man det uti dråparens händer gifwa skall.

O huru glade o. s. w. (v. 10), grt.: Eller skola wi glädja oss (såsom om Gud sade till oss): min Sons ris föraktar alla träd. Det synes, såsom om de säkra och obotfärdiga i Judafolket hade ett sådant ordspråk med anledning af prophetian, Ps. 2: 9, att sonen, som är insatt till Konung, nemligen Messias, skulle regera hedningarna med jernspira. De tänkte så: denna jernspira skall beskydda oss mot alla hedningar, den föraktar alla hedniska herrskarespiror, som deremot blott äro trästafwar. Men, säger Herren, denna spira skall nu icke förswara eder. Herren sjelf hafwer gifwit (utfått) ett swärd i handen åt fienderna till att straffa eder; de fatta det, det fejas och skärpes. — Tillrustningen till kriget gjordes redan.

12. Ropa och jemra dig, du menniskobarn; ty det går öfwer mitt folk, och öfwer alla de der rådande äro i Israel, hwilka till swärdet samt med min folk församlade äro; derföre slå uppå dina länder.* *Jer. 31: 19.

Det är sannolikt, att hofsmickrare insöfde konung Zedekia i säkerhet, i det de på hans spira tillämpade prophetian i Ps. 2: 9, och gjorde honom till den Son, som Gud insatt till Konung på sitt helga berg; men i det stället förkunnar Hesekiel med rop och jemmer, att swärdet skulle gå öfwer folket Israel och att de wore till swärdet församlade, nemligen af Herran dertill öfwergifna.

[ band II, 591 ]13. Ty Han hafwer ofta näpst dem; hwad hafwer det hulpit? De onda barns ris will icke hjelpa, säger HERren HERren.

De onda barns ris will icke hjelpa, grt.: men huru! om den föraktande spiran icke skall wara? Herren har ofta näpst dem, men förgäfwes, de göra icke bättring, de stödja sig på falsk tröst, v. 10, men huru blifwa de bedragne, emedan den föraktande spiran, som de omtala, v. 10, icke skall wara dem till hjelp!

14. Och du menniskobarn, prophetera och slå dina händer tillsamman;* ty swärdet skall komma twefalt, ja trefalt; ett mordswärd, en stor slagtnings swärd, så att det drabba skall i kamrarna, dit de fly.† *Hes. 6: 11. †2 Kon. 25: 4, [et]c.

15. Jag skall låta klinga swärdet, så att hjertan skola förskräckas, och många falla skola i alla deras portar;* ack, huru blänker det, och hugger åstad till slagtning; *Jer. 52: 30.

16. Och säga: Hugg både på högra sidan och den wenstra, hwad som förekommer.

Sålunda föreställes Herren såsom gifwande befallning åt swärden. V. 16, och säga, grt. förena dig! hugg (med förenad kraft) o. s. w.

17. Så will jag då med mina händer wara glad deröfwer, och låta min wrede gå; jag, HERren, hafwer det sagt.

Med mina händer wara glad, grt: Slå händerna tillsammans (såsom en hjelte till tecken af segerfröjd. Se 5 Mos. 28: 63). Icke att Herren fröjdar sig öfwer menniskors lidande, men Hans rättfärdighet tillfredsställes, då det onda straffas.

18. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

19. Du menniskobarn, gör twå wägar, på hwilka komma skall konungens swärd af Babel; men de skola båda gå ifrån ett land; och sätt ett tecken främst på wägen åt staden,* att det dit wisa skall. *Hes. 4: 1.

20. Och gör wägen, så att swärdet må komma till Rabbath Ammons barns, och i Juda till den fasta staden Jerusalem.

Detta skulle propheten framställa i teckning (på en tegelsten, såsom cap. 4: 1—3). Först är tecknad en wäg, som går från Babel, sedan delar den sig så, att en wäg går till Ammoniternas hufwudstad och en annan till Jerusalem.

21. Ty konungen i Babel skall sätta sig i wägaskelet, främst på båda wägarna, att han skall låta spå för sig, skjuta med pilar om lott, fråga sina afgudar och skåda lefrar.

Här omtalas tre sätt, som bland hedningarna brukades, för att utröna, hwad de borde göra i wigtiga fall; alla tre sätten woro spådom. ”Konungen i Babel warder frågande sina spåmän, hwad folk han angripa skall och hwar det honom lyckas skall, och skall försöka tecken, såsom med skjutande och aktgifwande, hwartut pilen falla will o. s. w.” L. — Det andra sättet war att fråga de små afgudar, som kallades Terafim, se 1 Mos. 31: 19, och det tredje sättet war att beskåda lefrarne af slagtade offerdjur; hwaruti tecknen bestodo är obekant.

22. Och spådomen skall wisa på högra sidan inåt Jerusalem, att han skall låta föra dit bockar och stöta der hål uppå, och öfwerfalla honom med stort rop och mord, och att han skall låta föra bockar inför portarna, och göra der en wall, och bygga der bålwerk.

Härmed uppenbarar Herren både sin allwetenhet och att Han hade NebucadNezars lott i sin hand. — Bockar: murbräckor.

23. Men den spådomen skall honom tyckas falsk wara, han swärje så högt som han will; men han skall tänka uppå missgerningarna, att han skall winna honom.

Han swärje så högt, som han will, grt.: Ehuru han swurit ed, nemligen att göra eftersom lotten skulle falla. Han kände sig mera böjd att först wända sig emot Ammoniterna; men så tänkte han på missgerningarna, nemligen Zedekia förbundsbrott, och detta bestämde honom att taga wägen mot Jerusalem med sin här.

24. Derföre säger HERren HERren alltså: Derföre att uppå eder tänkt warder för edra missgerningars skull, och eder ohörighet är uppenbar, att man ser edra synder i allt det I hafwen för händer; ja, derföre att uppå eder tänkt warder, skolen i med wåld fångne warda.

Det war för folkets missgerningars skull allt detta skedde.

25. Och du ogudaktige och fördömde förste i Israel, hwilkens dag komma skall, när missgerningen till ända kommen är;

Fördömde, grt. gudlöse. Men meningen är densamma; ty den gudlöse är fördömd, om han icke blifwer en ny menniska. Om missgerningens fulländande, se 1 Mos. 15: 16.

26. Detta säger HERren HERren: Lägg bort hatten och tag af kronan; ty der skall hwarken hatt eller krona blifwa; utan den sig upphöjt hafwer, han skall förnedrad warda, och den sig förnedrat hafwer, han skall upphöjd warda.

Den presterliga hatten och den konungsliga kronan blefwo båda borttagna, ty prestembetet [ band II, 592 ]förnedrades, gudstjensten upphörde och konungariket upplöstes. Zedekia, som upphöjde sig, blef förnedrad; men Jojachin, som hade underkastat sig, blef upphöjd till ära i Babel. 2 Kon. 25: 27, 28. Jer. 52: 31.

27. Jag skall göra den kronan till intet, till intet, till intet, till dess han kommer, som henne hafwa skall, honom will jag gifwa henne.

Denna prophetia handlar om Messias, hjelten, som folken skulle tillfalla, 1 Mos. 49: 10, den telning, som Herren planterat, Es. 4: 2; cap. 11: 1, den konung, som kommer i ödmjukhet, Zach. 9: 9, den konung, som båda kronorna tillhöra, Zach. 6: 12, 13.

28. Och du, menniskobarn, prophetera och säg: Detta säger HERren HERren om Ammons barn,* och om deras försmädande, och säg: Swärdet, swärdet ur utdraget, att det slagta skall; det är uppfejadt, att det dräpa skall, och skall blänka; *Hes. 25: 2.

29. Derföre att du lät säga dig falska syner och lögnspådom, på det du ock skall öfwergifwen warda ibland de ogudaktiga slagna, för hwilka dagen kom, då missgerningen till ända kommen war.

Fastän Ammons barn undsluppo NebucadNezars swärd till en början, så war det dock äfwen fejadt för dem. Deras syndamått war också snart fullt.

30. Och om det du uti skidan igen instunget worde, så will jag dock döma dig på det rum, der du skapad är, och i det land, der du född är;

31. Och will utgjuta min wrede öfwer dig; jag skall uppblåsa min grymhets eld,* och öfwerantwarda dig sådana menniskor i händer, som bränna och förderfwa kunna. *Hes. 22: 21.

Det syntes, såsom om Ammon skulle undslippa, och NebucadNezars swärd, som war ämnadt emot dem, instingas i skidan; men detta war ett fåfängt hopp.

32. Du måste warda elden till spis, och ditt blod måste i landet utgjutet warda; och man skall icke mer tänka uppå dig; ty jag, HERren, hafwer det talat

Ammons land och dess barn blefwo föda för elden och swärdet. De woro Israels fiender i alla tider allt ifrån begynnelsen.

22. Capitel.

Juda syndalista, straff.

Och HERrans ord stadde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, will du icke straffa den mordiska staden,* och hålla honom före all hans styggelse?† *Hes. 24: 69: †cap. 20: 4; cap. 23: 36.

3. Säg: Så säger HERren HERren: O du stad, som utgjuter dinas blod,* på det din tid skall komma, och du, som afgudar gör när dig, på det du skall orena dig. *2 Kon. 21: 16.

4. Du förbryter dig på det blod, som du utgjuter, och orenar dig uppå de afgudar, som du gör, dermed du låter dina dagar nalkas, och beställer, att dina år komma måste; derföre skall jag göra dig till spott ibland hedningarna, och till hån i alla land.* *5 Mos. 28: 37.

Du påskyndar år och dag till din undergång.

5. Både när och fjerran skola de bespotta dig, så att du måste hafwa ett skändeligt rykte, och stor jemmer lida.

6. Si, förstarna i Israel, hwar och en är mäktig när dig till att utgjuta blod.

Mäktig, nemligen egenmäktig.

7. Fader och moder förakta de; främlingen göra de wåld och orätt, enkor och faderlösa barn förtrycka de.

8. Du föraktar min helgedom, och ohelgar mina sabbather.

9. Förrädare äro uti dig, på det de skola utgjuta blod; de äta på bergen,* och handla wrångwisligen i dig. *Hes. 18: 6.

10. De blotta fädernas blygd, och nödga qwinnorna i deras krankhet;* *3 Mos. 18: 19; cap. 20: 18.

11. Och bedrifwa styggeliga ting, hwar och en med sin skyldmans hustru;* de skämma sina egna söners hustrur öfwerdådeligen; de göra sina egna systrar, sina fäders döttrar, skam. *Jer. 5: 8.

Om fädernas blygd, v. 10, se 3 Mos. 18. Sina fäders döttrar, v. 11, nemligen halfsystrar.

12. De taga gåfwor till att utgjuta blod; de ockra och winna på hwarannan, och bruka girighet emot sin nästa, och öfwerfalla hwarannan, och förgäta mig, säger HERren HERren.

13. Si, jag slår mina händer tillsamman* öfwer den girighet, som du bedrifwer, och öfwer det blod, som i dig utgjutet är. *Hes. 21: 14.

14. Men menar du, att ditt hjerta kan det lida, eller dina händer det [ band II, 593 ]fördraga, på den tid när jag det med dig görande warder? Jag HERren hafwer det sagt, och will också göra det.

15. Och skall förströ dig ibland hedningarna, och bortdrifwa dig i landen; och skall göra en ända på din slemhet;

16. Så att du skall ibland hedningarna aktad warda såsom en förbannad, och förnimma, att jag är HERren.

17. Och HERrans ord stadde till mig, och sade:

18. Du menniskobarn, Israels hus är wordet mig till slagg, all deras koppar, tenn, jern och bly, är i ugnen wordet till slagg.* *Es. 1: 22. Jer. 6: 28.

Slagg är en bild af falsk gudstjenst och skrymteri och af ett syndatillstånd, som är så långt kommet, att intet godt mera finnes qwar, likasom blott slagg återstår, då den rena metallen blifwit utsmält.

19. Derföre säger HERren HERren alltså: Efter I nu alle är en slagg wordne, si, så skall jag samka eder tillhopa i Jerusalem.

Efter de alla hade blifwit slagg, då så få rättfärdiga funnos, likasom uti Sodom icke funnos tio rättfärdiga, för hwilkas skull staden hade kunnat skonas, så war nu tiden kommen, att Jerusalem skulle blifwa en smältugn för de onda.

20. Likasom man tillhopa samlar silfwer; koppar, jern, bly och tenn in uti en ugn, att man må uppblåsa der en eld under, och smälta det; alltså will jag ock i min wrede och grymhet sammansamka, inlägga och smälta eder.

Se Jer. 9: 7.

21. Ja, jag skall sammansamka eder, och uppblåsa min wredes eld under eder, att I deruti försmälta skolen.

22. Likasom silfret smälter i ugnen, så skolen I ock der inne smälta, och förnimma, att jag, HERren, hafwer utgjutet min grymhet öfwer eder.

23. Och HERrans ord stadde till mig och sade:

24. Du menniskobarn, säg till dem: Du är ett land, som icke står till rensandes, såsom ett der intet regn uppå kommer på wredens tid.

25. De propheter, som derinne äro, hafwa sig tillhopagaddat, att de skola uppfräta själar,* likasom ett rytande lejon då det röfwar; de rifwa till sig gods och penningar, och göra der många enkor inne. *Matth. 23: 14.

De falska propheterna, nemligen alla falska lärare, äro själamördare, legohjon, som förfalska Guds ord och framställa det, allt efter som menniskorna wilja hafwa det. Den falska trösten hade påskyndat straffdomen.

26. Dess prester drifwa orätt under lagens namn,* och ohelga min helgedom; de hålla ingen åtskillnad emellan heligt och oheligt, och akta icke hwad rent eller orent är,† och sköta intet om mina sabbather, och jag warder ohelgad ibland dem. *Mich. 3: 911. Zeph. 3: 4. †3 Mos. 10: 10.

27. Dess förstar derinne äro likasom glupande ulfwar, till att utgjuta blod, och förgöra själar för sin girighets skull.

För onda förstar äro falska propheter de kraftigaste och mest förderfliga redskap. Sådane lärare gifwa sanningen till pris åt menniskomening och menniskolusta; den himmelska läran sättes icke till motwärn emot inbrytande onda tänkesätt och sedeförderf.

28. Och dess propheter bestryka dem med obrukad kalk;* predika fåfänglighet, och prophetera dem lögn, och säga: Detta säger HERren HERren, ändock att HERren hafwer det icke sagt. *Hes. 13: 10.

Obrukad kalk, lös kalk, som kan bortsköljas af ett enda slagregn, men som kan fördölja sprickor och skador i en wägg, så länge allt är lugnt och stilla. Så bestryka falska lärare sina egna och sina medmenniskors hjertan och samweten med falsk tröst, såsom med en lös kalk.

29. Folket i landet bruka wåld, och röfwa fritt, och öfwerfalla de fattiga och elända, och göra främlingarna öfwerwåld och orätt.

Då sanningens heliga lära undantränges, så inbryta snart lättsinnighet, lastbarhet, orättwisa, grymhet och wåldsamhet.

30. Jag sökte ibland dem, om någon wille förtaga och stilla wreden* för mig, att jag icke skulle förderfwa landet; men jag fann ingen. *Ps. 106: 23. Hes. 13: 5.

Jeremia war ett sådant beskydd; men det ogudaktiga folket förkastade och förföljde honom, han blef af konungen, af presterna och de falska propheterna förföljd och slutligen af Herran sjelf förbjuden att bedja för detta folk, se Jer. 11: 14. Den, som beder för ett folk, liknar den, som står i gapet af en söndersprängd fästningsmur.

31. Derföre utgöt jag min wrede öfwer dem, och med min grymhets eld gjorde jag en ända med dem, och gaf dem deras förtjenst uppå deras hufwud, säger HERren HERren.

Om denna dom talar Herren såsom redan [ band II, 594 ]fulländad, ty den war fälld, cap. 9, och Herrans eld hade blifwit utgjuten öfwer staden i prophetens åsyn, cap. 10. Så snart den Allsmäktige har fällt en dom, så kan den betraktas såsom fulländad, äfwen om det något litet dröjer, innan den synligen werkställes.

23. Capitel.

Israel och Juda twå skökor.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, det woro twå qwinnor, en moders döttrar.

3. Dessa bedrefwo horeri uti Egypten, allt ifrån sin ungdom; der läto de handtera sina bröst, och i ungdomen krama sina spenar;

4. Den äldre hette Ahala, och hennes syster Ahaliba; och jag tog dem till äkta, och de födde mig söner och döttrar; och Ahala hette Samarien, och Ahaliba Jerusalem.

Samarien och Jerusalem, de twå hufwudstäderna i Israels och Juda riken, framställas under liknelsen af twå systrar, som med gräslig otukt försyndade sig allt ifrån ungdomen. Med denna last föreställes afguderiet och alla de stora orenligheter och synder, som dermed woro förenade. I afseende på deras syndiga tänkesätt kallas de en moders döttrar, döttrar af en hednisk, en Hetheisk qwinna, se cap. 16: 3. Samarien kallas den äldre eller den större, emedan Israels rike war af större omfång. Ahala bet. hennes hydda eller tabernakel; hon hade icke Herrans tempel, utan ett afgudatempel, som war hennes eget. Ahaliba bet. mitt tabernakel är i henne, ty i Jerusalem war Herrans tempel. Guds förbund med Juda och Israel framställes också här under bilden af ett äktenskap.

5. Ahala bedref horeri, då jag hade tagit henne, och war brinnande till sina bolare, nemligen till de Assyrier, som till henne kommo;

6. Till herrar och förstar, som med silke beklädde woro, och till alla unga, luftiga karlar, till resenärer (och wagnar):

7. Och bolade med alla dägeliga karlar i Assyrien, och orenade sig med alla deras afgudar, ehwar hon till någon upptänd wardt.

Med afguderiet förenades äfwen en stark böjelse till dessa hedningar och själsförwandtskap med dem.

8. Dertill öfwergaf hon icke sitt horeri med dem uti Egypten, hwilka när henne legat hade ifrån hennes ungdom, och hennes bröst i hennes ungdom kramat, och stort horeri med henne bedrifwit hade.

Det Egyptiska afguderiet och Egyptens synder öfwergåfwo de icke.

9. Då öfwergaf jag henne uti hennes bolares, Assurs barns hand,* till hwilka hon i lust brinnande war. *2 Kon. 17: 3.

10. De upptäckte hennes skam, och togo hennes söner och döttrar bort; men henne dråpo de med swärd; och ryktet kom ut, att denna qwinnan straffad war.

Och ryktet o. s. w. Grt.: Och (bland qwinnorna) utkom det rykte, att de i henne utfört domen. Assyrierna intogo och ödelade Israels rike och dråpo dess innewånare med swärd. Israels land och Samarien blefwo då till skam inför andra folk och länder och deras städer, som här framställas i liknelsen såsom qwinnor.

11. Då nu hennes syster Ahaliba det såg, brann hon i lusta mycket wärre än den andra, och bedref horeri mer än hennes syster:* *Hes. 16: 51.

12. Och war upptänd till Assurs barn,* till herrar och förstar, som till henne wälklädde kommo, till resenärer (och wagnar), och till alla unga lustiga karlar. *Hes. 16: 28.

Långt ifrån att låta warna sig genom det Israelitiska rikets synder och förskräckliga undergång, försyndade sig Juda rike allt mer och mer på samma sätt.

13. Då såg jag, att de båda hade i lika måtto orenat sig:

14. Dock denna bedref sitt horeri mer: ty då hon såg målade män på wäggen i röd färg, de Chaldeers beläte,

15. Begjordade om deras länder, och spetsiga, brokiga hattar på deras hufwud, och alla anseendes woro såsom wäldige män, efter den drägt, som Babels och de Chaldeers barn i deras land hade:

16. Brann hon i lusta till dem, så snart hon dem warse wardt, och sände budskap till dem in uti Chaldeen.

Spetsiga, brokiga hattar (v. 15) bet. de turbaner, som brukades i Österlanden, en lång bindel wirad omkring hufwudet, stundom med en spetsig mössa inuti. Afgudiska målningar woro i Babylon wanliga både i templen och i husen, och lände till förförelse för Judafolket. Så äro också i wåra dagar orena målningar och afbildningar en källa till stora frestelser och synder, en näring för det köttsliga sinnet, som drager hjertat bort ifrån sanningen och bort ifrån gudomliga ting.

17. Då nu Babels barn till henne kommo till att sofwa när henne, wardt [ band II, 595 ]hon genom dem orenad uti sitt horeri; och wardt så orenad, att hon leddes wid dem.

Hon leddes wid dem, nemligen då Zedekia bröt det förbund, som han hade gjort med konungen i Babel.

18. Och då hennes horeri och skam så allstinges uppenbar war, leddes jag ock wid henne, likasom jag wid hennes syster war ledse worden.

19. Men hon bedref sitt horeri ju mer och mer, och tänkte uppå sin ungdoms tid, då hon sitt horeri bedref uti Egypti land.

20. Och brann i lusta till sina bolare, hwilkas lusta war likasom åsnors och hästars.

21. Och du bedref din otukt likasom i din ungdom, då de uti Egypten handterade dina bröst, och dina spenar kramade wordo.

22. Derföre, o Ahaliba, detta säger HERren HERren: Si, dina bolare, hwilka du leddes wid, skall jag uppwäcka emot dig, och skall låta dem komma allt omkring dig;* *Hes. 16: 37.

23. Nemligen Babels barn, och alla Chaldeer, med höfwitsmän, förstar och herrar, och alla Assyrier med dem, dägeliga unga män, alla förstar och herrar, riddare och ädlingar, och allahanda resenärer.

24. Och de skola komma öfwer dig med resig tyg, och med en stor hop folk, och skola belägga dig med spetsar, sköldar och hjelmar allt omkring: dem will jag befalla rätten, att de skola döma öfwer dig efter sin rätt.

25. Jag skall låta mitt nit gå öfwer dig, så att de skola handla obarmhertigt med dig: de skola skära dig näsa och öron af, och hwad qwar blifwer, det skall falla genom swärd: de skola taga dina söner och döttrar bort, och uppbränna det qwar är i eld.

Att stympa ansigtet war ett gammalt straff mot qwinnor för äktenskapsbrott och betecknar här förstörelsen af Juda och Israels riken, hwilka liknas wid qwinnor.

26. De skola draga dig dina kläder af, och borttaga din prydning.

27. Alltså skall jag göra en ända uppå din otukt och ditt horeri med Egypti land, att du icke mer skall upphäfwa dina ögon efter dem, och icke mer tänka uppå Egypten.

28. Ty så säger HERren HERren: Si, jag skall öfwerantwarda dig dem i händer, hwilkas fiende du är, och på hwilka du hafwer släckt din lusta.

29. De skola hafwa sig med dig såsom fiender, och taga bort allt det du hafwer sammandragit, och låta dig naken och blottad, att din skam skall upptäckt warda, samt med din otukt och horeri.

Genom straffet blefwo dessa folks synder bekanta och uppenbara för hedniska folk rundtomkring.

30. Detta skall dig ske för ditt horeris skull, som du med hedningarna bedrifwit hafwer, och orenat dig på deras afgudar.

31. Du hafwer gått på din systers wäg: derföre gifwer jag dig ock hennes kalk* uti din hand. *Ps. 75: 9. Es. 51: 17. Jer. 25: 15.

Med kalken menas det beskärda straffmåttet. Jer. 25: 15.

32. Detta säger HERren HERren: Du måste dricka din systers kalk, så djup och så wid som han är: du skall warda till så stort spott och hån, att det skall wara olideligt.

33. Du måste dig drucken dricka af den starka drycken och jemren: ty din systers Samarie kalk år en jemmers och sorgekalk.

34. Densamma måste du slätt utdricka, och slå honom i stycken sönder, och sönderrifwa dina bröst: ty jag hafwer det sagt, säger HERren HERren.

Du skall blifwa ursinnig genom min wredeskalk och få en afsky för dig sjelf, för dina synders skull. Otuktsbrösten woro afgudatemplen, som skulle förstöras och de orena förgöras.

35. Derföre säger HERren HERren alltså: Derföre att du hafwer förgätit mig, och kastat mig bakom din rygg, så bär ock nu din otukt och ditt horeri.* *1 Kon. 14: 9. Jer. 2: 32; cap. 3: 21; cap. 13: 25; cap. 18: 15.

36. Och HERren sade till mig: Du menniskobarn, will du icke straffa Ahala och Ahaliba, och hålla dem före deras styggelse?

37. Huru de hafwa bedrifwit horeri, och utgjutit blod, och bedrifwit horeri med afgudar; dertill uppbrände de sina [ band II, 596 ]barn, som de mig födt hade, dem till offer.

Barnen tillhörde Herran både genom skapelsen och genom nådaförbundet, men likwäl gåfwos de åt afgudarna!

38. Derutöfwer hafwa de gjort mig detta: de orenade min helgedom på den tiden, och ohelgade mina sabbather.

39. Ty då de slagtade åt afgudarna sina barn, gingo de på samma dagen in uti min helgedom, till att ohelga honom: si, sådant hafwa de begått uti mitt hus.

Att på samma dag, de offrade sina barn åt afgudarna, inträda i Herrans helgedom, war liksom att trotsigt säga Honom i ansigtet, att de icke fruktade Honom. Så gör äfwen du, som den ena stunden går till Herrans bord och den an-bra stunden offrar din själ i syndens afgudahus.

40. De hafwa ock sändt bud efter män, som utur fjerran land komma skulle: och si, när de kommo, badade du dig, och färgade dig, och prydde dig med smide, dem till ära:

41. Och satt på en skön säng,* för hwilken stod ett bord tillredt, der rökte du uppå, och offrade min olja deruppå: *Ords. 7: 16, 17.

42. Der war ett stort glädjerop; och åt männerna, som wida wägar ifrån mycket folk och af öknen komne woro, gåfwo de smide uppå deras armar, och sköna kranfar på deras hufwud.

Genom inbjudning till de tygellösa och lastbara afgudafesterna (v. 40) och genom rökelsen (v. 41) gjorde Samarien sig sjelf till en afgud för dem, som kommo till henne. Afguderiet och synden framställas af Salomo under bilden af en förförande sköka. Ords. 7.

43. Men jag tänkte: Hon är wan med hor af ålder; hon kan icke återwända af boleri;

44. Ty man går till henne in, likasom man till en sköka ingår; rätt så går man till Ahala och Ahaliba, de otuktiga qwinnor, in.

45. Derföre skola de män, som rätten fullfölja, straffa dem, likasom man horkonor och blodsutgjuterskor straffa skall: ty de äro horkonor, och deras händer äro fulla med blod.

De män, som rätten fullfölja, äro Assyrierne, hwilka Herren walde till redskap att utföra rätten eller straffet öfwer Israel och Samarien.

46. Alltså säger HERren HERren: För upp öfwer dem en stor hop, och gif dem till sköfwels och rof;

47. Att de måga stena dem, och stinga dem igenom med sina swärd, och dräpa deras söner och döttrar, och bränna deras hus upp med eld.* *Hes. 16: 40.

48. Alltså skall jag göra en ända på otukten i landet, så att alla qwinnor skola se derwid, och icke göra efter slik otukt.

49. Och man skall lägga eder otukt uppå eder, och I skolen bära edra afgudars synder, på det I skoten förnimma, att jag är HERren HERren.

Alla qwinnor (v. 48), d. ä.: allo folk, länder och städer. Under dessa fasansfulla afmålningar framställes den ogudaktighet och de afgudiska laster, som woro rådande bland Juda och Israels folk. Af hela den Heliga Skrift lära wi, att synden aldrig framställes under milda betäckande och wackra namn, utan nämnas alltid wid sitt rätta namn och wisas i sin egen afskywärda, orena skökogestalt. Det är ett af de farligaste konstgrepp, som begagnas af lögnens fader, att synden benämnes och omtalas i dagligt lif under förblomerade, falska, sköna namn, så att t. ex. snålhet kallas sparsamhet eller hushållsaktighet, otukten kallas artighet och belefwenhet, det falska smickret kallas höflighet, lögnen kallas skämt eller narri, dryckenskapen kallas swaghet, och ofta kallas lasten för dygd, eller påklädes dygdens mantel. Man kan taga för afgjordt, att då detta sker i en predikan, så är det en predikan, hwaraf satans rike har stor nytta, men alldeles ingen skada. Märkwärdigt är, att i wår tid, som är förskräckligt förderfwad och köttslig, äro dock i wissa fall öronen fina och ömtåliga; hjertat är fullt af orenlighet, under bet ytan glänser — hwitmenade grafwar!

24. Capitel.

Juda widbränd gryta. Prophetens hustru.

Och HERrans ord skedde till mig, i nionde året, på tionde dagen i tionde månaden, och sade:

2. Du menniskobarn, skrif denna dagen upp, ja, rätt denna dagen: ty konungen i Babel hafwer rätt på denna dagen rustat sig emot Jerusalem.* *2 Kon. 25: 1.

I nionde året efter Jojachins bortförande. Se cap. 8: 1. Judarne i Babel hade ingen möjlig utwäg att genom menskliga medel weta, att Jerusalems belägring just på denna dag började. Derigenom att propheten tillkännagaf detta för dem just på den dagen, skulle de se ett ytterligare bewis, att Herren talade genom honom. Rustat sig emot, d. ä. tillrustat belägringen.

3. Och gif det ohörsamma folket en liknelse före, och säg till dem: Detta säger HERren HERren: Sätt till en [ band II, 597 ]gryta,* sätt henne till, och gjut der watten in. *Jer. 1: 13. Hes. 11: 3.

Se Hes. 11: 3. Här upptages en liknelse, som Judarne i Jerusalem begagnade i sin tanklösa säkerhet.

4. Lägg stycken tillsammans deruti, de der in skola, och de bästa stycken, låret och bogen; och fyll henne med bästa märgstycken.

5. Tag det bästa af hjorden, och gör en eld derunder, till att koka märgstycken, och låt det flux sjuda, och låt märgstycken wäl kokas deruti.

De bästa märgstycken beteckna de förnämsta i Jerusalem, hwilka äfwen skulle träffas af krigets följder. — Flux sjuda, d. ä. starkt sjuda.

6. Derföre säger HERren HERren alltså: O den mordiska staden,* den en sådan gryta är, i hwilken det wederbrända wederlåder, och will icke afgå: tag derut det ena stycket efter det andra, och du torf icke kasta lott om, hwilket först ut skall. *Hes. 22: 2.

Styckenass uttagande betyder, att folket skulle bortföras i fångenskap. Du torf (behöfwer) icke kasta lott. grt.: lott kastas icke öfwer henne, nemligen hwad först eller sist skall ur grytan uppdragas. Folket skulle utan åtskillnad bortföras.

7. Ty hans blod är derinne, det han på en bar häll, och icke på jorden utgjutit hafwer, der man dock hade kunnat betäcka det med jord.

Blodskulderna woro uppenbara och ropade så mycket uppenbarligare om hämd. 1 Mos. 4: 10.

8. Och jag hafwer också fördenskull samma blod låtit utgjuta* uppå en bar häll, att det icke skulle kunna förskylas, på det grymheten skulle komma öfwer dem, och det måtte hämnadt warda. *3 Mos. 17: 13. 5 Mos. 12: 1624.

I Mose lag finnas inga försoningsoffer för blodskulder eller för fräcka uppsåtliga synder, utan syndens lön war döden; det heter i otaliga fall: Den, som det gör, skall döden dö. Men i grunden är all synd en blodskuld och kan endast betäckas och försonas genom Medlarens försoningsoffer. Hwar och en, som icke blifwer genom tron delaktig af denna försoning, blifwer slutligen den ewiga dödens rof, och alla synder, såwäl mindre som större, hwilka icke blifwa aftwagna med Försonarens blod, Uppb. 1: 5, blifwa blotta och uppenbara i domen, likasom Jerusalems synder på den tiden.

9. Derföre säger HERren HERren alltså: O du mordiska stad,* den jag till en stor eld göra will; *Nah. 3: 1. Hab. 2: 12.

10. Bär hit mycken wed; tänd upp elden, att köttet må sjudet warda, och bekrydda det wäl, att märgstycken wederbrinna.

I Jerusalem woro nu församlade presterna och de förnämsta i hela landet, jemte en stor del af hela folket. Den församlade menniskomängden är alltså köttet, spadet och märgstyckena; Jerusalem är grytan, och elden är Guds wrede, som är upptänd emot dem. Staden blifwer slutligen uppbränd i eld, och denna yttre eld war blott tecknet till Guds wrede, hwilken gick såsom en eld öfwer folket och genom deras hjertan. Propheten befalles, att frambära wed och upptända elden, ty ofta framställes saken så i Guds ord, att propheterna sägas göra hwad de förkunna, att det skall ske. Det är Guds ord de förkunna och Hans ord är kraft och gerning; hwad Han talar, det sker.

11. Sätt ock grytan tom uppå elden, på det hon må warda het, och hennes koppar förbrinna, om hennes orenhet bortsmältas, och hennes wederbränna afgå kunde.

12. Men den wederbrännan, ehuru fast det ock brinner, will likwäl icke afgå: ty det är alltför mycket wederbrändt, och måste försmälta i elden.

13. Din orenhet är så förhärdad, att om jag än gerna wille rensa dig, så will du dock icke låta rensa dig ifrån din orenhet: derföre kan du nu härefter icke mer ren warda igen, till dess min grymhet hafwer släckt sig uppå dig.* *Hes. 16: 42.

Alla de försök, som Herren gjort, att rena den syndiga staden och föra folket till bättring, hade warit förgäfwes, och så återstod intet annat än förstöring.

14. Jag, HERren, hafwer det talat; det skall komma, jag skall göra det, och icke försumma det; jag will icke skona, eller låta mig det ångra: utan de skola döma dig, efter som du lefwat och gjort hafwer, säger HERren HERren.

15. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

16. Du menniskobarn, si, jag skall genom en plåga taga dig bort dina ögons lust: men du skall icke beklaga dig eller gråta, eller fälla några tårar.

En plåga betyder här en hastig död. Ordet plåga härledes af ett grekiskt ord, som betyder slag. En wiss sjukdom, som ibland förorsakar hastig död, kallas också slag. Med ögons lust menas här prophetens hustru; det käraste han hade bland synliga föremål blef honom fråntaget, och han fick ej sörja öfwer hennes död. Härmed betecknades, att Judarne skulle mista det käraste de hade, och att derwid ingen sorg på wanligt sått skulle ega rum.

[ band II, 598 ]17. Hemligen må du sucka, men ingen dödsklagan föra: utan skall lägga din skrud uppå, och draga dina skor* uppå; du skall icke skyla din mun,† och icke äta sorgebröd. *2 Sam. 15: 30. †3 Mos. 13: 45. Mich. 3: 7.

De sörjande gingo barfota med förhöljdt ansigte, men alla sådana sorgetecken skulle nu bortläggas bland Judarna.

18. Och då jag om morgonen bittida med folket talat hade, blef mig om aftonen min hustru död: och jag gjorde i den andra morgonen såsom mig befaldt war.

19. Och folket sade till mig: Will du icke kungöra oss, hwad det betyder som du gör?

20. Och jag sade till dem: HERren hafwar talat med mig och sagt:

21. Säg Israels hus, att HERren HERren säger alltså: Si, jag skall ohelga min helgedom, den eder högsta tröst, edra ögons lust, och edert hjertas önskan är; och edra söner och döttrar, dem I öfwergifwa måsten, skola falla genom swärd.

Både templet och sina närmaste anhöriga förlorade Judarne snart genom Chaldeerna. Öfwer de stora förlusterna ådagalade de icke någon wanlig sorg, utan de förstummades eller uppfylldes af förtwiflans jemmer.

22. Och I måsten göra, likasom jag gjort hafwer: eder mun måsten I icke skyla, och icke sorgebröd äta:

23. Utan skolen sätta eder skrud uppå edert hufwud, och draga edra skor uppå: I skolen icke beklaga eder eller gråta;* utan försmäkta öfwer edra synder,† och sucka hwar med annan. *Jer. 16: 6. †Hes. 4: 17.

24. Och Hesekiel skall alltså wara eder ett tecken;* att I göra måsten likasom han gjort hafwer, när det xå kommer: på det I förnimma skolen, att jag är HERren HERren. *Hes. 12: 6.

Tecken eller förebild war propheten för Judarna i Babylon, hwaraf de kunde se, hwad som skulle öfwergå Judalandet och Jerusalem. De efterlefwande, som bortfördes i fångenskap efter Jerusalems förstöring, wågade icke yttra någon högljudd klagan bland hedningarna.

25. Och du menniskobarn, på den tiden, då jag ifrån dem tager deras makt och tröst, deras ögons lust, och deras hjertas önskan, deras söner och döttrar;

26. Ja, på densamma tiden, skall en, den der undsluppen är, komma till dig, och förkunna dig det.

27. På den tiden skall din mun emot den, som undsluppen är, upplåten warda, att du skall tala, och icke mer tiga: ty du måste wara dem ett tecken, på det de skola förnimma, att jag är HERren.

Dessa under, som Herren gjorde med propheten, och som Han genom honom förkunnade (och sjelfwa prophetian är ett under), blefwo för be fångna tecken eller uppenbarelse om Guds rådslut öfwer Judafolket.

25. Capitel.

Ammon, Moab, Edom, Philistea.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Ammons barn,* och prophetera emot dem; *Jer. 49: 1.

3. Och säg till Ammons barn: Hörer HERrans HERrans ord: Så säger HERren HERren: Derföre att I om min helgedom sägen: Hej, det är ohelgadt, och om Israels land, det är förödt, och om Juda hus, der är i fängelse bortfördt;

4. Derföre si, jag skall öfwergifwa dig åt de österländska barnen, att de skola bygga der sina borgar, och göra der sin boning: de skola äta din frukt, och dricka din mjölk.

Här börjar den afdelning af Hesekiels prophetior, som handlar om åtskilliga hedniska folk. Både bland den tidens och följande tiders hedningar wille Herren utbreda kunskap om sin makt och sina under och uppenbara sitt namn både genom de straffdomar, Han lät öfwergå sitt fallna folk, och genom det umgänge med hedningar, hwaruti ett antal af fromma och rättsinniga Judar under fångenskapen kommo. Detta antal blef i fångenskapen mycket förökadt, och deras samtal med hedningarna bidrog att sprida kunskap om Israels Gud. De hedniska folken fingo också weta, hwad Israels propheter öfwer dem hade förkunnat, och då dessa prophetior gingo i fullbordan, så lärde dessa folk äfwen derigenom att känna och frukta Israels Gud, såsom en allwetande och allsmäktig Gud.

5. Och jag skall göra Rabbath till kamelstall, och Ammons barn till fårstall: och I skolen förnimma, att jag är HERren.

Rabbath war hufwudstaden i Ammons land.

6. Ty så säger HERren HERren: Derföre att du klappade med dina händer, och stampade med dina fötter, och [ band II, 599 ]så hånligen gladde dig af allt hjerta öfwer Israels land:

7. Derföre si, jag skall uträcka min hand öfwer dig, och gifwa dig hedningarna till spis, och utrota dig ifrån folken, och förgöra dig utur landen, och nederlägga dig, och du skall förnimma, att jag ar HERren.

Ammoniterna hade försyndat sig med hån och skadeglädje öfwer Jerusalems fall, men snart skulle förödelsen öfwergå äfwen detta högmodiga folks stad och land.

8. Detta säger HERren HERren: Derföre att Moab* och Seir sagt hafwa: Si, Juda hus är likasom andra hedningar: *Es. 15: 1; cap. 16: 2. Jer. 48: 1.

9. Si, så skall jag öppna* Moab sidan i hans städer, och i hans gränser, det kosteliga landets, BethJesimoth, BaalMeon, och Kiriathaim; *4 Mos. 24: 17.

10. För de österländska barnen, samt med Ammons barn, och skall gifwa dem dem till arfs, så att man uppå Ammons barn icke mer tänka skall ibland hedningarna.

BethJesimoth, BaalMeon och Kiriathaim woro städer i Moabs land. Seirs berg tillhörde Edom, men Moabiterna trängde sig ofta långt in i Edom. Nu öppnades wägen för fienderna, nemligen för Babylonierna, till Moabs såwål som till Ammons land, och samma eröfring gick öfwer Edomiterna och Philisteerna (v. 11–17).

11. Och skall jag låta gå rätten öfwer Moab, att de skola förnimma, att jag är HERren.

12. Så säger HERren HERren: derföre att Edom* hafwer hämnat sig öfwer Juda hus, och är med sin hämnd brottslig worden: *Jer. 49: 7.

13. Derföre säger HERren HERren alltså: Jag skall uträcka min hand öfwer Edom, och utrota der både folk och fä, och göra det öde, allt ifrån Theman intill Dedan, och fälla dem genom swärd.

Edoms hämnd öfwer Juda hus utöfwades, då Judafolket blifwit mycket förswagadt. David hade underkufwat Edom, se 2 Sam. 8: 14, och de woro skattskyldige under Juda rike intill Jorams tid. Se 2 Chrön. 21: 8–10.

14. Och skall åter hämnas öfwer Edom genom mitt folk Israel, och de skola göra med Edom efter min wrede och grymhet, att de skola förnimma min hämnd, säger HERren HERren.

Detta uppfylldes sedan genom Babylonierna, och sedan ännu mera under Maccabeerna. Se Obadj. v. 18.

15. Detta säger HERren HERren: Derföre att de Philisteer* hafwa hämnats och släckt sitt gamla hat, efter all sin wilja med mitt folks skada;† *Jer. 47: 1. †2 Chrön. 28: 18. Es. 14: 29.

16. Derföre säger HERren HERren alltså: Si, jag skall uträcka min hand öfwer de Philisteer, och förgöra de dråpare, och förstöra dem, som igenlefwas wid hafshamnen;

17. Och göra en stor hämnd uppå dem, och näpsa dem med grymhet: att de förnimma skola, att jag är HERren, när jag hafwer min hämnd öfwer dem gå låtit.

Dråpare (v. 16), grt. Crether, se Jer. 47: 4, men ordet betyder förgörare, så att synd och wedergällning är uttryckt med likljudande ord: jag skall förgöra de förgörare.

26. Capitel.

Tyri synd, straff.

Och det begaf sig i elfte året på första dagen i (första) månaden, skedde HERrans ord till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, derföre att Tyrus säger om Jerusalem: Hej, de folks portar äro sönderbrutne; hon måste draga in till mig, jag måste herbergera den förstörda:

3. Derföre säger HERren HERren alltså: Si, jag will till dig, du Tyrus,* och skall låta många hedningar utkomma öfwer dig, likasom hafwet upplyfter sig med sina böljor. *Es. 23: 1. Jer. 47: 4. Amos 1: 9.

I elfte året (v. 1) från Jechonia fångenskap. Jerusalem kallas: de folks portar (v. 2), emedan det war en stor handelsstad, der många folk idkade handel. Se 1 Kon. 10: 15, 22, 28, 29. Då Jerusalem föll, fröjdade sig Tyrus, i hoppet att nu tillwinna sig hela werldshandeln.

4. De skola förderfwa murarna i Tyrus, och afbryta hans torn; ja, jag skall ock bortsopa stoftet derut, och göra en bar klippa af honom;

5. Och ett skär i hafwet, der man uppå utsträcker fiskagarn: ty jag hafwer det talat, säger HERren HERren: och han skall warda hedningarna till rof.

6. Och hans döttrar, som i marken ligga, skola genom swärd dräpna warda, och skola förnimma, att jag är HERren.

[ band II, 600 ]Tyri döttrar i marken woro Tyri underlydande städer. Denna prophetia gäller emot den ö, hwarpå det nya Tyrus byggdes. Ön bestod af berg och låg icke långt ifrån fasta landet. Staden Tyrus låg på den tiden till en del på fasta landet och till en del på denna ö. Prophetian fullbordades först under NebucadNezar och sedan fullständigare under Alexander den store.

7. Ty så säger HERren HERren: Si, jag skall låta komma öfwer Tyrus NebucadNezar, konungen i Babel, nordan efter, den en konung är öfwer alla konungar,* med hästar, wagnar, resenärer, och med en stor hop folk. *Dan. 2: 37.

8. Han skall dräpa med swärd dina döttrar, som i marken ligga: men emot dig skall han bygga bålwerk, och göra en torfwall, och upphäfwa sköldar emot dig.

9. Han skall med bockar omkullstöta dina murar, och med sina wapen nedrifwa dina torn.

10. Stoftet af hans många hästar skall betäcka dig: Så skola ock dina murar bäfwa af dönen af hans hästar, wagnar och resenärer, när han indrager genom dina portar, såsom man plägar indraga uti den stad, som nederrifwen är.

Tyrus war mycket starkt befästadt, och NebucadNezars krigshär belägrade det i 13 års tid, innan staden kunde intagas.

11. Han skall med sina hästars fötter* förtrampa alla dina gator: ditt folk skall han dräpa med swärd, och rifwa dina starka stoder neder till jorden. *Es. 5: 28. Jer. 47: 3.

Dina starka stoder eller din starkhets stoder, är ett namn på afgudabilderna, som Tyrierna höllo för sin starkhet.

12. De skola röfwa ditt gods bort, och sköfla din handel; dina murar skola de afbryta, och rifwa dina sköna hus omkull, och skola kasta dina stenar, träd och stoft i wattnet.

Denna del af prophetian fullbordades sedan, då Alexander den store intog och förstörde det gamla Tyrus samt bortförde dess hus och murar från fasta landet ut i hafwet, för att deraf göra en bro till det nya Tyrus, som låg på bergön.

13. Alltså skall jag göra en ända uppå din sångs ljud, att man icke mer höra skall klangen af dina harpor.* *Es. 24: 8. Jer. 7: 34; cap. 16: 9.

Se Es. 23: 7, 12, 15, 16.

14. Och jag skall göra en bar klippa af dig, och ett skär, der man fiskagarn uppå utsträcker, så att du skall der öde ligga: ty jag är HERren, den detta talar, säger HERren HERren.

Det gamla Tyrus, som NebucadNezar förstörde, blef aldrig rätt återuppbygdt. Men det nya Tyrus blef återuppbygdt. Det led många häftiga anfall af krigare, men förblef dock en blomstrande stad i flera århundraden derefter. Men nu är det förfallet och är blott en fiskareby.

15. Detta säger HERren HERren emot Tyrus: Hwad gäller, att öarna skola bäfwa, när du så grufligen förfaller, och dina sargade sucka, hwilka uti dig skola dräpne warda.

16. Alla förstar wid hafwet skola stiga ned af deras säte, och lägga sina kjortlar ifrån sig, och draga af sig sina stickade kläder; och skola gå i sorgkläder, och sitta på jorden, och skola förskräckas och häpne warda öfwer ditt hastiga fall.

Förskräckelsen öfwer förstörelsen af staden Tyrus satte andra folk och furstar i bäfwan för sin egen säkerhet, och somliga sörjde deröfwer, att nu deras handel war förstörd.

17. De skola beklaga sig öfwer dig, och säga om dig: Ack! huru är du så platt öde worden, du namnkunniga stad, du som wid hafwet låg, och så mäktig war i hafwet, samt med dina inbyggare, att hela landet måste frukta för dig.

18. Ack! huru gifwa sig öarna öfwer ditt fall, ja, öarna i hafwet förskräcka sig för din ofärd.

19. Så säger HERren HERren: Jag skall göra dig till en öde stad, likasom andra städer, der ingen uti bor, och låta komma en stor flod öfwer dig, att stora watten skola öfwertäcka dig.

Den öfwerswämmade floden war NebucadNezars och derefter Alexander den stores krigshärar.

20. Och jag skall störta dig neder till dem, som fara uti kulan till de döda; och skall störta dig neder under jorden, och göra dig likasom ett ewigt öde, med dem, som uti kulan fara; på det att ingen skall bo uti dig, och du icke mer så pråla skall ibland de lefwande.

Till de döda, grt.: till ”det ewiga folket. Så kallar äfwen Salomo, Pred. 12: 5, grafwen ett ewigt hus, derföre att de döde äro der jemt på samma sätt; ty dag och natt, morgon och afton är der allt lika. Hos dem är ingen åtskillnad på tider, rum eller arbete, ej heller någon förändring, såsom hos de lefwande: dock kallas der ett folk; ty de skola stå upp igen.” L. — Det stolta folket af Tyrus måste snart stiga ned till detta ewighetsfolk, till sina syndiga förfäder och till dem, som omkommo i syndafloden, och så [ band II, 601 ]måste förr eller sednare alla, hwilka icke emottaga lif och salighet af Honom, som är werldens ljus och som gifwer werlden lif. — Och du icke mer så pråla skall ibland de lefwande, grt.: deremot skall jag sätta en härlighet i de lefwandes land. Detta är ett löfte, som syftar på Jerusalems återuppbyggande; men isynnerhet på det andeliga Zion, Messias och Hans folk. Tyrus nedsjunker i dödskulan, Jerusalem blifwer en prydnad i de lefwandes land; hedningarna dö, Guds folk lefwer ewinnerligen. De trognas bortgång ur tiden är ett afsomnade, men de lefwa och skola uppstå förklarade.

21. Ty hasteligen skall jag göra en ända med dig, att du icke mer skall wara till; så att, när man frågar efter dig, skall då ingen mer kunna finna dig till ewig tid,* säger HERren HERren. *Hes. 28: 19.

Detta förkunnade öfwer det mäktiga Tyrus en prophet i Babels land, på hwilkens ord blott så af Judarna och ingen af hedningarne wille akta. Prophetiorna fullbordades, Tyrus är förgånget; men Herrans ord är qwar, det står fast i ewighet, och dessa prophetior öfwer Tyrus gälla äfwen i wår tid mot mäktiga folk, af hwilka det gamla Tyrus war en tydlig och warnande förebild.

27. Capitel.

Tyri högmod, handel, öde.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, gör en klagogråt öfwer Tyrus;* *Es. 23: 1. Amos 1: 9.

3. Och säg till Tyrus, som ligger wid hafwet, och handlar med många öars folk: Detta säger HERren HERren: O Tyrus, du hafwer sagt: Jag är den allraskönaste.

4. Dina gränser äro midt i hafwet,* och dina byggningsmän hafwa tillpyntat dig som allraskönast. *Hes. 28: 2.

”Såsom andra förstar hafwa städer och byar och åkrar på landet, så hade Tyrus wälde på hafwet.” L. — Det nya Tyrus war på alla sidor omgifwet af haf och derföre så mycket fastare i forntiden, som man då icke war så långt kommen i sjöwetenskapen, att belägringar till sjös kunde åstadkommas, hwilket i wår tid är ganska lätt.

5. Allt ditt brädwerk hafwa de gjort af furuträd af Senir, och låtit föra cederträd ifrån Libanon, och gjort dina mastträn derutaf;

6. Och dina åror af ekträd ifrån Basan, och dina bänkar af elphenben, och stolar af Chittims öar.

7. Ditt segel war af stickadt silke utaf Egypten, och ditt märke stickadt deruti och ditt täckelse af gult silke och purpur, ifrån de öar Elisa.

Tyrus har i det föregående blifwit beskrifwet i anseende till sin fasta belägenhet, nu beskrifwes dess sjöfart och dess kosteliga skepp. Senir, v. 5, war ett annat namn för Hermon. I Basan, öster om Jordan wäxte förträffliga ekar, och Tyrus lät hemta trädwirke för sina skepp från dessa ställen, ehuru de woro aflägsna. Tyrus hade blott ett obetydligt land, som på långt när icke lemnade allt, hwad den stora handelsstaden behöfde till sina hus och skeppsbyggnader. Elphenben, v. 6, betyder icke, att bänkarne bestodo af elphenben, utan woro smyckade med inläggning af elphenben i buxbom. Elphenben erhålles af tänderna af elephanten och nilhästen. Det mesta erhålles dock af tänder efter elephanter och mycket stora djur, som lefwat före syndafloden, och sådana tänder finnas i mängd på många ställen i jorden. Buxbom är ett hårdt trädslag, som antager en glänsande politur, och elphenben och buxbom utgjorde således inläggningsprydnader i det inre af dyrbara skepp, samt i hus och på allahanda husgerådssaker. I denna yppighet woro således Tyrierna redan långt komna. Märke, v. 7, grt. banér, flagga eller skeppsfana. De öar Elisa woro de Grekiska öarna. De hade sitt namn af Japhets sonson Elisa, se 1 Mos. 10: 4. Gult, grt. hyacintblått.

8. De af Zidon och Arvad woro dina båtsmän, och du hade skickliga män i Tyrus till skeppare.

Arvad eller Aradus war en ö wid kusten af Phenicien, med en stad af samma namn. Dina. skickliga män woro dina skeppare, och främmande woro blott dina roddarknektar.

9. De äldsta och kloka af Gebal* måste bygga dina skepp; alla skepp i hafwet och skeppsfolk fann man när dig de hade sin handel i dig. *1 Kon. 5: 18. Ps. 83: 8.

Gebal war den gamla staden Byblus i Phenicien. Se Ps. 83: 8.

10. De utaf Persien, Lydien och Libyen woro ditt krigsfolk, hwilka sina sköldar och hjelmar uti dig upphängde, och dermed beprydde dig.

11. De af Arvad woro i din här, allt omkring på dina murar, och wäktare på dina torn; de hängde allestäds sina sköldar på murarna allt omkring, och gjorde dig så dägelig.

12. Du hade din handel på hafwet, och lät komma allahanda waror, silfwer, jern, tenn och bly in uppå din marknad,

På hafwet, grt. på Tarchisch, 1 Kon. 10: 22, nemligen Spanien.

13. Javan, Thubal och Mesech* handlade med dig, och förde trälar och koppar in uppå din marknad. *1 Mos. 10: 2.

[ band II, 602 ]Javan, Grekland eller Jonien, af Javan, Japhets son. 1 Mos. 10: 2. Thubal och Mesech woro folk af samma fädernestam, hwilkas namn ännu genljuda i Tobolsk och Moskau. Se 1 Mos. 10: 2.

14. De af Thogarma* förde dig hästar, och wagnar, och mular in på din marknad. *1 Mos. 10: 3.

Thogarma, det fordna Armenien, se 1 Mos. 10: 3, men slägter af denna stam utbredde sig wida i Europa och sammansmälte med andra stammar.

15. De af Dedan woro dina köpmän, och du handlade allestädes på öarna, de sålde dig elphenben och hebenträd.

Dedan war i Arabien och hade sitt namn af en sonson af Cusch. 1 Mos. 10: 7.

16. De Syrer hemtade ifrån dig ditt arbete, som du gjorde, och förde rubin, purpur, tapeter, silke och flogel och kristall in på din marknad.

Flogel och kristall, grt.: koraller och granater. Koraller brukades till prydnader, såsom halsband o. s. w., röda till färgen, hårda som ben; de wäxa i hafwet. Granater är en mindre dyrbar, ogenomskinlig, mörkbrun ädelsten.

17. Juda och Israels land handlade ock med dig, och förde dig till din marknad hwete af Minnith,* och balsam, och honung, och olja, och mastix. *Dom. 11: 33.

Minnith, en stad i Ammons land, se Dom. 11: 33. Mastix är ett wälluktande hartz.

18. Hemtade ock Damascus ditt arbete ifrån dig, och allahanda waror, för starkt win, och kostelig ull.

Starkt win, grt.: win från Chabylon eller Helbon (nu Aleppo), hwars trakt war berömd för sitt win.

19. Dan, och Javan, och Meussal förde ock uppå din marknad jernwerk, casia och calmus, att du dermed handla skulle.

Dan, grt. Vedan, en ort i Arabien. Meussal, grt. från Usal, 1 Mos. 10: 27. Usal war hufwudstaden i lyckliga Arabien eller Jemmen och kallas nu Sanaa. Det Javan, som här nämnes, måste hafwa legat i Arabien. Javan, v. 13, war Grekland.

20. Dedan handlade med dig, med täcken, der man uppå sitter.

21. Arabien, och alla förstar af Kedar,* handlade med dig, med får, wädrar och bockar. *1 Mos. 25: 13. Ps. 120: 5.

22. De köpmän af Seba och Raema handlade med dig, och förde till din marknad allahanda kosteligt speceri, och ädla stenar, och guld.

Seba och Raema lågo i lyckliga Arabien, Se 1 Mos. 10: 7.

23. Haran, och Canne, och Eden, samt med de köpmän af Seba, Assur och Chilmad woro ock dina köpmän.

Om Haran, se 1 Mos. 11: 31. Om Canne eller Calne, se Es. 10: 9 och Amos 6: 2. Om Eden, se Es. 37: 12. Saba, se v. 22. Chilmad obekant. Alltså nämnas 3 folkstammar af Seba och 2 af Dedan.

24. Alla handlade de med dig, med kosteligt kläde, med silke och stickade mantlar, hwilka de uti kosteliga cederkistor och wäl förwaradt till din marknad förde.

25. Men skeppen utaf hafwet woro de yppersta i din marknad; alltså är du mycket rik och härlig worden midt i hafwet;

26. Och dina skeppsmän förde till dig på stort watten;

Men ett östanwäder* skall sönderbråka dig midt uppå hafwet; *Hes. 17: 10.

27. Så att dina waror, köpmän, handlare, skaffare, skeppare och skeppsbyggare, och dina handterare, och alla dina örlogsmän, och allt folket i dig, skola förgås midt uppå hafwet, på den tiden du nederlägges.* *Uppb. 18: 9.

28. Så att ock hamnarna* warda bäfwande, för dina skeppares rops skull. *Uppb. 18: 11.

Östanwädret, som skulle förstöra både Tyrus och dess skepp, war det Babyloniska kriget. Grt., v. 25, Tarschischskeppen woro dina sångerskor. Dina stora skepp sjöngo ditt lof i alla hamnar.

Då Alexander den store förstörde nya Tyrus, gjordes stort motstånd, hwaröfwer eröfraren förbittrad lät nedhugga nästan hela befolkningen, v. 27.

29. Och alla de, som med åror ro, samt med båtsmän och styrmän, skola stiga utur skeppen upp på landet;

30. Och högt ropa öfwer dig, bitterligen klaga, och kasta stoft uppå sitt hufwud, och besöla sig i aska.

Stoft och aska, tecken till stor sorg. Se Jer. 6: 26.

31. De skola raka sig håret af öfwer dig, och draga säckar uppå sig, och af hjertat bitterligen gråta öfwer dig, och sörja;* *Jer. 48: 37.

32. Och skola deras barn begråta dig: Ack, ho är någon tid så stilla worden på hafwet, som du Tyrus.

Grt.: Ho war såsom Tyrus, den nu förstörd är midt i hafwet.

33. Då du dref din handel på hafwet, gjorde du många land rika; ja, [ band II, 603 ]med dina många waror, och din köpenskap gjorde du konungarna på jorden rika.

34. Men nu är du af hafwet störtad uti det rätta djupa wattnet, så att din handel och allt ditt folk i dig förgånget är.

35. Alla de, som på öarna bo, förskräckas öfwer dig, och deras konungar grufwa sig, och se ömkliga ut.

36. De köpmän i landet hwissla till dig, att du så hastigt förgången är, och kan icke mer uppkomma.

Hwisslandet, ett tecken till hån och skadeglädje.

28. Capitel.

Tyri konung. Sidons böld. Israels löfte.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, säg till förstarna i Tyrus: Detta säger HERren HERren: Derföre att ditt hjerta upphäfwer sig, och säger: Jag är Gud; jag sitter på en stol såsom en Gud midt uppå hafwet;* ändock du är en menniska och icke Gud,† likwäl förhäfwer sig ditt hjerta,** likasom du wore Gud; *Hes. 27: 4. †Es. 31: 3. Ap.G. 12: 22. **Dan. 5: 20.

3. Si, du håller dig klokare än Daniel,* så att dig skall intet fördoldt wara; *Dan. 1: 1720.

4. Och hafwer genom din klokhet och förstånd kommit sådan makt åstad, och församlat rikedomar af guld och silfwer.

Konungen af Tyrus gjorde sig sjelf till gud. Hela hedendomen i alla tider har warit ett försök att i menniskan i allmänhet, men isynnerhet i stora konungar göra ormens ord till sanning: I skolen warda såsom Gud. Detta fortfar ännu; hedningarnes konungar anse sig sjelfwe för gudar och anses derför äfwen af sina undersåter. Äfwen i christna länder har samma afguderi och sjelfförgudning gjort stora framsteg, men i wår tid är det kommet derhän, att många wilja göra ormens ord till sanning för hwarje enskild menniska; en falsk lära har börjat göra sig gällande hos somliga så kallade lärde, hwilka just häruti bewisa sig såsom de störste dårar, i det de föregifwa, att menniskan är Gud.

Daniel, v. 3, hade, då denna prophetia förkunnades, cap 26: 1, redan warit 17 år i högsta ära wid konung NebucadNezars hof, och hans wishet war wida berömd från Babylon till Tyrus, men konungen af Tyrus ansåg sin wishet för den högsta, således högre än den wishet, som Gud har uppenbarat. Guds Son är wisheten, och de, som icke underkasta sig Hans wishet, bedrifwa afguderi med sitt eget förnuft.

5. Och hafwer genom din stora wishet och handtering till så stor makt kommit; deraf är du så stolt worden, att du så mäktig är.

6. Derföre säger HERren HERren alltså: Efter ditt hjerta förhäfwer sig, likasom du wore Gud;

7. Derföre si, jag skall sända främmande* öfwer dig, nemligen hedningarnas tyranner; de skola utdraga sina swärd öfwer din sköna wishet, och göra din stora ära till skam. *Hes. 26: 7.

8. De skola störta dig neder i kulan, så att du skall dö midt i hafwet, likasom de slagne.

9. Hwad gäller, om du då för dina dråpare säga skall: Jag är Gud? Ändock du ingen Gud är, utan en menniska, och är uti dina dråpares hand.

10. Du skall dö likasom de oomskurne, af de främmandes hand; ty jag hafwer det sagt, säger HERren HERren.

För denna sjelfförgudning förkunnas nu från den ende Allsmäktige Guden straff och undergång öfwer konungen af Tyrus, och detta straff skulle komma genom menniskor, nemligen genom NebucadNezar och hans här.

11. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

12. Du menniskobarn, gör en klagogråt öfwer konungen i Tyrus, och säg till honom: Detta säger HERren HERren: Du är det allrahärligaste af ett skönt werk, full med wishet, och öfwermåttan dägelig.

13. Du är en Guds lustgård; och beprydd med allahanda ädla stenar, nemligen med sarder, topazer, diamanter, turkos, onichin, jaspis, saphir, rubin, smaragder och guld, och hafwer af begynnelsen, sedan du konung wardt, prålat med pipa och trumma.

14. Du är likasom en Cherub, den sig wida uträcker och täcker; och jag hafwer satt dig uppå Guds heliga berg, att du ibland karbunklar wandra skulle.

15. Och war ganska dägelig af begynnelsen, till dess din ondska funnen är.

Detta är konungen af Tyrus i sin stora härlighet och i den inbillning, att han war en gud; men denna prophetiska beskrifning har ett förunderligt djup. Den högste Konungen är en allena, Han, som är insatt af sin fader till [ band II, 604 ]Konung, för att i gudomlig allmakt och rättfärdighet regera ewinnerligen, nemligen Messias. All annan konungamakt skulle endast innehafwas såsom ett uppdrag från Honom och utöfwas i kärlek, lydnad och räddhåga. Men i stället för sådan kärlek och lydnad har den gifna makten och härligheten ofta blifwit missbrukad af skapade wäsen. ”De englar, som icke behöllo sina förstadömen, utan öfwergåfwo sina hemman, dem förwarade Han med ewiga bojor i mörkret till den stora dagens dom”, Jude Ep. v. 6. Djefwulen och hans englar, som woro stora i makt och härlighet, försyndade sig emot den ewige Konungen. Detta blef också orsaken till menniskoslägtets syndafall och bestod ursprungligen just deruti, att menniskan wille blifwa Gud. Och allt sedan syndafallet har menniskan försökt att upphöja sig till gudamakt. Detta har allramest wisat sig hos konungar och furstar. Konungen af Tyrus war pligtig att innehafwa sitt höga embete såsom en tjenare af den högste Konungen, och att wara en synlig afbild af Honom. Men i dess ställe upphöjde han sig sjelf, han wille wara sjelfrådande, och derigenom blef han den synliga bilden af satan, i stället för att wara den synliga bilden af den ewige Konungen. Han skulle wara liksom det allrahärligaste af ett skönt werk, eller ett signet-aftryck af urbilden, nemligen af den högste Konungen, en som afftrycker eller framställer i sitt wäsende denna höga urbild inför andra. Härtill war konungen af Tyrus, såwäl som hwarje annan konung, af Skaparen bestämd. Men då han wille herrska i sin egen makt, så blef han i det stället en satans afbild, hans skönhet blef falsk, hans wishet blef ett foster af lögnen, hans dägelighet blef en mask, lånad af den fursten, som förskapar sig till en ljusens engel. Den sanna wisheten är Guds Son allena, och den sanna härligheten finnes i Honom allena, som är den dägeligaste bland menniskors barn. Lustgården eller Eden betyder lust och glädje. Namnet syftar tillbaka på det förlorade paradiset och framåt på det ewiga paradis, som den ewige Konungen Jesus Christus åt menniskor återförwärfwat. Såsom en afbild af den ewige Konungen hade också konungen af Tyrus warit liksom upphöjd till paradiset och smyckad med de härligaste jordiska prydnader och med konungamakten, som är en himmelsk gåfwa. Han hade blifwit satt att wara en mäktig tjenare eller thronengel, cherub i Herrans tjenst, som skulle utsträcka sina wingar till de swagas beskydd och utöfwa en wälgörande styrelse. På detta sätt war han insatt på Guds helga berg, nemligen i ett högt embete, som af Gud sjelf war honom gifwet. Guldet och ädelstenarne, som här nämnas, syfta derpå, att den sanna konungamakten äfwen skall wara presterlig, ty här nämnas 9 af de ädelstenar, som också funnos på öfwersteprestens bröstsköld, och såsom den sednares 12 ädelstenar syftade på de tolf Israels stammar, så syfta den Tyriske konungens 9 ädelstenar på särskilda delar af hans konungamakt. Han skulle wandra ibland karbunklar eller glödande stenar, och detta betyder, att han till sina ädelstenar behöfde solens ljus för att gifwa dem glans, han behöfde nåd och wishet från den himmelske Konungen, för att rätt utöfwa sitt höga embete på jorden. En konung är af Herran tillsatt för det ändamål, att han skall wara liksom en cherub, som bär den Ewiges thron, och will tjena och tillbedja Honom med sänkta wingar; det är ett högt och härligt, men ett farligt embete, ty Gud är konungarnes domare och Han straffar deras synder mycket strängare, ju högre Han upphöjt dem och ju mera Han har anförtrott dem. Inför menniskor war denne konung ganska dägelig af begynnelsen, och Herren har i sin stora wishet och barmhertighet gifwit majestät åt konungar och förstar, hwilket de till sitt embete så wäl behöfwa, det är såsom om den himmelske Konungen sjelf hade utbredt öfwer dem sin mantelflik, för att betäcka deras menskliga swagheter och draga dem undan ifrån alla nedrighetens blickar. We derföre alla sådana menniskor, som wåga bortrycka den högste Konungens mantel från Hans högste tjenare på jorden; men we också de konungar, som sjelfwe med sina synder och ett ogudaktigt lefwerne blotta sig och ohelga den Konungs namn, af hwilken de innehafwa sitt embete såsom ett uppdrag af nåd! Det är förbi med en konungs makt, så snart man tager bort ifrån hans titel de orden: med Guds nåde; ty sedan regerar den, som en gång sade: I skolen warda såsom Gud. Konungarne blifwa då hans tjenare, de bära då hans prägel, hans afbild, hans wapen. Häraf är det klart, hwarföre konungen af Tyrus framställes först såsom en bild af den himmelske Konungen och sedan i sitt affall såsom en bild af den konung, som kallas en engel af afgrunden, hwilkens namn är Abaddon och Apollyon, hwilka båda namn betyda förderfware, Uppb. 9: 11, och bland alla synliga folkförderfware äro ogudaktiga konungar de farligaste och förderfligaste. Se 2 Thess. 2: 4.

16. Ty du är inwärtes full med ondska worden, af din stora handtering, och hafwer syndat; derföre skall jag ohelga dig ifrån Guds berg, och skall bortkasta dig, du uträckte Cherub, ifrån de karbunklar.

En konungathron är ett Guds berg; stundom blifwa konungar nedkastade från detta berg före sin dödsstund. I dödsstunden måste de alla derifrån; somliga måste nedstiga till afgrunden, andra blifwa upptagna inför Guds thron.

17. Och efter ditt hjerta förhäfwer sig, att du så dägelig är, och du hafwer låtit din klokhet bedraga dig i ditt prål: derföre skall jag störta dig till jorden, och göra ett widunder af dig för konungarna.

18. Ty du hafwer förderfwat din helgedom med din stora ondska och orätt handel; derföre skall jag låta en eld utgå af dig, den dig förtära skall, och will göra dig till aska på jorden, så att hela werlden skall se deruppå.

Elden skulle utgå från denna konung sjelf. Så snart någon är mogen till straff, så låter Gud merändels från syndaren sjelf den eld utgå, [ band II, 605 ]hwaraf han förtäres. Synden är bränslet och den lågande elden är Guds wrede. Konungar och folk ådraga sig timlig undergång genom stort, allmänt förderf, och enskilda menniskor ådraga sig den ewiga branden, då de framhärda i otro och obotfärdighet intill ändan.

19. Alla de, som känna dig ibland hedningarna, skola grufwa sig öfwer dig,* att du så hastigt förgången är, och aldrig mer uppkomma kan. *Hes. 26: 16.

20. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

21. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Zidon,* och prophetera emot honom, *Es. 23: 24.

22. Och säg: Detta säger HERren HERren: Si, jag will till dig, Zidon, och skall winna pris uppå dig; att man förnimma skall, att jag är HERren, när jag låter gå rätten öfwer honom, och uppå honom bewisar, att jag är helig.

Zidon war den stora urgamla handelsstad i Phenicien, som hade anlagt staden Tyrus, och således kunde kallas en moder till Tyrus. Äfwen öfwer Zidon förkunnas en straffdom från Herran.

23. Och jag skall sända ibland honom pestilentie och blods utgjutelse uppå hans gator, och de skola dödsfåre falla derinne genom swärd, det öfwer dem gå skall allt omkring; och de skola förnimma, att jag är HERren.

24. Och skall sedan allt omkring Israels hus, der deras fiender äro, intet törne blifwa, som dem stinga, eller tistel, som dem ondt göra skola; på det de förnimma skola, att jag är HERren HERren.

Ännu i wår Frälsares tid woro Tyrus och Zidon åter mäktiga städer, ehuru mycket de lidit af Babel och Grekland, af NebucadNezar och Alexander. Således gingo dessa prophetior icke i någon fullkomlig fullbordan i Gamla Testamentets tid, men de hafwa i anseende til förstörelsen blifwit fullbordade, och ännu förestår den största fullbordan mot de affälliga folk, af hwilka Tyrus och Zidon woro förebilder, och härwid är det isynnerhet märkwärdigt, att Tyrus war den makt, som bistod konung Salomo att bygga Herrans tempel; just den hedniska makt, hwarifrån han erhöll sina byggmästare och arbetare, gör ett så djupt fall. Häraf är klart, att de christna folken, som förut warit hedningar och som hjelpa till att bygga Herrans tempel, ingalunda i längden kunna bestå i den hedniska gestalt, som ännu är qwar, sedan de blifwit christna, utan somliga blifwa slutligen alldeles införlifwade med det andeliga Israel och de, som icke wilja hylla den himmelske Konungen, öfwerlemnas till förderf och undergång. Se Es. 23: 17, 18.

25. Detta säger HERren HERren: När jag Israels hus församlande warder ifrån folken, dit de förströdde äro, så skall jag uppå dem bewisa för hedningarna, att jag är helig; och de skola bo uti sitt land, det jag min tjenare Jacob gifwit hafwer;

26. Och skola bo säkre derinne, och bygga hus, och plantera wingårdar; ja, säkre skola de bo, när jag låter gå rätten öfwer alla deras fiender allt omkring; och de skola förnimma, att jag HERren är deras Gud.

Dessa löften fullbordades till en del, sedan folket återwände från den Babyloniska fångenskapen; och andeligen hafwa de blifwit sedan fullbordade. Den högsta fullbordan förestår.

29. Capitel.

Egypti list, straff, löfte.

Uti tionde året, på tolfte dagen i tionde månaden, skedde HERrans ord till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Pharao, konungen i Egypten,* och prophetera emot honom, och emot hela Egypti land. *Es. 19: 1. Jer. 44: 30; cap. 46: 2, 13.

Uti 10:de året af Jojachins fångenskap.

3. Predika och säg: Detta säger HERren HERren: Si, jag will till dig, Pharao, du konung i Egypten, du stora drake,* som i wattnet ligger, och säger: Strömmen är min, och jag hafwer gjort mig honom. *Es. 51: 9. Hes. 32: 2.

Egypti konung liknas wid en drake derföre, att han herrskade öfwer det land, som årligen öfwerswämmades af Nilfloden, ty ordet drake war också namnet på stora wattendjur, men hufwudsakligen antydes med detta namn, att Egyptens konung genom sina synder och sitt afguderi gjorde sig till en bild of den osynlige fursten, som kallas den store draken.

4. Men jag skull lägga dig ett bett i munnen, och hänga fiskarna i dina floder wid dina fjäll, och skall draga dig utur din ström, samt med alla fiskar i dina floder, som wid dina fjäll hänga.

5. Jag skall kasta dig med fiskarna bort utur dina watten in uti öknen; du skatt falla uppå marken, och icke igen upphemtad eller församlad warda, utan blifwa djuren på marken, och fåglarna under himmelen till ett as.

Draken och fiskarne, som hängde wid hans fjäll, nemligen Egypti konung och hans folk, och [ band II, 606 ]isynnerhet hans härar, skulle sålunda blifwa hemsökte af den Allsmäktige. Se v. 12.

6. Och alla de, som bo uti Egypten, skola förnimma, att jag är HERren, derföre att de för Israels hus en rörstaf woro;* *2 Kon. 18: 21. Es. 36: 6.

7. Hwilken, då de honom fattade, söndergick och stack dem genom sidan; när de stödde sig wid honom, gick han sönder, och stack dem i länden.

En rörstaf sönderbrytes lätt. Israels folk walde Egypten till ett stöd i nödens tid, men detta stöd wisade sig som en bräcklig rörstaf. Se 2 Kon. 18: 21. Es. 36: 6.

8. Derföre säger HERren HERren alltså: Si, jag will låta swärdet komma öfwer dig, och utrota i dig både folk och fä.

9. Och Egypti land skall warda tomt och öde; och de skola förnimma, att jag är HERren: derföre att han säger: Strömmen är min, och jag hafwer gjort honom:

10. Derföre si, jag will till dig och till dina strömmar, och skall göra Egypti land tomt och öde, ifrån det tornet i Sevene* allt intill Ethiopiens gränser; *Hes. 30: 6.

11. Att deruti hwarken fä eller folk gå eller bo skola, i fyrtio år långt.

Från tornet i (till) Sevene eller Syene, o. s. w. (v. 10) betyder ifrån landets ena gräns till den andra. Migdol eller tornet låg wid Nilflodens mynning, och Sevene låg på gränsen af Ethiopien (grt.: från Migdol till Sevene och till Ethiopiens gränser). Den tid af fyrtio år, under hwilken Egypten skulle lyda under främmande wälde, måste tagas likaså bokstafligen, som de 70 åren af Judafolkets fångenskap. Tiden bestämmes ännu twå gånger (v. 12 och 13). NebucadNezar besegrade Egypten i Zedekia tid, men det förblef ännu en tid sjelfständigt. Pharao Hophara blef besegrad år 568 eller 569 före Christi födelse, då NebucadNezars belägring af Tyrus nådde sitt slut. Således om wi derifrån räkna 40 år, så komma wi till 529, som war det år, då den persiske konungen Cyrus dog, och under hela den tiden war Egypten skattskyldigt under det Persiska riket.

12. Ty jag will göra Egypti land öde såsom dess öde gränser, och låta dess städer öde ligga såsom andra öde städer, i fyrtio år långt; och skall förströ de Egyptier ibland hedningarna, och förjaga dem bort i landen.

13. Dock, detta säger HERren HERren: När de fyrtio är ute äro, så skall jag åter samka de Egyptier tillhopa ifrån folken, dit de förströdde warda:

14. Och skall omwända Egypti fängelse, och låta dem komma uti Pathros* land igen, det deras fädernesland är. och skola wara der ett föga rike. *1 Mos. 10: 14.

En del af Egyptens folk hade således warit bortförda i fångenskap likasom Judafolket. Egyptens rike blef ett swagt rike i lång tid derefter. Pathros, se Jer. 44: 1.

15. Ty det skall wara litet emot andra riken, och icke mer rådande wara öfwer hedningarna: och jag skall förminska dem, så att de icke råda skola öfwer hedningarna;

16. Att Israels hus icke skall mer förlåta sig uppå dem, och synda dermed, att de hålla sig intill dem; och skola förnimma, att jag är HERren HERren.

17. Och det begaf sig uti sjunde och tjugonde året, på första dagen i första månaden, skedde HERrans ord till mig, och sade:

18. Du menniskobarn, NebucadNezar, konungen i Babel, hafwer fört sin här med stor möda inför Tyrus, så att alla hufwud woro skalliga, och alla axlar förslitna; och hans arbete är dock ännu honom eller hans här för Tyrus icke lönt wordet.

19. Derföre säger HERren HERren alltså: Si, jag skall gifwa NebucadNezar, konungen af Babel, Egypti land, att han skall taga bort allt dess gods, och skall skinna och beröfwa det, på det han må gifwa sin här sold:

20. Men Egypti land will jag gifwa honom för sitt arbete, som han derpå gjort hafwer: ty de hafwa tjent mig, säger HERren HERren.

21. På den tiden skall jag låta wäxa Israels hus horn, och skall upplåta din mun ibland dem, att de skola förnimma, att jag är HERren.

Konungen af Babel lät med sin här belägra Tyrus i 13 år, och då han ändtligen intog det, så fann han deruti intet byte, ty Tyrierna hade under tiden förswarat sig till lands och deremot uppbyggt en ny stad på den närbelägna ön, nemligen nya Tyrus, och dit hade de fört alla sina egodelar och flydde sjelfwe dit, så att då NebucadNezar inryckte i gamla staden, fann han hwarken innewånare eller rikedomar. Han hade således arbetat förgäfwes, men det war liksom ett uppdrag från Gud, att Tyrus hade så blifwit straffadt, derföre gifwer Gud Egypten till sold eller belöning åt NebucadNezar etter hans här. Detta är ganska märkwärdigt; wi kunna [ band II, 607 ]deraf sluta, att Tyri innewånare under tiden började frukta och åkalla den sanne Guden, som de i Hirams och Salomos tid hade lärt känna; isynnerhet är saken märkwärdig för den prophetiska betydelsens skull, som måste tilläggas Tyrus, såsom förebild af mäktiga folk i nyare tid. De, som tjenat eller tjena Guds rike och hjelpa till att bygga Hans tempel, så äfwen under swåra straffdomar erfara stor barmhertighet. På den tiden, nemligen på den yttersta tiden, eller på den tid, då all werldens makt blifwer förödmjukad, blifwer Guds folk upphöjdt. På förberedande sätt fullbordas denna prophetia ofta under tidernas lopp och ”Israels hus’ horn” uppwäxte åter efter den babyloniska fångenskapen. Guds rike är beständigt i tillwäxt, ty det har sin rot och sin grund i Messias, som heter Zemah eller telning, och propheternas skrifter werka mäktigast på sådana tider, då Herren förödmjukar sina motståndare. Ännu lefwa propheterna i sina skrifter och deras mun talar intill tidens ända.

30. Capitel.

Emot Egypten och Pharao.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, prophetera och säg: Detta säger HERren HERren: Jemrer eder, och säger: Ack! we den dagen:

3. Ty dagen är hardt när; ja, HERrans dag* är hardt när, en mörk dag: tiden är förhanden, att hedningarna komma skola; *Joel 2: 1, [et]c. Zeph. 1: 14, [et]c.

4. Och swärdet skall komma öfwer Egypten,* och Ethiopien måste förskräckas, när de slagne uti Egypten falla, och dess folk bortfördt, och dess grundwal upprifwen warder. *Es. 20: 3.

Ack! we den dagen, v. 2, betyder den dag, den tid, då dessa straffdomar skulle öfwergå Egypten. Och hwarje sådan dag är en förebild af domedagen.

5. Ethiopien, och Libyen, och Lydien, med allahanda folk, och Chub, och de, som utaf förbundets land äro, skola med dem falla genom swärd.

Chub war ett folk, som nu är obekant. Folket af förbundets land woro de Judar, som bodde i Egypten. Se Jer. 42: 15, 16. Det kan och beteckna andra folk, som woro i förbund med Egypten.

6. Detta säger HERren: Egypti förswarare måste falla, och dess makts högfärd måste förgås: ifrån tornet i Sevene* skola de falla genom swärd, säger HERren HERren: *Hes. 29: 10.

Ifrån tornet i Sevene, se cap. 29: 10.

7. Och skola öde warda såsom deras öde gränser, och deras städer öde ligga ibland andra öde städer:* *Hes. 29: 12.

8. Att de skola förnimma, att jag är HERren, då jag gör en eld uti Egypten, så att alla de, som dem hjelpa, skola förderfwade warda.

9. På den tiden skola budskap draga ut ifrån mig till skepps, till att förskräcka Ethiopien, det nu så säkert, är, och en förskräckelse skall wara ibland dem, likasom det gick med Egypten, då dess tid kom: ty si, det kommer wisserligen.

Genom Egyptiska flyktingar spridde sig förskräckelsen ända till Ethiopien.

10. Detta säger HERren HERren: Jag skall förminska den myckenhet uti Egypten genom NebucadNezar, konungen i Babel.

11. Ty han och hans folk med honom, samt med hedningarnas tyranner äro dertill kallade, att de skola förderfwa landet, och skola utdraga sina swärd emot Egypten; så att landet skall allestäds med slagna fullt ligga.* *Hes. 28: 7.

12. Och jag skall uttorka strömmarna,* och sälja landet uti arga menniskors händer, och skall föröda landet, och hwad deruti är, genom främmande: jag HERren hafwer talat det. *Es. 19: 5.

Strömmarnas uttorkande är ett bildligt uttryck, som betyder, att folket skulle utrotas och landets fruktbarhet upphöra derigenom, att ingen wårdade Nilens wattenledningar, de många kanalerna.

13. Detta säger HERren HERren: Jag skall förgöra de beläten i Noph, och göra en ända uppå afgudarna: och Egypten skall ingen förste mer hafwa, och skall sända en förskräckelse uti Egypti land.

I Noph eller Memphis dyrkades isynnerhet afguden Apis. Se Jer. 43: 12.

14. Jag skall göra Pathros öde, och upptända en eld i Zoan, och låta rätten gå öfwer No:

Pathros: öfra Egypten, Hes. 29: 14. Zoan eller Tanis, se Es. 19: 11. No eller NoAmmon war hufwudstaden Thebe i öfra Egypten, se Jer. 46: 25.

15. Och skall utgjuta min grymhet öfwer Sin, det Egypti fasthet är, och skall utrota den myckenhet i No.

Sin war Pelusium wid östra gränsen af Egypten. Es. 49: 12.

[ band II, 608 ]16. Jag skall upptända en eld uti Egypten; och Sin skall ske ångest och nöd, och No skall nederrifwet warda, och Noph dagligen bedröfwas.

17. De unga män i Aven och PhiBeseth skola falla genom swärd, och qwinnorna fångna bortförda warda.

Aven eller On, se 1 Mos. 41: 45. PhiBeseth eller Bubastos, en stad wid östra Nilarmen. On kallas Aven, som betyder syndastad, för sitt afguderi skull.

18. Thahpanhes* skall hafwa en mörk dag, då jag Egypti ok slående warder, så att hans makts högfärd skall derinne en ända hafwa: han skall med en sky öfwertäckt warda, och hans döttrar skola fångna bortförda warda. *Es. 30: 4.

Tahpanhes eller Daphne låg i nedra Egypten, se Jer. 43: 810. Att betäckas med en sky eller mörka moln, påminner om det moln, som inhöljde Egyptierna i mörker och förde dem till sin undergång i Röda hafwet. 2 Mos. 14: 19, 20. Hwarje sådant straffdomsmörker öfwer folk och länder är också en förebild af det, som skall ske på den dagen, då Domaren warder kommande i himmelens sky. Ps. 97: 2.

19. Och jag skall låta rätten gå öfwer Egypten, att de skola förnimma, att jag är HERren.

20. Och det begaf sig i elfte året, på sjunde dagen i första månaden, skedde HERrans ord till mig, och sade:

21. Du menniskobarn, jag skall sönderbryta Pharaos arm, konungens i Egypten; och si, han skall icke förbunden warda, att han helas må; eller med band tillbunden warda, att han må stark blifwa, och ett swärd fatta kunna.

Elfte året, nemligen af Jojachins fångenskap, Arm är en bild af makt. Pharaos arm blef sönderbruten af Babylonierna genom det nederlag han led, då han kom för att undsätta det belägrade Jerusalem, se Jer. 37: 7, 8, och den blef bruten genom många sednare nederlag, efter hwilka Egyptens makt aldrig blef fullkomligt återställd.

22. Derföre säger HERren HERren alltså: Si, jag will till Pharao, konungen i Egypten, och skall bryta hans armar sönder, både den starka och den swaga, att swärdet skall falla honom utur hans hand;

23. Och skall förströ de Egyptier ibland hedningarna, och förjaga dem i landen.

24. Men konungens armar af Babel will jag stärka, och gifwa honom mitt swärd i hans hand: och skall bryta Pharaos armar sönder, så att han för honom stånka skall, likasom en, den till döds sårad är.

25. Ja, jag will stärka konungens armar af Babel, på det Pharaos armar skola sönderbråkade warda: att de skola weta, att jag är HERren, när jag gifwer konungen af Babel swärdet i handen, att han det öfwer Egypti land utdraga skall.

26. Och jag förströr de Egyptier ibland hedningarna, och förjagar dem i landen, att de skola förnimma, att jag är HERren.

31. Capitel.

Assurs träd och Egyptens.

Och det begaf sig i elfte året, på första dagen i tredje månaden, skedde HERrans ord till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, säg till Pharao, konungen i Egypten, och till allt hans folk: Huru stor menar du då, att du är?

Denna prophetia uppenbarades 7 weckor efter den nästföregående, cap. 30: 20. Propheten skulle inför deras öron, som hörde honom, tala så som om han muntligen tilltalade Pharao sjelf. Pharao inbillade sig wara den mäktigaste konung. Konungen af Assyrien hade warit mäktigare, men hade redan blifwit underkufwad; och denna spegel förehålles nu Egyptens konung till warning.

3. Si, Assur war likasom ett cederträd på Libanon med sköna grenar, och tjockt af löf och ganska högt, så att dess skate stod högt upp ibland stora tjocka qwistar.* *Hes. 17: 322. Dan. 4: 11.

4. Det hade watten nog, att det högt wardt, och många källor, att det starkt wardt: dess strömmar gingo allt omkring dess rot, och dess bäckar till alla träd i skogen.

Assurs rike liknas wid ett stort cederträd, som hade rikeligt watten, den enda näring ett träd behöfwer. Detta rike war rikt på folk och stora skatter, och landet war fruktbart. Dessa bäckar, nemligen landets skatter och tillgångar, fördes också till andra folk, som här liknas wid träd i skogen.

5. Derföre är det högre wordet än alla träd på marken, och fick många grenar och långa qwistar: ty det hade watten nog till att utbreda sig.

6. Alla himmelens fåglar bodde uppå dess qwistar, och alla wilddjur hade ungar under dess grenar, och under dess skugga bodde många och stora folk.* *Dan. 4: 9, [et]c.

[ band II, 609 ]Mindre och swagare folk funno beskydd under Assyriens spira (dessa liknas wid fåglar och djur).

7. Det hade sköna, stora och långa grenar: ty dess rot hade mycket watten.

8. Och intet cederträd war detta likt i Guds lustgård; furuträden woro wid dess grenar icke liknandes, och mandelträden woro intet emot dess qwistar; ja, det war så dägeligt, att det öfwergick alla träd i Guds lustgård.

Werldens riken äro likasom träd, planterade af den Allsmäktige, och denna plantering kallas här Guds lustgård, ty midt i denna plantering har Han också planterat sitt rike såsom ett lifwets träd. Derigenom skola werldens riken blifwa Honom undergifna, hylla rättrådighetens Konung och jorden förwandlas till en Herrans lustgård.

9. Jag hafwer gjort det så skönt, att det fick så många qwistar, att alla lustiga träd i Guds lustgård buro afund derwid.

10. Derföre säger HERren HERren alltså: Efter han så hög worden är, att hans skate stod ibland stora höga tjocka qwistar, och hans hjerta upphof sig, att han så hög war;

11. Derföre hafwer jag gifwit honom den mäktigaste ibland hedningarna i händer: han skall wara till werka med honom, och fördrifwa honom, såsom han med sitt ogudaktiga wäsende förtjent hafwer:

12. Att främmande skola utrota honom, nemligen hedningarnas tyranner,* och förskingra honom, att hans qwistar skola ligga på alla berg, och i alla dalar, och hans qwistar sönderbrutne wid alla bäckar i landet, så att allt folk på jorden måste bortdraga undan hans skugga, och öfwergifwa honom. *Hes. 28: 7; cap. 30: 11.

Assurs konung blef gifwen i NebucadNezars händer, Ninive förstördes och Assyrien blef ett lydaktigt rike under Babylon. Detta skedde för Assurs ogudaktighet och högmods skull. Trädets grenar eller rikets underlåter blefwo dels dödade, dels förströdda.

13. Och alla himmelens fåglar sutto på hans kullfallna bål, och alla wilddjur lade sig på hans afhuggna qwistar.

De öfriga folken kunde nu umgås med det fallna riket, såsom de wille. Bål d. ä. stam.

14. På det härefter intet träd wid watten skall förhäfwa sig af sin höjd, att dess skate ibland stora tjocka qwistar står, och att intet träd wid watten skall förhäfwa sig öfwer de andra: ty de måste alla under jorden, och åt döden öfwergifne warda, likasom andra menniskor, de der uti kulan fara.

Här inskärpes genom Assurs exempel den wäl kända, men ofta förglömda sanningen, att all mensklig härlighet förgås, och äfwen de mäktigaste måste dö; derföre böra alla besinna, att de hafwa en Herra i himmelen!

15. Detta säger HERren HERren: På den tiden då han nederfor till helwetet, då gjorde jag en klagogråt, att djupet öfwertäckte honom, och hans strömmar måste stilla stå, och de stora wattnen icke löpa kunde; och gjorde det så, att Libanon sörjde öfwer honom, och alla träd i marken förtorkades öfwer honom.

Propheten Esaia beskrifwer, huru Babels mäktige konung måste nederfara i dödskulan. Es. 14: 15. Här beskrifwes den Assyriske konungens nederfart till denna kula, på det alla menniskor, både de ringa och de mäktiga, må besinna, att detta är den wäg de alla skola wandra. Den allena är då lycklig, som tagit sin tillflykt till den Konungen, hwilken uppwäcker ifrån de döda, och hwilkens rike är ewigt. Alla träd i marken förtorkades öfwer honom, det betyder, att folken förskräcktes och deras wälstånd aftynade efter rikets fäste

16. Jag förskräckte hedningarne, då de hörde honom falla, då jag nederstörtade honom till helwetet med dem, som uti kulan fara; och alla lustiga träd under jorden unnade honom det wäl,* de ädlaste och bästa på Libanon, och alla de, som wid watten stått hade. *Es. 14: 9. Hes. 32: 31.

Alla lustiga träd under jorden, det är de folk och konungar, som hade utgjort blomstrande riken, känna liksom en tröst i dödsmörkret, att nu också Assurs makt är fallen, såwäl som deras.

17. Ty de måste ock med honom neder åt helwetet, till de slagna med swärd, efter de under hans arms skugga ibland hedningarna bott hade.

Efter de under hans arms o. s. w., grt.: Och hans arm, under hwars skugga de bott hade ibland hedningarna. Denna arm eller härsmakt se de nu också nedsjunka i dödskulan.

18. Huru stor menar du då, att du är, med ditt prål och härlighet ibland de lustiga träd? Ty du måste med de lustiga träd fara neder under jorden, och ligga ibland de oomskurna,* hwilka med swärd slagne äro; alltså skall det gå med dig, Pharao, med allt ditt folk, säger HERren HERren. *Hes. 28: 10; cap. 32: 19.

Sedan propheten beskrifwit Assurs fall, tillämpar han det på Pharao och Egypten.

[ band II, 610 ]

32. Capitel.

Babels swärd öfwer Egypten.

Och det begaf sig i tolfte året, på första dagen i tolfte månaden, skedde HERrans ord till mig, och sade;

2. Du menniskobarn, gör en klagogråt öfwer Pharao, konungen i Egypten, och säg till honom: Du är lika som ett lejon ibland hedningarna, och såsom en hafsorm,* och springer uti dina strömmar, och upprörer wattnet med dina fötter, och gör dess strömmar orena. *Hes. 29: 3.

Ett år och 9 månader efter nästföregående prophetia läggas här af Herran sjelf twå klagowisor i munnen på propheten, i hwilka Egyptens undergång med förskräckligt klara färger afmålas. Egyptens konung liknas wid ett lejon och en hafsorm, och den straffdom, som Herren sänder öfwer honom, liknas wid jagt på ett wilddjur och dess fångst. Dessa liknelser skola icke blott tjena att framställa en stor makt, såsom lejonet kallas djurens konung, och hafsormen måste hafwa haft förfärliga krafter;[1] utan härmed antydes äfwen en förnedring af menniskans wäsende till djurisk stolthet, wildhet och grymhet, och till den ondska, hwarigenom en herrskare öfwer folk och länder blifwer i högre grad, än en wanlig menniska, en afbild af mörkrets furste, som kallas den store draken, den gamle ormen, i stället för att en konung bör wara den himmelske Konungens skönaste och mest wälgörande synliga afbild bland menniskorna. Såsom krokodilen gör Nilströmmen grumlig, så sprider en ogudaktig konung förwirrade tänkesätt, onda seder, oro och förderf i sitt rike.

3. Detta säger HERren HERren: Jag skall utkasta mitt nät öfwer dig, med en stor hop folk, hwilka dig skola jaga in uti mina garn.* *Hes. 12: 13; cap. 17: 20.

4. Och jag skall draga dig i land, och kasta dig uppå marken, att alla himmelens fåglar skola sitta på dig, och alla djur på jorden af dig mätte warda.* *Hes. 29: 5.

Babylons härar öfwerföllo och eröfrade Egypten och togo stort byte, hwilket liknas wid ätande af krokodilens kött.

5. Och jag skall kasta ditt as uppå bergen, och med din höjd uppfylla dalar.

Egypti rike blef liksom dödadt och liknas derefter wid ett as på bergen, såsom en uppkastad krokodil; dess höjd, nemligen dess makt eller rikedomar fyllde Babylons skattkamrar.

6. Landet, der du uti simmar, det skall jag med ditt blod rödt göra, allt intill bergen; så att bäckarna skola af dig stilla warda.

7. Och när det nu med dig allt ute är, så skall jag betäcka himmelen, och förmörka hans stjernor, och öfwerdraga solen med moln, och månen skall icke skina.* *Es. 13: 10. Joel 2: 1031; cap. 3: 15. Matth. 24: 29. Luc. 21: 25.

8. Alla ljus på himmelen skall jag låta sörja öfwer dig, och will göra ett mörker i ditt land, säger HERren HERren.

Då en menniska dör och är förtappad, så är himmelen för henne betäckt och förmörkade äro stjernor, sol och måne. Då ett rike gått till undergång, så ligger det i förstörelsens natt, och himlaljusen äro för detsamma förmörkade. Liknelsen syftar tillbaka på Egypti mörker, 2 Mos. 10: 21–23, den syftar äfwen på det mörker, som i dödskulan wäntar alla osaliga. Mörker är också en wanlig bild af olycka och stor bedröfwelse.

9. Dertill skall jag göra dig för många till ett förskräckligt exempel, då jag låter hedningarna förnimma din plåga, och många land, som du icke känner.

10. Många folk skola grufwa sig öfwer dig, och deras konungar förskräckas, när jag låter mitt swärd blänka emot dem, och skola med hast förfäras, att hjertat må gifwa sig i dem, öfwer ditt fall.

Af ditt exempel skola de uppfyllas med förskräckelse, då konungen af Babel, som förstört dig, wänder sitt swärd emot dem. Hans swärd kallas Herrans swärd, såsom Hans redskap att utföra Hans domar.

11. Ty så säger HERren HERren: Konungens swärd af Babel skall dräpa dig!

12. Och jag skall fälla ditt folk genom hjeltars swärd, och genom allahanda hedningars tyranner;* de skola förhärja all Egypti härlighet, och nederlägga allt dess folk. *Hes. 28: 7.

13. Och jag skall förgöra alla dess djur wid de stora wattnen, att ingen menniskas fot, och intet djurs klöf skall dem orena göra.* *Hes. 29: 11.

Menniskor och djur skola utrotas, och få af dem blifwa qvarlemnade.

14. Si, då will jag göra deras watten klara, att deras strömmar skola flyta såsom olja, säger HERren HERren.

Olja, såsom en bild af glädje och frid, innebär [ band II, 611 ]ett löfte, att efter dessa straffdomar wille Herren åter bewisa barmhertighet mot Egypti land.

15. När jag hafwer förlagt Egypti land, och allt det i landet är öde gjort, och slagit alla dem, som deruti bo, att be skola weta, att jag är HERren.

16. Det skall wara en jemmer, den man wäl begråta må; ja, många hedningarnas döttrar skola sådan gråt begå öfwer Egypten, och allt dess folk skall man begråta, säger HERren HERren.

17. Och i tolfte året, på femtonde dagen i samma månaden, skedde HERrans ord till mig, och sade:

18. Du menniskobarn, begråt folket uti Egypten, och störta det samt med De starka hedningars döttrar neder under jorden, till dem som uti kulan fara.

Fjorton dagar efter den föregående prophetiska klagosången öfwer Egypten uppenbarades denna. Propheten säges göra det, som han här förkunnar, nemligen nedstörta Egyptens folk i döden, ty orden äro Herrans, och i Hans ord ligger den gerning, som förkunnas. Se Es. 6: 10 och Jer. 1: 10.

19. Hwar är nu ditt prål? Stig neder, och lägg dig när de oomskurna.* *Hes. 28: 10.

20. De skola falla ibland de slagna med swärd; swärdet är allaredan fattadt, och utdraget öfwer allt dess folk.

21. Derom skola tala i helwete de starke hjeltar med deras hjelpare, hwilka alla dit nederfarne äro, och ligga der bland de oomskurna och slagna med swärd.* *Es. 14: 9, 10.

22. Der ligger Assur med allt sitt folk allt omkring begrafwen, hwilka alla slagne och genom swärd fallne äro.

23. Deras grafwar äro djupt i kulan, och hans folk ligger allestädes omkring begrafwet, hwilka alle slagne och genom swärd fallne äro, der hela werlden fruktade sig före.

Assur föreställes såsom person, såsom konung, med hwilken hans folk såsom hans kropp är förenad. Hans grafwar äro talrika och föreställas såsom djupt neder i kulan, för att dermed beteckna att så mycket han hade försyndat sig med stolthet och sjelfupphöjelse, så djupt war han nu nedsjunken i sin död och sin dom.

24. Der ligger ock Elam med all sin hop omkring begrafwen, hwilka alla slagne och genom swärd fallne, och dit nederfarne äro, såsom de oomskurna, under jorden; der ock hela werlden för fruktade, och måste bära sin skam med dem, som uti kulan fara.

Elam är Persien. Persien, som efter prophetens tid ännu skulle blifwa ett mäktigt rike, skådas dock här såsom redan liggande med sina hopar i dödens kula.

25. Man hafwer lagt dem ibland de slagna samt med all deras hop, och de ligga omkring begrafne, och äro alla såsom de oomskurne och slagne med swärd, för hwilka ock hela werlden sig frukta måste; och måste bära sin skam med dem, som i kulan fara, och blifwa ibland de slagna.

26. Der ligger Mesech och Thubal* med all sin hop omkring begrafwen, hwilka alla oomskurne och med swärd slagna äro, för hwilka ock sig hela werlden frukta måste. *Hes. 27: 13.

27. Och alla andra hjeltar, som ibland de oomskurna fallne, och med deras krigswärjor till helwetes farna äro, och hafwa måst lägga sina swärd under sina hufwud, och deras missgerning öfwer deras ben kommen är, hwilka dock förfärlige hjeltar woro i hela werlden; alltså måste de ligga.

28. Så skall du ock wisserligen ibland de oomskurna sönderkrossad warda, och ligga ibland dem, som med swärd slagne äro.

Du, nemligen Pharao.

29. Der ligger Edom, med sina konungar och alla sina förstar ibland de slagna med swärd, och ibland de oomskurna, med andra, som i kulan fara, hwilka dock mäktige warit hafwa.

30. Ja, alla förstar nordan efter måste ock dit; och alla Zidonier, som med de slagna nederfarne äro, och deras förskräckliga makt är till skam worden, och de måste ligga ibland de oomskurna, och dem, som med swärd slagne äro, och bära sin skam, samt med dem, som uti kulan fara.

31. Dessa skall Pharao få se, och hugna* sig med allt sitt folk, som under honom med swärd slagna äro, och med sin hela här, säger HERren HERren. *Hes. 31: 16.

Alla dessa, som en gång woro mäktiga konungar och folk i werlden, skall Pharao finna i dödens kula och liksom känna en tröst deruti, att det gått med dem liksom med honom. Så talar propheten, emedan det är en wanlig falsk tröst, hwarmed menniskor trygga sig i denna werlden, att de tänka på det stora antal menniskor, som de skolo få med sig, om de blifwa förtappade. Men denna tröst ar en usel tröst i [ band II, 612 ]döden och fördömelsen. Att få flere med sig skall twärtom föröka fördömelsens qwal. Se Luc. 18: 27, 28.

32. Ty hela werlden skall dock en gång frukta sig för mig, att Pharao och all hans hop, ibland de oomskurna och med swärd slagna, ligga skall, säger HERren HERren.

Alla dessa mäktiga konungar och folk hafwa gjort sig fruktade i werlden; men de äro ibland de döda, och ingen fruktar dem mer. Äfwen den mäktigaste menniska måste snart dö. Detta borde lära alla att frukta Herran allena. Rädens icke för dem, som dräpa kroppen och hafwa dock icke makt att dräpa själen, utan rädens mer Honom, som kan förderfwa både själ och kropp i helwete. Matth. 10: 28.

33. Capitel.

Lärares och åhörares pligt.

Och HERrans ord skedde till mig och sade:

2. Du menniskobarn, predika emot ditt folk och säg till dem: Om jag låte komma swärdet öfwer landet, och folket i landet toge en man ibland sig, och gjorde honom till sin wäktare;* *Hes. 3: 17.

3. Och han såge swärdet komma öfwer landet, och blåste uti trumpeten, och förwarade folket;

4. Hwilken som nu trumpetens ljud hörde, och wille icke taga sig till wara, och swärdet komme och toge honom bort, hans blod ware öfwer hans hufwud.

5. Ty han hörde trumpetens ljud, och tog sig likwäl icke till wara; derföre ware hans blod öfwer honom; men den som tager sig wara, han undsätter sitt lif.

6. Men om wäktaren såge swärdet komma, och han icke blåste i trumpeten, och icke förwarade sitt folk: och swärdet komme och toge några bort, desamma wordo wäl för sina synders skull borttagne; men deras blod skall jag kräfwa utur wäktarens hand.

Wäktaren, som försummat att warna, war skulden till deras undergång, och har med sin försummelse förwerkat sitt lif. Så är en andelig wäktare, som försummar att warna i Herrans namn och redligt förkunna ordet, just genom denna försummelse, skyldig till deras död och fördömelse, som blifwit honom af Herran anförtrodda. Och detta är en förskräcklig blodsskuld. Det är att märka, att denna skuld ingalunda förminskas derigenom, att alla, som förgås, också sjelfwe äro orsaken till sin förtappelse, och ingen af dem kan en gång afwältra skulden ifrån sig sjelf och lägga den på den försumlige wäktaren.

7. Och nu, du menniskobarn, jag hafwer satt dig till en wäktare öfwer Israels hus; när du hörer något utaf min mun, att du dem på mina wägnar förwara skall.

8. När jag nu säger till den ogudaktige: Du ogudaktige måste döden dö; och du säger honom det icke, att den ogudaktige må taga sig till wara för sitt wäsende; så skall wäl den ogudaktige dö för sitt ogudaktiga wäsendes skull; men hans blod will jag kräfwa utur din hand.

9. Men förwarar du den ogudaktige for hans wäsende, att han må wända sig derifrån; och han icke will wända sig ifrån sitt wäsende; så skall han för sina synders skull dö, och du hafwer frälst din själ.

10. Derföre, du menniskobarn, säg Israels hus: Så hafwen I sagt: wår ondska och wåra synder ligga på oss, att wi derunder förgås, huru kunna wi då lefwa?

Det är en wanlig ursäkt, som en menniska gör, då hon hörer wäktareropet och uppwaknar ur sin andeliga dödsdwala, att hon tycker hennes synder äro så stora, att de ej kunna förlåtas och att hon icke kan blifwa frälst, ehwad hon än försöker; eller att hon är fängslad af så starka synder, att hon icke kan öfwerwinna dem. Sådana swar gåfwo äfwen somliga af Judarna på prophetens wäktarerop, med afseende på den timliga räddningen. Då en menniska talar så för att ursäkta sig sjelf, emedan hon icke will omwända sig, så är det ett motstånd emot Guds nåd. Men då någon talar så af räddhåga inför Herran i häpenhet öfwer sina synder, så gifwer Herren åt den själen till tröst det ljufliga swar, som nu följer:

11. Så säg nu till dem: Så sannt, som jag lefwer, säger HERren HERren, jag hafwer ingen lust till den ogudaktiges död, utan att den ogudaktige omwänder sig ifrån sitt wäsende och lefwer;* så omwänder eder dock nu ifrån edert onda wäsende; hwi wiljen I dö, I af Israels hus? *Hes. 18: 2332.

Detta säger Herren ock till de allrastörsta syndare, som wilja frälsas. Ingens synder äro så stora, att de icke kunna för Christi skull förlåtas, och ingen är så bunden i syndens makt, att icke Christus kan sönderslita banden. Gå trösteligen fram till nådastolen, du som häpnar öfwer din syndaskuld; Herren will, att du skall lefwa och icke dö.

12. Och du menniskobarn, säg till [ band II, 613 ]ditt folk: När en rättfärdig gör något ondt, så skall det icke hjelpa honom, att han from warit hafwer; och när en ogudaktig from warder, så skall det icke skada honom, att han ogudaktig warit hafwer; så kan ock den rättfärdige icke lefwa, om han syndar.* *Hes. 3: 20; cap. 18: 24.

Det tillstånd, hwari menniskan är, då hon går ur tiden, afgör hennes lott för ewigheten. Den, som blifwer till Herran omwänd före sin död, blir salig, huru syndigt hans lefwerne än warit. Matth. 23: 43. Men likwäl är hwarje förspilld dag i nådens tid en oersättlig förlust.

13. Ty då jag säger till den rättfärdige han skall lefwa; och han förlåter sig på sin rättfärdighet, och gör något ondt, så skall all hans fromhet intet ansedd warda; utan han skall dö i sin ondska, den han gör.

Ehuru klart detta är, så uppstiga dock stundom hos de frommaste menniskor någon gång sådana arga tankar, som om synden för dem nu icke wore så farlig, eller att de nu kunna gå synden nära, utan att öfwerwinnas, eller att de hafwa trons rättfärdighet och förlåtelse, äfwen om de begå den och den synden, eller om de synda, kan det dock icke skada dem, emedan det icke är deras nya, utan deras gamla menniska som syndar. Mot sådana farliga frestelsetankar och sådan willfarelse underwisar oss Skriften här och annorstädes uttryckligen, att den själ, som syndar, skall dö, ehuru länge hon warit rättfärdig genom sann tro, så att hon ock lefwat rättfärdigt. Att menniskan har haft den sanna rättfärdigheten hjelper icke för att ursäkta en enda synd. Inför Gud hjelper icke, att man warit utan att man är rättfärdig i Christo.

14. Men om jag säger till den ogudaktige, att han skall dö; och han omwänder sig ifrån sina synder, och gör det, som rätt och godt är;

15. Så att den ogudaktige pant igen hafwer,* och betalar hwad han röfwat hafwer, och wandrar efter lifsens ord, så att han intet ondt gör; så skall han lefwa och icke dö; *2 Mos. 22: 26. 5 Mos. 24: 13. Hes. 18: 7.

16. Och alla hans synder, som han gjort hafwer, skola förlåtna warda; ty han gör nu det, som rätt och godt är, derföre skall han lefwa.

Att wandra efter lifsens ord (v. 15) syftade i Gamla Testamentet, såwäl som i det Nya på den enda salighetswäg, som för menniskan, står öppen, nemligen den försoning och rättfärdighet genom tron, som lärdes och wisades genom offren och alla nådelöften om Messias. Alla dessa löften woro Evangelium, de woro lifsens ord för alla trogna i det gamla förbundet, så att alla deras synder blefwo för den utlofwade Messias skull förlåtna.

17. Så säger ännu ditt folk: HERren dömer icke rätt; ändock de orätt hafwa.* *Hes. 18: 2529.

18. Ty om den rättfärdige wänder sig ifrån sin rättfärdighet och gör något ondt, så dör han ju med skäl derföre.

19. Och om den ogudaktige omwänder sig ifrån sitt ogudaktiga wäsende, och gör det rätt och godt är, så skall han ju med skäl lefwa:

20. Likwäl sägen I: HERren dömer icke rätt; ändock jag dömer eder af Israels hus, hwar och en efter hans wäsende.

21. Och det begaf sig i tolfte året af wårt fängelse, på femte dagen i tionde månaden, kom till mig en, som undsluppen war ifrån Jerusalem, och sade: Staden är slagen.* *2 Kon. 25.

Detta handlar om Jerusalems sista intagning och förstöring af den Babyloniska hären, se 2 Kon. 25: 8, Jer. 52: 12. Denne flyktingen kom nu till propheten långt efter stadens förstöring, enligt Herrans ord i cap. 24: 26.

22. Och HERrans hand war öfwer mig om aftonen,* förrän den undsluppne kom,† och upplät mig min mun, till dess han om morgonen till mig kom; och upplät så min mun, att jag icke mer tiga kunde. *Hes. 1: 3; cap. 24: 26, 27.

I stället för det tigande, som blifwit propheten ålagdt, fick han nu en sådan drift af Andan till att tala. Icke af okunnighet om Jerusalems fall hade propheten iakttagit tystnad derom, utan såsom Herren budit honom, se cap. 3: 26; cap. 24: 27.

23. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

24. Du menniskobarn, de inbyggare i dessa öde rum, i Israels land, säga alltså: Abraham war icke utan en man, och ärfde detta land; men wi äro många, så ärfwe wi landet rätteligare.

Här anföres den syndiga säkerhetens talesätt, som Judafolket begagnade, och huru de tröstade sig med denna falska tröst, äfwen efter det straffdomarne gått öfwer landet och folket. Så är menniskan beskaffad i det naturliga tillståndet, att hon will gå till rätta med Gud och fordrar, hwad hon tycker wara hennes rättighet i stället för att bedja om barmhertighet.

25. Derföre säg till dem: Detta säger HERren HERren: I hafwen ätit blod, och upplyft edra ögon till afgudar, och utgjutit blod; och I menen, att I wiljen besitta landet?

26. Ja, I hållen fast på att mörda, [ band II, 614 ]och gören styggelse, och den ene skämmer den andras hustru;* och menen, att I wiljen besitta landet? *Hes. 18: 6.

Mot folkets anspråk i v. 24 framställes här deras synder och deras obotfärdighet. Hwad hafwen I med alla dessa synder förtjent?

27. Så säg till dem: detta säger HERren HERren: Så sannt som jag lefwer, alla de i öknen bo, de skola falla genom swärd, och hwad på marken är, det will jag gifwa djuren till att uppäta, och de som i fästen och i kulor äro, de skola dö af pestilentie;

28. Ty jag will platt föröda landet, och göra en ända uppå dess högmod och makt; att Israels berg så öde skola warda, att ingen skall der framgå.

I fäste och i kulor, v. 27, d. ä. de som ännu hade skydd i befästade städer eller gömt sig i kulor. Ingenstädes skulle de kunna undfly Herrans hand.

29. Och de skola förnimma, att jag är HERren, när jag hafwer platt förödt landet, för all deras styggelses skull, som de göra.

30. Och du menniskobarn, ditt folk talar emot dig här och der på gatorna, och för portarna, och den ene säger till den andra: Käre, kommer och lärer oss höra, hwad dock HERrans ord är, som han säger.

Så drifwa de ännu gäckeri med Herrans ord, de komma och höra för att gå bort och försmäda.

31. Och de skola komma till dig uti församlingen, och sitta för dig såsom mitt folk, och skola höra dina ord; men icke göra derefter;* utan skola hwissla åt dig, och likwäl lefwa framgent efter sin girighet. *Es. 42: 20; cap. 53: 1.

32. Och si, du måste wara deras wisa, den de gerna sjunga och spela skola: alltså skola de höra dina ord, och icke göra derefter.* *Es. 28: 10.

”Judarne kommo wäl till predikan, icke att de tro eller sig bättra wille, utan till att hwissla åt den arme propheten, och bespotta honom, och att de något kunde få höra, der de måtte göra sig skämt och wisor af. Så ärade de det kära Guds ord, såsom man det i wår tid i werlden ärar.” L.

33. Men när det kommer, som komma skall, si, så skola de förnimma, att en prophet ibland dem warit hafwer.

När straffet kommer, som propheten förkunnar. Prophetians fullbordan är ett wittnesbörd och insegel från Herren sjelf, som ingen kan motsäga.

34. Capitel.

En rätt herdes embete.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, prophetera emot Israels herdar; prophetera, och säg till dem: Detta säger HERren HERren: We Israels herdar,* hwilka föda sig sjelfwa; skulle icke herdarna föda hjorden? *Jer. 23: 1.

Folkets ledare äfwen i det werldsliga, men isynnerhet i det andeliga ståndet, hafwa ett herdaembete. Dessa prophetior och lärdomar angå både den werldsliga öfwerheten och själasörjarena i Guds församling, men allramest de sednare.

3. Men I åten det feta, och klädden eder med ullen, och slagtade det gödda:* men fåren willen I icke föda. *Zach. 11: 16.

Det är herdarnas pligt att söka hjordens wälfärd. Då deremot herdarna söka sin egen nytta, men icke folkets bästa, så ådraga de sig derigenom stort answar och stort straff från den himmelska Konungen och Öfwerherden.

4. De swaga stärkten I icke, och de sjuka heladen I icke; det såra förbunden I icke, der förwillade hemtaden I icke igen, och det borttappade uppsökten I icke; utan strängeligen och hårdeligen hafwen I rådit öfwer dem.

5. Och mina får äro förskingrade, likasom de der ingen herde hafwa, och äro alla wilddjur till spis wordne, och platt förskingrade;* *Es. 53: 6. Matth. 9: 36.

6. Och gå wilse här och der på bergen och på alla höga backar, och äro förströdde öfwer hela landet; och ingen är, som efter dem frågar, eller något sköter om dem.

Detta är en förskräcklig målning på otrogen öfwerhet och otrogna själasörjares grufliga missbruk af sitt embete. De förströ hjorden, de förderfwa den både i lekamligt och andligt afseende och bjuda icke till att befrämja dess sanna wälfärd. Folkets herdar såwäl i lekamligt, som andeligt hänseende, såwäl öfwerheten som själasörjarne, äro dertill satte, att de skola wara den himmelske Öfwerherdens tjenare; ty Han sjelf will wara och Han är sitt folks herde. Så snart nu Hans tjenare wilja wara herrar, i stället för herdar, så äro de icke blott onyttiga tjenare, utan de äro Herrans motståndare; så snart dessa tjenande herdar icke wilja sjelfwe wara Öfwerherdens får och ledas af Hans herdestaf, Ps. 23, så äro de affällingar, som skada, förtära och förskingra hjorden. Folket är då herdelöst och utsatt för ulfwens klor, Joh. 10: 1012, för alla andeliga fiender, förförare och förderfware.

[ band II, 615 ]7. Derföre hörer, I herdar, HERrans ord:

8. Så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren: Efter I låten mina får till rofs, och min hjord alla wilddjur till spis warda, medan de ingen herde hafwa; och mina herdar icke fråga efter min hjord, utan äro sådana herdar, som föda sig sjelfwa, men mina får wilja de icke föda;

9. Derföre, I herdar, hörer HERrans ord:

10. Detta säger HERren HERren: Si, jag will till de herdar, och skall kräfwa min hjord utur deras händer, och skall göra en ända med dem, att de skola icke mer herdar wara, och skola icke mer föda sig sjelfwa; jag skall frälsa mina får utur deras mun, att de icke mer skola uppäta dem.

De anförtrodda fåren skola kräfwas af de otrogna herdarnes händer.

11. Ty så säger HERren HERren: Si, jag skall sjelf taga min hjord till mig och besöka dem.

12. Likasom en herde besöker* sina får, då de ifrån sin hjord förwillade äro: alltså skall jag besöka mina får, och skall förlossa dem ifrån alla rum, dit de hafwa förströdde warit, på den tiden då mulet och mörkt war. *Luc. 15: 4.

Genom sina ogudaktiga konungar, falska propheter och wårdslösa prester hade Judafolket försjunkit i otro, afguderi och syndaförderf och blifwit förskingradt bland hedningarna; men Herren lofwar att sjelf, såsom sitt folks herde, uppsöka och återförsamla det förskingrade, hela det sönderrifna, föda sin hjord och straffa de otrogna legoherdarna. Detsamma gäller om Christi kyrka; då den förderfwas och förskingras af otrogna herdar, så will Herren sjelf besöka och samla sin hjord. En sådan hemsökelse med stränghet och barmhertighet på en gång förestår också den affälliga christenheten.

13. Jag skall utföra dem ifrån allt folk, och församla dem utur alla land, och skall föra dem uti deras land, och skall föda dem på Israels berg, och i alla dalar, och på alla lustiga platser i landet.

14. Jag skall låta dem komma på de bästa betena, och deras hyddor skola stå på de höga berg i Israel; der skola de ligga uti roliga hyddor, och hafwa fet bet på Israels berg.* *Ps. 23: 1, 2.

15. Jag will sjelf föda mina får, och skall låta dem lägra sig, säger HERren HERren.

Till en del uppfylldes dessa prophetior derigenom, att en del af Judafolket återfördes från den Babyloniska fångenskapen till Canaans land, och den gode Herden, som gaf sitt lif för fåren, besökte dem med sin egen personliga närwarelse och samlade många in i himmelriket genom sitt Evangelium; men på ett ännu härligare sätt will Han söka sitt folk i den långa fångenskapen, hwari det nu är förskingradt, Rom. 11. Och Han will besöka sin kyrka, och Han will söka hedningarna, Han will samla till sin hjord alla, som wilja frälsas, så att det skall blifwa ett fårahus och en herde.

16. Jag skall uppsöka det borttappade, och igenhemta det förwillade, och förbinda det sargade, och stärka det swaga, och hwad sett och starkt är, skall jag bewara; och skall sköta dem, såsom de betarfwa det.

Och hwad fett och starkt är skall jag bewara o. s. w., grt.: och hwad fett och starkt är skall jag förderfwa, och sköta den (nemligen hjorden) med dom. Herren uppsöker det förlorade, Han återförer det wilseförda, Han helar de sargade, Han helbregdagör de andeligen sjuka och Han slår och förödmjukar de feta och starka och förderfwar dem, som icke wilja förödmjuka sig under Hans staf, dem som hafwa gödt sig sjelfwa af Hans hjord. Allt detta förbarmande öfwer de elända, förlossning från träldomen, straff öfwer alla förtryckare innefattas i det ordet dom eller rätt, hwarmed Han will sköta sin hjord. Jfr 5 Mos. 32: 15 och Zach. 11: 711.

17. Men till eder, min hjord, säger HERren HERren alltså: Si, jag will döma emellan får och får, och emellan wädrar och bockar.* *Matth. 25: 32.

Mellan botfärdiga och obotfärdiga, mellan ödmjuka och stolta, mellan de lydiga och motståndarena skiljer Herden med sin herdestaf, så snart skiljningstiden kommer, och en sådan skiljningstid är företrädeswis hwarje hemsökelsetid, men alltid pågår och werkställes denna skiljning i nådens rike. Matth. 3: 12.

18. Är det icke nog, att I så god bet hafwen, och så öfwerflödeligen, att I förtrampen det med fötterna? Och så sköna källor till att dricka så öfwerflödeligen, att I träden deruti med fötterna, och gören dem orena?

Då werldslig öfwerhet förderfwar ett lands tillgångar, så förtrampar den källorna, men isynnerhet syftar källornas förtrampning derpå, att otrogna lärare göra läran grumlig genom usel eller konstig och blomsterprydd framställning, genom willfarelse eller orätt fördelning af sanningens ord. Sådana herdar wilja sjelfwe icke ingå i himmelriket, ej heller tillåta andra att ingå; sjelfwe dricka de icke af den lefwande [ band II, 616 ]källan, och för andra göra de den grumlig och unna dem icke att dricka deraf. Se Matth. 23: 13. Luc. 11: 52.

19. Så att mina får äta måste, det I förtrampadt hafwen, och dricke, det I med edra fötter orent gjort hafwen.

20. Derföre så säger HERren HERren till dem: Si, jag skall döma emellan de feta och magra fåren;

21. Derföre att I springen till med fötterna, och stöten de swaga ifrån eder med edra horn, till dess i förskingren dem alla bort ifrån eder;

22. Och skall hjelpa min hjord, att de icke mer skola till rof warda, och skall döma emellan får och får.

Se v. 17.

23. Och jag skall uppwäcka dem en enig herde, den dem föda skall, nemligen min tjenare David; han skall föda dem, och skall wara deras herde.* *Es. 40: 11. Jer. 30: 9. Hes. 37: 24. Os. 3: 5. Joh. 10: 11. Ebr. 13: 20. 1 Pet. 2: 25.

Herrans tjenare David, som war en trogen herde för Hans folk, är här en förebild af den gode Herden af Davids stam, Messias, som är sitt folks Öfwersteprest och Konung. Han blef här utlofwad, Han kom; Han är sin kyrkas herde och ännu will Han återkomma. Se Ebr. 9: 28. 1 Pet. 2: 25.

24. Och jag HERren skall wara deras Gud; men min tjenare David skall wara försten ibland dem, det säger jag HERren.

Såsom Messias redan nu är erkänd af alla sina trogna, så blifwer Han det ännu mer, ju mera Han uppenbarar sin konungsliga himmelska makt i nådens rike.

25. Och jag will göra ett fridsförbund med dem, och borttaga alla onda djur utur landet, att de skola säkre bo i öknen och i skogarna sofwa.

Äfwen bokstafligen uppfylles detta i samma mån, som Christendomens wälsignelser spridas i ett land, men det är också en liknelse, som betyder, att kyrkans fiender måste fly för Herdens staf och att de slutligen skola utrotas. Se Es. 35: 9.

26. Jag Skall wälsigna dem och alla mina högar allt omkring, och låta regna uppå dem i rätt tid; det skall wara ett nådeligt regn.* *Ps. 68: 10. Es. 44: 3.

Den lekamliga wälsignelsen är en bild af den andeliga. Både löftets bokstafliga innehåll och dess andeliga betydelse will Herren uppfylla: skyarnas regn på marken och nådens regn i hjertat!

27. Så att träden på marken skola bära sin frukt, och jorden gifwa sin wäxt, och de skola bo säkre i landet, och skola förnimma, att jag är HERren, när jag hafwer sönderbrutit deras ok, och hulpit dem ifrån deras hand, som de tjena måste.

28. Och de skola icke mer warda hedningarna till rof, och inga djur på jorden skola mer uppäta dem; utan skola bo säkre utan all fruktan.* *Jer. 30: 10; cap. 46: 27.

29. Och jag skall uppwäcka dem en berömd planta,* att de icke mer skola lida hunger i landet, och ingen försmädelse mer lida ibland hedningarna; *Es. 11: 1. Jer. 23: 5.

Efter fångenskapen blef det förödda landet åter ett fruktbart land, och så måste det ännu en gång blifwa. Och Christi kyrka, som nu till en stor del är en ödemark, måste ännu blifwa en wida utsträckt och fruktbärande Herrans lustgård. En berömd planta, grt.: en plantering till berömmelse, ett andeligt paradis, ett blomstrande tillstånd i Christi församling. Stora jordiska wälsignelser och sådan skönhet i naturens riken, som man nu icke kan föreställa sig, blifwa då följder af det ymniga nåderegnet, den Helige mindes utgjutelser, och allt detta blifwer Herrans namns och Hans församlings härliga berömmelse. Guds folk lider då icke nöd, icke försmädelse mer, ehuru ännu ogräset wäxer ibland hwetet intill skördetiden. Se Es. 60: 21 och Es. 61: 3. Det är Herrans ord, planteradt i menniskornas hjertan, som är grunden till denna härliga plantering.

30. Och skola weta, att jag, HERren deras Gud, när dem är, och att de af Israels hus äro mitt folk, säger HERren HERren.

31. Ja, I menniskor skolen wara mina fosterfår, och jag will wara eder Gud, säger HERren HERren.

Israels hus, v. 30, är hela det andeliga Israel. För alla trogna gälla dessa löften.

35. Capitel.

Edoms trots och öde.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, ställ ditt ansigte emot Seirs berg,* och prophetera deremot; *Jer. 49: 7. Hes. 25: 8. Amos 1: 11.

3. Och säg till det: Detta säger HERren HERren: Si, jag will till dig, du Seirs berg, och utsträcka min hand emot dig, och göra dig platt öde.

4. Jag skall förlägga dina städer, att du skall warda till ett öde, och förnimma, att jag är HERren.

[ band II, 617 ]5. Derföre att I ju alltid ären Israels barns fiender,* och jagen dem uti swärd, då dem missgår, och deras synder straffade warda.† *Ps. 137: 7. Hes. 25: 12; †cap. 21: 29.

Edoms folk eller Esaus efterkommande, som bodde på Seirs berg, woro i alla tider Israels fiender, likasom Esau hatade och förföljde sin broder Jacob. Såsom Israel är en bild af Guds församling, så äro de hedniska folken hwart och ett på sitt sätt förebilder af Guds rikes fiender i deras många olika gestalter i alla tider, och isynnerhet är Edoms folk en mycket lärorik och betydelsefull afbild af antichrists anda och makt, isynnerhet i de sista tiderna.

6. Derföre, så sannt som jag lefwer, Säger HERren HERren, will jag ock göra dig blödande, och skall det blödandet icke undslippa: efter du hafwer lust till blod, skall du blödandet icke undslippa.

Då Judalandet föröddes af Babylonierna, gladde sig Edoms folk öfwer blodsutgjutelsen och förödelsen. Men Gud förkunnar, att Edom icke skall undslippa. War aldrig glad, då det går din owän illa!

7. Och jag skall göra Seirs berg tomt och öde, så att ingen skall deruppå wandra eller gå:

8. Och skall göra dess berg och alla högar, dalar och alla bäckar fulla med döda, som med swärd skola slagne warda.

9. Ja, till ett ewigt öde will jag göra dig, att ingen uti dina städer bo skall; och I skolen förnimma, att jag är HERren.

I en arg skadeglädje kan ligga lika stor synd inför Herran, som i ett werkligt mord.

10. Och derföre att du säger: Dessa båda folken med deras land måste warda mina, och wi wilja taga dem in,* bodde än HERren deruti: *Ps. 83: 13.

Bodde än Herren deruti. Grt.: Ehuru Herren bor deruti eller har sitt tempel der. I dessa ord ligger trots och hädelse emot Gud sjelf, och just detta är ett uttryck af antichrists ande och trotsande fiendskap emot den Allsmäktige (v. 13).

11. Derföre, så sannt som jag lefwer, säger HERren HERren, skall jag göra med dig efter din wrede och hat, likasom du med dem gjort hafwer af blott hat; och skall warda känd när dem, när jag dig straffat hafwer.

Både Israel och hedningarna, både Guds folk och Guds fiender måste till slut bekänna, att Herren är helig och rättfärdig, då de få se Hans afgörande domar öfwer fienderna, sedan långmodighetens tid är tilländalupen.

12. Och du skall förnimma, att jag, HERren, all din försmädelse hört hafwer, som du emot Israels berg talat hafwer, och sagt: Huy, de äro förödde, och oss gifne till att förderfwa:

13. Och hafwen berömt eder emot mig, och talat högmodeligen emot mig: det hafwer jag hört.

14. Så säger nu HERren HERren: Efter du hafwer allestädes fröjdat dig i ditt land, så skall jag göra dig till ett öde.

15. Och likasom du hafwer fröjdat dig, och ment, att du skulle intaga Israels hus, derföre att det öde war, rätt så will jag göra med dig, att Seirs berg måste öde warda, samt med hela Edom, och de skola förnimma, att jag är HERren.

36. Capitel.

Juda lekamlig, andelig upprättelse.

Och du menniskobarn, prophetera Israels berg, och säg: Hörer HERrans ord, I Israels berg.* *Hes. 6: 3.

2. Detta säger HERren HERren: Derföre att fienden säger om eder: Hey, de fasta bergen äro nu wåra:* *Hes. 25: 3; cap. 26: 2.

3. Derföre prophetera, och säg: Detta säger HERren HERren: Efter man allestädes föröder och förlägger eder, och i ären de igenblefna hedningarna till lott, hwilka allestädes bespotta eder:

4. Derföre hörer I Israels berg HERrans HERrans ord: Så säger HERren HERren både till berg och högar, till bäckar och dalar, till det förlagda öde (rummet), och dess öfwergifna städer, som de igenlefda hedningarna allt omkring till rof och spott wordne äro:

Fienden, v. 2, är Edom, som hoppades komma i besittning af Judalandet eller åtminstone att få ostörd behålla sina egna berg, sedan Israels makt war bruten. Och detta syftar på alla Guds rikes motståndare, som glädja sig öfwer hwarje skenbart nederlag, som Christi kyrka lider.

5. Ja, så säger HERren Jag hafwer i mitt brinnande nit talat emot de qwarblefna hedningarna, och emot hela Edom, som mitt land intagit hafwa, med stor berömmelse och högmod till att förhärja och förlägga det.

I mitt brinnande nit, d. ä. liksom med en edlig bekräftelse stadfäster Gud detta löfte till Israel och denna hotelse mot fienderna; det är [ band II, 618 ]liksom en skriftlig dom, underskrifwen med den Allsmäktiges namnteckning.

6. Derföre prophetera om Israels land, och säg till berg och högar, till bäckar och dalar: Detta säger HERren HERren: Si, jag hafwer talat i mitt nit och grymhet, efter I sådan försmädelse af hedningarna lida måsten:

7. Derföre säger HERren HERren alltså: Jag upphäfwer min hand, att edra grannar, hedningarna, allt omkring skola åter bära sin skam:

8. Men I, Israels berg, skolen grönskas igen, och bära eder frukt åt mitt folk Israel; och det skall ske snarligen.

I nit och grymhet (v. 6), nemligen emot fienderna, v. 2 och 7. Icke hedningarne, utan Israel skulle åter få ärfwa Canaans land. Och detta löftets widsträcktaste betydelse är, att de helige skola ärfwa riket. Dan. 7: 27.

9. Ty si, jag will wända mig till eder igen, och se till eder, på det I skolen brukade och sådde warda.

Herren will återigen wända sitt nådeliga ansigte till sitt förstfödda folk och sitt förödda land. Han bedröfwar wäl, men förbarmar sig åter efter sin stora mildhet.

10. Och jag will göra, att I många warden, ja, hela Israels hus, och städerna skola åter besatte, och öde rummen byggda warda:

11. Ja, jag skall gifwa eder folk och fä nog, att I skolen föröka eder, och wäxa till: och jag skall sätta eder der in igen, der I tillförene bodden, och skall göra eder mer till godo än någon tid tillförene, och I skolen förnimma, att jag är HERren.

12. Jag skall låta komma folk till eder, hwilka mitt folk Israel wara skola, de skola besitta dig, och du skall wara deras arfwedel, och skall icke mer arfwingelös warda.

13. Detta säger HERren HERren: Efter man detta säger om eder: Du hafwer många menniskor uppätit, Och hafwer gjort ditt folk arfwingelöst:

14. Derföre skall du nu icke mer uppäta menniskor, eller göra ditt folk arfwingelöst, säger HERren HERren.

Om eder, v. 13, nemligen I berg. Hedningarna bespottade Judalandet med den förebråelse, att det hade uppätit sitt folk. Så är det nu ock ett wanligt tal bland Christi kyrkas fiender, att Christendomen skadar folket, att den hämmar och inskränker själsutwecklingen och friheten o. s. w.; emedan Christendomen sätter bestämda skrankor för det köttsliga sinnet och för synden och lasten, hwartill dessa hedningar gerna wilja hafwa oinskränkt frihet.

15. Och hedningarna skola icke mer bespotta dig, eller försmäda dig ibland folk, och du skall icke mer förtappa ditt folk, säger HERren HERren.

16. Och HERrans ord skedde ytterligare till mig:

17. Du menniskobarn, då Israels hus i sitt land bodde, och orenade det med sitt wäsende och gerningar så att deras wäsende war för mig, såsom en qwinnas orenhet uti hennes krankhet;* *Es. 64: 6.

Såsom Judafolket förorenade hela landet med sina synder, så hafwa också de christna folken förorenat Christi kyrka, och derföre ofta blifwit hemsökta och blifwa det ännu; men Christi kyrka kan likaså litet omintetgöras af fienderna, som judalandet kunde borttagas från jorden.

18. Då utgöt jag min grymhet öfwer dem, för det blods skull, som de i landet utgjutit, och det genom sina afgudar orenat hade.

19. Och jag förströdde dem ibland hedningarna, och förjagade dem uti landen, och dömde dem efter deras wäsende och gerningar:

20. Och höllo sig likasom hedningarna, dit de kommo, och ohelgade* mitt helga namn, så att man sade om dem: Är detta HERrans folk, som utur sitt land draga måste? *Es. 52: 5. Rom. 2: 24.

Såsom Judafolket med sina synder gåfwo hedningarna anledning att försmäda Guds namn, så hafwa också affälliga christna gifwit fienderna anledning att försmäda Christi namn. Och tillståndet i Christi kyrka synes wittna emot christendomen, så att fienderna kunna säga, att christendomen icke kan åstadkomma andelig eller lekamlig wälfärd. De besinna icke, att ingalunda christendomen, utan just affallet från christendomen är orsaken till allt elände bland de christna.

21. Men jag förskonade för mitt helga namns skull, hwilket Israels hus ohelgade ibland hedningarna, dit de kommo.

22. Derföre skall du säga till Israels hus: Detta säger HERren HERren: Jag gör det icke för eder skull, I af Israels hus, utan för mitt helga namns skull, det I ohelgat hafwen ibland hedningarna, till hwilka I komne ären.

23. Ty jag will helga och stort göra mitt namn, det genom eder för hedningarna ohelgadt är, det I ibland dem [ band II, 619 ]ohelgat hafwen; och hedningarna skola förnimma, att jag är HERren, säger HERren HERren, när jag bewisar mig för dem uppå eder, att jag är helig.

Herren bewisar sin helighet, i det Han straffar sitt folk för dess synder, och ännu härligare bewisar Han sin helighet, i det Han återupprättar det och gör det till ett heligt folk, så att Hans helighet ådagalägges af Hans trogna inför alla menniskor.

24. Ty jag will hemta eder ifrån hedningarna, och församla eder utur alla land, och låta eder komma uti edert land igen.

25. Och will gjuta rent watten uppå eder,* att I skolen rene warda ifrån all eder orenhet;† och ifrån alla edra afgudar skall jag rensa eder. *Es. 44: 3. †Zach. 13: 1.

26. Och jag skall gifwa eder ett nytt hjerta, och en ny anda uti eder,* och taga bort utur edert kött det stenhjertat, och gifwa eder ett hjerta af kött. *Hes. 11: 19; cap. 18: 31.

27. Jag skall gifwa min Anda* i eder, och göra ett sådant folk af eder, som i mina bud wandra, och mina rätter hålla, och derefter göra. *Jer. 32: 39.

Dessa stora löften syfta till en ringa början på judafolkets befrielse från fångenskapen, men isynnerhet på det Nya Testamentets tid. Att Herren will begjuta de återförda med rent watten och rena dem från all deras orenhet, v. 25, är ett löfte om det heliga Dopet och den nya födelsen i det Nya Testamentet. Att Herren will borttaga stenhjertat och gifwa ett nytt hjerta och en ny anda i stället och af det renade folket göra ett heligt folk, som wandrar i Hans bud, är en tydlig prophetia om den nya födelsen och dess frukter i Jesu Christi församling. Både om Messias och Hans frälsta folk och om nådens werk i detta folks hjertan tala således propheterna i Guds Andas ljus ganska tydligt, I det Gamla Testamentet förebildades den heliga Döpelsens rening genom de twagningar, som woro föreskrifna för alla orena, isynnerhet för presterna, som skötte gudstjensten. I den heliga Döpelsen är det Christi försoningsblod och den Helige Andes nåd, som renar från synden och föder på nytt till ewinnerligt lif.

28. Och I skolen bo uti det land, som jag edra fäder gifwit hafwer,* och skolen wara mitt folk, och jag skall wara eder Gud. *Jer. 33: 12, 13.

29. Jag skall göra eder lös ifrån all eder orenhet, och skall säga till säden, att hon wäl trifwas skall, och skall låta ingen hunger lida.

30. Jag will föröka frukten på träd, och wäxten på marken, på det hedningarna icke mer skola bespotta eder med hunger.

Dessa löften om timlig wälsignelse innebära också löften om alla de andeliga wälsignelser, hwaraf de yttre äro tecken. Då Herren bor ibland ett folk, så är det lyckligt; då Han bor i en menniskas hjerta, så lider hon icke brist på något godt. Ps. 34: 10. Då Herren säger till säden på marken, att hon wäl trifwas skall, så lyder hon sin Skapares ord, såsom tjenaren lyder sin herre. Allting lyder utan gensägelse Herrans konungaord; ja, äfwen den hårdaste menniska måste lyda och göra det Han will, men till tro och omwändelse kan icke Herrans allmaktsord, utan blott Hans kallelseord till menniskan anwändas, och Hans kallelse får menniskan stå emot, om hon will. — Emedan Herren hade gifwit åt sitt folk stora löften, äfwen om timligt godt, så blef det alltid i nödens tider af hedningarna bespottadt, såsom om Israels Gud wore en wanmäktig Gud, som icke förmådde hålla sina löften. Se 3 Mos. 25: 1922. 5 Mos. 28: 412. Men dessa löften hafwa alltid till förutsättning: om I hören min röst. Detta om uppfyllde icke Israel, och på detta om aktade icke hedningarna. Men här utlofwas en tid, då detta wilkor skall uppfyllas och alla dessa löften gå i fullbordan.

31. Si, då skolen I tänka uppå edert onda wäsende, och edra gerningar, de icke goda woro, och eder skall ångra edra synder och afguderi.* *Hes. 6: 9.

32. Detta will jag göra icke för eder skull, säger HERren HERren, att I det weta skolen; utan I måsten då skola skämma eder och blygas, I af Israels hus, öfwer edert wäsende.

Den djupaste och klaraste kännedom om synden och den rätta förödmjukelsen deröfwer kommer efter rättfärdiggörelsen och den nya födelsen.

33. Detta säger HERren HERren: På den tiden, då jag eder rensande warder ifrån alla edra synder, så will jag åter besätta dessa städer, och de öde rummen skola åter byggde warda:

34. Och det förstörda landet skall igen plöjdt warda, derföre att det som härjadt war, att alla, de der fram gå, skola det se,

35. Och säga: Detta landet war förderfwadt, och nu är det likasom en lustgård; och dessa städerna woro förstörde, nederrifne och öde, och stå nu wäl uppbyggde, och äro fulla med folk.

Så skall det återställda Israel fröjda sig, och så skall Christi kyrka glädjas och prisa Herran för alla bamhertighetens under, och så fröjdar sig den enskilda menniskan, som blifwer omwänd till Herran, öfwer den förändring, som med henne skett.

36. Och de qwarblefne hedningarna [ band II, 620 ]allt omkring eder skola förnimma, att jag är HERren, den der uppbygger hwad nederrifwet är, och planterar det förhärjadt är: jag, HERren, säger det, och gör det ock.* *Hes. 17: 24.

37. Detta säger HERren HERren: Israels hus skall finna mig igen,* att jag bewisar mig emot dem, och jag skall föröka dem, likasom en menniskohjord.† *1 Sam. 28: 6. †Hes. 34: 31.

38. Såsom en helig hjord, såsom en hjord i Jerusalem, på deras högtider, så skola de förhärjade städer warda fulla med menniskohjordar, och skola förnimma, att jag är HERren.

Wid stora högtider samlades till offertjensten talrika hjordar af rena, helgade offerdjur, och dessa kunde i särskild mening kallas Herrans hjordar, se 2 Chrön. 29: 33, 34; men hela Guds trogna församling är en hjord, som lyder Hans herdastaf, en hjord af lefwande offer, som dagligen lägga sig i helig lydnad på Hans altare och i kärlek offra sig till Hans tjenst, samt döda den gamla menniskan, synden och dess lustar, men de lefwa ewinnerligen i Herranom. Rom. 12: 1.

37. Capitel.

Döde uppstå. Juda och Israels herde.

Och HERrans hand fattade mig, och förde mig ut i HERrans Anda, och satte mig på en slättmark, den full låg med (dödas) ben:

2. Och Han ledde mig derigenom allt omkring; och si, benen lågo der ganska många på marken, och si, de woro platt förtorkade.

De löften, som äro gifna i föregående capitel, äro så stora och härliga, att det kunde synas, såsom om det wore omöjligt, att de någonsin kunde på Israel gå i fullbordan. Israels folk war försänkt i stora synder, i otro och andelig död, och nu tillika i borgerlig död, ty riket war upplöst, folket förskingradt, landet ödelagdt. Jerusalem och templet förstörda. Nu will Herren genom en syn göra det rätt åskådligt för propheten och alla, som höra Hans ord, huru lätt det är för Herran, att uppwäcka det döda till lif. En slättmark, full med dödas ben, wisar sig för propheten. Slättmarken betyder både Judalandet och hela den öfriga werlden; de dödas ben betyda både Israels folk, såsom det då war och ännu är, och de betyda alla menniskor som ännu äro i det naturliga tillståndet och den andeliga döden.

3. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, menar du ock, att dessa benen åter måga lefwande warda? Och jag sade. Du wet det, HERre HERre.

4. Och Han sade till mig: Prophetera om dessa benen, och säg till dem: I förtorkade ben, hörer HERrans ord.

{{byt:Användare:Lavallen/M|Wi böra noga märka, att dessa ben skulle wäckas till lif genom Herrans ord, och att propheten skulle förkunna det. Gud hade kunnat wäcka dem till lif genom ett enda allmaktsrop, men Han will här meddela den lära, att Hans ord skall förkunnas och att Han genom det predikade ordet will låta komma sin anda uti de andeligen döda, att de warda lefwande.

5. Detta säger HERren HERren om dessa benen: Si, jag skall låta komma anda uti eder, att I skolen lefwande warda.

6. Jag skall gifwa eder senor, och låta kött wäxa öfwer eder, och draga öfwer eder hud,* och skall gifwa eder anda, att I åter lefwande warden, och skolen förnimma, att jag är HERren. *Job 10: 11.

7. Och jag propheterade, såsom mig befaldt war; och der wardt ett stort gny, då jag propheterade, och si, benen rörde sig, och kommo åter tillhopa hwart och ett till sitt ben.

8. Och jag såg, och si, der wäxte senor och kött uppå, och Han öfwerdrog dem med hud; men der war ännu ingen ande uti dem.

9. Och Han sade till mig: Prophetera till andan; prophetera, du menniskobarn, och säg till andan: Detta säger HERren HERren: Du ande, kom här till ifrån de fyra wäder, och blås uppå dessa döda, att de warda lefwande igen.

Propheten lyder och propheterar, och Herren uppfyller sitt löfte och förenar med ordet sin lifgifwande ande. Förunderligt, att Han liksom gör sin lifgifwande skapelse beroende af den menskliga werksamheten, att nemligen ordet måste förkunnas. Märkwärdigt är här ock, att dessa döda icke i ett ögonblick uppstå, såsom fullkomliga, lefwande gestalter, utan här är liksom en synlig framställning af menniskokroppens bildning i moderlifwet, som sker småningom, och häraf lära wi, att i denna syn uppståndelsen isynnerhet syftar på den nya födelsen, som i föregående capitel är utlofwad och som äfwen af apostelen liknas wid uppståndelse. Se Rom. 6. Men likwäl kan denna syn wara en prophetia om köttets uppståndelse på den yttersta dagen. Det är Guds Ande, som gifwer andeligt lif, och Anden sjelf är detta lif. Då Herrans Ande bor i menniskosjälen, så lefwer hon, då Han är borta, så är hon andeligen död. Det är också genom Guds Ande de trogna en gång skola uppstå förklarade till ett oförgängligt lif. Rom. 8: 11. Winden ifrån de fyra wäder är här en bild af den Helige Andes uppmäckande, lifgifwande krafter. Se 1 Mos. 2: 7. Ps. 104: 29, 30.

[ band II, 621 ]10. Och jag profeterade, såsom Han mig befallt hade; då kom ande uti dem, och de wordo lefwande igen, och reste sig upp på sina fötter, och de woro en ganska stor hop.

11. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, dessa benen äro hela Israels hus; si, de säga nu: Wi äro torra ben, och wårt hopp är ute, och wi äro förtappade.

Synens betydelse förklaras här af Herran sjelf. Den syftar på Israels andeliga uppwäckelse och omwändelse, samt återupprättelse såsom Herrans folk äfwen här i timligheten. Dan. 7: 27. Rom. 11: 15–36.

12. Derföre prophetera och säg till dem: Detta säger HERren HERren: Si, jag skall upplåta edra grifter, och will hemta eder, mitt folk, derut, och låta komma eder uti Israels land.

Fängelserna, fångenskapen och eländet woro såsom grafwar.

13. Och I skolen förnimma, att jag är HERren, då jag hafwer öppnat edra grifter, och haft eder, mitt folk, derut.

Så är menniskan liksom i en andelig graf, så länge hon är innesluten i syndens fängelse, Att i denna syn de döda rörde sig och bildades till menniskogestalter med waknande lif, innan anden i dem inblåstes, är ganska lärorikt i afseende på menniskans uppwäckelse och införlifwande med Christus; det sker icke allt på en gång eller i ett ögonblick.

14. Och jag skall gifwa min anda uti eder, att I skolen få lif igen, och jag skall sätta eder uti edert land igen, och I skolen förnimma, att jag är HERren; jag talar det, och jag gör det ock, säger HERren.

15. Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

16. Du menniskobarn, gör dig en tafla, och skrif deruppå om Juda och deras medbröder Israels barn; och gör ändå en tafla och skrif deruppå om Joseph och Ephraims slägt, och om hela Israels hus, deras medbröder.

17. Och fatta dem båda tillsammans uti din hand, så att det warder allt en tafla.

En tafla, grt.: ett trädstycke. Denna liknelse af twå motswarande träd, som sammanfogas, betyder Juda och Israels andeliga återställelse och återförening. Härmed betecknas äfwen både Judars och hedningars omwändelse och deras förening i Christus. Joseph eller Ephraim betecknade alla de tio stammarna, och Juda betydde de twå stammarna Juda och Benjamin.

18. Om nu ditt folk talar till dig, och säger; Will du icke kungöra oss, hwad du dermed menar?

19. Så säg till dem: Detta säger HERren HERren: Si, jag will taga Josephs slägt, den när Ephraim är, samt med deras medbröder Israels slägte, och skall lägga dem intill Juda slägte, och göra en slägt af dem båda i min hand.

Såsom om twå träd eller en fläckt winranka åter blefwe sammanfogad och sammanwäxte för att såsom ett winträd grönska och bära frukt, så skola jordens olika folk i Christus förenas till en kyrka och församling. I bokstaflig mening blef denna prophetia, i afseende på de tolf Israels slägter blott till en ringa del fullbordad, i det några af de tio Israels stammar förenade sig med de Judar, som återwände till Canaans land, men i Christi kyrka har prophetian blifwit fullbordad och ännu fullständigare skall den fullbordas, då efter den apostoliska prophetian hela Israel warder salig. Rom. 11: 26. Eph. 2: 13, 14.

20. Och skall alltså hålla de taflor, der du uppå skrifwit hafwer, uti din hand, att de måga det se.

21. Och du skall säga till dem: Detta säger HERren HERren: Si, jag will hemta Israels barn ifrån hedningarna, dit de dragna äro, och skall församla dem ifrån alla orter, och skall låta dem komma uti sitt land igen;

22. Och göra allt ett folk utaf dem i landet på Israels berg; och de skola allesamman hafwa en Konung, och skola icke mer tu folk eller uti tu konungariken delade wara.

En Konung, nemligen Messias.

23. De skola ej heller mer orena sig med sina afgudar och styggelse, och allahanda synder; jag skall hjelpa dem utur alla rum, der de syndat hafwa, och skall rensa dem; och de skola wara mitt folk, och jag will wara deras Gud.

Utur alla rum, icke blott utur de hedniska länderna, utan isynnerhet utur alla deras syndafängelser.

24. Och mitt tjenare David skall wara deras konung, och allas deras enige herde;* och skola wandra i mina rätter, och hålla mina bud, och göra derefter. *Es. 40: 11. Jer. 23: 5; cap. 30: 9. Hes. 34: 23. Joh. 10: 11.

David war Christi förebild; den David, som här utlofwas, war Christus.

25. Och de skola åter bo i landet, som jag min tjenare Jacob gifwit [ band II, 622 ]hafwer, der edra fäder uti bott hafwa; de och deras barn, och barnabarn skola bo deruti ewinnerligen, och min tjenare David skall wara deras förste ewinnerligen.* *Ps. 110: 4. Joh. 12: 34.

Det rätta Canaan är det himmelska. Men äfwen här i tiden skola dylika löften gå uti widsträckt fullbordan efter profetians löfte: Åt Honom, nemligen åt Messias, åt den andelige David, gaf Han wåld, ära och rike, att alla land och folk och tungomål skulle tjena Honom, Dan. 7: 14. Salige äro de saktmodige, ty de skola besitta jorden, Matth. 5: 5. Så blifwer Christi kyrka ett enda träd af olika folkstammar, inympade och förenade i winträdet Christus.

26. Och jag skall göra med dem ett nåds förbund,* det skall wara ett ewigt förbund med dem; och skall uppehålla dem, och föröka dem, och min helgedom skall wara ibland dem ewinnerligen. *2 Chrön. 6: 16. Ps. 89: 4. Jer. 31: 31.

Det förbund, som har utlofwas, är det nya förbundet, cap. 36: 25, 27. Helgedomen i detta förbund är Christi kyrkas alla nådesinrättningar.

27. Och jag skall bo ibland dem, och wara deras Gud, och de skola wara mitt folk;* *3 Mos. 26: 11, 12. Hes. 11: 20. 2 Cor. 6: 16.

28. Så att ock hedningarna skola förnimma, att jag är HERren, den Israel helig gör, och min helgedom skall wara när dem ewinnerligen.

I Christus, som är den ewige, osynlige Gudens högsta tempel, i hwilken bor hela Gudomens fullhet lekamligen, Col. 2: 9, är Gud närwarande, såsom det treeniga majestätet, i sin kyrka och församling, hwilken Han bereder till ett oförgängligt lefwande tempel, 1 Pet. 2: 5, och detta tempels beredande och uppbyggande består deruti, att Han samlar, rättfärdiggör och heliggör sin andeliga Israel.

38. Capitel.

Gogs och Magogs tåg, fall.

Och HERrans ord skedde till mig, och sade:

2. Du menniskobarn, wänd dig emot Gog, som i Magogs* land är, och en förste är af de herrar i Mesech och Thubal, och prophetera om honom, *Uppb. 20: 8.

3. Och säg: Detta säger HERren HERren: Si, jag will till dig, Gog, du som en förste är af de herrar i Mesech och Thubal.* *Hes. 39: 1.

De prophetior, som innehållas i detta och det följande capitlet, hafwa ännu icke börjat gå i fullbordan så tydligt, att någon bestämd förklaring kan wågas. Då wi jemföra dessa prophetiska beskrifningar med Uppenbarelseboken, så finna wi stor likhet mellan Gog och det wilddjur, som omtalas, Uppb. 13. Gog och Magog omtalas äfwen Uppb. 20, men prophetian hos Hesekiel syftar icke på samma tid, som prophetians i Uppb. 20: 8. Johannes talar om Gog och Magog, Hesekiel talar om Gog, som i Magogs land är. Johannes talar om hedningarna, som äro på jordens fyra parter, och dem kallar han Gog och Magog; Hesekiel talar om Gog såsom en furste af de herrar i Mesech och Thubal, och hänförer honom således blott till wissa länder, och dessa länder ligga för honom norrut. Johannes såg domen öfwer Gog och Magog, och den kom omedelbarligen från himmelen, hwarpå den yttersta domen hastigt följer; Hesekiel säger, att Gogs härar förstöra hwarandra, v. 21, jemte det de förstöras af de plågor, som Herren sänder öfwer honom, v. 22, och att, efter dessa härars nederlag, deras trosswagnar och wapenförråd gifwa åt landets innewånare tillräckligt bränsle för sju års tid, och att man måste rena landet i flera månader från de otaliga liken. Denna beskrifning öfwerensstämmer icke med Uppb. 20: 8, 9; men deremot öfwerensstämmer den med Uppb. 14: 19, 20; cap. 16: 21; cap. 19: 17—20. Man kan häraf sluta, att dessa Hesekiels prophetior syfta på den samme fienden mot Christi kyrka, som beskrifwes 2 Thess. 2, och att apostelen Johannes, Uppb. 20: 8, begagnar namnen Gog och Magog, emedan samma antichristiska anda då på nytt gör sig gällande, likasom han kallar den affälliga christna kyrkan och all fiendtlig werldsmakt med det namnet Babel, emedan det Gamla Testamentets Babel framstår i prophetiorna såsom en förebild af Christi kyrkas fiender i det Nya Testamentet. — En förste är af de herrar i Mesech och Thubal, v. 2, grt.: En förste öfwer Rosch, Mesech och Thubal. Här nämnas således tre namn.

4. Si, jag skall böja dig omkring, och lägga dig ett betsel i munnen,* och will föra dig ut med att din här, hästar och män, hwilka alla wäl utredde äro, och utaf dem är en stor hop, som allesammans föra spets, och sköld, och swärd. *2 Kon. 19: 28. Hes. 29: 4.

Med detta böjande och betsel betecknas, att Herren förer denna fiendtliga här till dess slutliga undergång, likasom Han i wår tid ledde en stor här anförd af en mäktig tyrann till ett kallt land, att der falla för wintrens swärd, och likasom Achab fordom fördes med sin här till Ramoth i Gilead för att falla der. 1 Kon. 22: 2934. Mot detta betsel hjelper ingen statsklokhet.

5. Du hafwer med dig Perser, Ethioper och Libyer, hwilka allesammans föra sköld och hjelm;

6. Dertill Gomer,* och all hans här, samt med Thogarma hus, som norrut ligger, med all hans här; ja, du hafwer mycket folk med dig. *1 Mos. 10: 2.

Att denne furste har i sin här krigare af så [ band II, 623 ]många olika folk från norr och söder, bewisar att han har en ganska stor makt, och att många folk stå i förbund med honom. Öfwer Persien, Turkiet och en stor del af Europa kan han alltså befalla.

7. Nu wäl, rusta dig wäl, du och alla dina hopar, som med dig äro, och war du deras höfwitsman;

8. Du skall likwäl på sistone straffad warda; på yttersta tiden skall du komma in uti det land, som med swärd igentaget, och utaf många folk tillsammans kommet är, nemligen inpå Israels berg, hwilka i lång tid öde warit hafwa, och nu utförde äro ifrån många folk, och bo alla säkra.

Ehuru detta anfall gäller hela Christi kyrka, så måste dock ett wisst land här wara betecknadt; ty denna prophetia handlar icke blott om andelig strid eller om ett krig med ord och pennor.

9. Du skall uppdraga och komma med en stor storm, och skall wara såsom ett moln, det landet öfwer täcker,* du och all din här, och det myckna folket med dig. *Hes. 30: 18.

10. Detta säger HERren HERren: På den tiden skall du sådant taga dig före, och skall hafwa ondt i sinnet,

11. Och tänka: Jag will öfwerfalla det obewarade landet, och komma öfwer dem, som säkre och utan sorg bo, såsom de der alla sitta utan murar, och hafwa hwarken bommar eller portar;

12. På det du må röfwa och skinna, och låta din hand gå öfwer de förstörda, som igenkomne äro, och öfwer det folk, som utaf hedningarna sammanhemtadt är, och skickar sig till att berga sig, och som nogast hafwer satt sig, och midt i landet bor.

Att detta folk, sammanhemtadt utaf hedningarna, helt nyligen eller som nogast hafwer satt sig eller knappast hunnit bosätta sig, böra wi särskilt märka.

13. Rika Arabien, Dedan, och de köpmän på hafwet, och alla de wäldiga, som der äro, de skola säga till dig: Jag menar ju, du är rätt kommen till att röfwa, och hafwer församlat dina hopar till att sköfla, på det du skall borttaga silfwer och guld, och församla boskap och egodelar, och stort rof drifwa.

”Du är den rätta kejsaren och herren: o, du gör allt rätt och wäl, far allt fort, tycka till!” L. Så skola Guds folks fiender då uppmuntra denne förste att förderfwa och utrota det folk, som de hata.

14. Derföre prophetera, du menniskobarn, och säg till Gog: Detta säger HERren HERren: Mån du icke märka det, när mitt folk Israel säkert bor?

15. Så kommer du då ifrån ditt rum, nemligen ifrån de ändar norr ut, du och mycket folk med dig, alla till häst, en stor hop och en mäktig här.

Märk, ifrån de ändar norrut!

16. Och du skall draga upp öfwer mitt folk Israel, likasom ett moln, det landet öfwertäcker; sådant skall ske på yttersta tiden; men jag will derföre låta dig komma in uti mitt land, på det att hedningarna skola lära känna mig, när jag på dig, o Gog, helgad warder för deras ögon.

På yttersta tiden betyder på somliga ställen hela det Nya Testamentets tid, stundom den tid, då Guds största hemsökelser skola öfwergå jorden, att gifwa seger åt Hans rike och underkufwa fienderna. Uppb. 19.

17. Detta säger HERren HERren: Du är den, der jag i förtiden af sagt hafwer genom mina tjenare propheterna i Israel, hwilka på den tiden propheterade, att jag wille dig öfwer dem komma låta.* *Dan. 11: 30.

Häraf kunna wi finna, att många prophetior, i sin djupaste betydelse, syfta på denna fiende till Guds rike, t. ex. prophetiorna mot Assur, mot Babel o. s. w., att de en gång winna en ny och fullständigare fullbordan, då domen går öfwer Gog. Attila, Gengischan och Tamerlan kunna anses såsom förebilder af denne Furste.

18. Och det skall ske på den tiden, när Gog komma skall öfwer Israels land, säger HERren HERren, skall min wrede uppstiga uti min grymhet.

Herrans wrede och grymhet är Hans ewiga och förtärande nitälskan om sitt namns ära och om sitt rike. Denna nitälskan är för Hans motståndare en förtärande eld.

19. Och jag talar detta i mitt nit, och i mitt wredes eld;* ty på den tiden skall ett stort bäfwande† warda i Israels land; *Hes. 39: 5, 6. †Matth. 24: 29.

20. Att för mitt ansigte bäfwa skola fiskarna i hafwet, fåglarna under himmelen, djuren på marken, och allt det som kräker och röres på jorden; och alla menniskor, som på jorden äro; och bergen skola omstörtade warda, och wäggar, och alla murar nederfalla.

Då skola de tecken ske, hwarom Herren talar, Matth. 24: 29. Uppb. 16.

21. Men jag skall kalla swärdet öfwer honom på alla mina berg, säger [ band II, 624 ]HERren HERren, så att hwars och ens swärd skall wara emot den andra.

Alltså i Israels land.

22. Och jag skall döma honom med pestilentie och blod, och skall låta regna slagregn med hagelsten, eld och swafwel* uppå honom och hans här, och uppå det myckna folket, som med honom är. *Ps. 11: 6.

Denna förskräckliga undergång tillskyndas icke Gog af Guds folk, utan af Herran sjelf genom underbara förfärliga naturkrafter, som emot honom sättas i rörelse; jorden bäfwar, himlarne öppnas, skyarne stå i lågor, storm, hagel och slagregn öfwerfalla de samlade härarna, som gripas af ursinnighet och draga sina swärd emot hwarandra.

23. Alltså skall jag då härlig, helig och kunnig warda för många hedningar, att de förnimma skola, att jag är HERren.

När detta begynner ske, lyfter edert hufwud upp, ty då nalkas eder förlossning. Luc. 21: 28.

39. Capitel.

Af Gogs fall ses Herrans dom.

Och du menniskobarn, prophetera emot Gog, och säg: Detta säger HERren HERren: Si, jag will till dig, Gog, du som en förste är af de herrar i Mesech och Thubal:* *Hes. 38: 2, 3. Uppb. 20: 8.

2. Si, jag skall böja dig omkring, och utlocka dig, och hemta dig ifrån de ändar nordan efter, och låta dig komma in på Israels berg:

3. Och skall slå bågen utur din wenstra hand, och bortkasta dina pilar utur din högra hand.

4. På Israels berg skall du nederlagd warda, du med all din här, och med det folk, som när dig är: jag skall gifwa dig åt fåglar, ehwadan de flyga, och åt djuren på marken till spis.* *Hes. 33: 27.

5. Du skall falla på marken: ty jag HERren HERren hafwer det sagt.

6. Och jag skall kasta eld uppå Magog, och uppå dem, som i öarna säkre bo, och de skola förnimma, att jag är HERren.

Om denna eld, se cap. 38: 22. ”Det är: det skall brinna äfwen hemma i Gogs land.” L.

7. Ty jag will göra mitt helga namn kunnigt ibland mitt folk Israel, och skall icke längre låta skämma mitt helga namn: utan hedningarna skola förnimma, att jag är HERren, den helige i Israel.

8. Si, det är allaredan kommet och skedt, säger HERren HERren: det är den dagen, der jag om talat hafwer.

Inför Herran är det tillkommande så bestämdt, såsom om det redan wore fullbordadt. För propheten wisas denna straffdom såsom fulländad.

9. Och borgarena uti Israels städer skola utgå, och göra en eld, och uppbränna wapnen, sköldar, spetsar, bågar, pilar, stafrar och stänger, och skola dermed uppehålla eld i sju år:

10. Så att man icke skall behöfwa sammanhemta någon wed på marken, eller hugga i skogen, utan med de wapen skola de uppehålla eld; och skola skinna dem, af hwilka de skinnade woro, och sköfla dem, af hwilka de sköflade woro, säger HERren HERren.

Detta yttre stora nederlag af Guds rikes fiender är en afmålning af den andeliga seger, som Guds rike skall winna öfwer alla sina motståndare. Fiendernas wapen tjena till bränsle. Alla fiendtliga inkast emot sanningen måste bidraga till att bekräfta den och att underhålla den heliga elden i de trognas hjertan. ”Dem, som hafwa Gud kär, tjena all ting till det bästa.” Rom. 8: 28.

11. Och det skall på den tiden ske, att jag skall gifwa Gog ett rum till begrafning i Israel, nemligen den dalen, der man går till hafwet öster ut; så att de der fram gå, skola grufwa sig derföre, efter man der hafwer begrafwit Gog med sin hop; och det skall kallas Gogs hops dal:

12. Men Israels hus skall begrafwa dem i sju månader långt, att landet skall dermed rensadt warda.* *5 Mos. 21: 23.

Efter denna beskrifning kan man blott tänka på Saltdalen eller trakten kring Döda hafwet, v. 11. Der blefwo Kedor Laomer och hans förbundna besegrade af den trogne Abraham. 1 Mos. 14. Der wann David en seger öfwer Edomiterna. Ps. 60: 2. Sodoms undergång och Döda hafwet äro i det Gamla Testamentet en stående bild af det straff, som wäntar alla Guds rikes fiender.

13. Ja, allt folket i landet skall hafwa till skaffa med deras begrafning; och skall hafwa berömmelse deraf, att jag på den dagen min härlighet bewisat hafwer, säger HERren HERren.

14. Och de skola utskicka män, som allestäds gå omkring i landet, och med dem dödgräfware till att begrafwa de [ band II, 625 ]igenblifna på landet, att det må rensadt warda; efter sju månader skola de begynna ransaka derefter.

15. Och de, som omkring landet gå, och någorstäds en menniskas ben se, de skola uppresa der ett tecken, till dess att dödgräfwarena begrafwa dem också med uti Gogs hops dal.

Här göres således bestämd skillnad emellan dem, som uppsöka liken och dödgräfwarena, hwilkas göromål det war att bortföra och begrafwa de fallnas qwarlefwor.

16. Så skall ock staden heta der Hamona: alltså skola de rensa landet.

Hamona: stor hop. Denna stad war en stad af döda. Det namnet: Hopstaden, betecknar således det ställe, der dessa otaliga döda sammanhopades i jorden. Se 4 Mos. 19: 1122.

17. Nu, du menniskobarn, så säger HERren HERren: Säg till alla fåglar, ehwadan de flyga, och till alla djur på marken: församler eder, och kommer hit, kommer tillhopa allt omkring till mitt slagtoffer,* det jag slagtar eder till ett stort slagtoffer på Israels berg; och äter kött och dricker blod. *Es. 34: 6. Uppb. 19: 17.

18. De starkas kött skolen I äta, och förstarnas blod på jorden skolen I dricka; wädrars, lamms, bockars, oxars, hwilka allesammans feta och wäl gödda äro;

19. Och skolen äta det feta, så att I mätte warden, och dricker blodet, att I druckne warden, af det slagtoffer, som jag eder slagtar.

20. Mättet eder nu öfwer mitt bord, af hästar och resenärer, af starka och allahanda krigsfolk, säger HERren HERren.

Se Uppb. 19: 17, 18.

21. Och jag skall låta komma min härlighet ibland hedningarna, att alla hedningar skola se min dom, som jag hafwer gå låtit, och min hand, den jag uppå dem lagt hafwer.

22. Och Israels hus alltså förnimma skall, att jag HERren är deras Gud, ifrån den dagen och allt framåt.

23. Och desslikes alla hedningar skola förnimma, att Israels hus för sina missgerningars skull, och för det de emot mig syndat hade, bortförde woro: hwarföre jag fördolde mitt ansigte för dem, och öfwergaf dem uti deras fienders händer, så att de allesammans genom swärd falla måste.

Genom den härlighets uppenbarelse, hwarmed Gud räddar sitt folk och straffar sina fiender, skola hedningarna lära känna och frukta den allsmäktige och helige Guden, och Israel skall derigenom bättre lära känna Honom såsom sin Gud och Frälsare.

24. Såsom deras synder och öfwerträdelse förtjent hade, gjorde jag dem, och fördolde alltså mitt ansigte för dem.

25. Derföre så säger HERren HERren: Nu will jag förlossa Jacobs fångar, och förbarma mig öfwer hela Israels hus, och nit hafwa om mitt helga namn.

26. Men de skola gerna bära sin försmädelse och sina synder, der de med emot mig syndat hafwa: när de säkre uti sitt land bo måga, så att dem ingen förskräcker;

27. Och jag dem ifrån folken hem igen hemtat, och utur deras fienders land församlat hafwer, och jag i dem helgad worden är, inför många hedningars ögon.

Så snart Israel blifwit omwändt till Herran, är det ett ödmjukt folk, som erkänner och bekänner sina synder och wandrar i Guds räddhåga, under det de tillika hafwa frid och fröjd i Herranom. Genom straff och förbarmande, genom rättfärdighet och kärlek uppenbarar Herren sin härlighet bland menniskorna.

28. Alltså skola de förnimma, att jag, HERren, är deras Gud, som dem hafwer låtit bortföra ibland hedningarna, och åter låtit församla dem uti sitt land igen, och icke en af dem der blifwa låtit.

29. Och skall icke mer fördölja mitt ansigte för dem: ty jag hafwer utgjutit min Anda* öfwer Israels hus, säger HERren HERren. *Hes. 36: 27. Joel 2: 28. Ap.G. 2: 17.

Dessa klara löften syfta på Israels förlossning och Christi kyrkas befrielse från alla fienders wåld och på den enighet och frid, som skall herrska i Guds församling, då dessa löften blifwit fullbordade. Denna fullbordan allena kan fullkomligt förklara, i hwad mån dessa prophetior hafwa en blott bildlig betydelse eller måste förstås efter den bokstafliga ordalydelsen. Prophetiorna gå i bokstaflig fullbordan, äfwen hwad den yttre afmålningen beträffar, i och med detsamma de tillika och hufwudsakligen innebära en andelig fullbordan. Härpå börjar nu en ny afdelning af dessa prophetior, som innehåller beskrifning om det Heliga Landets nya fördelning, det nya riket, det nya templet, den nya riksinrättningen, m. m.

[ band II, 626 ]
Det heliga landet enl Hesekiel.jpg

Förklaring öfwer afbildningen af det Heliga Landet.

(Efter Schmieder.)

a till aa. Längden af det heliga landet från norr till söder: 100,000 stänger = 600,000 alnar — 36 geographiska mil, deraf 15 belöpa sig på en breddgrad. (Ungefär från 31° 2' till 33° 26' nordlig bredd).

a till b. Bredden af det heliga landet från öster till wester: 33,333+13 stänger = 200,000 alnar = 12 mil.

a till c. Bredden af en stams område från norr till söder: 6,250 stänger = 37,500 alnar = 214 mil.

d. Arealinnehåll af en stams område 27 qwmil. Alla 12 stammarens områden äro hwarandra lika till längd, bredd och arealinnehåll.

e och e. Östra och westra konungslandet, från norr till söder, hwardera 25,000 stänger = 150,000 alnar = 9 mil långt: från öster till wester hwardera 4,166+23 stänger = 25,000 alnar = 1+12 mil bredt. Bredden af båda tillsammantagna utgör alltså 8,333+13 stänger = 50,000 alnar = 3 mil: arealinnehållet utgör 27 qwmil liksom hwarje stamområde.

[ band II, 627 ]f. Det inwigda landet emellan de begge delarne af konungslandet (e och e), innehåller 25,000 stänger = 9 mil i fyrkant. Dess arealinnehåll är således = 81 qw.mil. Arealinnehållet af det inwigda landet är således lika med arealinnehållet af 3 stammars områden eller 3 gånger 27 qw.mil.

Hela det heliga landet sönderfaller i 16 lika delar af 27 qw.mil. hwaraf 12 delar utgöra stammarnes områden, 3 delar det inwigda landet och 1 del konungslandet. Efter uteslutande af konungslandet återstå 15 delar till 27 qw.mil, hwaraf 315 = 13, följaktligen en femtedel af arealinnehållet är bestämdt för det inwigda landet.

Denna femtedel, det inwigda landet, är deladt i fem femtedelar, hwaraf 2 femtedelar är tempellott (och tillika presternas andel), 2 femtedelar äro anslagna åt Leviterna och 1 femtedel till den heliga staden.

g. Tempellotten: 25,000 stänger = 9 mil lång från öster till wester; 10,000 stänger = 3+35 mil bred från norr till söder: 32+25 qw.mils arealinnehåll.

h. Leviternas land: till längd, bredd och arealinnehåll lika med tempellotten (presternas andel inberäknad).

i. Den heliga stadens land: 25,000 stänger = 9 mil långt från öster till wester: 5,000 stänger = 1+45 mil bredt från norr till söder: 16+15 qw.mil arealinnehåll.

k. Den heliga staden, midt emellan dess östra och westra område, intager tillika med förstäderna hela bredden af dess egowidd emellan Levitlandet och Benjamins stam: dess längd är liksom bredden = 5,000 stänger = 1+45 mil, dess arealinnehåll 36/25 qw.mil; häraf intaga likwäl förstäderna en rymd af 250 stänger, efter hwilkas afdrag för sjelfwa staden återstår 4,500 stänger i qwadrat eller omkring 2+35 qw.mil.

Det öfriga stadens område (i och i), med uteslutande af den heliga staden, innefattar på östra sidan 10,000 stänger = 3+35 mils längd, på westa sidan äfwenledes 10,000 stänger = 3+35 mils längd: båda tillsammans 20,000 stänger = 7+15 mil. Arealinnehållet af detta land utgör 12+2425 qw.mil.

l. Templet, midt uti det heliga landet, ligger 18 mil från norra och södra gränserna, 6 mil från östra och westra gränserna. I riktningen från öster till wester ligger det äfwen midt uti tempellotten (g); men i riktningen från norr till söder är det beläget 2,500 stänger, således en fjerdedel af tempellottens bredd och en tiondedel af hela det inwigda landets bredd, längre åt söder. På ldetta ställe låg Sichem, wid lunden More, hwarest Herren först gaf Abraham det löfte (1 Mos. 12: 7): ”Din säd will jag gifwa detta landet!” hwarest Jacob nedgrof de främmande gudar under en ek (1 Mos. 35: 4), hwarest, söder om den i dalen liggande staden Sichem, Samariens högsta berg Garizim (Gerisim) war beläget, samma berg, på hwilket Israeliterna, efter Canaans intagande, framburo det första tackoffer (5 Mos. 11: 29) och uttalade wälsignelsen öfwer dem, som hålla Herrans bud. Detta berg Garizim är efter Hesekiels syn helgedomens, det nya templets berg. På det att detta ställe skulle kunna anwisas åt templet, äro stammarnes områden så fördelade, att 7 stammar hafwa sin egowidd i norr om tempellotten och blott 5 stammar i söder. Den heliga staden är enligt mätning 4+12 à 5 geogr. mil aflägsen från det nya templet, hwilket sisinämnda ligger på samma ställe, hwarest Bethel fordom war beläget,

m. Den heliga floden. Hes. 47: 1–12.

n. Hafwet emot öster, fordom det salta eller Döda hafwet, nu alldeles förändradt genom den heliga floden.

o. Engeddi.

p. En-Eglaim. (Läget af Engeddi och En-Eglaim är här blott bestämdt efter Hesekiel).

q. Saltdalen, begrafningsställe för fursten Gog och hans folk samt Hamona, Hes. 39: 1116 (är nu ett saltträsk).

Mått. En hebr. helig aln, fyra fingers bredd (tum) längre än den hebr. allmänna alnen, är = omkr. 1+12 Rehnländ. fot: 6 sådana alnar = 1 stång.

3,000 alnar = 500 stänger = 950 mil. (Så mycket utgjorde hwarje sida af den fyrkantiga inhägnad, som omgaf templet).

16,666+23 aln = 2,777+79 stänger = 1 geogr. mil.

100,000 alnar = 16,666+23 stänger = 6 mil.

Hela arealinnehållet belöper sig till 432 qw.mil. Det inwigda landet innefattar 81 qw.mil, konungslandet 27 qw.mil, båda tillsammans 108 qw.mil, eller lika mycket, som fyra stamområden, följaktligen en fjerdedel af hela det heliga landet. Men delar man hela det heliga landet i 80 lika delar à 5+25 qw.mil. så tillkommer konungslandet och hwartdera af de 12 stammarnes områden 5 åttiondedelar, och det inwigda landet 3 ggr 5 åttiondedelar. Konungslandet är en 116 af det heliga landet, som först blifwit fråndraget. Det inwigda landet är åter en femtedel af allt öfrigt land: eller 15 af 75 åttiondedelar.

Dessa 15 delar sönderfalla nu i 5 lika delar, hwaraf 2 fördelas på tempellotten, 2 på Leviternas land och 1 på den heliga staden. Alla dessa förhållanden i afseende på mått afspegla den rangordning herrarne från hwarje del af landet intaga i riket efter deras embete.

Öm man antager, att på 116 af det heliga landet = 27 qw.mil. bo 144,000 menniskor, med uteslutande af tempellotten, hwarwid räknas 5,333+13 inwånare på qw.milen; så hafwa de 12 stammarne tillsammans 1,728,000 inwånare: räknar man härtill Leviternas andel och konungslandet efter lika folknummer på hwarje qw.mil, som förut är antaget, så uppkommer ett antal af 2,160,000 inwånare; hwartill ytterligare lägges antalet af presterne med deras familjer 40,000 personer, tillsammans 2,200,000 Israeliter.

Förklaring öfwer afbildningen af det nya Templet.

A. Stort heligt rum, omgifwit af en mur (Hes. 40: 5). 500 stänger = 3,000 alnar i qwadrat Hes. 42: 15–20.

B. Öfre förgården, 500 alnar i fyrkant, efter den beräkning, som Hesekiel uppgifwit.

C. Plats omkring Brännofferaltaret, 100 alnar i fyrkant; cap. 40: 47.

D. Gång emellan de 3 dörrarne till den yttre och de tre dörrarne till den inre förgården, 100 alnar; cap. 40: 19, 23, 27.

[ band II, 628 ]
Hesekiels tempel 1.jpg

E. Stället, på hwilket det egentliga templet, helgedomen stod, 100 alnar i fyrkant.

a. De 3 dörrarne till den yttre förgården; cap. 40: 1–26.

b. De 3 dörrarne till den inre förgården; cap. 40: 27–43.

c. (7?) kamrar framför de inre portarne af den inre förgården, bestämda för fångarne; cap. 40: 44.

d. Kammare för presterna, som hafwa wård om templet; cap. 40: 44, 45.

e. Kammare för presterna, som hafwa wård om altaret; cap. 40: 44, 46.

f. Brännofferaltaret; cap. 40: 47.

g. Det heliga i templet, 40 alnar långt, 20 alnar bredt; cap. 41: 2.

h. Det allraheligaste, 20 alnar i fyrkant; cap. 41: 4.

i. Tempelmurens wäggar, 6 alnar tjocka; cap. 41: 5.

k. Templets sidobyggnad med 30 kamrar, hwardera 4 alnar bred, i tre wåningar öfwer hwarandra: alltså tillsammans 3 ggr 30 = 90 kamrar; cap. 41: 5–7.

l. Stor byggnad i wester, bakom templet, 70 alnar bred, 90 alnar lång, murarne rundtomkring 5 alnar tjocka; cap. 41: 12.

m. Gårdsrum, i wester bakom denna byggnad.

n. Upphöjd plats, på hwilken templet låg.

o. Afskild plats, 20 alnar bred, i norr och söder af templet; cap. 41: 10. Jfr cap. 42: 3.

p. Twå byggnader med kamrar för presterna, 3 wåningar höga, 100 alnar långa utåt templet; men emot den yttre förgården blott 50 alnar långa på framsidan, den ena i norr, den andra i söder om templet; cap. 42: 1, 3. Jfr cap. 42: 12.

q. Twå byggnader med kamrar, likaså inrättade, men lika långa som breda (50 alnar), wid båda sidor af östra porten, emellan den yttre och den inre förgården; cap. 42: 10, 11.

r. 30 kamrar i yttre förgården (utan uppgift på mått); på afbildningen indelad i 6 byggnader, hwardera innehållande 5 kamrar, hwardera 50 alnar lång, 30 alnar bred, till höger och wenster om de 3 portarne till den yttre förgården; cap. 40: 17.

s. Kök för presterna (utan uppgift på måttet); cap. 46: 19.

t. Fyra kök för folkets offer, i de fyra hörnen af förgården, hwar och en 40 alnar lång, 30 alnar bred; cap. 46: 21–24.

De öfriga bokstäfwerna i teckningen blifwa på sina ställen förklarade.

[ band II, 629 ]
Hesekiels tempel 2.jpg

Förklaring öfwer grundritningen af Portbyggnaden.

1. Port till den yttre förgården.

a. 7 trappsteg till porten; cap. 40: 6. Jfr cap. 40: 22, 26.

b. Tröskel (stenlagd förplats), 6 alnar bred; cap. 40: 6.

c. Sex kamrar, hwardera 6 alnar i fyrkant; cap. 40: 7, 10, 12.

d. Fyra mellanrum emellan kamrarne, 5 alnar breda; cap. 40: 7.

e. Tröskel (stenlagd plats) innanför portingången, 6 alnar bred; cap. 40: 8.

f. Förstuga till portingången, 8 alnar bred; cap. 40: 9.

g. Twå utbyggnader (pelare å porten), hwardera en aln i twärmått; cap. 40: 9.

h. Utbyggnader (pelare, som uppbära en betäckt gång, ett galleri) af lika storlek (eller 1+12 aln i twärmått); cap. 40: 10.

i. Bredd (widd) af dörren (den fria gången) i porten, 10 alnar; cap. 40: 11.

k. Längden af porten (den fria gången, som icke är omgifwen af kamrarne (c), från i till n till den andra eller inre portalen) 13 alnar; cap. 40: 11.

l. Plats framför de 6 kamrarne (c), framför hwarje 1 aln bred; cap. 40: 12.

m. Utbyggnad (öfwerbyggd pelargång), en portgång, 60 alnar lång; cap. 40: 14.

n. Inre portförstuga (andra portalen), som leder till den yttre förgården (jfr cap. 40: 48), 3 alnar bred; cap. 40: 15.

o. Sal, inträde till förgården, ännu omgifwen af utbyggnader wid båda sidor på 10 alnars längd. Jfr cap. 40: 14.

p. Längden af porten från yttre portalen (f) till ändan af inre portalen (n) utgör 50 alnar; cap. 40: 15.

q. Bredden af taket öfwer en kammare (c) wid wenstra sidan till den midt emot stående kammaren (c) å högra sidan, utgör 25 alnar; cap. 40: 13.

2. Port till inre förgården.

Här äro blott de punkter uppgifna, genom hwilka de 3 portarne till den inre förgården skilja sig från de trenne portarne till den yttre förgården.

a. Hwälfd pelarsal (portik), 25 alnar lång, 5 alnar bred; cap. 40: 30, 31.

b. 8 trappsteg; cap. 40: 31, 34, 37.

c. Kamrar, bestämda för twättning af brännoffer; cap. 40: 38.

d. Twänne bord, wid högra och wenstra sidan, att begagnas wid slagtning af offer: cap. 40: 39.

e. Twå bord, å högra och wenstra sidan, som likaledes anwändas wid offrens slagtning; cap. 40: 40. (Jfr cap. 41).

f. Fyra bord af huggna stenar, att derpå lägga werktyg och offerköttet; cap. 40: 42, 43.

[ band II, 630 ]

40. Capitel.

Nya templets gårdar, förhus.

Uti femte och tjugonde året af wårt fängelse, på tionde dagen i första månaden, det är det fjortonde året efter att staden förderfwad wardt;* rätt på samma dagen kom HERrans hand öfwer mig, och förde mig dit bort,† *2 Kon. 25: 4. Hes. 33: 21; †cap. 1: 3. cap. 8: 3.

2. Genom Guds syn, nemligen uti Israels land, och satte mig uppå ett ganska högt berg; der såg jag en syn uppe likasom en byggd stad söder ut.

Genom det höga berget antydes, att han kunde noga öfwerskåda den höga och förträffliga staden, som i denna syn wisades honom.

3. Och då Han mig dit fört hade, si, då war der en man, hwilkens ansigte blänkte likasom koppar; Han stod i porten, och hade ett mätesnöre* och en mälestång i sin hand.* *Zach. 2: 1.

Likasom koppar, d. ä. glödande och skinande såsom smält metall. Herren, Messias, som sjelf afmäter och uppbygger sin kyrka, uppenbarar sig här i prophetens syn såsom sitt tempels byggmästare.

4. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, se och hör grannt till, och tag wäl wara uppå hwad jag dig wisa will; ty fördenskull hafwer jag haft dig hit, att jag dig det wisa skall; på det att du allt det, som du här ser, för Israels hus förkunna skall.

5. Och si, der gick en mur utan om huset allt omkring, och mannen hade mälestången i handen; den war sex alnar och en twär hand lång;* och Han mätte byggningen till widd och höjd, allt med en stång. *Hes. 43: 13.

”Denna mur betyder, att Herren sin kyrka beskyddar och likasom en eldsmur omkring henne är.” Es. 26: 1. Om Herrans tempels uppbyggande, se Zach. 6: 12, 13. Det tempel, som Hesekiel här beskrifwer, öfwerträffar i storlek, inrättning och härlighet wida det Salomoniska templet.

6. Och Han kom till porten, som öster ut låg, och gick der upp åt hans trappor, och mätte syllen åt porten, hwardera en stång bred.

Denna stång, som utgör måttet, och som war 6 alnar lång, utgjorde efter wårt mått omkring nio fot eller halffemte aln. Det wanliga alnmåttet war från armbågen till yttersta fingerspetsen af en fullwäxt persons arm, men den konungsliga alnen hade en twärhand derutöfwer. Tröskelen på denna port war således halffemte aln i bredd, som innebär, att muren hade denna tjocklek.

7. Och kamrarna, som på båda sidor wid porten woro, mälte Han ock efter längden en stång och efter bredden en stång; och rummet emellan kamrarna, war fem alnar bredt. Och Han mälte också syllen under förhuset innanför porten en stång.

Och Han mälte också syllen o. s. w., grt.: Och portens tröskel bredwid förhuset innanför porten en stång.

8. och Han mälte förhuset innan porten, det war en stång;

9. Och mälte förhuset till porten, åtta alnar, och dess hofmejor deruppå, hwilka woro twå alnar; men förhuset stod innanför porten.

Hofmejor, d. ä. pelare eller framstående pelarprydnader.

10. Och kamrarna woro tre på hwarje sida wid porten östan till, ju en så wid som den andra; och på båda sidor stodo hofmejor, hwilka woro lika stora.

11. Sedan mälte Han bredden till dörren i porten, nemligen tio alnar, och höjden åt porten tretton alnar.

12. Och frammanför kamrarna woro rum på båda sidor, ju en aln breda; men kamrarna woro ju sex alnar på båda Sidor.

Rummen framför kamrarne på båda sidor betecknar en alns rymd under dessa kamrars framskjutande tak.

13. Dertill mälte Han hela rummet ifrån kammaren på den ena sidan wid porten, allt intill kammaren på den andra sidan, det woro fem och tjugu alnar, och den ena dörren stod emot den andra.

Dessa kamrars dörrar woro midt emot hwarandra och hela portgångens bredd mellan de framskjutande kammartaken 25 alnar.

14. Han gjorde ock torn, sextio alnar höga, och för hwart torn en fri plan, wid porten allt omkring.

Dessa torn äro de twå rader af pelare, som äro framför kamrarne på hwardera sidan af portgången. Mellan dessa pelare war platsen fri i porten allt omkring.

15. Och intill förhuset åt innersta porten, der man ingår, woro femtio alnar.

Från det man uppkom på den jemna planen i porten från yttre trappan till den inre afdelningen räknas dessa 50 alnar.

16. Och der woro smala fönster på kamrarna och tornen innantill, wid [ band II, 631 ]porten allt omkring; alltså woro ock fönster på förhusen allt omkring; och ofwan uppå tornen allt omkring war ett skönt löfwerk.

Wid porten, d. ä. på båda sidorna om portgången inwändigt.

17. Och Han hade mig fram bättre intill den yttre gården, och si, der woro kamrar och golf framför gården allt omkring, och trettio kamrar på golfwet.

Trettio kamrar i sex byggnader på de tre sidorna af gården wid den yttre muren.

18. Och golfwet mellan båda portarna nedantill war så långt, som ifrån den ena porten intill den andra.

Golfwet är gårdens stenläggning. Det ordet nedantill syftar derpå, att denna yttre tempelgård war lägre än den inre, så att man derifrån uppsteg på trappor till portgången af den inre förgården.

19. Och Han mälte bredden af den nedra porten för den inre gården utantill, hundrade alnar både emot öster och norr.

De yttre portarne på alla tre sidorna woro de nedre, emedan den yttre förgården war lägre ån den inre. Mellan öfre och nedre porten, både i norr, öster och söder, woro alltså 100 alnar.

20. Alltså mälte Han ock porten, som norr ut låg, till yttre gården, till längd och bredd.

21. Den hade ock på hwarje sida tre kamrar; och hade desslikes sina torn och förhus, likaså stora som uppå den förra porten, femtio alnar i längden, och fem och tjugu alnar i bredden;

22. Och hade sammalunda sina fönster och sina förhus, och löfwerk på tornen, likasom den porten östan till, och hade sju trappor, der man uppgick, och hade sina förhus der före.

23. Och Han mälte hundrade alnar ifrån den ena porten intill den andra; och porten till det inre förhuset war twärt emot den porten, som war norr ut, och östan till.

Den yttre förgårdens trenne och den inre förgårdens motswarande trenne portar woro således af lika mått och beskaffenhet. Den yttre förgårdens mått är icke uppgifwet, men kan inhemtas deraf, att det är en fyrkant, och att afståndslinjen mellan öfre och nedre porten både i norr, söder och öster utgör 100 alnar.

24. Derefter hade Han mig ock ut söder uppå, och si, der war ock en port, och Han mälte hans torn och förhus, likaså stora som de andra.

25. De hade ock fönster och förhus omkring, likasom de andra fönster, femtio alnar långt, och fem och tjugu alnar bredt.

26. Och der woro också sju trappor uppföre, och ett förhus der före, och som löfwerk i hans torn på hwar sida.

27. Och Han mälte också den porten åt inre gården söder ut, nemligen hundrade alnar ifrån den ena södra porten till den andra.

28. Och Han hade mig fram bättre genom den södra porten in uti inre gården, och mälte den samma porten sunnan till, lika så stor som de andra:

29. Med hans kamrar, torn och förhus, och med fönster och förhus deruppå, lika så stor som de andra allt omkring, femtio alnar långt, och fem och tjugu alnar bredt.

30. Och der gick ett förhus omkring, fem och tjugu alnar högt, och fem alnar bredt.

Högt, grt. långt. Förhusets längd framför porten war 25 alnar, således lika med portrymdens bredd.

31. Det samma stod frammanför den yttre gården, och hade också löfwerk på sina torn: men der woro åtta trappor, der man uppgick.

Frammanför, d. ä. intill. Från den yttre förgården kom man först uti detta förhus, då man gick uppför de åtta trappstegen upp i portgången, som förde till den inre förgården.

32. Sedan hade Han mig ock till den inre porten öster ut, och mälte honom lika så stor som de andra;

33. Med hans kamrar, torn och förhus, och deras fönster, och förhus allt omkring, lika så stor som de andra, femtio alnar långt, och fem och tjugu alnar bredt;

34. Och hade också ett förhus emot den yttre gården; och löfwerk på tornen på båda sidor, och åtta trappor uppföre.

35. Sedan hade Han mig ock till den porten norrut, den mälte Han lika så stor som de andra:

36. Med hans kamrar, torn och förhus, och deras fönster, och förhus allt omkring, femtio alnar långt, och fem och tjugu alnar bredt:

37. Och hade också ett förhus emot den yttre gården, och löfwerk på tornen på båda sidor, och åtta trappor uppföre.

[ band II, 632 ]38. Och nedan på tornen till hwar porten war en kammare med en dörr, der man twådde bränneoffret inne.

Grt.: Och wid tornen (eller pelarne) till hwar porten o. s. w.

39. Men uti förhuset för porten stodo på hwar sida tu bord, der man bränneoffer, syndoffer och skuldoffer uppå slagta skulle.

Uti förhuset för porten, grt.: i förhuset af porten, nemligen i gångarna på båda sidor af porten inwändigt emellan kamrarna och pelarraderna (d) twå bord på hwardera sidan i porten.

40. Och utantill wid sidorna, der man uppgår till porten norr ut, stodo ock tu bord, och uppå den andra sidan wid portens förhus ock tu bord.

Utantill wid sidorna betyder den delen af porten, som är utanför kamrarna, men längre in i den inre förgården. Dessa öro de fyra borden, som äro betecknade med bokstafwen e.

41. Alltså stodo på hwar sida för porten fyra bord, det äro åtta bord tillsammans, der man uppå slagtade.

42. Och de fyra borden, gjorda till bränneoffer, woro af huggen sten, ju half annan aln lång och bred, och en aln hög; der man uppå lade allahanda tyg, der man bränneoffer och andra offer med slagtade.

Dessa fyra bord af huggen sten woro andra än de åtta förutnämnda. De åtta brukades att derpå slagta offren, de fyra (betecknade med bokstafwen f) till att derpå lägga werktygen och offerköttet.

43. Och der gingo lister omkring, inböjda en twär hand höga; och uppå de borden skulle man lägga offerköttet.

44. Och utanför den inre porten woro kamrar till sångare uti inre gården, en wid sidan åt den porten nordan till, han wände sig söder uppå; den andra wid sidan af den porten östan till, den wände sig norr uppå.

Dessa kamrar för sångarena woro i den inre förgården (c). De twå kamrar, som nämnas i sednare delen af versen, en på norra och en på södra sidan i gården, woro för de tjenstgörande presterna. (v. 45, 46.).

45. Och Han sade till mig: Den kammaren, söder uppå liggande, hörer de prester till, som i huset tjena skola;

46. Men den kammaren norr uppå hörer de prester till, som till altaret tjena; det äro Zadoks barn, hwilka allena af Levi barn skola träda fram för HERran, till att tjena Honom.

Zadok blef insatt till öfwersteprest i Salomos tid. 1 Kon. 2: 35. Zadok war af Eleazars slägt, som undfick det öfwerstepresterliga embetet af Gud. 4 Mos. 25: 1113. Zadoks barn betyder rättfärdighetens barn, och syftar derpå, att det presterskap, som här menas, måste wara rättfärdigt genom Messiæ rättfärdighet. Se Ps. 22: 31. Es. 45: 25. Luc. 1: 74, 75. 1 Pet. 2: 5.

47. Och Han mälte planen i huset, nemligen hundrade alnar långt, och hundrade alnar bredt, i fyrkant, och altaret stod rätt frammanför templet.

Den inre förgården war således 100 alnar lång, och likaså bred.

48. Och Han hade mig in uti förhuset åt templet, och mälte porten af förhuset, och wäggarna på båda sidor; de woro hwardera fem alnar breda, och hwar dörren på båda sidor war tre alnar bred.

49. Men förhuset war tjugu alnar högt, och elfwa alnar bredt, och hade trappor, der man uppgick, och pelare stodo nedan under tornen, en på hwar sida.

Här beskrifwes ingången till sjelfwa templet; dess förhus hade utwändigt twå pelare eller stoder, såsom de twå stoderna Jachin och Boas wid ingången af Salomos tempel.

41. Capitel.

Nya templets inre delar.

Och han hade mig in uti templet, och mälte pelarena; de höllo på hwar sida sex alnars bredd, så bredt som huset war.

Med dessa pelare menas måhända en rad af pelare frammanför templet, lika lång som templets bredd (kammarbyggnaderna inberäknade), på sex alnars afstånd från hwarandra.

2. Och dörren war tio alnar bred; men wäggarna på båda sidor wid dörren woro hwardera fem alnar breda; och Han mälte rummet i templet, det höll fyrtio alnar i längden, och tjugu alnar i bredden.

Wäggarna woro 5 alnar breda; dessa 5 alnar utgöra wäl tempelmurens tjocklek. Längden och bredden af det heliga i templet inwändigt är densamma som i Salomos tempel.

3. Och Han gick in uti det inre, och mälte pelaren till porten, den höll twå alnar, och porten höll sex alnar, och war hela portens bredd sju alnar.

Här menas dörren emellan det heliga och det allraheligaste i templet, pelaren till porten eller dörrposten war twå alnar. Portens widd inwändigt war således sex alnar, men sju, då dertill räknades prydnaderna på sidorna. De twå [ band II, 633 ]alnarna wilja måhända uttrycka, att wäggen emellan det heliga och det allraheligaste war twå alnar i tjocklek, eller en pelare twå alnar bred på hwardera sidan om dörren.

4. Och Han mälte tjugu alnar i längden, och tjugu alnar i bredden, innantill i templet; och Han sade till mig: Detta är det allraheligaste.

Storleken af det allraheligaste inwändigt war alldeles lika med dess storlek i Salomos tempel.

5. Och Han mälte sex alnar högt på wäggarna af templet; der woro gångar uppe allestäds omkring, skiftade uti kamrar, de woro allestäds fyra alnar wida.

Dessa kamrar lågo i tre rader öfwer hwarandra på yttre sidorna af tempelwäggarna. Gångar eller rader, nemligen wåningar öfwer hwarandra.

6. Och de samma kamrarna woro på hwar sida tre och trettio, ju den ena wid den andra; och der stodo pelare neder utmed wäggarna af huset allt omkring, som uppehöllo dem.

Pelare neder utmed wäggarna af huset woro framskjutningar af tempelmuren för att derpå lägga bjelkarna öfwer hwarje wåning af kamrar, ty bjelkarna fingo icke skjuta in i tempelmuren.

7. Och ofwan uppå dessa woro ännu flera gångar omkring, och woro gångarna ofwantill widare, så att man gick utaf den nedersta upp uti den medlersta, och utaf den medlersta in uti den öfwersta;

Hwarje rad af kamrar war olika. Den mellersta raden war större än den nedersta, och den öfwersta war större än den mellersta, så mycket som den framskjutning af tempelwäggen upptog, på hwilken bjelkarna hwilade, och denna war för de nedersta kamrarna en aln tjockare än för de mellersta. Se 1 Kon. 6: 68. Från de nedersta kamrarna uppsteg man genom en wredtrappa till de mellersta och öfwersta.

8. Och hwar stod ju sex alnar öfwer den andra.

Grt.: Och jag såg wid huset en upphöjning rundt omkring. Sidokamrarnas grundfäste höll en hel stång, 6 alnar, till axeln; kamrarna hwilade således på en upphöjning, som war 6 alnar bred, utanför kamrarna, således utanför den axel eller afsats, hwarpå dessa kamrars ytterwägg hwilade.

9. Och öfwersta gångens bredd war fem alnar, och pelarena buro uppe gångarna på huset.

Grt.: Och bredden af sidobyggnadens wägg utwändigt war 5 alnar, och det, som blef fritt, war det inwändiga af sidokamrarna wid huset. Dessa kamrar woro således inneslutna inom ganska tjocka murar.

10. Och det war ju ifrån den ena wäggen i huset intill den andra tjugu alnar.

Emellan den yttre wäggen af dessa kamrar wid sjelfwa templet och wäggen af de andra byggnaderna på båda sidor war ett fritt rum af 20 alnar, måhända räknade från den yttre kanten af den upphöjning, på hwilken kamrarne woro.

11. Och der woro twå dörrar upp till windstenen, en norr ut, den andra söder ut; och windstenen war fem alnar wid.

Således war en wändtrappa på hwardera långsidan af templet inuti det murwerk, hwaruti dessa kamrar woro.

12. Och muren wester ut war fem och sjuttio alnar bred, och nittio alnar lång.

Grt.: Och den byggnad, som låg i gården på den westra sidan, war 70 alnar bred och dess mur 5 alnar bred och dess längd 90 alnar (betecknad med bokstafwen l).

13. Och Han mälte längden af huset, den hade öfwerallt hundrade alnar mur, och hwad dermed war.

Tempelrymden utomkring war således 100 alnar i fyrkant, likasom gården utanför war en fyrkant af 100 alnar mellan portarna och templets ingång.

14. Och widden frammanför huset östan till, med det som derwid stod, war också hundrade alnar.

15. Och Han mälte längden af byggningen, med allt det derwid stod, ifrån den ena ändan till den andra, det war på hwar sida hundrade alnar, med det inre templet och förhusen i gården:

16. Samt med dörrar, fönster, hörn och de tre gångar, och brädwerk allt omkring.

17. Han mälte ock, huru högt det war ifrån jorden upp till fönstren, och huru breda fönstren wara skulle, och mälte ifrån dörren allt intill det allraheligaste, utantill och innantill allt omkring.

18. Och på hela huset allt omkring ifrån nedan och allt uppåt, på dörrar och wäggar woro Cherubim och löfwerk gjordt emellan Cherub och Cherub, och hwar Cherub hade tu hufwud:

19. På ena sidan såsom en menniskas hufwud, på den andra sidan såsom ett lejons hufwud: detta war gjordt hela huset rundt omkring.

Dessa Cheruber woro inuti templet. (likasom i Salomos tempel), i fält eller afdelningar med palmträd mellan hwarje spegelfält eller [ band II, 634 ]afdelning. På brädwerk kunde blott twå ansigten afbildas, ehuru propheten sett de lefwande Cheruberna med fyra ansigten.

20. Från golfwet allt upp åt öfwer dörren woro Cherubim och löfwerk gjorda; desslikes på wäggen af templet.

Dessa Cheruber och palmer woro således på tempelwäggarne i flera afdelningar eller rader af fält öfwer hwarandra.

21. Och dörren i templet war fyrkant, och all ting war slögligen fogadt inuti det andra.

Dörrposterna på båda sidor woro således lika höga, som tröskelns längd. Slögligen (d. ä. med konst) m. m., grt.: Och helgedomens främre del hade utseende såsom (de andras) utseende, nemligen afbildningar af Cherubim och palmträd.

22. Och trädaltaret war tre alnar högt, och twå alnar långt och bredt, och dess hörn och alla dess sidor woro af träd: och Han sade till mig: Detta är bordet, som för HERran stå skall,

Detta altare war rökofferaltaret. Det war af Sittimträd, 2 Mos. 30: 1, men öfwerdraget med guld, 1 Kon. 6: 20. Detta altare kallas också bord, Mal. 1: 712.

23. Och dörrarna, både åt templet och åt det aldraheligaste,

24. Hade twå wingar, dem man upp och till lät.

Hwardera dörrflygel hade twå blad, med hängskor förenade, så att de kunde öppnas antingen helt eller till hälften.

25. Och der woro också Cherubim och löfwerk* uppå, likasom på wäggarna, och der woro starka bommar före in emot förhuset. *Hes. 40: 26.

26. Och woro trånga fönster,* och mycket löfwerk allt omkring, på förhusen och på wäggarna. *Hes. 40: 16.

Äfwen på wäggarna utwändigt woro sådana prydnader.

42. Capitel.

Nya templets utanbyggnad.

Och Han hade mig ut bort uti yttre gården norr ut, ibland de kamrar, som lågo emot den byggningen, som wid templet stod, och emot templet norr ut.

2. Hwilken plan hundrade alnar lång war ifrån porten norr ut, och femtio alnar bred:

Här beskrifwes en särskild byggnad, lika lång som hela tempelbyggnaden, nemligen 100 alnar lång och 50 alnar bred. Denna byggnad låg på norra sidan om templet, och en dylik låg äfwen på templets södra sida, hwilken ej särskilt beskrifwes, emedan den war alldeles lika med den, som låg på norra sidan.

3. Tjugu alnar woro emot den inre gården, och emot golfwet i yttre gården, och trettio alnar ifrån det ena hörnet intill det andra.

Grt.: Midtemot de 20 alnarna i inre förgården (en fri rymd, 20 alnar bred, wid templets sida) och stenläggningen i yttre förgården, och der war en gång framför den andra trefaldigt. Detta måste så förstås, att det war en trewåningsbyggnad, i hwilken den nedre wåningen war 10 alnar bredare än den mellersta, och den mellersta 10 alnar bredare än den öfwersta, så att derigenom denna byggnads bredd med hwarje wåning minskades på den sidan, som war wänd åt templet, och lemnade rum för en bred gång framför kamrarnes ingång i de twå öfre wåningarna, utan att dessa gångar woro mellangångar under tak, utan marmorläggning under bar himmel.

4. Och innantill för kamrarna war en plan tio alnar bred; en wäg af en aln, och deras dörrar norr ut.

Gångarna framför kamrarna, som woro tio alnar breda, ökade således den fria rymden mellan tempelmuren och denna fria byggnad. En wäg af en aln betyder, att wäggen hade denna tjocklek och att dörrarne till kamrarne woro wid wäggens insida, så att sjelfwa dörren war en aln innanför den yttre gången. Wäggarne wid gången af den mellersta och öfwersta wåningen hade utan twifwel motswarande wäggar eller pelare midt under. Att dörrarne woro norr ut, betyder här, att man wände sig mot norr, då man ingick genom dessa dörrar af den byggnaden, som låg på norra sidan af templet. Midt emot dessa dörrar war templets norra sida. I byggnaden på södra sidan war detta twärtom.

5. Och ofwan dessa kamrar woro andra trängre kamrar; ty rummet i de nedra och medelkamrarna war icke stort:

Grt.: Och de öfra kamrarne woro trångare (eller kortare), ty gångarna (eller gallerierna) af de nedersta och mellersta kamrarna sköto fram. (Så att de mellersta woro 10 alnar längre än de öfwersta, och de understa 10 alnar längre än de mellersta.)

6. Ty det war tre bottnar högt, och hade dock inga pelare, såsom gårdarna pelare hade; utan woro satte slätt hwar uppå den andra.

7. Och den yttre gården war omfattad med en mur, der kamrarna wid stodo, den war femtio alnar lång.

8. Och kamrarna stodo hwar efter den andra, och femtio alnar långt wid yttre gården: men rummet för templet war hundrade alnar långt.

Denna mur tjente således till att förwara en liten inre gård på norra sidan af denna byggnad mellan framskjutande flyglar, så att denna [ band II, 635 ]rymd emellan flyglarna war 50 alnar lång. denna mur war wid yttre förgården och hade på hwardera ändan en flygelända af byggnaden 25 alnar, så att denna mur med båda flygeländarna hwardera 25 alnar) utgjorde 100 alnar, likasom den sida af byggnaden, som war wänd till templet.

9. Och nedanför kamrarna war en plan öster ut, der man utur yttre gården gick.

Denna plan war således en upphöjning i hörnet mellan ändan af denna byggnad och inre förgårdens Stenläggning (wid v).

10. Och wid muren östan till, woro ock kamrar.

11. Och der war också en plan före, likasom för de andra kamrarna nordan till: och all ting war lika, med längd, bredd, och allt det deruppå war, såsom tillförene på de andra.

Här menas kamrar i östra hörnen af den inre förgården (g). Deras längd och bredd war lika. Dessa kamrar woro således fyrkantiga, då deremot kamrarna i byggnaden wid templet hade större längd än bredd, allt efter den wåning, i hwilken de woro.

12. Och sunnan till woro ock lika sådana kamrar med deras dörrar, och för planen war den dörren söder ut, der man framkommer ifrån den muren, som östan till ligger.

På södra sidan woro dylika byggnader både wid templets sida och wid sydöstra hörnet af den inre förgården. Byggnaden wid södra tempelsidan hade en dörr på östra ändan i det hörn, som låg i den yttre förgården. Der man framkommer o. s. w., grt.: der man inträder, wid den muren, som ligger öster ut, nemligen wid den södra muren af förgården i öster.

13. Och Han sade till mig: De kamrar norr ut, och de kamrar söderut emot templet, de höra till helgedomen, der presterna inne äta, då de offra HERranom det allraheligaste offret, och de skola der inlägga det allraheligaste offret, nemligen spisoffer, syndoffer och skuldoffer: ty det är ett heligt rum.

14. Och då presterna gå der in, skola de icke gå åter utur helgedomen igen uti yttre gården; utan skola tillförene aflägga sina kläder, der de uti tjent hafwa, inuti samma kammaren, ty de äro heliga; och de skola draga sina andra kläder uppå, och sedan utgå ibland folket.

Af denna beskrifning kunna wi se med större tydlighet än förut, att dessa kamrars gångar och dörrar woro wända till templet. De tjenstgörande presterna kunde ingå i dessa kamrar från den innersta förgården.

15. Och då Han hade mält allt huset innantill, hade Han mig ut till den porten öster ut, och Han mälte ifrån honom allt deromkring.

16. Öster ut mälte Han femhundrade stänger långt.

17. Och norr ut mälte Han ock femhundrade stänger långt;

18. Desslikes söder ut ock femhundrade stänger.

19. Och då Han kom wester ut, mälte Han ock femhundrade stänger långt.

20. Alltså höll muren, den Han mält hade i fyrkant, på hwar sida femhundrade stänger allt omkring, att det heliga skulle åtskildt wara ifrån det oheliga.

Denna yttersta muren, som war en fyrkant, hållande 500 stänger eller 3000 alnar på hwardera sidan, war icke muren till den yttre förgården, hwilken kunde efter måttens jemförelse hafwa blott 500 alnar på hwardera sidan, utan här menas en mur, som inneslöt de twå förutnämnda förgårdar, så att äfwen detta tempel, likasom Salomos tempel, hade tre förgårdar; men det tempel, som här beskrifwes, är wida större och härligare, än det Salomoniska och dess gårdar äro af mycket större omfång.

43. Capitel.

Herrans härlighet, altare, offer i det nya templet.

Och Han hade mig åter till den porten öster ut.* *Hes. 40: 6.

2. Och si, Israels Guds härlighet kom östan efter, och fräste, likasom ett stort watten fräser; och det wardt ganska ljust på jorden af Hans härlighet.

3. Och det war rätt såsom den synen, som jag sett hade wid den elfwen Chebar,* der jag kom, att staden skulle förstörd warda: då föll jag neder uppå mitt ansigte. *Hes. 1: 4.

4. Och HERrans härlighet kom in uti huset genom den porten öster ut.

Propheten har förut fått skåda det nya templets fulländning, och nu får han skåda Herrans härlighet intågande i detta tempel, likasom wid det Salomoniska templets inwigning.

5. Då upptog mig ett wäder, och förde mig in uti den inre gården: och si, huset war alltsammans ljust af HERrans härlighet.

6. Och jag hörde en röst utur huset; och en man stod när mig;

7. Han sade till mig: Du [ band II, 636 ]menniskobarn, detta är min stol, der jag uppå sitter, der jag ewinnerligen uti bo will ibland Israels barn: och Israels hus skall icke mer orena mitt helga namn, hwarken de eller deras konungar, genom deras horeri, och genom deras höjder och grifter, der deras konungar, uti ligga;

8. Hwilka sin tröskel satte wid min tröskel, och sina dörrar wid mina dörrar, så att der icke war utan en wägg emellan mig och dem: och orenade så mitt heliga namn, genom sin styggelse, som de gjorde: hwarföre jag ock förtärde dem i min wrede.

Herrans härlighet öfwergaf det förra templet, som kort derefter af Babylonierna förstördes, men nu kommer Herrans härlighet in i detta nya tempel med det löfte, att den aldrig skall återwända. I det gamla templets förgårdar hade konungarne och folket insatt afgudar och förrättat falsk gudstjenst, men detta nya tempel skall aldrig blifwa förorenadt.

9. Men nu skola de bortlägga sitt horeri, och sina konungars grifter ifrån mig, så will jag bo när dem ewinnerligen.

Detta ordet ewinnerligen, såwäl som hela beskrifningen, wisar tydligen, att detta tempel förebildar eller är liksom en afmålning af det Nya Testamentets andeliga tempel, i hwilket den Allsmäktige bor i sin enfödde Son, i sin församling ewinnerligen.

10. Och du menniskobarn, wisa Israels hus templet, att de måga skämma sig wid sina missgerningar, och låt dem taga sig en fasun deras.

Fasun, d. ä. exempel, rättesnöre. Guds folk skall af allt detta lära, hwaruti en rätt gudstjenst består, och huru noga den måste wara inrättad efter Guds heliga ord.

11. Och när de nu skämma sig wid alla sina gerningar, så wisa dem skapnaden och fasunen af huset, dess utgång och ingång, och allt dess sätt, ordning, seder och rätter; och skrif dem det före, att de dess sätt och seder hålla måga, och göra derefter.

Fasunen är templets hela gestalt och inrättning.

12. Men så skall man hålla det i huset; på bergshöjden, så widt som det begripet är, skall det allraheligaste wara: si, så skall det hållas i huset.

Gud fordrar af sin kyrkas alla medlemmar, att de skola wara helige. 1 Thess. 5: 23. 1 Cor. 3: 17. 1 Pet. 1: 15, 16.

13. Men detta är måttet af altaret, efter den aln, som en twär hand längre är, än eljest en aln:* dess botten är en aln hög, och en aln bred, och altaret räcker upp till listen, som är allt omkring en spann bred: och detta är höjden för altaret. *Hes. 40: 5.

14. Ifrån bottnen på jorden, intill nedra steget, äro twå alnar till höjden, och en aln till bredden; men ifrån det mindre steget intill det större äro fyra alnar höjden, och en aln bredden;

15. Och HarEl fyra alnar hög, och ifrån AriEl upp åt fyra horn.

Detta altare kallas HarEl eller AriEl som betyder Guds berg eller Guds härd, den öfwersta jemna plan, der offren förbrändes, Altaret är här det medel, hwarigenom menniskan förenas med Gud. Han bewisar derigenom sin kraft till menniskans frälsning och sin kyrkas seger. — Denna beskrifning är så att förstå, att altaret bestod af tre afsatser. Först bottnen på jorden, nemligen sjelfwa foten eller grunden, som war en aln hög och framsköt en aln bredt utom den altarbyggnad, som derpå hwilade. Från denna botten, som hwilade på marken, höjde sig den första delen af altarbyggnaden twå alnar, som kallas det mindre steget, och denna del af twå alnars höjd framsköt åter på hwarje sida en alns bredd framom den öfwerste delen (eller det större steget), som war 4 alnar hög, och det war denna öfwersta del, som kallades HarEl eller AriEl. Foten eller den understa afdelningen kallas äfwen altarets höjd (grt. rygg), v. 13. Denna fot eller rygg, som bar altaret, hade en list rundt omkring, som war en spann bred nedomkring wid marken, med en ränna till aflopp för blodet af offren.

16. Och AriEl war tolf alnar lång och tolf alnar bred i fyrkant.

17. Och en skifwa war öfwer stenen, fjorton alnar lång, och fjorton alnar bred i fyrkant, och en list gick der allt omkring, en half aln bred, och dess botten war en aln hög, och dess trappor woro öster ut.

Grt.: Och den öfwersta afsatsen war 14 alnar lång och 14 alnar bred i fyrkant och en list gick der allt omkring, en half aln bred o. s. w. Foten war en aln hög, en fyrkant 16 alnar på hwardera sidan. Den andra afdelningen war en fyrkant, 2 alnar hög, 14 alnar på hwardera sidan, och den tredje eller öfwersta afdelningen war en fyrkant 4 alnar hög, 12 alnar på hwardera sidan, och wid öfwersta kanten en framskjutande, uppstående kopparkrans, som skulle hindra offerköttet och bränder ifrån att falla ned, samt horn eller uppskjutande prydnader i de fyra hörnen.

[ band II, 637 ]18. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, detta säger HERren HERren: Detta skall wara altarets brukning, när man offrar, att man lägger der bränneoffer uppå, och stänker der blod uppå.

19. Och åt presterna af Levi utaf Zadoks slägt, hwilka framför mig gå till att tjena mig, säger HERren HERren, skall du få en ung oxe till syndoffer.

20. Och af hans blod skall du taga, och bestänka dermed dess fyra horn, och de fyra hörnen af skifwan, och omkring listen: der skall du skära det med och försona det.* *2 Mos. 29: 1636.

Detta offer skulle utgöra det nya altarets försoning och inwigning.

21. Och skall taga syndoffrens oxe och uppbränna honom enstädes i huset, som dertill skickadt är, utanför helgedomen.* *3 Mos. 16: 27.

22. Men på andra dagen skall du offra en getabock, den utan wank är, till ett syndoffer, och skära altaret dermed, likasom det med oxen skäradt war.

23. Och när det skärandet skedt är, skall du offra en ung stut, den utan wank är, och en wädur af hjorden utan wank:

24. Och skall offra dem båda för HERran, och presterna skola strö salt deruppå, och skola så offra dem HERranom till bränneoffer.

25. Alltså skall du i sju dagar, den ena efter den andra, dagligen offra en bock till syndoffer: och de skola offra en ung stut, och en wädur af hjorden, de båda utan wank äro:

26. Och skola alltså försona altaret i sju dagar långt, och rena det, och fylla sina händer.* *2 Mos. 29: 9.

Om saltets bruk och betydelse (v. 24), se 3 Mos. 2: 13 och Marc. 9: 49; Col. 4: 6. Fylla sina händer (v. 26), grt.: fylla dess händer, nemligen altarets, såsom öfwersteprestens händer fylldes, då han inwigdes i embetet. 3 Mos. 8: 33. 2 Mos. 28: 41. Altaret framställes här tydligen såsom en bild af ett personligt wäsende. Det är en bild af Christi försoningsoffer, af Christus sjelf, såsom på en gång wår ewige Öfwersteprest och det försoningsoffer, som för oss ewigt gäller. Hans offer är för oss fullkomlig tillfyllestgörelse.

27. Och efter de sju dagarna* skola presterna på åttonde dagen, och sedan alltid, offra på altaret sitt bränneoffer och tackoffer; så will jag wara eder nådelig, säger HERren HERren. *3 Mos. 8: 33.

Denna offertjenst, som ännu aldrig bokstafligen blifwit uppfylld i något sådant tempel, har en andelig betydelse, som till sitt innersta wäsende är uppfylld genom Christi försoningsoffer. Tiden allena kan lära oss, huruwida, såsom somliga tro, äfwen en efterbildlig bokstaflig fullbordan kommer att ega rum.

44. Capitel.

Nya templets presters art, ordning.

Och Han hade mig åter intill yttre porten åt helgedomen öster ut; men han war tillsluten.

2. Och HERren sade till mig: Denna porten skall blifwa tillyckt, och icke upplåten warda, och der skall ingen gå igenom, utan allena HERren Israels Gud; och skall dock tillyckt blifwa:

3. Undantagen försten: ty försten skall sitta deri, till att äta bröd inför HERran: genom förhuset skall han ingå, och genom detsamma åter utgå igen.

Samme ledsagare, som wisat propheten hela helgedomen med dess gårdar, förde honom nu till den östra porten af den inre förgården (v. 1), och denne war tillsluten till Herrans ära, emedan Herrans härlighet derigenom inkommit i templet. Med försten menas den regent, den högste synlige styresman, som Herren öfwer sitt folk förordnar. Det är att märka, att denne förste icke kallas konung, ty Herren är nu sjelf sitt folks Herre och Konung. Allt det, som propheten lärer om denne förste, är en lärorik regentspegel för att öfwerhet i christenheten i alla tider. De styrande skola föregå folket i gudsfruktan och fromhet och framför andra samwetsgrannt iakttaga gudstjensten.

4. Sedan hade Han mig bort till den porten för huset norr ut: och jag såg, och si, HERrans hus wardt fullt med HERrans härlighet; och jag föll neder på mitt ansigte.

5. Och HERren sade till mig: Du menniskobarn, märk grannt till, och se, och hör granneligen på allt, det jag dig säga will, om alla seder och ordningar i HERrans hus; och gif akt uppå, huru man sig i helgedomen hålla skall.

6. Och säg det ohörsamma Israels hus: Så säger HERren HERren: I af Israels hus hafwen nog bedrifwit med all eder styggelse:

Det skall då wara nog, det skall då wara slut med all falsk gudstjenst, då denna prophetia fullbordas.

[ band II, 638 ]7. Ty I låten komma främmande folk, de ett oomskuret hjerta och oomskuret kött hafwa, in uti min helgedom, der I med ohelgen mitt hus, när I offren mitt bröd, talg och blod, och bryten alltså mitt förbund med all eder styggelse.

8. Och hållen icke min helgedoms sätt: utan gören eder sjelfwe ett nytt sätt i min helgedom.

Templet i Jerusalem war nu förstördt, men ännu hade folket samma orena sinne i behåll, och då de kommo tillsammans i sina bönehus i de främmande länder, der de woro, så skedde det med oomskurna hjertan. V. 8, grt.: I höllen icke min helgedomsmakt, utan satten för eder wäktare till min wakt i min helgedom. I hafwen ansett det för ringa, att sjelfwa tjena i min helgedom, I hafwen anförtrott det åt legohjon.

9. Derföre säger HERren HERren alltså: Ingen främmande af oomskuret hjerta och oomskuret kött skall komma in uti min helgedom, af alla främmande, som ibland Israels barn äro;

10. Ja, ej heller de Leviter, som ifrån mig trädde, och med Israel efter deras afgudar wilse gångna äro; derföre skola de bära sin synd.

Främmande kallas de, som hafwa oomskurna hjertan (v. 9). Herren är främmande för dem och de äro främlingar i Hans helgedom, ehuru de deltaga i gudstjensten. Se Eph. 4: 18. Det nya tillstånd i den församling, som här beskrifwes, bewisar att denna prophetia syftar på en tid, då Christi kyrka skall wara uppfylld af Herrans Ande, efter de många löften, som profetiorna härom innehålla. Jer. 31: 34. De otrogna utskiljas ur församlingen, äfwen om de äro Leviter eller prester, och deremot blifwa omwända hedningar gjorda till prester och Guds ords tjenare. Es. 66: 21.

11. Men de skola wakta dörren uppå min helgedoms hus, och der göra tjensten, och skola slagta bränneoffer och annat offer, som folket frambär, och stå för presterna, att de skola tjena dem.

12. Derföre att de hafwa tjent dem för deras afgudar, och gifwit Israels hus en förargelse till synd: derföre hafwer jag räckt ut min hand öfwer dem, säger HERren HERren, att de måste bära sin synd.

13. Och skola icke offra för mig, eller wara mina prester,* ej heller i min helgedom komma till det allraheligaste; utan skola bära sin skam och sin styggelse, som de gjort hafwa. *Os. 4: 6.

14. Derföre hafwer jag gjort dem till dörrwaktare i husets tjenst, och till allt som der göras skall.

15. Men de prester af Leviterna, Zadoks slägte, som min helgedoms sätt hållit hafwa, då Israels barn afföllo, de skola gå fram för mig, och tjena mig och stå för mig, att de skola offra mig talg och blod, säger HERren HERren.

16. Och de skola ingå uti min helgedom, och träda inför mitt bord, till att tjena mig, och hålla mitt sätt.

Detta innebär en wedergällning i tillkommande slägter. För förfäders fromhets skull få efterkommande åtnjuta ära och wälsignelse, då de träda i de fromma fädernas fotspår, och för förfäders ondskas skull hwilar smälek och förödmjukelse öfwer deras efterkommande, då desse icke genom rätt nit om Herrans ära borttaga den skuld och wanära, som öfwer dem hwilar.

17. Och då de wilja ingå genom en port åt den inre gården, så skola de draga linnekläder* uppå, och hafwa intet ylle uppå, så länge de derinne i inre gården tjena: *2 Mos. 28: 40.

18. Och skola hafwa linnehufwor på sina hufwud, och linne nederkläde om sina länder, och skola icke omgjorda sig allt för hårdt.

19. Och då de gå utur den yttre gården till folket, skola de draga utaf de kläder, som de hafwa uti tjent, och lägga dem uti helgedomens sacristia, och åter draga de andra kläderna uppå,* att folket icke skall synda uppå deras heliga kläder. *Hes. 42: 14.

Den särskilda embetsdrägten i sjelfwa tjenstgöringen innebär en wigtig andlig betydelse; bet rena linnet är en bild af den rättfärdighet och renhet i själen, som är ett werk af den Helige Ande, och särskilt en bild af de Andans gåfwor, hwarmed lärarena måste wara utrustade, men med dessa skola de icke pråla inför menniskor eller i det dagliga umgänget. Att hafwa embetskläderna på i sitt umgänge med folket, skulle hafwa gifwit anledning till deras ohelgande.

20. Sitt hufwud skola de icke raka,* och skola ej heder låta wäxa håret långt, utan skola låta omklippa sig. *3 Mos. 21: 5.

21. Och der skall ej heller någon prest dricka win,* då de uti inre gården tjena skola. *3 Mos. 10: 9.

22. Och skola icke taga någon enka eller bortdrifna till äktenskap: utan en jungfru utaf Israels hus säd, eller en prests efterlefda enka.* *3 Mos. 21: 14.

[ band II, 639 ]23. Och de skola lära mitt folk hålla en åtskilnad emellan heligt och oheligt, och emellan rent och orent.* *3 Mos. 10: 10, 11. Hes. 22: 26.

24. Och när en sak för dem kommer, så skola de stå och döma,* och tala efter mina rätter, och hålla mina bud och sätt, och hålla mina högtider och sabbather: *5 Mos. 17: 8. 2 Chrön. 19: 10. Mal. 2: 7.

25. Och skola icke gå till någon död,* och orena sig; undantaget allenast till fader och moder, son eller dotter, broder eller syster, den ännu ingen man haft hafwer; på dem måga de orena sig: *3 Mos. 21: 1.

26. Dock att sedan de äro renade, skall man räkna dem i sju dagar långt.

27. Och när han åter går in uti helgedomen i inre gården, till att tjena i helgedomen, så skall hon offra sitt syndoffer, säger HERren HERren.

28. Men den arfwedel, som de hafwa skola, den will jag sjelf wara; derföre skolen I intet eget land gifwa dem i Israel: ty jag är deras arfwedel.* *4 Mos. 18: 20. 5 Mos. 10: 9; cap. 18: 2. Jos. 13: 14.

29. De skola hafwa deras uppehälle af spisoffer, syndoffer och skuldoffer, och allt spillgifwet i Israel skall wara deras.

30. Och all första frukt och förstföding af alla häfoffer skall höra presterna till:* I skolen ock gifwa presterna förstlingen af allt det man äter, på det att wälsignelse må blifwa uti ditt hus. *1 Mos. 18: 12. 5 Mos. 18: 4. Neh. 10: 37.

31. Men det som ett as är, eller rifwet, ehwad det är af fågel eller djur, det skola presterna icke äta.* *2 Mos. 22: 31. 3 Mos. 22: 8. Hes. 4: 14.

Alla dessa föreskrifter äro till en del öfwerensstämmande med Mose lag, till en del något strängare. Wi kunna häraf finna att lagens andeliga betydelse till hela sitt omfång skall gå i fullbordan, då allt detta blifwer werkstäldt genom Herrans Ande. Till sin andeliga betydelse är allt redan fullbordadt i Christo och fullbordas fortfarande i församlingen; men den alltomfattande fullkomliga uppfyllelsen i församlingen är ännu att wänta. — Om wälsignelsen i huset, v. 30, se Mal. 3: 8–11.

45. Capitel.

Landet deladt. Förstens rätt. Mått, mynt, offer.

När I nu utskiften landet genom lott,* så skolen I afsöndra ett häfoffer af landet, det HERranom heligt wara skall, fem och tjugutusen (stänger) långt, och tiotusen bredt: den planen skall wara helig, så wid som hon är. *Jos. 14: 1, 2. Hes. 47: 13, 14, 21.

Det heliga landet framställes här såsom fördeladt till helgedomen och emellan de 12 Israels stammar på helt annat sätt, än det fordom war deladt. Först uttages på sitt rätta ställe en stor fyrkant, så belägen, att templet kommer att ligga midt i landet, och derefter fördelas det öfriga, så att 7 stamlotter ligga i norr och 5 stamlotter ligga i föder om den delen, som tillhör templet, staden och försten.

2. Och häraf skola komma till helgedomen ju femhundrade (stänger) i fyrkant,* och dertill ett fritt rum omkring, femtio alnar. *Hes. 42: 20.

3. Och på densamma planen, som fem och tjugu tusen (stänger) lång, och tio tusen bred är, skall helgedomen stå, och det allraheligaste.

4. Det andra af den helgade marken skall höra presterna till, som i helgedomen tjena och fram för HERran träda till att tjena Honom, att de skola hafwa rum till hus; det skall också heligt wara.

5. Men Leviterna, som för huset tjena, skola också hafwa fem och tjugu tusen (stänger) långt, och tio tusen bredt, till sin del till tjugu kamrar.

Leviterna hade fordom sina städer, 4 Mos. 35: 2, från hwilka de på wissa tider kommo för att i bestämd ordning skiftewis tjena i templet. Se 2 Chrön. 23: 24. De tjugu kamrarne betyda måhända tjugu förrådshus hwaruti afkastningen af Leviternas jord skulle samlas. Och Leviterna skulle icke nu wara skingrade såsom fordom, utan bo närmare tillsammans.

6. Och åt staden skolen I också låta en plan för hela Israels hus, femtusen stänger bredt, och fem och tjugutusen (stänger) långt, bredwid den afskilda planen till helgedomen.

Stadsdelen tillhörde alla Israels stammar gemensamt.

7. Försten skolen I ock gifwa en plan, på båda sidor emellan presternas plan och stadsplanen östan och westan, och skall wara lika lång både östan och westan.

Emellan, grt.: bredwid, på båda sidor öster och wester om helgedomslotten, som tillhör templet, presterna, Leviterna och staden.

8. Det skall wara hans egen del i Israel, på det att mina förstar icke mer skola taga från mitt folk bort det dem tillhörer: utan skola låta landet åt Israels hus för deras slägter.

[ band II, 640 ]9. Ty detta säger HERren HERren: Är det icke ännu nog, I Israels förstar? Låter af allt oskäl och wåld, och görer det rätt och godt är, och betunger icke så mitt folk mer, säger HERren HERren.

Försten skulle således hafwa en bestämd del af landet till sitt underhåll. Denna förstelag (v. 9) är icke blott en föreskrift utan tillika en prophetia, som skall fullbordas, då Herrans Ande blifwer rådande i församlingen. Detsamma gäller också om mått, mål och wigt och om den offertionde, hwarom här föreskrifter följa.

10. I skolen hafwa rätt wigt, och rätt skäppa, och rätt mått.* *3 Mos. 19: 35, 36.

11. Epha och bath skola alla lika wara, så att ett bath skall hålla tiondedelen af ett homer, och epha sammalunda tiondedelen af ett homer: ty efter homer skall man mäta dem båda.

Epha, måttet för torrwaror, Bath, måttet för wåtwaror.

12. Men en sikel skall hålla tjugu gera,* och en Mina gör tjugu siklar, fem och tjugu siklar, och femton siklar. *2 Mos. 30: 13. 3 Mos. 27: 25. 4 Mos. 3: 47.

13. Detta skall nu wara häfoffret, som I gifwa skolen, nemligen sjettedelen af ett epha, af ett homer hwete, och sjettedelen af ett epha, af ett homer bjugg.

Således utgör detta häfoffret 160:del af ett homer, alltså 160:del af afkastningen i säd, o. s. w.

14. Och af olja skolen I gifwa ett bath, nemligen ju hwart tionde bath af en cor, och det tionde af homer: ty tio bath göra ett homer.

Häfoffret of oljan är alltså 1100:del af hwars och ens egendomslotts afkastning. Cor war ett mått, lika stort som ett homer.

15. Och ju ett lamm af tuhundra får af hjorden utaf Israels hjordmark till spisoffer, och bränneoffer, och tackoffer, till försoning för dem, säger HERren HERren.

16. Allt folket i landet skall bära sådant häfoffer till försten i Israel.

17. Och försten skall offra sina bränneoffer, spisoffer och drickoffer på högtiderna, nymånader och sabbather, och uppå alla Israels hus stora högtider: dertill göra syndoffer och spisoffer, bränneoffer, och tackoffer, till försoning för Israels hus.

Försten offrar således icke blott för sig sjelf, utan för hela folket. Se 3 Mos. 4: 1–3. 1 Kon. 8: 5, 62, 63. 2 Chrön. 30: 21.

18. Detta säger HERren HERren: På första dagen i första månaden skall du taga en ung stut, den utan wank är, och skära helgedomen.

Detta är en ny föreskrift, som icke så förekommer i Mose lag.

19. Och presten skall taga af syndoffrets blod, och bestänka der med dörrträn af huset, och alla fyra hörnen af altaret, samt med dörrträn till porten åt inre gården.

20. Alltså skall du ock göra på sjunde dagen i månaden, om någon hände wara förledd, och förtaga sig af owetenhet; på det I mågen skära huset.

Förledd, grt: felande af förseelse, ehuru man wet det. Att förtaga sig af owetenhet är hwarje sådant fel, som sker af okunnighet. Här menas alla synder, som ske af förseelse eller okunnighet. Således finna wi, att detta tempel och denna prophetiska beskrifning om dess inrättning och gudstjenst icke kan syfta på det nya Jerusalem, som omtalas i Johannis Uppenbarelse, ty i det nya Jerusalem finnes hwarken synd eller offer mer. Men här talas icke om uppsåtliga synder. De, som uppsåtligen synda, utesluta sig sjelfwa och blifwa uteslutna från denna heliga församling.

21. På fjortonde dagen i första månaden skolen I hålla Passah,och heligt hålla i sju dagar, och äta osyradt bröd.* *2 Mos. 12: 18.

22. Och på samma dagen skall försten offra för sig, och för allt folket i landet, en stut till syndoffer.* *Hes. 46: 2.

23. Men i de sju dagar af högtiden skall han hwar dag göra HERranom bränneoffer, ju sju stutar och sju wädrar, de der utan wank äro, och ju en getabock till syndoffer.

24. Men till spisoffer skall han ju offra ett epha till hwar stut, och ett epha till hwar wädur, och ju ett hin olja till hwart epha.

25. På femtonde dagen i sjunde månaden skall han hålla heligt i sju dagar efter hwarannan,* likasom de andra sju dagar, och rätt så hålla det med syndoffer, bränneoffer, spisoffer och med olja. *4 Mos. 29: 12.

Af allt detta är det mycket tydligt, att denne förste icke kan betyda Christus sjelf, utan den Han tillsätter att wara den synlige försten öfwer sitt folk. Här beskrifwas påskhögtiden och Löfhyddohögtiden; Påskhögtiden v. 21 och Löfhyddohögtiden v. 25. Men de offer, som här föreskrifwas, öfwerensstämma icke med de offer, i Mose lag woro föreskrifna, och här omtalas icke något påskalamm.

[ band II, 641 ]

46. Capitel.

Offrens tid, art, rum.

Detta säger HERren HERren: Den porten på inre gården, som öster ut ligger, skall i de sex söknedagar tillsluten wara; men om sabbathsdagen, och i nymånaden, skall man upplåta honom.

2. Och försten skall träda utantill under portens förhus, och blifwa ståndande utantill wid porten afsides; och presterna skola offra hans bränneoffer och tackoffer;* men han skall tillbedja wid portens tröskel, och sedan gå ut igen; men porten skall öppen blifwa, allt intill aftonen. *Hes. 45: 22.

Nemligen östra porten till den inre förgården.

3. Sammalunda ock folket i landet skola tillbedja för HERran, i dörren åt samma port, på sabbatherna, och nymånaderna.

Folket kunde genom porten se in i helgedomen, men fick ej inträda genom denna port.

4. Men bränneoffret, som försten för HERran offra skall på sabbathsdagen, skall wara sex lamm, de utan wank äro, och en wädur utan wank;

5. Och ju ett epha till wäduren, till spisoffer; men till lammen så mycket som han förmår, till spisoffer, och ju ett hin olja till ett epha.

6. Men i nymånaden skall man offra en ung oxe, den utan wank är, och sex lamm, och en wädur utan wank;* *4 Mos. 28: 11.

7. Och ju ett epha till oxen, och ett epha till wäduren, till spisoffer; men till lammen så många epha som han förmår, och ju ett hin olja till ett epha.

8. Och när försten går derin, så skall han gå in genom portens förhus, och åter gå der ut igen.

9. Men folket i landet, som för HERran kommer på de stora högtider, och ingår genom den porten norrut att tillbedja, det skall åter utgå genom den porten sunnan till: och de som ingå genom den porten sunnan till, de skola utgå genom den porten nordan till; och skola icke gå ut igen genom porten, der de igenom ingångna äro, utan gå rätt framåt ut;

10. Men försten skall både ingå och utgå med dem.

Denna föreskrift, v. 9, att icke återwända tillbaka genom samma port, genom hwilken man ingick, hade till ändamål, att förebygga all oordning, som kunde uppstå genom trängseln. I andeligt afseende kan man häraf lära, att i gudaktigheten får aldrig något tillbakagående ega rum. Försten hade icke i templet något företräde framför folket, han skulle gå in och ut med församlingen, men v. 2, 8 och 12 äro härwid att märka. Se Jac. 2: 1–6.

11. Och på helgedagarna, och högtiderna, skall man offra till spisoffer, ju till en stut ett epha, och ju till en wädur ett epha, och till lammen så mycket en förmår, och ju ett hin olja till ett epha.* *Hes. 45: 24.

12. Men då försten will göra ett friwilligt bränneoffer eller tackoffer HERranom, så skall man upplåta honom den porten östan till, att han må offra sitt bränneoffer och tackoffer, likasom han det eljest på Sabbathen offra plägar; och när han går åter ut, så skall man sluta porten igen efter honom.

13. Och han skall göra HERranom dagligen ett bränneoffer, nemligen ett årsgammalt lamm utan wank; detsamma skall han offra hwar morgon;

14. Och skall hwar morgon lägga deruppå sjettedelen af ett epha till spisoffer, och tredjedelen af ett hin olja beblandadt med semlomjöl, till spisoffer HERranom; det skall wara en ewig rätt om det dagliga offret.

15. Och alltså skola de offra lammet, samt med spisoffret och oljan, hwar morgon till ett dagligt bränneoffer.

16. Detta säger HERren HERren: När försten gifwer åt en sin son en skänk af sitt arf, detsamma skall höra hans söner till, och de skola besitta det för ett arf.

Af sin egen lott af jord kunde försten gifwa åt sin son, men icke af den jord, som hörde folket till.

17. Men om han något skänker en af sina tjenare af sitt arf, det skola de besitta allt intill friåret; och sedan skall det falla intill försten igen; ty hans del skall allena komma hans söner till.

18. Och skall försten intet taga ifrån sitt folk af deras arfwedel, eller [ band II, 642 ]drifwa dem ifrån deras egor, utan skall låta åt sina barn sina egna egor; på det att hwar slägten må wid sig blifwa åtskiljeligen, och hwar behålla det honom tillhörer.

Se 1 Kon. 21: 3.

19. Och Han hade mig in i ingången wid sidan åt porten nordan till, till helgedomens kamrar, hwilka presterna tillhörde; och si, der war ett rum uti ett hörn wester ut.

20. Och han sade till mig: Detta är det rummet, der presterna skuldoffer och syndoffer koka skola, och baka spisoffer, att de icke skola behöfwa bära det ut i yttre gården; på det folket icke skall synda på det heliga.

Det öfriga köttet af skuldoffret, hwilket presterna blott fingo äta på heligt rum, 3 Mos. 6: 2629, såsom också af spisoffer. 3 Mos. 6: 16, 17.

21. Sedan hade Han mig ut i den yttre gården, och befallde mig gå uti gårdens fyra hörn: och si, der war ett rum uti hwart gårdens hörn.

22. Och i de fyra gårdens hörn woro rum till att röka, fyratio alnar långa och trettio alnar breda, ju det ena så wid som det andra.

Rum till att röka betyder rum med eldstäder. Ingen rökelse kunde brännas annorstädes än i templet.

23. Och der gick en liten mur om dem alla fyra; der woro eldstäder gjorde neder utmed muren allt omkring.

24. Och Han sade till mig: Detta är kokrummet, der tjenarena i huset uti koka skola det, som folket offrar.

Wissa delar af offren fingo de offrande äta, och dessa delar skulle här kokas till offermåltiderna. 3 Mos. 7: 1620. 1 Sam. 2: 13.

47. Capitel.

Templets watten. Landets gränser.

Och Han hade mig åter inför tempeldörren; och si, der utflöt ett watten under templets tröskel östan till: ty tempeldörren war ock östan till; och wattnet lopp på templets högra sida, utmed altaret sunnan till.

Äfwen detta watten måste, såwäl som hela templet med dess inrättning och gudstjenst, hafwa en andelig betydelse. Den Helige Andes gåfwor och wälsignelser liknas wid wattuströmmar. Se Es. 35: 6, 7; cap. 44: 3; cap. 55: 1. Andelig kunskap, frid och fröjd kunna ock liknas wid strömmar. David talar om lefwande wattukällor. Ps. 23: 2. Se Es. 11: 9; cap. 12: 3; cap. 66: 12. Om en sådan ström från templet, se Joel 3: 18. Zach. 14: 8. Huruwida denna prophetia kommer att äfwen hafwa en bokstaflig fullbordan, kan allena framtiden lära. Dess andeliga betydelse är i det Nya Testamentet antydd. Joh. 4: 14. Uppb. 22: 1. Ehuru härmed den bokstafliga fullbordan icke är utesluten.

2. Och Han hade mig ut till den norra porten, ifrån yttre porten östan till; och si, wattnet språng derut af högra sidan.

Den östra porten war tillstängd, derföre fördes propheten ut genom den norra porten och derifrån österut, och wid östra sidan af förgården till höger eller på södra sidan af östra porten utflöt den wattuström, som propheten hade sett framkomma från tempelgrunden.

3. Och mannen gick ut östat ut, och hade mätesnöret i handen; och Han mälte tusende alnar, och förde mig uti wattnet, till dess att det gick mig upp öfwer foten.

4. Och mälte ännu en gång tusende alnar, och förde mig uti wattnet, till dess det gick mig upp till knäna; och mälte åter tusende alnar, och lät mig gå deruti, till dess det gick mig upp till länderna.

5. Så mälte Han ändå tusende alnar, och det wardt så djupt, att jag icke mer kunde räcka bottnen; ty wattnet war så djupt, att man deröfwer simma måste, och kunde icke räcka bottnen.

Denna hastiga tillwäxt af wattnet war en bild deraf, huru Evangelii lära allt mer och mer skulle utbreda sig med större kraft och i djup af nåd och kunskap tilltaga i församlingen i tidernas lopp och hos enskilda trogna under deras wandel i Christo. Rom. 11: 33. 1 Cor. 2: 16.

6. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, detta hafwer du ju sett? Och Han hade mig åter tillbaka åt stranden till bäcken.

7. Och si, der stodo ganska många träd i stranden på båda sidor.

Detta är sannolikt en bild af trogna församlingar. Es. 61: 3. Jer. 17: 8. Men det kan äfwen betyda alla de anstalter och inrättningar i Christi kyrka, hwarigenom andeliga frukter framalstras. De wäxa wid Evangelii lefwande ström och tjena till näring och läkemedel för den inre menniskan.

8. Och han sade till mig: Detta wattnet, som öster ut flyter, skall flyta [ band II, 643 ]igenom slättmarken uti hafwet, och ifrån det ena hafwet uti det andra; och när det kommer uti hafwet, så skola de wattnen sunda warda.

Grt.: Och han sade till mig: Detta watten flyter mot östertrakten och nedflyter på slättmarken (eller ödemarken) och kommer till hafwet; i hafwet utflyter det och så blifwa dess watten sunda. Öfwer slättmarken norr om Döda hafwet utflyter denna ström i detta haf, och genom detta friska wattnet blifwer äfwen det bittersalta hafswattnet sundt och friskt. Detta är en härlig bild deraf, att genom sanningens ord och den Helige Andes nådeströmmar den förderfwade, syndiga, andeligen döda menniskonaturen, som liknar det Döda hafwet, blir frisk och sund och får andeligt lif och andelig helsa.

9. Ja, allt det deruti lefwer och röres, dit denna strömmen kommer, det skall lefwa och skall hafwa ganska många fiskar, och all ting skall helbregda warda och lefwa, dit denna strömmen kommer.

Allt det som lefwer och röres i det watten, som med denna ström betecknas, alla menniskor, som nedsänka sig andeligen i Evangelii helsoflod, de blifwa delaktige af det sanna lifwet. Genom det heliga dopet nedsänkes menniskan först i nådens helsoflod, och alla, som förblifwa deruti eller återwända dertill och sedan förblifwa i dagligt åtnjutande af detta lifwets watten, de hafwa det ewiga lifwet. Äfwen på den genom menniskans syndaskuld lidande naturen omkring henne, på jorden, som för syndens skuld är förbannad, har Evangelium en helbregdagörande, helsogifwande, förädlande och förklarande inflytelse. Fiskarne brukas äfwen af wår Frälsare i liknelser om himmelriket; ty de äro en passande bild af rent, friskt, oförderfwadt, sprittande lof och talrik mängd. Evangelium liknas wid en not, och apostlarne lofwade Han att göra till menniskofiskare.

10. Der skola fiskare wara; ifrån EnGedi allt intill EnEglaim skall man upphänga fiskagarn; ty ganska många fiskar skola der wara, likasom i stora hafwet.

EnEglaim låg wid norra ändan af Döda hafwet, EnGedi wid södra ändan, Se 1 Sam. 24: 1, och härmed wore således antydt, att hela Döda hafwet och trakten deromkring, som warit utmärkt för sin förödelse allt sedan Sodomsbranden, skulle nu blifwa sunda och fruktbara genom den heliga strömmen från Herrans helgedom. Så blifwer den syndiga menniskan och den förödda werlden förwandlad, så göres den andligen döda menniskosjälen till en Herrans lustgård med ett lefwande watten, så snart helsofloden från himmelen blifwer deruti utgjuten.

11. Men dammar och kärr skola icke helbregda warda, utan salta blifwa.

Allt det, som icke blifwer delaktigt af denna lefwande ström, förblifwer bittert och orent. Äfwen om dessa dammar och kärr woro stora, förblefwo de dock salta och bittra, om icke detta watten inkom deruti. Så förblifwer hwarje samhälle och hwarje enskild menniska, äfwen om hon wore ett stort snille, dock ingenting annat än en bitter gyttjepöl, om Evangelium och dess lifgifwande krafter icke emottagas såsom en renande, lifgifwande helsoflod.

12. Och utmed densamma bäcken i stranden, på båda sidor, skola wäxa allahanda fruktsamma träd, och deras löf skola icke förwissna eller deras frukt förruttna; och skola alla månader bära ny frukt; ty deras watten flyter utur helgedomen; deras frukt skall tjena till spis, och deras löf till läkedom.

Dessa träd skola aldrig blifwa utan löf och frukt, emedan både löf och frukt af beständig växtkraft förnyas. Äfwen detta är en ljuflig och betydelsefull prophetia om beständig grönska och fruktbarhet i Christi kyrka, som oupphörligt frambringar nytt lif och nya frukter. Se Phil. 1: 11.

13. Detta säger HERren HERren: Dessa äro de gränser, der I efter skolen utskifta landet åt de tolf Israels slägter; ty twå delar höra Josephs slägte till.* *1 Mos. 48: 5. Jos. 17: 17.

Levi stam hörer icke till dessa tolf, ty han har en annan arfwedel, cap. 44: 28, men Josephs båda söner Manasse och Ephraim utgöra twå stammar efter Jacobs prophetiska wälsignelse, och härigenom bibehålles stammarnes tolftal.

14. Och I skolen utskifta det lika, så åt den ena som åt den andra; ty jag hafwer swurit, att jag wille gifwa edra fäder och eder landet till arfs.* *1 Mos. 12: 7; cap. 17: 8; cap. 26: 3; cap. 28: 13.

15. Detta är nu landets gräns norr ut, ifrån stora hafwet, ifrån Hethlon allt intill Zedad;

16. Nemligen Hamath, Berotha, Sibraim, hwilka till Damascus och Hamath gränsa; och HazarTicon, det till Havran gränsar.

17. Detta skall wara gränsen ifrån hafwet, allt intill HazarEnon; och Damascus och Hamath skola wara ändan norr ut.

Det stora hafwet är Medelhafwet, som utgjorde landets gräns i wester. De orter, som här nämnas, äro till en del okända men de beteckna den norra gränsen af landet. Berotha är Bejruth. Damascus och Hamath äro bekanta städer, och Havran är landet öster om [ band II, 644 ]Jordan. Se Jos. 13: 5. Dom. 3: 3. 2 Sam. 8: 8.

18. Men den gränsen öster ut skolen I mäla emellan Havran och Damascus, och emellan Gilead, och emellan Israels land, wid Jordan neder åt, allt intill Döda hafwet; det skall wara gränsen öster ut.

Damascus war det nordöstra hörnet, och östra gränslinien gick således från Damascus öfwer bestämda ställen i Havran och Gilead, som inneslöt den fordna Israelitiska besittningen öster om Jordan intill Döda hafwet.

19. Men den gränsen söder ut är ifrån Thamar allt intill det wattnet Meriba i Kades,* och in emot elfwen wid stora hafwet; det skall wara gränsen söder ut. *4 Mos. 20: 13; cap. 27: 14. Hes. 48: 28.

Thamar eller Hazezon-Thamar låg i Juda öken. Jos. 15: 62. 2 Chrön. 20: 2. Elfwen wid stora hafwet är Egypti bäck, 4 Mos. 34: 5, som utflyter i Medelhafwet. Både i norr och söder äro landets gränser efter denna mätning mycket utwidgade utöfwer de gamla gränserna.

20. Och den gränsen wester ut är ifrån stora hafwet rätt fram allt intill Hamath; det ware gränsen wester ut.

Grt.: Och den gränsen westerut är det stora hafwet, från sydgränsen till rätt öfwer mot Hamath m. m.

21. Alltså skolen I utdela landet ibland Israels slägter.

22. Och när I kasten lotten till att skifta landet emellan eder, så skolen I hålla främlingarna, som bo när eder, och föda barn ibland eder, likasom de ibland Israels barn infödde woro.

Denna hufwudfördelning emellan stammarna är bestämd, men lotternas fördelning mellan familjerna skulle ske genom lottning.

23. Och skola desslikes hafwa sin del af landet, hwar och en ibland den slägt, der han när bor, säger HERren HERren.

Med Israel blifwa således nu äfwen andra folk införlifwade till ett andeligt folk, delaktiga af Israels löften och andeliga besittningar.

48. Capitel.

Slägternas delar. Stadens widd.

Detta äro namnen på slägterna: Norr ut, ifrån Hethlon intill Hamath och HazarEnon, och ifrån Damascus intill Hamath, det skall Dan hafwa för sin del, både öster och wester.

Dans stam hade fordom besittning wid norra gränsen af landet, och nu är Dan den nordligaste stammen. Det är att märka, att Dans stam är allralängst ifrån heIgedomen. Se Jacobs prophetia öfwer Dan. 1 Mos. 49: 17. Stammarnas närhet eller aflägsenhet från helgedomen i denna fördelning står i förhållande till deras större eller mindre andeliga företräden och ett andeligt nådawal, som den himmelske Konungen förbehållit sig ensam.

2. Näst Dan skall Asser hafwa sin del, både öster och wester.

3. Näst Asser skall Naphthali hafwa sin del, öster och wester.

4. Näst Naphtali gräns skall Manasse hafwa sin del, öster och wester.

5. Näst Manasse gräns skall Ephraim hafwa sin del, öster och wester.

6. Wid Ephraims gräns skall Ruben hafwa sin del, öster och wester.

7. Wid Rubens gräns skall Juda hafwa sin del, öster och wester.

På norra sidan om helgedomens del ligga således 7 stamlotter, alla lika långa och lika breda. Den heliga delen war lika lång från wester till öster som stamlotterna, men 25,000 stänger bred. Den mellerste delen af denna lott war en ruta, 25,000 stänger på alla fyra sidorna. Denna ruta war delad i tre delar. Den nordligaste, utgörande 10,000 stänger i bredd tillhörde templet; den mellersta, utgörande äfwen 10,000 stänger i bredd, tillhörde Leviterna, och den södra delen, utgörande 5,000 stänger i bredd war stadsdelen.

8. Men wid Juda gräns skolen I afskilja en del ifrån öster och intill wester, den fem och tjugu tusen stänger lång och bred är, likasom eljest en del är ifrån öster och intill wester; der skall helgedomen stå uppå.

9. Och derifrån skolen I afskilja HERranom en del, fem och tjugu tusen stänger lång, och tio tusen stänger bred.

10. Och densamma heliga delen skall höra presterna till; nemligen fem och tjugu tusen stänger långt, norrut och söder ut, och tio tusen bredt, öster och wester ut; och HERrans helgedom skall stå der midt uti.

11. Det skall höra presterna till, som af Zadoks slägte äro, hwilka mitt sätt hållit hafwa, och woro icke affälliga med Israels barn, såsom Leviterna affällige woro.

[ band II, 645 ]12. Och skola de alltså hafwa en egen del af den afskilda marken, der det allraheligaste uti är, wid de Leviters gräns.

Den lott, på hwilken templet tåg, skulle således utomkring den yttersta tempelgården, tillhöra presterna.

13. Men Leviterna skola ock hafwa fem och tjugu tusen stänger i längden, och tio tusen i bredden inwid presternas gräns; all längd skall hafwa fem och tjugu tusen, och bredden tio tusen stänger;

14. Och skola intet deraf bortsälja, eller bortbyta, att landets förstling icke skall bortkomma; ty det är helgadt HERranom.

15. Men de fem tusen stänger, som öfwer äro i bredden, emot de fem och tjugu tusen stänger i längden, det skall wara allmänningen för staden att bo derpå, och för förstaden; och staden skall stå der midt uppå.

16. Och det skall wara widden åt honom, fyra tusen och femhundra stänger, norr ut och söder ut; sammalunda öster ut och wester ut, ock fyra tusen och femhundra.

17. Men förstaden skall hålla tuhundrade och femtio stänger, norr ut och söder ut, desslikes ock öster ut och wester ut, tuhundrade och femtio stänger.

18. Men det öfwer är af dess längd wid den afsöndrade och helgade marken, nemligen tio tusen stänger, öster ut och wester ut, det hörer till deras uppehälle, som staden tjena.

19. Och de som staden tjena, de skola bruka det, ehwad slägt de af äro uti Israel.

20. Och af all denna afskilda delen, den på båda sidor hafwer i längden och bredden fem och tjugu tusen stänger, skolen I afskilja fjerdedelen, det skall wara stadens eget.

21. Men hwad ännu öfwer är på båda sidor wid den afskilda heliga delen, och wid stadsdelen, nemligen fem och tjugu tusen stänger, öster ut och wester ut, wid slägternas delar, det skall alltsammans höra försten till; men den afsöndrade helgade marken och helgedomens hus skall wara der midt uti.

22. Men hwad deremellan ligger, emellan Leviternas del, och emellan stadsdelen; summa, hwad som öfwer är, emellan Juda gräns och Benjamins gräns, det skall höra försten till.

Det land, som blef öfrigt på östra och westra sidan af den stora fyrkant, som war afsöndrad för helgedomen och staden, skulle höra försten till. Se cap. 45: 7.

23. Och dernäst skola de slägterna wara, som öfwer äro; Benjamin skall hafwa sin del, öster och wester.

24. Men wid Benjamins gräns skall Simeon hafwa sin del, öster och wester.

25. Wid Simeons gräns skall Isaschar hafwa sin del, öster och wester.

26. Wid Isaschars gräns skall Sebulon hafwa sin del, öster och wester.

27. Wid Sebulons gräns skall Gad hafwa sin del, öster och wester.

28. Men näst Gad är den gränsen söder ut,* bort emot Theman, ifrån Thamar intill det wattnet Meriba i Kades, och in emot elfwen allt intill stora hafwet. *Hes. 47: 19.

29. Alltså skall landet utdeladt warda till arfs ibland Israels slägter, och det skall wara deras arf, säger HERren HERren.

30. Och så wid skall staden wara, fyra tusen och femhundra stänger, nordan till.

31. Och stadsportarna skola nämnde warda efter Israels slägters namn, tre portar norr ut; den första porten Rubens, den andra Juda, den tredje Levi.

32. Alltså ock östan till, fyra tusen och femhundra stänger; och sammalunda tre portar; nemligen den första porten Joseph, den andra Benjamin, den tredje Dan.

33. Sunnan till ock sammalunda, fyra tusen och femhundra stänger; och desslikes tre portar; den första porten Simeon, den andra Isaschar, den tredje Sebulon.

34. Alltså ock westan till, fyra tusen och femhundra stänger; och tre portar; den första porten Gad, den andra Asser, den tredje Naphthali.

35. Alltså skall det hafwa allt omkring aderton tusen stänger; och sedan [ band II, 646 ]skall då staden kallad warda: Här är HERren.

Här uppgifwes stadens omfång, med uteslutande af förstäderna. Se v. 30. Detta omfång är ganska stort. Det namnet: Här är Herren antyder, att detta är ett heligt rum, att här är Guds stad. Jacob kallade stället, der han hwilade öfwer natten på sin wandring och såg himlastegen, med namnet Bethel, Guds hus, sägande: ”wisserligen är Herren i detta rum. — Detta måste wara ett heligt rum: ty här bor wisserligen Gud och här är himmelens port.” 1 Mos. 28: 16, 17. Således har Herren för oss genom denne prophet uppenbarat en ganska härlig bildlig afmålning af himmelriket på jorden. Den lefwande strömmen syftar tillbaka på det ursprungliga paradiset, och här wisas äfwen, att Christi rike redan i detta lifwet är ett andeligt paradis, med en ymnig lefwande ström, som wattnar hela lustgården, och densamma syftar äfwen på den lifsens ström i det nya Jerusalem, som tillhörer den saliga fulländningens rike. Lotterna afbilda på ett härligt sätt alla trognas arfwedel i Fadrens rike och de många boningarne i Fadrens hus. Den heliga staden är en härlig förebild af det himmelska Jerusalem, och hela inrättningen i templet afmålar det ewigt gällande offer för wåra synder, som är Christus sjelf, samt hela den andeliga gudstjensten, men alla dessa afmålningar hafwa här det Gamla Testamentets färg. Dessa prophetior bestå af bilder, sådana som det Gamla Testamentet innehöll, men likasom hela det Gamla Testamentets inrättning war en prophetia om det nya, om Christus och Hans rike, så är äfwen denna beskrifning en prophetia om Christus och om Hans kyrka. Huruwida dessa prophetior också skola bokstafligen fullbordas eller icke, då Christi rike kommer att blifwa rådande mera allmänt på jorden och då Israel blifwer omwändt till Herran, kan allena framtiden lära oss. Den utmärkte kyrkoläraren M. F. Roos yttrar härom följande: ”Men nu betänke man, om icke Herren genom propheten Hesekiel kunnat föreskrifwa Israel ett särskild kyrko- och polisordning på den tid, då det åter skall församlas i sitt land och utgöra en särskild christlig församling, hwilken ordning man skall kunna iakttaga i samma rena sinne, i hwilket man emottagit Mosaiska stadgarna före Jerusalems Romerska förstöring.”

Somliga tänka, att ett dylikt tempel med sådan gudstjenst kommer att finnas under den korta tiden, som förflyter från den tidpunkt, då en del af Israels folk åter församlat sig till Judalandet, till dess de blifwa omwända till christendomen. Wi kunna härwid icke annat än med tillbedjande förundran utbrista i apostelens utrop: O hwilken djuphet som är både i Guds wisdom och kunskap; huru obegriplige äro Hans domar och outransaklige Hans wägar! Rom. 11: 33.

Ände på Propheten Hesekiel.
  1. I Amerika har man för några år sedan funnit benranglet af en oerhördt stor orm i jorden, och den har efter allt utseende warit en wattenorm. Detta benrangel är 114 fot långt, ryggbenen äro 16 till 18 tum långa och 24 till 30 tum i omfång; hufwudet är mycket stort med ett fasansfullt gap. Man har gifwit detta ormslag namnet Hydrarchos, eller wattenkonung. Måhända finnas ännu dylika underbara djur i hafwets djup, fastän man icke känner dem. Detta benrangel är uppsatt i New-York i Apollosalen, Broad Way N:o 410. Den wattenorm, hwarwid Pharao liknas, kan wara krokodilen.