Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Esaia

←  Om Propheterna

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Propheten Esaia

Propheten Jeremia  →

Propheten Esaia.

Emellan år 810 och 697 f. Chr. f.

Inledning.

Namnet Esaia, grt. Jeschajahu, betyder Guds salighet. Detta härliga namn kan anses såsom huvwudinnehållet af hans prophetior. Guds salighet, Messias, Guds son, werldens Frälsare, är hufwudinnehållet af denna bok. Esaia har blifwit kallad det Gamla Testamentets Evangelist, och detta namn hwilar på en fast grund; hans prophetia är ett Evangelium, det är det Nya Testamentets ljus i det Gamla Testamentets skepnad, det är ljuset af rättfärdighetsn sol i färgskiftningen af förbundets båge i skyn. Evangelisterna hafwa beskrifwit Christi korsfästelse, sedan den skett, och Christi rike, sedan dess fasta grund war uppenbarad i menniskonatur, men Esaia beskref Honom på förhand såsom den lidande Försonaren, och hufwuddragen af hela återlösningswerket äro af honom tecknade. Om prophetens lefnadsomständigheter hafwa wi blott få underrättelser, men enligt den första versen af hans bok måste han hafwa propheterat under en lång tid, och således uppnådde han en hög ålder, äfwen om han kallades prophetembetet, medan han ännu war mycket ung, och dylika exempel på en hög ålder har man flera ifrån den tiden. Öfwerstepresten Jojada i konung Joas tid uppnådde en ålder af 130 år, enligt 2 Chrön. 24: 15. Esaia utöfwade prophetembetet i flera konungars tid och stod såsom en orubblig sanningens pelare emot otron, ondskan och lasterna, som han icke kunde hindra, men han war för sin tid och för alla efterföljande tider ett mäktigt wittnesbörd med en wäldig thordönsröst emot synden och orättfärdigheten och tillika en ljuflig Evangelii budbärare för alla förkrossade hjertan.

I anseende till innehållet kan man dela hela Esaia prophetior i twå hufwudafdelningar, den första cap. 1–39, den andra cap. 40–66. 1:o. Den första delen innehåller bestraffningar emot det öfwerhandtagande syndaförderfwet, det förkunnar, att Gud skall nedslå alla högmodiga och utrota de ogudaktiga, men att af Israel en qwarlefwa skall blifwa bewarad, i hwilken Immanuel skall för sig upprätthålla en stamlinea och upprätta sig ett rike. Han förkunnar också bestämda straffdomar öfwer Syrien, Babel, Egypten och andra folk och riken, och till end del införas historiska händelser, såsom förebilder af tillkommande ting i nådens rike, såsom Judafolkets förlossning under Hiskia, och den Assyriska härens underbara förstöring, cap. 36, 37, samt konung Hiskia sjukdom, räddning, lofsång o. s. w. cap. 38, 39.

Under alla dessa prophetior glänser såsom en stjerna i natten Immanuels namn. Hans person, Hans födelse, Hans smörjelse med den Heliga Anda, Hans rike o. s. w. innehållas i cap. 7–12 ibland prophetior, som förkunna straff och seger öfwer alla Hans motståndare. Denna seger beskrifwes utförligare cap. 13 till cap. 36. Fienderna förgås, Guds rike ”skall blomstra såsom en lilja”, cap. 35: Immanuel: Gud med oss, är prophetens högsta ämne, allt i allom Christus! 2:o. Messiæ förelöpare kommer, cap. 40. Babel och alla fiender måste falla, Zion skall blifwa bygdt i rättfärdighet, cap. 41–49. Immanuel såsom Herrans tjenare i förnedringstillståndet förwärfwar rättfärdighet, Han försonar menniskan med Gud, wåra synder äro lagda på Honom, cap. 53! Christi kyrka skall blifwa en fruktsam andelig moder för oräkneliga själar af alla folk och tungomål, den är och skall blifwa ett fridens och rättfärdighetens rike i helig prydning och oöfwerwinnerlig segermakt, cap. 54–60. Förlossning skall predikas för de fångna, tröst för de sörjande af Messias sjelf, som hjelper sina elända, bekänner sig til kyrkan såsom sin brud, uppenbarar sig till dom öfwer sina moståndare, cap. 60–63, och utwidgar sitt rike öfwer all werlden, så att den bön, Han lärt sin kyrka att bedja, går i fullbordan; då helgas Hans namn, då är Hans rike kommet öfwer jorden, då sker Hans wilje bland menniskorna, cap. 64–66.

1. Capitel.

Botpredikan till det otacksamma Juda.

Detta är Esaia syn, Amos sons, den han såg om Juda och Jerusalem, uti Usia, Jothams, Ahas och Zehiskia Juda konungars tid.

Denna vers och titel och öfwerskrift till denna prophets bok och kallas syn, emedan det, som deruti innehålles, blef honom uppenbaradt af Guds Ande. Men detta skedde icke på en gång, utan på olika tider under en lång tidsrymd.

2. Hörer,* I himlar, och du jord, fatta det med öronen; ty HERren talar: jag hafwer uppfödt barn,† och upphöjt, och de äro mig affällige wordne.** *5 Mos. 4: 26; cap. 31: 28; cap. 32: 1. †2 Mos. 19: 5, 6. Os. 11: 1. **5 Mos. 32: 5.

Herren kallar här hela sin skapelse, himlar och jord, till wittne, och detta lärer oss, att alla affälliga barn, alla, som icke wilja lyda Herrans ord, hafwa wittnen omkring sig, så länge de lefwa; och i domen stå dessa wittnen emot dem. Himmel och jord skola förgås, hwad deras närwarande gestalt beträffar, men den förborgade werld af lif och ande och oförgängliga krafter, som deruti finnas, framträda i en ny förklarad gestalt såsom nya himlar och en ny jord, och de andar, som warit denna skapelses innewånare, dö icke. Wi hafwa om oss en stor hop med wittnen. Ebr. 12: 1. Hedningarne äro wittnen, de fulländade rättfärdigas andar äro wittnen. Englar omgifwa oss, och onda andar werka här beständigt, såsom synden och det ondas tillwext bewisar. 2 Kon. 6: 17. Ebr. 1: 14. Eph. 6: 12. Herren hade utwalt Israels folk att wara Hans barn, men de afföllo ifrån Honom, och häröfwer klagar den kärleksrike Fadren, såsom med ett sörjande hjertas smärterop. I ären Herrans eder Guds barn, sade Herren till dem genom Mose. 5 Mos. 14: 1. Men en tid derefter klagade Mose: den afwoga och onda slägten är Honom ifrånfallen; skamfläckar äro de och icke Hans barn, 5 Mos. 32: 5. Äfwen christenheten består nu af sådane affälliga barn, till hwilka Herren i sitt ord ropar i oräkneliga wittnens närwaro.

3. En oxe känner sin herre, och en åsna sin herres krubba; men Israel känner det icke, och mitt folk förstår det icke.* *Ps. 78: 8.

Grt.: Men Israel känner icke och mitt folk förstår icke. Menniskans wigtigaste näringsmedel är Guds ord såsom föda för själen. Den Heliga Skrift, Sakramenten och Ordets predikan äro liksom den krubba, der wi skola söka denna näring, och Han sjelf, som är lifwets bröd, låg en gång såsom barn i lindakläder, i krubban i Bethlehem. Då menniskan icke söker denna näring för själen, så är hon oförståndigare än djuren, som alltid weta, hwar de finna sin föda. Se Ps. 49.

4. Ack! we det syndiga folket; det folket af stor misshandel, den arga säden, de skadliga barnen, som öfwergifwa HERran; försmäda den Helige i Israel, och wända tillbaka.

Herren, Jehovah, Messias är den Helige i Israel, kyrkans Herre och Konung, som också gör sitt folk rättfärdigt och heligt. Han sjelf ropar we öfwer dem, som förkasta Hans ord och öfwergifwa Honom. Matth. 23. Jfr Ebr. 10: 28, 29.

5. Hwad skall man mer slå eder, medan I afwiken in desto mer?* Hela hufwudet är krankt, hela hjertat är försmäktadt. *2 Chrön. 28: 22.

Herren klagar, att all tuktan war förgäfwes och att de affälliga derigenom blefwo ännu wärre och mera förhärdade. Både förståndet och hjertat woro så förderfwade, att de icke wille låta Guds Ande straffa sig, ty de woro kött. 1 Mos. 6: 3. Den swåraste krankhet i förstådet är en blind otro, och hjertats försmäktande betyder dess känslolöshet och förhärdelse.

6. Ifrån fotbjellet allt upp till hufwudet, är der intet helt uppå; utan sår, swullnad och etterböld, de der icke plåstrade, eller förbundne, eller med olja mökte äro.

Är der intet helt uppå, grt.: är deruti intet oskadadt. Etterböld, grt.: blodiga sår. Mökte, d. ä. upplenade. Folket jemföres med en menniska, som är betäckt med gamla och nya sår och bölder, så att ingen fläck är på kroppen, der nya slag kunde få rum. Både med gamla och nya hemsökelser hade Herren försökt att föra sitt folk till besinning och bättring, men förgäfwes. Ingen barmhertig Samarit göt olja i såren, der fattades trogna och redliga herdar och lärare, som hade kunnat wisa folket, hwar win och olja för den kranka själen war att finna, då de blefwo slagne.

7. Edert land är öde;* edra städer äro uppbrände med eld: främmande förtära eder åker för edra ögon, och han är öde, såsom det de främmande förhärjat hafwa. *5 Mos. 28: 51, 52. Es. 5: 5.

Icke blott folket war förderfwadt af synden, utan landet war af fienden ödelagdt. Med afseende på folk och länder följa alltid timliga straffdomar på allmänt syndaförderf; ty tolk och länder hafwa icke, såsom enskilda personer, någon ewighet, der samhällssynderna såsom sådane kunde blifwa bestraffade.

8. Men hwad ännu qwar är af dottern Zion, det är likasom en hydda uti en wingård, och såsom en waktbod uti stubbåkern, såsom en förhärjad stad.

Dottern Zion, Israels folk, Zions församling, hade genom många straffdomar blifwit obetydlig såsom en hydda eller waktbod, som en wäktare gör för tillfället uti en wingård eller kålgård, (Stubbåker, grt.: kurbitsgård, melongård, kålgård) eller såsom en belägrad stad, omgifwen och innestängd af fiender. 2 Kon. 6: 24, 30.

9. Om HERren Zebaoth icke läte oss något litet igenblifwa,* så wore wi likasom Sodom, likasom Gomorra.† *Es. 17: 4–6. Klagow. 3: 22. Rom. 9: 29. †1 Mos. 19: 24.

Swåra hemsökelser hade gått öfwer folket, med dessa straff hade warit skonsamma i jemförelse med folkets synder, hwilka här jemföras med Sodoms och Gomorras laster.

10. Hörer HERrans ord, I Sodomitiske förstar, fatta med öronen wår Guds lag, du Gomorriska folk.* *5 Mos. 32: 32. Hes. 16: 46, 48.

”Hwarje stad och hwarje land, der Guds ord föraktas både af öfwerheten och folket, är ett andeligt Sodom (Uppb. 11: 8) äfwen om somliga i det yttre höra till Guds folk eller hålla sig till kyrkan.” Med förakt mot Guds ord äro alltid förbrytelser och herrskande synder förenade.

11. Hwad skall jag med edert myckna offer, säger HERren? Jag är mätt af wädrars bränneoffer, och af de göddas talg, och hafwer ingen lust till oxars, lams och bockars blod:* *Ps. 50: 8, 9. Ords. 15: 8. Es. 66: 3. Jer. 6: 20. Amos 5: 21.

12. Då I kommen in till att te eder för mig: ho äskar sådant af edra händer, att I skulle träda in uppå mina gårdar?

Oaktadt detta folk war med själ och hjerta så affallet ifrån Herran, så wille det dock iakttaga den yttre gudstjensten, de gingo till Herrans hus och de offrade. Men Herren förklarar, att detta war en falsk och onyttig gudstjenst. I christenheten är affallet och fräckheten ännu större på många ställen, ty äfwen den yttre gudstjensten försummas och föraktas, men den yttre gudstjenstens firande med falska, obotfärdiga hjertan kallas ett förtrampande.

13. Hafwer icke mer spisoffer fram fåfängt: rökwerk är mig styggeligt; nymånader och sabbather, då I sammankommen, må jag icke lida: ty I bedrifwen afguderi och wåld i dem.

Grt.: Bärer icke mer fram lögnens spisoffer. Nymånaden war en högtid efter Herrans lag. 4 Mos. 10: 10. 2 Kon. 4: 23. Ps. 81: 4. Sjelfwa gudstjensten blifwer ett afguderi, då hjertat är ett afgudahus; ty Christus och Belial kunna icke förlikas. I christenheten wilja många tjena både Gudi och mammon och många andra afgudar, och derwid begås många wåldsamheter; ja, all synd och all orättwisa är ett wåld emot Guds lag.

14. Min själ hatar edra nymånader och årstider: jag är ledsen derwid, jag orkar icke lida dem.

15. Och om I än uträcken edra händer, så bortglömmer jag dock mina ögon från eder;* och om I än mycket bedjen, så hörer jag eder dock icke: ty edra händer äro fulla med blod.† *Ords. 1: 28. †Es. 59: 3.

All bön och all gudstjenst är fåfäng, så länge hjertat förblifwer obotfärdigt. Icke blott då händerna äro fulla af blod, utan då hjertat är fullt af hat och bitterhet eller af andra synder, är bönen och gudstjensten lögnaktig. Men egentligen äro äfwen händerna fulla med blod hos hwarje oomwänd menniska, ty hon mördar sin egen och andras själar och gör lekamliga och andeligt ondt emot sig sjelf och sin nästa. Sådane händer och hjertan will Herren icke se, så framt de icke komma med ånger och botfärdighet, hwartill Han här gifwer en både sträng och tröstelig förmaning.

16. Twår eder, görer eder rena, lägger bort edert onda wäsende ifrån mina ögon: wänder igen af det onda:

17. Lärer göra det godt är, farer efter det som rätt är,* hjelper den förtryckta, skaffer den faderlösa rätt, och hjelper enkans sak.† *Ps. 34: 15. 1 Pet. 3: 11. †Ps. 68: 6. Ps. 82: 3, 4. Amos 5: 15.

Att i yttre måtto öfwergifwa det onda ock att wilja, så widt man kan, godtgöra hwad man brutit, är ett nödwändigt kännetecken till en rätt sinnesändring och följer genast, så snart man har af Guds ord fått ett styng i sitt hjerta. Ap.G. 2: 37.

18. Så kommer då sedan, och låter oss gå med hwarannan till rätta, säger HERren: om edra synder än woro blodröda, så skola de dock warda snöhwita; och om de än woro såsom rosenfärg, så skola de dock warda såsom en ull.* *Ps. 51: 9. Hes. 18: 21, 22.

Rosenfärg, grt.: högröda, eldröda, maskröda. Den högröda charlakansfärgen erhålles af purpurmasken. Den hwita ullen brukas såsom en bild af snöhwit renhet. Ps. 147: 16. Högaw. 6: 5, och Uppb. 1: 14. Med den dubbla liknelsen gifwer Herren ett dubbelt, ett med dubbel försäkran bekräftadt löfte om syndernas förlåtelse och om en fullkomlig rening åt alla, som wilja komma. Denna andeliga rening, will Herren hos syndaren göra sjelf. Till den yttre twagningen måste menniskohand wara med, v. 16, men själen kan Herren allena rentwå; se ock Joh. 13: 5, 10. Rättfärdiggörelsen framställes här under bilden af en twagning, och till denna bild hör ock klädernas twagning, se Uppb. 7: 14. Såsom kläderna för kroppen till någon del utwisa hwad meniskan är i anseende till stånd och wilkor, så brukas de i ordet såsom bild af syndatillståndet eller nådaståndet. Zach. 3. Luc. 15: 22. Den oomwända menniskan är klädd i synden: Guds barn äro klädda i Christi rättfärdighet.

19. Wiljen I höra mig, så skolen I nyttja landets goda;

20. Wilje I ock icke, utan ären ohörsamme, så skolen I af swärd förtärde warda: ty HERrans mun säger det.

Den sanna gudaktigheten har löfte om allt godt, den har löfte om detta lifwet och det tillkommande, 1 Tim. 4: 8, men olydnaden och obotfärdigheten hotas med straff och fördömelse. Det är Herrans mun, som uttalat både löftet och hotelsen.

21. Huru kommer det till, att den fromma staden är worden en sköka?* Han war full med rätthet; rättwisan bodde derinne, men nu mördare. *2 Chrön. 28: 23, 24. Jer. 44: 17. Os. 4: 14.

Zions dotter, Guds församling, war Herrans trolofwade, Hes. 16; men i stället för att wara en Herrans brud, hade den blifwit en sköka, Hes. 16.

22. Ditt silfwer är wordet slagg;* och ditt win förmängdt med watten. *Hes. 22: 18, 19.

Silfwer är en bild af den rättfärdighet och renhet, som Herren skänker åt sina trogna; detta är den enda fullkomliga oskulden. Detta silfwer hade i syndens brand blifwit förwandladt till slagg. Silfret kan så förbrännas, att det blifwer slagg, och så kan äfwen nådens rättfärdighet och allt det goda, som Herren gifwit åt menniskosjälen. förspillas eller förwandlas till orenhet. — Winet är en bild af andekraften i Guds ord, som uppfriskar själen. Detta win war förfalskadt, och Guds ord hade man uppblandat med menniskopåfund. Så får man ock genom Guds ord blott watten, då man endast ser på bokstafwen, men icke will hafwa andan deraf. Men undergöraren i Canaan förwandlade watten i win och wisade dermed, att det är Han allena, som gifwer anda och lif. Han har också lofwat att återställa det fina oförgängliga silfret i sin församling.

23. Dine förstar äro affällige, och tjufwars stallbröder, de taga alle gerna gåfwor, och fara efter skänker: den faderlösa skaffa de icke rätt, och enkans sak kommer icke inför dem.* *2 Mos. 22: 22. Jer. 5: 28. Zach. 7: 10.

Så snart ett folk är affallet ifrån Herran, så blifwer också dess regering ogudaktig, orättwis och wåldsam, till straff för folkets synder; och å sin sina bidrager en sådan öfwerhet att påskynda ett folks undergång.

24. Derföre säger HERren, HERren Zebaoth, den mäktige i Israel: Ack we! jag måste trösta* mig igenom mina fiender och hämna mig igenom mina owänner:† *5 Mos. 28: 63. †Es. 10: 5.

Ack we! jag måste trösta mig o. s. w. Det är en smärtsam tröst, som blott består uti att straffa. Guds rättfärdighet måste tillfredsställas med straff, då menniskan icke will söka nåd. Detta är här uttryckt på menniskosätt, såsom då en förtörnad menniska finner ett slags tillfredställelse uti att wedergälla, det någon gjort henne emot. Chaldeerna och andra hedningar woro Herrans owänner; men dessa skulle nu blifwa Hans redskap att wedergälla det affälliga folket.

25. Och måste wända min hand emot dig; och utrensa* ditt slagg som allrarenast, och borttaga allt ditt tenn. *Mal. 3: 3. Matth. 3: 12.

I den förestående reningen wille Herren bortrensa sitt folks slagg och orenlighet, allt ogudaktigt wäsende och allt skrymteri. En sådan rening sker med den enskilda menniskan i rättfärdiggörelsen och sedan i helgelsen, hwartill allahanda lidanden anwändas såsom medel. Jag skall göra dig utkorad uti bedröfwelsens ugn, Es. 48: 10. Med Israels folk skall det ske ännu uti en stor hemsökelse, Mal. 3: 3, och i annat afseende skall det ske med hela församlingen. 1 Cor. 3: 13, 15.

26. Och gifwa dig åter domare* igen, såsom de woro tillförene; och rådherrar såsom i begynnelsen:† då skall du heta rättwisans stad, och en from stad. *Hes. 21: 27. †Esra 2: 2. Hagg. 1: 1; cap. 2: 24. Zach. 4: 9.

Efter Israels rening och återupptagelse, Mal. 3: 3. Es. 66. Rom. 11: 15–27, utlofwas detta lyckliga tillstånd. Till timlig och äfwen till andlig wälfärd hörer god öfwerhet samt rättwisa och fromhet i folket.

27. Sion måste igenom rätt förlossad warda, och hans fångar igenom rättfärdighet: * *Jer. 23: 6; cap. 33: 16.

28. Att de öfwerträdare och syndare skola tillsamman sönderkrossade warda; och de, som öfwergifwa HERran, förgås.* *Ps. 1: 6. Ps. 92: 10.

Icke genom mensklig makt och mensklig klokhet kan en menniska eller ett folk förlossas, utan igenom Herrans rättfärdighet och barmhertighet. För Guds barmhertighet emot syndiga menniskor ligger Hans rätt och rättfärdighet till grund. Guds Son har för menniskan förwärfwat rätt och rättfärdighet hos Gud, och Han återställer rätt och rättfärdighet i deras hjertan, som blifwa Guds barn. Såsom barn äro de föremål för Hans ewiga faderskärlek, så att Han gör dem godt och gifwer dem wälsignelse. Hans Anda och Hans ord leda dem i rättfärdighet. Denna rättfärdighet och kärlek är i Herrans församling den rådande lagen. Denna lag är också den enda fasta grunden till ett lyckligt samhällsskick. I denna mening kan man rätteligen säga: med lag skall man riken bygga. Då Herrans fångna, de fångar, som Han förlossar, sålunda i stor allmännelighet frälsas, så förgås de ogudaktige såsom agnar, som wädret bortförer. Se Ps. 1: 4, 6. Ps. 2: 9.

29. Ty de måste komma på skam öfwer de ekar,* der I lust till hafwen; och blygas öfwer de lustgårdar, som I utwäljen. *2 Mos. 34: 13. Dom. 3: 7, 8.

30. När I warden såsom en ek med torra löf, och såsom en lustgård utan watten.

Med ekar och lustgårdar åsyftas här de afgudalundar och höjder, hwilka det afgudiska folket besökte hellre än Herrans tempel. Der hade de sin lust i synden, derföre skulle de blifwa såsom torra löf, som af winden bortblåsas; de skulle blifwa bortförda i landsflykt, de skulle förgås i sina synder. Och såsom en lustgård utan watten wissnar och borttorkar, så skulle också deras land ödeläggas och syndalustarnes orena källor i deras hjertan förtorka och efterföljas af tärande hetta, af ångest, fruktan, samwetsqwal och förtwiflan.

31. När beskärmet warder såsom blår,* och dess werk såsom en gnista; och båda tillhopa brinna, så att ingen utsläcker det. *Ps. 115: 4. Ps. 135: 16.

Folket hade gjort afgudar och hedniska makter till sitt beskärm i stället för den allsmäktige Guden. Detta beskärm, detta skydd skulle bewisa sig såsom blår, och deras synder skulle blifwa gnistan, som satte det i brand. De hedniska makter, med hwilka folket ingick förbund, blefwo i Herrans hand redskap att straffa dem, v. 24. De obotfärdiga måste med sina afgudar och med sina synder förgås. Redan här i tiden blifwa både enskilda personer och hela folk straffade just genom deras käraste synder; och stundom genom sina stallbröder i ondskan, eller genom sina förförare. Stundom kommer straffet från dem, af hwilka de wäntade beskydd.

2. Capitel.

Hedningar kallas i Juda stad.

Detta är det Esaia, Amos son såg om Juda och Jerusalem.

2. Uti yttersta tiden skall det berget,* der HERrans hus är, tillredt warda, högre än alla berg, och öfwer alla berg upphöjdt warda: och alle hedningar skola löpa der till;† *Ps. 68: 16, 17. †Mich. 4: 1.

Uti yttersta tiden, grt.: i tillkommande dagar, ändans tid eller fulländningens tid. Dermed menas hela det Nya Testamentets tid i allmänhet, men isynnerhet den härliga tid, då Guds rike skall komma med makt och Herrans äras kunskap uppfylla jorden. Hos propheterna göres icke alltid någon tydlig skillnad i tiden emellan Christi tillkommelse i förnedringstillståndet och Christi tillkommelses uppenbarelse i härligheten. De sammanfatta dessa tider såsom en, såsom Messiæ tid, såsom det ock är; ty Christi förnedringstillstånd, lidande och död utgöra Hans rikes grundläggning, och allt ifrån den tiden har Hans rike fortfarit att uppbyggas, och detta byggande skall fortfara, till dess Hans rike är fulländadt. 1 Pet. 2: 5. Berget, der Herrans hus är, war Moria berg, men detta berg war medelst en brygga förenadt med Zions berg, så att de båda wanligtwis nämnas såsom ett berg, och merändels omtalas Zion såsom Herrans berg. Zion war sydwest om Moria, Davids boning war på Zion. David war en förebild af Christus. Christus är, såsom sin församlings Öfwersteprest och Konung, upphöjd på Fadrens högra hand. Och i annat afseende är Moria en bild af Jesu Öfwerstepresterliga, och Zion en bild af Hans Konungsliga embete. Högre än alla berg skall det berget, der Herrans hus är, blifwa tillredt. Dessa alla berg betyda alla makter och riken i werlden; öfwer alla skall Christus herrska såsom Herre och Konung, och Hans försoning ligger till grund för denna konungamakt.

3. Och mycket folk* gå dit, och säga: Kommer, och låter oss gå upp på HERrans berg, till Jacobs Guds hus, att Han lärer oss sina wägar, och wi wandra på Hans stigar: ty af Zion skall lagen utgå, och HERrans ord af Jerusalem. *Ps. 110: 2, 3.

Denna vers innehåller ett löfte om Evangelii utspridande i all werlden. Lagen, som skall utgå af Zion och Herrans ord af Jerusalem innefattar hela salighetens lära. Lagen allena har aldrig utgått i all werlden, men ordet i sin helhet utgår i all werlden till folkens upplysning och omwändelse. Detta har skett genom Apostlarne, och sedan i alla tider, och på ett ännu härligare sätt skall det ske efter Israels återupptagelse. Rom. 11: 15. Es. 66: 19. Då skola folken samlas till Jesu kors, samlas omkring Hans nådastol och Konungathron.

4. Och Han skall döma ibland hedningarna, och straffa många folk: då skola de göra sina swärd till plogbillar, och sina spjut till liar:* ty intet folk skall upplyfta swärd emot det andra, och skola nu icke lära mer att örliga. *Joel 3: 10.

Att Herren skall döma ibland hedningarne betyder här, att Han skall wara deras Konung och Domare, såsom David och Salomo innehade domaremakten. Hedningarne skola underkasta sig Hans ord, Hans Anda och Hans spira. Att Han skall straffa betyder här, att Han skall öfwertyga dem om deras synder och om den rättfärdighet och nåd, Han åt dem förwärfwat, och föra dem till sann bättring och tro, att de må blifwa saliga, Joh. 16: 8–11, och att Han skall hålla dem under sin Andas tuktan. Då hafwa de rättfärdighet och frid i sina hjertan, frid med Gud och frid med hwarandra inbördes, och då förswinna orsakerna till krig och örlig, då behöfwes ingen krigskonst; ty i fridens rike kan intet örlig uppstå, och detta rikets fiender äro alla lagda till den himmelske Konungens fotapall. Att det är en orimlighet att med swärd och spjut wilja utbreda Evangelii lära eller afgöra trosfrågor, kan hwar och en inse; men detta har man, tywärr, ofta welat. Då wår Frälsare säger: I skolen icke mena att jag är kommen till att sända frid på jorden; jag är icke kommen till att sända frid, utan swärdet, Matth. 10: 34, och twedrägt, Luc. 12: 51, och menniskones eget husfolk warda hennes fiender, så har detta afseende på det motstånd emot Christi rike, som skall ske ända till dess alla dessa motståndare måste böja sig för Hans spira. Ju mera Christi rike blifwer utbredt i werlden, desto mera grundas och inplantas de tänkesätt och grundsatser, som måste motwerka twedrägt och ofrid, förödelse och blodsutgjutelse. Es. 9: 5. Alla dessa löften hafwa icke en sådan betydelse, att man får föreställa sig Messiæ rike på jorden såsom bestående uteslutande af fromma och heliga. På sådan oriktig föreställning syftar den 17 Artikeln uti Augsburgiska bekännelsen. Guds ord säger oss blott, att Christi rike skall blifwa rådande; men det säger oss också, att ogräset skall wexa ibland hwetet intill ändan. Men då Christi rike blifwer rådande, så kunna de onda icke längre utöfwa en sådan makt, som nu.

5. Kommer, I af Jacobs hus, låt oss wandra uti HERrans ljus.

Att wandra i Herrans ljus är att wandra efter Herrans ord. Det är genom ordet Guds Ande gifwer ljus åt menniskor, så att de blifwa ljusens barn och kunna wandra i Hans ljus. Detta är att wandra på Hans wägar och stigar, v. 3, så att man i alla angelägenheter, både större och mindre, har Hans ord till rättesnöre. Såsom Israels folk wandrade i ljuset af molnstoden och eldstoden, så hafwa Guds barn sin Herre och Frälsare, som är Guds härlighets sken, med sig på wägen, Han upplyser dem i mörkret, Han är för dem en swalkande skugga i bedröfwelsens hetta, Han skyddar dem emot fienderna, såsom molnstoden gaf ljus åt Israel i Röda hafwet, men wände mörker och blixtar åt Egyptierna. Så kunna Guds barn säga: Du är min fot i köld och i all strid min sköld.

6. Men du hafwer låtit fara ditt folk, Jacobs hus; ty de bedrifwa det mer än de Österländningar,* och äro dagwäljare,† såsom de Philisteer; och låta de främmande barn warda många. *1 Mos. 31: 30. 2 Mos. 34: 16. †Gal. 4: 10.

Då propheten nu skådar i andanom denna härliga framtid, så tänker han på, i huru bedröfligt tillstånd folket för närwarande war, och wänder sig till Herran med en bönesuck och med syndabekännelse. Ty de bedrifwa det mer o. s. w., grt.: de äro fulla af österländskhet (Babyloniska läror och seder), de äro spåmän, såsom Philisteerna, och göra såsom de främmande barnen, d. ä.: de efterapa hedningarna. ”Det är en falsk läras och afguderis barn, hwilka större wantro hafwa än de hedningar i österlanden.” L.

7. Deras land är fullt med silfwer och guld, och på deras rikedom är ingen ände: deras land är fullt med hästar,* och på deras wagnar är ingen ände. *5 Mos. 17: 16.

8. Deras land är också fullt med afgudar, och de tillbedja sitt handawerk, det deras finger gjort hafwa.* *Dom. 17: 4. Jer. 2: 28.

9. Der bugar den menige man, der ödmjuka sig de myndige: det warder du icke förlåtande dem.

Det warder du icke förlåtande dem, d. ä.: straffet för alla dessa synder kan du icke skänka efter; ty propheten såg wäl, att ingen bättring war att wänta.

10. Gack in uti bergen,* och bortgöm dig uti jorden för HERrans fruktan, och för Hans härliga majestät. *Luc. 23: 30. Uppb. 6: 16.

11. Förty alla höga ögon skola förnedrade warda, och hwad högt är ibland menniskor, det måste bocka sig;* men HERren skall på den tid allena hög wara. *Es. 5: 15.

Se Luc. 23: 30. I de swåra straffdomarne hade Herren en särskild omwårdnad om sina trogna, och under den långa fångenskapen, som war en djup förödmjukelse för det högmodiga Judafolket, drog Herren försorg om, att Hans folk icke kunde blifwa utrotadt eller förblandadt med hedningarna, utan en del af folket återställdes till sitt land, ty af detta folk skulle werldens Frälsare komma. Och äfwen nu håller Herren en beskyddande hand öfwer detta folk; ty ehuru det warit utan fädernesland och kringspridt uti så många olika länder snart uti 2000 år, så är det dock ännu ett särskildt folk, det är ännu det gamla Israel efter köttet, ett stort lefwande wittnesbörd för det uppenbarade ordet, och som skall blifwa ett ännu mäktigare wittnesbörd, så snart det efter Herrans löfte äfwen blifwer ett andeligt Israel. Och under alla straffdomar öfwer folk och länder har Herren en utmärkt wård om sina trogna. Se Hes. 9: 6. Uppb. 7: 3.

12. Ty HERran Zebaoths dag skall gå öfwer allt högfärdigt och högt, och öfwer allt upphäfwet, att det skall förnedradt warda:* *Es. 40: 4.

13. Och öfwer alla höga och upphäfna cederträd i Libanon, och öfwer alla ekar i Basan;

14. Öfwer alla höga berg, och öfwer alla upphöjda backar;

15. Öfwer alla höga torn, och öfwer alla fasta murar;

16. Öfwer alla skepp i hafwet, och öfwer all kostelig skepps banér;

17. Att sig böja måste all höghet, och sig ödmjuka hwad högt är ibland menniskorna; och HERren allena hög wara på den tiden.

18. Och afgudarne skola platt förgås

Herren kallas här, v. 12, Herren Zebaoth: härarnes Herre, för att antyda, att alla härar stå till Hans tjenst för att uträtta Hans befallningar och utföra de straffdomar, som här förkunnas. Cederträd, ekar, höga berg och backar, höga torn och fasta murar, skepp och skeppsbanér nämnas såsom bilder af allt, hwad menniskor anse starkt och fast och mena att de kunna trygga sig derwid, Herran Zebaoths dag: Hans hemsökelsedag eller dom skall gå öfwer allt det höga och fasta, hwarpå menniskorna förtrösta och stödja sig och glömma Herran i himmelen. De mäktigaste, de rikaste, de högmodigaste, som icke förut welat förödmjuka sig inför Herran, måste böja sig då, och alla afgudar, såwäl döda som lefwande, lustar och nöjen, rikedom, höghet och glans, och menniskor, som man förgudat, måste då störtas; ty Gud sjelf är Herre och Konung.

¹⁹. Så skall man gå in uti bergskrefwor,* och uti jordkulor för HERrans fruktan, och för Hans härliga majestät, då Han tager till att förskräcka jorden. *Os. 10: 8. Uppb. 9: 6.

Dessa ord innebära både att Herren skall genom undangömmande skydda somliga uti hemsökelserna och att andra genom willig förödmjukelse hos Honom skola söka hjelp och åter andra blott af förskräckelse söka att gömma sig undan.

²⁰. På den tiden skall hwar och en bortkasta sina silfwerafgudar, och gyllene afgudar, som han sig hafwer göra låtit, till att tillbedja, och till att ära mullwärplar och flädermöss:

²¹. På det han må krypa in uti stenklyftor, och i bergskrefwor för HERrans fruktan, och för Hans härliga majestät, då Han tager till att förskräcka jorden.

Till att tillbedja och till att ära mullwärplar och flädermöss, v. 20, grt.: att tillbedja och ära, till mullwärplar och flädermöss. Så wäl de kostbaraste som de ringaste afgudar, som de hafwa gjort sig för att tillbedja och ära, skola de bortkasta i mörka hål, der mullwadar och flädermöss hafwa sitt tillhåll, och af förskräckelse skola menniskorna sjelfwe, om de kunde, wilja undangömma sig för Herran.

²². Så befatter eder intet med menniskan, som anda hafwer i näsan; ty weten icke, huru högt han är aktad.* *Ps. 8: 7. Matth. 28: 18. Ap.G. 10: 42.

Grt.: Afhållen eder från (wakter eder för) menniskan, hwilkens lif är i hans näsa; ty för hwad är han räknad? Eftersom sådana löften om en härlig frälsning, v. 2–5, och sådana förskräckliga hotelser om kommande straffdomar, v. 11–21, äro för eder framlagda, så bygger icke edert hopp på Babylons konungar eller andra menniskor, som blifwa stoft, så snart Herren låter deras andedrägt stanna; ty inför Gud gäller ingen mensklig makt, ingen höghet, ingen klokhet, inga egodelar. ”Förliter eder icke uppå förstar, icke på menniskors barn, de kunna icke hjelpa eder!”

3. Capitel.

Obarmhertighets, högfärds straff.

Ty, si, HERren, HERren Zebaoth skall borttaga af Jerusalem och Juda allt uppehälle; bröds uppehälle,* wattens uppehälle: *3 Mos. 26: 26. 5 Mos. 28: 17.

2. Starka, och krigsmän; domare, propheter, spåmän, och åldersmän:

3. Höfwitsmän öfwer femtio, och ärliga män; rådmän, och wisa embetsmän, och wältalande män:

4. Och skall gifwa dem ynglingar till förstar; och barnslige skola råda öfwer dem.* *Pred. 10: 16.

Allt det, hwarpå menniskan stödjer sig, hotar Herren att borttaga: bröd och watten, landsförswar och folklärare och all fast styrelse. Att barn skola blifwa herrskare omtalas här såsom en straffdom från Herran. Prophetian innebär också, att alla menskliga, alla werldsliga stöd måste falla undan, på det Herren allena må blifwa allt i allom. Då ynglingar och barnsliga menniskor blifwa herrskare öfwer folk och riken, då Herren borttager den konungsliga andan och kraften ifrån rikens styrelse, så är straffdomens tid kommen.

5. Och plågare skola wara i folket, den ene öfwer den andra, och hwar öfwer sin nästa: och den som yngre är, skall wara stolt öfwer den gamla, och en lösaktig emot den ärliga.

Detta är ett kännemärke på en sådan förfallen tid, som äfwen wåra dagar, ty wärr! allmänt framwisa: att de yngre förakta de äldre, att de lösaktige upphäfwa sig öfwer de ärlige, och undersåtare mot sin öfwerhet är ett allmänt kännetecken af wår tids förfallna tillstånd.

6. Då skall en fatta sin broder utur sin faders hus: du hafwer kläder, war wår förste, hjelp du detta ofallet.

7. Men han skall på den tiden swärja, och säga: Jag är ingen läkare; i mitt hus är hwarken bröd eller kläder; sätter mig icke till en förste öfwer folket.

Så skall herrawäldet förnedras bland folken, att knappt någon will underkasta sig den möda och smälek, som förstaembetet (eller konungaembetet) medförer. Hwar och en will då undandraga sig ifrån sin nästa och tänker blott på sin egen räddning.

8. Ty Jerusalem faller, och Juda ligger omkull, efter deras tunga, och anslag är emot HERran, så att de Hans majestäts ögon emot sträfwa.

9. De skyla icke sitt wäsende, och berömma sig af sina synder, likasom de i Sodom,* och dölja dem icke: we deras själar; ty dermed föra de sig sjelfwa på allt ondt.† *1 Mos. 13: 13; cap. 18: 21; cap. 19: 5. †Os. 13: 9.

De skyla icke sitt wäsende, grt.: deras ansigtes hårdhet swarar emot dem. Deras blotta utseende wisar tillräckligt, att de äro Herrans motståndare. Ofta behöfwes icke mer än att se en menniska i ansigtet för att weta, om hon är ett Guds barn eller icke. Sodomsfolkets fräckhet förekommer ofta i Skriften såsom en bild af stor fräckhet i synden. Ofta går det så långt, att de ogudaktige berömma sig af sina synder och wilja att det skall heta wäl gjordt.

10. Prediker om de rättfärdiga, att de stå wäl; ty de skola äta sina gerningars frukt.* *Ords. 10: 6; cap. 14: 32. Mal. 3: 18.

11. Men we de ogudaktiga: ty de äro onde, och det skull warda dem betaladt, likasom de det förtjena.

Detta är en grundlag i den himmelske Konungens styrelse, att de rättfärdige stå wäl och att de orättfärdige stå illa. Herren är rättwis, och hwad menniskan sår, det skall hon uppskära.

12. Barn äro mitt folks plågare, och qwinnor råda öfwer dem. Mitt folk, dine ledare förföra dig, och förderfwa wägen, den du gå skall.

Då Herren gifwer åt folk och länder en swag och weklig styrelse, så är det ett tecken till Hans wrede. Men härwid är det icke egentligen kön eller ålder, hwarpå det kommer an; ty stundom äro de gråhåriga barn till förståndet. Då ett folks styresmän icke känna Herrans wäg, så förderfwa de wägen för folket och äro förförare; de sätta menskliga stadgar i stället för Herrans lag.

13. Men HERren står der, till att gå till rätta, och är framgången till att döma folken.* *Uppb. 1: 7.

14. Och HERren kommer till domen med sitt folks äldsta, och med sina förstar; ty I hafwen förderfwat wingården,* och rofwet ifrån de fattiga är i edert hus. *Es. 5: 7. Matth. 21: 33.

Då Guds ord åsidosättes, så förderfwas Christi kyrka, som är Herrans wingård. Då blifwa be fattige ett rof för de mäktigas wåld och godtycke; men Herrans dom kommer snart.

15. Hwi förtrampen i mitt folk, och förkrossen den fattigas person, säger HERren, HERren Zebaoth.

16. Och HERren säger: Derföre att Zions döttrar äro stolta, och gå med rak hals, med färgadt ansigte; gå och swansa, och hafwa kosteliga skor på sina fötter:

17. Så skall HERren göra Zions döttrars hufwud skalligt; och HERren skall bortrycka deras sköna hår.

I v. 15 innehålles en fråga, hwarpå swaret följer i v. 16 och 17, och wi lära häraf, att orsaken till de olyckor och straffdomar, som förkunnas v. 1–15, tillkännagifwes i v. 16, 17, och att dessa orsaker äro det högmod och den yppighet, som rådde ibland folket, och härwid framhålles särskilt qwinnornas högfärd.

18. På den tiden skall HERren borttaga prydningen af de kosteliga skor, och häktor, spännen;

19. Kedjor, armspännen, hufwor;

20. Flitter, bräm, snöre; desmoknappar, öronspann;

21. Ringar, ännespann:

22. Högtidskläder,* kåpor, hwifwar, pungar; *Dom. 14: 12.

23. Speglar, snöretröjor, bårder och sommarkläder.

Jerusalems yppiga döttrar afbildade folkets tillstånd och tänkesätt (Judalandets städer och byar kallas också Jerusalems döttrar). Den mängd af prydnader, som här uppräknas, skall wisa denna yppighet, detta högmod, och bewisa, att de tänkte mera på sig sjelfwa än på Herran och på Hans folks bästa. Bräm woro fina gångkedjor, hwarmed benen woro sammanlänkade för att lära döttrarne taga små och jemna steg. Spännen, v. 18, woro små guldprydnader i gestalt af en halfmåne, till afgudarnes ära. Ännespann, v. 21, woro prydnader af guld och ädelstenar på pannan, och i näsan näsringar. Hwif, v. 22, silksslöja.

24. Och der skall wara stank för god lukt, och ett löst band för bälte, och ett skalligt hufwud för krusadt hår, och för en wid mantel en trång säck; allt detta i staden för din dägelighet.* *Ords. 16: 5. Es. 13: 11. Mich. 2: 3. Matth. 23: 12.

Allt detta m. m., grt.: brännmärke i stället för skönhet. Brännmärke sattes på fångar och trälar. Se 1 Tim. 4: 2. Från högfärd och yppighet skulle det affälliga folket förnedras till ringhet och fattigdom, till bedröfwelse och träldom.

25. Ditt meniga folk skall falla genom swärd, och dine krigsmän i strid.

26. Och hans portar skola sörja och gräma sig; och han skall sitta jemmerligen på jorden.

Hans portar, grt.: hennes, nemligen Zions portar. Han skall sitta, grt.: hon, nemligen Zion eller Jerusalem, skall sitta förhärjad, utblottad. Jerusalem och det affälliga folket skall förnedras och ödeläggas. Den sig upphöjer, han skall warda förnedrad. De yppiga qwinnorna skulle blifwa afklädda sitt prål, och städerna, landet och folket ödeläggas och mista sin prydnad.

4. Capitel.

Prophetia om Christus.

Och på den tiden skola sju qwinnor fatta en man, och säga: wi wilja sjelfwa föda och kläda oss, allenast låt oss nämnas efter ditt namn, att wår försmädelse må ifrån oss tagen warda.

Denna vers hörer till föregående capitel. Qwinnorna skulle icke allenast blifwa blottade på alla sina prydnader, utan lemnade allena, ty männerne skulle utrotas i krig. Äktenskap med mer än en hustru war på den tiden tillåtet och för qwinnan ansågs det som en wanära att wara försmådd och lefwa ogift. Derföre förkunnar propheten, att de förödmjukade qwinnorna skulle utan alla anspråk på försörjning bedja om skyddet och äran af ett sådant äktenskap.

2. Uti den tiden skall HERrans Telning* wara kär och kostelig, och jordens frukt härlig och skön med dem, som behållne blifwa i Israel. *Es. 11: 1. Jer. 23: 5; cap. 33: 15. Zach. 3: 8; cap. 6: 12.

Här börjar en ny afdelning. Icke uti de swåra straffdomarnes tid, utan uti yttersta tiden, cap. 2: 2, efter fångenskapen och efter långwariga lidanden utlofwas här Herrans Telning. Denna telning är Messias, som skall uppwäxa af Isai slägte, cap. 11: 1. Zemah eller telning ar ett namn af Messias, som förekommer på flera ställen i propheterna, såsom Jer. 23: 5 och cap. 33: 15, Zach. 3: 8 och cap. 6: 12. Namnet innebär, att Han är en frisk och syndfri afkomling af menniskoslägtets gamla förderfwade rot, och att Han är en ny stamfader och föder ett nytt slägte. Joh. 1: 12. 1 Cor. 15: 45. Genom denna telning, som blifwer en ny stamfader för Adams fallna slägte, borttages döden och den förbannelse, som för syndens skull är kommen öfwer jorden. Jorden förnyas genom Hans wälsignelse och genom en ström af himmelska krafter från Honom, och derefter fulländas den nya skapelsen. Nya himlar och en ny jord utlofwas, och hela denna nya skapelse wäxer af denna telning. Han sjelf är grunden och den lifgifwande anden, som bär allting med sitt kraftiga ord, såsom winträdet bär sina grenar och alla deras löf och frukter. Joh. 15: 1–6. De, som behållne blifwa i Israel, äro det andeliga Israel, alla de som födas och bewaras till ewinnerligt lif. Hit hörer ock isynnerhet hela den frälsta qwarlefwan af Jacobs slägte. Rom. 11.

3. Och hwilken i Zion återlefwes, igen blifwer i Jerusalem, han skall kallas helig, hwar och en som skrifwen* är ibland de lefwande i Jerusalem. *Luc. 10: 20. Phil. 4: 3. Uppb. 13: 8; cap. 17: 8; cap. 20: 15; cap. 21: 27.

Zion och Jerusalem hafwa här icke blott en bokstaflig utan ock en andlig betydelse. Gal. 4: 26. De, som skrifne äro bland de lefwande i Jerusalem, woro de som skulle bewaras från undergång, och i andelig mening alla trogna, alla som woro eller skulle blifwa grenar af denna telning och skrifne i lifsens bok. Dessa kallas helige, såsom rättfärdiggjorde och helgade i Messias.

4. Då warder HERren aftwående* Zions döttrars smitta, och fördrifwande Jerusalems blodskulder derut, genom andan, som döma† och en eld upptända skall. *Joh. 3: 5. Eph. 5: 26. Tit. 3: 5. 1 Joh. 1: 7. †Joh. 16: 8.

Genom sin Helige Ande aftwår Messias Zions döttrars smitta, sin församlings syndaskuld i försoningsblodet och fördrifwer synden ur sina trognas hjertan. All synd är egentligen blodskuld, ty det är en andlig död för själen, och den har wållat Guds Sons blodiga död. Den Helige Ande dömer, — Han upplyser hjertat, så att menniskan anklagar och dömer sig sjelf efter Herrans ord, hon underkastar sig Herrans lag och dom och bekänner sig wara ett wredens barn, som förtjent ewig fördömelse. Så går domen öfwer synden i menniskans hjerta, då Guds Ande förer henne till Försonaren och han blifwer rättfärdiggjord genom nåd af tron på Honom, och han sjelf undslipper denna dom, derföre att domen är gången öfwer Medlaren i hennes ställe. Es. 53: 4–6. 2 Cor. 5: 21. 1 Pet. 2: 24. Widare är Anden en domare emot all synd, som ännu widlåder den rättfärdiggjorda menniskan: han är domaren i hennes samwete, hans nådeseld brinner i hennes hjerta. Såsom en Herrans låga, såsom kärlek till Gud, är denna eld ljuflig. Högaw. 8. Men samma eld är en låga, som förtärer och utbränner synden. Se Rom. 8: 13. Joh. 16: 8. Warer brinnande i andanom. Rom. 12: 11. Så är Herrans Ande domaren i hjertats tempel hos de trogna, och så är han domaren i församlingen. Denna eld förtärer ogudaktigheten, skrymteriet och lögnen, så snart den börjar att kraftigt brinna. Ananias och Zaphira uppgåfwo andan inför Apostelen, som war full af den Helige Ande. Ap.G. 5: 5, 10. Då den Helige Ande blef utgjuten öfwer lärjungarna på Pingstdagen, så wisade Han sig såsom en öfwergjutning af ljufliga eldsflammor, och denna eld är ännu qwar i församlingen. Ap.G. 2: 3. Det war den eld, som Christus kom att upptända på jorden. Luc. 12: 49. Den skall brinna intill werldens ändar, uppfylla jorden med ljus och lif, förskingra mörkret, förtära synden och frambringa den nya skapelsen, som Herrans ord förkunnar. För de ogudaktige är Guds wrede till slut en förtärande eld. Jer. 4: 4.

5. Och Herren skall skapa öfwer alla Zions bergs boningar, och hwar som helst det församladt är, moln och rök om dagen, och sken af eld, som brinner om natten;* ty en skärm† skall wara öfwer allt, det härligt är. *2 Mos. 13: 21. Ps. 23: 4. †Ps. 91: 4, 5, 10.

Om molnstoden i öknen säger Skriften: Han utsträckte en molnsky till skjul, och eld om natten till att lysa. Ps. 105: 39. Molnstoden war för folket på ökenwandringen ett ljufligt sken i mörkret och ett beskydd emot nattens köld och dagens brännande hetta. Allt detta upptages här såsom förebild af de himmelska wälgerningar, som här lofwas i Messiæ rike. Herren lofwar att wara med sitt folk, såsom Han war med Israel i öknen. Han will lysa, wärma och beskydda sitt folk på wandringen till det himmelska Canaan. Molnstoden är ännu qwar öfwer Guds församling, och Herrans härlighet derinne, fastän den nu icke wisar sig på samma sätt, som för Israels folk. Isynnerhet i Guds uppenbarade ord bor Herrans ljus och härlighet, och gifwer församlingen ljus och lif och swalka emot bedröfwelsens hetta. Allt det härligt är betyder här Christi trogna församling. Dem han hafwer gjort rättfärdiga, dem hafwer Han ock gjort härliga. Rom. 8: 30.

6. Och ett skjul skall warda till ett skygd om dagen för hettan, och en tillflykt till att gömma sig för storm och regn.

Grt.: Och den (skärmen af molnet och elden) skall wara en hydda till skygd om dagen för hettan m. m. Löftet syftar äfwen på den särskilda wård, som Guds barn få erfara under swåra hemsökelser och straffdomar, som här kallas storm och regn, och stundom äro storm och regn bokstafligen den Allsmäktiges wapen emot Hans rikes fiender. Dom. 5: 20, 21. Hes. 38: 22. På ett särskildt underbart sätt will Herren beskydda sitt folk i de stora och förfärliga straffdomar, som i Hans ord förkunnas. Zach. 12: 6, 7. Uppb. 16: 21.

5. Capitel.

Wingårdens ofruktsamhet.

Nu wäl, jag will sjunga för min wän en min wäns wisa om hans wingård.* Min wän hafwer en wingård, på ett fett mm. *Högaw. 8: 11. Es. 27: 2. Matth. 21: 33. Marc. 12: 1. Luc. 20: 9.

I detta capitel beskrifwes Israels tillstånd på prophetens tid, och samma liknelse gäller äfwen ben otrogna christenheten. Messias kallas här med samma namn som i Höga Wisan. Det är icke blott propheten, utan hwarje trogen själ, Hans brud, de heligas samfund, sam får kalla Honom med detta namn: min wän. Själens kärlek till Honom och hennes sorg öfwer affallet i församlingen uttryckes med detta ord. Ju mera fiendskap hon ser på jorden, desto mera skall hjertat brinna af kärlek till wännen för alla wänner.

2. Och han gärdade omkring honom, och med stenhopar bewarade, och satte ädla winträd* deruti; han byggde ock ett torn deruti, och grof der en press, och wäntade efter, att han skulle bära windrufwor; men han bar wilddrufwor. *Ps. 80: 9.

Med stenhopar bewarade, grt.: rensade från sten. Omhägnaden omkring wingården betyder de yttre inrättningar och den borgerliga och kyrkliga författning, hwarmed Herren skyddade sitt folk. Wingården befriades från stenar: Canaaniterna blefwo utrotade. Ädla winträd sattes i wingården: en af Herran, med outsäglig wård, under 40 år i öknen uppfostrad församling infördes i Canaans goda land, för att blifwa en Herrans plantering och bära frukt. Tornet derinne betyder propheternas wäktareskap och Herrans egen wakt och wård om sitt folk. Pressen deruti betyder Herrans tuktande och ledsagande nåd, Hans ord, Hans löften och hotelser. Genom allt detta blef folket iståndsatt att gifwa ädelt win, d. ä. att bära Andans frukter. Gal. 5: 22, 23. Eph. 5: 9. Men i stället för windrufwor bar denna wingård wilddrufwor; i stältet för en god anda och rättfärdighetens frukt alstrades en bitter anda och orättfärdighetens bittra frukter.

3. Nu dömer, I Jerusalems inbyggare, och I Juda män, emellan mig och min wingård.

4. Hwad skulle man dock mer göra min wingård, det jag honom icke gjort hafwer? Hwi hafwer han burit wilddrufwor, då jag wäntade efter att han skulle burit drufwor?* *Jer. 2: 21.

Dessa frågor ställas till detta folk, på det de i sina samweten måtte fälla domen öfwer sig sjelfwa. Så frågade Gud Adam: hwar äst du? så frågade Han Cain: hwad hafwer du gjort? så talade Dathan till David, och David dömde sig sjelf; så frågade wår Frälsare: hwad skall nu wingårdsherren göra med dessa wingårdsmännerna? Luc. 20: 15. Men dessa frågor syfta äfwen derpå, att Herren åt sina trogna meddelar hwad Han gör, såsom Han lät Abraham weta domen öfwer Sodom: huru kan jag dölja för Abraham det jag gör? 1 Mos. 18: 17. Weten I icke, att de helige skola döma werlden? 1 Cor. 6: 2.

5. Nu wäl, jag will kungöra eder hwad jag min wingård göra will: hans gård skall borttagen warda, på det han skall ödelagd blifwa, och hans mur skall sönderrifwen warda, på det han skall förtrampad warda.* *Ps. 80: 13. Es. 16: 8. Jer. 48: 32.

6. Jag skall låta honom ligga öde, att ingen skall skära eller grafwa den: utan tistel och törne derinne wäxa; och skall bjuda skyarna, att de icke regna uppå.

Herren förkunnar domen sjelf, och denna dom gick i fullbordan först i den babyloniska fångenskapen och sedan i den romerska, som ännu warar; gården blef borttagen, muren sönderrifwen. Herren tog sin beskärm ifrån folket, landet blef ödelagdt, folket bortfördt i fångenskap, och hade då ingen egen borgerlig wård eller sådan andelig skötsel som i Canaans land. Törne och tistel wäxte på marken och i folkens hjertan och lefwerne uppwäxte hos de fleste ännu mera än förut syndens tistel och törne. De andliga wälsignelser, som förut genom gudstjensten och Guds ord, såsom wederqwickande och fruktbärande regn, meddelades åt folket, blefwo mycket förminskade. De hade ordet qwar, men det gaf icke samma wederqwickelse. För närwarande lider sjelfwa landet af en förödelse och en så underbar torrhet och torka, att det skulle wara oförklarligt, om icke Herren sjelf i sitt ord hade gifwit orsaken tillkänna.

7. Så är nu HERran Zebaoths wingård Israels hus, och Juda män hans lustiga plantering; han wäntar efter rätt, si, så är här icke annat än öfwerwåld; efter rättwisa, si, så är här alltsammans klagomål.

8. We dem, som draga det ena huset intill det andra, och komma den ena åkern intill den andra,* till dess att intet rum mer är, att de skola besitta landet allena. *Jer. 22: 13. Hes. 22: 25. Amos 8: 6.

9. Det är för HERran Zebaoths öron, hwad gäller, om de många hus icke skola öde warda, och de stora och sköna utan inbyggare?

10. Ty tio wingårdssjälkar skola icke gifwa mer än ett åm; och en tunna säd skall icke gifwa utan en skäppa.

Det första af de we, som i Herrans namn här förkunnas, är öfwer dem, som draga det ena huset till det andra och lägga den ena åkern intill den andra, v. 8. O! att alla rika, som detta angår, wille gifwa akt häruppå! De hafwa ett werop från himmelen öfwer sig, och det straff, hwarmed Herren hotar, kunna de icke undgå, om de icke omwända sig till Herran och blifwa trogna skaffare och förwaltare af det som Herran tillhörer. Jorden är Herrans och hwad derpå är. Det timliga straffet, v. 10, går stundom öfwer de obarmhertige, dock icke alltid här i tiden, men den rike mannens osaliga ändalykt förestår alla, som söka blott timliga men icke oförgängliga skatter. Klagomål, v. 7, betyder de klagorop, som de fattige uppsända till himmelen. Deras nöd ropar, deras tårar ropa, och obarmhertigas synder ropa äfwen. I hwarje kärlekslöshet och obarmhertighet ligger en blodskuld, som ropar till Herran. 1 Mos. 4: 10.

11. We dem, som om morgonen bittida uppe äro till att beflita sig om dryck, och sitta intill natten, att af win hete warda skola;* *Ords. 23: 30, 31. Amos 6: 4, 5.

12. Och hafwa harpor, psaltare, trummor, pipor och win i deras collats, och se icke uppå HERrans werk, och akta icke uppå Hans händers gerningar*

13. Derföre måste mitt folk warda bortfördt oförwarandes, och deras härlige hunger lida, och deras meniga folk törst lida.* *Klagow. 4: 5.

Det andra we uttalas öfwer dem, som lefwa i berusning och sinliga förnöjelser och fråga icke efter Herran och Hans ord. Detta we gäller ännu mera sådana drinkare, som förderfwa sig och andra med starka drycker. Collats, d. ä. dryckeslag, gästabud, wällefnad. För dessa synders skull hotar Herren, v. 13, att folket skulle blifwa bortfördt uti fångenskap. Domen förkunnas förut till warning och wäckelse.

14. Derföre hafwer helwetet utwidgat sin själ och uppgapat med sina käftar utan måtta, att nederfara skola både deras härlige, och den menige man, både deras rike och glade;

15. Att hwar och en skall bocka sig, och hwar och en ödmjukad warda, och de högfärdigas ögon ödmjukade blifwa;

16. Men HERren Zebaoth upphöjd warda i domen, och Gud den helige helgad warda i rättfärdighet.

Helwetet, v. 14, innefattar här både döden, grafwen och fördömelsen. Såwäl genom de trognas salighet, som genom straffdomarna och den slutliga domen öfwer de ogudaktiga befrämjas Herrans ära, v. 16. Han bewisar sig derigenom såsom helig, Han helgas i rättfärdighet, äfwen då Han straffar det onda.

17. Så skola då lamm i bete gå i deras stad, och främlingar skola nära sig uti de fetas* öde. *Ps. 22: 30. Es. 10: 16. Amos 4: 1.

I deras stad, d. ä. i deras ställe. På de ställen, der dessa menniskor bott, skola fårahjordar gå i bet. De fält, som nu äro så fruktbara, och hwaraf de ogudaktiga göda sig, skola blifwa ödemarker, på hwilka inwandrande främlingar, öknens herdar, skola söka sin näring. Detta har äfwen en bildlig betydelse: Israel blef förkastadt till en tid, och hedningar eller främmande, som förut icke räknades till Guds folk, blefwo upptagne i Guds församling. Rom. 11: 17–26. Hedningarne, som af Israel föraktades och ansågos såsom fårahjordar, blefwo upptagne i Israels ställe och fingo föda sig med de nådens håfwor, som Israel missbrukade och förkastade.

18. We dem, som koppla sig tillhopa med fåfängliga band till att göra orätt, och liksom med wagnsrep till att synda;

19. Och säga: låt hans werk skynda sig och snart komma, att wi måge se det: låt den Heliges i Israel anslag nalkas och komma, att wi måge weta det.* *Job 21: 14. Es. 28: 10. Mal. 3: 14; 2 Pet. 3: 3.

Grt., v. 18: We dem. som med fåfänglighetens tåg draga skuld öfwer sig och synd likasom med wagnsrep. Detta we utropas öfwer dem, som icke blott synda under girighetens och wällustens ok, v. 8, 11, utan med sådan fräckhet, att de säga: låt hans werk skynda sig m. m., v. 19, låt Gud komma med sina straffdomar. Detta är en otrons trotsighet emot Guds ord och emot de straffdomar, som genom propheten förkunnades.

20. We dem, som kalla det onda godt, och det goda ondt:* de der af mörkret ljus göra, och af ljuset mörker: de der göra sött af surt, och surt af sött. *Ords. 17: 15.

Det fjerde we förfunnas här öfwer dem, som så förwända Guds ord, att de åt synder och laster gifwa wackra namn, men åt Herrans föreskrifter, åt Hans Andas werk i församlingen till wäckelse och sann omwändelse, samt åt den sanna fromheten gifwa smädenamn, så att de sanna trogna göras till dårar och deras namn bortkastas såsom det ondt wore. Luc. 6: 22.

21. We dem, som för sig sjelfwa wise äro, och hålla sig sjelfwa för kloka. * *Ords. 3: 7. Rom. 12: 16.

Så snart menniskan kallar det onda godt och det goda ondt, v. 20, så kommer hon snart derhän, att hon upphäfwer sitt förnuft till domare öfwer Guds ord och på detta sätt anser sig wisare än Gud sjelf.

22. We dem, som hjeltar äro till att dricka win, och kämpar till att dricka.

23. De der gifwa den ogudaktige rätt för gåfwors skull, och wända de rättfärdigas rätt ifrån dem.* *Ords. 24: 23.

Det sista we förkunnas här öfwer dem, som i sin otro och säkerhet gå så långt, att de blifwa hjeltar i synden och förwända både salighetsläran och äfwen borgerlig lag och rätt.

24. Derföre, liksom eldslåge förtärer halm, och borttager agnar: alltså skall deras rot förruttna, och deras telningar bortflyga såsom stoft:* förty de förakta HERrans Zebaoths lag, och försmäda den Heliges ord i Israel. *2 Mos. 15: 7.

För denna otro och för dessa synders skull skall äfwen deras djupaste själslif liksom förruttna, de blifwa förderfwade till hela sitt wäsende, förderfwade till ande, själ och kropp. Rot och telningar betyda också fäder, barn och efterkommande.

25. Derföre förgrymmar sig HERrans wrede öfwer Hans folk, och uträcker sin hand öfwer dem, och slår dem, så att bergen bäfwa, och deras kroppar äro liksom träck på gatan: och uti allt detta wänder icke Hans wrede åter, utan Hans hand är ännu uträckt.* *Es. 9: 12, 17, 21; cap. 10: 4.

Bergen skola bäfwa under de framtågande talrika hedniska krigshärarne, landets förswarare stupa och förtrampas.

26. Ty Han skall uppresa ett banér fjerran ibland hedningarna, och locka dem ifrån jordens ända: och si, hastigt och snarligen komma de:

27. Och ingen ibland dem är trött eller swag; ingen är sömnig eller sofwer; ingom lossas bältet af hans länder, och ingen sliter en skorem sönder.

28. Deras pilar äro skarpe, och alla deras bågar spända: deras hästhofwar äro såsom stenar, och deras hjul såsom ett stormwäder.

29. De ryta som lejon, och ryta som unga lejon: de skola fräsa, och taga rof, och behålla det, så att ingen undsätter det.

Såsom då en konung låter höja baneret och samla sina härar, så förkunnas här, att Herren sjelf skulle samla hedniska härar för att straffa det affälliga folket, och ingen i dessa härar skulle wara trött eller swag, utan alla utrustade med sådan kraft och lejonmod, att Judafolket icke kunde motstå dem.

30. Och skall på den tiden fräsa öfwer dem liksom ett haf: när man då ser uppå landet, så är det mörkt af ångest, och ljuset skiner icke mer för mörkrets skull.* *Es. 8: 22.

Den fiendtliga hären skall fräsa som ett stormigt haf öfwer det syndiga folket. Mörker af ångest och förtwiflan skulle hos folket uppstå och icke skingras af någon tröst eller hjelp från Herran. Allt detta gick snart i fullbordan.

6. Capitel.

Guds härlighet. Juda förstockad.

Uti det året, då konung Usia blef död,* såg jag HERran sitta på en hög och härlig stol,† och Hans klädefåll uppfyllde templet. *2 Kon. 15: 5, 7. †Dan. 7: 14. Matth. 25: 31; cap. 28: 18. Luc. 1: 32. Joh. 12: 41.

Templet i Jerusalem war inrättadt efter tabernaklet, och tabernaklet war gjordt efter en himmelsk förebild, som Moses såg på berget, då han talade med Gud. Guds tempel i himmelen wisades äfwen för apostelen Johannes. Uppb. 11: 19 och cap. 15: 5. I en syn fick propheten Esaia andeligen skåda Herran på en härlig thron i Hans tempel. Både thronen och klädefållen äro bilder af Herrans konungamakt och konungsliga härlighet. Såsom Hans klädafåll uppfyllde templet, så uppfyller Hans makt och härlighet både himmel och jord.

2. Seraphim stodo öfwer Honom, hwardera hade sex wingar: med twå betäckte de sitt anlete; med twå betäckte de sina fötter, och med twå flögo de.

Dessa Seraphim äro thronenglar. Namnet Seraphim betyder: eldiga, glänsande wäsen. Detta eldiga utseende kan beteckna deras brinnande kärlek till Herran, wingarne deras lust och snällhet att uträtta Hans befallningar. De betäcka sig inför Hans ansigte af helig wördnad. Så öfwerwäldigande är för skapade wäsen Herrans härliga Majestät, då Han uppenbarar det, att de högsta öfwerenglar inför Honom betäcka sig. De flögo och woro i rörelse, detta betyder deras beständiga werksamhet i Hans tjenst.

3. Och den ene ropade till den andre, och sade: Helig,* Helig, Helig är HERren Zebaoth: hela jorden är full med Hans ära! *Uppb. 4: 8.

4. Så att öfre dörrstocken bäfwade af deras rops röst, och huset wardt fullt med rök.

Inför Herrans thron är beständig lofsång. Det trefaldiga ropet: Helig! Helig! Helig! syftar på de tre personerna i gudomen. Detta antyder också propheten i 8 v. med det ordet wårt utur Herrans mun. Denna syn förklaras, Joh. 12: 41, såsom syftande på Sonens härlighet, och i Ap.G. 28: 25, 26 uttydes den om den Helige Ande. Af Herrans härlighet är jorden full genom skapelsen och uppehållelsen; men Han lofwar, att den skall warda full af Hans härlighet genom nåden, 4 Mos. 14: 21, och detta englarop syftar äfwen på nådens rike i Christo, som är Guds härlighets högsta uppenbarelse. 1 Pet. 1: 12. Dörrstockens bäfwande betecknar kraften af Guds werksamhet till nåderikets upprättande och de skakningar, som måste ske på jorden för att undanrödja alla hinder derför. Se Hag. 2: 7. Att huset uppfylldes med rök är en bild af de medel, hwarmed Herren under denna werksamhet höljer sin härlighet, såsom Han i öknen höljde sig i molnstoden och i skenet öfwer nådastolen och i den molnsky, sam uppfyllde templet, då det inwigdes. 1 Kon. 8: 10.

5. Då sade jag: We mig, jag förgås:* ty jag hafwer orena lappar, och bor ibland ett folk, som orena läppar hafwer: ty jag hafwer sett Konungen, HERran Zebaoth, med mina ögon.† *Dom. 13: 22. Dan. 10: 8, 9. †2 Mos. 33: 20.

Propheten känner i djupet af sin själ sin syndfullhet, sin ringhet, sin owärdighet att tjena och prisa Herran, då han såg denna härlighet och hörde denna lofsång. Denna lofsång sjöngs i menskliga ord, som propheten kunde förstå, men detta bewisar icke, att orden i himmelen äro så beskaffade som menniskors tungomål. Propheten tänkte både på sin egen och på sitt folks orenhet. Då en menniska är uppfylld af sann kärlek, så anser han sig alltid medskyldig till sitt folks och sina medmenniskors synder; derföre bad också Daniel, sägande: Wi, wi hafwa syndat. Propheten känner sig wara döden wärd. Ingen menniska, som mig ser, kan lefwa, sade Herren till Mose, 2 Mos. 33: 20; derföre fruktade propheten, då han nu skådade Herran Zebaoths härlighet.

6. Då flög en af Seraphim till mig, och hade ett glödande kol uti handen, det han med en tång tog af altaret.

7. Och kom wid min mun, och sade: Si, härmed hafwer jag kommit wid dina läppar,* att din missgerning skall warda ifrån dig tagen, och din synd försonad wara. *Jer. 1: 9. Dan. 10: 16.

I denna syn såg propheten också brännofferaltaret, der den heliga offerelden brann. Från detta altare tog en Seraph ett glödande kol och widrörde dermed prophetens läppar. Detta widrörande med helig eld afbildade själens rening genom den Heliga Andas himmelska eld. Det är Christi försoningsoffer, som ligger till grund för denna rening; ty offren på altaret syftade på Christus och ifrån denna offereld blef kolet taget. Men att särskilt prophetens läppar widrördes med detta kol, war en högtidlig inwigning, hwarmed Herren sjelf insatte honom i det prophetiska embetet och utrustade honom med de gåfwor, som dertill hörde. Herren lofwade härmed att inlägga sin eld och sin anda i de ord, som skulle utgå af prophetens mun. Christus har med sin offerdöd äfwen förwärfwat den nåd af Gud, att Han för menniskan låter förkunna sitt ord genom propheter och apostlar, evangelister, herdar och lärare, och utrustar dem med sin Anda.

8. Och jag hörde HERrans röst, att Han sade: Hwem skall jag sända? Hwilken will wara wårt budskap? Men jag sade: Här är jag, sänd mig.

Wårt, se v. 3 och 1 Mos. 1: 26. Herren framställer denna fråga för propheten och wisar härmed, att Han alltid will hafwa menniskans hjerta och hennes fria wilja. Då Han kallar till den stara Nattwarden i himmelen, så får menniskan nåd att komma; men han kan stå emot nåden och undandraga sig, om hon will. Då Herren kallar genom inre kallelse till något embete, så werkar Han icke med sin allmakt på menniskan, utan Han werkar på förståndet och wiljan, så att menniskan finner, att hon kallas af Herran; men han får behålla sin fria wilja och göra Herran emot, om hon will. Propheten hade genom den heliga inwigningen blifwit uppfylld af andekraft och frimodighet, han förstod kallelsen, han wille lyda: här är jag! sänd mig.

9. Och Han sade: Gack åstad, och säg till detta folket: Hörer, och förstår det icke; ser, och märker det icke.* *Matth. 13: 14, 15. Marc. 4: 12. Luc. 8: 10. Ap.G. 28: 25, 26.

Meningen är, att propheten skulle predika för folket och förmana till bättring, fastän Herren wäl förutsåg, att de icke wille höra, tro och lyda. I skolen höra, men icke förstå, emedan I icke wiljen förstå propheternas ord eller Messias sjelf. I skolen se mäktiga underwerk, men ändå icke märka, att det är Herrans werk!

10. Förstocka detta folks hjerta, och låt deras öron lomhörde warda; och förblinda deras ögon, att de intet se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjerta, och omwända sig, och warda salige.* *Joh. 12: 40. Rom. 11: 8.

Det är ett prophetiskt talesätt, att propheterna sägas göra det, som de förkunna att det skall ske. Meningen är här: förkunna, att detta folks hjerta är förstockadt, att deras öron äro lomhörda och deras ögon förblindade, så att de intet se med sina ögon eller höra med aina öron eller förstå med sitt hjerta och omwända sig och warda salige. Så uttyder wår Frälsare sjelf dessa twå verser. Matth. 13: 14, 15. Men här antydes tillika, att prophetens ord skulle bidraga till att ännu mera förstocka och förblinda folket; ty ordet werkar antingen omwändelse, om menniskan will tro och lyda, eller ökad hårdhet och slutligen förstockelse, då menniskan sätter sig deremot. Gud wille folkets omwändelse och icke deras förstockelse, Han wille deras frälsning och icke deras förderf; men de wille icke låta öppna hjertat för Hans ord. Förstockelsen är till en början en werkan af menniskans motstånd mot Herran, men dertill kommer sedan förhärdelse från Herran såsom ett straff, då Han så tager sin Anda från menniskan, att han blifwer mera hård och förblindad, såsom wi lära af Pharaos exempel.

11. Men jag sade: HERre, huru länge? Han sade: Till dess att städerna öde warda utan inbyggare, och husen utan folk, och marken ligger platt öde.

Beträffande den frågan: huru länge? så slutar hos den enskilda obotfärdiga menniskan förhärdelsen med en osalig död, då hon aldrig låter föra sig till bättring. Beträffande hela folk, så slutar förhärdelsen stundom med fullkomligt utrotande, såsom det skedde med Sodoms folk och med Canaaniterna m. fl. Hos Israels folk skulle förhärdelsen efter prophetens ord fortfara så länge, till dess det blef bortfördt i fångenskap och sedan sträcka sig ända derhän, att de skulle förkasta sin Messias, Matth. 13: 14, 15, men dock icke medföra fullkomlig undergång, utan på sistone slutas med ymniga bättringstårar och sann omwändelse. Zach. 12: 10–11. Rom. 11: 26–33.

12. Ty HERren skall låta folket komma långt bort, så att landet skall swårligen öfwergifwet warda.

13. Dock skall ännu tionde delen blifwa derinne: ty det skall warda bortfördt och förhärdadt såsom en ek och lind, som ännu hafwa bålen, ändock deras löf afslagne warda: en helig säd skall sådan bål wara.

TiondedeIen betyder här en ringa qwarlefwa. Bål, d. ä. stam. Stammen af Israels folk blef af Herran bewarad och har blifwit det intill denna dag, oaktadt de många straffdomar och förödelser, som öfwergått detta folk.

Samma werkan, som Guds ord hade på den tiden, har det äfwen nu. Det är för somliga en lifwets lukt till lifs, och för andra en dödens lukt till döden. 2 Cor. 2: 16. Måtte wi derföre höra Guds ord och gömma det, på det wi må salige warda!

7. Capitel.

Rezins tåg. Ahas tröst. Christi födelse.

Det begaf sig uti Ahas, Jothams sons, Usia sons, Juda konungs tid: drog Rezin, konungen i Syrien, och Pekah, Remalia son, Israels konung, upp till Jerusalem till att örliga deremot; men de kunde icke öfwerwinna det.* *2 Kon. 16: 5.

Efter inwigningen följer nu en längre prophetia, som slutar med cap. 12. Den Syriske konungen Rezin i Damascus och den Israelitiske konungen Pekah hade förbundit sig att anfalla och intaga Jerusalem, att afsätta konung Ahas och insätta en annan wid namn Tabeal. Både Ahas och hans folk hade öfwergifwit Herran, derföre bäfwade de för den mäktige fienden. Herren wille att de i denna nöd skalle söka Honom, men i det stället beslöt Ahas att söka menniskohjelp, han satte kött sig till arm och sökte skydd hos konungen i Assyrien, och detta förderfliga steg banade wägen till Israels rikes undergång och bidrog sedan till Juda rikes fall. I denna nöd träder propheten Esaia i Herrans namn inför den otrogne konungen och förkunnar för honom Guds rådslut: att efter alla straffdomar en qwarlefwa af Israel skulle blifwa bewarad, att Messias skulle komma såsom sitt folks Frälsare, att de ogudaktige skulle utrotas, men Messiae rike upprättas.

2. Då wardt till Davids hus sagdt: De Syrer förlåta sig uppå Ephraim: då bäfwade honom hjertat, och hans folks hjerta, liksom träden i stogen bäfwa för wädret.

Davids hus, nemligen konung Ahas och hans slägt. Ephraim betyder här Israels rike, der Syrerna hade slagit läger.

3. Men HERren talade till Esaia: Gack ut emot Ahas, du och din son Sear Jasub, till ändan af watturännan wid öfra dammen, på den wägen wid färgarens åker:

4. Och säg till honom: Wara dig, och blif stilla, frukta dig icke, och ditt hjerta ware oförskräckt för dessa twå rykande släckebränder: nemligen, för Rezins och de Syrers, och Remalia sons wrede:

5. Att de Syrer hafwa gjort ett ondt rådslag emot dig, samt med Ephraim och Remalia son, och säga:

6. Wi wilja upp till Juda, och förskräcka honom, och skifta oss emellan, och göra Tabeels son till konung derinne.

Prophetens son, Sear Jasub, skulle följa med till konungen såsom ett lefwande tecken till prophetians innehåll; ty namnet Sear Jasub betyder: en qwarlefwa skall återwända. Sjelfwa namnet war således en prophetia, att folket skulle föras i fångenskap, men att en liten del skalle komma åter till sitt land. Wara dig, v. 4, d. ä. wakta dig o. s. w. Propheten warnar Ahas att wara stilla och icke frukta för dessa fiender och att icke söka hjelp hos konungen af Assyrien. Fienderna kallas rykande släckebränder, för att antyda deras snara fall. Deras riken hölla på att slockna.

7. Ty så säger HERren, HERren: Det skall icke så bestå eller så ske.

Hwad Rezin och Pekah beslutat, skall icke gå i fullbordan; Herren gör de ogudaktigas råd om intet.

8. Utan liksom Damascus är hufwudet i Syrien, så skall Rezin wara hufwudet i Damascus. Och efter fem och sextio år skall det wara ute med Ephraim, att de icke mer skola wara något folk.

Såsom Damascus blott är hufwudstad i Syrien och icke i Juda, så skall Rezin blott regera i Damascus, men icke, såsom han inbillar sig, äfwen i det Judiska landet. Denna prophetia förkunnades år 741 f. Chr. f.; nära 20 år derefter år 722 blefwo Jsraels stammar bortförda i fångenskap till Assyrien, och 45 år sednare, d. ä. 65 år efter denna prophetias förkunnande, kom den Assyriske konungen Assarhaddon, 2 Kon. 19: 37; 2 Chrön. 33: 11, och bortförde i fångenskap den Judiske konungen Manasse (som sedan fick återwända), och wid samma tillfälle införde Assarhaddon i Israels land folk af Babel, af Cutha, af Avah, af Hamath och Sepharvaim och besatte de städer i Samarien. 2 Kon. 17: 24. Då upphörde äfwen den lilla qwarlefwan af Israels rike i landet att wara ett egentligt folk; ty de inkomne hedningarne fingo öfwerhanden.

9. Och liksom Samarien är hufwudet i Ephraim, så skall Remalia son wara hufwudet i Samarien. Tron I icke, så felar det med eder.

Remalia son skall blott herrska uti Israels rike och dess hufwudstad Samarien. Men fastän konungarne af Damascus och Syrien icke kunna utföra sin onda uppsåt, så skolen I dock icke kunna blifwa i landet, om I icke tron på Herran. Grt.: Tron I icke, så hafwen I icke bestånd.

10. Och HERren talade åter till Ahas, och sade:

11. Äska dig ett tecken af HERran din Gud, antingen neder i helwetet, eller ofwantill i höjden.

Ställ din begäran djupt (om du tänker, att Gud icke kunde så djupt nedlåta sig till dig) eller stig med din begäran i höjden, d. ä. bed om någonting, som synes dig högt och swårt.

12. Men Ahas sade: Jag äskar intet, att jag icke skall försöka HERran.* *5 Mos. 6: 16.

Detta war den skrymtaktiga förewändning, hwarmed Ahas gerna wille göra sig lös från Gud, ty han hade wändt sig till Assyriens konung och trodde icke, att han behöfde Guds hjelp eller att Gud wille hjelpa honom.

13. Då sade han: Nu wäl, så hörer I af Davids hus; är det eder litet, att I gören menniskor emot, utan att I ock gören min Gud emot?

Här swarar propheten och talar både til konungen och hans hus. Det är att göra Gud emot, då man icke will bedja och äska, då Han befaller det. Det är också att göra Gud emot, då man icke will emottaga den nåd, som Han tillbjuder i Jesu Christo.

14. Derföre skall HERren sjelf gifwa eder ett tecken: Si, en jungfru är hafwande, och skall föda en son, den skall hon kalla ImmanuEl:* *Matth. 1: 23. Luc. 1: 31.

Grt.: Si Jungfrun! hon warder hafwande och föder en son, den skall hon kalla Immanuel. Fastän du, o konung, icke will äska ett tecken, så gifwer Herren sjelf eder ett tecken. En gång skall Han, som är Immanuel, Gud med oss, wår utlofwade Messias, födas af den jungfru, som Herren dertill har bestämt bland Israels folk af Davids stam. Detta är Herrans löfte, och detta löfte skall wara dig ett tecken, att Rezin och Pekah icke skola kunna utrota Davids konungahus, såsom de föresatt sig, v. 6. Gud skall bewara Davids hus för Immanuels skull. Stundom anföras i Guds ord tillkommande ting såsom tecken för det närwarande, se 2 Mos. 3: 12; 1 Sam. 2: 34; ty hwad Herren förkunnar är så säkert, som om det redan wore skedt. Namnet Immanuel, som också nämnes, Matth. 1: 23, är till sin betydelse detsamma som Christus, på det sätt att Immanuel betyder Gud med oss, Christus betyder smord, och blott Han, som är Gud och menniska i en person, kunde blifwa smord eller utrustad såsom menniska med Gudomens alla egenskaper. Immanuel eller Gud med oss betyder också, att Christus förenar sin frälsta församling med Gud, Joh. 17: 21, och gör henne delaktig af Guds natur, 2 Pet. 1: 4, så att församlingen blifwer lefwandes Guds tempel, en andlig kropp, hwaruti Han sjelf lefwer och bor. Namnet Immanuel skulle också wisa Ahas och hans hus, att Gud wille wara med Davids slägt och beskydda den för undergång midt under de häftigaste anfallen af mäktiga fiender. I samma syftning uppräknas Messiæ egenskaper. Es. 9: 6. Jer. 23: 6. Zach. 6: 12. Es. 62: 4.

15. Smör och honung skall han äta, att han skall weta förkasta det onda, och utwälja det goda.

Grt.: Smör och honung skall han äta, till dess han wet förkasta det onda och utwälja det goda. Barnet Immanuel skall uppfödas med wanlig landtlig näring. Mjölk och honung omtalas såsom landets hufwudsakliga näringsmedel. 5 Mos. 32: 13, 14. Så uppwäxte Immanuel och förstärktes i andanom. Luc. 2: 40.

16. Ty förrän pilten lärer förkasta det ondt är, och utwälja det godt är, skall det land, der du grufwar dig före, öfwergifwet warda af sina twå konungar.

Grt.: Dock, snarare än, (på kortare tid än han lärer förkasta det ondt är och utwälja det godt är, skall det land o. s. w.): på kortare tid än Immanuel i sin barndom kommer till urskiljning emellan ondt och godt, äfwen hwad näringsmedlen beträffar, skall nu det land, som du fruktar för, blifwa öfwergifwet af både Rezin och Pekah, d. ä. inom ett par år. Här fick Ahas en bestämd prophetia om Messiæ födelse till tecken, att Davids hus skulle widmakthållas och fiendens anslag omintetgöras. Men då dessa fiender så snart blefwo omintetgjorda, så blef också denna prophetia om Messiæ födelse af en jungfru bekräftad för Ahas och hans folk. Se 2 Kon. 15: 30 och cap. 16: 9.

17. Men öfwer dig, öfwer ditt folk, och öfwer din faders hus, skall HERren genom konungen af Assyrien komma låta dagar, de icke komne äro, sedan Ephraim ifrån Juda skiljdes.* *1 Kon. 12: 16, 17.

Här får prophetian en ny wändning. Herren har lofwat, att Davids hus skall beskyddas för Messiæ skull; men emedan Ahas och hans folk icke aktade Herran och Hans löften, utan wände sig till konungen af Assyrien, så förkunnar propheten nu, att just ifrån Assyrien skulle komma de största lidanden och sådana jemrens dagar, som de icke upplefwat alltifrån den tid, då Israels stammar öfwergåfwo Davids rike, och att detta skulle ske mycket förr än de tänkte.

18. Ty på den tiden skall HERren hwissla till stugorna wid ändan på Egypti elfwer, och till bin i Assurs land;

19. Att de skola komma och allesammans lägga sig wid bäckar och stenklyftor, och alla hålträd, och uti alla hål.

Hwissla, v. 18, betyder, att Herren skulle gifwa Egyptens och Assyriens folk i sinnet att öfwerfalla Israel, och att det skulle kosta Honom mindre möda att samla dessa härar, än då en härförare med ljudet af en pipa samlar sin här omkring sig. Dessa fiendtliga härar liknas wid flugor för deras talrikhets och snabbhets skull, och häruti ligger en påminnelse om de getingar, hwarmed Herren fordom fördref Israels fiender. 2 Mos. 23: 28. Jos. 24: 12. I stället för att nu hjelpa sitt folk emot fienderna, wille Herren sammankalla fiendens härar emot dem såsom getingswärmar, som skulle betäcka landet.

20. På densamma tiden skall HERren raka hufwudet, och håret af fötterna, och taga bort skägget genom en legd rakknif: nemligen genom dem, som på hinsidan elfwen äro, det är: genom konungen af Assyrien.

Detta rakande är en liknelse, som betyder, att folket skulle blifwa alldeles utblottadt och blottstäldt för den aldrastörsta skymf. Att afraka håret och skägget på någon war ett tecken, att den rakade ansågs såsom en slaf, och skymfen war större, då rakandet sträckte sig ännu widare. Se 2 Sam. 10: 4. Så wille Herren nu förnedra både de höga och de ringa i landet. 2 Kon. 16: 9. Just de Assyrier, som konung Ahas nu legde till sin undsättning, dem wille Herren sedan begagna till att straffa det affälliga folket, och betalte dem med det byte, som de fingo röfwa i Canaans land.

21. På densamma tiden skall en man föda en hop kor, och twå hjordar:

22. Och skall hafwa så mycket till att mjölka, att han smör äta skall: ty den som i landet igenlefwes, han skall äta smör och honung.

Från v. 21 till v. 25 beskrifwes landets tillstånd efter den förödelse, som Assyrierne skulle åstadkomma. En hop kor och twå hjordar, v. 21, grt.: en ung ko och ett par får: fastän de, som qwarblifwa i landet, icke kunna rädda af sina hjordar mer än en ung ko och ett par får, så skola de dock kunna nära sig; ty bete skall finnas tillräckligt, emedan ingen odlar landet; utan de skola lefwa af boskapsskötsel och icke wåga så eller skörda af fruktan för nya fiendtliga anfall.

23. Ty det skall ske på den tiden, att der nu tusen winträd stå, tusen silfwerpenningar wärda, der skall wara törne och tistel:

24. Så att man måste gå dit med pil och båge: ty uti hela landet skall törne och tistel wara,

25. Så att man icke komma kan till alla de berg, som man plägar uppgrafwa med hackor, för tistlars och törnes styggelses skull; utan man skall låta oxar gå deruppå, och får deröfwer trampa.

Landet skall få ödeläggas, att på de fruktbara fälten skall wäxa törne och tistel; det skall blott begagnas till betesmark, och då man går deröfwer, måste man bewäpna sig med pilar och båge för att skydda sig emot wilddjuren.

8. Capitel.

Fly förbund. Trösta på Gud.

Och HERren sade till mig: Tag dig ett stort bref, och skrif deruti med en menniskas styl: Röfwa snart; hasta till byte.

Så fortfar propheten att ännu tydligare wisa den snara fullbordan af det, som blifwit förkunnadt i cap. 7: 16—25, så wäl i anseende till Israels rike, v. 4, som också Juda rike, v. 5—8. Detta stora bref (pergamentrulle) skulle tjena stort ett offentligt wittnesbörd. Det skulle wara stort, på det orden kunde skrifwas ganska stora och tydliga. En menniskas styl, d. ä. med wanlig griffel och med wanlig folkskrift, som hwar och en kunde läsa. Se Hab. 2: 2. Ps. 45: 2. Röfwa snart, hasta till byte woro de twå domsord, som skulle skrifwas. En prophetisk befallning till konungen i Assyrien, att snart fullborda hwad som redan war förkunnadt.

2. Och jag tog till mig twå trogna wittnen, presten Uria, och Zacharja, Jeberechia son:

Dessa twå wittnen blefwo tillkallade för att sedan, då prophetian gick i fullbordan, kunna intyga, att det förut hade blifwit af propheten förkunnadt. Denne Zacharia war icke propheten af samma namn, ty han lefde mycket sednare; men måhända Leviten Zacharia, som omtalas 2 Chrön. 29: 13.

3. Och gick till en prophetissa: hon wardt hafwande, och födde en son; och HERren sade till mig: kalla honom: Röfwa snart; hasta till byte.

Till en prophetissa, grt.: till prophetissan. Så kallas prophetens hustru, en äretitel, som hon med mannen fick dela. Sonen, som föddes, fick på Herrans befallning ett namn, som beständigt skulle påminna om prophetian, v. 1, han blef inför folket en lefwande prophetia.

4. Ty förr än pilten skall kunna säga: käre fader, kära moder, skall Damascos makt och Samarie byte borttaget warda genom konungen af Assyrien.* *2 Kon. 15: 29; cap. 16: 9.

Detta inträffade snart, ty i konung Ahas tredje regeringsår förde konungen af Assyrien, Tiglath Pileser, bort till Assyrien hela Napthali stam och många innewånare af Galilea och Gilead år 741 f. Chr. födelse; och följande året eröfrade han Damascus, dödade konung Rezin och bortförde innewånarne i fångenskap till Kir. 2 Kon. 16: 9. I de tre namnen: Sear Jasub, Immanuel och Röfwa snart, hasta till byte, woro tre stora prophetior nedlagda om folkets bortförande, dess framtida återställelse och om Messiæ ankomst.

5. Och HERren talade ytterligare med mig, och sade:

6. Efter detta folket föraktar det wattnet i Siloa, hwilket så stilla löper, och tröstar uppå Rezin och Remalia son:

7. Si, så skall HERren låta komma öfwer dem starkt och mycket strömwatten: nemligen konungen af Assyrien och all hans härlighet, att de skola fara öfwer alla deras bäckar, och gå öfwer alla deras stränder:

8. Och skola infalla uti Juda, och flöda, och gå öfwer, till dess att de räcka upp till halsen: och skola utsträcka sina wingar, så att de uppfylla ditt land, o ImmanuEl, så widt som det är.

De fiendtliga härarnes infall beskrifwas här under bilden af en öfwerswämmade flod, som skulle inströmma öfwer landet. Wattnet i Siloa. Neh. 3: 15. Joh. 9: 7. Guds stads wattukälla war en bild af Guds uppenbarade ord och nådens inrättningar i Israel, hwarigenom Herren gaf lifwets watten åt sitt folk. Denna liknelse förekommer ofta. När dig är en lefwande källa, och i ditt ljus se wi ljus, Ps. 36: 10, se äfwen Hes. 47. Zach. 14: 8. Joh. 4: 14. Denna lifwets källa war redan nu föraktad af Juda och Israel (Jer. 2: 13) och ansågs såsom ringa och kraftlös, och Ahas wände sig till Assyrien, i stället för att söka hjelp hos Herran: han föredrog Euphrats ström framför Siloas stilla watten, Assyriens makt framför Herrans beskydd; derföre skulle krigshärar från Assyrien såsom en flod öfwerswämma landet. Det war folket i Israels rike, som satte sitt hopp på Rezin och Remalia son, v. 6.

Judalandet kallas Immanuels land, v. 8, det land, som Han gifwit sitt folk och der Han skulle födas. Wattnens wingar, v. 8, betyder de sidoflöden, som ifrån hufwudströmmen skulle öfwerskölja och betäcka landet. Watten brukas ofta såsom en bild af stora folkskaror. Se Es. 17: 12, 13. Krigshärarnes sidoafdelningar kallas också deras wingar.

9. Warer wrede, I folk, och gifwer likwäl flykten: hörer I alle, som ären i fjerran land, ruster eder, och gifwer dock flykten; ruster eder, och gifwer dock flykten;

Här wänder sig prophetian emot fienderna, ”Propheten bespottar de Assyrier, att de warda för Jerusalem kommande och dock med skam derifrån dragande.” L. 2 Kon. 19: 21.

10. Besluter ett råd, och der warde intet af; talens wid, och det består icke;* ty här är ImmanuEl.† *2 Kon. 18: 17. †Rom. 8: 31.

Här förklaras den förra prophetian om det tecken, som ligger i namnet Immanuel. Cap. 7: 14. Den Immanuel, som folket och landet tillhörer, gör fiendernas rådslut om intet. Han låter dem straffa, men icke förstöra Hans folk.

11. Ty så säger HERren till mig: Liksom Han fattade mig wid handen, och underwiste mig, att jag icke skulle wandra på detta folks wäg, och säger:

12. I skolen icke säga: Förbund. Detta folk talar om intet annat, utan om förbund. Frukter eder icke, såsom de göra, och grufwer eder icke;

13. Utan helger HERran Zebaoth, Honom låter wara eder fruktan och förskräckelse:

Propheten wänder sig åter till sitt folk och försäkrar dem, att HErren underwisade honom så tydligt och kraftigt, såsom om Han fattade honom wid handen, v. 11; derföre skulle de icke tala om förbund med hedningarne och icke frukta sig för dem, v. 12, utan gifwa Gud äran och frukta för att göra Honom emot, v. 13. Genom förtröstan på Honom blifwer Hans namn helgadt.

14. Så skall Han warda en helgelse; men en stötesten, och en förargelseklippa för de twå Israels hus, Jerusalems inbyggare till snara och fall;* *Luc. 2: 34. Rom. 9: 33. 1 Pet. 2: 7, 8.

15. Så att månge af dem skola derpå stöta sig, falla och sönderkrossas, besnärjas och fångne warda.* *Matth. 21: 44. Luc. 20: 18.

Helgelse, v. 14, grt.: en helgedom, en helig tillflykt och beskärm, Ps. 20: 3; 1 Kon. 1: 51, är Immanuel, v. 8, Herren Zebaoth, v. 13, för alla dem, som så helga Honom, att Han är deras fruktan. Men för dem, som förakta Honom och försmå det stilla wattnet i Siloa, v. 6, och förkasta Honom för Hans ringa utseendes skull, Es. 52: 14; 1 Cor. 1: 23, blifwer Han en stötesten och en förargelseklippa. Detta skedde till en början på den tiden; folket i Juda och Israels riken föraktade Immanuel och Hans ord; de blefwo derföre bortförde till Assyrien och Babylonien, och prophetian fullbordades fullständigt, då Judarne korsfäste Christus, förkastade Hans Evangelium och bortfördes i den fångenskap, som ännu warar. Orden stötesten och förargelseklippa äro bildliga uttryck, som betyda en orsak till fall och skada för själen, likasom då någon stöter sig och faller öfwer en sten, som ligger i wägen, eller då en sten faller ifrån ett höjd och skadar eller sönderkrossar någon, som den träffar. Denna prophetia anföres på flera ställen i Nya Testamentet, såsom särskilt syftande på wår Frälsare sjelf.

16. Bind samman wittnesbördet; försegla lagen intill mina lärjungar.

Intill mina lärjungar, grt.: i dem, som af mig äro lärde.

Så talar nu Immanuel widare till propheten såsom i v. 11, att wittnesbördet skulle såsom en bokrulle sammanbindas och förseglas och således wara wäl förwaradt. Det skulle förwaras of prophetens lärjungar, af de trogne i landet, hwilka woro Herrans lärjungar; och då prophetian fullbordades, skulle denna fullbordan jemföras med detta wittnesbörd. Derigenom blef tron stadfästad hos de trogna, de kunde med så mycket större wishet hemta tröst af prophetians löfte, och de affälliga hade deruti ett wittnesbörd emot sig. Se Dan. 12: 4. Så är hela Guds ords wittnesbörd för alla tider wäl förwaradt till Hans lärjungars bästa och till en dom öfwer dem, som Honom förakta. Joh. 12: 48.

17. Ty jag hoppas uppå HERran, den sitt anlete för Jacobs hus bortgömt hafwer; men jag wäntar efter Honom.

18. Si, här är jag och barnen, som HERren mig gifwit hafwer* till ett tecken och under i Israel, af HERran Zebaoth, den der bor på berget Zion. *Ebr. 2: 13.

Dessa twå verser äro prophetens ord, ett trosbekännelse, som Guds Anda genom Honom wille inlägga i hjertat och munnen på alla i Israel, som wille akta på ordet. De skulle hoppas på Herran under de swåra tider, som tillstundade, då det syntes såsom om Han bortgömde sitt anlete för Jacobs hus, de skulle tänka på propheten och hans ord och på hans barns namn såsom wittnen, att Herren hade detta talat; de skulle häraf uppmuntras att förtrösta på Herran Zebaoth och Hans löften. Prophetens söner woro tecken och under i Israel, deras namn hade prophetisk betydelse, och hwarje sann prophetia är ett underwerk.

19. Men då de säga till eder: I måsten fråga af spåmän och tecknatydare, de der mycket tala och disputera, så skolen I säga: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefwande?* *5 Mos. 18: 11. 1 Sam. 28: 11.

Spåmän och tecknatydare: sjelfkloke wise, som föregåfwo, att de hade uppenbarelser genom syner och drömmar, och sådane, som föregåfwo, att de genom tecken på himmelen eller i luften eller genom fåglar och djur kunde weta, hwad som tillstundade, funnos på den tiden i myckenhet, och till dem wille folket isynnerhet i nödens tid wända sig. Men här förmanar Herren genom propheten, att de skalle fråga sin Gud och afwisa hwarje råd att fråga spåmän och tecknatydare och deras afgudar. Tala och disputera, grt.: hwiska och mumla, nemligen trolldomsord och beswärjning. De föregåfwo äfwen, att de kunde fråga de döda. Men så förgäfwes som detta war, så förgäfwes är det också nu, om någon i andeliga ting rådfrågar dem, som äro andeligen döde.

20. Ja, efter lag och wittnesbörd:* om de det icke säga, så skola de icke få morgonrodnan:† *2 Pet. 1: 19. †Es. 58: 8. Os. 6: 3.

Grt.: Efter lagen och efter wittnesbörder (skall folket fråga). Om de icke säga såsom detta ordet, skall det (folket) icke hafwa morgonrodnaden.

De skola icke blifwa delaktige af rättfärdighetens och salighetens ljus, som efter dessa mörkrets och eländets tider genom Guds nåd skulle uppgå. Denna morgonrodnad war Immanuel sjelf. Hans namn Immanuel glänste då såsom en morgonrodnad i prophetiorna och i tidens fullbordan uppgick Han såsom rättfärdigbetens sol med salighet under sina wingar. Es. 58: 8. Hos. 6: 3. Mal. 4: 2. Luc. 1: 78. Detta morgonljus, som lyste i prophetiorna, blef fördoldt för dem, som icke trodde Herrans lag och wittnesbörd, utan spåmän och tecknatydare.

21. Utan skola gå omkring i landet slagne och hungrige:* men när de hunger lida, så skola de wrede warda, och banna sin konung och sin Gud, och se upp. *Ps. 59: 15.

Då dessa straffdomar kommo, förtwiflade de ogudaktiga; men de blefwo icke förödmjukade, utan förbittrade. Då den obotfärdige syndaren straffas, så will han icke ödmjuka sig och erkänna, att straffet är rättwist, utan förbittras öfwer Gud och öfwer mensklig regering och mensklig lag. Ännu förskräckligare beskrifwes en sådan förhärdelse, Uppb. 16: 9–11, de sönderbeto sina tungor för wärks skull och hädde Gud i himmelen för sin wärks och sina sårs skull och bättrade sig icke af sina gerningar.

22. De skola ock se neder på jorden, och icke finna annat än bedröfwelse och mörker:* ty de äro förmörkade i ångest, och gå wille i mörkret. *Es. 5: 30.

Hwarken i himmelen eller på jorden finna de obotfärdiga i straffdomarne och i sin förtwiflan någon tröst: Bedröfwelse, mörker och ångest uppfylla själen, och de drifwas ännu fortare till förderf och förtappelse; ty då menniskorna icke genom Herrans hemsökelser låta föra sig till förödmjukelse och bättring, så blifwa genom lidandet deras förhärdelse och fördömelse påskyndade.

9. Capitel.

Messiæ födelse, titlar, rike.

Ty det warder wäl ett annat mörker, det dem bekymrar, än i förtiden war,* då det lätteligen tillgick i Sebulons land, och i Naphthalims land; och derefter swårare wardt wid hafswägen, på denna sidan Jordan, wid hedningarnas Galilea.† *2 Kon. 15: 29; cap. 17: 6. †Matth. 4: 14, 15.

Grt.: Men icke skall i mörkret qwarblifwa det land, som kommer i denna ångest. Först förnedrar han Sebulons och Naphtali land; men framdeles ärar han wägen wid hafwet, sidan af Jordan, hedningarnes Galilea. Dessa trakter, Sebulons och Naphtali länder och Galileen, såwäl som landet öster om sjön Genezareth och Jordan, blefwo efter denna prophetia mycket snart hemsökta af Assyriska härar, och en stor del af folken bortfördes i fångenskapen. Då blef detta land förnedradt. Man sedan uppfylldes prophetian om Immanuels ankomst, och Han ärade dessa trakter med sin wistelse der. Wår Frälsare tillbragte största delen af sin tid på jorden i Galileen och for ofta öfwer sjön Genezareth, som här kallas hafwet. Galileen kallades hedningarnes Galilea från äldre tid tillbaka; ty det gränsade intill hedningarnes land, och många hedningar qwarblefwo der, då Canaaniterna blefwo fördrifna af Israels folk. Se Dom. 4: 2.

2. Det folket, som i mörkret wandrar, ser ett sort ljus, och öfwer dem, som bo i mörka landet, skin det klarligen.* *Matth. 4: 16. Joh. 1: 9.

Här öfwergår prophetian ännu tydligare till ett bestämdt löfte om det stora ljusets uppgång i denna werldens mörker. Se Luc. 1: 78. Och Galilea, der eländets mörker war störst, fick först skåda detta ljus. I Cana i Galileen gjorde ock Jesus sitt första underwerk.

3. Du gör folket mycket, dermed gör du icke glädjen mycken;* men för dig warder man sig glädjande, såsom man glades i skördanden, såsom man glad är när man utskiftar byte.† *Matth. 10: 34, 35. †Ps. 68: 13.

På grundspråket finnas twenne ord, som betyda folk. Det ena är ett hedersord, som betyder Israels folk, det andra är ett ord, som betyder hedniska folk. Det sednare är det ord, som står i denna vers, och orden betyda, att Messias skulle göra det af Judarna föraktade folket stort och lyckligt; men glädjen blef icke stor för Judarna, emedan de förkastade Honom. Folket i Galileen war af Judarna i allmänhet föraktadt, men från Galileen woro wår Frälsares fleste lärjungar. Och då sedan Evangelium förkunnades, så woro de flesta, som trodde och ingingo i himmelriket, hedningar och främlingar. Men alla dessa fröjdade sig mer, än man fröjdar sig öfwer stort byte; ty se funno en oförgänglig arfwedel.

4. Ty du hafwer sönderbrutit deras bördas ok, och deras skuldrors ris, och deras plågares staf, likasom i Midians tid.* *Dom. 7: 22. Es. 10: 26.

I Egypten blef folket plågadt såsom arbetsdjur under ok och slaget med ris och staf. På åtskilliga tider woro de i fångenskap under åtskilliga folk, såsom det skedde på sju särskilda tider under domarenas styrelse, och slutligen blefwo de bundna och bortförda i fångenskap, drifna med ris och staf såsom boskapshjordar. Då folket sedan blef frigifwet ur fångenskapen, och då Herren derefter gaf dem seger öfwer många mäktiga fiender, så blefwo oket, riset och stafwen sönderbrutna, likasom då Herren gaf seger öfwer Midianiterna (se Dom. 7: 22, då Gideon räddade folket från Midians träldomsok. Denna seger blef wunnen genom några få män af Asser, Manasse, Sebulon och Naphtali stammar, och war en förebild af den ännu större seger, som Christus skulle winna genom sina få lärjungar från det föraktade Galileen. Genom segerhjelten, Immanuel, befrias Hans folk ifrån mörkrets, syndens och alla andeliga fienders träldomsok och ifrån de plågares staf. Dessa plågare äro både syndens lustar och djefwulens och werldens förföljelser.

5. Ty allt krig med storm och blodig klädnad skall uppbrännas, och af eld förtärdt warda.

Krigares stöflar och harnesk och blodbefläckade kläder skola icke mer finnas, så snart Immanuels rike blifwer rådande. Se Ps. 45 och Ps. 46: 9, 10.

6. Ty oss är födt* ett barn, en son är oss gifwen,† hwilkens herradöme är uppå Hans axlar; och Han heter Underlig,** Råd,†† Gud,*** Hjelte,††† Ewig Fader,**** Fridförste.†††† *Luc. 1: 31. †Joh. 3: 16. **Dom. 13: 18. ††Jer. 32: 19. ***Rom. 9: 5. †††Ps. 45: 4. ****Matth. 6: 9. ††††2 Thess. 3: 16.

Här ser propheten den utlofwade Immanuels födelse, såsom redan skedd. Den sonen, som skulle födas af jungfrun, cap. 7: 14, är för prophetens ögon född, och här nämnas några af Hans namn. Hans namn betyda egenskaper. Han heter Under; ty han sjelf är det högsta under, ett under öfwer alla under, och Han upprättar och fulländar ett himmelrike för den fallna menniskan genom idel under; Han heter Råd, ty Han allena har skaffat råd i wår rådlöshet och genom döden på korset öfwerwunnit synden och döden. Han är Gud, hjelte, Han är Gud och wår hjelte; ty Han har öfwerwunnit och hjelper oss att öfwerwinna alla wåra fiender. Han är Ewig Fader eller Ewighetsfader, som föder ewighetsbarn. Han är en ny stamfader för det fallna menniskoslägtet, och af Hans lifskraft födas barn såsom daggen af morgonrodnaden för att lefwa ewinnerligen. Se Ps. 110: 3. Joh. 1: 12. Han heter Fridförste, ty Han borttager synden och försonar menniskan med Gud, gifwer frid åt de benådade, öfwerwinner fienderna och upprättar fridens rike. I dessa härliga namn ligger en ewig oemotståndlig kraft, hwarigenom deras betydelse fullbordas.

7. På det Hans herradöme skall stort warda, och på friden ingen ände; på Davids säte och Hans rike,* att Han det bereda och stärka skall med dom och rättfärdighet ifrån nu och allt intill ewighet: detta skall HERrans Zebaoths nitälskan göra.† *Luc. 1: 32. †Es. 37: 32.

Denne fridfurste är af Davids slägt, Han upprättar ett andeligt rike, som Han bereder och stärker, grundar och stadfäster med dom och rättfärdighet för ewigt. I försoningen ligger fullkomlig dom öfwer synden. Genom Hans försoningsdöd blef denna werldens förste dömd, och denna dom går fortfarande öfwer synden både i de trognas hjertan och genom Herrans styrelse i all werlden, och rättfärdighet är Hans rikes grundlag. Hans herradöme skall sträcka sig öfwer jorden, och friden skall blifwa ewig; ty då syndens herrawälde borttages, så upphörer strid och ofrid. Allt detta gör Herren med ifwer eller nitälskan för sin äras skull och af brinnande barmhertighet emot menniskan.

8. HERren hafwer sändt ett ord i Jacob, och det är fallet i Israel:

9. Att allt Ephraims folk och Samarie inbyggare skola det få weta, hwilka i högmod och stolt sinne säga:

10. Tegelstenar äro fallne; men wi wilja bygga* det upp igen med huggen sten; man hafwer avhuggit mullbärsträd, så wilja wi sätta i samma staden cederträd. *Mal. 1: 4.

Sedan propheten förkunnat Messias och Hans rike, wänder sig nu prophetian mot det fräcka folket, som trodde sig kunna trotsa Herrans straffdomar och i sin stolthet sade, att de wille uppbygga kostbarare byggnader, än fienderna hade förstört.

11. Ty HERren skall uppresa Rezins krigsfolk emot dem, och gadda deras fiender tillhopa;

12. De Syrer före och de Philisteer efter, att de skola uppfräta Israel med full mun; uti allt detta stillas icke ännu Hans wrede; Hans hand är ännu uträckt.* *Es. 5: 25; cap. 10: 4.

13. Så wänder sig ej heller folket till Honom, som dem slår, och fråga icke efter HERran Zebaoth.

14. Derföre skall HERren afhugga af Israel både hufwud och stjert, både qwist och stubbe på en dag.

Både gwist och stubbe, grt.: Både palmgren och säf, d. ä. både det starka och det swaga, det höga och det låga.

15. De gamle och ärlige äro hufwudet; men propheterna, som falskt lära, äro stjerten;

16. Ty detta folks ledare äro förförare; och de, som sig leda låta, äro förtappade.

17. Derföre kan Herren icke glädja sig öfwer deras unga män, eller förbarma sig öfwer deras faderlösa och enkor; ty de äro allesammans skrymtare och onde, och hwar och en mun talar galenskap; uti allt detta stillas icke ännu Hans wrede; Hans hand är ännu uträckt.

18. Ty det ogudaktiga wäsendet är upptändt såsom en eld, och förtärer törne och tistlar, och brinner såsom uti en tjock skog, och gifwer hög rök.

Synden är såsom en förtärande brand. Denna brand måste antingen släckas, eller förstörer den hela menniskan. Om denna brand får taga öfwerhand, så nedkallar den ifrån himmelen en förstörande Sodomsbrand öfwer folk och riken. Såsom i de warma länderna i den heta årstiden en fältbrand förtärer förtorkadt törne och tistel, så förtärer syndastraffet ett förtorkadt folk, som öfwergifwit lifwets watten.

19. Förty uti HERrans Zebaoths wrede är landet förmörkadt, så att folket är likasom en eldsmat; ingen skonar den andra.

Synden borttager slutligen all inbördes wälwilja och kärlek, så att äfwen i ett och samma samhälle eller i samma hus menniskorna blifwa hwarandras fiender.

20. Röfwa de på högra sidan, så lida de hunger; äta de på wenstra sidan, så warda de icke mätte; hwar och en äter sin arms kött;

21. Manasse Ephraim; Ephraim Manasse: och de båda tillsammans emot Juda; uti allt detta stillas icke ännu Hans wrede: Hans hand är ännu uträckt.

Att äta sin arms kött är att förderfwa sina egna anhörige, att förtära fina egna krafter och förstöra alla utwägar till uppehälle, förswar och beskydd. Detta gör menniskan i andligt afseende, då hon i otro hatar Guds ord; i lekamligt afseende, då hon i synden förtärer sina krafter och sitt anseende, så att hon icke kan försörja och förswara sig, och i borgerligt afseende gör menniskan detta, då med falsk lära, ogudaktighet och upproriska grundsatser förstörer samhällets band, så att krafterna förtäras i partistrider, och öfwerheten blir kraftlös och oförmögen att beskydda och wårda folk och land.

10. Capitel

Orättwisans straff. Assurs fall.

We de skriftlärda, som orätt lag göra, och wrång dom skrifwa;* *Amos 5: 7; cap. 6: 12. Mich. 7: 3.

2. På det de skola wränga den fattiges sak, och bruka wåld uti de eländas rätt i mitt folk; så att enkor måste wara deras rof, och de faderlöse deras byte.

Denna afdelning af prophetian börjar med we öfwer de skriftlärda. Dessa skriftlärda woro folkets domare, ty den Heliga Skrift war lagboken. Men de gjorde falska uttydningar och tillsatser, så att derigenom uppstod orätt lag och; wrång dom, och deraf måste isynnerhet enkor, faderlösa och fattiga lida.

3. Hwad wiljen I göra på hemsökningens och olyckans dag, den fjerran efter kommer? Till hwem wiljen I fly om hjelp? Och hwar wiljen I låta eder ära?

Hwar wiljen I låta eder ära? grt: hwarthän wiljen I rädda eder härlighet, eder mammon, edra skatter, edra hustrur och barn undan förödelsen och plundringen?

4. Att hon icke under de fångna böjd warder, och ibland slagna faller? Uti allt detta är Hans wrede icke stillad; Hans hand är ännu uträckt.

Det, som de akta för sin ära, nemligen rikedomen, skall ibland de slagna falla uti fiendernas händer. Det är äfwen i wår tid i betydlig grad så bland de christna, att rikedomen utgör den största äran, så att menniskor icke så mycket aktas och hafwa anseende efter sitt personliga wärde, efter ädla tänkesätt och goda kunskaper, wishet, förstånd och redlighet o. s. w.; som efter sina egodelar. I dessa fyra verser ligger en widare förklaring af den prophetia, som nedlades i namnet af prophetens son: Röfwa snart, hasta till byte. Här förkunnas nu, att denna röfwande här skulle komma snart, och såsom en hufwudorsak härtill anföres den orättwisa, som begicks af landets styresmän och domare.

5. Ack we Assur, den min wredes ris,* och deras hand min grymhets Staf är. *Es. 36: 1.

Här wänder sig prophetian ifrån det affälliga Judafolket till hedningarna; öfwer dem utropas we, och utförligt beskrifwes sedan den straffdom, som skulle öfwergå Assurs land eller Assyrien. Men först skulle Assurs folk wara Guds wredes ris och Hans grymhets staf, som skulle utföra straffdomen öfwer Hans affälliga folk.

6. Jag will sända honom emot ett skrymtaktigt folk, och gifwa honom befallning emot min wredes folk, att han det skinna och utbyta skall, och förtrampa det såsom träck på gatan.* *Es. 5: 25.

Det skrymtaktiga folket war Juda och Israels folk. Det kallades Guds wredes folk, emedan det med sin obotfärdighet drog öfwer sig Guds straffande wrede.

7. Ändock han det så icke menar, och hans hjerta så icke tänker: utan hans hjerta står till att förderfwa och utrota många folk;

Assyriens konung hade icke till afsigt att göra Herrans wilja, men han utförde den dock.

8. Ty han säger: Äro icke mina förstar allesammans konungar?

9. Är icke Calno såsom Charchemis? Är icke Hamath såsom Arphad? Är icke Samarien såsom Damascus?* *2 Kon. 18: 34.

Calno eller Calne war sannolikt det gamla Ktesiphon wid Tigris, och Charchemisch det gamla Circesium wid floden Euphrat. Den stolte konungen will med dessa ord säga, att det warit honom lika så lätt att intaga den ena som den andra af dessa städer.

10. Såsom min hand funnit hafwer afgudarnas konungarike; ändock deras afgudar starkare woro än de i Jerusalem och Samarien äro.

11. Skulle jag icke göra Jerusalem och dess afgudar, såsom jag Samarien och dess afgudar gjort hafwer?

Hedningafolken trodde, att de och deras riken stodo under deras afgudars beskydd, och att deras rikens bestånd berodde på, huruwida deras afgudar woro swaga eller starka.

12. Men när HERren hafwer alla sina werk uträttat på Zions berg och i Jerusalem, så will jag hemsöka den högmodige konungens frukt af Assyrien, och hans högfärdiga ögons prål;

13. Derföre att han säger: Jag hafwer uträttat det med mina händers kraft, och igenom min wishet, ty jag är klok. Jag hafwer annorlunda delat landen, och deras egodelar röfwat, och såsom en wäldig slagit deras inbyggare till jorden.

14. Och min hand hafwer funnit folken, likasom ett hönsnäste, så att jag hafwer all land tillhopa samlat, likasom man församlar ägg, som öfwergifne äro; der ingen en fjäder rörer, eller upplåter sitt näf, eller korrar.

15. Kan ock en yxa berömma sig emot honom, som hugger med henne? eller en såg trugas emot honom, som drager henne? Såsom den sig berömma kan, den en käpp bär, och upplyfter, och bär honom så lätteligen, som han intet träd wore.

Frukt, v. 12, bet. det som han i sitt högmod hade uträttat, hans rike, och hans skatter, som han med eröfringar och plundringar samlat. Konungen berömde sig, huru lätt han hade intagit andra länder, hwilkas regering och folk lika så litet wågat förswara sig, som en swag fågel wågar förswara sitt näste mot en menniska, utan flyger derifrån. Men denne konung skulle besinna, att han war blott ett swagt redskap i Herrans hand, såsom en yxa, en såg eller en käpp begagnas af en menniska. Såsom den sig berömma kan m. m., grt.: såsom om riset sloge med den, som håller det, och såsom om stafwen kunde upplyfta den, som icke är träd, nemligen menniskan. Så maktlösa som riset och stafwen äro i jemförelse med menniskan, så wanmäktig och ännu obetydligare war den mäktige konungen emot Gud, som begagnade honom såsom ett ris. Så äro menniskorna redskap i Guds hand på olika sätt och till olika ändamål.

Lycklige de, som äro trogna och williga redskap till det godt är!

16. Derföre skall HERren HERren Zebaoth sända en magerhet* ibland hans feta, och skall upptända hans härlighet, att hon skall brinna såsom en eld. *Es. 24: 6.

Härlighet, se ära, v. 3. De förnämsta i detta rike skulle försmäkta af hunger, deras rikedomar plundras och deras städer förstöras.

17. Och Israels ljus skall warda en eld, och hans helige skall warda en låga, och skall upptända och förtära hans törne och tistlar på en dag.

Israels ljus är Messias. Han, den Helige i Israel, skulle för Assurs folk blifwa en förtärande eld, så att de skulle förgås, såsom förtorkade törnen och tistlar förgås i eldslåga. Onda menniskor liknas wid ogräs, och de argaste liknas wid törne och tistel. Den Assyriska hären förstördes sedan af en häftigt dödande pest. Se cap. 37: 36.

18. Och hans skogs och marks härlighet skall till intet blifwa både själ och kropp; och skall förgås, och förswinna;

19. Så att hans skogs återlefda träd måga räknade warda, att ett barn må uppskrifwa dem.

Äfwen skogen skulle i Assurs rike ödeläggas; men skogen är en bild af folket, och marken en bild af riket och dess inrättning. Prophetian säger, både att rikets själ eller folkandan och kroppen eller riksinrättningen skulle blifwa till intet.

20. På den tiden skola de igenlefde i Israel, och de som af Jacobs hus behållne blifwa,* icke mer förlåta sig uppå honom, som dem slår; utan skola förlåta sig uppå HERran, den heliga i Israel, uti sanning. *2 Kon. 19: 5.

De af Jacobs hus, som blefwo behållne, skulle icke mera hoppas på konungen af Assyrien, som slog och tuktade dem, utan på Herran allena, i sann tro på sanningens ord.

21. De igenlefde skola omwända sig, ja, de igenlefde i Jacob, till Gud den starka.

De igenlefde eller qwarlefwan; detta är en del af namnet på prophetens son Sear Jasub. Se cap. 7: 3. Här är således en fortsättning af samma prophetia, som der började.

22. Ty om ditt folk, o Israel, är likasom sanden i hafwet, så skola dock de igenlefde af dem omwände warda;* ty då förderfwet stilladt warder, så skall öfwerswinnande stor rättfärdighet komma. *Rom. 9: 27.

Äfwen om ditt folk, o Israel. wore lika så talrikt som sanden i hafwet, så skall bock blott en qwarlefwa räddas, likasom då säden af en åker är inbergad, några qwarblifna ax af de fattiga kunna samlas. Men af denna ringa qwarlefwa skall Herren bereda sig det folk, genom hwilket Hans härliga löften om Messias och Hans rike skola fullbordas med öfwerwäldigande, öfwerströmmande rättfärdighet. Cap. 9: 7.

23. Ty HERren HERren Zebaoth skall låta gå ett förderf;* men Han stillar det dock i hela landet. *Es. 28: 22.

Förderfwet eller straffdomen kommer från Herran; men för detta straff sätter Han en gräns, hwaröfwer det ide gå kan. Detta stillande eller styrande syftar icke blott derpå, att Herren uppehöll Israels folk under den förödelse, som kom från Babylonien och Assyrien, utan äfwen derpå att Han bibehöll en qwarlefwa af Israel, då Jerusalem och Judalandet ödelades af Romarne, och denna qwarlefwa af folket förskingrades i den sista och långwarigaste fångenskapen. Rom. 9: 27, 28.

24. Derföre säger HERren HERren Zebaoth: Frukta dig icke, mitt folk, som i Zion bor, för Assur, han skall slå dig med ris, och upplyfta sin staf emot dig, såsom uti Egypten.

25. Ty efter en ganska liten* tid skall ogunsten och min wrede öfwer deras odygd få en ända.† *Ps. 30: 6. †1 Sam. 2: 6.

Frukta dig icke; ty efter en ganska kort tid min ogunst och wrede öfwer Israels odygd få en ända, och då är det slut med Assyriens makt.

26. Då skall HERren Zebaoth uppwäcka en gissel öfwer dem, likasom uti Midians slagtning* på det hälleberget Oreb; och skall upphäfwa sin staf, den Han på hafwet brukade, likasom uti Egypten. *Dom. 7: 22, [et]c.

När Herrans wrede wänder sig, så upphäfwer Han en gissel öfwer Assyrierna, så att de, som tuktat Israel, blifwa sjelfwa straffade, likasom då Herren befallde Mose att upphäfwa sin staf öfwer Röda hafwet, så att det öfwerswämmade de Egyptier, 2 Mos. 14: 26 och 2 Mos. 17: 5, och såsom Han straffade Midians folk. Dom. 7.

27. På den tiden skall hans börda bortwika ifrån dina skuldror, och hans ok ifrån din hals; ty oket skall förruttna af fetma.

Likasom då ett arbetsdjur blifwer så fett och starkt, att oket förstöres så skall Israel blifwa sina fiender öfwermäktigt. Andans kraft sönderspränger alla andeliga träldomsok.

28. Han kommer till Ajath, han drager igenom Migron; han mönstrar sin här i Michmas.

Dessa städer lågo i Benjamins land. Här beskrifwer propheten den wäg, på hwilken konungen af Assyrien med sin här skulle tåga mot Jerusalem.

29. De draga fram om wårt läger Geba; Rama förskräckes; Gibeath Sauls flyr.

30. Du dotter Gallim, ropa högt; se till, du Laisa, du elända Anathoth.

31. Madmena wiker undan; de borgare i Gebin löpa sin kos.

32. Man blifwer tilläfwentyrs en dag i Nob, så skall han wända sin hand till dottren Zions berg, och emot den högen Jerusalem.

Ajath, Migron, Michmas, Geba, Rama, Gibea, Gallim, Laisa, Anathoth, Madmena, Gebim, Nob beteckna fiendens hela wäg till Jerusalem. Rama förskräcktes; Anathoth, en preststad omkring en fjerdedels mil ifrån Jerusalem, försattes i jemmer o. s. w. och fienden är nära Jerusalem, såsom propheten skådar hans tåg.

33. Men si, HERren HERren Zebaoth skall afhugga qwistarna med makt, och afstäcka det högt står, så att de höge skola förnedrade warda.

34. Och den tjocka skogen skall med jern omkull huggen warda; och Libanon skall falla genom den mäktiga.* *Es. 37: 36.

Den Assyriska hären liknas wid qwistarne af en skog, v. 33, och ”det högt står” är konungen sjelf. Och med den tjocka skogen och Libanon (som war betäckt med skog) v. 34, betecknas också fiendens här. Denna prophetias fullbordan beskrifwes, Es. 37: 36, då Assyriens här under Sanherib dödades genom ett Herrans under.

11. Capitel.

Christus och Evangelii kraft.

Och ett ris skall uppgå* utaf Isai slägte, och en telning† utaf hans rot frukt** bära. *Es. 53: 2. Ap. G. 13: 23. †Zach. 3: 8; cap. 6: 12, 13. **Jer. 23: 5; cap. 33: 15.

2. På hwilken skall hwila HERrans ande, wishets och förstånds ande, råds och starkhets ande, kunskaps och HERrans fruktans ande.

Under det fiendens härar afhuggas såsom qwistar genom Herrans makt, cap. 10: 33, lofwar Herren, att en oförgänglig telning skall uppgå utaf Isai slägte, v. 1. Ris och telning betyda här detsamma. Isai war Davids fader. David hade af Herran fått löfte, att i hans slägt skulle Messias födas. Herren förnyar här detta löfte. Det fallna menniskoslägtet är såsom en gammal förruttnad stam, men i roten deraf har Herren nedlagt ett oförgängligt wäsende; ty menniskan är skapad efter Guds beläte, och Guds enfödde Son har före werldens begynnelse blifwit menniskans löftesman, som åtagit sig att återlösa henne, sedan han fallit, och efter syndafallet lofwades, att Han skulle födas af qwinna och förtrampa ormens hufwud. Här förnyas löftet på det sätt, att den utlofwade Frälsaren skulle födas af Davids stam och att denna friska telning, med ewinnerlig lifskraft, skulle blifwa en ny stamfader för det fallna och andeligen döda menniskoslägtet, såsom då ett träd förwissnar och förruttnar, men af den qwarblifna roten en telning uppväxer och blifwer ett nytt träd. Men saken sträcker sig widare än liknelsen; ty de torra grenarne af det förruttnade trädet kunna icke inympas i samma telning, som wäxer på dess egen rot, men i den nya stamfadren Christus kunna alla Adams barn inympas och blifwa ett nytt och heligt slägte, om de wilja emottaga den pånyttfödande och lifgifwande kraften af Hans Anda. Denna telning skall bära frukt. Dessa frukter äro alla de trons och rättfärdighetens frukter, som skola wäxa på de grenar, hwilka i Honom äro och blifwa inympade. Se Es. 53: 11, 12. Joh. 15: 1–8. Denna oförgängliga, fruktbärande och oändeliga lifskraft har Han derföre, att Han efter den menskliga naturen förwärfwat den Heliga Andes gåfwor utan mått, så att Han deraf kan meddela lif och anda åt alla, som wilja blifwa Guds barn genom Honom. Joh. 1: 12. I v. 2 innehålles utförligt och klart löftet om den Helige Andes oändliga gåfwor öfwer Messias, och den Helige Ande nämnes med sju särskilda namn, såsom ett inbegrepp af Hans oändliga egenskaper och gåfwor. Herrans Ande, wishets och förstånds ande, råds och starkhets ande, kunskaps och Herrans fruktans ande äro sju härliga betydelsefulla namn, och i Uppenbarelseboken nämnas de särskilt såsom de sju Guds andar, som för Hans stol äro. Uppb. 1: 4; cap. 3: 1; cap. 4: 5; cap. 5: 6. Dessa sju Guds andar eller den Helige Ande med alla himmelska lifskrafter äro med Guds Son, efter den menskliga naturen, förenade, så att Han kan meddela dem åt alla de menniskor, som wilja emottaga ewinnerligt lif. Namnet: Herrans Ande skall wisa oss, att den Helige Ande utgår af Herran och will återföra själen till Honom; wishets och förstånds ande lärer oss, att Han wet att finna och anwända alla de medel, som härtill behöfwas; råds och starkhets ande wisar oss, att Han är de trognas rådgifware och ledsagare på lefnadswägen och gifwer dem kraft i striden; kunskaps och Herrans fruktans ande lärer oss, att från Honom allena kommer all den upplysning i andeliga ting och i Guds ords hemligheter, som wi behöfwa, och all sann gudsfruktan och all fromhet werkas af Honom. Ingen menniska kan wara from och wis och gudfruktig utan genom Herrans Ande. Denna prophetia blef ett fast hoppets ankar i de stormiga tider, som tillstundade, då det såg ut, såsom om Davids slägt skulle utrotas. Herren försäkrar de fromma genom propheten, att Davids slägt skulle på nytt uppblomstra och Messiæ rike upprättas, hwaraf Davids rike blott warit en förebild.

3. Han skall inblåsa honom HERrans fruktan, att han icke skall döma efter som ögonen se, eller straffa efter som öronen höra:

Grt.: Hans luktande skall wara i Herrans fruktan. Han skall icke döma efter som ögonen se eller straffa efter som öronen höra. I Herrans fruktan skall han hafwa sin lust, och med glädje såsom en ljuflig lukt inandas den i sin anda och sitt hjerta. Denna ande, dessa krafter skall han också utandas och dermed inblåsa det andeliga lifwets lefwande ande i dem, som blifwa Guds barn genom Honom. Joh. 1: 12; 1 Mos. 2: 7. Men för Hans motståndare blifwer Hans muns anda ett dödande swärd, Uppb. 19: 15, och i Hans rike en doms anda emot skrymteri, lögn och ogudaktighet. Ap.G. 5: 4, 5, och en kraftens anda till att styrka Hans swaga, luttra dem ifrån widlådande synder och behålla de elända wid rätt. Icke såsom menskliga regenter och domare, som måste döma efter hwad de se och höra, skall denne Konung döma; ty Han genomskådar, genomhörer, ja, liksom genomluktar i ett ögonblick menniskors hela innersta wäsende, och behöfwer aldrig att forska och leta efter sanningen för att kunna döma rätt. Och ”hans offer, som för Gudi är en söt lukt och hans rökwerk skall icke wara såsom det gamla presterskapets under lagen uti utwärtes rökwerk, utan uti gudsfruktan, d. ä.: hans bön skall uti andanom ske, Joh. 4: 23; ty röka heter att bedja, lukta heter att bönhöra. Det andeliga lifwet, som Herrans Ande upptändt, är inför Gud såsom en wälluktande offerrök i Christo; men den andelig döden i själen är inför Honom såsom wämjelig dödslukt.” L.

4. Utan skall med rättwisa döma de fattiga, och med dom straffa de elända på jorden; och skall slå jorden med sin muns staf, och med sina läppars anda dräpa de ogudaktiga.* *2 Thess. 2: 8. Uppb. 2: 16.

De fattiga och de elända äro de förödmjukade och förkrossade hjertan, som Messias rättfärdiggör. ”Han skall dem genom nåd rättfärdiggöra och dock genom korset straffa låta den öfriga gamla Adam uti köttet. Och det heter med dom straffa, det är: icke uti grymhet eller wrede, utan med måtta och till deras nytta.” L. Då dessa fattiga och elända dömas af Honom, blifwa de frikände och all sin syndaskuld qwitt, emedan Han sjelf tagit på sig domen och straffet i deras ställe. Es. 53: 4–6. Med sin muns staf eller spira slår Han jorden, d. ä.: med sitt ord och sin ande dömer Han öfwer folk och länder. I Hans ord ligger den kraft, som utförer Hans wilja, så att det är den staf eller spira, hwarmed Han regerar. Denna spira är en ljuflig herdastaf för dem, som lyda den gode Herden, men af Hans mun utgår, så snart Han will, en förtärande domseld emot de ogudaktiga. I grundtexten står icke: de ogudaktiga, utan: den ogudaktige och syftar på hwar och en ogudaktig, men isynnerhet på den, som kallas syndes menniska. 2 Thess. 1: 8 och cap. 2: 3, 4, 8. Werksamheten af Messiæ anda wisade sig också i de närmaste straffdomar, som propheten förkunnade för Judafolket.

5. Rättwisa skall wara Hans länders bälte, och trohet Hans njurars bälte.

Bältet eller gördeln brukas ännu i Österlanden, för att sammanhålla kläderna och gifwa fasthet och hållning åt kroppen. Till göromål, till wandring, till strid är bältet en nödwändighet. För embetsmannen är det tillika en prydnad af olika beskaffenhet, allt eftersom hans wärdighet är. Af öfwersteprestens, presternas och Leviternas embetsdrägt war bältet eller lifgördeln en wäsendtlig del. Rättwisa och trohet betyda Messiæ förwärfwade rättfärdighet, som är tillräcklig till hela menniskoslägtets försoning, och den trofasta barmhertighet, hwarmed Han oupphörligt meddelar denna rättfärdighet i sin församling, och föder och bildar ett af Hans rättfärdighet rättfärdigt folk, samt dömer, straffar och utrotar synden. Han har öfwerstepresterligt och konungsligt embetsbälte omkring sina länder, och med dessa twå embetens utöfning grundar och stadfäster Han sitt rike. Njurar, d. ä. höfter. Jfr Uppb. 19: 11–16. Han hafwer på sina kläder och på sin länd ett namn skrifwet alltså: Konung öfwer alla konungar och Herre öfwer alla herrar. Detta namn wisades för apostelen Johannes i hans syn, såsom tecknadt på den himmelska Konungens bälte.

6. Ulfwar skola bo tillsammans med lamm, och parder ligga ibland kid:* en liten dräng skall tillhopa drifwa kalfwar, och unga lejon, och gödeboskap. *Es. 65: 25. Os. 2: 18.

7. Kor och björnar skola gå i bet, och deras ungar tillhopa ligga; och lejonen skola äta halm såsom oxar;

8. Och ett spenabarn skall lust hafwa wid en huggorms hål, och ett afwandt barn skall stinga sin hand uti en basilisks kula.

Parder (Panther eller Leopard) är ett grymt rifwande wilddjur. Basilisken är en mycket giftig huggorm. Den prophetia, som innehålles i dessa tre verser, synes antyda, att äfwen i djurwerlden en stor förändring skall ske, då Christi rike blifwer så rådande på jorden och syndens makt i så hög grad förminskad, som i Skriften förkunnas; då blifwer allt det onda i naturen dels utrotadt, dels förwandladt eller förminskadt; ty i samma mån som synden öfwerwinnes och minskas, minskas också förbannelsen, som gått öfwer jorden för syndens skull. 1 Mos. 3: 17. Men det bestämda löfte, som ligger i denna prophetia, är att Messias upprättar ett fridens rike på jorden. De rifwande wilddjuren afbilda den arghet, det hat, den hämndlystnad, den förstöringsanda och mordanda som genom syndafallet har inkommit i menniskonaturen. Huggormar, basilisker och andra giftiga krypande djur afbilda syndens gift och förderfliga, smygande, dödande werkningar. Denna wilda, giftiga natur, som genom synden uppstått hos menniskan, skall ändtligen kufwas, de wildaste, argaste och giftigaste menniskor och folk skola genom Evangelii ord upplysas, införlifwas med Messiæ rike, blifwa lyckliga menniskor och lefwa i frid sins emellan, i stället för att sönderrifwa, uppfräta och förgifta hwarandra, såsom de nu göra genom krig och mord och förföljelser och förderfliga inflytelser på så många sätt. Jfr. Es. 65: 25.

9. Man skall ingen sarga eller förderfwa på mitt heliga berg: ty landet är fullt af HERrans kunskap, likasom med hafwets watten betäckt.

Herrans helga berg betyder Messiæ rike, hwaraf Zion war en förebild. I hans rike skall salighetens kunskap, rättfärdighet och frid utgjutas i ymnighet från himmelen, bortskölja ogudaktigheten och förnya jorden. Såsom syndafloden war ett stort wattendop för jorden, så will Herren äfwen öfwergjuta jorden med ett outsägligt härligt andedop, Joel 2: 28. Ap.G. 2: 17. Matth. 24: 14. 1 Pet. 3: 20, 21, innan det stora eldsdopet kommer.

10. Och det skall ske på den tiden, att Isai rot,* som står till folks banér, det skola hedningarna fråga efter, och hans hwila skall wara ära. *Rom. 15: 12. Uppb. 22: 16.

Isai rot, som står till folks banér, är den telning, som af Hans rot uppwäxer, v. 1. Såsom härar samla sig omkring en fältherres banér, så skola folken andeligen samla sig omkring Messias och hylla Honom. Ps. 2: 12. Honom skola folken tillfalla. 1 Mos. 49: 10. Der Han är i ett hjerta eller i en församling, der är Hans ära, Hans härlighet, likasom Hans härlighet hwilade i molnstodens milda strålglans öfwer tabernaklet i öknen. Icke uti stormen, jordbäfningen eller elden, utan uti den sakta slägten war Herrens härlighet, 1 Kon. 19: 11, 12; du har Hans härlighet, då Han får hwila i ditt hjerta.

11. Och HERren skall på den tiden än en gång uträcka sin hand, att Han skall få det återlefda af sitt folk, det qwarblifwet är för de Assyrier, Egyptier, Pathros, Ethioper, Elamiter, Sinear, Hamath, och för hafwets öar.

12. Och skall uppresa ett banér ibland hedningarna, och sammanhemta de fördrifna af Israel, och församla de förskingrade af Juda, af fyra jordens ändar.* *5 Mos. 30: 4. Joh. 10: 16.

Icke blott en gång, utan flera gånger har Herren straffat och förskingrat sitt folk, då det affallit ifrån Honom, men hwarje gång har Han åter förbarmat sig öfwer dem och samlat de qwarblifne. Under alla de folk och riken, som här nämnas, har Judafolket tid efter annan warit i fångenskap, men åter blifwit förlossadt, utom från den sista, som ännu warar. Hafwets öar betyda det Romerska riket, och här antydes således Jerusalems förstöring af Romarne och Judafolkets förskingring 70 år efter Christi födelse. Propheten har redan förut på flera ställen antydt och i sin sons namn, Sear Jasub, wisat, att en qwarlefwa af Judafolket skulle återförsamlas ifrån den fångenskap, han förkunnade, och att denna qwarlefwa skulle åter blifwa bosatt i landet före Immanuels ankomst. Men här förkunnar nu propheten, att Herren skall än en gång uträcka sin hand för att samla hwad som är qwar af Hans folk, sedan det blifwit sköfladt och förskingradt af alla dessa folk, äfwen af hafwets öar eller Romarena; Han skall tänka på dem, som ännu i wåra tider äro qwar. Detta finna wi äfwen deraf, att denna prophetia hänger tillsammans med den föregående, som talar om hedningarnes samlande till Messias. Således först samlas hedningarne och sedan de fördrifna af Israel och de förskingrade af Juda från de fyra jordens ändar. Pathros war öfra Egypten o. s. w., Ethioper, ett folk i Arabien och i Afrika, söder om Egypten. Elam är Persien, Sinnear är Babylonien och Hamath en stor stad norr om Judalandet, i Syrien.

13. Och det nit emot Ephraim skall återwända, och Juda fiender skola utrotade warda, så att Ephraim icke hatar Juda, och Juda icke skall wara emot Ephraim.

Hatet emellan Israels stammar skall efter denna återhemtning icke mera finnas, se Hes. 37: 19–22. De Juda fiender, som skola utrotas, äro de, som icke wilja hylla Sonen såsom Konung.

14. Men de skola wara de Philisteer på halsen wester ut, och beröfwa alla dem, som öster ut bo: Edom och Moab skola gå dem tillhanda; Ammons barn ståla hörsamma wara.

I gamla tider hade Judafolket fiender omkring sig, Philisteerna i wester, Edom, Moab och Ammon i söder och öster. Dessa fiender blefwo af David underkufwade. De woro förebilder af sådana folk och makter, som hittills warit eller hädanefter skola blifwa Christi kyrkas fiender, och alla dessa fiender skala af Davids Son genom Hans folk öfwerwinnas. Somliga öfwerwinnas genom Evangelium och ingå i Hans rike, andra öfwerwinnas genom Hans wrede. Uppb. 6.

15. Och HERren skall till spillo gifwa hafwets ström uti Egypten, och skall låta gå sin hand öfwer elfwen med starkt wäder, och slå de sju strömmar, så att man må gå torrskodd deröfwer.

Nilströmmen utflyter i hafwet i många utgreningar, men i sju hufwudmynningar. ”Herren skall genom sin näpst uttorka hafswiken, som är emellan Egypten och Canaan (Röda hafwet), på det de återwändande af Israeliterna icke hindras af wattenströmmar, och Han skall låta sin hand gå öfwer strömmen (nemligen Euphrat) och genom en wäldig stormwind sönderdela den, så att den delar sig i sju bäckar, som äro så grunda, att man med skor kan gå deröfwer.” Här anwändes ett mäktigt forntida under, undret i Röda hafwet, som i alla tider uppfyllde Israel med häpnad, såsom en bild af de mäktiga skickelser, hwarmed Herren skall undanrödja de största hinder och bana wäg för sitt folk, då Han will församla det utur den sista fångenskapen. Haf och strömmar måste då för dem gifwa wika. Stundom liknas folkskaror wid haf och strömmar eller wid stora watten, och liknelsen i denna vers kan ock betyda, att de mäktigaste folk, som upphäfwa sig emot Israel, skola af Herran blifwa liksom af storm undanjagade, Zach. 9: 1–15.

16. Och skall wara för de qwarlefda af sitt folk, som igenblifwet är för de Assyrier, en wäg: såsom Israel skedde, på den tiden de utur Egypti land drogo.* *2 Mos. 14: 29.

Denna vers är en förklaring af den föregående.

12. Capitel.

Tacksägelse för Messiæ wälgerningar.

På den tiden skall du säga: jag tackar dig, HERre, att du hafwer warit wred på mig; och din wrede hafwer sig wändt, och du tröstar mig.

2. Si, Gud är min helsa; jag är säker, och fruktar mig intet; ty HERren Gud är min starkhet och min psalm, och är min helsa.* *2 Mos. 15: 2. Ps. 118: 14.

I detta härliga capitel innehålles hufwudsumman af den outsägliga lofsång, hwarmed Guds folk skall prisa sin Herre och Frälsare efter den stora förlossningen. På den tiden, då Messias har samlat de förströdda under sin fana, utbrister folket i lofsång, såsom efter öfwergången af Röda hafwet. Den lofsång, som då blef sjungen af Miriam och hennes sångchor, är en prophetia om en lofsång, som skall uppstämmas efter en ännu större förlossning. De skola prisa Herran, att Hans wrede hafwer en ända, att hjelpen och trösten är kommen. Herren sjelf är deras helsa eller salighet, deras starkhet och föremålet för deras psalm och lofsång.

3. I skolen ösa watten med glädje utur helsobrunnarne.* *Zach. 13: 1. Joh. 7: 37, 38. Uppenb. 21: 6.

I öknen fick folket dricka springande watten af den klippa, som följde dem, ”hwilken klippa war Christus”. 1 Cor. 10: 4. Helsobrunnarne heter på grt.: Maaine ha Jeschua, och kan öfwersättas: frälsningsbrunnarne, eller Jesus-brunnarne. Jesu sår äro troende själars salighetsbrunnar. Genom Hans sår äro wi helade! Es. 53: 5, 1 Pet. 2: 24: Af Honom war Siloa watten, Es. 8: 6, en bild, hwilken äfwen omfattade de frälsningsmedel, som då funnos och som syftade på Christus. De trogna i Israel funno då frälsning i Herrans löften och i offren och gudstjensten. Efter öfwergången af Röda hafwet fick Israel wederqwicka sig af 12 brunnar uti Elim. Namnet Siloa wisar tillbaka till löftet om Fridfursten, Schilo, 1 Mos. 49: 10, till hwilken folken skola samlas och finna lifwets watten, lif och salighet. Hans namn Schilo är i 1 Mos. 49: 10 öfwersatt med ordet: hjelten. Af denna Siloa brunn, af denna helsobrunn, af Honom sjelf får Hans folk dricka och wederqwicka själen. Till denna helsobrunn inbjuder Han alla, som wilja komma, Es. 55: 1. Joh. 7: 37, 38. Uppb. 22: 17, och detta watten blifwer en lefwande källa i den själen, som dricker det. Joh. 4: 14.

4. Och skolen säga på den tiden: Tacker HERran; prediker Hans namn; görer Hans anslag kunniga ibland folken; förkunner, att Hans namn högt är.* *1 Chrön. 16: 8. Ps. 105: 1.

5. Lofsjunger HERran; ty Han hafwer härlig bewist sig: detta ware kunnigt i alla land.

De, som dricka af helsobrunnen, blifwa uppfyllda af lif i Gud, fröjd och kärlek, och önska innerligen först att tacka Herran och dernäst att Hans namn måtte blifwa predikadt ibland folken, och Hans anslag, Hans rådslut om deras salighet kungjorda, på det Hans namn må blifwa förhärligadt och folken salige genom sanningens kunskap!

6. Fröjda dig och war glad, du inbyggerska i Zion: ty Israels Helige är stor när dig.

Fröjd i Herran, tack och lof wisas i dessa verser såsom förenade med evangelii förkunnade i alla land. Och huru kunde det annorlunda wara? Det hörer till den sanna kärleken att wilja dela sin glädje och sin lycka med andra. Den, som har funnit nåd hos Herran och känner sig wara ett saligt Guds barn, brinner ofta af glädje, tack och lof och wille gerna af tacksamhet för alla menniskor prisa Herrans under och föra dem alla till delaktighet af sådan salighet, om de wille tro och anamma denna salighet! Både af kärlek till Gud och af kärlek till menniskor uppstår denna högeliga åstundan. Kärleken i församlingen måste äfwen wisa sig uti angelägenhet om att samla själar till Herran. Det första är att man sjelf dricker med glädje watten utur helsobrunnen, och det andra att man inbjuder andra att komma till denna helobrunn att de må blifwa helbregda och prisa Herrans namn.

13. Capitel.

Babels förstöring.

Detta är tungan öfwer Babel,* som Esaia Amoz son såg. *Jer. 50: 1; cap. 51: 1.

De prophetior, som förkunna straffdomar, kallas tunga eller last. Propheten får här i andanom skåda Babylons fall. Sedan Herren förkunnat, huru Hans folk skulle blifwa straffadt genom hedniska riken, förkunnas sedan dessa rikens fall.

2. Reser upp banér på höga berg; roper fast emot dem; slår upp handen; låter indraga genom förstarnas portar.

Gud, som är Herren Zebaoth och således äfwen de hedniska härskarornas Herre, sammankallar här andra hedningafolks härar till strid emot Babel. Att slå upp handen, är att gifwa tecken med handen till anfall och intåg. Genom de Babyloniske förstarnes portar skulle de främmande härarne intåga. Alla högt uppsatte män i det Babyloniska riket ansågo sig. såsom förstar.

3. Jag hafwer bjudit min helgedom, och kallat mina starka till min wrede, hwilka glade äro uti min härlighet.

Min helgedom, grt.: mina helgade, mina afskilda, betyder här icke de heliga, utan de personer bland hedniska folk, som Herren bestämt och framför alla andra liksom afskiljt och helgat eller utrustat för att utföra Hans straffdom, nemligen Mederna och Perserna, hwilka sedan underkufwade det Babyloniska riket. Dessa woro starke och de woro glade i Herrans härlighet på det sätt, att de fröjdade sig öfwer segren, under det de woro Herrans redskap, och Hans namn blef genom dem förhärligadt, i det prophetiorna fullbordades.

4. Der är ett rop af en stor hop på bergen, såsom af ett stort folk: ett rop likasom ett gny af församlade hedningars rike: HERren Zebaoth rustar en här till strids;

5. Hwilka utaf fjerran land komma ifrån himmelens ända; ja, HERren sjelf samt med sin wredes här, till att förderfwa hela landet

6. Jemrer eder; ty HERrans dag är hardt när: han kommer såsom en förödelse af den Allsmäktige.

Från vers 4 är det icke Herren, utan propheten som talar, men han talar i Guds Andas ljus. Han ser Persernas och Medernas härar, som framtåga mot Babylonien, och han hörer deras wapengny. Babylonierne skola jemra sig, emedan en förödelse af den Allsmäktige kommer.

7. Derföre skola alla händer nederfalla, och alla menniskors hjertan gifwa sig.

8. Förskräckelse, ångest och wärk skall komma dem uppå; de skola hafwa wedermöda såsom en, den der barn föder: den ena skall grufwa sig wid den andra; röda som eld skola deras ansigten wara.

Då denna straffdom kommer, skola alla af förskräckelse blifwa kraftlöse.

9. Ty si, HERrans dag kommer gruflig, wred, grym, till att förderfwa landet, och till att förgöra fynd arena deraf.

10. Ty stjernorna på himmelen, och Hans Orion,* skina icke klart; solen går mörk upp, och månen skiner mörk:†^[1] *Job 9: 9; cap. 38: 31. Amos 5: 8. †Hes. 32: 7, 8. Joel 2: 31; cap. 3: 15. Matth. 24: 29. Marc. 13: 24. Luc. 21: 25.

Herrans dag är straffdomens dag. Sol och stjernor synas mörka för menniskorna, då mörker och förskräckelse uppfylla deras hjertan. Amos 8: 9. Es. 8: 22.

11. Jag skall hemsöka jordens krets för hennes ondskas skull, och de ogudaktiga för deras odygds skull; och skall göra en ända uppå de stoltas högmod, och ödmjuka de wäldigas högfärd:

12. Så att en man skall dyrare warda än fint guld, och en menniska mer wärd än ett stycke guld af Ophir.

Under dessa straffdomar skola så många menniskor falla, att knappt någon man skall mera wara att finna.

13. Derföre skall jag röra himmelen, så att jorden skall bäfwa utaf sitt rum, igenom HERrans Zebaoths wrede, och igenom Hans wredes dag.

Babel skall känna min wrede så hårdt, som om himmel och jord rördes och sammanstörtade, bet skall blifwa något, som för dem liknar den yttersta domen.

14. Och han skall wara såsom en förjagad rå, och såsom en hjord utan herde; så att hwar och en skall wända till sitt folk igen, och hwar och en fly uti sitt land.

Till Babels rike hörde många olika folk, som blifwit underkufwade; men då straffdomen kom, skulle hwar och en, som kunde, återwända till sitt folk och till sitt land, om de woro i Babylon.

15. Derföre, att hwilken sig derinne finna låter, han skall igenomstungen warda, och den der när är, skall igenom swärd falla.

16. Skola ock deras barn för deras ögon dräpna warda,* deras hus skinnade, och deras hustrur skämda. *Ps. 137: 8, 9.

17. Ty si, jag skall uppwäcka de Meder öfwer dem, hwilka intet silfwer söka, eller efter något guld fråga:

18. Utan att skjuta de unga män ihjel med bågar, och icke förbarma sig öfwer frukten i moderlifwet, eller barn skona.

En sådan förödelse gick öfwer Babylon, då det förstördes af Mederna under konung Cyaxares den 2:dre, som underkufwade det Babyloniska riket och eröfrade staden Babylon genom Cyrus. Förut hade Mederna under sin konung Cyaxares den 1:ste, i förbund med Nabopolassar, konungen af Babylon, eröfrat Assyriens hufwudstad Ninive.

19. Alltså skall Babel det aldraskönaste ibland riken, de Chaldeers härliga prål, omstörtadt warda af Gudi, likasom Sodom och Gomorra;* *1 Mos. 19: 24, 25. Jer. 49: 18; cap. 50: 40.

20. Så att man sedan der icke bo skall, eller någon der blifwa i ewig tid; att ock de Araber der ingen hydda göra skola, och de herdar der inga bodar uppsätta;

21. Utan stygga fåglar* skola der lägga sig, och deras hus full med odjur wara, och strutsar skola der bo, och gastar skola der springa; *Zeph. 2: 14.

22. Och ugglor sjunga uti hans palats, och drakar uti de lustiga borgar. Och hans tid warder snart kommande, och hans dagar skola icke dröja.

Chaldeerna woro redan ett mäktigt folk, förr än det Assyriska riket uppstod. 1 Mos. 10: 8, 10—12. Men Babels egentliga makt räknas från Nabonassars tid år 747 före Christi födelse. Småningom blef Babylon alldeles förstördt, och nu wisa blott stora grushögar, hwar det mäktiga Babylon fordom war beläget. Stygga fåglar, odjur och strutsar beteckna öknens bjur och fåglar. Gastar är samma ord, som står i 3 Mos. 17: 7, och der kallas i wår öfwersättning ”djeflarna.” Ordet betecknar både afgudar i allmänhet och djefwulska makter, hwilka man då föreställde sig boende i öknarna. Ordet innebär en wigtig sanning; ty i det oomwända menniskohjertat herrskar synden, det är en öken, der lifwets watten icke finnes; djurlifwet herrskar; det andeliga lifwet finnes icke; blott naturlifwet leker der; himlalifwet är obekant, se Es. 35. Ugglor, v. 22, bet. schakaler eller tjutande djur. Dess tjut är en stark bild af förödelse och jemmer. 2 Thess. 1: 6.

14. Capitel.

Babels och Assurs undergång.

Ty HERren skall förbarma sig öfwer Jacob, och ännu utkora Israel, och sätta dem uti sitt land; och främlingar skola gifwa sig till dem, och hålla sig intill Jacobs hus.

Innan Judafolket bortfördes i fångenskap till Babylon, förkunnade Herren genom propheten Jeremia, huru länge fångenskapen skulle wara, nemligen i 70 år, se Jer. 12: 15; cap. 25: 12. Propheten Esaias har förut förkunnat fångenskapen; nu förkunnas i detta och näst föregående capitel, att Herren skall åter förbarma sig öfwer sitt folk, men låta dom och förstörelse gå öfwer Babel. Då detta sedan fullbordades, ställde sig främlingar under Israels beskydd, och många blefwo Judar. Esther 8: 17.

2. Och folk skola dem till sig taga, och hafwa dem intill sitt rum, så att Israels hus skall ega dem uti HERrans land till tjenare och tjenarinnor: och skola hålla dem fångna, af hwilka de fångna woro, och skola råda öfwer sina plågare.

Konung Cyrus och många af hans folk blefwo behjelplige, att Judarne kunde återwända till sitt land, Esra 2: 1–4, och många hedningar blefwo tjenare och tjenarinnor åt Judafolket. Esra 2: 65. Denna prophetia förkunnades omkring 722 år före Christi födelse, således 137 år före den Babyloniska fångenskapen och 207 år före Judarnes befrielse utur fångenskapen; men propheten skådar allt detta i andanom, såsom om det skedde för hans ögon.

3. Och på den tiden, då HERren warder dig ro gifwande ifrån din jemmer och wedermöda, och ifrån den hårda träldom, der du uti warit hafwer:

4. Så skall du föra ett sådant ordspråk emot konungen af Babel, och säga: Huru är det nu ute med plågarena, och beskattningen hafwer en ända?

5. HERren hafwer sönderbrutit de ogudaktigas ris, de wäldigas ris.

Så skulle Israel glädja sig öfwer Babels fall och sin förlossning. Detta blef ock en början till fullbordan af prophetian i cap. 9: 4.

6. Den som folk slog i grymhet utan återwändo, och med stränghet rådande war öfwer hedningarna, och förföljde dem utan barmhertighet.

7. Nu hafwer dock hela werlden ro, och är stilla, och fröjdar sig i glädje.

8. Och fröjda sig furuträden öfwer dig, och de cederträd i Libanon, (och säga:) Efter du ligger, så kommer ingen upp, som oss afhugger.

De förtryckta länderna glädja sig öfwer Babels fall. Furuträd och cederträd beteckna mindre och större förstar, som Babylons konung hade underkufwat.

9. Helwetet der nere bäfwade för dig emot din tillkommelse: det uppwäcker dig de döda, alla werldens bockar, och bad alla hedningarnas konungar uppstå utaf sina stolar;

10. Att de skulle en efter den andra tala, och säga till dig: Du är ock slagen likasom wi, och dig går likasom oss.

Här beskrifwer propheten den mäktige konungens död och hans nederfart till helwetet, samt huru han der blifwer emottagen. Alla werldens bockar, v. 9, betyder de aflidna, som förut warit denna werldens mäktige och stått i spetsen för folken, såsom bockar gå för hjordarne. Denna liknelse syftar tillika på dessa aflidnas trotsighet. högmod, wåldsamhet och orena, otuktiga wäsende, medan de lefde, se Hes. 34: 17. Matth. 25: 32. Denna beskaffenhet är också qwar efter döden. De aflidna konungarne föreställas ännu såsom sittande på sina throner, af hwilka de uppstå, då konungen af Babylon till dem inträder, såsom om de då waknade ur sin dödsslummer. Beskrifningen är en målning med färger, tagna af detta närwarande lifwet; men den hade och har sin fulla motswarighet i den osynliga werlden.

11. Ditt prål är neder till helwete* faret, samt med dina harpors klingande: mal skall wara din säng, och maskar ditt öfwertäckelse.† *Hes. 32: 18. †Job 21: 26.

Din makt och ditt prål äro slut, de syndiga följderna deraf följa med dig till grafwen och till helwetet, och der är jemmer i stället för harpors ljud. Förruttnelsen och maskarne omtalas i Skriften aldrig, då de rättfärdigas död eller sömn omtalas. Häraf kunna wi sluta, att äfwen detta i dödstillståndet är ett lidande för de ogudaktigas själar, men att döden för de fromma har förlorat all sitt fasa, så snart själen är skild från kroppen; De äro uti Guds hand och intet dödsqwal kommer wid dem. Se Uppb. 14: 13.

12. Huru är du af himmelen fallen, du sköna morgonstjärna? Huru är du till jorden fallen, du som förswagade hedningarna?

Det är en wanlig bild i österlanden, att stora konungar liknas wid sol och stjernor. Sjelfwa namnet Cores eller Cyrus betyder solen, och konungar pläga pryda med ordnar eller afbildningar af sol eller stjernor dem, som de wilja ära. Här liknas Babylons konung wid morgonstjernan, ordagrant: ”Ljusföraren, morgonrodnans son” såsom den ljusaste bland stjernorna; ty han kallade sig konungarnes konung. Redan denna stulna äretitel, som ännu brukas af hedniska konungar, innebär en uppresning emot den rätta morgonstjernan, Guds Son af himmelen, som är alla konungars Konung. Det är Han allena, som med rätta bär det namnet morgonstjernan och rättfärdighetens sol, se 4 Mos. 24: 17. Mal. 4: 2. 2 Pet. 1: 19. Uppb. 22: 16. Konungen i Babylon upphöjde sig sjelf och tillade sig sådana ärenamn; men blef ifrån sin sjelfupphöjelse, liksom ifrån sin himmel, störtad i afgrunden. Under denna bild åsyftas tillika satans fall. Han war ursprungligen en ljusens engel, och englarne kallas morgonstjernor. Job 38: 7. Skriften antyder, att han wille upphöja sig sjelf och blifwa härligare än han war, och då blef han störtad till helwetet, se 2 Pet. 2: 4. Jud. v. 6. Han är en fallen morgonstjerna. Den Babyloniska konungens rike och hwarje makt, som står i den osynlige fallne morgonstjernans tjenst och uppreser sig emot Christi rike, är en efterbildning utaf denne fallne engels första försök att sjelf blifwa Gud och herrska oberoende. Babylons fall och omstörtningen af hwarje sådant rike är således en synlig bild utaf den dom, som öfwergått och som ännu skall öfwergå satan och hans rike, se Luc. 10: 18. Uppb. 12: 8, 9; cap. 20: 2, 10.

13. Tänkte du dock uti ditt hjerta: jag will stiga upp i himmelen, och förhöja min stol upp öfwer Guds stjernor: jag will sätta mig på wittnesbördets berg, på den sidan norr ut.* *Ps. 48: 3.

De gamle hedningarne trodde, att utmärkta menniskor efter döden blefwo gudar och upphöjda till stjernorna. Men sådane blefwo äfwen ansedde och dyrkade såsom gudar medan de lefde, och ännu är det så ibland hedningarne i många länder; deras kejsare och konungar kallas gudar och emottaga gudomlig dyrkan. Bland de första christna blefwo många kastade för wilddjuren att sönderslitas eller på annat sätt dödade, emedan de wägrade att offra åt den Romerske kejsarens bild; de wägrade att dyrka honom såsom en gud. Konungen i Babylon wille också göra sig sjelf till gud och twinga allt folk att tillbedja hans beläte. Dan. 3: 6, 12. Hedningarne trodde, att Babylons förste konung Nimrod, som först införde afguderiet, blef efter sin död upphöjd ibland stjernorna och att han war den stjernbild, som sedan fick namnet Orion. Så wille ock Babylons sednare konungar upphöja sin thron öfwer stjernorna. Wittnesbördets berg på den sidan norr ut betyder Moria berg, der templet, Herrans wittnesbörd, war beläget, och detta war på nordöstra sidan om Zions berg. Då konungen af Babel intog Jerusalem och förstörde templet, så trodde han också att han hade öfwerwunnit Israels Gud, och intagit både Zion och Moria, både konungathronen och gudathronen. Ett prålande skryt öfwer denna inbillade seger ligger äfwen deruti, att konung Belzazar i sitt stora gästabud, och hans sällskap med honom, drucko win ur de gyllene käril, som blifwit tagna utur templet; och under det de drucko, prisade de sina afgudar. Dan. 5: 1–4. Wittnesbördets berg är ett uttryck, som tillika kan syfta på den hedniska föreställningen, att deras gudars himmel, gudaförsamling eller gudaråd war på ett högt berg i den aflägsnade norden. Ett sådant inbilladt gudaberg omtalas bland Hinduerna och kallas Meru. De gamle Grekerna kallade det Olympus och Perserne kallade det El Bordsch eller gudaborgen. I alla tider intill denna stund har all hedendom gått derpå ut och går derpå ut, att taga den gudomliga äran ifrån den sanne Guden, att röfwa riket och makten ifrån Honom, att insätta andra gudar i stället och gifwa makten och äran åt dem. I bakgrunden af allt detta är det Lucifer, den förmörkade morgonstjernan, den fallne englafursten, som styrer och låter dyrka sig under de mångfaldigade former och namn. Det är han, som werkar i otrons barn. Eph. 2: 2. De, som synligen regera i denna werldens mörker, äro redskap af de onda andar under himmelen. Eph. 6: 12. Hwad hedningarne offra, det offre de åt djeflarne och icke åt Gud. 1 Cor. 10: 20.

14. Jag will fara öfwer de höga skyar; och wara den Allrahögste lik.

15. Ja, till helwetes far du wid kulans sida.

Det war Lucifers fall, att han wille wara den Allrahögste lik, det war menniskans fall, att hon wille blifwa såsom Gud. 1 Mos. 3: 5. Sjelfförgudning är syndens djupaste grund, och den förer neder till afgrunden. Den sig upphöjer, han skall warda förnedrad. Wid kulans sida, grt.: till kulans innersta sidor, eller innersta wrår, nemligen till djupaste afgrunden.

16. Den dig ser, han skall, skåda dig, och se uppå dig (och säga): Är det den man, som werlden skälfwande gjorde, och konungariken bäfwande:

17. Den der jordens krets öde lade, och städerna derinne nederslog, och gaf icke sina fångar lösa?

18. Allesamman hedningarnas konungar ligga dock med ära, hwar och en i sitt hus;

19. Men du är förkastad utur din graf, såsom en förderfwad gren, såsom de slagnas klädnad, som med swärd ihjelstungne äro, hwilke nederfara till helwetes stenar, såsom ett förtrampadt as.

20. Du skall icke såsom de begrafwen warda; ty du hafwer förderfwat ditt land, och slagit ditt folk; ty man skall aldrig tänka på den ondskefulla säden.

Här öfwergår propheten till en mera egentlig beskrifning om den Babyloniska konungens fall; men detta är tillika ett bildlig beskrifning af Herrans straffdomar öfwer sin rikes fiender i alla tider och isynnerhet öfwer den, som skall sätta sig i Guds tempel såsom en gud (2 Thess. 2: 4), hwilkens afgrundsfärd beskrifwes. Uppb. 19: 20. Helwetes stenar, v. 19, grafwens eller afgrundens stenhopar, är en bild, som syftar på de fallna hednakonungarnes nesliga begrafning i Josua tid. Jos. 10: 27. Då de blefwo kastade i kulan och betäckta med stenar, så antydes dermed alla ogudaktigas tillstånd efter döden: under sin tunga syndaskuld nedtryckas de i det bottenlösa djupet. Den konung, som förer sitt folk ifrån den sanne Guden, förderfwar sitt land och slår sitt folk med andelig död. Derföre skall hans säd förgås och förgätas.

21. Reder till, att man må slagta hans barn, för deras fäders missgerninggars skull, att de icke uppkomma eller ärfwa landet, eller göra jordens krets full med fiender.

Här är en af orsakerna tydligt anförd, hwarföre barnen blifwa straffade för fädernas missgerningars skull, nemligen på det jordens krets icke må göras full med fiender.

22. Och jag skall öfwer dem komma, säger HERren Zebaoth, och i Babel utrota hans åminnelse, hans igenlefda afföda och efterkommande,* säger HERren: *Job 18: 19. Ps. 21: 11. Ps. 37: 28.

23. Och skall göra honom åt igelkottar till arfs, och till en wattusjö; och skall sopa honom med förderfwelsens qwast,* säger HERren Zebaoth. *Es. 34: 11. Zeph. 2: 14.

Sopandet med förderfwelsens qwast betyder fullkomlig förstörelse. Det Babyloniska riket har blifwit liksom bortsopadt från jorden, och det har skett på samma sätt med andra folk och riken. En del af det fordom blomstrande Sinear är nu en sträcka af träsk och sjö. Bland Babylons grushögar träffas igelkottar, och der swärma många slags wilddjur. Så är den fordna glansen förswunnen!

24. HERren Zebaoth hafwer swurit och sagt: Hwad gäller, att det skall så ske som jag tänker, och skall så blifwa som jag i sinnet hafwer:* *Es. 34: 16.

25. Att Assur nederlagd warder i mitt land, och jag förtrampar honom på mina berg; på det hans ok skall af dem taget warda, och hans börda af deras hals komma.* *Es. 37: 22.

Straffdomen öfwer Assur kom till en del, då hans talrika här under Sanherib blef ett dödens rof genom ett stort underwerk, Es. 37: 22; men här sammanfattas Assur med Babylon, såsom ett och samma rike, emedan Assyriens wälde öfwergick till Babylonien, och ehuru riket fick en annan hufwudstad, så war det dock samma makt, som förut, och lika fiendtlig mot Juda och Israel.

26. Detta äro de anslag som Han hafwer öfwer all land, och det är den uträckta hand öfwer alla hedningar.

Dessa äro Herrans anslag eller rådslut, icke blott öfwer Assyrien och Babylonien utan äfwen öfwer alla de folk och länder, som på samma sätt skola sätta sig upp emot Guds rike, Se Uppb. 17: 14; cap. 18: 2—24.

27. Ty HERren Zebaoth hafwer det beslutit, ho will förmena det? Och Hans hand är uträckt, ho kan afwända henne?* *2 Chrön. 20: 6. Job 9: 12. Dan. 4: 32.

28. I det året då konung Ahas blef död,* wardt denne tungan sedd. *2 Kon. 16: 20. 2 Chrön. 28: 27.

29. Fröjda dig icke så fast du Philistea,* att det ris, som dig slog, sönderbrutet är; ty utaf ormens rot skall komma en basilisk, och hans frukt skall wara en brinnande flygande drake. *Jer. 47: 1. Hes. 25: 15. Zeph. 2: 4.

Med v. 28 börjar en ny prophetia, nemligen emot Philisteernas land. Brinnande, flygande drakar omtalas i forntidens skrifter och dermed betecknas ett slag af ormar, hwilka äro så snabba i sina sprittande rörelser, som om de kunde flyga, och deras giftiga bett förorsakar brännande feber och en hastig död. Det ris, som slog Philisteerna, war den aflidne konungen Ahas, öfwer hwilkens död de fröjdade sig, men Herren förkunnar genom propheten, att de icke hade orsak att glädja sig; ty af den aflidnes säd skulle uppstå en fiende, som för dem war ännu farligare. De hade kallat den aflidne fienden en orm, men de skulle få orsak att kalla hans afkomma en brinnande, flygande drake för hans wredes skull och hans snabbhet uti sina anfall emot dem. Det war den fromme konungen Hiskia, som slog Philisteerna. 2 Kon. 18: 8. Det war blott för dessa fiender han war en drake, ty han war eljest en god och from konung. Men de mest härjande förödelserna öfwer Philisteernas land werkställdes af den assyriska makten.

30. Ty de torftigas förstfödingar skola berga sig, och de fattige tryggeligen hwila sig; men din rot will jag dräpa med hunger, och skall Han förgöra dina igenlefda.

Äfwen de aldra fattigaste i Israel skola hafwa sin bergning och få wara i frid, men dina igenlefde, o Philistea, skall han (konung Hiskia) förgöra.

31. Jemra dig du port, ropa du stad, hela Philistea är förtwiflad: ty nordan efter kommer en rök, och ingen ensam är uti hans tjäll.

Här beskrifwes en annan fiendes anfall mot Philisteas land. Röken betecknar landets förstörelse genom eld och swärd. Hären är talrik; i hwarje tjäll är icke blott en utan flera personer. Denne fiende kom nordan ifrån, nemligen ifrån Assyrien under den Assyriske konungen Assar Haddon, se Es. 20: 1.

32. Och hwad warda hedningarnas bud sägande? Nemligen, att HERren hafwer grundat Zion,* och der skola Hans folks elände hafwa tillflykt. *Ps. 87: 1, 2.

Då Philisteerlandet anfalles af Assyriens stora här, skola Philisteerna skicka bud till Judalandet för att fråga om faran äfwen sträckte sig dit och hwad skola dessa sändebud säga, då de komma tillbaka? De skola swara, att Herren har grundat Zion och att Judarne, fastän förswagade, hade tillflykt i Zion och woro trygge. Lycklig hwar och en, som under den Högstes beskärm bor och under den Allsmäktiges skugga blifwer!

15. Capitel.

Emot Moab.

Detta är tungan öfwer Moab:* om natten kommer förstöring öfwer Ar i Moab, det är sin kos: om natten kommer förstöring öfwer Kir i Moab, det är sin kos. *Jer. 48: 1. Hes. 25: 8. Amos 2: 1. Zeph. 2: 8.

Moabiterna härstammade från Loth, Abrahams brorson, 1 Mos. 19: 36, 37; men redan deras stamfaders födelse är för dem ett betänkligt tecken. Då Israels folk tågade genom öknen bebodde Moabiterna landet öster om Döda hafwet, söder om staden Arnon. De blefwo icke anfallne af Israels folk, men de anföllo Israeliterna, då Israel på sitt tåg till Canaan kom nära deras gräns. De kallade då den falske propheten Bileam ifrån Mesopotamien att uttala en förbannelse öfwer Israel; men denna förbannelse blef förwandlad till wälsignelse, 4 Mos. 22 och 24. Men Moabiterna förförde Israels folk, efter Bileams råd, till otukt och afguderi. 4 Mos. 25: 1, 3. I Davids tid blef Moab underkufwad, Ps. 60: 10, och Bileams prophetia blef till en början uppfylld. 4 Mos. 24: 17. Men derefter gjorde de sig åter fria från Davids hus och utwidgade sitt herrawälde öster om Jordan mot norden ända till floden Jabbok. På detta utsträckta herrawälde syftar propheten här. Utom Bileams prophetia emot Moab propheterade äfwen Mose mot detta folk. 4 Mos. 21: 28, 30. Sednare prophetior finna wi i Zephania 2: 8—10. Jer. 48. Hes. 5: 8–11. Dan. 11: 41. På sistnämnde ställe är Moab en bild af sednare folkslag. Ar war hufwudstaden i Moabiternas land. 5 Mos. 2: 9. I denna stad bodde en christen biskop från det 4:de till det 6:te århundradet efter Christi födelse. År 1300 war Ar blott en liten by och så är det ännu. Kir war Moabiternas starkaste fästning på ett högt berg, och kallas Kir Hareseth Es. 16: 7, Kirhares Es. 16: 11, Kirheres Jer. 48: 31. Korsfararne gjorde det till en stark fästning.

2. De gå upp till Baith och Dibon till altaren, att de skola gråta och jemra sig öfwer Nebo och Medba i Moab: alla hufwuden äro rakade, allt skägg är afskuret.* *Jer. 48: 37. Hes. 7: 18.

Baith är sannolikt Beth-Diblathaim. Jer. 48: 22. Nebo och Medba woro floder med mera betydliga afgudatempel. Städerna föllo, och då war det ute med deras afgudar. Deröfwer jemrade sig folket wid de besegrade afgudarnes altaren. Hårets och skäggets afskärande war ett tecken till djup sorg.

3. På deras gator gå de omswepte i säckar; på deras tak och gator jemra de sig alle, och gå neder gråtande.

4. Hesbon och Eleale ropa så att man hörer det intill Jahaz; derföre jemra sig de wäpnade i Moab; ty deras fjät går illa.

Taken woro i Österlanden jemna, så att man kunde gå derpå. Att de jemrade sig på tak och gator wisar, att sorgen war allmän. Hesbon, Eleale och Jahaz woro städer, på hwilkas grushögar nu byar finnas.

5. Mitt hjerta ropar till Moab, deras flyktige fly ifrån den treåriga kon allt intill Zoar; ty de gå upp titt Luhith och gråta; och på den wägen till Horonaim upphäfwer sig ett jemmerrop.* *Jer. 48: 34, 36.

Till Zoar (1 Mos. 19: 22. 5 Mos. 34: 3.) flydde nu Moabiterna. Deras flyktige fly ifrån den treåriga kon, grt.: deras flyktige — den treåriga kon flyr. Moabs folk liknas wid en treårig ko, ett ungt djur, bestämdt att offras, som söker att fly undan. Djurets ålder syftar äfwen derpå, att denna prophetia öfwer Moab skulle uppfyllas inom tre års tid, se 1 Mos. 40: 12, 18. 1 Mos. 41: 29, 30. Luhith låg på en bergshöjd wid wägen emellan Ar och Zoar. Horonaim betyder twå hålor, en stad emellan Luhith och Zoar, se Jer. 48: 5.

6. Ty de watten i Nimrim torkas bort, så att höet förtorkas der, och gräset förwissnar, och wäxer ingen grön ört.

Nimrim är namnet på en ort, som hade ymnigt watten. I krigstider brukade man att igenfylla källor och brunnar, förstöra kanaler och afskära allt wattenförråd.

7. Ty de egodelar som de församlat, och det folk som de tillrustat hafwa, förer man öfwer pilträdbäcken.

Pilträdbäcken war sannolikt den lilla floden wid södra ändan af Döda hafwet, som då utgjorde gränsen emellan Moabs land och det steniga Arabien. I nöden flyktade Moab utomlands.

8. Ropet går omkring uti Moabs gränser; de gråta allt intill Eglaim, och gråta wid den brunnen Elim:

9. Ty de watten i Dimon äro fulla med blod; dertill will jag ännu låta mer komma öfwer Dimon, både öfwer dem som behållne äro i Moab lejonens, och öfwer dem igenlefda i landet.

Eglaim war en liten stad wid södra ändan af Döda hafwet. Nära derwid låg en källa, som Hes. 47: 10 kallas En Eglaim, d. ä. Eglaimsbrunnen. brunnen Elim eller furstebrunnen låg längre i söder, 4 Mos. 21: 18. Dimon betyder den blodiga. Så kallas Dibon (v. 2). Genom krigen blefwo bäckarne blodblandade. Fienderna kommo norr ifrån, derföre flydde Moab mot söder, ”Både” m. m., grt: Lejon (mäktiga fiender) skola komma både öfwer de behållna i Moab och öfwer de öfriga i landet. Ps. 7: 3.

16. Capitel.

Moabs plåga, fall.

Sänder, ut, I landsherrar, lamm ifrån Sela utur öknen till dottren Zions berg.

Sela, som sedan kallades Petra eller klippstaden, war hufwudstaden uti Edoms land, 2 Kon. 14: 7, ungefär halfannan dagsresa sydost ifrån södra ändan af Döda hafwet. De fleste boningar woro inhuggna i bergen, och ännu träffas de der i de höga bergwäggarne omkring den gamla staden. Dessa boningar äro blott tillgängliga medelst stegar, som stundom behöfwas flera fästade öfwer hwarandra. Moab uppmanas här att äfwen ifrån deras sydligaste mäktiga stad, Sela eller Petra, som de eröfrat från Edom, sända offer till Herrans tempel i Jerusalem, emedan konungen i Jerusalem hade blifwit deras landsherre genom de eröfringar, som här beskrifwas. I Davids och Salomos tid woro både Moabs och Edoms land skattskyldige under Israels folk.

2. Men såsom en fågel bortflyger, den utaf sitt näste drifwen är, så skall det ske med Moabs döttrar, då de draga fram om Arnon.

Moabs döttrar betyder folket i Moabs städer. En fågel utdrifwen utur sitt näste är huswill och rådlös, och så skulle innewånarne af Moabs städer blifwa i sin flykt.

3. Hafwer råd tillhopa, håller dom; gör dig middagsskuggan såsom en natt; fördölj de fördrifna, och utröj icke de flyktiga.

4. Låt mina fördrifna hafwa herberge när dig, Moab war du deras skärm för förderfwarena, så får plågaren en ända, förstöraren wänder åter, och förtramparen låter af i landet.

Dessa 2 verser innehålla de ord, som läggas i munnen på de flyktiga, bedjande Moabiterna, så att meningen är: O Israeliter, sammankaller ett råd och besluter wänligt öfwer oss, fördöljer de fördrifna och förråder icke de flyktiga åt fienden. V. 4, grt: Låt mina fördrifna hafwa herberge när dig och war för Moab ett beskärm emot förderfwarena, så får plågaren en ända och o. s. w. Moabiterna bedja Judarne om hjelp emot den starke fienden.

5. Men en stol warder tillredd af nåd, att en skall deruppå sitta i sanning uti Davids hydda, och döma, och söka efter rätt, och främja rättwisan.* *Jer. 23: 5; cap. 33: 15.

Denna vers syftar närmast på konung Hiskias, men i hufwudsaken menas här Israels rätte Konung, Messias, cap. 32: 1. Luc. 1: 32, 33. Härmed uppmanas Moabs flyktingar att söka hjelp hos Israels Konung, och så uppmanas och uppmuntras alla nödställda hedningar att taga sin tillflykt till Honom. I Davids hydda d. ä. i Davids boning. Det stora löftet om upprättandet af Israels rike under Messias anföres här både till Moabiternas och andra hedningars behjertande.

6. Men wi höre af Moabs högmod, att han fast högmodig är,* så att ock hans högmod, stolthet och wrede är större än hans makt. *Jer. 48: 29.

7. Derföre skall en Moabit gråta öfwer den andra; allesamman skola de gråta; öfwer den staden Kir Hareseths grundwalar skola de halte sucka.

8. Ty Hesbon är worden en ödemark; winträdet i Sibma är förderfwadt; herrarna ibland hedningarna hafwa förtrampat hans ädla winträd, och äro komne allt intill Jaeser, och draga omkring uti öknen; hans winqwistar äro förskingrade, och öfwer hafwet förde.* *Jer. 48: 32.

Kir Hareseth, bergfästningen Kir, cap. 15: 1. kallas Kir Hares, v. 11, Hesbon, cap. 4. Sibma (winranka) hade sitt namn af sina fruktbara winberg. I trakten af Sibma och Jaeser idkas ännu winodling. Här nämnas winträdens förödelse, såsom förödelsen öfwer Moabs folk. Moabiterne sjelfwe woro de winqwistar, som förskingrades och fördes öfwer hafwet, de bortfördes i fångenskap öfwer watten och land. Halte, v. 7, slagne, sårade, förlamade, som qwarlemnades efter förödelsen.

9. Derföre gråter jag för Jaesers skull, och för winträdet i Sibma, och utgjuter många tårar för Hesbon och Eleale; ty en sång är fallen uti din sommar, och uti din and;

Prophetens hjerta uppfylldes af medlidande öfwer den jemmer han så i andanom skådade, den war för honom liksom närwarande. Då Herrans rätte tjenare på grund af Hans ord förkunna det straff och den fördömelse, som skall gå öfwer alla obotfärdiga, så göra de det aldrig med glädje, utan med djup smärta och innerligt deltagande. Det är således icke kärlekslöshet utan brinnande kärlek, som derwid uppfyller deras hjertan. Med de orden: En sång är fallen uti din sommar och uti din and, omtalar propheten sjelfwa årstiden, då denna förödelse skulle gå öfwer landet. I skördeanden och winbergningen skallade eljest glädjesånger öfwer berg och dalar; men i det stället hörde propheten nu krigssånger och stormrop i Moabs land.

10. Så att fröjd och glädje återwänder på marken, och i wingården fröjdas eller ropar man icke; man trampar intet win i pressarna; jag hafwer gjort en ända på sången.

11. Derföre lommar mitt hjerta öfwer Moab såsom en harpa; och mina inelfwor öfwer Kir Hares.

Derföre lommar m. m., derföre brusar mitt hjerta. Hjertats djupa sorgegny jemföres här med en harpas djupaste sorgeljud, och denna sköna liknelse uttrycker prophetens sorg öfwer det olyckliga folket. Herrans tjenare hafwa ömma hjertan; ty de hafwa Hans Ande, som gret öfwer det syndiga Jerusalem och utbrast i smärtsam klagan, då Han förkunnade den straffdom, som skulle komma. Luc. 19: 41–44.

12. Då skall uppenbart warda, huru Moab är ledsen wid altaren, och huru han till sin kyrka gången är till att bedja, och hafwer dock intet kunnat skaffa.

13. Detta är det HERren på den tiden emot Moab talade.

14. Men nu talar HERren, och säger: uti tre år, såsom en legodrängs år äro,* skall Moabs härlighet, som stor och mycken är, klen warda, så att der skall ganska litet qwar blifwa, och icke mycket. *Es. 21: 16.

Propheten har här upptagit en förut förkunnad prophetia emot Moab, men bestämmer nu den tid, då den skulle fullbordas, till inom 3 år, såsom en legodrängs år, nemligen noga räknade, såsom en träl, som efter wissa år har att wänta sin frihet, räknar ut dagen, då hans träldomstid skall taga slut. ”Dessa tre år togo sin begynnelse i konung Hiskia 11:te regeringsår. Assyriens konung Sanherib intog, efter denna så noga bestämda tid, och förstörde dessa trakter. 2 Kon. 18: 33, 34. Men denna hotelse öfwer Moab har haft sin slutliga fullbordan efter Jeremiae tid af de Chaldeer”. Jer. 48: 1. Det är ingenting sällsynt att samma prophetia fullbordas flere gånger: först till en del och sedan efter en eller flere mellantider allt mera fullkomligt. Med dessa mellantider ådagalägger Gud sin långmodighet och barmhertighet och gifwer syndarena rum till bättring.

17. Capitel.

Damasci, Israels, Assurs fall.

Detta är tungan öfwer Damascus:* Si Damascus skall ingen stad nu mer wara, utan en förfallen stenhop. *Jer. 49: 23, [et]c. Amos 1: 3.

Damascus war hufwudstaden i Syrien, cap. 7: 8. Denna prophetians fullbordan omtalas 2 Kon. 16: 9, och werkställdes af konungen i Assyrien. Tiglath Pileser; men under hans efterträdare Salmanasser blef den mäktiga hären slagen af en Herrans engel. Es. 37: 36.

2. Aroer städer skola öfwergifne warda, så att hjordar skola der i bet gå, och ingen skall drifwa dem ut.

Aroer war namnet på flera städer: i Juda stam, 1 Sam. 30: 28, i Rubens stam wid gränsen af Moab, Jos. 13: 16, och i Gads stam, Jos. 13: 25. Dessa twå sistnämnda blefwo af Assyrien ödelagde på samma gång som Damascus.

3. Och det skull ute wara med Ephraims fäste och konungariket i Damascus;* och det öfwerblefna i Syrien skall wara såsom Israels barns härlighet, säger HERren Zebaoth. *Es. 7: 8.

De fasta städerna i Ephraim och konungariket i Damascus blefwo underkufwade, landet Syrien såwäl som Israels härliga land blefwo lika mycket ödelagda af den assyriska hären.

4. På den tiden skall Jacobs härlighet tunn warda, och hans feta kropp skall mager blifwa;

5. Ty han skall warda såsom när en insamlade säd i anden, och såsom när en inbergade ax med sin arm, och såsom en upphemtade ax i Rephaims dal;

6. Och en efterhemtning blefwe, såsom när man rister ett oljoträd, och der tu eller tre bär qwarsitta uppe i skaten; eller såsom fyra eller fem bär hänga qwar på qwistarna, säger HERren Israels Gud.

Namnet Jacob passade nu bättre än namnet Israel på det slagna och förkrossade folket 1 Mos. 32: 28. Rephaims dal hade sitt namn af de gamle Rephaiterna, 1 Mos. 15: 20, och sträcker sig sydwest ifrån Jerusalem till Bethlehem. Skördefälten i denna dal woro för Jerusalems inbyggare en wälbekant bild. Axplockning war i skördeanden wanlig, alla fattiga hade efter lagen tillåtelse dertill,* och egaren fick icke sjelf uppsamla de qwarblifna axen. Så mycket angelägnare woro således utan twifwel alla snåla egare att under sjelfwa skörden qwarlemna så få ax som möjligt. Denna liknelse betyder här, att Assyrierne skulle bortföra så många af folket i fångenskap, att de qwarblifna skulle blifwa så få, som de qwarblifna axen på en afbergad åker eller såsom den qwarblifna frukten, som sitter qwar i toppen eller på grenarne af en oljoträd, sedan egaren afristat frukten.

7. På den tiden skall menniskan hålla sig intill honom, som henne gjort hafwer, och hennes ögon skola se på den Heliga i Israel.

8. Och skall icke hålla sig till altaren, som hennes händer gjort hafwa, och icke se till det hennes finger gjort hafwa, antingen till lundar eller beläte.

Ett litet antal qwarblifne i Israels land skall efter dessa swåra hemsökelser omwända sig till den sanna Guden och icke längre tillbedja afgudarna. Denna prophetia fullbordades i konung Hiskiæ tid. 2 Chrön. 30: 11, 18 och cap. 31: 1. Både i Juda och Benjamin, både i Ephraim och Manasse, d. ä.: både i Juda och Israels land blefwo afgudahöjderna och altarne nedbrutna och några af Manasse och Sebulon ödmjukade sig och kommo till Jerusalem, för att fira Påskahögtiden; men de fleste wille icke. Det är ett förskräckligt wittnesbörd om folkets djupa förderf, som läses 2 Chrön. 30: 10, att de sändebud, som konung Hiskia utsände att inbjuda de få qwarblifna till Påskahögtiden i Jerusalem, gingo ifrån den ena staden till den andra i Ephraims och Manasse land och allt intill Sebulon, men folket ”gjorde gabb utaf dem och bespottade dem”. Genom de förskräckliga straffen och förödelserna hade de således icke blifwit bättrade utan förhärdade; men på samma sätt göra också de flesta christna. De som bjudas till den stora Nattwarden, wilja icke komma, Luc. 14: 16–24, utan i det stället förebära de allahanda ursäkter, och somliga bespotta Herrans ord och Hans budbärare.

9. På den tiden skola hans starkhets städer warda såsom en öfwergifwen telning och qwist, som öfwergifwen war för Israels barn; och skola öde warda.

I denna andra förödelsen genom Assyrierna skola Israels fastaste städer blifwa såsom öfwergifna telningar och qwistar efter borthuggna träd, nemligen de städer, som Assyrierne första gången öfwergåfwo, så att Israels barn fingo bo qwar deruti.

10. Ty du hafwer förgätit* Gud, den din helsa är, och icke tänkt uppå din starkhets klippa;† derföre skall du sätta lustiga plantor; men du skall dermed satt hafwa winqwisten åt främmande. *Es. 24: 5. †Ps. 46: 2. Ps. 118: 14.

Här anförer propheten orsaken till alla dessa förödelser, som han förkunnar: folket hade öfwergifwit och förgätit sin salighets Gud, sitt starka beskydd och derigenom kastat sig uti denna stora jemmer.

11. I planteringens tid skall du wäl taga wara uppå, att din säd må tideliga wäxa; men åt hösten när du skall inberga kärfwarna, skall du få en bedröfwads sorg derföre.

Se 5 Mos. 28: 30, 33. I stället för skördeglädje fick det arma folket obeskriflig sorg, och både deras skördefält och de sjelfwa blefwo ett byte för hedniska krigshärar.

12. Ack we det öfwermåttan myckna folket; såsom hafwet skall det brusa, och folkens rumor warder stormande, såsom stora watten storma.

13. Ja, såsom stora watten storma, så skola folken storma; men han skall näpsa dem, och de skola fly lång wäg bort; och skall förfölja dem, såsom stoftena på bergen sker af wädret, och såsom enom wäderhwirfwel* sker af stormen. *Ps. 83: 14.

14. Om aftonen, si, så är förskräckelse på färde, och förr än morgonen warder, så äro de icke till.* Detta är deras lön, som oss röfwa, och deras arfwedel, som taga oss wårt ifrån. *2 Kon. 19: 35.

Med v. 12 wändes prophetens blick ifrån Israels folk till de främmande härarne; han ser dem framtåga, han hörer deras stormande gny, som liknas wid brusandet af hafwets wågor. På flera ställen i Skriften liknas stora folkskaror wid watten eller haf; såsom en förödande öfwerswämning öfwer landet hade propheten förut förkunnat de Assyriska härarnes framtågande, cap. 8: 7, 8, och denna prophetia fullbordades, då Tiglath Pileser i fångenskap bortförde en del af de 10 stammarne, och sedan då hans efterträdare Salmanassar helt och hållet förstörd. Israels rike och i fångenskap bortförde nästan hela folket. Detta sistnämnda krig har propheten nu i detta capitel beskrifwit, men här beskrifwer han ett sednare fälttåg af Sanherib, det tåg nemligen, på hwilket hans här blef slagen genom ett mäktigt under af Herran, emedan Sanherib äfwen wille intaga Jerusalem och hånade Israels Gud. Denna prophetia om härens förstörelse beskrifwes utförligt i cap. 37, men här förkunnas den till tröst för de trogna i folket just i sammanhang med prophetian om Israels rikes fall. De, som trodde på Herrans ord, skulle deraf se, att sedan fienden uträttat Herrans wärf, så skulle också hans stund komma och hans makt och stolthet hafwa en ända.

18. Capitel.

Morlands we, omwändelse.

We det landet, som far i skuggan under segel, på denna sidan Ethiopiens floder;

2. Hwilket budskap sänder till hafs, och i rörskepp far på wattnen. Går åstad, I snare budskap, till det folk, som rlfwet och skinnadt är, till det folk, som grufligare är än något annat; till det folk, som här och der utmätet och förtrampadt* är, hwilkets land wattuströmmar intaga. *Es. 60: 6.

Namnet Ethiopien omfattade flera länder både i Asien och i Afrika på båda sidorna om Röda hafwet. Namnet i grt. är Chusch eller Chus och betyder alltså länder, som beboddes af de folk, hwilka härstammade från Chus, en son af Ham. Således innefattades under detta namn äfwen Nimrods mäktiga herrskarestam. Chusiterna utsträckte sitt wälde ända till Indien, och Chusa omtalas uti Hinduernas gamla böcker. Man tror, att landet på andra sidan om Ethiopiens floder närmast betecknar landet söder om Egypten, sam beboddes af en mycket krigisk folkstam. Landet med dånet af wingar, grt. v. 1, kunde det kallas derföre, att derifrån kommo ofta omätliga swärmar af gräshoppor, hwilkas flygt sker med ett fasansfullt gny. Joel 2. Men dessa härar af gräshoppor äro en bild af otaliga krigshärar, som med sina utbredda wingar åstadkomma gny och fasa i de länder, öfwer hwilka de utbreda sig. I propheten Esaiæ tid herrskade i det landet en mäktig konung Tirhakah, som kom i krig med Assyrien och gjorde sig fruktad äfwen af den stolte Sanherib. Es. 37: 9. Sedan propheten i slutet af nästföregående capitel förkunnat Sanheribs undergång, förkunnar han nu äfwen öfwer den Ethiopiska makten en straffdom ifrån den Allsmäktige. På den tiden brukades rörskepp, som gjordes täta med bergbeck (asphalt), samma beck som anwändes af Noah wid arkens byggande, 1 Mos. 6: 14. Se 1 Mos. 14: 10, der afphaltgroparne i Siddimsdalen kallas lergropar. Dessa rörskepp woro mycket lätta och begagnades äfwen såsom krigsskepp. Ethiopiens folk war ett krigarefolk, det war i sig sjelft liksom en spänd båge och ett slipadt swärd, det war fruktadt på alla håll från äldre tider tillbaka och bekant såsom ett folk, som härjade, utmätte och ödelade andra länder. Här uppmanas deras egna budskap, kanske just de budskap, som kommit i krigiska ärender till Israel och till Assyrierna, att återwända till sitt folk med det budskap ifrån Israels Gud, hwaruti både detta krigs utgång och Ethiopernas hela framtid blef förutsagd.

3. Alle I som bon på jorden, och I som i landet sitten, skolen se, huru man skall uppresa baneret på bergen, och höra, huru man med trumpeterna blåsa skall.

Genom uppresande, af banér på bergen gafs tecken, att krigshärarne skulle församla sig. Under det Ethioperna rusta sig till krig, uppmanar härarnes Herre alla werldens folk att gifwa akt på det banér, Han wille uppresa, och den basun, hwaruti Han skulle låta blåsa.

4. Ty så säger HERren till mig: Jag will wara stilla och tillse i min hydda; såsom en hetta, den der uttorkar regn, och såsom en dagg i skördeandens hetta.

Grt.: Såsom en torr hetta med klarhet och såsom en daggsky i hettan af skördeanden. Här förkunnar nu Herren genom propheten, att Han både under Ethiopernas krig med Assyrien och derefter wille wara liksom en stilla åskådare i sitt tabernakel. Men såsom den strlla sommarhettan icke är owerksam, utan bidrager såwäl som daggmolnen till sädens och fruktens mognad, så wille Herren under alla dessa omwexlingar werka både med skarpa och lindriga medel att bereda detta folk till att ingå i nådens rike i Messiæ tid.

5. Ty för skördanden skall wäxten förminskas och den omogna frukten förtorkas, medan hon ännu står i blomma, så att man måste afskära qwistarna med skära, och afhugga winträn och kasta dem bort;

Grt.: Men före skörden, då blomman är förbi och karten mognar till drufwa, afskär han rankorna med wingårdsknifwar och borttager och afhugger telningsskotten.

6. Att man måste låta ligga dem tillsammans för fåglarna på bergen, och djuren i landet, att fåglarna bygga om sommaren der sitt näste uti, och allahanda djur i landet ligga deruti om wintern.

Dessa afskurna rankor blifwa allesamman öfwerlemnade åt roffåglarna på bergen och åt landets wilddjur. Fåglarne göra deruti sina nästen om sommaren, och wilddjuren i landet ligga deruti om wintern. Wingårdsmännen borttaga sådana grenar, som de anse öfwerflödiga och det sämsta af karten, då en ranka får så mycket kart, att kraften skulle wara otillräcklig att bringa allt till mognad. Det sämsta tages bort, på det att det öfriga må blifwa så mycket bättre, och telningsskotten borttagas äfwen, på det att kraften af rankan må anwändas till de qwarblifna drufwornas kraft och mognad. Se Joh. 15: 2. Alla afskurna qwistar och telningar bortkastas. Af sådant ris, som utkastas utom winbergen, göra fåglarne nästen, och wilddjur gömma sig i rishögarne. Denna liknelse har en dubbel betydelse såsom den i sig sjelf är dubbel. Den betecknar först, att Herren, den himmelske Wingårdsmannen (Joh. 15), skulle sköta och wårda Ethiopernas folk såsom sin wingård och bereda dem till att en gång i Hans rike bära rättfärdighetens frukt. Men den betecknar också, att en del af folket skulle afskäras såsom onyttigt och såsom de der skulle hindra de öfriga från att en gång komma till rätt mognad. Widare betecknas härmed så wäl den ethiopiska som den assyriska härens nederlag. De döda lågo obegrafna till byte för roffåglar och wilddjur.

7. På den tiden skall det rifna och skinnade folket, det grufligare är än något annat, det här och der afmätet och nedertrampadt är, hwilkets land wattuströmmarna intaga, föra HERran Zebaoth skänker på det rum, der HERran Zebaoths namn är,* till Zions berg. *2 Mos. 20: 24. 2 Chrön. 6: 5.

På den tiden, v. 3, då Herren skall uppresa banér ibland folken, skola många af detta folk samlas till Christi kyrka; de skola föras såsom andeliga offergåfwor till det andeliga Zion i det Nya Testamentets tid. Om banéret se Es. 11: 10. Redan i Apostlarnes tid och i närmaste tider derefter gick denna prophetia till en del i fullbordan. Ett förstlingsoffer af detta folk war den Ethiopiska drottningen Candaces kamererare. Ap. G. 8: 27. I Ethiopien blef en christen kyrka grundad. Ethiopien är ännu ett christet land, fastän kyrkan derstädes är i stort förfall. En stor del af Norra Afrika blef på den tiden omwänd till christendomen. Men nu förkunnas Evangelium på nästan alla kanter af Afrika, och nu mer än någonsin förut är tiden i annalkande, att Ethiopien, efter Prophetians ord, uträcker sina händer efter Herran. Ethiopier äro icke blott många folk i Afrika, utan äfwen en del af Araberna, Perserna och Hinduerna höra till detta talrika slägte. Den tid, som här utlofwas, då dessa folk skola föras som offer till Zions konung, måste blifwa en tid af utomordentlig rörelse i många länder. Och när en gång ofwannämnde länder blifwa öfwerstrålade af Evangelii ljus, ho kan beräkna de omätliga frukterna af dessa folkens werksamhet till Christi rikes utwidgande! De orden: dånet af wingar, efter grt., kunna hafwa en flerfaldig betydelse. Det wore en träffande beskrifning på hjulen af nutidens ångfartyg, hwilka redan i ofwannämnde länder begagnas af Evangelii budbärare; men någon sådan särskild tillämpning får icke göras af dylika dunkla uttryck, som kunna hafwa många betydelser, och ho är i stånd att ana, hwilka förunderliga upptäckter ännu skola göras (Es. 60: 8), som komma ännu närmare intill Prophetians bokstaf.

19. Capitel.

Egypti plåga, bot.

Detta är tungan öfwer Egypti land:* Si, HERren skall fara uti en snar sky, och komma in uti Egypten; då skola de afgudar uti Egypten bäfwa för Honom, och de Egyptiers hjerta skall gifwa sig i dem. *Jer. 46: 2. Hes. 29: 2; cap. 30: 4.

Sedan Herren genom propheten förkunnat de Ethiopiska folkens framtid, följer nu en widtomfattande prophetia öfwer Egypti land. Moln och skyar äro en wanlig bild i den Heliga Skrift, stundom af wälsignelsen, se Es. 4: 5, stundom af straffdomar från himmelen, Luc. 21: 27. Från det underbara molnet kom domen öfwer Egyptierna i Röda hafwet. Ett litet moln bådade ett ymningt regn öfwer det torra landet i Eliæ tid: en molnsky borttog wår Frälsare från lärjungarnes ögon, då Han uppfor till himmelen, och då Han åter uppenbar warder, skall Han komma i himmelens sky. I denna vers är den snara skyn en bild deraf, att straffdomen skulle komma hastigt och oemotståndligt, icke från jorden, utan från himmelen.

2. Och jag skall hetsa de Egyptier på hwarannan, att en broder skall strida emot den andra, en wän emot den andra, en stad emot den andra, ett rike emot det andra.

Egypten war på den tiden deladt i flera små riken, och dessa woro ofta i strid med hwarandra. Zoan och No, som Grekerna kallade Tanis och Memphis, nämnas särskilt (se Ps. 78: 12).

3. Och de Egyptiers mod skall förgås i dem, och jag skall göra deras anslag om intet; så skola de då fråga deras afgudar och prester, och spåmän och tecknatydare.

Afgudarne gåfwo stundom swar åt de frågande, hwilket berodde på presternas hemliga bedrägliga konster. Att afgudarne bäfwa för Herran, v. 1, syftar derpå, att ehuru de i sig sjelfwe äro intet, äro de dock liksom kroppar åt mörka makter och onda andar, se 1 Cor. 10: 20. Djeflarna tro, att en Gud är, och de bäfwa. Jac. 2: 19.

4. Men jag skall gifwa de Egyptier uti grufliga herrars händer;* och en hård konung skall råda öfwer dem, säger den rådande HERren Zebaoth. *Jer. 46: 26.

Egypten har många gånger sedan den tiden blifwit öfwergifwet i tyranners händer, och tid efter annan har en hård konung regerat öfwer dem. Psammetichos underkufwade de öfriga konungarne och förenade deras länder under en spira. Den Persiske konungen Cambyses intog Egypten och utöfwade otrolig grymhet. Alexander den store och hans efterträdare, efter honom Romarne, derefter Saracener, Mamelucker och Turkar hafwa intill denna dag härjat och förtryckt detta märkwärdiga land.

5. Och wattnet i hafwet skall uttorkas; dertill skola ock strömmarna bortsjunka och förswinna.

6. Elfwerna skola utlöpa, så att damsjöarna skola förminskas och torra warda; rör och säf förwissna.

Wattnet i hafwet är Nilströmmen, som, då den öfwerswämmar landet, är som ett haf, och på hwars wattenhöjd landets fruktbarhet för det året beror. Strömmarne äro kanalerna, i hwilka wattnet från strömmen ledes ut öfwer landet. Elfwerna äro de mindre wattenledningarne, och dammsjöarne de wattenbehållningar, som woro gräfda här och der i landet, för att wattna fälten efter behof. Då Nilen samt kanaler och sjöar uttorkade, så war hungersnöd oundwiklig.

7. Och gräset wid bäckarna, och all säd wid wattnet skall förfalna, förderfwas, och till intet warda.

8. Och fiskarena skola sörja, och alle de, som fiskakrok kasta i wattnet, skola beklaga sig; och de, som nät utkasta i wattnet, skola bedröfwade warda.

9. De skola afgå med skam, som goda garn göra, och nät binda.

10. Och de som fiskkistor hafwa, med alla dem, som dammar för lön göra, skola ångse warda.

Då wattnen uttorkade, så blefwo äfwen fiskarena rådlöse.

11. De förstar i Zoan äro dårar, Pharaos wise rådgifware äro i deras råd galne wordne; hwi sägen I dock om Pharao: Jag är wise mäns barn, och är af gamla konungar kommen?

Qwarlemningar af staden Zoan eller Tanis finnas ännu öster om en utgrening of Nilfloden, några timmars wäg från sjön Tennesis, som nu kallas Menzaleh. Om Pharao, grt: för Pharao. Hwi berömmen I eder inför Pharao af eder klokhet, I blifwen alle rådlöse och stån såsom dårar, då nöden kommer.

12. Hwar äro då nu dine wise? Låt dem förkunna och underwisa dig, hwad HERren Zebaoth öfwer Egypten beslutit hafwer.

13. Men de förstar i Zoan äro wordne till dårar; de förstar i Noph äro bedragne; de förföra samt med Egypten hörnstenen för slägten.

Noph eller Moph, Hos. 9: 6, war en berömd stad i Egypten, Jer. 44: 1, hwaraf ännu stora qwarlemningar finnas på westra Nilstranden, omkring 3⁄4:dels mil söder om det gamla Cairo, wid en by som kallas Monjath Rahineh. Grt.: Stammarnes hörnstenar förföra Egypten, d. ä.: de öfwerste och äldste af slägterna samt presterne och konungens rådgifware, som skulle wara folkets stöd, förförde det till afguderi.

14. Ty HERren hafwer utgjutit en willoanda ibland dem, att de skola förföra Egypten uti allt det de göra, såsom en drucken raglar, då han spyr.

Då Herren har beslutat ett folks förderf för dess synders skull, så förblindar han landets styresmän, så att de, genom det ena dåraktiga företaget efter det andra och genom galna försök att hjelpa, allt mera bereda och påskynda den kommande straffdomen.

15. Och Egypten skall ingen hafwa, den der för hufwud eller stjert, bål eller gren är.* *Es. 9: 14.

Då Herren, till straff öfwer folket, borttager de styrandes förstånd, så förswinner all samfundsanda, all trohet, lydnad och ordning, så att hwar och en tänker blott på sig sjelf; ingen kan styra och ingen will lyda.

16. På den tiden skall Egypten wara såsom qwinnor, och frukta sig och förskräckas, då HERren Zebaoth weftar handen öfwer dem.

Herrans weftande med handen är ett bildlig uttryck, likasom Hans hands uträckande, Es. 5: 25, till att straffa.

17. Och Egypten skall frukta sig för Juda land, så att den der tänker uppå, han skall förskräckas öfwer HERrans Zebaoths råd, som Han öfwer det beslutit hafwer.

Sannolikt menas här den straffdom från Herran, som gick öfwer Judarna, då de emot Herrans råd flydde till Egypten, och som äfwen drabbade Egyptierna tillika med dessa flyktingar och för deras skull. Jer. 42: 16–22; cap. 43: 8—13; cap. 44: 12—14 och v. 26—30.

18. Uti den tiden skola fem städer uti Egypti land tala efter Canaans mål, och swärja wid HERran* Zebaoth; en af dem skall heta Irheres. *5 Mos. 10: 20. Jer. 12: 16.

Efter dessa straffdomar och på en sednare tid skola Egyptens förnämsta städer omwändas till tron på Israels Gud. Deras inwånare woro till en stor del inflyttade Judar. Genom dem lärde Egyptierne känna Israels Gud, började att dyrka honom och lärde Canaans tungomål. Jrheres betyder Solstaden, On eller Heliopolis, der skulle de först börja att tillbedja den sanne Guden. 1 Mos. 41: 45.

19. På den samma tiden skall HERran Zebaoths altare wara midt uti Egypti land, och en HERrans wårdsten i gränsen;

20. Den ett tecken och wittne wara skall HERranom Zebaoth uti Egypti land; ty de skola ropa till HERran för sina plågares skull, och Han skall sända dem en Frälsare och mästare, som dem hjelpa skall.

21. Ty HERren skall af de Egyptier känd warda; och de Egyptier* skola känna HERran på den tiden; och skola tjena Honom med offer och spisoffer, och skola göra HERranom löfte, och hålla det. *Ps. 68: 32. Es. 45: 14.

Uti staden Irheres eller On uppbyggde den judiske öfwerstepresten Onias, under den Egyptiske konungen Ptolomeus Philometer, år 180 f. Chr. f., ett tempel, som liknade templet i Jerusalem, och upprättade derwid ett Herrans altare. Wårdstenen betecknar en offentlig minneswård till tecken, att Egypten anropat Israels Gud om hjelp och undfått denna hjelp, v. 20, likasom Samuel efter seger öfwer fienderna uppreste till Herrans ära en minneswård, den han kallade hjelpostenen. 1 Sam. 7: 12. Den Frälsare och Mästare, som menas v. 20, syftade i yttre måtto på de milda och wälgörande konungar, hwilka hade det gemensamma namnet Ptolomeus. Under deras regering uppnådde Egypten ett blomstrande tillstånd. Men den ende rätte Frälsaren och Mästaren, Jesus Christus, blef sedan i apostlarnes tid förkunnad i Egypten; der grundades christna församlingar, och så många af Egyptens folk, som då wille hjelpas, funno då den rätta hjelpen.

22. Och HERren skall slå de Egyptier, och hela dem: ty de skola omwända sig till HERran, och Han skall låta bedja sig, och hela dem.

23. På den tiden skall en wäg wara ifrån Egypten in uti Assyrien, så att de Assyrier skola komma in uti Egypten, och de Egyptier in uti Assyrien; och både Egyptier och Assyrier Gudi tjena.

24. På samma tiden skall Israel wara sjelf tredje, med de Egyptier och Assyrier, genom den wälsignelse, som på jorden wara skall.

25. Ty HERren Zebaoth skall wälsigna dem, och säga: Wälsignad är du Egypten, mitt folk, och du Assur, mina händers werk, och du Israel, mitt arf.

Både uti Assyrien och i Egypten uppstodo christna församlingar, och många af Judarne blefwo omwända genom Evangelium; då blefwo dessa tre folk, mellan hwilka från äldre tider warit stor fiendskap, nu förenade under en andelig Konung, Christus; de blefwo förenade med det andeliga Israel. Då blef Egypten Herrans folk, då blef Assur ett Herrans werk genom Herrans Anda, som gjorde dem till nya menniskor, då blef Israel Herrans arf i ordets rätta mening, och de undfingo gemensam wälsignelse från Herran Zebaoth. Men denna prophetia har ännu en mycket fullständigare fullbordan att wänta. Joel 2: 28.

20. Capitel.

Egypti. Morers fängelse.

Uti det året, då Tharthan* kom till Assdod,† hwilken Sargon, konungen i Assyrien, utsändt hade, och stridde emot Assdod, och wann det; *2 Kon. 18: 17. †1 Sam. 5: 1.

2. På samma tid talade HERren genom Esaia, Amoz son, och sade: Gack bort och drag säcken af dina länder, och drag dina skor af dina fötter: och han gjorde så; gick naken och barfotad.

3. Då sade HERren: Likasom min tjenare Esaia går naken och barfotad, till tre års tecken och under, öfwer Egypten och Ethiopien;

4. Alltså skall konungen i Assyrien drifwa den fångna Egypten, och fördrifwa Ethiopien, både unga och gamla, nakna och barfotade, med blottad skam, Egypten till blygd.

En Assyrisk fältherre, Tharthan, intog Assdod på sin wäg till Egypten och Ethiopien. Eröfringen af No Ammon eller Thebe i öfra Egypten och bortförandet af denna stads innewånare, se Nah. 3: 8–10, skedde sannolikt wid detta tillfälle. Konung Hiskia och hans folk synas hafwa warit böjda att emot Assyrierna söka hjelp hos Egyptierna och Ethioperna. Men genom detta nederlag, som skulle tillfogas både Egyptier och Ethioper, fick Judalandet se, att dessa hedningar icke woro något pålitligt stöd. De skulle lära att söka hjelp hos Herran allena. Egyptens och Ethiopiens stora förnedring och wanära skulle propheten ännu tydligare framställa för folket i sin egen person genom en sinnebildlig handling. Då han förkunnade denna prophetia, befalldes han af Herran att afkläda sig säcken (så kallades den grofwa hårklädnad, hwaruti propheterna woro klädda) och wisa sig i blotta underkläderna, eller blottad och barfotad såsom en fattig fånge. Detta war ett tecken för Judafolket, att de Egyptier och Ethioper, hos hwilka Israels konung ämnade söka hjelp, skulle inom tre år sjelfwe blifwa utblottade och barfotade och bortföras i fångenskap. Då blefwo de sammanbundne och drifne med piskor, såsom slafwar drifwas.

5. Och de skola förskräckas, och med skam bestå öfwer Ethiopien, der de förläto sig uppå; och twärtom Ethiopien öfwer de Egyptier, af hwilka de sig berömde.

Grt. Och de skola förskräckas och blygas öfwer Ethiopien, hwarpå de litade, och öfwer Egypten, hwaraf de berömde sig. Konung Hiskias och Judafolket skulle, då de sågo deras undergång, stå med skam, blygas och inse, huru dåraktigt det war att lita på menniskor.

6. Och desse öars inbyggare skola säga på den tiden: Är det wår tillflykt, dit wi skall hafwa efter hjelp, att wi skulle hulpne warda ifrån konungen i Assyrien? Ja, skönligen äro wi undsluppne.

Dessa öars inbyggare, grt.: denna kusts inbyggare. Judalandet och Philistea woro kustländer wid Medelhafwet.

21. Capitel.

Babel. Edom. Arabien.

Detta är tungan öfwer öknen wid hafwet, såsom ett wäder kommer ifrån sunnan, det all ting omwänder, så kommer det utur öknen, utur ett grufweligt land.

Öknen wid hafwet, grt.: Hafwets öken betyder här Babylonien. Floden Euphrat leddes omkring Babylon ut i otaliga kanaler för att wattna marken, som stundom sattes under watten, så att landet såg ut såsom haf. Detta brukas ännu på flera ställen i Österlanden. Men detta namn: öknen wid hafwet, är i sig sjelf en prophetia, som förkunnar, att detta land skulle blifwa ett öken, fastän det war så wattenrikt. Dessutom war det ofantliga Babylon och dess rike liksom ett haf af menniskor; men tillika en andlig öken, torr och ofruktbar; der fanns icke andeligt lif, det war icke någon andelig örtagård, wattnad af Herran sjelf, och det wille aldrig emottaga det lefwande wattnet genom Guds uppenbarade sanning. Derföre skulle detta mäktiga rike äfwen i yttre måtto ödeläggas. Stället, der Babylon låg, är nu en ödslig plats, betäckt af tegel och grus, och hela landet deromkring är dels en torr, dels en sumpig ödemark. Babylon ar har, såsom ofta i Skriften, en bild af all werldslig makt, som sätter sig emot Guds rike. Se Jer. 51: 36, 42, 43. Denna öken är således äfwen ett förebild af ett ännu större förödelse. Uppb. 17: 15 och cap. 18. Från söder komma stundom härjande hwirfwelwindar från Afrikas och Arabiens öknar, och sträcka sig ända till de Babyloniska slätterna i nordost. Den glödheta, giftiga winden, som kallas Samum, brukas här såsom en bild utaf den förstörande storm, som skulle komma öfwer Babylon. Denna storm war det Persiska rikets inbrytande krigshär. Såsom en hwirfwelwind stundom äfwen upplyfter hus och wänder dem omkring, så skulle denna och andra krigshärar slutligen ödelägga Babel.

2. Ty mig är betedd en hård syn: en föraktare kommer emot den andra, och en förstörare emot den andra; drag upp, Elam, belägg dem, Madai; jag skall göra en ända uppå allt hans suckande.

Grt.: Ty en hård syn har blifwit mig wisad. Föraktaren föraktar, förstöraren förstörer. Tåga fram, Elam, belägra dem, Madai, jag skall göra en ända på allt hans suckande. Här beskrifwes först Babylons konung, såsom den der i sitt öfwermod föraktade andra folk och förstörde andra länder. Men nu kallar Herren Elam och Madai, d. ä. Persien och Medien, att utgå mot Babylon och belägra det, och göra ett slut på det myckna suckandet och den stora jemmer, som han (Babylons konung) hade förorsakat så många andra, isynnerhet Israels folk.

3. Derföre äro mina länder fulla med wärk, och ångest hafwer begripit mig såsom en barnaföderska; jag kröker mig, när jag hörer det, och förskräckes, när jag ser deruppå.

4. Mitt hjerta bäfwar; grufwelse hafwer mig förskräckt; jag hafwer derföre uti den ljufwa natten ingen ro haft.* *Job 7: 3.

Propheten skådade så tydligt för ögonen denna jemmer i Babylon, som om den nu skedde för hans ögon och han sjelf wore med; hans hjerta swider af ömt medlidande med det arma folket, och han talar tillika i de förskräcktas och lidandes namn. Se cap. 16: 9—11. Han hade denna syn om natten, och hade derföre ingen ro: så blef sedan Babylon öfwerfallet och intaget om natten, då man der hoppades en ljuflig hwila. Detta skedde redan år 538 f. Chr. f., således omkring 170 år efter det denna prophetia förkunnades, (men en tid derefter gick åter ett annan dom öfwer Babylon) i Belsazars tid. Dan. 5: 30.

5. Ja, tillred ett bord, låt waka på wakten, äter, dricker; står upp, I förstar, smörjer skölden.

Här beskrifwer propheten noga, huru det i Babylon skulle tillgå på aftonen före den natt, då staden skulle intagas. Han ser, huru de utsätta wakter och bereda sina sköldar; men först nämnes deras bord, hwaraf man ser, att ätande och drickande utgjorde deras hufwudsak, fastän staden war belägrad och hotades af så stor fara.

6. Ty HERren säger till mig alltså: Gack bort och beställ en wäktare, den som tillser och tillsäger.

Under denna syn angående Babylon får propheten af Herran befallning att utställa en wäktare i ett wakttorn, att denne skulle tillse och säga till om fiendernas ankomst och rörelser. Detta skedde blott i synen. Propheten war ej i Babylon; men här föreställes han, såsom wore han i Babylon, såge borden tillredas, sköldarne smörjas och han sjelf utställande en wäktare.

7. Men han ser resenärer rida och fara med hästar, åsnor och kameler, och hafwer granneligen akt deruppå.

8. Och ett lejon ropade: HERre, jag står på wakten* allt jemt om dagen, och står i min wakt alla nätter. *Hab. 2: 1.

Denna wäktaren, v. 7, ser resenärer rida o. s. w., han ser den främmande krigshären framtåga mot staden, och såsom ett lejon med hög, rytande stämma, ropar wäktaren, att han står på sin wakt och omtalar hwad han ser.

9. Och si, der kommer en på en wagn, han swarar, och säger: Babel är fallet;* det är fallet, och alla dess gudars beläten äro slagne ned till marken. *Jer. 51: 8. Uppb. 14: 8; cap. 18: 2.

Grt.: Och si, der kommer rytteri, ryttare parwis! och han (wäktaren) utropar och säger: fallen, fallen är Babylon, och alla dess gudars beläten äro nedslagna till marken. Knappt har wäktaren tid att tillkännagifwa härens ankomst, så måste han utropa: fallen är Babylon. Härmed wisas, huru plötsligt staden skulle blifwa intagen.

10. O, min loge, der jag på tröskar; hwad jag af HERranom Zebaoth, Israels Gud, hört hafwer, det förkunnar jag eder.

Dessa ord talas icke af wäktaren, utan af propheten sjelf: grt: o du, mitt uttröskade, min loges son! Hwad jag af Herran Zebaoth, Israels Gud, hört, det förkunnar jag eder. Babylon war logen. Denna loge begagnades af Herran till tröskning. Israels folk war säden, som skulle uttröskas. Denna tröskning skedde under all den bedröfwelse och jemmer, som öfwergick Judarna, då deras land förstördes, och under fångenskapen i Babylon. När nu Babylon här föreställes såsom intaget, så är Israels fångenskap till ända, tröskningen är skedd och Herren ropar genom propheten till de redlige af Israels folk: o mitt uttröskade, du min loges son. Det långwariga och swåra lidandets ändamål war för den gången wunnet, genom tröskningen war nu hwetet åtskiljdt ifrån halm och agnar. Detta hwete, de som wille lyda och tillhöra Herran, fingo nu tillåtelse att återwända till sitt fädernesland. De kallas hans loges son, emedan de genom tröskningen, d. ä. genom den swåra bedröfwelsen blifwit liksom födda till ett nytt folk. Denna prophetia hade på den tiden till ändamål att tröska de redliga, att wisa dem, huru deras fiender skulle blifwa förödmjukade, och huru Herren sedan skulle kalla och församla den bättre delen af folket, som war det hwete, hwilket Han wille särskilt wårda och bewara. Man denna prophetia har för oss till ändamål att wisa, huru det stora Babylon, som är Christi kyrkas fiende, skall förstöras och Hans folk församlas utur den stora bedröfwelsen. Om dem säger Skriften, i afseende på deras fulländning: desse äro de, som komne äro utur stor bedröfwelse och hafwa twagit sina kläder och gjort dem hwita i Lammets blod. Uppb. 7: 14.

11. Detta ar tungan öfwer Duma: man ropar till mig utaf Seir: Wäktare, hwad lider natten? Wäktare, hwad lider natten?

Duma är ett prophetiska namn för Edumea eller Edom. 1 Mos. 25: 30. Seir war berget i Edom. 1 Mos. 36: 8, 9. Detta land bidrog till Israels olycka, Hes. 35: 5, men då Judalandet och Jerusalem förstördes af Babylonierna, så blef på samma gång Edumea förstördt af dessa fiender. Denna förstörelse skådar här propheten i en syn och förkunnar den till warning för Edoms folk. Han stod såsom wäktare på wakt, han skådade händelserna i Guds Andas ljus och huru då i nöden många af Edoms folk skulle wända sig till Guds mannen i Israel med frågor om icke olyckans och förödelsens tid snart wore förbi, och om icke bedröfwelsens natt snart wore tilländalupen. Herren will bönhöra dig i din nöd, du som åkallar Hans namn.

12. Wäktaren sade: Då morgonen än kommer, så skall det ända wara natt; om I än frågen, så skolen I likwäl igenkomma och åter fråga.

Då Babylon förstördes, så blef det morgon för Judafolket, då uppgick för dem ljus i mörkret; men för Edoms folk fortfor natten ändå, ehuru mycket de wäntade och frågade efter en bättre tid. För dem kom ingen hjelp, intet morgonljus. I swåra tider och hemsökelser kommo många från de hedniska grannfolken, för att fråga, om icke en bättre tid wore att wänta, då de wisste någon prophet ibland Judafolket, till hwilken de hade förtroende; men detta frågande war förgäfwes, då de icke wille omwända sig till Herran. Det war föga bättre, än då nyfikna personer önska weta något om sin framtid, eller då någon, som är skedd i nöd, önskar weta, om han icke snart kan wänta en gynnsam omwexling i sin belägenhet; men will icke gifwa hjertat åt Gud och öfwerlemna sig åt Hans trogna händer. Då fråga de i sin nöd förgäfwes, och en gång fråga alla de förtappade förgäfwes efter lindring eller morgonljus i den ewiga natten.

Namnet Duma betyder stum, och Duma-folk är således en bild af det andeligen stumma folket i werlden, som aldrig will lära sig himmelens tungomål, aldrig lära att tala med Gud, aldrig lära att bedja, tacka och lofwa.

13. Detta är tungan öfwer Arabien. I skolen bo uti skogen i Arabien, på den wägen åt Dedanim.

14. Bärer watten emot den törstige, I som bon uti Thema land; bjuder de flyktiga bröd;

15. Förty de fly för swärd, ja för draget swärd, för spänd båge, för stor strid.

Dedanim war en Arabisk folkstam. Propheten skådar flyktiga Araber, som lida hunger och törst i öknen, under det de flydde. 1 Mos. 25: 3.

Om Thema folkstam i Arabien se 1 Mos. 25: 15.

16. Ty alltså säger HERren till mig: Ännu innan ett år, såsom legodrängars år äro,* skall all Kedars härlighet förgås; *Es. 16: 14.

17. Och de qwarblefne skyttar af hjeltarne i Kedar skola mindre warda; ty HERren Israels Gud hafwer det så sagt.

En del af Araberna härstammade från Kedar. Araberna woro goda bågskyttar, såsom deras stamfader Ismael. Tiden, då Araberna skulle komma i detta trångmål, bestämmer propheten noga. Es. 16: 14.

22. Capitel.

Jerusalem. Sebna. Eliakim.

Detta är tungan öfwer synedalen. Hwad är eder, att I så alle löpen på taken?* *Jer. 48: 38.

Jerusalem kallas synedalen. Staden ligger på kullar mellan sköna dalar, omgifna af berg. Här lefde Herrans fleste propheter, här hade de sina flesta prophetiska syner. Jerusalem war högt benådadt, men försyndade sig så mycket mer genom otro på Herrans uppenbarelser. Propheten skådar här i andanom, huru Jerusalems folk i förskräcklig oro uppspringa på taken, för att se, huru nära fienden är. Denna syn syftar, efter all sannolikhet, på Sanheribs tåg mot staden, och de, som icke flydde till Herran och icke kunde hemta tröst af prophetens ord till konung Hiskia, woro uppfyllda af oro och bäfwan.

2. Du war full med gny, en stad full med folk, en glad stad; dine slagne äro icke med swärd slagne, och icke döde blifne i strid;

Nu war folkets yra och syndiga glädje och werldsliga gny förwandladt till häpen bestörtning; de, som woro i staden, woro slagne af ångest.

3. Utan alla dina höfwitsmän äro tillika bortwikne för båge, och fångne; alla de, som man uti dig funnit hafwer, äro fångne och långt bortflydde.* *2 Kon. 25: 4. Jer. 39: 4.

Alle de, som man uti dig funnit, grt.: alla dina funna, d. ä. alla de, som Sanherib fann utom staden, som wille rädda sig med flykten, blefwo fångna och långt bortförda.

4. Derföre säger jag: Går ifrån mig, låter mig bitterligen gråta; farer icke efter att hugswala mig öfwer mitt folks dotters förstöring.

Eländet af hunger och törst under belägringen war redan mycket stort, och förstöring hotade. Propheten, konungen och hwarje faderligt sinnad menniska sörjde öfwer nöden. Folkets dotter betyder staden Jerusalem.

5. Ty det är en bullers, förtryckelses och bekymmers dag af HERran, HERran Zebaoth i synedalen för murarnas undergräfnings skull, och för ropets skull på berget.

På berget, grt.: mot berget, nemligen Zions berg, mot hwilket fienderna stormade.

6. Ty Elam drager med koger, wagnar, folk och resenärer, och Kir glimmar af sköldar.

Ifrån Sanheribs belägring blef staden genom ett Herrans under befriad; men folket bättrade sig icke, utan uppfyllde syndamåttet, och sedan kommo Babylonierne. Perser woro med i hären, ty Elam och Kir hade förut blifwit underkufwade af Assyrierna, och då Assyrien blef underkufwadt af Babylonierna, så kommo äfwen Elam och Kir under Babels spira. Kir war en landsträcka mellan Swarta och Caspiska hafwet.

7. Och skall ske att dina utkorade dalar skola med wagnar fulle warda, och resenärer skola lägga sig för portarna.

8. Då skall Juda förlåt öppnad warda, att man skall kunna se på den tiden tygen uti skogshuset.

Förlåt är här ett bildligt uttryck. I templet förwarade förlåten det allraheligaste. Landets förlåt woro gränsfästningarne, som skulle förwara det emot fienderna. Dessa fästningar blefwo intagna. Skogshuset eller rustkammaren på Libanons fästning, 1 Kon. 7: 2, blef af fienderna öppnad och plundrad.

9. Och I skolen se refworna många wara på Davids stad, och skolen församla wattnen uti den nedra dammen.

Den nedra dammen synes hafwa warit föraktad, såsom innehållande sämre watten, men nödens tid skulle de blifwa glade att der samla det grumliga wattnet, som de der kunde finna.

10. I skolen ock räkna husen i Jerusalem, ja, I skolen afbryta husen till att befästa murarne.

Man skulle räkna husen i Jerusalem för att noga tillse, hwilka man kunde nedrifwa för att dermed befästa murarne.

11. Och I skolen göra en wattugraf emellan båda murarne af den gamla dammens watten; likwäl sen I icke uppå den, som detta gör, och skåden icke på den, som sådant beställt hafwer fjerran efter.

Bland alla dessa menskliga mått och steg till förswar emot fienden glömde dock de fleste att tänka på Gud, fastän de af propheten allwarligt hänwisades till Honom.

12. Derföre skall HERren HERren Zebaoth på den tiden låta utropa, att man skall gråta och jemra sig, och kulla sig, och draga säck uppå.

Kulla sig, d. ä. göra sig skallig antingen medelst hufwudets rakande eller hårets uttryckande, såsom tecken till sorg.

13. Ändock nu, si, intet annat är än glädje; slagta oxar, dräpa får, äta kött, dricka win, och säga: Låt oss äta och dricka, wi måste dock i morgon dö.* *Es. 56: 12. 1 Cor. 15: 32.

Så wisade sig den fräcka och bespottande lättsinnigheten hos den delen af folket, som under sjelfwa straffdomarne wågade trotsa Herren sjelf och den död, som wäntade dem. De bespottade isynnerhet prophetens ord.

14. Detta är för HERran Zebaoths öron uppenbart. Hwad gäller, om eder denna missgerningen förlåtas skall, till dess I dön: säger HERren HERren Zebaoth.

Att i otro trotsa Herrans ord bewisar sig ofta såsom uppfyllelsen af syndens mått.

15. Så säger HERren HERren Zebaoth: Gack in till räntemästaren Sebna, hofmästaren, och säg till honom:

16. Hwad hafwer du här; hwem hörer du till? Att du låter dig hugga en graf, såsom den der låter sig hugga en graf i höjden, och såsom den der låter sig göra en boning i bergsklippan.

Sebna war en af konung Hiskias’ statsråd. Denne Sebna wille genom uppbyggandet af en präktig grafwård wisa, huru säker han war på sin plats. Se 2 Kon. 18: 18. Höga grafwårdar, uthuggna i klippor, woro utmärkelser för ädla familjer och stora män.

17. Si, HERren skall förkasta dig såsom en stark man någon bortkastar, och nederkrassa dig;

18. Och skall omdrifwa dig, såsom ett klot på wid mark; der skall du dö, der skola dina kosteliga wagnar blifwa med din herres hus försmädelse.

Med din m. m. grt: du skamfläck för din Herres hus.

19. Och jag skall störta dig ifrån ditt stånd, och sätta dig af ditt embete.

20. Och på den tiden will jag kalla min tjenare Eliakim, Hilkia son;* *2 Kon. 18: 18, 26.

21. Och draga din kjortel uppå honom, och omgjorda honom med ditt bälte, och gifwa ditt wälde uti hans hand, att han skall wara deras fader, som i Jerusalem och Juda hus bo;

22. Och skall lägga Davids hus nyckel uppå hans axlar, att han skall upplåta, och ingen skall tillsluta; att han skall tillsluta, och ingen upplåta.* *Job 12: 14. Uppb. 3: 7.

I stället för Sebna skall Eliakim blifwa insatt i det höga embetet, iklädd hans embetsdrägt och omgjordad med hans embetsbälte, v. 21, och embetsnyckeln, såsom tecken till den högsta makten i konungens tjenst, skall läggas på Eliakims axlar. På detta sätt blef Sebnas efterträdare, Eliakim, en förebild till Christus, och en uttrycklig anwändning af denna prophetiska bild finna wi Uppb. 3: 7.

23. Och jag will inslå honom för en nagel på ett fast rum; och han skall hafwa ärans stol uti sin faders hus;

24. Att man skall hänga uppå honom all hans faders hus härlighet, barn och barnabarn, all små tyg, både dryckekar och allahanda strängaspel.

Hängnagel är här en träffande bild af en mäktig person, på hwilken mycket hänger eller beror. Såsom barn och barnbarn skulle bero af denne mäktige familjfader, så betyder prophetian, att Christus är i högsta mening stamfader och familjfader för hela den saliga familj, som kallas helgamanna samfund och Guds husfolk. Att all småtyg, både dryckekar och strängaspel, skulle hänga på denna nagel eller att allt skulle bero af Eliakims befallningar i den konungsliga hushållningen, betyder, att all ting i Guds stora hushållning på jorden skola bero af Christus: deras ätande och drickande, deras lofsång och förnöjelser, deras arbete och hwila. Han har Davids nyckel, Han herrskar i församlingen. Guds barn skola uti all ting wara angelägna att göra Hans wilja.

25. På den tiden, säger HERren Zebaoth, skall nageln borttagen warda, den på det fasta rummet står, så att han skall söndergå och falla, och hans börda förgås: ty HERren säger det.

Sebna, som förut hade ansett sig för den mäktiga stödjepunkt, på hwilken all ting hängde, skulle gå sönder, och alla de, som blott hade honom och icke Herran till stöd, skulle förgås. O, huru dåraktigt att sätta kött sig till arm: att stödja sig på throner och makt, ära, rikedom eller andra förgängliga ting!

23. Capitel.

Tyrus förstördt, upprättadt.

Detta är tungan öfwer Tyrus.* Jemrer eder, I skepp på hafwet; ty det är förstördt, så att der är intet hus, ej heller far någon dit; utur det land Chittim skola de warda det warse. *Jer. 47: 4. Hes. 26: 3: cap. 27: 2; cap. 28: 2.

Tyrus war ett nybygge från den urgamla handelsstaden Sidon. Det omtalas såsom en fast stad redan i Josuas tid (Zor, Jos. 19: 29) och sedan i Davids och Salomos tid. 2 Sam. 5: 11. 1 Kon. 9: 11. 2 Chrön. 2: 3. Tyrus låg på en udde af landet Phenicien, 16 mil norr om Sidon. Men denna stad blef förstörd af Nebucadnezar, och under den 14:åriga belägringen af den Babyloniska hären byggde Tyrierna en ny stad på en ö ute i hafwet, som låg midt emot den gamla staden, och denna nya stad blef både genom sin belägenhet och genom sina talrika skepp nästan oöfwerwinnerlig. Alexander den store lät med otroliga ansträngningar göra en dammbrygga ifrån fasta landet till den nya staden, och den blef intagen efter en belägring af 7 månader. Sten och grus hemtades från den gamla staden och kastades i hafwet för att göra denna wäldiga brygga. Denna damm mellan ön och det fasta landet finnes ännu, och af det mäktiga Tyrus finnes på ön en liten by qwar, som kallas Sur. Tyrus war liksom ett sjöwäldets Babylon, och öfwer detta såwäl som öfwer Babylon till lands förkunnar Herren genom propheten en bestämd undergång. Chittim betyder Grekland och Italien. 4 Mos. 24: 24. I dessa länder skulle man med förskräckelse spörja förödelsen öfwer Tyrus.

2. Öarnes inbyggare äro stilla wordne; de köpmän af Zidon, som till sjös foro, uppfyllde dig.

3. Och allehanda frukt, som wäxer wid Zihor, och säd wid elfwen, det förde man derin öfwer stor watten, och du war hedningarnes stapol worden.

Zihor är Nilfloden i Egypten. Från många länder förde man waror till Tyrus. Stapol: handelsstad.

4. Du må wäl förskräckas Zidon; ty hafwet, ja, den fastaste wid hafwet säger: Jag är icke hafwande, jag föder icke, så uppföder jag ock inga ynglingar, och uppfostrar inga jungfrur.

Den fasta staden Tyrus säger: Jag är nu ofruktsam och wanmäktig, jag uppföder icke folk och anlägger inga nybyggen mera.

5. Såsom man förskräcktes, då man hörde om Egypten, så skall man ock förskräckas, då man får höra om Tyrus.

6. Farer till sjös, jemrer eder, I som bon på öarna.

7. Är icke detta eder glädjestad, den sig berömmer af sin stora ålder? Hans fötter skola föra honom lång wäg bort till att wandra.

Inwånarne af staden Tyrus skulle såsom fångar wandra till fots till fjerran land.

8. Ho hade det betänkt, att med det krönta Tyrus skulle så gå, efter dess köpmän äro förstar,* och dess krämare de härligaste i landet; *Uppb. 18: 23.

9. HERren Zebaoth hafwer det så betänkt, på det Han skall förswaga allt prål i den lustiga staden, och föraktetiga göra alla de härliga i landet.

10. Far igenom ditt land, såsom en ström, du hafwets dotter; der är intet bälte mer.

Du hafwets dotter grt.: du dotter Tharschisch. Staden Tharschisch i Spanien war ett nybygge från Tyrus. Då Tyrus förstördes, måste Tharschisch utwidga sig, och muren, som war såsom ett bälte omkring staden, blef liksom söndersprängd, emedan den mängd af flyktingar från Tyrus, som begåfwo sig dit, icke kunde rymmas inom murarne. Tharschisch blef nu oberoende af Tyrus och fick full frihet.

11. Han uträcker sin hand öfwer hafwet, och förskräcker konungariken; HERren bjuder öfwer Canaan, till att förgöra hans mäktiga;* *Job 12: 23.

Han uträcker, d. ä. Herren uträcker. Tyrus och Zidon och hela landet Phenicien beboddes af folk, som härstammade från de gamla Canaaniterna. Herren uträckte nu sin hand öfwer dem till straff och dom. Af dessa Canaaniter i Tyri och Zidons landsändar war den Canaaneiska qwinnan, som omtalas i Evangelium. Matth. 15: 21–28.

12. Och säger: Du skall icke mer glad wara, du beskämda Zidons dotter! o, Chittim, skall upp, och far din wäg, ty du skall icke blifwa der;

Tyrus war en dotter, nemligen ett nybygge af Zidon, v. 1. O, Chittim m. m., grt.: Till Chittim, statt upp och far o. s. w. En del af flyktingarne skulle begifwa sig till Grekland och Italien, men också der icke finna ro.

13. Utan i de Chaldeers land, det intet folk war; utan Assur hafwer det uppbyggt för skepp, och upprest der fasta torn, och uppbyggt palats och är likwäl förstörd.

Grt.: Si de Chaldeers land, det intet folk war, utan Assur hafwer det grundat för ökenfolken; de uppresa (wid Tyrus) sina torn, omstörta dess palats, göra det till en stenhop. Babylon war ett rike, som genom Assyrien kommit till en ny glans; men detta nya rike, som war af Tyrus föraktadt, gjorde både Tyrus och Zidon till grushögar.

14. Jemrer eder, I skepp på hafwet; ty eder makt är om intet.

I skepp på hafwet, nemligen skeppen från Tyrus, Tharschischfarare.

15. På den tiden skall Tyrus förgäten warda i sjuttio år, så länge en konung lefwa må; men efter sjuttio år skall man sjunga en skökowisa om Tyro:

16. Tag harpan, gack omkring i staden, du förglömda sköka, spela fast på strängaspel, och sjung trösteligen, att man må åter tänka uppå dig.

Men efter 70 år m. m., grt.: Efter 70 år skall det gå med Tyrus efter skökowisan o. s. w. I v. 16 anföras ord af denna wisa, som utan twifwel war bekant i Tyrus. Såsom en sköka med sång och harpospel söker att draga männen till sig, så skulle staden Tyrus efter 70 år med ny prakt söka att draga köpmän till sig. Handeln war då i konungars händer.

17. Ty efter sjuttio år skall HERren besöka Tyrum, att han skall åter komma till sin skökolön, och bedrifwa boleri med alla konungariken på jorden.

Att han, nemligen Tyrus, som här liknas wid ett sköka. Denna jemförelse syftar derpå, att Tyrus icke blott med sin handel, utan med sitt afguderi sökte winning af främmande folk.

18. Men hans köpmanshandel och skökolön skall warda helig HERranom: man warder det icke församlande för en skatt, ej heller fördöljande: utan de, som för HERran bo, skola hafwa hans köpmansgods, att de skola deraf äta, och mätte warda, och wäl klädde wara.

Skökolön eller hundapenningar woro efter lagen en styggelse, det war förbjudet att anwända något deraf för Herrans tempel. Se 5 Mos. 23: 18. Men här förkunnas i prophetian, att de rikedomar, som det nya Tyrus samlade genom sin widsträckta handel, skulle blifwa till nytta för Christi kyrka, emedan många af detta folk skulle omwända sig till christendomen. Detta gick fullbordan. Se Matth. 15: 21, 22. Marc. 3: 8. Luc. 6: 17. Ap.G. 21: 3, 5. Tyrus blef en christen stad och fortfor att wara det i många hundra år, till dess det ändtligen förstördes, utan att åter blifwa uppbygdt. Denna prophetia säger i allmänhet, att jordens skatter slutligen skola tillfalla Christi kyrka. Ofta komma också de rikedomar, som giriga menniskor samla, genom någon gudomlig skickelse i sådane händer, att de blifwa anwända i Herrans tjenst.

24. Capitel.

Juda förstöring, återlefwor.

Si, HERren gör landet tomt och öde, och omstörtar hwad deruti är; och förströr dess inbyggare.

Prophetiorna i detta och de tre följande capitlen hafwa ett mycket widsträckt omfång; de förkunna de straffdomar, som skulle gå öfwer Judafolket och öfwer den gamla werlden i allmänhet för att förnedra det högt war, upphöja det låga och bereda wäg för Herran och Hans rike.

2. Och presten går såsom folket;* herren såsom tjenaren, frun såsom tärnan; så honom, som säljer, som honom som köper; honom, som lånar, såsom honom som borgar; kräfwaren såsom gäldenären: *Os. 4: 9.

3. Ty landet skall warda tomt och skinnadt: ty HERren hafwer detta sagt.

4. Landet står jemmerligen, och förderfwas; jordens krets förwanskas och förderfwas; de högsta af folket i landet förminskas.

5. Landet är oskärdt wordet af sina inbyggare: förty att de öfwerträda lagen och förwandla buden, och låta det ewiga förbundet fara.

Det ewiga förbundet war Herrans förbund med Abraham, 1 Mos. 17: 7, och förbundet med Israel; ty ehuru den Israelitiska gudstjensten skulle upphöra och efter Christi ankomst i werlden upphörde; så har dock Guds förbund med Israel ännu aldrig upphört, det är i sin rätta gestalt och fullkomlighet upprättadt genom Evangelium. Gal. 3: 14–24.

6. Derföre uppfräter förbannelse landet: ty de, som deruti bo, förskyla det:* derföre borttorkas landets inbyggare, så att föga folk qwar blifwer. Jer. 6: 19; cap. 16: 18. Hes. 5: 11, 12; cap. 7: 27. Dan. 9: 11.

De, som öfwergåfwo förbundet med Herran, drogo förbannelse öfwer sig och öfwer landet. Att öfwergifwa Herran är i sig sjelf förbannelse för själen; ty det är skiljsmessa ifrån Honom, från hwilken allt godt kommer. Så snart syndens mått hos den enskilda menniskan öfwerflödar, och ännu mera, då det blifwer fullt i ett samhälle, så neddrager det swåra hemsökelser och straffdomar ifrån Herran, så framt icke bättring sker, ty om bättring sker, och syndaren ser sin synd öfwerflödande stor, så öfwerflödar nåden ännu mera. Rom. 5: 20.

7. Winet förswinner, winträdet förwissnar, och alla de, som af hjertat glade woro, sucka.

8. Fröjd af trummor håller upp, de gladas lust är ute;* harpors fröjd hafwer en ända.† *Jer. 7: 34; cap. 16: 9; cap. 25: 10. †Hes. 26: 13. Os. 2: 11.

9. Man sjunger icke, der man win dricker, och god dryck är bitter dem, som dricka honom.* *Es. 16: 10.

10. Den tomma staden är nederbruten; alla hus äro tillslutne, så att ingen går derin.

11. Man klagar efter win på gatan, all glädje är borta, all landets fröjd är sin wäg.

12. Icke annat än förödelse är blifwet i staden, och portama stå öde.

13. Ty det går i landet och med folket, likasom när ett oljoträd afplockadt är, såsom när man efterhemtar, då winanden ute är.* *Es. 17: 6.

Såsom, då ett oljoträd afplockas, något enda bär af frukten kan blifwa qwar här och der mellan löfwen, så blefwo några få af folket qwar i landet, under det största delen bortfördes i fångenskap.

14. Desamme upphäfwa deras röst, och lofwa och glädjas öfwer HERrans härlighet ifrån hafwet.

De qwarblifne, qwarlefwan af Israel, som skall återwända utur fångenskapen, skola prisa Herran. Detta fullbordades i ännu högre mening på de Israeliter, som både i Judalandet och andra länder blefwo omwända till Christum. Detta skedde isynnerhet i länder wid Medelhafwet, i Mindre Asien, Grekland och Italien. Så blef deras klagan förwandlad uti fröjd, och detta får äfwen hwarje enskild menniska erfara, som i nöden will omwända sig och tro på Honom, som är den rätte förlossaren ifrån all nöd, från synden, döden och fördömelsen.

15. Så priser nu HERran i dalen; på hafwets öar HERrans Israels Guds namn.

Propheten skådar här med klarhet in i Messiæ tid, han skådar Evangelii framgång, icke blott på jordens höjder, i mäktiga riken och stora länder, utan äfwen i dalarne, bland de ringa i folken; för de fattiga warder predikadt Evangelium, och det glada budskapet sprider sig nu till hafwets aflägsna öar. Att propheten uppmanar folken till att prisa Herran, är en förutsågelse, att detta skall ske.

16. Wi höre lofsång ifrån jordens ända, den rättfärdiga till ära; och jag måste säga: Hwi är jag dock så mager? Hwi är jag dock så mager? We mig! ty föraktarena förakta, ja föraktarena förakta.

Här hörer propheten redan, att uppmaningen till jordens folk i v. 15 är åtlydd. De omwända folken prisa den rättfärdige Guden för den rättfärdighet, Han beredt dem i Christo Jesu, och för den rättfärdighet, Han bewisar i hela sin werldsstyrelse och dömer folken rätt. Men under det propheten i andanom hörer många omwända hedningar sjunga om seger i de rättfärdigas hyddor, ser han ännu Israel förkastadt och i fångenskap, såsom det ännu är intill denna dag, och häröfwer utbrister han i klagan i sitt folks namn. Under denna förkastelses tid är Israel ett föraktadt folk. Föraktare kallas alla Christi kyrkas fiender, alla som förakta Hans ord. Just dessa föraktare äro de, som mest förakta Judafolket.

17. Derföre kommer öfwer eder, landets inbyggare, förskräckelse, grop och snara.

18. Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likwäl uti gropen; kommer han utur gropen, så warder han dock fången i snaran;* ty fönstren† i höjden äro upplåtne och jordens grundwalar bäfwa. *Jer. 48: 44. †1 Mos. 7: 11.

Såsom himlens och jordens krafter förenade sig att på Guds befallning frambringa syndaflodens watten öfwer den syndiga werlden; så straffades Judafolket med swärd, hunger och pest, till dess att Jerusalem och templet förstördes. Och de sju wredesskålarne, Uppb. 16, beteckna olika straffdomar öfwer den affälliga christenheten.

19. Landet warder illa gångande, det skall icke trifwas, utan måste förfalla.

20. Landet skall ragla hit och dit såsom en drucken, och bortfördt warda likasom en hydda;* ty dess missgerningar trycka det,† så att det falla måste, och kan icke blifwa. *Es. 1: 8. †Hes. 7: 4–6.

Landet liknas här wid en berusad menniska, som raglar, och wid ett tält, som tages ned för att bortföras till ett annat ställe. Härmed menas landets folk, som war berusadt af syndens dwalakalk. Detta raglande beskrifwes under bilden af en jordbäfning. Grt. v. 19. Jorden brakar, jorden brister, jorden bäfwar. Under denna starka bild beskrifwes rikets undergång, samhällets fogningar gå sönder, förderfwets och olyckornas afgrund öppnas, och menniskorna gå bäfwande på den remnade jordskorpan eller uppslukas af djupen. Ehuru detta för de första tiderna war blott en bildlig beskrifning af Judarikets och andra rikens undergång, så skall den dock till slut äfwen bokstafligen fullbordas; då öppnas himmelens fönster, då bäfwa jordens grundwalar. Uppb. 16: 18–21.

21. På den tiden skall HERren besöka det höga herrskapet, som i höjden är, och jorderikets konungar, som på jorden äro;

22. Att de skola tillhopa samkas såsom ett knippe till gropen, och skola förslutne warda uti fångahuset, och efter lång tid åter besökte warda.

I v. 21 göres noggrann skilnad emellan det höga herrskapet, som i höjden är, och jorderikets konungar, som på jorden äro, och det står uttryckligen, att äfwen detta höga herrskap, som är i höjden, skall tillhopasamkas såsom ett knippe till gropen. I det Nya Testamentet erhålla wi förklaring häröfwer, och der beskrifwes detta herrskaps fall. Det wardt en stor strid i himmelen, Michael och hans englar stridde med draken, och draken stridde och hans englar. — Och den store draken, den gamle ormen, den der heter djefwul och satanas, wardt utkastad, den der bedrager hela werlden m. m. Uppb. 12: 7–9. Apostelen förmanar oss, sägande: Ikläder eder allt Guds harnesk, på det I mågen stå emot djefwulens listiga anlopp. Ty wi hafwe icke strid emot kött och blod utan emot förstar och wäldiga, nemligen emot werldens herrar, de som regera i denna werldens mörker, emot de onda andar under himmelen. Eph. 6: 11, 12. Hedningarne känna och erkänna detta herrskaps herrawälde och gifwa åt mörkrets andar sin andakt och sina offer. 1 Cor. 10: 20. Redan genom sin död och uppståndelse har Christus öfwerwunnit djefwulen och hans makt, men domen öfwer denne fienden och hans rike har ännu icke blifwit fullkomligt werkställd, utan detta skall ännu ske. Se Es. 66: 24. Uppb. 19: 20, 21. Uppb. 20: 2, 3, 7—10.

23. Och månen skall skämma sig, och solen blygas,* då HERren Zebaoth skall Konung warda på berget Zion och i Jerusalem, och för sina äldsta i härlighet. *Es. 13: 10. Hes. 32: 7. Joel 2: 31; cap. 3: 15.

Sedan härlighetens Herre och Konung werkställt sådan dom öfwer sitt rikes fiender, skall Han i sin kyrka och församling först blifwa i all werlden förhärligad här i tiden, Uppb. 20: 4, och sedan efter den yttersta domen herrska fullkomligt i den nya skapelsen och i det himmelska Jerusalem, der Han sjelf är den ewiga solen för alla sina saliga. Uppb. 22: 3, 5. Sina äldsta betyder: de yppersta saliga menniskor och de högsta englafurstar, skapelsens morgonstjernor.

25. Capitel.

Tacksägelse för Christi rike.

HERre, du är min Gud; dig prisar jag; jag lofwar ditt namn, ty du gör under;* dina gamla anslag äro trofaste och sannfärdige.† *2 Mos. 15: 1, [et]c. †Ps. 89: 3.

Denna och de fyra följande verserna innehålla en prophetisk lofsång, som den frälsta församlingen skall sjunga efter förlossningen ifrån sina fiender. Lofsången syftar på befrielsen utur den Babyloniska fångenskapen och isynnerhet på befrielsen från fångenskapen under det stora Babylon. Uppb. 18.

2. Ty du gör staden till en stenhop, den fasta staden, att han uti en hop ligger; de främmandes palats, så att det icke mer en stad är, och aldrig mer uppbyggd warder.* *Es. 26: 5.

Det gamla Babylon har för längesedan blifwit en stenhop, och det nuwarande Babylon skall också en gång förstöras.

3. Derföre ärar dig ett mäktigt folk; De wäldiga hedningars städer frukta dig.

4. Ty du är den fattiges starkhet; den armes starkhet i bedröfwelsen, en tillflykt för owäder, en skygd för hetta, Då de tyranner rasa såsom en storm emot en wägg.

Sedan Herren bewisat sig såsom sitt folks mäktiga beskydd, blef Hans namn prisadt af många hedningar, både efter Israels utgång utur Egypten och efter befrielsen från den Babyloniska fångenskapen; men ännu mera skall hans namn förhärligas efter Christi kyrkas stora seger. Ps. 97. Zach. 9: 14–16. Se Es. 4: 5, 6.

5. Du ödmjukar de främmandes storm, såsom en hetta i torrt rum, så att hettan skall förderfwa de tyranners winqwistar; och skyarne gifwa ändock skugga.

Så att m. m. Grt.: Såsom hettan genom molnens skugga, så dämpas tyrannernas fröjdesång. Såsom solhettan dämpas af moln, så skall Herren genom ett mäktigt beskydd öfwer sitt folk dämpa fiendernas glädjesång, såsom Han ock genom molnstoden dämpade Egyptiernas wrede.

6. Och HERren Zebaoth skall göra till allt folk* ett fett gästabud† på detta berget; ett gästabud af klart win, af fett, af märg, af win, der ingen drägg uti är. *Matth. 8: 11. Luc. 13: 29. †Matth. 14: 16; cap. 22: 2.

Under bildliga uttryck af djup betydelse beskrifwas här den sista tidens stora hemligheter i Guds rike. Detta berget, eller Zions berg, står såsom en bild af Christi kyrka. Det feta gästabudet af klart win och märg, är en bild af de rikliga andans gåfwor och wälsignelser, som i Christi kyrka äro beredda för alla Guds barn, och isynnerhet betecknas härmed den ännu ymnigare nåden och wälsignelsen, som skall komma öfwer Christi församling i dess segertid på jorden. Herren Zebaoth bereder sjelf en fröjdefest för alla folk, likasom åt de sjuttio äldste i Israel, efter förbundets stiftande, 2 Mos. 24: 11, och åt alla Israels stammar, genom Salomo, efter templets inwigning. 1 Kon. 8: 63–66. Men redan Salomo bad, att alla folk på jorden måtte lära känna, att Herren är Gud. Denna bön innefattar, att de hungriga bland folken skulle få tillfälle att deltaga i denna andliga måltid, och Messias sjelf hade genom David förkunnat, att Guds rättfärdighet och salighetens wäg skulle blifwa kungjord i all werlden. Se Ps. 22: 27–30. Det är denna måltid, till hwilken den himmelska wisheten, genom Salomo, inbjuder de fåkunnige, d. ä. alla, som wilja lära af Herran, och icke i sin sjelfklokhet förkasta Hans ord. Ords. 9: 1–6. Jesu lekamen och blod äro i Nya Testamentet under bröd och win en himmelsk näring för själ och hjerta. Joh. 6: 53, 56. Den himmelska Konungen låter, genom sitt ord, inbjuda gäster till den stora nattwarden i himmelen. Således har denna prophetia en dubbel fullbordan, först här i nådens och sedan der i härlighetens rike.

7. Och Han skall på detta berget bortlägga swepeklädet, der alla folk med beswepta äro; och täckeklädet, der alla hedningar med betäckte äro.

Swepeklädet och täckeklädet betyda syndens och otrons blindhet, som hindra själen ifrån att andeligen skåda Herrans ansigte. Det är samma täckelse, som ännu hänger för Judarnes hjerta. 2 Cor. 3: 15. Men detta täckelse måste genom Evangelii ögonsalfwa borttagas, blindheten måste upphöra, och folken skola få öppnade ögon att i tron skåda Herrans härlighet. Det war ett bruk i forntiden, att förbrytare måste betäckas, för att icke kunna se konungens ansigte, Esth. 7: 8, och att de, som kände djup bedröfwelse och blygsel, höljde sig. 2 Sam. 15: 30. Jer. 14: 3. Så är synden, så länge menniskan lefwer i säkerhet, ett täckelse för hennes ögon. Sedan, i syndaångern, wågar hon icke upplyfta sina ögon till himmelen, men i rättfärdiggörelsen blifwer täckelset borttaget och menniskan får i tron se Guds härlighet i Jesu Christi ansigte. Se Ap. G. 26: 17, 18. Uppb. 3: 18. Ännu fullständigare fullbordas denna prophetia i härlighetens rike, då hwarje täckelse, förgänglighetens och dödens täckelse, skall borttagas och allting blifwa ljus.

8. Ty döden skall platt uppsluken* warda; och HERren HERren skall aftwå tårarna† af alla ansigten, och skall borttaga sitt folks försmädelse i alla land; ty HERren hafwer det sagt. *1 Cor. 15: 54. †Uppb. 7: 17; cap. 21: 4.

Såsom solens ljus liksom uppslukar eller omintetgör nattens mörker, så uppslukas synden och döden af rättfärdighetens sol, som är Christus. Platt, grt.: i segerglans, d. ä. med ewigt ljus och öfwerswinnelig lifskraft. Denna prophetia är redan fullbordad genom Christi uppståndelse och till en början fullbordad för den rättfärdiggjorda menniskan; ty den der tror, han hafwer ewinnerligt lif; men den uppfylles ännu fullkomligare i de rättfärdigas uppståndelse. 1 Cor. 15: 54. Uppståndelsen är således redan i det Gamla Testamentet med klara ord förkunnad. Då du får uppstå med en förklarad kropp lika med Christi förklarade lekamen, så är det sista swepeklädet borttaget. Redan här aftorkas många tårar från Guds barns ögon, men då aftorkas alla. Uppb. 7: 17.

9. På den tiden skall man säga: Si, det är wår Gud, den wi förbide, och Han skall hjelpa oss; det är HERren, wi förbide Honom, att wi skole fröjda oss, och glade wara i Hans salighet.* *Ps. 33: 20, 21. Ps. 63: 8.

På den tiden skola folken hålla sig till Herran allena (sedan täckelset blifwit borttaget), de skola icke mera söka hjelp hos afgudar eller hos sig sjelfwe. Denna saliga fröjd i Herranom få de trogna ofta på det ljufligaste sätt förnimma.

10. Ty HERrans hand hwilar på detta berget;

Och Moab skall derunder förkrossad warda, såsom strå söndertröskadt warder, och såsom träck.

Moab är här en bild af alla fiender till Christi kyrka; de skola alla blifwa underkufwade. Ps. 2: 9. Moabs folk nämnes här särskilt, emedan det för Israels folk war farligare än alla andra fiendtliga folk; ty det anwände förförelsens wapen. 4 Mos. 25: 1, 3. Här åsyftas äfwen all falsk och förförisk lära.

11. Och Han skall uträcka sina händer midt ibland dem, såsom en simmande dem uträcker till att simma; och förnedra deras prål med sina händers arm;

En simmande utbreder sina armar så widt han kan, och då den Allsmäktige utbreder sina armar i folkhafwen på jorden, Hagg. 2: 7, 8, så sätter han dem alla i rörelse, så att de lära känna Hans allmakt, och de, som wilja, få då lära känna Hans nåds rikedomar.

12. Och skall nederböja edra murars höga fäste, förnedra och kasta dem i stoft på jorden.

Se cap. 2: 11–18.

26. Capitel.

Förmaning till tröst på Gud.

På den tiden skall man sjunga en sådan wisa i Juda land: Wi hafwe en fast stad,* murar och wärn äro helsa.† *Ps. 87: 1. Ords. 18: 10. Matth. 16: 18. †Eph. 5: 23.

På den tid, sedan all syndig och werldslig höghet blifwit förnedrad, cap. 25: 2, 12, då skall Guds folk komma till en härlig upphöjelse och en ljuflig trygghet i det andeliga Zion. Här nämnas Zions murar såsom bild af Christi kyrkas mäktiga wärn och fasta bestånd i nya förbundets tid. Församlingen prisar då sin Herre och Konung med lof och tacksägelse för detta beskärm. Murar och wärn äro helsa, grt.: Han hafwer satt salighet till murar och wärn. I den saliga gemenskapen med Honom hafwa de trogna ett oöfwerwinnerlig beskydd. Så kallas Herren i lofsången: min klippa, min borg, min förlossare, Ps. 18: 3, se ock Es. 60: 18–22. Herren är sjelf en eldsmur omkring sina trogna, Zach. 2: 5, likasom Han genom eldstoden skyddade Israel emot Egyptierna.

2. Låter upp portarna, att det r ättfärdiga folket, som tro bewarar, må gå här in.

Dessa ord höra också till lofsången och äro ett uttryck af församlingens glädje öfwer de talrika själar, som då komma till tron på Evangelii ord, blifwa rättfärdiggjorde i Christo, få ingå i Hans rike liksom genom en äreport och emottagas med fröjd och kärlek. Se Ps. 118: 19, 20, 29.

3. Du håller allestädes frid* wid makt efter wisst löfte; ty man förlåter sig uppå dig. *Rom. 5: 1.

Grt.: Det är ett fast rådslut; du bewarar frid, frid; ty man förlåter sig uppå dig. De, som Christo tillhöra, förtrösta uppå Honom, och Hans rådslut står fast att bewara dem i dubbel frid: frid från syndens skuld och förbannelse och frid från yttre fiender.

4. Derföre förlåter eder uppå HERran ewinnerligen; ty HERren Gud är en klippa* ewinnerligen. *5 Mos. 32: 4. Ps. 18: 2, 3.

5. Och Han nederböjer dem, som i höjden bo; den höga staden förnedrar Han; ja, Han stöter honom neder till jorden, så att han ligger i stoftet.* *Es. 21: 9; cap. 25: 2. Jer. 51: 8. Uppb. 14: 8; cap. 18: 2.

6. Att han med fötter trampad warder; ja, med de fattigas fötter; de arme skola trampa deruppå.

Den höga staden, v. 5, är det gamla Babylon och all hög makt, som är fiendtlig emot Guds rike, således äfwen det stora Babylon. Uppb. 17. All sådan höghet skall förnedras. cap. 24: 21; men de fattige, de arme, som frälsas genom Evangelium, blifwa bewarade och stå såsom segerwinnare. Se Uppb. 19: 1, 2.

7. Men de rättfärdigas wäg är slät; de rättfärdigas stig gör du rätt.* *Ps. 119: 3. Ords. 16: 17.

Grt.: Den rättfärdiges wäg är rätt: den rättfärdiges stig afwäger du. De rättfärdiga hafwa Herrans ord till rättesnöre för sin wandel, och deras lefnadswäg afwäger Herren; Han liksom afwäger på wåg de skickelser, de skola genomgå, så att deras wälfärd blifwer mest befrämjad; Han afwäger så, att de icke få mer, än som är dem nyttigt, af medgång, frid och glädje, och icke mer kors och bedröfwelse, än de kunna bära, så att det länder till deras bästa. Det är ett obeskrifligt tröstande löfte, att den allwetande Guden är så mån om sina trognas bästa, att Han liksom på wåg bestämmer deras jordiska lefnadswäg och de skickelser, de skola genomgå, såsom Han lofwat hafwer: Jag skall leda dig med mina ögon. Ps. 32: 8. Men detta står i noga sammanhang med de första orden i versen, att deras wäg är rätt, att de äro rättfärdige i Christi rättfärdighet genom tron och wandra på rättfärdighetens wäg.

8. Ty wi wänte efter dig, HERre, uti din rätts wäg; hjertats lust står till ditt namn och ord.* *Ps. 119: 10, 47.

Ord, grt.: åminnelse; då det är själens fröjd att tänka på Herran, så will hon ock gerna wänta efter Honom, förbida Hans tid och stund att hjelpa i nöden, att mildra lidandet, att straffa fienderna, att låta ljus uppgå i mörkret. Allt detta hörer till Hans rätts eller till Hans domars wäg.

9. Af hjertat begärar jag dig om natten; med min anda i mig wakar jag bittida upp till dig;* ty der din rätt är på jorden, der lära jorderikets inbyggare rättfärdighet. *Ps. 63: 7. Ps. 130: 6.

Detta är den innersta grundtonen af ett hjerta, som är ett Herrans tempel, af en själ, som är Guds Andas strängaspel; hon tänker på Herran och längtar efter Honom dag och natt. Detta skall blifwa grundtonen i Herrans utwidgade och förnyade Zion. Då den mäktiga hjelpen kommer, då fienderna nedläggas, då Herrans Ande blåser mäktigt genom werlden, då lära jorderikets inbyggare känna Christi rättfärdighet.

10. Men om än de ogudaktiga nåd tillbjuden warder, så lära de dock icke rättfärdighet;* utan på jorden, der rätt ske skulle, göra de det ondt är; ty de se icke† HERrans härlighet. *Neh. 9: 20, 26. Es. 66: 4. †Ps. 36: 2. Rom. 3: 18.

På jorden, der rätt ske skulle, till och med i Christi kyrka, göra de onda det ondt är och fråga icke efter Christi rättfärdighets Evangelium, likasom de ogudaktige bland Judarne icke frågade efter Herrans härlighet i templet och i Hans ord.

11. HERre, din hand är upphöjd, det se de icke; men när de få se det, så skola de på skam komma uti nit öfwer hedningarna; dertill skall du förtära dem med eld, der du dina fiender med förtärer.

De ogudaktige, såwäl af det gamla Israel, som af den Christna kyrkan, skola förgås tillika med alla andra Guds rikes fiender. Och så som Judarne wäcktes till nit, då de sågo, att hedningarne blefwo delaktige af salighetens ord, Rom. 10: 19, så skola många kallsinniga christna uppwäckas till nit, då de få se, att hedningar med fröjd emottaga de andeliga rikedomar, som i christenheten ännu af så många föraktas.

12. Men oss, HERre, warder du frid skaffande; ty allt det wi uträtte, det hafwer du gifwit oss.

Derpå beror de trognas frid, att de äro grundade i Christo, lefwa af Hans lif, werka i Hans kraft och gifwa Honom äran! Ällt hwad de göra, det hafwer Christus i dem gjort och gifwit.

13. HERre wår Gud, det råda wäl andre herrar öfwer oss utan dig; men wi tänke dock allena uppå dig och ditt namn.

I förödmjukelsens och bedröfwelsens tider är detta de trognas ljufliga tröst, att den Allsmäktige är deras Herre och Gud; de wilja icke hafwa någon annan Herre. Då de förföljas och twingas, ropa de så mycket innerligare till sin Herre och Gud.

14. De döde få icke lif, de aflidne stå icke upp; ty du hafwer sökt dem och förgjort dem, och all deras åminnelse till intet gjort.

Så skola Herrans förlossade fröjda sig öfwer sin befrielse, sedan domen gått öfwer deras mäktiga fiender. Ps. 2: 9. De döde få icke lif igen, de fallne fienderna komma icke tillbaka för att plåga Guds folk. Här talas icke om uppståndelsen till ett lif efter detta, utan ordens mening är, att ingen af de aflidna fienderna står upp igen till detta jordiska lifwet.

15. Men, HERre, du håller det fram ibland hedningarne, du håller det alltså fram ibland hedningarne, du bewisar din härlighet, och kommer långt bort, allt intill werldens ända.* *Ps. 19: 5. Ap.G. 1: 8. Col. 1: 6.

Så skall Herren genom sitt ords predikan och genom allmaktens och nådens under bewisa sin härlighet för alla folk och i alla land. Se Ps. 97 och Ps. 100.

16. HERre, när bedröfwelse på färde är, så söker man dig; när du tuktar dem, så ropa de med ängslan.* *2 Sam. 22: 7. Ps. 86: 7.

17. Likasom en hafwande qwinna, då det lider till födslostunden, då är henne ångest, ropar i din wärk: alltså går ock oss, HERre, för ditt ansigte.* *Joh. 16: 21, 22.

18. Wi äre också hafwande, och hafwa ångest, att wi som nogast kunne andas; dock kunne wi icke hjelpa jorden, och inbyggarena på jordens krets wilja icke falla.

Israels folk kunde icke skydda sig mot sina starka fiender, Assyrien och Babylon, och icke återföra de fångna; länge ropade de då till Gud i nöden och wäntade förgäfwes derpå, att fienderna skulle falla, såsom Herren hade lofwat, men de wille icke falla.

19. Men dina döda skola lefwa, och med lekamen uppstå igen: waker upp, och berömmer eder, I som liggen under jorden; ty din dagg är en grön marks dagg, och jorden skall gifwa ifrån sig de döda.* *Hes. 37: 3, 5. Dan. 12: 2. Joh. 5: 25.

På den klagan, som lägges i det beträngda folkets mun, under kriget och fångenskapen, v. 17, 18, följer här det härliga swaret från Herran. Dina döda, du arma Israel, skala lefwa, och mina lik skola uppstå igen o. s. w. Herren kallar dem sina lik, som i Honom afsomnade äro; de tillhörde Honom, de äro i Hans hand; Han uppwäcker dem, så snart det Honom behagar; de skola uppwakna och berömma sig af Hans förunderliga godhet och af den härlighet, hwarmed de uppstå, skinande i Hans klarhet, såsom daggen på den gröna marken tindrar i morgonsolens ljus. Ordet lik eller lekamen är ental, men tillämpas på alla i Herranom afsomnade; menskligheten är liksom en stor likhop, och föreställes såsom en död person, likasom hela Israels folk stundom föreställes såsom en ensam person. Derigenom, att wår Frälsares döda lekamen genom Fadrens härlighet uppstod ifrån de döda, blef dödens wälde krossadt. och grafwarne öppnades, och många de heligas lekamen, som sofwit hade, stodo upp och uppenbarades för många. Detta war början till denna prophetias fullbordan i dess högsta andeliga mening. Men i sin närmaste mening här har den en bildlig betydelse, likasom det fält, som war betäckt med dödas ben, i propheten Hesechiels syn. Hes. 37. Denna betydelse är, att Judafolket, som genom fångenskapen blef så förswagadt och förtorkadt, att det war liksom ett dödt folk, utan något samhällslif och utan andeligt lif, detta folk skulle, genom Herrans kraft, åter uppblomstra och åter blifwa ett folk i sitt eget land, och Herrans Ande i många upptända det sanna, det andeliga lifwet. Men denna återställelse eller bildliga uppståndelse af Israels folk har både här och hos propheten Hesechiel en högre syftning, den innebär uppståndelsen ifrån de döda, som i det Nya Testamentet har blifwit för oss med ännu större klarhet uppenbarad.

20. Gack bort, mitt folk, uti en kammare, och slut dörren igen efter dig; fördölj dig ett litet ögonblick, så länge wreden går öfwer.* *Job 14: 13. Ps. 30: 6.

Äfwen i bönekammaren hafwa de trogna en tillflyktsort. Matth. 6: 6. Men här menas i bildligt afseende, att Judafolket skulle i den Babyloniska fångenskapen, såsom i en grafkammare, finna beskydd under de stormiga tiderna. Och i egentlig mening syftas här på grafwens kammare, i hwilken Guds folk beskyddas, från alla tidens stormar, till dess Herren samlar dem såsom sina utwalda ifrån de fyra wäder, från den ena himmelens ända till den andra. Matth. 24: 31. Då swåra tider tillstunda, så blifwa sådane Guds barn undanryckta ifrån stormen, som äro mogna för himmelen, och sådane, som skulle wara för swaga att uthärda de swåra bedröfwelserna. De rättfärdige warda borttagne för olyckan, och de, som redligen för sig wandrat hafwa, komma till frid och hwila uti deras kamrar. Es. 57: 1, 2.

21. Ty si, HERren warder utgångande af sitt rum* till att besöka† jordens inbyggares ondska öfwer dem, så att jorden skall uppenbara deras blod, och icke mer öfwerskyla dem, som på henne slagne äro. *Mich. 1: 3. †Pred. 12: 14. Matth. 16: 27.

Dessa ord syfta på swåra hemsökelser i åtskilliga tider, under hwilka Herren uti kamrar af olika slag bewarat och bewarar sina trogna; men det syftar isynnerhet på de sista hemsökelserna och den räddning, som då förestår de fromma, Uppb. 14: 13–16, likasom Noah war gömd i arken, så länge syndaflodens wrede warade. I dessa hemsökelser uppenbaras alla fördolda, oförlåtna synder, isynnerhet blodskulder.

27. Capitel.

Emot församlingens fiender.

På den tiden skall HERren med sitt hårda, stora och starka swärd hemsöka Leviathan, som en rak orm är, och Leviathan,* som en krokig orm† är, och skall dräpa** draken i hafwet. *Job 40: 20. †1 Mos. 3: 15. **Ebr. 2: 14. 1 Joh. 3: 8.

Här är Leviathan ett namn på twå olika djur. Krokodilen kan kallas den raka ormen; Leviathan, den krokiga eller slingrande ormen, måste betyda en stor wattenorm. Dessa twå djur och det tredje, som kallas draken i hafwet, hafwa här, såsom på flera ställen i Skriften, en bildlig betydelse. Under dessa bilder betecknas sådane werldsliga makter, som warit eller äro Guds rikes fiender. Alla dessa skall Herren slutligen hemsöka. Närmast kunna dessa bilder tydas så, att den raka ormen war Egypten, den krokiga ormen Assyrien, och draken i hafwet betydde Tyrus, som war en stark sjömakt och hade drakebilder eller Molochsbilder på sina skepp och fanor. Men betydelsen sträcker sig mycket längre; den omfattar Guds rikes största fiender i alla tider: tyranni, falsk lära och satans list, eller med andra ord: hednisk statsförfattning, affall i kyrkan, satanisk inflytelse och slutligen de twå wilddjuren och draken! Uppb. 13.

2. På den tiden skall man sjunga* om bästa winets wingård.† *Es. 5: 1. †Högaw. 8: 11.

Med denna wingård menas Guds folk, först i det Gamla och sedan i det Nya Testamentet, se Es. 5. De orden: På den tiden betyda här liksom i v. 1: än en tid, nemligen: hwarje tid, då dessa fiendtliga makter äro mest werksamma för att utrota och öfwerwäldiga Guds rike; då skall Herren också wattna och upplifwa sin wingård, så att man der skall kunna sjunga om Hans rikes framgång. I denna wingård alstras bästa win, emedan det beredes af Honom sjelf, hwilkens första underwerk war att förwandla watten i win. Winet såsom frukt af denna wingård betyder anden och kraften i församlingen. Men såsom winsaften i drufwan beredes af Skaparen genom dagg och folken och naturens kraft, så är det också Herren sjelf, som gör sin wingård fruktbärande. Icke blott sjelfwa trons lif, utan hwarje trons frukt, som är kärlek och goda gerningar, werkas af Honom.

3. Jag HERren bewarar honom, och wattnar* honom i tid, att man icke skall mista hans löf;† jag skall bewara honom dag och natt.** *Matth. 21: 33. Joh. 15: 1. †Mal. 3: 11. **Ps. 121: 4.

4. Gud är icke wred på mig. Ack att jag strida måtte med tistel och törne,* så wille jag till dem, och uppbränna† dem alla tillsammans. *Högaw. 2: 2. †Matth. 13: 40.

I v. 3 lofwar Herren att wattna och bewara sin wingård, och i v. 4 talar wingården, nemligen församlingen, Gud är icke wred på mig, grt.: Jag har ingen wrede. Den är utan wrede, men, uppfylld af heligt nit om Guds ära och i helig wrede mot Christi fiender, säger den: Ack! att jag kunde rätt strida mot dessa törnen och tistlar och utrota dem! Törne och tistel äro det argaste ogräs; ogräset skall en gång skiljas ifrån hwetet och sammanbindas i knippor till att förbrännas. Tjenarena fråga, om de skola upprycka ogräset. Matth. 13: 28–40.

5. Han skall hålla mig wid makt, och skaffa mig frid; frid skall Han ändå skaffa mig.* *Ps. 147: 12–14. Es. 43: 1, 2.

6. Det warder ännu likwäl dertill kommande, att Jacob skall rota sig,* och Israel skall grönskas och blomstras, så att de skola uppfylla jordens krets med frukt. *Hes. 20: 40. Amos 9: 11.

7. Warder han dock icke slagen, såsom hans fiender slå honom, och warder icke dräpen, såsom hans fiender honom dräpa:

8. Utan med mått* dömer du dem, och låter dem lös, sedan du dem bedröfwat hafwer med ditt hårda wäder, som är med östanwäder.† *Jer. 30: 11; cap. 46: 28. †Jer. 18: 17.

9. Derföre skall derigenom Jacobs synd återwända: och det är nyttan deraf, att hans synd borttagen warder; då han gör alla altarens stenar såsom sönderstötta stenar till aska, att inga lundar eller beläten nu mer blifwa.

I v. 4, 5 införer propheten församlingen talande; men ifrån v. 6 till capitlets slut är det propheten som talar. v. 7, grt: Månne Han (Herren) hafwer slagit honom (Jacob), såsom Han slagit dem, som honom slagit? Månne han (Jacob) är dräpen, såsom hans dräpare äro dräpne? Fienderna wille dräpa, de wille helt och hållet utrota Guds folk; men detta tillstadde icke Herren, utan sedan Hans folk hade blifwit af fienderna tuktadt med östanwädret, krigsstormen ifrån Babylon, så skulle Jacobs synd återwända, skulden borttagas och afguderiet upphöra. Då Judarne återwände från Babylon, så woro de helt och hållet afwända ifrån groft afguderi, som förut war deras begärligaste synd; de sönderslogo alla qwarlemningar af afgudars altaren i Judalandet, söndergrufade höjdernas qwarlefwor och alla beläten.

10. Ty den fasta staden måste ensam warda, de sköna hus bortkastade och öfwergifne blifwa, såsom en öken; så att kalfwar skola der gå i bet, och wistas der, och afbita der qwistarna.

Den fasta staden betyder här Babylon, som skulle förstöras, på det Judarne måtte få återwända, v. 9.

11. Hans qwistar skola brista sönder för torrhet; så att qwistar skola komma och göra der eld med; ty det är ett oförståndigt folk; derföre warder ej heller förbarmande sig öfwer dem, den dem gjort hafwer,* och den dem skapat hafwer, skall icke wara dem nådelig. *5 Mos. 32: 6, 18.

12. På den tiden skall HERren kasta ifrån stranden af elfwen, allt intill Egypti elf; och I, Israels barn, skolen församlade warda, den ene efter den andra.

Med elfwen menas här floden Euphrat. Ifrån Euphrat ända till Egypti elf eller Nilströmmen skall Herren kasta sitt folk, såsom man kastar säd med kasteskofwel, för att skilja agnarne från kornet. Genom denna kastning och skiljning församlade Herren från Babylonien och Egypten sådana Judar, som af kärlek till HERrans lag, till den gamla gudstjensten och fäderneslandet, åstundade att åter blifwa förenade till ett folk under Herrans beskydd. Matth. 3: 12.

13. På den tiden skall man blåsa med en stor basun, så skola komma de förtappade uti Assurs land, och de fördrifna uti Egypti land, och skola tillbedja HERran på det helga berget i Jerusalem.* *1 Kon. 8: 41, 42. Es. 56: 7.

Förtappade, grt.: bortkomna. Folkets samling efter fångenskapen beskrifwes här tydligare än i v. 12. Blåsandet i basunen är ett uttryck, som betyder den mäktiga, andeliga kallelse och de öfriga redskap i Guds hand, genom hwilka denna samling skulle ske. Så förlossar Herren alla sina trogna från all slags fångenskap och samlar dem till det ewiga hemmet. Samlingen från den babyloniska fångenskapen blef en förebild till den samling, som ännu förestår, hwarpå prophetians slutfullbordan syftar. Hes. 36: 24–38.

28. Capitel.

Israels och Juda tunga.

We den stolta kronan, de drucknas af Ephraim, det falnade blomstret, hans lustiga härlighets, hwilket öfwer den feta dalen står, deras som af win ragla.

Detta är ett werop öfwer staden Samaria, som war Ephraims krona, det Israelitiska rikets hufwudstad. Den war en blomstrande stad, som börjat förfalna eller förwissna såsom en wissnande blomma; ty så snart synden får öfwerhand hos en menniska eller hos ett folk, så är dess undergång för handen. Ephraim eller Israels rike framställes under bilden af en drucken menniska, som i sitt rus har en wissnad blomsterkrans på sitt hufwud. Så snart syndamåttet är nära att blifwa fullt, så smyckar man sig så mycket mer med wissnade blommor. Synden werkar andelig berusning och sedan förstockelse, se Es. 19: 14.

2. Si, en stark och mäktig af HERran, såsom en hagelstorm, såsom ett skadligt wäder, såsom en wattustorm, den starkeligen infaller, skall uti landet med wåld insläppt warda;* *2 Kon. 17: 3, 6.

3. Att den stolta kronan, och drucknas af Ephraim, skall med fötter trampad warda.

Den starke och mäktige af Herranom är den Assyriska makten, som Gud begagnade för att förstöra Israels rike, se äfwen cap. 7: 18.

4. Och det falnade blomstret, hans lustiga härlighets, hwilket öfwer den feta dalen står, skall warda såsom det bittida på sommaren mognas, hwilket förgås, medan man ännu ser det hänga på sina qwistar.

Grt.: ”Skall warda” såsom en mogen frukt före skörden, hwilken den, som får se den, förtärer, så snart han får den i handen. För Assyrien blir Samaria ett lätt och wälsmakande rof.

5. På den tiden skall HERren Zebaoth wara för de igenlefda af sitt folk en lustig krona, och en härlig krans;

6. Och en doms ande honom, som för rätta sitter, och en starkhet dem, som igenkomma af striden till porten.

Efter det ogudaktiga Israelitiska rikets undergång skulle Herren sjelf blifwa en krona och en krans, en härlighets prydnad för de qwarblifne, d. ä. isynnerhet för Juda rike under den fromme konung Hiskias, och en doms ande, så att öfwerheten och domarena i folket skulle styra och döma efter Herrans ord, och Herren skulle gifwa kraft emot fienden åt dem, hwilka konungen sände utom porten för att tala med Rabsake. 2 Kon. 18: 17, 18. De blefwo bedröfwade genom krigsförklaringen, men stärkte genom propheten Esaia. 2 Kon. 19: 2–7.

7. Dertill äro ock desse galne wordne af win, och ragla af stark dryck; ty både prester och propheter äro galne af stark dryck; de äro drunknade uti win, och ragla af stark dryck: de äro galne i prophetian, och drabba icke rätt i domen.

Här syftar propheten på Juda rike, nemligen på dem, som woro berusade af ogudaktighet och falsk lära. En följd af sådan berusning är en mängd falska dåraktiga mått och steg i lagstiftning, lagskipning och åtgärder till förbättring och förswar. Då Herrans Ande med sitt beskydd wiker ifrån ett folk, så störtar det sig i sin undergång genom egna fel och åtgärder, som blifwa dåraktigare, ju längre det lider.

8. Ty alla bord äro fulla med spyor och slemhet allestädes.

Denna förskräckliga beskrifning, såwäl som v. 7, har wisserligen en bokstaflig betydelse, ty dryckenskap war en last, som förstörde samhället, men den är tillika en bild af den berusning i själen, som förorsakas af synd och willfarelse, såsom då man af en lärare eller rådgifware icke får höra sann wishet med Guds ords anda och kraft, utan i det stället får se och höra och lukta det wämjeliga återgifwandet af berusningsmedlen, de falska grundsatser och den otro, som blifwit insupna. I sådant tillstånd komma styresmän, herdar och lärare, då de öfwergifwa Herran; de hafwa ingen kraft och ingen himmelsk lärdom att gifwa, utan hwad de gifwa ifrån sig wittnar om andelig berusning och förwillelse.

9. Hwem skall Han då lära wishet? Hwem skall Han då låta predikan förstå? De afwande af mjölken, de aftagne ifrån bröstet.

De äldre wilja icke mera låta lära sig af Herran, då de blifwit på sådant sätt berusade; barnen äro då de ende, som kunna wara nyktra och williga att underwisas genom Guds ord.

10. Ty de säga: Bjud, bjud, bjud, bjud: Bida, bida, bida, bida; här litet, der litet.

Grt.: Ty bud på bud, bud på bud; lära på lära, lära på lära m. m. Dessa bespottelseord, hwarmed Guds ords motståndare beswära sig öfwer det, som propheten förkunnade, uttrycka alla sådane berusade hjertans förwirrade tillstånd. De bespotta Guds bud såsom för swåra för många, de låta Honom wänta förgäfwes på deras lydnad.

11. Nu wäl, Han skall en gång med spottsliga läppar, och med ett annat tungomål* tala till detta folket. *1 Cor. 14: 21.

Icke genom sina propheter, utan med fiendtliga härars spottsliga läppar och hårda tungomål wille Herren slutligen tala till detta folk. De, som icke wilja höra Herrans ord i Lagen och Evangelium, till dem talar Han omsider på helt annat sätt. Hungersnöd, krig, sjukdomar, död och fördömelse äro också ord från den Allsmäktige. Öfwer Juda och Israel uppfylldes denna prophetia genom Assyrierna och Babylonierna. Men icke blott prophetens ord fyntes dåraktiga för detta folk, utan då Evangelium på Pingstdagen förkunnades i rik öfwerströmmande andekraft, så sade de förblindade i folket, att det war ett tal, förorsakadt af berusning: desse äro fulle med sött win. Ap.G. 2: 13.

12. För hwilket nu detta predikadt warder: Så hafwer man ro; så wederqwicker man de trötta, så warder man stilla; och wilja dock icke höra denna predikan.

Så skall det ske med det folk, för hwilket nu detta predikades: så hafwer man ro! genom Herrans ord får man ro och frid; så låter då de trötta, som I hafwen fört bort ifrån Herran, dock nu ändtligen blifwa wederqwickta och föras till rätta, ty så warder man stilla, så blifwer man frälst! Men nej, denna predikan wilja de icke höra.

13. Derföre skall dem ock HERrans ord alltså warda: Bjud, bjud, bjud, bjud: Bida, bida, bida, bida; här litet, der litet; att de skola gå bort, och falla tillbaka, förkrossas, besnärde och fångne warda.

Derföre att det otrogna folket icke wille höra Herrans ord, skulle ordet blifwa för dem obegripligt såsom en druckens stammande och såsom en galenskap, 1 Cor. 2: 14, och derigenom att det blef för dem så mörkt och obegripligt, störtade de sig uti det förskräckliga förderfwet. Deras eget tal blef deras dom, v. 10.

14. Så hörer nu HERrans ord, I bespottare, som rådande ären öfwer detta folk, som i Jerusalem är.

15. Ty I sägen: Wi hafwa gjort ett förbund med döden, och förweta oss med helwetet: när en flod kommer, skall hon icke drabba på oss; ty wi hafwa gjort oss en falsk tillflykt, och gjort oss en bedräglig skärm.

De gjorde sig så säkra, att de trodde sig kunna trotsa döden och helwetet, såsom om de med dem hade gjort förbund och aftal. Ty wi hafwa gjort m. m. grt.: wi hafwa gjort lögnen till wår tillflykt och skrymteri till wårt beskärm. De trodde, att de genom sin lögnaktighet och falskhet skulle kunna få underhandla med de fiendtliga makterna, att de kunde få wara i orubbadt lugn; men på ett ännu dåraktigare sätt bjuda många menniskor till att med en wiss yttre ärbarhet och med skrymteri bedraga både sig sjelfwa och sina medmenniskor och, om möjligt wore, äfwen Gud sjelf.

16. Derföre säger HERren HERren alltså: Si, jag lägger i Zion en grundsten, en pröfwosten, en kostelig hörnsten,* den wäl grundad är: den der tror, han skall icke förskräckas.† *Ps. 118: 22. Matth. 21: 42. Ap.G. 4: 11. Rom. 9: 33. Eph. 2: 20. 1 Pet. 2: 6. †Rom. 10: 11.

Eftersom styresmän och lärare, som skulle wara folkets ledare, öfwergåfwo Herran och wanskötte och missledde folket, så lofwar Herren här sjelf att sörja för de trötta, som längtade efter hjelp; Han utlofwar på nytt den kosteliga hörnsten, som förut war förkunnad. Härmed menas Messias, som är det andeliga Zions hörnsten och grundwal. Denna prophetia anföres i Nya Testamentet såsom uppfylld i Christo, se Rom. 9: 33 och cap. 10: 11. Matth. 21: 42. Denna grundsten är en pröfwosten; ty genom Honom warda hjertans tankar uppenbarade. Luc. 2: 35. Han är kostelig eller utwald till menniskoslägtets medlare, i hwilken Fadren hafwer ett godt behag, Han är så fast grundad i Guds ewiga rådslut och i Gudomens sköte, att han aldrig kan rubbas. Hans kyrka är grundad på denna hörnsten och helwetes portar kunna aldrig blifwa henne öfwermäktiga. De som försöka att undanrödja denna sten såsom en stötesten, de stöta sig sjelfwa derpå och förgås. Den, som tror på Honom, skall icke förskräckas för döden och helwetet, och kommer icke på skam. Den närmaste fullbordan af denna prophetia för de trogna i Israel på den tiden war den fromme konungen Hiskias, som war en förebild af Christus. Han utrotade afguderiet, så widt hans makt sträckte sig, och förstörde kopparormen, hwilken Israeliterna dyrkade såsom en afgud. Till en början skulle just detta löfte om Messias wara den hörnsten, wid hwilken folket genom tron skulle hålla sig fast I Hans ord och löften hafwa wi Honom sjelf.

17. Och jag skall göra domen till ett rättesnöre, och rättfärdigheten till en wigt; så skall haglet drifwa den falska tillflykten bort, och watten skola föra skärmen bort:

Domen betyder här lagen, såsom domen och rättesnöret uti alla mål. Dom och rättfärdighet, lag och rätt äro rättesnöret och wågen för allt i Messiæ rike, Han sjelf och Hans rättfärdighet utgöra detta rikes grundwal. Haglet och wattnet betyda de tuktande och straffande hemsökelser, hwarmed Herren straffar och utrotar det onda. Detta är Herrans swar på de säkras trotsiga fräckhet, v. 15. De tro sig kunna trotsa floden, men de kunna det likaså litet, som hela werldens förenade makt förmådde göra motstånd med syndafloden.

18. Att edert förbund med döden skall löst warda, och edert förwetande med helwetet skall icke bestå; och när en flod går fram, skall hon förtrampa eder.

19. Så snart hon framgår, skall hon taga eder bort: kommer hon om morgonen, så sker det om morgonen; sammalunda, ehwad hon kommer dag eller natt; ty straffet allena lärer gifwa akt uppå orden.* *Ps. 119: 71. Jer. 31: 19. 1 Pet. 4: 12.

Den Assyriska krigshären liknas af propheten wid en öfwerswämmande flod. Se cap. 8: 7, 8. Genom detta straff skulle de lära att gifwa akt på Herrans ord; men idel förskräckelse är det att förnimma denna predikan! De drucknas bespottelser tystna då! v. 10, 13.

20. Ty sängen är för trång, så att intet öfwer är, och täcket så stackot, att man måste krympa sig derunder.

Den menskliga hjelp och tillflykt, hwarpå eder förhoppning hwilar, skall bewisa sig alldeles otillräcklig.

21. Ty HERren skall uppstå likasom på det berget Perazim,* och wredgas såsom uti Gibeons dal;† på det Han skall göra sitt werk wid ett annat sätt, och att Han sitt arbete göra skall wid ett annat sätt. *2 Sam. 5: 20. 1 Chrön. 14: 11. †Jos. 10: 10.

Sitt sätt wid ett annat sätt m. m., grt.: På det Han skall göra sitt werk, blifwer Hans werk främmande, på det Han må uträtta sitt arbete, blifwer Hans arbete förunderligt. — På det Han må befrämja sin barmhertighets afsigt för sitt nåderike, skall Han hemsöka detta folk med swåra, owäntade, underliga skickelser, likasom Han war sträng emot Philisteerna på berget Perazim, 2 Sam. 5: 20, och emot Canaans folk i Gibeons dal, Jos. 10: 12. Så är ordet om korset för Judarne en förargelse och för Grekerna en galenskap. 1 Cor. 1: 18–29.

22. Så lägger nu bort edert begabberi, på det edra band icke skola hårdare warda; ty jag hafwer hört en förderfwelse och afkortelse,* den af HERran HERran Zebaoth ske skall i all werlden. *Es. 10: 23. Rom. 9: 28.

Förderfwelse och afkortelse, grt.: undergång och fast beslut. Den hotade undergången war af Herran fast beslutad, så att den icke kunde ändras.

23. Fatter med öronen och hörer min röst; märker åt, och hörer mitt tal.

24. Plöjer eller träder, eller arbetar och en åkerman sin åker alltid till säd?

25. Är icke så? När han hafwer gjort honom jemn, så får han deruti ärter, och kastar kummin, och får hwete och bjugg, hwart och ett dit, som han det hafwa will, och hafra på sitt rum;

26. Alltså tuktar ock dem deras Gud med straff, och lärer dem.

27. Ty man tröskar icke ärter med slaga, och låter man ej heller wagnshjulet gå öfwer kummin; utan ärter slår man ut med en staf, och kummin med ett spö.

28. Man mal det till bröd, och man tröskar det icke alldeles till intet, när man med wagnshjul och hästar uttröskar det.

En klok åkerbrukare kan icke alltid göra ett och samma arbete och få enahanda säd, utan flera slag, allt efter som det bäst synes; så går Herren tillwäga med sin åker, som är werlden och isynnerhet församlingen, Matth. 13, allt eftersom Han ser, att det tjenar bäst till Hans rikes framgång. Han har planterat folken på jorden och i sin kyrka efter sin wishets ordning. Tröskningen är olika för olika sädesslag, och ändamålet är icke, att det, som uttröskas, skall förstöras, utan frånskiljas, förwaras och blifwa till nytta; så handlar Herren olika strängt med olika menniskor, allt efter som de behöfwa det, och wishet och barmhertighet ligga till grund för allt hwad Han gör. Hans ändamål både med skapelsen, återlösningen och hela werldsstyrelsen är att fullända och insamla alla, som kunna frälsas af jordens folk. Att tröska med wagnshjul och hästar brukas ännu i Österlanden. Tröskwagnar köras öfwer sädesslagen med hästar eller oxar. De olika sädeslagen i v. 25 böra tjena oss till en wigtig lärdom med afseende på olikheterna i Christi kyrka och skiljaktigheterna mallan werldens olika folkslag.

29. Detta sker ock af HERRan Zebaoth; ty Hans råd är underligt, och går det härliga igenom.

Herrans underliga råd är Hans wilja och råd om menniskans salighet i Christo Jesu. Detta kallas i Skriften Hans råd och är ett under öfwer alla under.

29. Capitel.

Ariel förstördt. Juda förstockadt.

We Ariel, Ariel, du Davids lägers stad: I begån årstider, och hållen helga dagar.

Ariel betyder Guds altare, se Hes. 43: 15, 16. Det är ett namn, hwarmed här menas Jerusalem, der Herrans altare war. I begån årstider m. m. I läggen det ena året till det andra och firen högtiderna i deras omlopp, utan att besinna, huru nära Herrans hemsökelsedag är för dörren.

2. Men jag skall tränga Ariel, så att han skall sörja och jemra sig, och wara mig en sanskyldig Ariel.

Genom det swåra straffet skulle hela staden blifwa liksom ett altare, på hwilket Guds wredes eld skulle förtära en del af det syndiga folket.

3. Ty jag skall belägga dig allt omkring, och skall tränga dig med bålwerk, och skall låta uppsätta wallar omkring dig.* *Jer. 6: 3. Luc. 19: 43.

4. Då skall du förnedrad warda, och tala utur jorden, och mumla med ditt tal utur stoftet, att din röst skall wara såsom en spåkarls* utur jorden, och ditt tal skall hwiskande wara utur stoftet. *Es. 8: 19.

Du skall blifwa så djupt förödmjukad, att ditt trotsiga tal skall förwandlas till en bäfwande hwiskning i stoftet. Spåkarlar, som föregåfwo, att de kunde beswärja döda, brukade nedstiga i jordhålor eller grafwar och der framhwiska sina hemlighetsfulla, mörka konstord. 3 Mos. 19: 31.

5. Och de, som dig förskingra, skola wara så månge som ett grannt stoft; och de tyranner så månge såsom fjukande agnar:* och det skall ganska hastigt ske. *Job 21: 18. Ps. 4: 4. Es. 17: 13.

Fjukande, lätt rörlig, förswinnande. I denna liknelse ligger en dubbel betydelse: först att fienderna skulle blifwa oräkneliga såsom stoft och agnar, och för det andra, att Herren skulle förskingra dem såsom stoft och agnar för winden, så snart hans folk blifwit förödmjukat.

6. Ty du skall af HERran Zebaoth hemsökt warda med wäder, och med jordbäfning, och stort dunder; med wäderhwirfwel och storm, och med förtärande eldslåga.

Så förkunnas först den straffdom, som skulle hotande komma öfwer Juda rike genom den Assyriska konungen Sanherib. Krigets fasor beskrifwas under bilden af jordbäfning, dunder, wäderhwirfwel och eldslåga, emedan fienden skulle framfara med förstöring, storm och brand.

7. Men såsom en natts syn i dröm, så skola alle de månge hedningar wara, de der strida emot Ariel; samt med all deras här och bålwerk, och dem som tränga honom.

8. Ty såsom en hungrig drömmer, att han äter; men då han uppwaknar, så är hans själ nu tom; och såsom en törstig drömmer, att han dricker; men när han uppwaknar, är han maktlös och törstig; alltså skola ock de många hedningar wara, som emot Zions berg strida.

Fienderna gjorde sig så säkra om att kunna intaga och plundra Jerusalem, som då en hungrig i drömmen tycker, att han äter, men waknar och ser sig bedragen. Cap. 37: 36.

9. Warder häpne och försoffade; förblindens och warder druckne, dock icke af win; ragler, dock icke af stark dryck.

Här wänder sig prophetian åter tillbaka till Judafolket, och den förblindelse och förstockelse, som war en följd utaf folkets otro och synder, förkunnas såsom en befallning från Herran. På detta sätt uttryckes på en gång den wishet, att så skulle ske, och att Herren förhärdar de syndare, som wilja förhärda sig sjelfwa. Se Rom. 11: 8. 2 Thess. 2: 10.

10. Ty HERren hafwer eder inkränkt en swår sömns anda, och tillyckt edra ögon;* edra propheter och förstar, samt med de siare, hafwer Han förblindat; *Rom. 11: 8.

Här menas falska propheter och siare, se Matth. 24: 24. Hos falska lärare blifwer slutligen äfwen det natuliga förståndet förblindadt.

11. Så att allas syner skola wara eder såsom en beseglad boks ord, hwilka man får enom, som läsa kan, och säger: Käre, lär häruti; och han säger: Jag kan icke; ty hon är beseglad.* *Uppb. 5: 2.

12. Eller likasom man finge enom, som icke läsa kunde, och sade: Käre, lär hräuti; och han sade: Jag kan icke läsa.

Under denna förblindelse blefwo de sanna propheternas syner och Herrans ord såsom en fröseglad bok för detta folk.

13. Och HERren säger: Derföre att detta folket nalkas mig med sin mun, och hedrar mig med sina läppar; men deras hjerta är långt ifrån mig,* och frukta mig efer menniskors bud, som de lära. *Matth. 15: 8. Marc. 7: 6.

14. Si, så will jag ocke underligen handla med detta folk, allt som underligast och sällsynligast; så att deras wisas wishet skall förgås, och deras klokas wishet skall förgås, och deras klokas förstånd skall förblindadt warda.* *Obad. v. 8. 1 Cor. 1: 19.

Denna prophetia gick i fullbordan på Judafolket i prophetens tid, men Christus anförer de orden i v. 13 uttryckligen såsom en prophetia, som också fullboradades på Phariseerna i Hans tid, se Matth. 15: 8. Marc. 7: 6. Orden i v. 14 tillämpar Paulus såsom fullbordade på de förblindade Judarne i hans tid. 1 Cor. 1: 19. (Matth. 11: 25. ”Ordet om korset gör dem alla blinda, galna och dårar”. L.

15. We dem, som fördolde wilja wara för HERran, till att förskyla deras uppsåt, och hålla deras gerningar i mörkret, och säga: Ho ser oss? Och ho känner oss?* *Job 24: 15. Ps. 94: 7.

We dem, som försöka att genom skrymteri och arga, hemliga ränker bedraga Herran!

16. Hwi ären I så wrånge, likasom en krukomakares ler tänkte, och ett werk sade om sin mästare: Han hafwer icke gjort mig;* och ett käril sade till sin makare: Han känner mig icke. *Es. 45: 9.

Andelig blindhet, v. 9, 12, skenhelighet, v. 13, 14, samwetslös ogudaktighet och trots mot Skaparen, v. 15, 16, blifwa här af propheten bestraffade.

17. Nu wäl, innan en ganska liten tid skall Libanon warda en åkermark, och åkermarken skall en skog räknad warda.* *Es. 32: 15.

Libanon, som nu är en skog, skall blifwa fruktbar åkermark, och åkermarken skall blifwa en skog. Hedningarne skola räknas till Guds folk och blifwa fruktbärande i goda gerningar, och Judarne, som förut haft sanningen, skola blifwa en ödslig och ofruktbar skog, de skola falla i blindhet och icke mer kallas Guds folk, och detta gick i fullbordan. Rom. 11: 25.

18. Ty på den samma tiden skola de döfwa höra bokens ord; och de blindas ögon skola se utur mörkret och skummet.* *Matth. 11: 5.

19. Och de elände skola åter hafwa glädje i HERran, och de fattige ibland menniskorna skola glädja sig uti Israels Helige.

Hedningarne, som förut warit blinda, döfwa och elända, utan Gud och utan hopp i werlden, skola få öppnade ögon och öron att förnimma sanningen och emottaga nådens rikedomar genom Evangelium, som af Judafolket förkastades. Israels Helige är Messias, i hwilket de trogna hafwa glädje och fröjd.

20. När de tyranner en ända hafwa, och det med de begabbare ute blifwer; och förgjorde warda alle de, som waka efter att komma wedermöda åstad.

21. Hwilka komma menniskorna till att synda genom predikan, och gå dem efter, som straffa dem i porten,* och wika ifrån rättheten genom lögn. *Amos 5: 10.

Tyrannerna äro kyrkans mäktigare förföljare; begabbare äro de, som bespotta sanningens ord och Guds Andas werkningar till menniskors omwändelse. De, som åstadkomma wedermöda äro de, som sprida otro och falsk lära, hwarigenom synden tilltager och de förfölja dem, som med sanningen uppträda emot dem.

22. Derföre säger HERren, som Abraham förlossat hafwer, till Jacobs hus alltså: Jacob skall icke mer på skam komma, och hans anlete skall icke mer skämmas.

Då detta löfte om Evangelii framgång, v. 17–19, uppfylles och sanningens moståndare blifwa störtade, v. 20, 21, så blifer Jacobs folk förlossadt, Israels omwändes till Herran och Christi kyrka kommer icke mer på skam.

23. Ty när de få se deras barn mina händers werk ibland dem, skola de helga mitt namn, och skola helga den Heliga i Jacob, och frukta Israels Gud.* *Eph. 2: 10.

Israel skall en gång fröjda sig öfwer sin och öfwer hedningarnes omwändelse till Christum, och alla trogna äro då Israels andeliga barn. Då skall Israel i stor fröjd prisa Herran och helga Hans namn, se cap. 60: 4–13.

24. Ty de, som en willoanda hafwa, skola taga wid förstånd, och de bladdrare skola sig lära låta.

De, som förut woro i willfarelse, skola då lyda sanningen och blifwa förståndige. Bladdrare, d. ä.: pratare, swärmare.

30. Capitel.

Trösta på Gud, ej på annat.

We de affälliga barnen, säger HERren: de, som rådslå utan mig, och utan min Anda beskydd söka, samla synd öfwer synd:

2. De som draga neder uti Egypten, och fråga icke min mun, att de skola stäkra sig med Pharaos makt, och beskärma sig under Egypti skugga.* *Jer. 37: 7. Hes. 17: 15.

Under Egypti skugga, d. ä.: under Egypti beskärm. Öfwer dem, som afwika ifrån Herran och stödja sig på menniskor, ropas we, se Jer. 17: 5.

3. Ty Pharaos starkhet skall eder på skam komma, och det beskydd under Egypti skugga till försmädelse.

4. Deras förstar hafwa warit i Zoan, och deras budskap äro till Hanes komne.

5. Men de måste likwäl allesamman på skam komma, öfwer det folk, som det mill intet bestånd wara kan, antingen med hjelp eller eljest till nytta; utan allenast till skam och hån.* *Jer. 2: 36.

Hanes, v. 4, d. ä.: Thaphanes, Jer. 2: 16. Denna hufwudstad i Egypten låg på en ö i Nilströmmen: Zoan eller Tanis, se Es. 19: 11.

6. Detta är tungan öwer de djur, som draga söder åt; der lejon och lejinnor äro, ja huggormar och brinnande flygande drakar, uti bedröfwelse och jemmers land; de föra deras gods på fålars rygg, och deras skatt på kamelers rygg, till det folk, som dem icke till nytta wara kan.

Öfwer de arbetsdju, som från Israels folk skulle bära skänder söderut till Egypten, förkunnas en tunga, d. ä. straff. I Egypten wid södra och westra gränserna och i de flesta delar af Afrika äro lejon och lejoninnor. Brinnande, flygande drakar äro mycket giftiga ormar. Egypten kallas ett bedröfwelses och jemmers land, ty det hade så warit för Israels folk. Med påminnelsen härom wisar propheten, huru dåraktigt det war, att Israel, nu sökte hjelp och tillflykt hos detta folk. Tag ej i nödens stund din tilflykt till werlden, som för dig warit en källa till frestelser och träldom.

7. Ty Egypten är intet, och dess hjep är fåfäng; derföre predikar jag eder deraf alltså: Rahab* skall sitta stilla dertill. *Ps. 87: 4. Ps. 89: 11.

'Rahab är Egypten, det betyder stolt Egypten skall sitta stilla såsom en stolt qwinna, som icke wil röra en hand för att hjelpa eder.

8. Så gack nu, och skrif detta för dem på en tafla, och teckna det uti en bok, att det må blifwa ewinnerligen och utan ända.

Se cap. 8: 1.

9. Ty det är ett ohörsamt folk, och lögnaktiga barn, som HERrans lag icke höra wilja;* *2 Kon. 17: 14. Neh. 9: 16.

10. Utan säga till siarena:* I skolen intet se; och till skådarena: I skolen intet skåda oss den rätta läran; men prediker oss ljufligt, skåder oss bedrägeri;† *1 Sam. 9: 9. †5 Mos. 29: 19. Mich. 2: 11.

11. Wiker af wägen, öfwergifwer denna stigen, låter Israels Heliga återwända när oss.

Så wille folket föreskrifwa propheterna, hwad de skulle tala. Det sker på samma sätt i christenhetem att de obotfärdiga wilja föreskrifwa lärarena, hwad och huru de skola lära, såsom om det berodde på deras godtycke och ingen Gud och ingen Bibel wore till. Och kunna de icke alltdi predika ljufligt, utan förkunna troget och redligt de straff, hwarmed Gud hotar de obotfärdiga, så säga de obotfärdiga, att läraren är kärlekslös, de säga till lärarena: wiker af ifrån den wägen, öfwergifwer denna stigen: Låter Israels helige, låter eder Christus wända sig ifrån oss! Taler icke om Honom, låter oss hafwa wår egen wäg! Då Gergasenerna sågo Jeusm, bådo de, att Han wille gå bort utur deras landsändar. Se Matth. 8: 28–34.

12. Derföre säger Israels Helige alltså: Efter thy I förkasten detta ordet, och förtrösten uppå försmädare och förförare, och förlåten eder deruppå;

13. Så skall denna missgerningen wara eder såsom en refwa på en hög mur, då han begynner remna, hwilken hastigt omkull faller och förkrossas;

14. Såsom ett lerkärl sönderkrossadt worde, det man sönderkrossar, och skonar det icke,* till dess man deraf icke finner ett stycke så stort, att man dermed kan eld taga af en eldstad, eller watten ösa utur en brunn. *Jer. 19: 11.

Såsom en lutande mur och ett krossadt odugligt lerkärl war detta folk, som hade öfwergifwit sin Gud. Då själen är utan Herrans Ande, så är den såsom en uttorkad brunn, och kroppen är ett bräckligt lerkärl.

15. Ty så säger HERren HERren, den Helige i Israel: Om I stilla blefwen, så wordo eder hulpet; genom stillhet* och hopp worden I starke; men i willen icke; *Hab. 2: 20.

Grt.: Genom omwändelse och stillhet worde eder hulpet, genom stillhet och hopp blefwen I starke, men I willen icke.

16. Och sade: Nej; utan wi wilja fly till hästar; derföre skolen I flyktige warda;* och uppå löpare wilja wi rida; derföre skola edra förföljare warda eder för snare. *2 Kon. 25: 4.

Löpare: snabba djup, t. ex. dromedarer.

17. Ty tusende af eder skola fly för en mans rop allena; ja, för fem skolen I fly allesammans,* till dessa af eder skola igenblifwa, såsom ett mastträd ofwan på ett berg, och såsom ett baner ofwan uppå en hög. *3 Mos. 26: 36, 37. 5 Mos. 28: 25; cap. 32: 30.

Mastträd uppå ett berg, hög stång, i hwars topp tecken uppdrogos till warning emot fienderna.

18. Derföre bidar HERren, att Han skall wara eder nådelig, och är uppstånden, att Han skall förbarma sig öfwer eder; ty HERren är en Gud, som handlar med dom; wäl är allom dem, som förbida Honom.* *Ps. 2: 12. Ps. 34: 9. Ords. 16: 20. Jer. 17: 7.

Derföre att Herren will hjelpa eder, men I wiljen nu icke emottaga Hans hjelp, derföre skall Han låta eder genomgå alla dessa lidanden, i hwilka I störten eder, till dess I blifwen så förödmjukade och förkrossade, att Hans hjelp blifwer eder kärkommen. Herren handlar med dom, grt.: är en doms gud. ”Icke tyrranis eller grymhets Gud, utan den der straffar med mått och gör dem icke för mycket, såsom de hämndgirige pläga.” L.

19. TyZions folk skall bo i Jerusalem; du skall icke gråta: Han skall warda dig nådelig, när du ropar; Han warder dig swarande, så snart han det hörer.

Detta stora nådelöfte fullbordades i Apostlarnas tid och skall ytterligare fullbordas. Rom. 11.

20. Och HERren skall uti eder bedröfwelse gifwa eder bröd, och watten uti eder ångest; ty Han låter icke dina lärare mer bortflyga; utan dina ögon skola se dina lärare;

Ehuru Herren gifwer eder bedröfwelsens bröd och ångests watten, så skall dock din lärare icke mer fördöljas, utan dina ögon skola se din lärare. Läraren är Herren sjelf, men Hans ande lärer genom synliga redskap. Propheten war folkets lärare på sin tid. Han och alla menskliga redskap i den himmelska lärarens tjenst hafwa hwar och en i sin tid förswunnit, men Han sjelf blifwer qwar i sin församling och uppenbarar sitt ansigte i sitt ord för alla, som Honom söka.

21. Och dina öron skola höra ordet efter dig, så sägande: Detta är wägen, går honom, och eljest hwarken på högra handen, eller på den wenstra.

Alla trogna hafwa en säker wägwisare; i deras hjertan och samweten talar Guds Andas röst. Han påminner dem Skriftens ord och wisar dem, hwilken wäg de gå skola.

22. Och I skolen ohelga edra besilfrade afgudar, och edra belätens gyllene kläder, och skolen bortkasta dem såsom träck, och säga till dem: Här ut.

Ännu bruka hedningarne att hafwa sina afgudabeläten öfwerdragna med guld och äfwen klädda med guldbroderade eller eljest smyckade kläder, samt prydda med ädelstenar eller andra prydnader. Konung Hieskia hade offentligen bortkastat afgudarne utur templet och från lundarne, 2 Kon. 18: 22. 2 Chrön. 29: 5, 16; men många behöllo afgudarne hemligen i sina hus. Propheten förkunnar här en tid, då Judarne skulle bortkasta alla sina afgudar och att äfwen hedningarne, det ena folket efter det andra, skulle göra detsamma. Es. 2: 20.

23. Så skall Han giwfa din säd, som du på åkren fått hafwer, regn, och bröd af åkrens årswäxt, och det öfwer nog; och din boksap skall på den tiden gå i det på en wid gräsmark.

Saherib lofwade åt Israel öfwerflöd och timligt godt, om de wille öfwerlemna sig åt honom, cap. 36: 16. 17, men Gud lofwa det säkrare, ty Han kan hålla hwad Han lofwar.

24. Oxar och fålar, der åkern med brukas, skola blandadt korn äta, det kastadt är med ksteskofwel och wanna.

Wälsignelsen skall blifwa så ymnig, att äfwen boksapen skall äta ren säd.

25. Och på alla stora berg, och på alla stora högar, skola åtskilde wattuströmmar gå, på den stora slagtningens tid, när tornen falla.

Denna prophetia har först en bildlig betydelse, att så snart hedendomens torn och fästen falla för Evangelii basunaljud, såsom Jerichos murar föllo, så skall lifwets watten flyta ymnigt såsom i strömmar från berg och högar; men äfwen bokstafligen går den i fullbordan, se Hes. 47: 8. Uppb. 16: 18, 21.

26. Och månens sken skall warda så som solens sken, och soens sken skall warda sju resor klarare än det nu är, på den tid då HERren förbinda skall sitt folks skada, och hela deras sår.

Himmel och jord få ett föryngradt och förskönadt skick och en förhöjd glans för menniskosjälen, så snart hon blifwer upplyst af Christus, rättfärdighetens sol. Och så snart Israel blifwer omwändt till Herran och jorden blifwer uppfylld af härlighetens sken genom Evangelium, så blifwer den förbannelse, som gått öfwer jorden, så förminskad, att den ursprunliga härligheten i Guds skapelse mer och mer framträder, och slutligen kommer den stora förwandlignen efter guds löfte, som förwissar oss om nya himlar och en ny jord.

27. Si HERrans namn kommer fjerran efter; Hans wrede bränner, och är ganska swår; Hans läppar äro fulla med grymhet, och hans tunga såsom en förtärande eld.

28. Och Hans ande såsom en wattuflod, den upp till halsen räcker,* till att förströ hedningarna, till dess de om intet warda, och drifwa folken hit och dit med ett betsel uti deras mun. *Es. 8: 8.

29. Då skolen I sjunga, såsom på en helgedagsnatt, och fröjda eder af hjertat, likasom då man går med en pipa till HERrans berg,* till Israels tröst. *Ps. 42: 5.

Till v. 27 har propheten beskrifwit den härlighet, som Herren utlofwar i sitt rike på jorden, isynnerheti det Nya Testamentets tid, men från v. 27 ända till v. 33 beskrifwas Hans sraffdomar öfwer Hans rikes fiender. Herrans namn står i v. 27 såsom person, Herrans namn är Christus. Hans kommande att straffa fiender beskrifwer under bilden af den eld, som Han utsände mot Egyptierna, och den flod, Han lät gå öfwer dem i Röda hafwet; och såsom Han stridde mot Canaaniterna, Dom. 5. Såsom Israels folk fröjdade sig efter dessa underbara segrar, så förkunnar här propheten, att de skulle glädja sig öfwer Assyriens stora nederlag, cap. 37: 63, ocgh ännu mera efter den underbaraste segren, Hes. 39. Ps. 97.

30. Och HERren skall låta höra sin härliga röst, att man må se Hans utsträckta arm, med wredsamt trug, och med en förtärande eldslåga, med strålar, med starkt regn, och med hagel.

31. Ty Assur skall förskräckt warda för HERrans röst, den honom med ris slår.

32. Ty riket skall wäl drabba och bita igenom, då HERren det öfwer dem förer med trummor och harpor, och allestäds emot dem strider.

33. Ty gropen är tillredd sedan i går; ja, hon är ock för konungen tilredd, djup och wid nog; så är boningen derinne, eld och mycken wed; HERrans ande skall upptända henne såsom en swafwelström

Äfwen tordönet kan kallas Herrans härliga röst (v. 30). Ps. 29. Med trummor och harpor får Guds folk på en gång strida och fira segerfröjder, då Herren låter riset gå öfwer fienden; såsom basnaljudet wid Jericho war det enda medel, hwarmed Israel stridde mot denna stad, och samma basunaklang war en lofsång till Israels Gud, under det de redan gingo liksom i ett segertåg. Med gropen menas samma grop, hwaruti Corah, Dathan och Abiram med sin hop foro ned. 4 Mos. 16: 30, 33. Den Assyriska hären for genom döden ned i dödsriket, fastän jorden icke öppnade sig, såsom i Mose tid. Men en gång är åter ett dylikt underwerk att wänta. Assur är här en förebild utaf den sista stora fienden, som skall resa sig upp emot Christi rike, och hela prophetian skall en annan tid fullbordas på ett ännu förfärligare sätt, än emot Sanherib och hans här, se Uppb. 19: 19–21. Af v. 33, jemförd med cap. 66: 24, synes, att detta underbara nederlag troligen äfwen kommer att efterlemna en synlig eldsjö till ett blifwande wittnesbörd, likasom Döda hafwet är ett fortfarande wittnesbörd om domen öfwer Sodom. Härtill behöfdes icke mera, än att på helt natuligt sätt genom ljungeld en underjordisk sjö af bergolja sattes i brand. En sådan sjö tyckes wara förhanden under och omkring Döda hafwet, och ett sådant synligt tecken blefwe då en jordisk förebild af det ewiga pinorummet, Uppb. 20: 14, liksom Hinnomsdalen i wår Frälsares tid war en bild deraf. Detta är dock en hemlighet, som omöjligen ännu kan förklaras. Det nu sagda är endast något, som synes wara sannolikt. Men Skriften omtalar i mycket bestämda ordalag en sjö, som brinner med eld och swafwel, och som tillstundar för alla obotfärdiga menniskor. Ehuru detta är ett bildligt uttryck, så är dock hwarje bild i den Heliga Skrift den bästa möjliga beskrifning och werklighet. Boningen derinne, grt.: hans bål, nemligen bålet till likförbränningen; ty i forntiden brukade hediningarne icke att begrafwa, utan att bränna liken. Bålet brukas här såsom en förebild af den ewiga elden.

31. Capitel.

Bot och löfte öfwer Juda.

We dem, som draga neder til Egypten efter hjelp, och förlåta sig uppå hästar, och trösta uppå wagnar, att de månge äro, och uppå resenärer, derföre att de fast starke äro; och hålla sig icke intill den Helige i Israel, och fråga icke efter HERran.* *Ps. 20: 8. Es. 30: 2. Jer. 17: 5.

2. Men Han är wis, och låter komma olycka, och wänder icke sina ord; utan warder sig uppresande emot de ondas hus, och emot de ogerningsmäns hjelp.

Prophetian wänder sig här tillbaka till cap. 30: 1, 7, som här widare förklaras. Herren wänder icke sina ord, Hans nådelöften stå fast; men om menniskan icke will omwända sig, så stå äfwen Hans hotelser fasta och oföränderliga. De ogerningmäns hjelp war den hjelp, som de otrogna Judarne sökte från Egypten.

3. Ty Egypten är menniska och icke Gud; och deras hästar äro kött, och icke ande; och HERren skall uträcka sin hand, så att hjelparen skall ragla, och den som hulpen warder, han skall falla, och tillhopa förgås, den ene med den andra.

4. Ty så säger HERren till mig: Likasom ett lejon och ett ungt lejon ryter öfwer sitt rof, då en hop med herdar ropa uppå det, så förskräckes det icke för deras rop, och är icke rädd för det de äro månge; altså skall HERren Zebaoth fara ned till att strida på Zions berg, och uppå dess hög.

Icke från Egypten, utan från Herran skulle Zion få hjelp emot sina fiender. Emedan Herren hade sin synliga boning i Zion, så beskrifwes Hans hjelp emot Assyrierna såsom en strid på Zions berg, ehuru den Asyriska hären hade sitt läger långt derifrån.

5. Och HERren Zebaoth skall beskärma Jerusalem.* såsom fåglar göra med wingarna;† beskydda, hjelpa, derinne wistas, och undsätta honom. *5 Mos. 32: 12. †Matth. 23: 37.

såseom den moderliga fågeln med sina wingar betäcker och skyddar sina ungar, så beskyddar Herren sitt folk. Derinne wistas, grt.: skona, såsom då Engelen i Egypten gick förbi och skonade Israels boningar, men slog Egyptiernas förstfödda.

6. Wänder om, I Israels barn, I som fast afwikit hafwen.

7. Ty på den tiden skall hwar och en förkasta sina silfwer- och gyllene afgudar, hwilka eder edra händer gjort hafwa till synd.* *Es. 2: 20.

En del af Israel, som ännu hemlighet behållit sina afgudar, bortkastade dem efter den stora frälsningen från Assyrierna och efter den Babyloniska fångenskapen, men fullständigare kommer denna prophetia att uppfyllas, då äfwen hedningarne bortkasta sina afgudar. Es. 2: 20.

8. Och Assur skall falla, icke genom mans swärd,* och skall förtärd warda, icke genom menniskoswärd; och skall dock för swärd fly, och hans unga män skola skattskydlig warda. *2 Kon. 19: 35. Es. 37: 36.

Efter Assyriernas nederlag blef deras rike omkring 100 år sednare skattskyldigt under Babylon. Fullständigt uppfylles denna prophetia efter löftet i cap. 60: 3.

9. Och deras klippa skall för fruktans skull bortdraga, och hans förstar skola för banéret flykten gifwa, säger HERren, den i Zion en eld* hafwer, och en ugn i Jerusalem. *Luc. 12: 49.

Assyeriernas klippa war deras konung, som drog sina färde, cap. 37: 37, och så wika slutligen alla menskliga stöd. Deras banér föll och blef öfwergifwet. Herrans eld i Jerusalem war den heliga offerelden på altaret och nådens eld i de trognas hjertan. Ugnen syftar på prophetian, cap. 29: 2, som betyder att Israel, d. ä. de få trogna, luttras i bedröfwelsens ugn, och de andra förtäras af Guds wredes eld. Ebr. 12: 29.

32. Capitel.

Christi rikes beständighet.

Si, en Konung* warder regerande med rättwisa; och förstarna† warda rådande till att hålla rätten wid makt. *Ps. 45: 7. Zach. 9: 9. †Ps. 45: 17. Ps. 68: 28.

Dessa ord, till v. 8, syftade för den tiden bokstafligen på en fromme konungen Hiskias, som skulle fortfara att regera, men egentliugen på Messias allena, af hwilken Hiskias war en förebild.

2. Att hwar man skall wara såsom en, den der för wäder bewarad är, och såsom en, den der för skurregn förskuld är; såsom wattubäckar på en torr plats, såsom skuggan af ett stort berg uti torrt land.

Under Messias beskydd allena är själen undangömd och befriad från allt ondt och alla faror; Han gifwer åt den förstande och wederqwicker hjertat, som i sig sjelf liknar en ödemark.

3. Och de seende ögon skola icke låta förblinda sig;* och de tillhörares öron† skola grannt påmärka. *Es. 29: 18; †cap. 30: 21.

4. Och de galne skola lära klokhet; och den stammande tungan skall färdig warda, och renligen tala.

De andligen blindas ögon och de döfwas öron öppnas af Christus, de enfaldiga gör Han wisa och den stumma tungan, den tunga, som i brist på ljus i själ och hjerta icke kunde tala rätt, skall af Guds ande lära Andans tungomål. En menniskas tal röjer snart, hwars andas barn hon är, se Ap. G. 2: 11–13.

5. En dåre skall icke mer warda kallad en förste, ej heller en girig en herre.

Den enda sanna adeln består uti att wara ett Guds barn, att tillhöra den nye stafadren Christus. Detta skall blifwa gällande såsom lag i Messiæ rike, och hwarje menniska rätt bedömas och behandlas efter sina egenskaper. Smicker och lögn och rikedomar och werldslig makt kunna icke adla den owärdige, och i Christi rike skall hwarje menniska kallas med sitt rätta namn. I himmelriket gäller blott Andans adel. Då göres den rätta skillnaden mennan en ödmjuk Hiskias och en stolt RabSake.

6. Ty en dåre talar om dårhet, och hans hjerta umgår med det ondt är, att han skall åstadkomma skrymteri, och predika om HERrans willfarelse; att han dermed de hungriga själar utswälta skall, och förmenar den törstige drycken.

7. Ty den giriges regerande är icke utan skada; ty han finner listighet till att förderfwa de elända med falska ord, då han den fattiges rätt tala skall.

Dessa verser syftade närmast på alla falska propheter och ogudaktiga styresmän, såsom alla Israels och de fleste af Juda konungar woro, samt, äfwen på RabSakes förföriska tal, 2 Kon. 18: 19, 35 och cap. 19: 10, 13, ty om han dermed kunnat afwända dem ifrån Herran, så hade de blifwit uthungrade och bortförda i fångenskap. Mot alla sådana falska och stolta menniskor gifwes här åt Guds folk warning, tröst och uppmuntran. Abraham war en främling i landet, men en Guds förste. 1 Mos. 23: 6. Ju mera tankarne öfwerenstämma med den högste Konungens tankar, desto förstligare äro de.

8. Men förstar skola hafwa förstliga tankar, och blifwa derwid.

9. Står upp, I stolta qwinnor, hörer min röst: I döttrar, som så säkra ären, fatter med öronen mitt tal.

Stolta, grt.: säkra. De i syndig säkerhet sofwande städerna i Juda land liknas här wid stolta, säkra qwinnor. Bestraffningen gäller alla stolta, yppiga och ogudaktiga både män och qwinnor, länder och riken.

10. Det är på år och dag till görandes, så skolen I, som säkra ären, bäfwa; ty det warder ingen winand, så blifwer ock ingen upphemtning.

Fienden skulle förstöra eller afberga skörden i stället för egarena sjelfwa.

11. Förskräcker eder, I stolta qwinnor; bäfwer, I säkra: det skall ske, att I skolen warda afklädda, blottade, gjordade om länderna.

Under denna bild förkunnas, att landets obotfärdiga inwånare skulle blottas, förödmjukas och bortföras såsom fångar.

12. Man skall beklaga om åkrar, ja, om de lustiga åkrar, och om de fruktsamma winträd.

13. Ty på mitt folks åker skall wäxa törne och tistel; ja, och öfwer alla glädjehus uti den glada staden.

14. Ty palatsen skola öfwergifne warda, och det stora mantalet i staden skall förminskas, så att torn och fäste skola blifwa till ewiga kulor, och för wilddjur till glädje, för hjordarna till bet.

15. Tilldess att öfwer oss utgjuten warder anden* af höjden: så skall då öknen warda till en åkermark, och åkermarken skall för en skog räknad blifwa.† *Joel 2: 28. †Es. 29: 17; cap. 35: 1.

Den förstörelse, som förorsakades i landet af Assyrier och Babylonier, fortfor i sina följder ända till Messiæ tid, då den Helige Ande blef utgjuten öfwer dem, som trodde på Christum. Då blef i andlig mening åkern en ödemark och ödemarken blef åker, Judafolket blef förkastadt och af hedningar blef en Herrans plantering. Men på den närwarande ännu större förödelsen hafwer en ända, så blifwer Judar och hedningar i talrik mängd en fruktbar åker, en Herrans plantering, och många, som nu tro sig höra till den fruktbara åkern, blifwa en ödemark. Detta gäller också om hela folk och länder, då de straffdomar, som Guds ord förutsäger, skola gå öfwer den affälliga christenheten.

16. Och rätten skall bo i öknen, och rättfärdigheten blifwa på åkermarken.

17. Och rättfärdighetens frukt skall wara frid, och rättfärdighetens nytta skall wara ewig stillhet och säkerhet.

18. Så att mitt folk skall bo uti frids hus, uti trygga boningar, och i skön rolighet.* *Jer. 33: 16.

I Christi kyrka, som är Hans åker, bor rättfärdighet; rättfärdighetens frukt är andelig frid, och en timlig nytta deraf är stillhet och trygghet, ju mera rättfärdigheten blifwer rådande på jorden.

19. Men hagel skal wara nere i skogen; och staden skall ligga lågt nere.

Det, som förut war åker och genom Herrans hemsökelser blifwit förwandladt till skog, blifwer widare träffadt af straffdomar, af hwilka hagel är en wanlig bild. Jerusalem kallas skogen, emedan det war liknadt wid Libanons skog. Den ligger nu lågt ner, den är djupt förnedrad; men ännu lägre ligger det gamla Babylon, och det nya Babylon skall äfwen nederläggas. Uppb. 18: 2.

20. Wäl eder, som sån allestädes wid watten; ty der mågen I låta oxars och åsnors fötter gå uppå.

Ty der mågon I o. s. w., grt.: låtande oxars och åsnors fötter gå. Wäl eder, I som i trygghet kunnen sköta en fruktbar åker wid watten, som icke tryter, plöja den med oxar, så och skörda, och skicka edra frukter med åsnor till staden! Detta är en wälgångsönskan öfwer dem, som blifwa medlemmar af fridens rike. Det timliga lugn och wälstånd, som här uttalas, är en bild af den högre wälsingnelsen, som Herren gifwer på kyrkans åker. Denna åker wattnas af den lefwande strömmen från den himmelska helgedomen, Hes. 47. Lycklige de, som i andanom så det rätta utsädet på denna åker och icke så i sitt kött! De, som så i andanom, få skörda i sinom tid och bringa frukt till den himmelske Konungen. Ps. 126: 5, 6. Matth. 25: 14–30. Sådane lycklige arbetare äro alla Guds barn och isynnerhet Ordets tjenare, då de äro trogne skaffare.

33. Capitel.

Assur förjagad. Kyrkan beskyddad.

Men we dig, du förstörare, menar du, att du icke skall förstörd warda; och du föraktare, menar du, att man icke skall förakta dig? När du hafwer fullbordat din förstöring, skall du ock förstörd warda; när du hafwer fullkomnat din föraktelse, så skall man förakta dig igen.

Förut har Herren genom propheten förkunnat we öfwer sitt affälliga folk, nu förkunnar Han we öfwer de fiender, genom hwilka Han öfwer sitt folk utförer straffet; ty detta är Guds rådslut öfwer alla de folk, som Han begagnar till tuktande ris i sitt rike på jorden. Då de tjena Honom såsom ris, besinna de icke, att de äro Hans redskap, utan hafwa sin lust uti att plåga Guds rikes medlemmar och upphäfwa derwid sina hjertan mot Herran sjelf, såsom Assyriens konung trotsade Israels gud, se cap. 36: 15, 19, 20.

2. HERre, war oss nådelig; ty efter dig bida wi:* war deras arm bittida, så ock wår helsa† uti bedröfwelsens tid. *Ps. 33: 20. Ps. 70: 2, 6. †Joh. 13: 16.

War deras arm: war hjelp och stöd för ditt beträngda folk.

3. Låt folken fly för det stora bullret, och hedningarne förströdde warda, när du uppreser dig.

Det stora bullret, se cap. 30: 30, 31.

4. Då skall man taga eder upp såsom ett rof; såsom man upptager gräshoppor, och såsom man borträddar flogmaskar, då man öfwerfaller dem.

Eder, I hedningar, skall man då samla såsom ett rof och rensa landet från edra kroppar, såsom man rensar det från hopar af döda gräshoppor. I Österlanden komma stundom swärmar af otaliga gräshoppor öfwer landet och, då de dö, blifwa de liggande i sådana hopar, att de förorsaka en odräglig stank; derföre är man angelägen att bortrensa och nedgräfwa dem. Så måste man nedgräfwa liken efter Sanheribs här, cap. 37: 36, och ännu mera sker det så efter den sista stora straffdomen öfwer den wäldigaste findens härar. Se Hes. 39: 11–20.

Borträddar, d. ä. bortskrämmer. Flogmaskar äro ett slags skalbaggar.

5. HERren är upphöjd; ty Han bor i höjden: Han hafwer gjort Zion full med dom och rättfärdighet.

6. Och i din tid skall wara trohet och makt, helsa, wishet, klokhet; och HERrans fruktan skola wara Hans håfwor.

Grt.: Och tron på den tid skall wara en rikedom af frälsning, wishet och kunskap och Herrans fruktan skall wara Hans (Zions) skatt. Medelst tron meddelar Herren alla nådens rikedomar. Så tröstar propheten de trogna i folket samt konung Hiskia sjelf.

7. Si, deras budskap rop ute; fridens englar gråta bitterligen (och säga):

8. Stigarna äro öde, ingen går på wägarne mer; han håller intet förbund; han förkastar städerna, och aktar folket intet.

9. Landet står jemmerligen och ömkeligen; Libanon står skämligen förhuggen; Saron är såsom en slät mark, och Basan och Carmel äro förlagde.

Grt.: v. 7, Si deras (Judarnes) hjeltar ropa derute, fridens budskap gråta bitterligen (och säga): stigarne m. m. De budskap, som konungen utsände för att söka frid, woro hjeltar, Eliakim, Sebna och Joah, cap. 36: 11, och de kommo gråtande tillbaka med det bedröfliga budskapet, cap. 36: 22, och att landet war förödt.

10. Nu will jag uppstå, säger HERren; nu will jag upphöja mig; nu will jag högt uppkomma.

11. Med halm gån I hafwande, och strå föden I;* eld skall uppäta eder med edert mod. *Ps. 7: 15.

12. Ty folken skola till kalk uppbrände warda, såsom man afhugget törne upptänder med eld.

I dessa tre verser talar Herren till de öfwermodiga fienderna, deras krigsplan skule blifwa såsom halm och deras werk såsom strå. Herrans wredes eld förtärde dem, då Hans stund war kommen. Cap. 37: 36. En annan wredeseld åsyftades äfwen. Es. 66: 16.

13. Så hörer nu, I som fjerran ären, hwad jag gjort hafwer, och I, som när ären, märker min starkhet.

14. De syndare i Zion äro förskräckte; bäfwan är kommen de skrymtare uppå, och säga: Ho är ibland oss, som wid en förtärande eld bo kan? Ho är ibland oss, som wid en ewig glöd bo kan?

Då Herrans förskräckliga dom gick öfwer findern, så blefwo äfwen de otrogna i Zion förskräckta och sade: ho är ibland oss, som wid en förtärande eld bo kan! Så bådo de ock wid Sinai, att de skulle slippa att höra Herrans tal till dem. Så bådo äfwen Gadarenerna (Matth. 8: 34), att Jesus hade utdrifwit djeflarne från de menniskor, som warit besatte och plågade.

15. Den som wandrar uti rättfärdighet, och talar det rätt är; den som orätt hatar och girighet, och drager sina händer ifrån, att han icke tager mutor; den som stoppar sina öron till, att han icke hörer blodskulder, och håller sina ögon till, att han intet argt ser.* *Ps. 15: 2. Ps. 24: 4.

Detta är Herrans swar på den fråga, som de otrogna skulle göra i sin häpenhet, v. 14. här nämnas åtskilliga frukter af en sann gudsfruktan.

16. Han skall bo i höjden, och klipporna skola wara Hans fäste och beskydd; hans bröd skall warda Honom gifwet; på sitt watten skall Han wara wiss.

Den rättfärdige är under Herrans beskydd, upphöjd öfwer lekamliga faror och olyckor, såsom den, som bor i ett bergfäste, är trygg mot fienderna, så länge bröd och watten i detta fäste äro tillräckliga. Både beskydd och näring har Herren tillförsäkrat sitt folk.

17. Dina ögon skola få se Konungen i Hans härlighet; du skall se landet förwidgadt:

Judafolket fick se sin himmelske Konungs härlighet i det stora underwerk, hwarigenom Han färlste dem ifrån den stolta fienden. Guds folk får i det Nya Testamentet i tro skåda Christus såsom sin Öfwersteprest och Konung, och en gång skall det få se Hans rike utwidgat mer än Israel i Hiskiæ tid.

18. Så att ditt hjerta skall fast förundra sig, och säga: Hwar äro nu de skriftlärde? Hwar äro rådgifwarena? Hwar äro cancelerarna?* *1 Cor. 1: 20.

Grt.: Hwar äro nu skrifwarena, nemligen hedningarnes skrifware? Hwar äro tornskrifwarena? Skrifwarena förde förteckning öfwer folket; skattwägarena indrefwo skatter, guld och silfwer wägdes i stället för att räknas; tornskrifwarena hade uppsigt öfwer fästningswerken.

19. Dertill skall du icke se det starka folket; det folk af djupt mål, dem man icke förnimma kan, och af outtydlig tunga, den man icke förstå kan.

20. Se Zion,* wår högtidsstad: dina ögon skola få se Jerusalem, en härlig boning; ett tabernakel, det icke bortfördt warder, hwilkets pålar skola aldrig upptagne warda, och hwilkets tåg aldrig skola sönderslitne warda. *Ps. 46: 6. Ps. 125: 1, 2.

Från Assyrierna och deras embetsmän blef Judafolket för den gången befriadt, men snart förstördes Zion och Herrans tempel af Bablylonierna. Således syftar det härliga löftet i v. 20 hufwudsakligen på det andeliga Zion, som aldrig kan förstöras. Och i hwad nöd och yttre förstörelse som helst kan en trogen själ säga till den andra: Se det himmelska Zion, wår härliga stad, wårt ewiga ljufliga hem! Detta himmelska Zion liknas här wid ett tabernakel eller tält, som är uppslaget och fasthålles med pålar och tåg. Ett tält kan tagas ned, men Herrans andeliga tabernakel, som är församnlingen, kan blott flyttas, men aldrig förstöras, och det nya Jerusalem, Guds tabernakel bland menniskorna, warar ewinnerligen, och Han skall bo med dem, och de skola wara Hans folk, och sjelfwer Gud med dem skall wara deras Gud. Uppb. 21: 3. Härpå syftade Guds Ande, som här talade genom propheten, fastän tiden ännu icke war kommen att upenbara det med samma härliga klarhet som i Nya Testamentet.

21. Ty HERren skall wara der mäktig när oss, och skola der wara wida wattugrafwar, så att intet roderskepp kan fara deröfwer, ej heller några galejor dit skeppa.

Detta är en widare bild, genom hwilken Jerusalems eller det andeliga Zions fasthet beskrifwes. Ingen krigsmak till lands eller sjös kan förstöra det, likasom då en stad, omgifwen af murar och wattengrafwar, är otillgänglig både för skepp och för härsmakt. (Galejor, stora krigsskepp).

22. Ty HERren är wår domare; HERren är wår mästare, HERren är wår Konung: Han hjelper oss.

23. Låt dem sätta på tågen, de skola likwäl icke hålla; alltså skola de ej heller utslå deras fäneka på masten; då skall mycket kosteligt byte utdeladt warda, så att de halte ock röfwa skola;

24. Och ingen inbyggare skall säga: Jag är swag; (ty) folket, som deruti bor, skall hafwa syndernas förlåtelse.

Mästare, v. 22. Herren är den som underwisar oss och lärer oss att strida. Han sjelf är tillika Konungen, hjelparen och Frälsaren. Fiendens anfall beskifwes i v. 23, under bilden af krigsskepp, hwilkas tåg gå sönder, så att de hwarken kunna uppehålla masten eller spänna seglen eller utslå fäneka (flagga). Då stranda skeppen och blifwa byte för den belägrade. så skola weldsmakters krafter och skatter slutligen tillfalla Christi rike. Se cap. 23: 18. Guds rolks kraft beror derpå, att det är förenadt med Herran, det har syndernas förlåtelse och uppfylles af friska herrskande andekrafter från himmelen. Christus är mäktig i de swaga!

34. Capitel.

Guds dom öfwer kyrkans fiender.

Kommer, I hedningar, och hörer, I folk, akter uppå; jorden höre till, och hwad derinne är, werldens krets med sin wäxt.

Alla hedningar uppmanas att gifwa akt på Guds dom öfwer Edom, emedan denna dom här framställes såsom en bild af allt det, som slutligen skall öfwergå alla obotfärdiga hedningar. Edom sjelf föreställes af propheten såsom inbegreppet af allt hedniskt wäsende och dess ända. Förut har propheten framställt Moab, cap. 16. såsom en bild af det hedniska och mot Guds rike fiendtliga tänkesättet i werlden.

2. Ty HERren är wred uppå alla hedningar, och förtörnad uppå alla deras härar: Han skall gifwa dem till spillo, och öfwerwarda dem till stagtning.

3. Deras slagne skola bortkastade warda, att stanken af deras kroppar skall uppgå, och bergen flyta i deras blod.

4. Och all himmelens här skall förruttna, och himmelen skall warda sammanlagd såsom ett bref;* och all hans här skall förfalna, såsom ett löf förfalnar på winträd, och såsom ett tort löf på fikonaträd *Uppb. 6: 14.

Se Ps. 2: 9. Hes. 39: 17–21. Ordet förruttna betyder bortsmälta, förtorka förwandlas. Sammanlagd såsom ett bref betyder att de synliga tingen skola liksom sammanrullas och förswinna, såsom det i forntiden brukades, att bref eller böcker sammanrullades; ty man hade på den tiden inga böcker med blad, utan en bok bestod af en lång öfwerskrifwen rimsa.

5. Ty mitt swärd är drucket i himmelen: och si, det skall fara neder på Edom, och öfwer det spillgifna folket till straff.

Herrans swärd eller Hans muns anda (Uppb. 19: 15) werkställer Hans rättfärdighets dom i himmlen och på jorden, cap. 24: 21–23. Att swärdet blifwer drucket af blod är ett bildligt uttryck, som betecknar att Herrans swärd skall straffa en stor mängd af fiender. Detta straff skall gå öfwer de osynliga fienderna, de onda andar under himmelen, Eph. 6: 12, och öfwer de synliga fienderna här jorden, se Uppb. 16: 6.

6. HERrans swärd är fullt med blod, och är fett af fetma, af lammblod och bockablod, af wädrars njurtalg; ty HERren håller ett offer i Bozra,* och en stor slagtning i Edoms land. *Es. 63: 1, 2.

Lamm, bockar och wädrar äri här bildliga uttryck, som beteckna, att Guds rikes fiender måste offras i den stora hemsökelsen, emedan de icke welat offra sig sjelfwa såsom friwilliga offer åt Herran. Rom. 12: 1. Indelningen i lamm, wädrar och bockar betyder, att somliga af dessa finder äro anspråkslösa förförda, och andra äro stolta förförare. Här förkunnas samma nederlag, som propheten beskrifwer i cap. 63: 1, 6. Staden Bozra låg i Edoms land.

7. De enhörningar måste ock fara neder med dem, och stutarna med de gödda oxar; ty deras land måste drucket warda af blod, och deras jord fet warda af fetma.

Se Ps. 22: 13, 22.

8. Ty det är HERrans hämndedagar,* och ett wedergällningsår till att hämnas Zion. *Es. 63: 4.

9. Då skola dess bäckar warda till tjära, och dess jord till swafwel; ja, dess land skall warda till brinnande tjära.

10. Den hwarken dag eller natt utslockna skall; utan ewinnerligen skall rök uppgå deraf, och skall öde blifwa utan ända, så att ingen skall gå derigenom i ewig tid;

11. Utan rördrommar coh ufwar skola hafwa det inne; nattugglor och korpar skaola der bo; ty Han skall draga ett snöre deröfwer, att det skall öde warda, och ett murlod, att det skall tomt blifwa:* *Es. 14: 23. Zeph. 2: 14, 15. Uppb. 18: 2.

12. Så att dess herrar skola heta herrar utan land; och alla dess förstar få en ända.

13. Och skola törne wäxa uti dess palats; nässlor och tistlar uti dess borgar; och skola warda en drakeboning och bet för strutsar.* *Es. 13: 21, 22.

Den bildliga beskrifningen är tagen af Sodoms och Gomorrhas undergång, och dessa syndiga städers förstörelse war en förebild af den wida större förstörelse, som skall öfwergå de ogudaktiga i den yttersta tiden. I denna dom sammansmälta Assur och andra folk till en förenad skara. Se cap. 30: 30, 33 och cap. 66: 24.

14. Då skola der troll och spökelse löpa hwar om annan, och en gast skall möta den andra; elfwor skola ock hafwa der herberge, och finna der ro.

Grt.: wildkattor och schakaler skola löpa om hwarandra och en apa skall möta den andra o. s. w. Ordet elfwor heter på grundspråket Lilith, som betyder nattspöke. Ehuru den menskliga inbillningens spöken icke hafwa någon tillwaro, som är skapad af Gud, så hafwa de dock ett slags werklighet i så måtto, att de äro foster af lögnens ande, som werkar i otrons barn på många olika sätt. Eph. 2: 2. Till en sann upplysning är det ingalunda nog med att icke tro på spöken, utan man bör framför allt blifwa ett ljusets barn i stället för att wanra i mörkret, och då lärer man att inse, hwarifrån alla dessa folksagor och skräckgestalter hafwa sitt ursprung. Äfwen otrons hjeltar äro stundom spökrädda.

15. Ulfwen skall ock hafwa der sitt näste, och wärpa der, ligga der, och utkläcka der under dess skugga; och glador skola komma der tillsammans.

16. Söker nu uti HERrans bok, och läser: icke ett af dessa stycken skall fela; man skall ej sakna deraf antingen ett eller annat;* ty Han är den der igenom min mun bjuder och Hans Ande är den det tillhopa hemtar. *5 Mos. 28: 15.

17. Han kastar lott öfwer dem, och Hans hand delar ut måttet ibland dem, att de skola hafwa der arfwedel inne ewinnerligen, och blifwa deruti utan ända.

Alla de ting, som här äro uppräknade, skall man i prophetians fullbordan igenfinna, såsom bestämda tecken och wittnesbörd, att allt detta warit en ingifwelse af Guds Ande. Att HErren kastar lott, v. 17, betyder, att Han åt alla dessa orena djur och fåglar bestämmer det område, de skola innehafwa i de förstörda städernas grusgropar och hålor och på de ödelagda, törnbewäxta, fälte, som i stället för att wara menniskornas, blfiwa djurens arfwedel. Det fordna Edoms land är öde nu och hwimlar af ormar och wilddjur. Dess ödemarker äro träffande förebilder tilll de förödelser, som i kommande tid skola öfwergå de antichristiska länderna.

35. Capitel.

Kyrkans förmån i Nya Testamentet.

Men öknen och ödemarken skall lustig warda,* och wildmarken skall glädjas och blomstras såsom en lilja. *Es. 29: 17; cap. 32: 15.

Under den Babyloniska fångenskapen liknade Judalandet och Judafolket en öken, och denna likhet med öknen har blifwit ännu större under den långwariga Romerska eller Nybabyloniska fångenskapen, som ännu räcker. Detta tillstånd har propehten förut förkunnat, cap. 32: 14, 15. Under denna fångenskap är Edom mäktigt, Esau har öfwerwäldet, hedningarnares riken blomstra. Men Herren lofwar att åter söka och upprätta sitt folk, det skall blifwa lefwande igen, Hes. 37; ett mäktigt andeligt Zion skall uppblomstra, öknen, och ödemarken skall lustig wara och wildmarken skall glädjas, så snart domen gått öfwer Edom, cap. 34. Då skall icke Israel, då skall icke Christi kryska längre likna en ödemark.

2. Hon skall blomstras och fröjdas i all lust och glädje; ty Libanons härlighet är henne gifwen, Carmels och Sarons skönhet; de se HERrans härlighet, wår Guds majestät.

Såsom Libanons, Carmels och Sarons berg woro prydda med löfrika träd och en omätlig fägring af wälluktande blommor, så skall på den tiden Christi kyrka blomstra såsom en örtagård och Herrans härlighet, wår Guds majestät, uppenbara sig deruti, så att alla kunna se det.

3. Stärker de trötta händer, och wederqwicker de maktlösa knän.* *Ebr. 12: 12.

4. Säger till de förtwiflade hjertan: Warer wid godt mod, frukter eder intet; si, eder Gud, som wedergäller, Han kommer till att hämnas,* och skall hjelpa eder. *Ps. 94: 1.

Med det härliga löftet i v. 1, 2 skola nu, i kyrkans förnedringstillstånd, Guds barn trösta, uppmuntra och stärka hwarandra; deras hjelpar fördröjer icke! 2 Thess. 1. Luc. 1: 71–79.

5. Då skola de blindas ögon 'upplåtne warda, och de döfwas öron skola öppnade warda.* *Es. 29: 18. Matth. 11: 5; cap. 15: 30. Luc. 7: 22.

6. Så skola de halte* springa såsom en hjort, och de dumbas tunga skall lofsjunga; ty watten skola flyta i öknen hit och dit, och strömmar i wildmarken. *Joh. 5: 8. Ap.G. 3: 2, [et]c.,

Bokstafligen och i lekamligt afseende gingo dessa löften i fullbordan i wår Frälsares och Apostlarnes tid. Christus lät säga till Johannes: De blinde se, de halte gå, de döfwe höra, de spetälske göras rena, då döde resas upp, för de fattiga warder predikadt Evangelium. På dumbar löstes tungans band, till betungande hjertan sade Han, som borttager werldens synder: War wid godt mod, dina synder förlåtas dig. Dessa ord bewisa just, att denna prophetia hufwudsakligen skulle fullbordas på andligt sätt. Genom Evangelii ord och den Heliga Andas utgjutelse öppnades ögon och öron, att menniskor, som förut warit andeligen döfwa och blinda, kunde höra Herrans ord och se sitt syndatillstånd och den frälsning, hwartill de kallades i Christo. De blefwo helbregda, att de kunde med glädje wandra på salighetswägen; de hade förut warit stumma, men lärde att tala med Gud med bedjande och lofsjungande hjertan. De hade förut liknat en torr ofruktbar wildmark, men det nya lifwet af den Hel. Ande blef i själen en källa med springande watten i ewinnerligt lif. Denna stora förändring sker oupphörligt i Christi kyrka, den sker med hwarje enskild menniska, som genom Guds nåd blifwer förd ifrån mörkret till ljuset, ifrån döden till lifwet. På detta sätt flyta nu watten i öknen och isynnerhet lärare och sådane, som kunna leda andra, meddela sådana flytande watten, genom hwilka Herrans plantering wattnas. Joh. 7: 38. Men dessa löften skola fullbordas i ännu högre och widsträcktare mått, såsom man tydligen kan se, då prophetiorna jemföres med hwarandra.

7. Och der tillförene hafwer tort warit, der skola dammar wara, och der wattuflöst hafwer warit, der skola rinnande källor wara; der tillförene ormar legat hafwa, der skall gräs, rö och säf stå.

Scharab (torrhet), betyder den synwilla de de omätliga brännande sandöknarne, då man tycker sig se en sjö på afstånd, och då man kommer dit, finner man blott den brännande sanden, som förorsakar en sådan luftspegling. En sådan torr, bedräglig luftspegling är också hela den säkra werldens falska hopp om himmel och salighet.

I de torra öknarne finnas farliga ormar i myckenhet. Äfwen detta är en liknelse, som innebär en förskräcklig sanning, beträffande den oomwända menniskan. Så länge hjertat liknar en ödemark. så är det ett tillhåll för syndiga lustar och begärelser, som likna listiga och giftiga ormar. Synden är en ormens afföda. Men så snart en menniska blifwer född till andeligt lif genom Herrans Ande och en lefwande wattukälla öppnas i själen, så måste dessa ormar fly. Men liknelsen eger också sin fulla tillämplighet på kyrkan i det hela. Skrymtare och ogudaktige, som stå emot Christus och Hans rike, kallas af Honom sjelf och af Johannes Döpare: Ormar och huggormars afföda. Så länge ljumhet och andelig död äro rådande i Christi kyrka, så är den likasom en torr öken, der ormens afföda trifwes wäl; men ju mera lifwets wattusttrömmar börja flöda och wildmarken börjar grönska och blomstra, desto mera måste detta yngel gifwa wika, många själar insamlas för himmelen och de andre blifwa af Herran sjelf undanträngde, se Hes. 47: 8, 12.

8. Och der skall wara en stig och wäg, hwilken den heliga wägen* heta skall, så att ingen oren skall gå deruppå; och densamma skall wara för dem, att man deruppå gå skall; så att ock de fåwitske icke behöfwa der wille fara. *Joh. 14: 6.

9. Der skall intet lejon wara, och intet rifwande djur träda deruppå, eller der funnet warda; utan man skall gå der fri och säker.* *Es. 11: 6, 7; cap. 65: 25.

Wägen till salighet skall då blifwa mycket klar och wälkänd, den skall icke för alltid wara så fördunklad, som den är nu, af otaliga falska meningar, påfung och inkast af menniskors köttsliga sinne. Äfwen de enfaldigaste skola kunna finna den, de orena skola icke kunna förfalska den, och de onda menniskor, som liknas wid wilda djur, skola icke kunna skada de trogna. Es. 11: 9. Joh. 10: 29.

10. Och HERrans förlöste skola igenkomma, och komma till Zion med glädje; ewig fröjd skall wara öfwer deras hufwud; lust och glädje skola de få, och wärk och suckan måste bortgå.* *Es. 51: 11. Uppb. 21: 4.

Denna härliga prophetia kan tillämpas på tre sätt, men meningen är dock blott en. Här beskrifwes nemligen den glädje, hwarmed alla wandringsmän till det himmelska Zion prisa sin Gud och Frälsare både wid början, fortsättningen och slutet af sin Zionswandring; de fröjda sig i Herran, då de blifwit Guds barn och andeliga Zionsborgare. Det blifwer en gång en outsäglig glädje i Christi församling redan här i tiden, då domen gått öfwer Edom, cap. 34, då werldens wildmark blomstras såsom en lilja, cap. 35: 1, då ett härligt anderop kommer öfwer kyrkan, då folken sammanströmma till lifwets helsobrunn och så fira en ny, en outsäglig pingsthögtid. Men ännu större och wida öfwerstigande all wår föreställning blifwer alla Zionswandrares glädje, då de i de rättfärdigas uppståndelse få tillbedja inför Guds och Lammets thron, då de få tjena Honom dag och natt i Hans tempel, och Gud sjelf aftorkar alla tårar ut deras ögon.

36. Capitel.

RabSake försmädelse.

Och det begaf sig uti fjortonde året konungs Hiskia, drog konungen af Assyrien Sanherib upp emot alla Juda fasta städer, och wann dem.* *2 Kon. 18: 13. 2 Chrön. 32: 1.

Detta och de tre nästföljande capitlen ugöra en häfdateckning af några stora händelser och den underbara räddning, hwarigenom Herren frälste sitt folk i konung Hiskia tid från den Assyriska makten, som redan hade bortfört de tio stammarne uti fångenskap. Denna underbara räddning användes af propheten såsom förebild af de trångmål och strider, som Guds rike på jorden måste genomgå, och af den seger, som Herren till slut har utlofwat. Det som Herren redan gjort med sitt folk framhåla propheterna såsom lefwande målningar af det, som ännu war att wänta, och af det som ännu förestår. Dessa taflor äro målade af Herran sjelf, Han har målat sitt rikes hela förlopp här i tiden icke blott med bokstäfwer och beskrifningar, utan med stora underwerk och med en regering af allmakt och nåd, som sträcker sig genom flera årtusenden.

2. Och konungen af Assyrien sände RabSake ifrån Lachis till Jerusalem, till konung Hiskia, med stor makt; och han trädde fram till watturännilen af öfra dammen, på den wägen wid klädefärgarens åker.* *Es. 7: 3.

Lachis war en stad i Juda rike, onkring tre swenska mil löder om Jerusalem, på wägen till Egypten. RabSake, den mäktige fiendens sändebud, kom nu mot staden på samma ställe, der propheten förut förgäfwes hade förmanat Ahas att åtwerwända till Herran och förtrösta uppå Honom.

3. Och gingo ut till honom Eliakim, Hilkia son, hofmästaren, och Sebna skrifwaren, och Joah, Assaphs son, canceleren.

Om Eliakim och Sebua, se cap. 22: 15; Canceleren se 2 Sam. 8: 16.

4. Och RabSake sade till dem: Säger dock Hiskia: så säger den store konungen, konungen i Assyrien: Hwad är det för en tröst, som du föråter dig uppå?

5. Jag gissar wäl, att du låter dig tycka, att du ännu råd och kraft hafwer till att strida; uppå hwem förlåter du dig, då, att du är mig affällig worden?* *2 Kon. 18: 6, 7.

6. Förlåter du dig på den sönderbrutna rörstafwen Egypten, hwilken, då man stöder sig wid honom, går han honom upp i handen, och genomstinger henne; alltså gör Pharao konungen uti Egypten åt alla dem, som förlåta sig uppå honom.

7. Om du will säga mig: Wi förlåta oss uppå HERran wår Gud: Är nu icke Han den, hwilkens höjder och altare Hiskia bortkastat hafwer, och sagt till Juda och Jerusalem: För detta altaret skolen I tillbedja?

8. Nu wäl, tag det före med min herra, konungen i Assyrien, jag will så dig tu tusen hästar, låt se, om du kan när dig åstadkomma dem, som rida der uppå.

Att hålla stort rytteri war icke lofligt för Israels folk. De hade deröfer ingen öfning i ridkonsten. Derföre wågar den smädande RabSake lofwa dem hästar, om bland Judarna funnos män, som kunde rida derpå.

9. Huru will du då blifwa för en höfwitsman, den en af min herres ringaste tjenare är? Och du förlåter dig uppå Egypten, för wagnar och resenärers skull.

Se cap. 30: 1–16. Propheten hade warnat emot all förtröstan på Egyptens makt, och här måste äfwen RabSake, utan att weta det, stadfästa prophetens ord.

10. Dertil menar du, att jag utan HERran hit uppdragen är uti landet till att förderfwa det? Ja, HERren sade till mig: drag upp i detta land, och förderfwa det.* *2 Kon. 18: 25.

I helt annan mening, än RabSake tänkte, förhöll det sig i sanning så, att Herren hade sändt honom. Men RabSake tänkte icke hwad han talade, utan han wille bedraga och förstöra Herrans folk. Så styrer Herren stundom så förunderligt, att det, som de ogudaktige tala i sin fåwitsko eller i sin arghet och list, mot all deras förmodan, blifwer en wigtig sanning, t. ex. ormen, 1 Mos. 3: 5, 22. Caiphas, Joh. 11: 49–52.

11. Men Eliakim, och Sebna, och Joah sade till RabSake: Käre, tala med dina tjenare på Syriska, ty wi förstå det wäl; och tala icke på Judiska med oss för folkets öron, som på muren är.

12. Då sade RabSake: Menar du, att min herre hafwer sändt mig till din herre, eller till dig, att tala dessa orden; och icke mycket mera till de män, som på muren sitta, att de med eder skola äta sin egen träck, och dricka af sitt eget watten?

Således hade Assyrierna belägrat staden, afskurit all tillförsel af näringsmedel och äfwen förstört wattenledningarne, så att det arma folket war nära att förgås af hunger och törst.

13. Och RabSake stod och ropade högt på Judiska, och sade: hörer den stora konungens ord, konungens af Assyrien.

14. Så säger konungen: Låter icke Hiskia bedraga eder; ty han kan icke frälsa eder.

15. Och låter icke Hiskia förtrösta eder uppå HERran, att han säger: HERren skall hjelpa oss, och denne staden skall icke gifwa warda uti konungens hand af Assyrien.

16. Hörer Hiskia icke; ty så säger konungen af Assyrien: Görer mig till wiljes, och går till mig ut, så skolen I hwar och en äta af sitt winträd, och af sitt fikonträd, och dricka af sin brunn;* *2 Kon. 18: 31.

17. Till dess jag kommer, och hemtar eder uti ett land, sådant som edert land är; ett land der korn och win uti är; ett land der bröd och wingårdar uti äro.

18. Låter icke Hiskia bedraga eder, att han säger: Herren skall förlossa oss; hafwa ock hedningarnes gudar hwar friat sitt land ifrån konungens hand af Assyrien?* *Es. 10: 10.

19. Hwar äro de gudar i Hamath och Arphad? Hwar äro de de gudar i Sepharvaim? Hafwa de ock friat Samarien utur min hand.

Hamath och Arpad lågo i Assyrien, Sepharvaim låg i Mesopotamien.

20. Hwilken af alla dessa lands gudar hafwer hulpit sitt land utur min hand; att HERren skulle frälsa Jerusalem för min hand?

21. Men de tego stilla, och swarade honom intet; ty konungen hade bjudit och sagt: Swarer honom intet.

22. Då kommo Eliakim, Hiskia son, hofmästaren, och Sebna, skrifwaren, och Joah, Assaphs son, canceleren, med sönderrifna kläder, och gåfwo honom tillkänna RabSake ord.

37. Capitel.

Hiskia bön. Sanheribs fall.

Då nu konung Hiskia detta hörde, ref han sina kläder sönder, och swepte en säck omkring sig, och gick in uti HERrans hus.* *2 Kon. 19: 1.

Konungen klädde sig i sorgkläder, en trång mantel af groft, hårdt tyg, då han ingick i Herrans hus.

2. Och sände Eliakim hofmästaren, och Sebna skrifwaren, med de äldsta presterna, omswepta med säckar till propheten Esaia, Amoz son;

3. Att e skulle säga till honom; Så säger Hiskia: Detta är en bedröfwelses, straffs och försmädelses dag,* och går, såsom när barnen äro komne till födelsen, och ingen makt är till att föda. *Joel 2: 2. Zeph. 1: 15.

4. O, att dock HERren din Gud wille höra RabSake ord, hwilken hans herre, konungen i Assyrien, utsände till att försmäda lefwande Gud, och till att förlasta med sådana ord, som HERren, din Gud hört hafwer; och att du wille upphäfwa en bön för de igenlefda, som ännu för handen äro.

Hiskia hade till Herrans prophet ett mycket större förtroende än Ahas, cap. 7: 12.

5. Och konungens Hiskia tjenare kommo till Esaia.

6. Men Esaia sade till dem: Så säger till eder herre: HERren säger alltså: Frukta dig icke för de ord, som du hört hafwer, med hwilka konungens tjenare af Assyrien mig försmädat hafwa.

7. Si, jag skall göra honom ett annat mod, och han skall något få höra, deraf skall igen hemfara i sitt land, och jag skall fälla honom med swärd uti hans land.

Ett annat mod, d. ä, klenmod, förskräckelse, se v. 36, 38.

8. Men då RabSake igen kom, fann han konungen af Assyrien stridande emot Libna; ty han hade hört, att han war ifrån Lachis dragen.

Libna låg nära Jerusalem.

9. Förty ett rykte kom ifrån Tirhaka, de Ethiopers konung, sägande: Han är utdragen emot dig till att strida. Då han nu detta hörde sände han bud till Hiskia, och säga honom:

Om Thirhaka se cap. 18.

10. Säger Hiskia Juda konung alltså: Låt icke din Gud bedraga dig, den du förlåter dig uppå, och säger: Jerusalem skall icke gifwet warda uti konungens hand af Assyrien.* *2 Kon. 19: 9, 10.

11. Si, du hafwer hört, hwad de konungar af Asyrien åt alla land gjort hafwa, och fördefwat dem; och du skulle friad warda?

12. Hafwa ock hedningarnas gudar undsatt de land, som mina fäder förderfwat hafwa? Såsom är Gosan, Haran, Rezeph, och Edens barn i Thelassar.

Om Haran se 1 Mos. 29: 4; Eden war en stad i Assyrien i landskapet Thelassar. Se Hes. 27: 23.

13. Hwar är konungen i Hamath, och konungen i Arphad, och konungen i den staden Sepharvaim, Hena och Iva?

Se cap. 36: 19.

14. Och då Hiskia hade undfått brefwet af buden, och läst det, gick han upp uti HERrans hus, och höll det ut för HERran.

15. Och Hiskia bad till HERran och sade:

16. HERre Zebaoth du Israels Gud, som öfwer Cherubim sitter,* du är allena Gud öfwer alla konungariken på jorden;† du hafwer gjort himmel och jord.** *Ps. 80: 2. †1 Chrön. 29: 11. **Ps. 146: 6.

17. HERre, nederböj dina öron, och hör; HERre, låt upp dina ögon, och se: hör dock alla Sanheribs ord, som han utsändt hafwer till att försmäda lefwande Gud.

18. Sannt är det, HERre, konungarna i Assyrien hafwa öde gjort alla konungariken med deras land;

19. Och hafwa kastat deras gudar uti eld; ty de woro icke gudar, utan menniskohänders werk, trä och sten; dä äro förgjorde.* *2 Kon. 19: 18.

20. Men nu, HERre wår Gud, hjelp oss ifrån hans hand, på det att alla konungariken på jorden måga förnimma, att du är HERre alena.* *2 Kon. 19: 19.

Hiskia beder i Herrans namn och framställer Herrans ära såsom grunden till sitt hopp om bönhörelse. Så bad Mose, att Herren måtte rädda folket för sin äras skull, på det hedningarne icke måtte försmäda. Mose blef bönhörd, Hisia blef också bönhörd; hwarje bön blifwer hörd, hwartill Guds namns ära lägges till grund. Då de trogna bedja i Jesu namn, så är det på Hans ära de bygga, liksom Hiskia nu. Om en enda själ, äfwen den swagaste, då blefwe utan bönhörelse, så skulle finederna säga, att Christus angingen icke wille eller icke kunde hålla ord och uppfylla sina löften; ty Hans löfte är oinskränkt: allt det I bedjen i mitt namn, det skall jag göra. Joh. 14: 13.

21. Då sände Esaia, Amoz son, till Hiskia, och lät säga honom: Så säger HERren Israels Gud: om det du mig bedit hafwer om konung Sanherib af Assyrien;

22. Så är detta det HERren om honom säger: Jungfrun, dottren Zion, föraktar dig, och bespottar dig, och dottren Jerusalem rister på hufwudet efter dig.

Jungfrun, dottren Zion, betyder Jerusalem stad och folk, isynnerhet dem som hörde till det andeliga Zion.

23. Hwem hafwer du förhädat och försmädat? Öfwer hwem hafwer du upphäfwit rösten? Och hafwer upphäfwit dina ögon emot den Helige i Israel.

24. Genom dina tjenare hafwer du försmädat HERran, och säger: Genom mina många wagnar är jag uppdragen uppå bergshöjderna wid Libanons sida, och hafwer afhuggit hans höga cederträd, med de utkorade furuträd, och är kommen öfwer höjden intill ändan på denna skogen på landet.

Berg och höga träd beteckna mäktiga riken med deras fästningar och krigshärar, och Sanherib inbillade sig, att han genom sin makt hade öfwerwunnit de länder och riken, han hade intagit.

25. Jag hafwer grafwit och druckit wattnet, och mitt fotabjell hafwer uttorkat alla förwarade watten.

Så anföres Sanheribs prålande tal, att han hade så mycket krigsfolk, att allt watten i de länder, han inkräktade, blott hade räckt till att wäta fötterna på hans härar, och att han för de belägrade hade afskurit allt wattenförråd och uttömt deras wattengrafwar.

26. Men hafwer du icke hört att jag i förtiden alltså gjort, och af ålder så handlat hafwer, och gör desslikes så ännu, att fasta städer förstöras uti stenhopar?

27. Och deras inbyggare förswagade och förtwiflade warda, och på skam komma, och warda till gräs på marken, och till grön ört såsom hö på taken, hwilket borttorkas, förr än det moget warder.* *Ps. 129: 5, 6.

28. Men jag käner din boning wäl, ditt uttåg och intåg, och ditt rasande emot mig.

29. Efter du nu rasar emot mig, och ditt högmod är kommet upp för mina öron, skall jag sätta dig en ring i din näsa, och ett bett i din mun, och skall föra dig den wägen hem igen, den du kommen är.

Domsord mot Sanherib. Ring i näsan och bett i munnen antyda, at Sanherib här liknas wid ett wilddjur. Han hade oförnuftigt rasat emot Gud i himmelen, och nu måste han twingas att återwända hem såsom ett fångadt djur. Ps. 32: 9.

30. Och detta skall wara dig för ett tecken: ät i detta året hwad förtrampadt är; uti det andra året hwad sjelft wäxer; uti tredje året sår och uppskärer, planterer wingårdar, och äter deras frukt. 2 Kon. 19: 29.

I denna vers och till v. 35 äro Herrans ord åter ställda till Hiskia, såsom swar på hans bön. Det närwarande året kunde icke gifwa någon skörd, emedan fienden hade hindrat folket ifrån att så. (Hwad förtrampadt är, grt.: hwad af sig sjelf uppwäxer.) Året derpå kan man af denna vers finna, war ett sabbathsår, då ingen annan näring war att wänta, än den landet gaf utan arbete. Den underbara räddningen, som Herren lofwade, skedde helt snart; men här lofwar Herren tillika en annan stor hjelp, såsom tecken till sin nåd, nemligen att folket skulle så sin tillräckliga bergning, oaktadt detta förstörelseåret och det derpå följande sabbathsåret, och att förödelsen efter fienden snart skulle blifwa godtgjord.

31. Ty de frälste af Juda hus, och de öfwerblefne, skola åter rota sig nedantill, och ofwantill bära frukt.

Den frukt på marken, som Herren lofwade såsom ett under, v. 30, skulle för de trogna wara ett tecken, att Juda folk skulle rota sig och bära frukt, då allt hopp om bistånd syntes wara ute.

32. Ty utaf Jerusalem skola ännu utgå de som qwarblifne äro, och de frälste utaf Zions berg; detta skall HERrans Zebaoths nitälskan göra.* *2 Kon. 19: 31. Es. 9: 7.

33. Derföre säger HERren om konungen af Assyrien alltså: Han skall icke komma in uti denna staden, och skall ej heller skjuta der en pil in, och icke en sköld komma der före, och skall han ingen skans göra deromkring.

34. Utan skall wända den wägen om igen, som han kommen är, så att han uti denna staden icke kommer, säger HERren.

35. Ty jag will beskydda denna staden, så att jag skall uthjelpa honom för min skulle, och för min tjenare Davids skull.* *2 Kon. 20: 6.

36. Då for ut en HERrans engel, och slog uti det Assyriska lägret hundrade fem och åttatio tusen män; och då de om morgonen bittida uppstodo si, då låg der allt fullt med döda kroppar.* *2 Kon. 19: 35.

Konungen och de få af hans här, som ännu lefde, sågo nu lägret full af lik i stället för den mäktiga hären. Så fullbordades prophetian. Es. 10: 13–16.

37. Och konungen af Assyrien Sanherib bröt upp, och drog sina färde, och wände om hem igen, och blef i Nineve.

38. Och det begaf sig, att då han tillbad uti sin guds Nisrochs hus, slogo honom hans söner Adrammelech och SarEzar med swärd, och flydde in uti det landet Ararat: och hans son Esar Haddon wardt konung i hans stad.

38. Capitel.

Hiskia krankhet, lofsång.

På den tiden wardt Hiskia dödsjuk:* och propheten Esaia, Amoz son, kom till honom, och sade till honom: Så säger HERren: Beställ om ditt hus; ty du måste dö, och icke wid lif blifwa. *2 Kon. 20: 1. 2 Chrön. 32: 24.

2. Då wände Hiskia sitt ansigte til wäggen, och bad till HERran;

3. Och sade: Tänk dock, HERre, huru jag för dig wandrat hafwer uti sanning, med fullkomligt hjerta, och hafwer gjort hwad dig hafwer täckt warit: och Hiskia gret swårligen.

Essa böneord af Hiskia äro icke ett tecken till egenrättfärdighet, utan han will på detta sätt åberopa sig på Herrans löften till de fromma. Se 2 Kon. 20: 3. Hans största, om icke enda sorg, war utan twifwel den, att om han hade dött nu, så hade han dött barnlös, se 2 Kon. 21: 1; dermed hade Davids slägt warit utslocknad och Herrans löfte till David om Messias och Hans rike hade då warit om intet, åtminstone som det såg ut för menskliga ögon. Derföre gret den fromme konungen och bad, att Herren skulle tänka på den nåd och de löften, Han redan hade gifwit. Det tecken, som Herren hade gifwit, cap. 37: 30, 31, kunde nu bidraga att styrka hans tro och uppmuntra honom till denna bön.

4. Då kom HERrans ord till Esaia, och sade:

5. Gack bort, och säg Hiskia: Så säger HERren din faders Davids Gud: Jag hafwer hört din bön, och sett dina tårar; si, jag will ännu föröka dina dagar femton år,

6. Och skall fria dig med denna staden utur konungens hand af Assyrien; ty jag will wäl beskärma denna staden.

7. Och haf detta för ett tecken af HERran, att HERren detta göra skall, som Han sagt hafwer.

8. Si, jag will tillbaka draga skuggan på Ahas säjare; så att solen skal gå tillbaka tio streck, dem han öfwerlupit hafwer; så att solen skall gå tillbaka tio streck, dem hon på sägaren öfwerlupit hafwer.

Herrans ord, v 4, som omtalas såsom person här och annorstädes, är Guds Son, Ordet Joh. 1: 1, den andre Gudsomspersonen. Ahas säjare war ett slags solwisare, som konung Ahas infört; ty på den tiden fanns icke något slags urwerk såsom i wåra dagar. Detta underwerk, som för Herran war likaså lätt, som att uppfylla Josua bön, se Jos. 10: 12, 13, blef för Hiskias en stadfästelse på Herrans löfte om förlängandet af hans lifstid, och för folket blef detta under, såwäl som Hiskia helbregdagörelse, ett tecken till att Davids hus och folk icke skulle utslockna eller utrotas, ehuru tiden war ganska mörk och folket war sjukt till döds. Cap. 1: 5, 6. Det gör icke underwerket störe eller mindre, antingen det skedde med solens och jordens ställning till hwarandra, eller i ljusets werkan. Det ena är för Gud lika lätt som det andra, men det sednare är det enklare.

9. Detta är Hiskia skrift, Juda konungs, då han hade krank warit, och war helbregda worden af sin krankhet:

10. Jag sade: Nu måste jag fara till helwetets protar, förr än jag det mig förmodade, och tänkte ännu längre lefwa.

Helwetets portar, här (och v. 18): dödsboningens ingång.

11. Jag sade: Nu måste jag icke mer se HERran; ja, HERran uti de lefwandes land: nu måste jag icke mer se menniskor när dem, som deras tid utlefwa.

Templet och gudstjensten woro för de trogna i Israel tecken till Herrans närwarelse, och de sågo Honom i dessa tecken. Då Hiskia låg för döden, så sörjde han deröfwer, att han icke skulle få se Herran i nådens inrättningar. Döden och grafwen woro icke så ljusa på den tiden, som de äro nu för alla trogna, sedan Segerwinnaren Chiristus öfwerwunnit döden och bragt lifwet och ett oförgängligt wäsende i ljuset genom Evangelium.

12. Min tid är borta, och ifrån mig tagen, såsom en herdes hydda; och jag skär mitt lif twärt af såsom en wäfware:* Han sliter mig sönder såsom en klen tråd; du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.† *Job 7: 6. †Ps. 102: 24, 25.

Lifstiden liknas wid en wäf; dagarne äro trådar i denna wäf. Att dö i förtid liknas wid afklippandet af en wäf, innan den är fulländad.

13. Jag tänkte: Måtte jag dock lefwa till morgonen; men Han sönderbröt mig alla mina ben såsom ett lejon; ty du lyktar dagen för mig, förr än aftonen kommer.

14. Jag lät såsom en trana och en swala, och kurlade såsom en dufwa:* mina ögon wille mig brista: HERre jag lider nöd, lisa mig. *Es. 59: 11.

I denna och de fyra föregående verserna innehållas Hiskia dödstankar. Wid tranans, swalans och dufwans klagande ljud liknar han sin dödssuckan. De orden: lisa mig, lyda på grundspråket: blif min borgesman, min medlare. Och detta ord hade på den tiden samma betydelse, som då de trogna nu säga: för Christi skull. Det war Han, som på många sätt i det Gamla Testamentet förebildades såsom den utlofwade himmelske löftesmannen. Se Job 33: 21–24.

15. O, huru will jag (gladeligen) tala, efter Han mig tillsagt hafwer, och gör det ock; derföre will jag i alla mina lifsdagar tacka för denna min själs bedröfwelse.

Det ordet tacka innebär på grundspråket tillika att wandra i stilla innerlig ödmjukhet.

16. HERre, deraf lefwer man, och min andas lif står alltsamman, derutinnan; ty du lät mig somna, och gjorde mig lefwande.

Deraf, nemligen deraf att Herren tillsagt hafwer och gör det ock, v. 15. Menniskan lefwer äfwen lekamligen af det ord, som går af Guds mun. Genom ett ord af Herran fick Hiskia dödbudskapet och genom ett ord blef hans lif räddadt. Det andeliga lifwet står i ännu högre samband med Herrans werk.

17. Si, om tröst war mig stor ängslan; men du lät dig wårda om min själ ganska hjertligen,* att hon icke förderfwas skulle; ty du kastade alla mina synder bakom dig.† *Ps. 94: 19. †Mich. 7: 19.

Med dessa ord aflägger Hiskia en syndabekännelse och uttalar, att han wäl med sina synder hade förtjent döden, men att Herren af nåd räddade hans själ, förlängde hans nådatid och gaf honom syndernas förlåtelse. Att Gud kastar en menniskans synder bakom sig eller kastar dem i hafwets djup, Mich. 7: 19, äro uttryck, som beteckna, att Herren aldig mera will ihågkomma eller tänka på den minniskans synder, se cap. 1: 18.

18. Ty helwetet lofwar dig icke; så prisar dig icke heller döden,* och de, som uti gropen fara, wänta icke efter din sanning. *Ps. 6: 6. Ps. 30: 10. Ps. 88: 11, 12. Ps. 115: 17.

Helwetet och döden, dödboningen och de döda kunna icke prisa dig, och de, som nedfara i grafwen, kunna icke tänka på eller wänta efter din sanning, se Ps. 30: 10. Ps. 88: 11, 13. Hiskia will med dessa ord säga, att han önskade lefwa längre för att längre få lofwa och tjena Gud ibland de lefwande, v. 19, 20. Detta önskade äfwen Paulus. Phil. 1: 21–24.

19. Utan allena de, som lefwa lofwa dig, såsom ock jag nu gör: fadren skall lära barnen din sanning.

Efter döden kan ingen lofwa Herran med både ande, själ och kropp, se 1 Cor. 6: 20. Så länge kroppen hwilar i grafwen kan den icke deltaga i Guds lof. Hiskia uttalar här också sin glädje öfwer hoppet om arfwingar, att Davids stam måtte bibehållas, till Guds pris, och Hans löftes sanning stadfästas och förkunnas. 2 Sam. 7: 11–25.

20. HERre, help mig, så wilja wi sjunga mina wisor, så länge wi lefwa, uti HERrans hus.

Bland Hiskia wisor war isynnheret förestående lofsång.}

21. Och Esaia bad, att man skulle taga ett plåster af fikon, och lägga uppå hans böld, att han måtte helbregda warda.

Esaia bad, grt.: Esaia hade sagt m. m. Här och i följande vers återtages berättelsen om konungens tillfrisknande, och huru det tillgick. Orden stå i sammanhang med v. 4–8.

22. Men Hiskia sade: Hwilket ett tecken är detta, att jag upp till HERrans hus gå skall?

39. Capitel.

Hiskia äregirighet, straff.

På den tiden sände Merodach Baladan, Baladans son, konungen i Babel, bref och skänker till Hiskia; ty han hade hört, att han hade warit sjuk, och war helbregda worden igen.* *2 Kon. 20: 12. 2 Chrön. 32: 31.

Om detta capitels innehåll, se 2 Kon. 20: 12–19.

2. Då fröjdadde sig Hiskia, och wiste dem fataburen, silfwer och guld, speceri, kostelig salfwa, och ala sina tyghus, och all den skatt, som han hade: ingenting war, som Hiskia dem icke wiste, i sitt hus och i sitt wåld.

3. Då kom propheten Esaia till konungen Hiskia, och sade till honom: Hwad säga desse männerna, och hwadan komma de till dig? Hiskia sade: De komma fjerran efter till mig, nemligen ifrån Babel.

4. Men han sade: Hwad hafwa de sett uti ditt hus? Hiskia sade: Allt, det i mitt hus är, hafwa de sett; och intet är i mina håfwor, det jag dem icke mist hafwer.

5. Och Esaia sade till Hiskia: Hör HERrans Zebaoths ord:* *2 Kon. 20: 16.

6. Si, den tid kommer, att allt det uti ditt hus är, och hwad dina fäder församlat hafwa intill denna dag, skall till Babel bortfördt warda, så att intet skall qwar blifwa, säger HERren.

7. Dertill skola de taga dina barn, som af dig komma skola, och du födande warder, och de måste wara kamererare i konungens gård i Babel.* *2 Kon. 20: 18. Dan. 1: 18.

Denna prophetia gick i fullbordan redan på Hiskia son, Manasse, som fördes fången till Babylon.

8. Och Hiskia sade till Esaia: HERrans ord är godt, det du talar; och sade: Ware dock frid och trohet i mina dagar.

Konungens ord uttrycka förskräckelse, försagdhet och djup bedröfwelse. Så förskräckas Herrans tjenare, då de få se sina fel och synder. Då är nödwndigt att skynda till Försonaren!

40. Capitel.

Messiæ förelöpares röst.

Tröster mitt folk, säger eder Gud:

2. Taler ljufligt med Jerusalem, och prediker för det, att dess tid är fullbordad; ty dess missgerning är förlåten; ty det hafwer fått dubbelt af HERrans hand för alla sina synder.

Propheter, Evangelister och apostlar skola trösta Guds folk, i Gamla Testamentet med prophetians Evangelium och i Nya Testamentet med Evangelii fulla klarhet. Guds folk äro de som tro på Hans ord och löften och wandra deruti. Den stora tröst, som skall förkunnas, utgör nu hufwudsumman af de höga prophetiorna i v. 5–12 och i de följande capitlen. Jerusalem, det andeliga Zion, äro de trogna i Christi kyrka, så wäl som de trogna i Jerusalem på prophetens tid och i hela det Gamla Testamentet, hwilka wäntade eter Iraels tröst. Taler ljufligt, grt.: taler till hjertat, taler det som kan wederqwicka, trösta och gifwa lif. Att dess tid är fullbordad, grt.: att dess frid är fullbordad, nemligen twångstillståndet under lagen. Det träldomstillstånd, hwaruti Israels folk kom tid efter annan under hedniska folk, war en träffande bild af träldomstillståndet under lagen. Den större delen af det gamla Testamentets tid tilldragtes dels i swåra strider mot hedniska makter, dels i werligt träldomstillstånd, så att allt det, som Israels folk då måste genomgå, blef en träffande bild af syndares tillstånd, som ännu arbeta under lagen, men under detta arbete stundom sjunka och stundom få erfara något ljufligt af Evangelii kraft och frihet och på förhand glädja sig i detta ljus, såsom Israels folk, då det utfördes utur Egypten och sedan i Davids och Salomos tid. Då Messias kom, war denna fridstid fullbordad. De, som wäntade efter Israels tröst, fingo då wisshet om, att alla deras synder woro förlåtna, de fingo dubbelt af Herrans hand, för alla sina synder, nemligen; icke blott syndernas förlåtelse, utan nådens rikedomar, nåd i stället för synd, lif i stället för död. I det ordet förlåten ligger tillika på grundspråket den betydelsen, att missgerningen är försonad, så att samma ord innefattar, att till förlåtelse war försoningen nödwändig.

3. En predikares röst är i öknen: Bereder HERranom wäg, görer en jemn stig på marken wårom Gudi.* *Matth. 3: 3. Marc. 1: 3. Luc. 3: 4. Joh. 1: 23.

Detta är en ordagrann prophetia om Johannes döparen, och Evangelisterna wittna om dess fullbordan. Johannes döparen predkade i öknen, men öknen är både i prophetian och i Johannes döparens lefwerne en bild av den Judiska församlingen som då war en andelig öken i stället för att wara en andelig örtagård, se cap. 35, och tillika en bild af menniskohjertats naturliga tillstånd. Ordens betydelse är: bereder wäg att emottaga Messias i den andeliga öknen, d. ä,. i det folk och i de hjertan, som äro utan trons lif och utan andands frukter.

4. Alla dalar skola upphöjde warda, och alla berg och högar skola förnedrade warda, och det ojemnt är skall jemnas, och det oslätt är skall slätt warda.

Dessa ord hafwa först den betydelse, att de fiendliga makter, som i werlden stå i wägen för Christi kyrka såsom berg och högar, måste förnedras och de ringa i folken genom Evangelium komma till sann frihet och upphöjelse. Babylons och Roms hedniska makt förstördes, och de undertryckta folken, trälarne och de fattiga blefwo befriade och upphöjda genom Evangelium. Detsamma gäller om alla enskilda menniskor. De högmodiga och egenrättfärdiga måste blifwa förnedrade, ödmjukade och ångerfulla för att kunna ingå i himmelriket; men de ödmjuka, de ångerfulla och botfärdiga blifwa af Herran upplyftade utur eländets djup. Hinder undanrödjas, och wägen jemnas för dem, som wilja ingå i Christi rike.

5. Ty HERrans härlighet skall uppenbarad warda;* och allt kött skall tillsammans se, att HERrans mun talar.

I Messias, wår Frälsare, blef Herrans härlighet uppenbarad; ty Han är Guds härlighets sken och Hans wäsendes rätta beläte, Ebr. 1: 3, och i Honom blifwer denna uppenbarelse ännu större, när Han kommer i sitt majestät och då allt kött, alla folk måste se Hans härlighet, antingen de wilja eler icke. Phil. 2: 10, 13. Uppb. 6: 15–17.

6. En röst säger: Predika. Och han sade: Hwad skall jag predika? Allt kött är hö, och all dess godhet är såsom ett blomster i marken.* *Job 14: 2. Ps. 90: 5, 6. Ps. 103: 15. 1 Pet. 1: 24. Jac. 1: 10, 11.

Så hörer propheten i andanom Guds befallning till Johannes v. 3. Luc. 3: 2, och han, (nemligen Johannes) frågar: hwad skall jag predika? Derpå swarar Guds Ande: Predika, att allt kött är hö m. m., på det allt det höga i werlden måtte förödmjuka sig, besinna sin dödlighet, sin syndfullhet och omwända sig till Honom, som är allt kötts andas Gud. Det högsta och bästa, som den natuliga menniskan är och förmår, är blott såsom hö och strå.

7. Höet torkas bort, blomstret förwissnar; ty HERrans Ande blåser derin; ja, folket är höet.

Så snart i Österlanden den glödheta winden, som kallas Samum, blåser öfwer ett förut grönt och blomstrande fält, så förswinna och förtorka straxt både gräs och blommor, och så snart Herren lät en fläkt af sin wredes glöd gå öfwer de stolta fiendtliga folken, öfwer Egyptier, Assyrier, Babylonier, så förtorkade de, såsom Sanheribs stora krigshär, och deras riken blefwo torra ödemarker. Och så blifwa alla menniskor, de högsta såwäl som de ringaste, till stoft igen, så snart Herren låter en dödsfläkt gå öfwer dem.

8. Höet trokas bort, blomstret förwissnar: men wår Guds ord blifwer ewinnerligen.* *Ps. 119: 89. Matth. 24: 35. Joh. 12: 34.

blott Gud och Hans ord blifwer ewinnerligen. Häruti ligger det löfte, att det, som födes af Herrans ord, också skall blifwa ewinnerliga. De pånyttfödda menniskorna äro födda af sanningens ord, derföre hafwa de en ewinnerlig lifskraft. Den, som icke will förgås såsom gräs på marken, utan lefwa ewinnerligen, måste födas genom Herrans ord, se 1 Pet. 1: 25. Jac. 1: 18.

9. Zion, du som predikar, stig upp på ett högt berg; Jerusalem, du som predikar, häf upp din röst med makt; häf upp, och frukta dig icke; säg Juda städer: Si der är eder Gud.

Af Zion och Jerusalem skulle först utgå Evangelii budskap, och detta gick i fullbordan i Apostlarnes tid, Matth. 10: 6, 7. Ap.G. 1: 8, och skall ännu ytterligare fullbodas, Es. 66: 19. Till Christus, werldens frälsare, skola dessa predikare hänwisa Juda städer och werldens folk, sägande: si der är eder Gud, Gud uppenbar worden i köttet, Guds lamm som borttagen werldens synder! Den som tror på Honom skall icke förgås utan få ewinnerligt lif. De andre förgås! v. 7.

10. Ty si, HERren, HERren kommer wäldeligen, och Hans arm skall warda rådande: si, Hans arbete och Hans gerning skall icke wara utan frukt.* *Es. 62: 11. Uppb. 22: 12.

Genom evagelii kraft kommer Herren wäldeligen med sin nåd till syndare och samlar in i himmelriket alla, som wilja frälste warda. Öfwer dem blifwer Han rådande med nådens arm och Hans försoningsarbete bär härliga frukter, cap. 53: 11, 12. Men öfwer dem, som icke wilja emottaga nåden, kommer Han wäldeligen med den sönderkrossande jernspiran, Ps. 2: 9.

11. Han skall föda sin hjord såsom en herde;* Han skall församla lammen i sin famn, och bära dem i sitt sköte, och fodra de lammdigra. *Ps. 23: 1, 12. Hes. 34: 11, 23; cap. 37: 24. Mich. 7: 14. Joh. 10: 11.

Denna prophetia om Messias, såsom den gode Herden, har Han sjelf förklarat i Joh. 10. De lammdigra äro alla, som äro kallade att föda och uppföda själar för himmelriket, och det kan äfwen syfta på de särskilda församlingarne i Christi kyrka. Det är ett obeskrifligt ljufligt löfte, att den gode Herden samlar lammen i sin famn och bär dem i sitt sköte! Alla Guds barn bäras på Hans starka, Hans trofasta, Hans kärleksfulla armar!

12. Ho mäter wattnet med handen? Och fattar himmelen med sin spann, och griper jorden med tre fingrars mått, och wäger bergen med en wigt, och högarne med en wåg?

Se Ords. 30: 4. Herren allena är den wise och allsmäktige, som har himmel och jord, berg och haf i sina händer, och huru förskräckligt dåraktigt är det då, när arma dödliga menniskor, med inbillad kraft, och falsk wishet, wåga att stå emot Hans rike och förkasta Hans ord! v. 4–8.

13. Ho underwisar HERrans Anda; och hwad rådgifware lärer Honom?* *Jer. 23: 18. Rom. 11: 34. 1 Cor. 2: 16.

14. Hwem frågar Han om råd, den Honom förstånd gifwer, och lärer Honom rättens wäg, och lärer Honom klokhet, och wisar Honom förståndets wäg?

15. Si, hedningarna äro aktade såsom en droppe, den uti ämbaret blifwer, och såsom ett grand, det i wågskålen bliwer: si, öarne äro såsom ett litet stoft.* *Ps. 62: 10.

Alla menniskor äro för Honom och emot Honom aktade såsom ett litet stoft; men i sin oändliga kärlek har Han beslutat att af menniskor upprätta ett ewigt rike.

16. Libanon wore allt för litet till eld, och dess djur allt för få till bränneoffer.

17. Alle hedningar äro intet för Honom, och såsom platt intet aktade.

Inga offerdjur och ingen offereld wore tillräckliga till försoning; endast offerlammet ifrån himmelen war tillräckligt. Inga folk och riken kunna stå Honom emot.

18. Wid hwem wilje I då likna Gud?* Eller hwad wiljen I göra Honom för en liknelse? *Es. 44: 7; cap. 46: 5. Ap.G. 17: 29.

19. En mästare* gjuter wäl ett beläte, och guldsmeden förgyller det, och gör silfwerkedjor deruppå. *Es. 44: 12.

20. Sammalunda den ett armt häfoffer förmår, han utwäljer ett träd, som icke förruttnar, och söker en klok mästare dertill, den ett beläte bereder, som blifwer beståndande.

Häfoffer, nemligen till afguden; sjelfwa trädet eller ämnet, hwaraf afguden skulle göras, måste menniskan gifwa, ty afguden war intet och hade intet sjelf. ”Han will säga: de rike göra guld- och de fattige trägudar.” L.

21. Weten I intet? Hören I intet? Är detta icke kungjordt eder tillförene? Hafwen I icke förstått det af jordens begynnelse?

22. Han sitter öfwer jordens krets, och dem som bo deruppå, äro såsom gräshoppor; den der himmelen uttänjer såsom ett tunnt skinn, och utsträcker det såsom ett tjäll, der man bor uti; *Job 9: 8. Ps. 104: 2. Es. 44: 24.

23. Den der förstarna om intet gör, och domarena på jorden förlägger;* *Job 12: 21. Ps. 107: 40.

24. Likasom deras slägte hwarken hade platering eller säd, eller rot i jorden; så att de borttorkas, när ett wäder blåser på dem, och en wäderklaga förer dem bort såsom agnar.

Se v. 6–8. Liknelsen i v. 22, att Herren uttänjer himmelen såsom ett tunnt skinn och utsträcker den såsom ett tjäll, betecknar, att Herren har lika så fullkomlig makt öfwer hela den härliga werldsbyggnaden, som en man har öfwer ett litet tält, som han slår upp och tager ned, när det honom behagar. Förstar och domare, v. 23, nämnas särskilt derföre, att de allramest hindra Guds rike med sin makt, om e äro Guds fiender, se Ps. 2, men de liknas dock wid agnar, som bortföras af winden, såwäl som alla andra ogudaktiga. Ps. 1: 4. Wäderklaga, d. ä. hwirwelwind, se Ps. 1: 4.

25. Wid hwem wiljen I då likna mig, den jag lik är? Säger den Helige.

26. Upplyfter edra ögon i höjden, och ser; ho hafwer de ting skapat, och förer deras här fram efter tal? Den som kallar dem alla wid namn:* Hans förmåga och starka kraft är så stor, att Honom icke ett fela kan. *Ps. 147: 4.

Inför Herran hafwa de otaliga himlakropparne sina bestämda namn och äro stora härliga skapelser, som prisa Honom hwar på sitt sätt, såsom morgonstjernorna lofwade Honom i begynnelsen. Job 38: 7.

27. Hwi säger du då, Jacob, och du Israel talar: Min wäg är för HERran fördold, och min rätt för framom min Gud?

Min rätt går framom min Gud, d. ä. Gud uraktlåter att skaffa mig rätt, såsom Han lofwat hafwer. Mich. 7: 9. Job 27: 2. Propheten har förut framställt Guds oändliga makt, wishet och krälek, och här göres tillämpningen ända till v. 31.

28. Wet du icke? Hafwer du icke hört? HERren den ewige Gud, som jordens ändar skapat hafwer, warder hwarken trött eller mödd; Hans förstånd är oransakeligt.

29. Han gifwer den trötte kraft, och den maktlöse starkhet nog.

30. De ynglingar warda trötte och uppgifwas, och de starke män falla:

31. Men de som wänta efter HERran, de få en ny kraft, så att de skola uppfara med wingar såsom örnar;* de skola löpa, och icke uppgifwas; de skola wandra, och icke trötte warda. *Ps. 103: 5.

Israel skulle i sin swaghet förtrösta på Herran och icke twifla på Hans makt och willighet att hjelpa. Alla, som förtrösta på sin Herre och Frälsare och hålla sig till Honom, hafwa kraft i Honom, som är mäktig i de swaga. De största naturliga krafter kunna uttröttas och förlamas, men de, som lefwa i tron, kunna dermed liksom med örnawingar uppfara til Herran, och deras krafter blifwaw beständigt förnyade. Starke män, v. 30, d. ä. män i sin ungdomsstyrka.

41. Capitel.

Gud är mäktig. Afgud intet.

Tige öarne för mig, och folken stärke sig, träde fram, och tale; låt oss gå till rätta med hwarannan.

Med öarne menas här jordens bebodda länder i allmänhet; ty alla länder äro såsom öar i de omätliga werldshafwen. Men här menas isynnerhet det gamla Romerska riket och Europas länder. Dessa länders innewånare uppmanas här att antingen tiga inför den allsmäktige Konungen och ödmjuka sig inför Honom, eller att sträcka sig, att uppbjuda all sin kraft och wisa, hwad de förmå, se cap. 40: 26. I det gamla Romerksa riket fann christenheten det största motstånd, och nu uppenbarar sig mot christendomen, midt i christenheten, ett mycket större hat än i något hedniskt land.

2. Ho hafwer uppwäckt den rättfärdige östan efter? Ho kallade honom, att han gå skulle?* Ho gaf hedningarna och konungarna för honom, att han dem öfwermätig wardt,† och gaf dem för hans swärd såsom stoft, och för hans båge såsom förströdda agnar? *1 Mos. 12: 1; cap. 14: 15.

Från Ur i Chaldeen kallade Gud Abraham, som trodde Gud och det wardt honom räknadt till rättfärdighet. Åt honom gaf Gud det löfte, att i hans säd skulle alla slägter på jorden wälsignade warda. Åt honom gaf Han seger öfwer 5 konungar; han war en hjelte från öster. Men det war egentligen Messias sjelf, som war den rättfärdige och som wann segren; ty det war i tron på Honom Abraham war rättfärdig och segrade. Nu utlofwade Herren här genom propheten en annan hjelte från öster, och han kallas rättfärdig, derföre att han skull wara ett redskap i den rättfärdige Gudens hand att straffa Babylon och befria Israels folk och sålunda utöfwa ett stort rättfärdighetswerk å Herrans wägnar. Såsom Gud kallade Abraham, wille Han nu kalla en segerhjelte att befria sitt folk.

3. Och han jagade efter dem, och gick det igenom med frid, och wardt icke trött af wägen.

Med frid betyder, med trygghet, så att ingen kunde stå honom emot.

4. Ho werkar det, och gör det, och kallar alla menniskor, den ena efter den andra, allt ifrån begynnelsen? Jag HERren är både den förste och den siste.* *Es. 43: 10, 11; cap. 44: 6, 8; cap. 48: 12. Uppb. 1: 17; cap. 22: 13.

Att Gud är den förste och den siste, att Han är utan begynnelse och ända, är en grundlära i Hans uppenbarade ord, ch igenom denna enda sanning måste alla afgudar warda till skam och de mäktigaste bland folken erkänna sin wanmakt, sitt intet, v. 1, se Uppb. 1: 17; cap. 22: 13.

5. Då öarne sågo det, fruktade de sig; och jordens ändar förskräckte sig; de nalkades och kommo fram.

Då öarnes hednnigar sågo denna hjelten, blefwo de förkräckte o. s. w. I prophetian beskrifwes Cyrus och han seger och folkens förkräckelse, såsom om detta redan skett, ehuru Cyrus kom en lång tid efter Esaia. Förut hade Gud likaså underbart befriat sitt folk utur Egypten, och då blefwo folken förskräckte för Hans makt, men de öfwergåfwo dock icke sina afgudar.

6. Den ene halp den andra, och sade till sin nästa: War tröst.

7. Timmermannen tog guldsmeden till sig, och gjorde bleckskifworna släta med hamamren på städet, och sade: Det will wäl stå: och de fäste det med naglar, att det icke skulle stå ostadigt.

Och sade: det will wäl stå, grt.: sägande om sammafogningen: den är god.

Ehwad under och bewis af Guds makt och nåd hedningarne få se, så wilja de obotfärdige dock icke omwända sig, utan samråda med hwarandra, huru de skola mostå Guds rike, se Ps. 2: 1. Här beskrifwes detta motstånd under bilden af förenade hedningars bemödanden att uppsätta ett fast afgudabeläte. Detta arbete uppnår sin höjd, då prophetian, Uppb. 13, går i fullbordan.

8. Men du, Israel, min tjenare Jacob, den jag utwalt hafwer, du Abrahams min wäns säd.* *5 Mos. 10: 15; cap. 14: 2. 2 Chrön. 20: 7. Ps. 135: 4. Luc. 1: 54. Jac. 2: 23.

9. Den jag styrkt hafwer allt ifrån werldens ända, och hafwer kallat dig ifrån hennes wäldiga, och sade till dig: Du skall wara min tjenare; ty jag utkorar dig,* och bortkastar dig icke. *Es. 43: 1; cap. 44: 1, 2.

10. Frukta dig intet, jag är med dig;* wik icke af, ty jag är Din Gud; jag styrker dig, jag hjelper dig ock, jag håller dig wid makt genom min rättfärdighets högra hand. *Es. 43: 5.

De trogna i Israel eller hela det andeliga Israel tilltalas här såsom en person, v. 8, som kallas Herrans tjenare. Och åt denne tjenaren gifwas här de härligaste löften. Förut har propheten förkunnat, att en qwarlefwa skulle återwända utur den långa fångenskapen. Denna återwändande qwarlefwa kallades Sear Jasub och afbildaades i prophetens egen son, cap. 7: 3. I detta folk är en oöfwerwinnerlig och oförstörbar lifskraft, som kommer ifrån ImmanuEl sjelf. Den telning, som skulle komma af Davids rot och slägte, cap. 11: 1, han är Guds rättfärdighets högra hand, genom hwilken Gud wille hjelpa sin tjenare Jacob. Och i djupaste grunden är det Messias sjelf, som är denne Herrans tjenare i församlingen, det är Han som utgör det andeliga Israels lifsgrund, Han är stamfadren, han är hufwudet för kroppen, som är församlingen. Då Herren ser på församlingen, så ser Han den såsom en person, såsom sin Son, i hwilken församlingen är upptagen och innesluten, se cap. 9: 6, 7; cap. 11: 1; cap. 12.

11. Si, alle de, som dig hätske äro, skola till spott och skam warda, och blifwa såsom intet; och de män, som med dig träta, skola förgås;* *2 Mos. 23: 22.

12. så att du skall fråga efter dem, och icke finna dem:* de män, som med dig kifwa, skola warda såsom intet, och de män, som emot dig strida, skola få en ända. *Ps. 37: 36.

13. Ty jag är HERren din Gud, den din högra hand stärker, och säger till dig: Frukta dig intet; jag hjelper dig.* *5 Mos. 31: 6. Jos. 1: 9.

14. Så frukta dig nu intet, du matk* Jacob, I fattiga hop† Israel; jag hjelper dig, säger HERren, och din förlossare, den Helige i Israel. *Job 25: 6. †Luc. 12: 32.

Du mask Jacob, du som är ett wanmäktigt och af hedningarna föraktadt och förtrampadt folk. Uttycket är en beskrifning om hela Guds församling i förnedringstillståndet och om Christi förnedring, hwilken är församlingens hufwud, se Ps. 22: 7.

15. Si, jag hafwer gjort dig till en ny skarp tröskwagn, den taggar hafwer, att du skall tröska berg, och sönderstöta dem, och göra högarna såsom stoft.

En tröskwagn förkrossar och söndersliter halm; men åt Christi kyrka lofwas en sådan seger, att den skall tröska och söndertröska berg och högar och göra dem till stoft. Det är åt församlingens Herre och hufwud denna seger är lofwad, se Ps. 2: 8, 9, och i Honom delas segren och segerglädjen af alla trogna. Berg och högar äro bilder af starka riken och höga makter. Segren blifwer twåfaldig, den sker genom Evangelii kraft och Hans muns swärd, se cap. 53: 11, 12. Uppb. 19: 15.

16. Du skall förströ dem, att wädret skall föra dem bort, och wäderflagor förskingra dem; men du skall wara glad i HERra, och berömma dig af Isrraels Heliga.

17. De elände och fattige söka watten, och der är intet; deras tunga borttorkas för törst; men jag HERren will höra dem; jag Israels Gud will icke öfwergifwa dem;

Såsom Israels folk i öknen plågades af törst, 2 Mos. 17: 1, så lider Christi kyrka i eländets tid ofta brist på lifwets watten: det är på många ställen liksom uttorkadt, så att de trogna lärare och utan yttre uppmuntran, se Amos 8: 9–13.

18. Utan jag will öppna wattufloder på höjderna, och källor midt på marken; jag will göra öknen till wattusjöar, och torra landet till wattukällor.*

I öknen fick det törstande folket watten från klippan, och så will Herren åt sitt folk på den andeliga ökenwandringen gifwa watten, stundom blott så mycket de behöfwa för att icke dö af törst, men stundom i rikligt öfwerflöd, se cap. 35: 6, 7.

19. Jag will gifwa i öknen cedern, furu, myrten och oljoträd; jag will gifwa på marken gran, bok och buxbom tillhopa.

20. På det man må se och känna, och förmärka och förstå tillsammans, att HERran hand hafwer detta gjort, och den Helige i Israel hafwer detta skapat.

De många olika träd, som nämnas i v. 19, afbilda församlingens fruktbara tillstånd och mäktiga tillwäxt wid dessa ymniga watten, v. 18. I stället för att likna en ödemark, skall himmelriket på jorden då blifwa en Herrans plantering, en fruktbärande örtagård, wattnad af ymniga nådeströmmar. Se cap. 35.

21. Så låter eder sak komma fram, säger HERren; bärer fram, der I uppå stån, säger konungen Jacob.

Här wänder sig Herrans tal till afgudarne och deras tillbedjare, v. 1, 6, 7. Afgudarne woro det, hwarpå de stodo, de woro deras stöd, deras hopp.

22. Låt dem träda fram, och förkunna oss, hwad tillkommande är; förkunner oss, och propheterer något framföre åt; låt oss akta deruppå med wårt hjerta, och märka, huru det härefter gå skall; eller låter oss dock höra, hwad tillkommande är.

23. Förkunner oss, hwad härefter komma skall, så wilja wi märka, att I ären gudar, görer antingen godt eller ondt, så wilja wi derom tala, och skåda tillsammans.

24. Si, I ären af intet,* och edert werk är ock intet, och den eder utwäljer är en styggelse. *1 Cor. 8: 4.

Afgudarne äro af intet, de äro såsom intet, de weta om intet, och deras tillbedjare äro okunniga både om werldens skapelse, om Guds werldsstyrelse, om de ting som komma skola, och om salighetens wäg, v. 22. Icke något enda hedningafolk har någonsin haft någon rätt kunskap om werldens ursprung, utan endast sagor och dikter. I det, som Herren gjort af begynnelsen och dagligen gör i sin styrelse, ligger tillika en lärdom om ändamålet med Hans werk och om det som tillkommande är, se 2 Pet. 3: 6, 7. Styggelse är allt det, som icke blott är öfwerträdelse af Guds bud, utan ock emot naturens ordning, så att det hos en renhjertad menniska måste wäcka förskräckelse och wämjelse. Huru wederstyggligt måste det då wara inför den helige Guden, hwilken ögon äro klarare än solen! Måtte detta ordet styggelse intränga, såsom en förskräckelsens pil ifrån den Allmäktige, i samwetet på någon af de förwillade menniskor, som hysa det falska och likgiltiga tänkesättet: ”hwar och en blifwer salig på sin tro!" Nej, säger Herre, sjelftagen tro och sjelfgjorda gudar äro En styggelse, och den, som utwäljer falska gudar, är en styggelse.

25. Men jag uppwäcker* en af nordan, och han kommer östan efter, han skall predika dem i mitt namn, och han skall gå öfwer de wäldiga, såsom öfwer ler, och skall trampa ler, såsom en krukomakare. *Jer. 23: 5; cap. 33: 14, 15.

En af nordan, nemligen Cyrus, som kom från det nordliga Medien till Persien och sedan mot Babylon. Namnet Cyrus eller Coresh betyder sol. Herren lät i honom en räddningssol uppgå för sitt fångna folk. I det besegrade Babylon, som låg öster om Judalandet, uppgick denna sol för Guds folk, som så länge lidit under fångenskapens mörka natt. Då Abraham kom från öster till det land, som war honom lofwadt, så predikade han om den sanne Guden och war sjelf en lefwande predikan. Cyrus, som här af propheten förkunnas, predikade icke på detta sätt, men hans seger öfwer Guds folks finder war en predikan, som förklarade prophetiorna om Babylons fall, och då han gaf Israels folk lof att återwända till Canaans land, att uppbygga Herrans tempel och sjelf bistod dem härutinnan, så war detta en predikan, som förklarade, stadfästade och fullbordade Herrans löften om de fångnas räddning. Betydelsen af namnen Sear Jasub och ImmanuEl blef genom denna konungsliga gerning förklarad, och äfwen i den mäktige konungens förordning ligger en wäldig predikan, en kraftig bekännesle om den sanne Guden. 2 Chrön. 36: 23. Hans ord gifwa oss anledning till den slutsats, att han äfwen på annat kraftigt sätt predikade om ”Herren Gud af himmelen.” Han bekände, att han hade fått sin makt af Herren Gud, han war en konung ”med Guds nåde.” ”Wäldige kallar han här Seganim, det äro de öfwersta i det andeliga ståndet, såsom de öfwersteprester, Leviter, biskopar m. m.” L.

26. Ho kan något förkunna af begynnelsen, att wi måga begripa det? Eller prophetera framföre åt, att wi måga säga: Du talar rätt? Men här är ingen förkunnare, ingen som något höra låter, ingen som af eder ett ord höra må.

Efter den klara prophetian i v. 25 uppmanas afgudadyrkarne åter till besinning, v. 21—23. På Cyrus sjelf och på hedningarne i hans stora rike måste dessa prophetior hafwa gjort ett utomordentligt intryck, då de gingo i fullbordan.

27. Jag är den förste, som till Zion säger: Si, der är det, och gifwer Jerusalem predikare.

Herren är sjelf den, som förkunnat allt detta och sändt propheter och lärare till sitt folk.

28. Men jag skådar dit, men der är ingen; och ser ibland dem, men der är ingen rådgifware; jag frågar dem, men då swara de intet.

Dit, nemligen till afgudarne och deras tillbedjare; men der är ingen, som kan förkunna Guds wäg.

29. Si, det är alltsammans wedermöda, och intet med deras wäsende; deras afgudar äro icke utan ett wäder och fåfänglighet.

Wäder och fåfänglighet, lögn och tomhet äro afgudarne, och så äro deras dyrkare. I wår tid är bland annat snillets dyrkan ett nytt afguderi; det berömmer sig af att wara rikt på ande och skapareförmåga; men det bewisar sig alltid såsom wäder och tomhet, då menniskans ande icke emottager ande af Guds Ande, ljus af Hans ljus och lif af Hans lif genom ordet.

42. Capitel.

Gud är god. Juda otacksam.

Si min Tjenare,* jag uppehåller Honom, och min utkorare, i hwilken min själ wäl behagar:† jag hafwer gifwit Honom min Anda, Han skall låta komma rätt ibland hedningarna. *Matth. 12: 18; †cap. 3: 17; cap. 17: 5.

Prophetian i cap. 41: 8, 10 upptages här och framstäles mera klart och fullständigt. Guds tjenare i ordets fulla mening är Messias, Hans utkorade, den telning af Isai slägte, åt hwilken Han utlofwat sin Ande, cap. 11: 1, 2, om hwilken Han i tidens fullbordan wittnade från himmelen: denne är min käre Son, i hwilken jag hafwer ett godt behag, I Honom lofwar Gud seger åt sitt folk, i Honom är äfwen hans folk Guds tjenare, genom Honom will Gud göra hedningarna delaktige af sanning och rättfärdighet. Se Matth. 28: 19.

2. Han skall icke skria eller ropa, och Hans röst skall man icke höra på gatorna.* *Matth. 12: 19.

Wår Frälsares hela wandel war utmärkt för den största ödmjukhet; Han sökte aldrig menniskors pris; Han werkade aldrig med oro, buller och gny. Se Matth. 6: 2, 5. ”Jag är mild och ödmjuk af hjertat”, Matth. 11: 29.

3. En förbråkad rö skall Han icke sönderbryta, och en rykande weke skall Han icke utsläcka:* Han skall lära hålla rätten i sanning. *Matth. 12: 20.

En förbråkad rö är en bild af ett ångerfullt och förkrossadt hjerta; en rykande weke betecknar det tillstånd i själen, då Guds Ande börjat werka med nådens eld, så att det glöder, men troslampan ännu icke brinner. Genom sanningen i Ordet lärer Guds Ande, huru menniskan skall blifwa rättfärdiggjord. Gud får icke sin rätt af menniskan förr, än hon blifwer rättfärdiggjord i Christo, som fullbordat hela lagen. Att bygga på Christi förtjenst allena, att lefwa i Christo, att wandra i Hans fotspår, det är att hålla rätten i sanning. Se ock Matth. 22: 16.

4. Han skall icke wara knorrisk eller gruflig, på det Han skall sätta rätt på jorden; och öarne skola wänta* efter Hans lag. *Matth. 12: 21.

Han skall icke wara knorrisk eller gruflig, grt.: Han skall icke förtröttas eller änslas (utan uthärda), till dess Han sätter rätt på jorden o. s. w. Han upprättar Gud rättfärdighet och grundar rättfärdighetens rike, och hedningarna wänta på Hans lag, på Hans ord, på Hans Evangelium. Matth. 12: 21.

5. Så säger HERren Gud, som himmelen skapar och utsträcker, den som jorden gör med det deruppå växer;* den som folket, som deruppå är, gifwer lif; och anda åt dem som gå deruppå:† *Neh. 9: 6. †Job 33: 4.

6. Jag HERren hafwer kallat dig i rättfärdighet, och fattat dig wid handen, och bewarat dig, och hafwer gifwit dig till ett förbund i folket, hedningara till ett ljus;* *Es. 49: 6. Luc. 2: 32.

Han, den Allsmäktige, har kallat och wid handen fattat och till Konung insatt sin enfödde Son, Ps. 2: 6, 7, och i Honom upprättat ett förbund med jordens folk, och gjort Honom till werldens ljus. Joh. 8: 12.

7. Att du skall öppna de blindas ögon, och föra fångarna utur fängelse, och dem, som sitta i mörkret, utur fångahuset.* *Es. 35: 5; cap. 61: 1. Matth. 11: 5; cap. 15: 30. Luc. 7: 22.

I syndens tillstånd är menniskan andeligen blind och en fånge, som är beröfwad den rätta friheten. Christus öppnar själens ögon och gör henne andeligen fri. Detta gör Han genom sanningens ord och sin Andas kraft. Se cap. 61: 1.

8. Jag HERren,* det är mitt namn; och jag skall icke gifwa min ära åt en annan, ej heller mitt lof åt afgudarna.† *2 Mos. 6: 3. Ps. 83: 19. †Es. 48: 11.

Här wänder sig åter prophetian mot afgudarne och deras förblindade dyrkare. cap. 41: 28, 29.

9. Si, hwad komma skall förkunnar jag framföre åt, och förkunnar nya ting; förr än det sker, låter jag eder det höra.

Se cap. 41: 22–26.

10. Sjunger HERranom en ny wisa,* Hans lof är intill werldens ändar; de som i hafwet fara, och hwad deruti är; öarna, och de som der bo. *Ps. 33: 3.

Propheten får i Andans ljus öfwerskåda jorden och se den uppfylld af Herrans lof öfwer watten och land, såsom det skall blifwa, då hela joren skall full warda af Herrans äras kunskap. Hab. 2: 14.

11. Roper högt, I öknar och städer deruti, samt med de byar, der Kedar bor; sig fröjde de, som bo på klipporna och rope utaf bergshöjden.

Kedar war i Arabien. Från öknar, berg och klippor, hwarhelst menniskor finnas på jordens krets, skall ändtligen Herrans lof af någon själ förkunnas.

12. Låter dem gifwa HERran äran, och förkunna Hans lof på öarna.

13. HERren warder utdragande såsom en rese; Han skall uppwäcka nit såsom en krigsman; Han skall fröjda sig, och ett gny göra; Han skall sina fiender öfwerhändig blifwa.

I denna vers liknas den Allsmäktige wid en segerhjelte, som ingen kan mostå, och derföre är Hans kyrka oöfwerwinnelig. Ps. 45: 6. Ps. 110.

14. Jag tiger wäl till en tid, och är stilla, och håller mig; men nu will jag ropa såsom en barnföderska; jag skall föröda och uppswälja dem alla.

Jemförelsen emd en barnaföderskas ropande betecknar, att Herren skall låta sitt folks nöd gå sig till hjertat, utropa skapare ord och frambringa nytt lif, ny anda och nytt skick. Se cap. 66: 9. Då Herren sålunda skapar ett nytt, så måste det gamla förgås, som står i wägen för Herrans werk, och detta blifwer förödande och uppswällande för all fiendtlig makt.

15. Jag skall föröda berg och högar, och borttorka allt deras gräs; och skall göra wattuströmmarna till öar, och uttorka sjöarna.

Dessa och dylika uttryck hafwa både en bokstaflig och en andlig fullbordan att wänta. Hjertat skall förändras, högmodet qwäfwas, de egna gerningarne borttorka, syndens djup och flöden uttorka, och då slutligen den stora andliga förändringen sker bland jordens folk, så ske utomordentliga förändringar och förnyelse äfwen i naturens rike.

16. Men de blinda will jag leda på den wägen, som de icke weta; jag will föra dem på de stigar, som de icke känna; jag will sätta mörkret för dem till ett ljus, och det oslätt är till jemnhet;* detta will jag göra dem, och icke öfwergifwa dem. *Es. 40: 3, 4.

De blinde, de andeligen okunnige will Herren upplysa med sitt ord, leda dem på rättfärdighetens wäg, låta ljus komma i stället för mörkret i deras hjertan, undanrödja hindren på deras wäg och hos dem fullborda nådens werk.

17. Men de som förlåta sig på afgudar, och säga till gjutna beläten: I ären wåra gudar, de skola tillbaka wända, och till skam warda.* *Ps. 97: 7. Es. 1: 29; cap. 44: 11; cap. 45: 16.

18. Hörer, I döfwe, och ser här till, I blinde, att I mågen se.

19. Ho är så blind som min tjenare? Och ho är så döf som mitt budskap, den jag sänder? Ho är så blind som den fullkomlige, och så blind såsom HERrans tjenare?

Israels folk war af Herrans kalladt att wara Hans tjenare och att förkunna Hans namn ibland hedningarna, se cap. 41: 8, 9. 5 Mos. 4: 6, 8. Såsom Messiæ folk skulle Israel tjena Herra; men de öfwergåfwo Honom, de blefwo blinda för Hans nåd och döfwa för Hans ord; de nedsjönko i afgudadyrkan och blefwo derigenom wärre än hedningarne. I Nya Testamentet är christenheten kallad att wara Herrans tjenare, men den har också nedsjunkit i otro och synd och är till större delen blid och dör för Guds rike och Hans ord. Men Herren kallar de fallna åter, se Uppb. 3: 18. ”Dessa äro de öfwersteprester och de, som bekläda embeten ibland folket, som andra ära skola. Men de äro de blindaste, såsom Christus betygar uti Evangelium om saltet, som mister sin sälta, Matth. 5: 13, och de lärde äro de förwände.” L. Den tjenaren, som här omtalas, kallas den fullkomlige, emedan fordom Israel och sedan christenheten blifwit kallade att i Herans förbund wara rättfärdige och fullkomlige i tron. På Guds tjenare i högsta mening, på Messsias sjelf kunna dessa ord tillämpas så, att Han blifwit och blifwer föraktad i sitt ord, se Ps. 38: 14, 15, och emedan den blinda werlden anser Hans rätte tillbedjare och sanningens lärare såsom blinda och dårar, Es. 30: 10. Joh. 8: 52, 53, och den predikan om korset såsom en galenskap. 1 Cor. 1: 21, 23.

20. Man predikar wäl mycket, men de hålla det icke; man säger dem nog, men de wilja icke höra det.* *Rom. 2: 21.

21. Likwäl will HERren dem godt, för sin rättfärdighets skull, och att Han skall göra sin lag härlig och stor.

För sin rättfärdighets skull i Christo och för sin äras skull will Herren dock icke öfwergifwa det folk, som öfwergifwit Honom.

22. Det är ett beröfwadt och skinnadt folk; de äro allesamman besnärde uti kulor, och bortgömde i fångahus; de äro wordne till rof, och ingen hjelpare är; beskinnade, och ingen är, som säger: Få dem igen.

Se Es. 61: 1. Få dem igen, d. ä. frälsa dem!

23. Hwilken är ibland eder, som aktar härtill; märker och hörer, hwad härefter kommer?

24. Ho hafwer öfwergifwit Jacob till sköfwels, och Israel åt röfware? Hafwer icke HERren gjort det? Emot hwilken wi syndat hafwa: och de wille icke wandra på Hans wägar, och lydde icke Hans lag.

25. Derföre hafwer Han utskuddat öfwer dem sin wredes grymhet, och en krigsmakt, och hafwer upptändt dem allt omkring; men de aktade det intet; Han fängde uppå dem, men de lade det icke uppå hjertat.

För affallets skull ifrån Herran, v. 20, förkunnas dessa straffdomar, på det de skola lära att gifwa akt på Herrans ord. Fängde, d. ä. upptände, nemligen krigets och olyckornas lågor.

43. Capitel.

I Gud och Chirstus all tröst.

Och nu, säger HERren, den dig skapat* hafwer: Frukta dig intet; ty jag hafwer förlossat† dig; jag hafwer kallat dig wid ditt namn, du är min. *Eph. 2: 10. †Ps. 46: 6. Ps. 70: 6.

Församlingen af sanna trogna Israeliter tröstas af Herran sjelf, som fösäkrar, att Han är sin församlings Goel, Återlösare och Frälsare, som räddar utur all nöd. — Då Herren utwalde Abraham, så blef hans namn förändradt, och då Han utwalde Jacob, gaf Han honom namnet Israel. Då en menniska blifwer ett Guds barn, så får hon ett nytt namn inför Herran. Uppb. 2: 17.

2. Ty om du går igenom watten, will jag wara när dig, att strömmarna icke skola dränka dig; och om du går uti elden, skall du icke bränna dig, och lågan skall icke bita uppå dig.* *Job 5: 19. Ps. 23: 4. Ps. 66: 12.

3. Ty jag är HERren din Gud, den Helige i Israel, din Frälsare, jag hafwer gifwit Egypten, Ethiopien och Seba till försoning i din stad.

I faror och frestelser will Herren bewara och beskydda sitt folk, v. 2, och stora riken såsom Egypten, Ethiopien och Saba eller Meroe gaf Han till spillo åt den Persiska makten, liksom till en lösen derföre, att Cyrus frigaf Israels folk.

4. Efter du så dyr för mina ögon aktad är, måste du ock härlig wara; och jag hafwer dig kär; derföre gifwer jag menniskor uti din stad, och folk för din själ.

Andra folk blefwo förstörda, men Israel räddades af det Persiska riket. Israel war dyr och härlig inför Herran genom förbundet i den utlofwade Messias, och hwarje trogen själ är Honom kär för Hans skull, som kärkommen är." En gång gifwas de fiendtliga folken till spillo och undergång för församlingens skull. Hes. 38: 22, 23.

5. Så frukta dig nu intet; ty jag är när dig;* jag will låta komma din säd östan efter, och will församla dig westan efter; *Es. 44: 1, 2. Jer. 30: 10; cap. 46: 27.

6. Och skall säga till norr: Gif; och till söder: Förhåll icke; haf min söner hit ifrån fjerran, och mina döttrar ifrån werldens ända;

Detta samlade betecknar både församlandet utur fångenskapen samt det andeliga församlandet till himmelriket här på jorden och till härlighetens rike i himmelen. Se Hes. 37.

7. Alle de som med mitt namn nämnde äro, nemligen dem jag skapat hafwer till min härlighet, tillredt dem, och gjort dem.

Att ett barn får kallas med fadrens namn är ett lefwande tecken och wittnesbörd, att det är hans. De trogna kallas Guds barn. Detta är ett tecken, att de äro delaktige af Guds natur och himmelrikets arfwingar. Se Rom. 8: 30. 2 Pet. 1: 4. Eph. 2: 10.

8. Låt framträda det blinda folket, som dock ögon hafwer; och de döfwa, som dock öron hafwa.

9. Låt alla hedningar tillhopa komma, och folken församla sig; hwilken är ibland dem, som detta förkunna kan, och låta oss höra framföre åt, hwad som ske skall? Låt dem hafwa deras wittne fram, och bewisa det, så får man höra det, och säga: Det är sanningen.

De blinda af Israel folk, v. 8, såwäl som hedningarne, v. 9, uppmanas härigenom att gifwa akt på Herrans ord, isynnerhet Guds rådlut, som förkunnas i v. 5, 7.

10. Men I ären mina wittnen, säger HERren, och min tjenare, den jag utwalt hafwer; på det I skolen weta det, och tro mig, och förstå det, att jag är det; före mig är ingen Gud gjord, så warder ock ingen efter mig.* *Es. 41: 4; cap. 44: 6; cap. 45: 21.

De trogna i folket och isynnerhet propheterna woro Herrans wittnen och Hans tjenare, och detsamma gäller om alla rätta medlemmar af Guds församling, att de äro tjenare och wittnen till Hans rättfärdighet och barmhertighet och Hans ords sanning. Se cap. 41: 8, 9. Ap.G. 1: 8.

11. Jag, Jag är HERren, och utan mig är ingen Frälsare.* *Es. 44: 8; cap. 12. Os. 13: 4. Ap.G. 4: 12.

12. Jag hafwer förkunnat det, och hafwer desslikes hulpit, och hafwer eder det säga låtit, och ingen främmande gud är ibland eder; I ären mina wittnen, säger HERren, så är jag Gud.

13. Och är jag förr än någon dag wqr; och ingen är dem som utur min hand frälsa kan; jag werkar, ho will afwända det?* *Es. 14: 27; cap. 46: 10.

Herren hade förlossat Israel utur Egypten och i all nöd warit deras hjelpare, v. 11, 12, och bewisat sig såsom den ewige och allsmäktige (v. 13) genom otalige under, som buro wittnesbörd om Honom.

14. Så säger HERren eder förlossare, den Helige i Israel: För eder skull hafwer jag till Babel sändt, och hafwer nederslagit alla bommar, och jagat de sörjande Chaldeer till skepps.

För Israels skull sändes Cyrus af Herran till Babel. — Chaldeerna sökte att rädda sig i sina skepp på floden.

15. Jag är HERren, eder Helige, som Israel skapat hafwer, eder Konung.

16. Så säger HERren, som en wäg gör i hafwet, och en stig i starka watten.* *2 Mos. 14: 21, 22.

17. Den der utförer wagn och häst, här och makt, så att de i en hop ligga, och icke uppstå; att de utslockna, såsom en weke utslocknar.

18. Tänker icke uppå det gamla, och akter icke uppå det förr warit hafwer.

De stora under, som Herren gjort tillförene genom skapelsen, v. 15, och förlossningen utur Egypten, v. 16, 17, skola bewisa sig wara mindre än det högsta under, hwarigenom Han skapar sig en församling och ett ewigt rike genom återlösningen i Christo, v 19.

19. Ty si, jag will göra en ny ting:* rätt nu skall det uppgå, att I skolen förnimma, att jag gör en wäg i öknen, och wattuströmmar uti ödemarken; *2 Cor. 5: 17. Uppb. 21: 5.

Se cap. 35.

20. Att djuret på marken skall prisa mig, drakar och strutsar; ty jag will gifwa watten uti öknen, och strömmar uti ödemarken, till att gifwa mitt folk, mina utkorade, dricka.

Se cap. 41: 18.

21. Detta folket hafwer jag tillredt mig, det skall förtälja min pris.* *Luc. 1: 74, 75.

Återwändandet af Israels folk från Babylon framställes i detta capitel såsom en sinnebild deraf, att Herren återförer sitt folk utur syndens fångenskap och bereder sig en församling af trogna, som skall förtälja Hans pris.

22. Icke att du, Jacob, hafwer kallat mig, eller att du, Israel, hafwer arbetat om mig;

23. Icke hafwer du framburit mig ditt bränneoffers får, eller hedrat mig med ditt offer; jag hafwer icke haft lust till ditt offer; jag hafwer icke haft lust till din tjenst i spisoffer; jag hafwer ej heller lust af ditt arbete uti rökelse.

24. Mig hafwer du icke köpt Kalmus för penningar; mig hafwer du icke fyllt med sitt offers fetma: ja, mig hafwer du arbetet gjort uti dina synder, och gjort mig möda uti dina missgerningar.* *1 Pet. 2: 24; cap. 3: 18.

”All wår förtjenst är utelykt!” Långt ifrån att wi af egen kraft och med eget arbete skulle kunna tjena Herran, hafwa wi med wåra synder och missgerningar gjort Honom möda och arbete. Christus, som i ordets fulla mening är Guds tjenare, och utan hwilken ingen menniska kan tjena Gud, Han sjelf wår Messias, har haft möda och arbete för att återlösa och frälsa menniskan. Och under det Han genom sin nåd förer menniskan till bättring och salighet, göra de Honom äfwen möda och arbete genom motstånd, tröghet och många synder, fel och brister. Menniskones Son om icke för att låta tjena sig utan för att tjena. Matth. 20: 28. Phil. 2: 7. — Kalmus: en wälluktande krydda, som begagnades till rökwerk.

25. Jag, Jag utstryker din öfwerträdelse för min skull, och kommer dina synder icke ihåg.* *Es. 44: 22. Jer. 33: 8. Mich. 7: 18, 19.

Den härliga frukten och lönen för det arbete, som Messias, Guds tjenare, tagit på sig, v. 24, är utstrykandet af wår öfwerträdelse och att Gud för Hans skull icke will ihågkomma wåra synder. Se Col. 2: 14; cap. 44: 22.

26. Drag mig till minnes; lät oss gå med hwarandra till rätta:* säg, huru du will rättfärdig warda?† *Es. 1: 18. †1 Kon. 8: 46. Ps. 143: 2.

27 Dina fäder hafwa syndat, och dina lärare hafwa misshandlat emot mig.

Hela Israels folk och fäderna, icke blott Adam, utan äfwern Abraham, Isaac och Jacob, woro i sig sjelfwe syndare, och äfwen deras bäste lärare. Således hade detta folk både arfsynd och werksynd och samhällssynd, och detta gäller i det afseende på alla menniskor och alla folk, så att ingen kan blifwa rättfärdig inför Gud, utan genom nåd af Honom, som bar werldens synder, v. 25 och cap. 53. Rättfärdiggörelsen kan icke ske annorlunda är genom dom och rätt, cap. 1: 18, så att Gdus lag får sin fulla rätt derigenom, att domen går öfwer synden och syndaren frälsas af nåd för Christis skull, som förlossade Israel från sina många fiender, för Hans skulle föres hela det andeliga Israel utur all nöd till Guds barns härliga frihet.

28. Derföre hafwer jag ohelgat helgedomens förstar, och gifwit Jacob till spillo, och Israel till försmädelse.

Helgedomens förstar, öfwerstepresten och presterna, ohelgades, då de kommo i hedningnarnes wåld; och detta war ett bewis, att Israel aldrig kunde genom detta prestaembete och genom sin gudstjenst frälsas, utan att frälsningen måste komma från den utlofwade Messias, den himmelske Öfwerstepresten. Ps. 110.

44. Capitel.

Gud är härlig. Afgud dårskap.

Så hör nu, min tjenare Jacob, och Israel, den jag utkorat hafwer.

Israel hade ingen rättfärdighet, cap. 43: 26, 27; det andeliga Israel frälsas genom utkorelse och nåd. Rom. 11: 7.

2. Så säger HERren, den dig gjort och tillredt hafwer, och den dig biståndig är allt ifrån moderlifwet: Frukta dig intet, min tjenare Jacob, och du fromme, den jag utkorat hafwer.* *Es. 41: 9, 10; cap. 43: 5. Jer. 30: 10; cap. 46: 27.

Egypten är likasom det Israelitiska folkets moderlif; men ända ifrån dess förfäders födelse hade Gud bewisat särskild nåd, det ena slägtet efter det andra, i Abraham, Isaac, Jacob o. s. w. Se 1 Mos. 25: 23. Och hwarje särskild menniska är ifrån moderlifwet ett föremål för Guds skapande och uppehållande nåd. Du fromme, grt.: Jeschurun, I rättfärdige; så kallas Israel 5 Mos. 32: 15 och 5 Mos. 33: 5, 26 (se förklaringen öfwer dessa ställen) med afseende på dess bestämmelse att blifwa ett rättfärdigt folk i Messias, af hwilken och för hwilken det utwärtes och beredes.

3. Ty jag will utgjuta watten uppå den törstiga, och strömmar uppå den torra:* jag will utgjuta min Anda† uppå din säd, och min wälsigenelse uppå dina efterkommande; *Es. 35: 6, 7. †Joel 2: 28. Joh. 7: 38. Ap. G. 2: 17, 18.

4. Att de wäxa skola såsom gräs, såsom pilträd wid wattubäckar.

Den Helige Andes nådegåfwor blifwa af Messias utgjutna i rika strömmar öfwer de menniskor, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, och de blifwa en Herrans plantering. Se cap. 61: 3; cap. 35. Ps. 1: 3. Ap. G. 2.

5. Denne skall säga: Jag är HERrans, och den andre warder nämnd med Jacobs namn; och denna skall tillskrifwa sig HERran med sin hand, och skall med Israels namn nämnd warda.* *Rom. 4: 11.

Detta löfte syftar på hedningarnes omwändelse, och härmed förklarar Herren, att det sanna Israel framdeles skulle bestå af trogna, samlade från Judafolekt och hedniska folk. Genom tron på christum ingår menniskan förbund med Honom och will tillhöra och tjena Honom, såsom då man med handskrift eller handslag stadfäster ett förbund. Den tid skall komma, då det icke blir en smälek, utan en ära att kallas christen efter Christi namn.

6. Så säger HERren Israels Konung och hans förlossare HERren Zebaoth: Jag är den förste, och jag är den siste, och utan mig är ingen Gud.* *Es. 41: 4; cap. 45: 21; cap. 48: 12. Uppb. 1: 8, 17; cap. 22: 13.

7. Och ho är mig lik, den der kallar och förkunnar, och bereder mig det; jag som folket sätter ifrån werldens begynnelse? Låt dem förkunna tecken, och hwad komma skall.

Ho kan kalla såsom Herren, eller med ett skapareord framkalla det som intet war, såsom då Han sade: ”warde ljus”, eller kalla en syndare, att ghan blifwer en ny menniska, eller förkunna hwad som komma skall, eller bereda något åt Herran? Ifrån början till slut är det Herren sjelf, som skapat och uppehåller werlden, som danat folket och bestämt, huru widt och långt de bo skola, och förkunnat, hwad ske skall.

8. Frukter eder intet, och warer icke förskräckte; hafwer jag icke på den tiden låtit det höra, och förkunnat dig det? Ty I ären mina wittnen: är någon Gud utan mig?* Ingen tröst är, jag wet ju ingen. *5 Mos. 4: 35; cap. 32: 39. 1 Sam. 2: 2. Es. 43: 10.

9. De afgudamakare äro allesammans fåfänglige,* och der de mycket af hålla, är intet nyttigt; de äro deras wittnen, och se inte, märka ock intet; derföre måste de på skam komma. *Es. 41: 29.

Afgudamakarena äro sjelfwe genom sitt arbete wittnen, att afgudarne äro intet. Se Ps. 115: 4, 5.

10. Ho äro de, som en gud göra, och gjuta en afgud, den intet nyttig är.* *Ps. 115: 4. Ps. 135: 15.

11. Si, alla deras stallbröder komma på skam;* ty de äro mästare utaf menniskor; om de alle tillsamman trädde, så måste de likwäl frukta sig, och på skam komma. *Ps. 97: 7. Es. 1: 29; cap. 42: 17.

Afgudamakarnes stallbröder äro de, som tillbedja afgudarna.

12. Den ene smider jernet med tång, arbetar det i glöden, och bereder det med hammaren, och arbetar deruppå med all sin arms makt; lider ock hunger, till dess han icke mer förmår; dricker ock icke watten, till dess han wanmäktas.

13. Den andre timrar på träd, och mäter det med snöre, och utmärker det med krita, och tillhugger det,* och afcirklar det, och gör det till ett mansbeläte, såsom en dägelig menniska, den i hus bo skulle. *Es. 40: 19; cap. 41: 7. Jer. 10: 3.

14. Han går ibland trän i skogen, att han skall hugga cederträd, och taga bok och ek; ja, ett cederträd, det planteradt och af regnet wäxt är;

15. Och duger för menniskorna till att bränna; deraf man tager till att wärman sig med; och det man upptänder till att baka der bröd med; af detsamma gör en afgud deraf, och faller det på knä för.

16. Hälften uppbränner han i elden, och wid den andra hälften ätar han kött; han steker en stek, och mättar sig; wärmer sig, och säger: Hus, jag är warm worden; jag hafwer min lust af elden.

17. Men det qwar är gör han till en gud, att det skall wara hans afgud; der knäfaller han för, och böjer sig för, och beder, och säger: Frälsa mig, ty du är min Gud.

Genom denna utförliga afmålning will Guds Ande wäcka hedningarnes eftertanke, att de skola besinna, huru omöjligt det är att deras afgudabeläten hafwa någon gudamakt. Att arma menniskor, som äro så wanmäktiga och måste få arbeta, mena att de kunna skapa gudar — huru orimligt! Denna beskrifning gör också på hedningarne, så snart den för dem uppläses, ett djupt intryck, de blygas och förundra sig, att de icke förr tänkt på detta.

18. De weta intet, och förstå intet;* ty de äro förblindade, så att deras ögon se intet, och deras hjerta kunna intet märka. *Es. 45: 20.

19. Och de gå icke till sitt hjerta, der är intet förnuft eller förstånd, att de dock tänka måtte: Jag hafwer på kolen bröd bakat, och stekt kött, och ätit, och skulle jag nu det, som qwar är, göra till en styggelse? Och skulle jag knäfalla för en stock?

20. Det gifwer aska, och tjusar hjertat, som sig dertill böjer, och kan icke fria sin själ; likwäl tänker han icke: Månne icke något bedrägeri wara i min högra hand?

Det gifwer aska, grt.: han, neligen afgudadyrkaren, föder sig med aska. Såsom han med en del af trädet kokar sin föda, och weden blifwer aska, så är afgudabelätet blott aska, och med den föder han sin själ och bedrager sitt hjerta. Om han wille tänka, så kunde han finna, att detta är bedrägeri. Den warnande målningen af afguderiet skall Israel besinna och icke glömma den lefwade Guden. Se Jer. 10: 2–16.

21. Tänk deruppå. Jacob och Israel, ty du är min tjenare; jag hafwer beredt dig,* att du skall wara min tjenare: Israel, förgät mig icke. *Es. 43: 1.

22. Jag utstryker dina missgerningar såsom ett moln, och dina synder såsom en dimma;* wänd dig till mig; ty jag förlossar dig.† *Es. 43: 25. Jer. 31: 34. †Es. 55: 7.

Herren will och kan borttaga och förlåta synden och förlossa dig från allt ondt. Till alla, som wilja frälste warda, utgår den kallelsen: Israel, förgät mig icke! Wänd dig till mig; ty jag förlossar dig!

23. Fröjder eder, I himlar, ty HERren hafwer gjort; jubilera, du jord, här nere; I berg, glädjens med fröjd; skogen, och alla trän dertill; ty HERren hafwer förlossat Jacob, och är härlig i Israel.

För prophetens ögon wisar sig här återlösningens fullbordan, den nya skapelsen i Christo, i sådan härlighet, att han uppmanar himmel och jord till fröjd och lofsång! Genom återlösningens fulländning hafwa wi att wänta nya himlar och en ny jord, deruti rättfärdighet bor.

24. Så säger HERrem, din förlossare, den dig af moderlifwet beredt hafwer: Jag är HERren, som allt gör,* den der utsträcker himmelen allena,† och utwidgar jorden utan hjelp; *Ps. 115: 3. Ps. 135: 6. Jer. 32: 17. †Job 9: 8. Ps. 104: 2. Es. 40: 22; cap. 42: 5.

25. Den de spåmäns tecken om intet gör, och gör de tenattydare galna; den de wisa tillbaka drifwer, och gör deras konst till dårskap.

26. Men han stadfäster sin tjenares ord, och sina budskaps råd fullkomnar; den till Jerusalem säger: War besutten; och till Juda städer: Warer byggde; och jag upprättar deras öde.

Judafolket skulle utur fångenskapen återföras, och Jerusalem och de ödelagda städerna återbyggas, twärtemot hdeningarnes och de otrogna Judarnes utsago.

27. Jag som säger till Cores: Han är min herde,* och skall fullkomna all min wilja, så att man skall säga till Jerusalem: War byggd; och till templet: War grundadt.† *Es. 45: 1. †2 Chrön. 36: 22. Esra 1: 1.

Se 2 Mos. 14: 21. Jos. 3: 16. Likaså lätt som Herren kunde befalla hafwets och jordens djup att blifwa torra, på det Hans folk måtte kunna gå deröfwer, likaså lätt kan Han befalla Cores att blifwa sitt folks herde. Här nämnes den segerhjelte wid namn, som skulle göra slut på den Babyloniska fångenskapen. Denna prophetia förkunnades nära 200 år, innan den fullbordades. I Bethel förkunnade en prophet om konung Osia och nämnde honom wid namn, 300 år, förr än denne konung kom. 2 Kor. 13: 2. Sådana bestämda och klara prophetior, om hwilka det är omöjligt att påstå, att de genom en slump eler tillfällighet gått i fullbordan, äro bland de starkaste bewisen för den Heliga Skrifts gudomliga sanning; de göra alla afgudar till skam, och mot alla otrogna äro sådane höra uppenbarelser wittnesbörd, som göra, att de äro utan ursäkt på den stora räkenskapsdagen. Såsom Guds redskap att förlossa Israel war Cores eller Cyrus detta folks herde och deruti en förebild af Honom, som kallar sig den gode Herden och frälsar sitt folk ifrån all fångenskap. Cores, solen i öster, blef sålunda en förebild af rättfärdighetens sol, som på en sednare tid uppgick öfwer gjorden med salighet under hennes wingar. Mal. 4: 2.

45. Capitel.

Cores och hedningarne.

Så säger HERren till Cores sin smorda, den jag wid hans högra hand fattar, att jag skall underkufwa hedningarna för honom, och lösa konungarna swärdet ifrån; på det att portarna skola öppnade warda för honom, och dörrarna icke igenlästa blifwa.* *Esra 1: 1.

Cores war Herrans smorda på det sätt, att han af Herran utrustades med stora hjeltekrafter, och isynnerhet deruti, att han både till sitt namn och sin betydelse för Israels folk kan anses såsom en förebild af Christus. Cap. 44: 28. I denna prophetia, v. 1–8, är ett Herrans tal till Cyrys, som både förkunnar honom seger och wisar honom, hwarifrån denna seger skulle komma, på det han måtte gifwa Gud äran. Babels portar och dörrar blefwo af Herran för honom öppnade.

2. Jag will gå för dig, och göra backarna till jemn mark; jag will sönderslå de koppardörrar, och sönderbryta de jernbommar;

3. Och skall gifwa dig de fördolda rikedomar, och de bortglömda klenodier, på det att du skall förnimma, att jag, HERren Israels Gud, dig wid ditt namn nämnt hafwer.

Det war Herren sjelf, som beredde wäg för denne hjelte och gaf i hans händer de rika skatter uti Lydien, Babylonien och andra konungariken, som han intog. Häruti blef han en förebild af den himmelske Segerwinnaren, som nu begagnade honom till ett redskap, men sluteligen sjelf skall både bana sig wäg, besegra allt motstånd, cap. 63, och förlossa sitt folk; och till Honom skola hedningarnes makt och deras konungar föras. Cap. 60: 6, 11, 16. Den natt, då Cyrus intog Babylon, hade man i swalg och dryckenskap glömt att tillstänga de portar och dörrar, genom hwilka man ifrån floden Euphrat kunde inkomma i staden. Werldshistorien omtalar 100 portar af jern och koppar omkring Babylon.

4. För Jacob min tjenares skull; och för Israel min utkorades skull: ja, jag kallade dig wid ditt namn, och nämnde dig, då du ännu icke kände mig.

Israel war Herrans utkorade genom förbundet med Abraham, hwilket war det förbund i Messias, hwarigenom alla trogna äro Guds folk. Och Israel war utkorad att wara det folk, i hwilket Gud i gamla förbundet uppenbarade sig och förberedde Christi ankomst, och bland hwilket werldens Frälsare skulle födas. Cyrus kallades af Herran wid namn, såsom af Honom smord eller utrustad för sitt höga kall. Cyrus kände icke dessa prophtior förut, men lärde känna dem efter Babels fall.

5. Jag är HERren, och eljest ingen mer; ingen Gud är utan jag;* jag tillrustade dig, då du ännu icke kände mig; *5 Mos. 4: 35; cap. 32: 39. Es. 44: 8.

6. På det man skall förnimma både ifrån östan och westan, att utan mig är intet; jag är HERren, och ingen mer.

7. Jag som gör ljuset,* och skapar mörkret;† jag som frid** gifwer, och skapar det onda;†† jag är HERren, som allt detta gör. *1 Mos. 1: 3, 4. †Ps. 104: 20. **Ps. 147: 14. Es. 26: 12. ††Klagow. 3: 38. Amos 3: 6.

Herren har skapat all ting, både ljus och mörker, godt och ondt; men Han har icke skapat det onda såsom ondt, Han har icke skapat synden; men Han har skapat de englar, som afföllo, och menniskoslägtet, som genom eget förwållande blef ett syndareslägte. Men med det onda i denna vers menas icke egentligen synden, utan syndens straff, syndens följder, förbannelsen och alla de plågor, som synden medförer. I de gamla Persernas gudalära låg den willfarelse, att man trodde att twå gudar funnos: en ljustes gud och en mörkrets gud. Ljustes gud hade icke makt öfwer mörkrets, utan behöfde ofta menniskors hjelp. Men mot denna willfarelse är här en klar underwisning för Cyrus och hans folk, så att Cyrus icke skulle kunna anse sig för en medhjelpare af himmelens Gud, som är alltings skapare. Ofwannämnde willfarelse insmög sig äfwen ibland de christna genom en Perser, wid namn Mani, 270 år efter Christi födelse. I wår kyrka hafwa wi icke denna willfarelse i läran; men den är likwäl mycket allmän och uttalas hwarje gång man talar om ödet. Med detta ord förenas wanligen icke någon klar tanke, men sjelfwa ordet är ett klart bewis, att man icke känner den sanne Guden och att man inrymmer mörkerts förste en mycket större makt än honom tillkommer eller nämner Guds försyn med det hedniska namnet öde och blyges för att nämna Hans namn. Detta är att förneka tron på Gud. Se Eph. 2: 2.

8. Dryper, I himlar, ofwan efter, och skyn regne rättfärdighet: jorden öppne sig, och bäre salighet, och rättefärdighet wäxe till med: jag HERren skapar honom.

”Propheten talar om konungen Cores, att han skulle komma och hjelpa Israels folk”. L. Genom denna hjelp och befrielse dröpo himlarne af wälsignelse öfwer Israels folk, som åter blef fruktbart, så att rättfärdighet och rättfärdighetens frukter der kunde framkomma. Den sköna bilden är tagen deraf, att det är genom regn och dagg från himmelen, som jorden göres fruktbärande. — Skyn regnar rättfärdighet! Menniskan kan icke sjelf åstadkomma någon rättfärdighet, utan den regar ned från himmelen genom Guds den Helige Ands alla nådewerkningar och genom samma Andes nådegåfwor. Då hjertat låter öppna sig för regnskurarne, så blifwer menniskan salig, ty hon blifwer rättfärdig i christo och wäxer och bär rättfärighetens frukt i Honom. Rättfärdigheten wäxer då till; trons rättfärdighet kan icke tillwäxa, men dess frukt, som är rättfärdighet i lefwernet, måste wäxa till. Jorden, som uppmanas att öppna sig, är det återlösta menniskoslägtet och hwarje särskildt hjerta, som af Herran kallas. Det är i den utlofwade telningen af Isai slägte de skola inympas och wäxa och mogna för himmelen. Se cap. 11: 1. Såsom Herren skapade Cores till sitt folks befrielse uturfångenskapen, så har Han insatt sin Konung på sitt helga berg Zion, Ps. 2: 6, för att upprätta och stadfästa sitt rike för ewigt. Cyrus war en lefwande prophetia.

9. We honom, som träter med sin Skapare, nemligen krukan med krukomakaren: månne leret säger till krukomakaren: Hwad gör du? Du bewisar icke dina händer på ditt werk. *Jer. 18: 6. Rom. 9: 20.

Efter den höga propetian om återlösningen förljer nu en tillrättawisning och warning till de modfällda, till de otåliga, till de misströstande och otrogna i folket, som antingen klagade öfwer Herrans wägar, då folket straffades för sina synder, eller i otro öfwergåfwo alla Hans loften. En sådan klagan wore ju, såsom om ett kerkärl skulle träta med tillwerkaren och säga: Han hafwer inga händer.

10. We honom, som till fadren säger: Hwi hafwer du aflat mig? Och till qwinnan: Hwi födde du?

Då folket klagade öfwer Guds wägar, så war det såsom en förebråelse, att Han hade skapat och utkorat det till sitt folk. Är det redan en grof synd mot naturens ordning och all mensklig känsla att öfwer sin tillwaro klaga mot fader och moder, så är det en wida större synd att knota mot skaparen sjelf.

11. Så säger HERren, den Helige i Israel, och Hans mästare: Äsker tecken af mig, wiser mina barn och mina händers werk till mig.

Äsker icke tecken af afgudar utan af mig, angående det som tillkommande är; wiser till mig mina barn, mitt folk, som jag skapat hafwer, och som ligga mig på hjertat mer än eder; jag will hjelpa dem utur nöden, hålla mitt förbund och uppfylla mina löften och kan göra detta lika så lätt, som en werkmästare kan af leret göra ett käril, såsom han will. Jer. 18: 4, 6.

12. Jag hafwer gjort jorden, och skapat menniskan deruppå; jag är den, hwilkens händer himmelen utsträckt hafwa, och bjudit all hans här.

Dessa skapelsens under bewisa, huru lätt Israels mästare, v. 11, kan hjelpa sitt folk. Med ett bud har Han skapat himmelens härar, med ett ord kan Han frälsa dig ur synd och nöd!

13. Jag hafwer uppwäckt honom uti rättfärdighet, och jag skall göra alla hans wägar släta: han skall bygga min stad, och låta mina fångar lösa,* icke för penningar eller gåfwor, säger HERren Zebaoth. *2 Chrön. 36: 22. Es. 44: 28.

Icke med penningar eller gåfwor behöfde Israel friköpa sig, utan Cyrus skulle såsom Herrans skaffare frigifwa dem för intet och befalla att återuppbygga Jerusalem.

14. Så säger HERren: De Egyptiers handel, och de Ethiopers förwärfning, och det stora folket i Seba, skola gifwa sig under dig, uti fjettrar skola de gå; och skola nederfalla för dig, och bedja dig: Ty när dig är gud, och är eljest ingen gud mer.

Se cap. 18: 7; cap. 49: 23. Ps. 87: 4. Genom Evangelii ord hafwa många folk blifwit besegrade och införlifwade med Christi kyrka, som är det andeliga Israel. Ordet fjettrar är en liknelse tagen af det wanliga bruket att fängsla dem, som i krig besegras och tillfångatagas. Men de, som besegras af Christi Evangelium, blifwa bundna ännu starkare, de bindas med den andeliga frihetens ljufliga band, de komma under Hans ok, Matth. 11: 30, och säga med glädje uti Hans tjenst: Christi kärlek twingar mig så. Och de folk, som icke friwillig wilja tjena Honom, blifwa alla förödmjukade. Zach. 14: 18.

15. Sannerligen är du en fördold Gud, du Israels Gud, Frälsaren.

Såsom till att gifwa swar från trogna hjertan på Guds härliga löften, v. 8–14, och Hans underbara styrelse i sitt nåderike, wände sig propheten här till Israels Gud, som lofwat wara sitt folks frälsare. Rom. 11: 33. För sin kyrka såwäl som för enskilda trogna är Gud stundom liksom fördold, men Han är lika werksam till sitt rikes upprättande. 5 Mos. 32: 34. Då Han straffar och tuktar, så bereder Han hjertan att blifwa en fruktbar åker, såsom då sädesmannen plöjer sin jord. Han har beslutit allt under synd, på det Han skall förbarma sig öfwer alla. Rom. 11: 32.

16. Men de afgudamakare måste allesammans med skam och hån bestå; och med hwarannan med blygd afgå.

17. Men Israel warder forlossad genom HERran ewinnerligen; och skall icke till skam och spott warda någon tid i ewighet.

Icke blott förlossning till en tid, utan ewig förlossning är åt Guds folk lofwad. Han, som förlossat dig, will bewara dig intill ändan.

18. Ty så säger HERren, som himmelen skapat hafwer, Gud, som jorden beredt hafwer, och hafwer gjort henne och tillredt, och icke så gjort henne, att hon skulle tom wara; utan hafwer tillredt henne, att man skall bo deruppå: jag är HERren, och ingen mer.

Såsom Gud beredt jorden för bestämda ändamål och icke gjort den förgäfwes, och såsom ingen deruti kan göra Guds afsigt om intet, så kan icke heller återlösningens afsigt omintetgöras, utan Guds rike skall fullbodas, såsom Han, den Allsmäktige, lofwat hafwer.

19. Jag hafwer icke hemligen* talat uti något mörkt rum på jorden: jag hafwer icke fåfängt sagt till Jacobs säd: Söker mig; ty jag är HERren, som om rättfärdighet talar, och förkunnar det rätt är. *5 Mos. 30: 11. Joh. 18: 20.

20. Låt församla sig och tillhopa framkomma hedningarnes hjeltar, de der intet weta,* och bära deras afgudars stockar, och bedja den Gud, som dem icke hjelpa kan. *Es. 44: 18.

Hedningarnes hjeltar, grt.: hedningarnes öfrige eller undflydde. De, som fly från syndens och all willfarelses mörker och söka hjelp hos Honom, som är hedningarnes ljus, blifwa samlade till en kyrka och församling. De undflydda af hedningarne motswara de öfwerblifna af Israel. Cap. 10: 20. Af idel sådana öfwerblifna och undflydda består Frälsarens frälsta folk. De der intet weta o. s. w., grt.: intet weta de, som bära sina afgudars stockar o. s. w.

21. Förkunner och kommer hit, rådslår tilsamman: Ho hafwer detta låtit säga af ålder, och på den tiden förkunnat det?* Hafwer icke jag HERren gjort det? Och är eljest ingen Gud utan jag: en rätt Gud och Frälsare, och ingen är utan jag. *Es. 41: 22; cap. 43: 8, 9.

22. Wänder eder till mig, så warden I salige, alle werldens ändar; ty jag är Gud, och ingen mer.

23. Jag swär wid mig sjelf, och ett rättfärdighetsord går utaf min mun, der skall det blifwa wid: nemligen, mig skal alla knän böjas; och alla tungor swärja; *Rom. 14: 11. Phil. 2: 9, 10.

24. (Och säga): Uti HERren hafwer jag rättfärdighet och starkhet: desse skola ock komma til HOnom; men alle de som Honom emotstå, måste till skam warda.* *Es. 41: 11.

Denna ljusa och widt omfattande prophetia, som är bekräftad med en ed af Gud sjelf, v. 23, är en uppmaning till alla folk på jorden att omwända sig och ett löfte, att de då skola warda salige; och tillika en bestämd försäkran att Messiæ rike skall sträcka sig till alla werldens ändar, så att ingen annan Gud än Han skall tillbedjas. Rättfärdighetsord, v. 23, är det skapareord hwarmed Han låter rättfärdighetens ljus lysa öfwer jorden och gör menniskor rättfärdiga i Christo, genom sitt ord, såsom då Han fordom sade: Warde ljus, och det wardt ljus. Dessa skola ock komma, grt.: till Honom skall man komma, nemligen hwar och en som will frälst warda, v. 22. Att alla knän skola böjas för Honom och alla tungor swärja Honom hyllningseden, v. 23, betyder icke, att alla skola blifwa omwända, utan alla skola erkänna Hans herrawälde, somliga med fröjd, andra med bäfwan. Motståndarena skola blygas och förfäras. Se Ps. 2. Phil. 2: 9, 10.

25. Ty uti HERren warder all Israels säg rättfärdigad, och skall berömma sig af Honom.

All Israels säd är hela det andliga Israel, se Gal. 3: 16 och 4: 26. Alla, som tro och derigenom blifwa Abrahams barn efter löftet, blifwa i Christo rättfärdighet och kunna med glädje bekänna: uti Honom hafwer jag rättfärdighet och starkhet!

46. Capitel.

Gud sin kyrkas beskydd.

Bel lutar fast, Nebo är fallen, deras afgudar äro wordne djur och ök till tunga, att de skola bära sig trötta af eder börda.

Bel och Nebo woro twå afgudar i Babylon. Babylonierna dyrkade himlakropparna, sol, måne och stjernor. Det urgamla Babyloniska tornet war ett afgudatempel. I det öfwersta, präktiga utsmyckade rummet deraf, woro solen, månen och planeterna afbildade såsom gudar, och här idkades stjernwetenskapen såsom en del af Babyloniernas gudalära. De trodde, att hwarje himlakropp hade en själ eller en lefwande ande, och att de inwerkade efter behag på hela jorden och på hela folkslag, såwäl som enskilda menniskors lefnadsomständigheter, och de trodde sig kunna förutsäga, hurudan en menniskas lifstid skulle blifwa, så snart de wisste födelsestunden och kunde bestämma himlakropparnes ställning till hwarandra. En qwarlefwa af denna widskepelse finnes ännu i christenheten bpde i folksagor och i gamla spådomsböcker, i hwilka säges, att om, t. ex. någon är född i lejonet, nemligen på den tid, då solen är i stjernbilden lejonet i djurkretsen, så blifwer den menniskans lefnadsomständigheter så eller så beskaffade. I nedersta afdelningen af det stora afgudatemplet woro twänne höga afgudabilder af guld, Bel och Nebo, den ene tolf alnar hög. Dessa afgudar blefwo till tunga för arbetsdjur och ök; ty då Cyrus intog Babylon, så blefwo dessa afgudabilder sönderslagne, och guldet deraf lät segerwinnaren föra med sig hem.

2. Ja, de falla och luta allesamman, och kunna icke bortbära bördan; utan deras själ måste gå i fängelse.

Afgudarne kunde icke bära folket, som förtröstade på dem och således hwilade på dem såsom en börda; utan deras själ, d. ä. afgudarne sjelfwe, måste gå i fängelse. Icke att afgudarne hafwa själ, men hedningarne tro, att en ande bor i afguden.

3. Hörer mig, I af Jacobs hus, och alle åtlefde af Israels hus; I som i lif bärens, och i qwed liggen:

I som i lif bärens o. s. w., grt.: I som blifwit lagda på mig ifrån moderlifwet och som jag burit ända ifrån qweden, d. ä. ifrån eder första början, ända ifrån Abrahams och Egypti tid. 2 Mos. 19: 4. 4 Mos. 11: 12.

4. Ja, jag skall bära eder intill åldern, och intill dess I grå warden: jag skall göra det; jag skall upplyfta, och bära, och hjelpa.

Densamme hjelparen, som burit Israel från moderlifwet, lofwar att fortfarande bära dem. Detta löfte gäller alla Guds barn. De bäras på trogna fadersarmar, och emedan Gud ifrån början förutsett, hwilka som emotttaga nåden och blifwa salige, så har Han om dem en särskild omwårdnad ända ifrån moderlifwet.

5. Wid hwem wiljen I likna mig, och wid hwem gören I mig lik? Wid hwem mäten I mig, den jag lik skulle wara?* *Es. 40: 18, 25.

6. Då slå guld utur säcken, och wäga ut silfwer med wigt, och leja guldsmeden,* att han gör der en gud af, för hwilken de knäfalla och tillbedja. *Es. 40: 19; cap. 41: 7; cap. 44: 9.

7. De taga honom uppå axlarna, och bära honom, och sätta honom på sitt rum; der står han, och kommer icke utaf sitt rum: ropar någon till honom, då swarar han icke, och hjelper honom icke af hans nöd.

8. På sådant tänker dock, och warer faste; I öfwerträdare, går till edert hjerta.

Tänker på, huru stort sådant oförstånd är, och warer faste i gudsfruktan, afskaffer det oförnuftiga afgudawäsendet, går till edert hjerta och besinner, att jag är Gud och ingen mer.

9. Tänker upå, det i förtiden af ålder warit hafwer; ty jag är Gud, och ingen mer, en Gud, hwilkens like ingenstädes är.* *Es. 45: 5.

10. Jag som förkunnar tillförene, hwad här efter komma skall, och tillförene förr än det sker, och säger: Mitt råd blifwer ståndande,* och jag gör allt det mig täckes. *Ps. 33: 11. Ords. 19: 21.

11. Jag kallar en fågel östan efter, och en man, som mina anslag fullkomnar, af fjerran land: hwad jag säger, det låter jag ske; hwad jag tänker, det gör jag ock.

Cores liknas här wid en fågel, för att beteckna den hastighet, hwarmed han skulle komma öfwer Babylon och andra länder i sina synder mognat till undergång, så hade Herren dertill ett kraftigt redskap att sända. Det som åtelen är, dit församla sig ock örnarna!

12. Hörer mig, I stolthjertade, I som långt ären ifrån rättfärdigheten:

13. Jag hafwer låtit min rättfärdighet när komma; hon är icke långt borta, och min salighet dröjer icke; ty jag will gifwa salighet i Zion, och min härlighet i Israel.

Zion måste genom rätt förlossad warda och hans fångar honom rättfärdighet. Cap. 1: 27. För att bana wäg för rättfärdigheten och förlossningen, låter Herren sina straff och sina domar gå öfwer folken, som stå Honom emot. HWarje enskild menniska måste också först förödmjukas, ty eljest will han icke emottaga nåd och rättfärdighet. Men så snart en själ kommer i ånger och nöd, säger Herren: Jag hafwer låtit min rättfärdighet när komma; hon är icke långt borta, och min salighet dröjer icke. Lycklig du, om du icke dröjer att taga emot den!

47. Capitel.

Det tyranniska Babel förstördt.

Stig neder,* Jungfru, du dotter Babel; sätt dig i stoftet, sätt dig uppå jorden; ty de Chaldeers dotter hafwer ingen stol mer: man skall icke mer kalla dig den sköna och lustiga. *Es. 26: 5.

Att städer och länder framställas såsom personer, är i Skriften wanligt. Folk och riken hafwa också sin födelse, sitt lefnadslopp och sin död. Det Babyloniska riket kallas jungfru blott mad afseende på dess dåwarande blomstrande tillstånd. Så länge dess makt warade, war hon en drottning öfwer folk och riken. Såsom nedsjunken i afguderi kallas hon en sköka; ty allt afguderi är affall ifrån Gud, förbundsbrott och otrohet emot Honom. Babel brukas ofta i Skriften såsom en bild icke brukas alla sådan werldsmakt, som är fiendtlig emot Gud, utan af werldskärleken, sinnligheten och fåfängligheten. Med afseende på de olika namn och gestalter, som werldmakten och det werldsliga sinnet antaga under loppet af tidehwarfen, kallas Babylon deras moder, och i sin afföda lefwer Babylon ännu ock skall fortfara, till dess Herrans dom går deröfwer. Uppb. 18: Då Cyrus besegrade Babel, så blef den mäktiga thronen sönderbruten, och Babel hade ingen stol mer. Men det har nu sina stolar, som äfwen skola sönderbrytas.

2. Tag qwarnen, och mal mjöl; lös upp dina lockar,* drag af skorna, blotta benen, wada öfwer floden: *Es. 3: 17.

3. Att din skam skall upptäckt, och din blygd sedd warda:* jag skall hämnas, och ingen menniska skall bedja mig det af. *Nah. 3: 5.

I stället för att wara en mäktig drottning skall du blifwa en trälinna, du skall afklädas din drottningpydnad och såom trälinna knappt kunna skyla din nakenhet. Babylon blef störtadt och dess mäktige gjordes till fångar och trälar. Beskrifningen här såwäl som i det följande är en fortsättning af bilden, v. 1. Att mala mjöl war ett tungt arbete, som trälinnor på den tiden måste uträtta; man hade dertill intet annat medel än handqwarnar, och intill denna dag är det i hedniska länder ett af de tyngsta arbeten som qwinnor måste göra, ty i de flesta hedna länder hafwa hedningarne ännu inga andra qwarnar. Stundom sönderstötes säden i stenmortlar. Det är christendomen som har medfört, äfwen i timliga ting, den större upplysningen och de många förmåner, hwaraf de christna folken äro i besittning.

4. (Detta gör) wår förlossare, den der heter HERren Zebaoth, den Helige i Israel.

5. Sätt dig uti det stilla, gack in uti mörkret, du Chaldeers dotter; ty du skall icke mer heta fru öfwer konungariken.

I det stilla och uti mörkert, betyder död och träldomstillstånd, som öfwer Babel förkunnades.

6. Ty då jag på mitt folk wred war, och ohelgade min arfwedel, öfwergaf jag dem uti din hand; men du bewiste dem ingen barmhertighet, och öfwer de gamla gjorde du oket alltför swårt;* *Sach. 1: 15.

7. Och tänkte: Jag är en drottning* ewinngerligen; du hafwer härtill dags ännu icke fattat det i hjertat, eller tänkt deruppå, huru det skulle gå med dem i framtiden. *Uppb. 18: 7.

Då Gud öfwerlemnade sitt folk i Babels wåld, så war detta icke blott tuktan och pröfning för Israel, utan det war för Babel den stora pröfning, hwarigenom dess lott blef afgjord. Babel gaf icke Gud äran, utan missbrukade sin makt, försyndade sig på Guds folk och fällde dermed domen öfwer sig sjelf.

8. Så hör nu detta, du som i wällust lefwer, och så säker sitter, och säger i ditt hjerta: Jag är det, och ingen mer; Jag blifwer icke enka eller ofruktsam.

Jag blifwer icke enka eller ofruktsam, bet. jag, som är ett så mäktigt rike, skall aldrig beröfwas min konung och mina undersåter.

9. Båda dessa stycken* skola dig hasteligen öfwergå på en dag, att du en barnlös och enka blifwa skall; ja, fullkomligen skola de öfwer dig komma, för dina många trollkarlars skull, af hwilka en stor hop när dig är. *Es. 51: 19.

Trollkarlar och beswärjare woro de, som bedrogo folket med mångahanda hemliga konster, hwilka i hedendomen äro wanliga och som ännu icke kunnat i något land i Christenheten follkomligt utrotas.

10. Ty du hafwer förlåtit dig uppå din onska, då du tänkte: Man ser mig icke; din wishet och konst hafwer förstört dig, att du säger i ditt hjerta: Jag är det och ingen mer.

I sin egen wishet och konst, i afguderiets willfarelser förnekade Babel den allwetande Guden och Hans närwarelse, såsom många andra i christenheten i sin otro och inbillade wishet förkasta Gud, i det de förkasta Hans ord.

11. Derföre skall en olycka komma öfwer dig, så att du icke skall weta, när hon kommer; och ett ofall skall falla uppå dig, det du icke skall försona kunna; ty med hast skall ett skörl komma öfwer dig, det du icke förutser.

Skörl, grt.: buller, storm af ifallande krigare. Detta fullbordades på det gamla Babel, då det blef intaget af Cores, och skall uppfyllas ännu widare. Uppb. 18. Det har ock blifwit fullbordadt ofta i werldshistorien emot Babel under många olika namn.

12. Så gack nu fram med dina beswärjare, och med dina många trollkarlar, ibland hwilka du dig ifrån din ungdom bemödat hafwer; om du kunde behjelpa dig, om du kunde stärka dig.

13. Ty du är trött för dina många anslags skull; gånge fram, och hjelpe dig de mästare i himmelens lopp, och de stjernkikare, som efter månader räkna, hwar öfwer dig komma skall.

De mästare i himmelens lopp, bet. de som woro mästare uti att uträkna himlakropparnes lopp. Dessa mästare och de stjernkikare betyda samma personer. De räknade efter månader, nemligen efter himlakropparnes ställning i de tolf stjernbilderna i djurkretsen, som motswara årets tolf månader. Alla dessa uträkningar kunde icke hjelpa Babylon.

14. Si, de äro såsom strå, hwilket elden uppbränner; de kunna icke fria deras lif för lågan; ty ingen glöd skall blifwa, der man må wärma sig wid, eller eld, der man wid sitta kan.

Den förstörande eld och låga, som skulle gå öfwer Babel, war icke en glöd eller eld, wid hwilken man kunde sätta sig för att wederqwicka sig af dess wärme.

15. Alltså äro de, under whilka du dig bemödat hafwer, dina köpmän af din ungdom; hwar och en warder gångande sin gång hit och dit, och du hafwer ingen hjelpare.

Såsom eld förtärer strå, och falaskan deraf skingras i winden, så skulle alla Babels hjelpare af krigets låga förtäras eller förskingras. De, som förut kallas trollkarlar, mästare och stjerkikare, kallas här köpmän, emedan de hade gjort sina konster till ett näringsfång och bedragit folken för winning skull.

48. Capitel.

Synden straffas. Gud äras.

Hörer detta, I af Jacobs hus, I som nämnes af Israels namn, och af Juda watten flutne ären; I som swärjes wid Herrans namn, och ihågkommen Israels Gud, dock icke i sanningen eller rättfärdigheten.

Sedan Guds straffdomar blifwit förkunnade öfwer Babylon, förkunnas nu Herrans hemsökelser öfwer de otrogna och skrytaktiga bland Judafolket, det folk, som war flutet af Juda watten. Barn och efterkommande liknas wid bäckar, flytande från en källa, Ps. 68: 27, eller wid droppar, gjutna ur ett ämbar. Swärjandet wid Herrans namn betyder hyllning och att man med munnen bekänner sig till Herran; men bär tillägges, att somliga icke gjorde detta i sanning, utan af skrymteri.

2. Ty de nämna sig af den heliga stden, och trösta uppå Israels Gud, som kallas HERren Zebaoth.

I Christenheten äro många, som bygga derpå, att de kallas Christna, och trösta på Gud utan sann tro, utan rättfärdighet i hjerta och lefwerne. Ordet trösta heter här på grundspråket trotsa uppå, och betyder syndasäkerhetens trotsiga förtröstan, då man tänker, att man icke kan gå förlorad.

3. Jag hafwer tillförene förkunnat detta tillkommande; utaf min mun är det gånget, och jag hafwer låtit säga det; och gör det också med hast, att det kommer.

Jag hafwer förkunnat de förra ting fordom o. s. w. Det stora och underbara händelser, som Israel redan då hade måst genomgå, woro af Herren förkunnade redan för Abraham och sedan genom andra propheter. Häraf skulle Israel lära, att det tillkommande, som Herren förkunnat, att det war skedt, som skedt war. Att de, som tro, skola blifwa salige, och att de, som icke tro, skola blifwa fördömde är lika så säkert, som att Jerusalem blef förstördt.

4. ty jag wet, att du är hård,* och ditt halsbast är en jernsena, och ditt änne är af koppar. *2 Mos. 32: 9; cap. 33: 5.

D. ä. du är förhärdad, hårdnackad och skamlös, se 5 Mos. 9: 13. Ap. G. 7: 51. Halsbast, halssena.

5. Jag hafwer förkunnat dig det tillförene, och hafwer låtit säga dig det, förrän det kom; på det att du icke skulle säga: Min afgud gör det; och mitt beläte och min afgud hafwer det befallt.

Här lära wi ännu ett af Herrans ändamål med prophetiorna om tillkommande ting. Då prophetiorna gå i fullbordan, så är det ett bewis, att de äro Guds ord och tillika skall menniskan då besinna, att det är Herren som gör det som sker; så att man icke kan, utan att trotsa sanningen, säga, att afgudar eller menniskor eler ödet eller slumpen hafwa gjort det. Ännu gifwer man i Christenheten äran åt afgudar, åt menniskokraft, menniskoförnuft, menniskosnille, eller åt ödet, i stället för att gifwa äran åt Gud!

6. Allt detta hörde och såg du, och hafwer dock icke förkunnat det; ty jag hafwer tillförene låtit säga dig nya och fördolda ting, dem du icke wisste.

Allt detta hafwer du hört och sett, och du skulle i sanning förkunna det, ty o. s. w. Herrans folk skall förkunna Hans under och förhärliga Hans namn.

7. Men nu är det skapadt, och icke på den tiden, och du hafwer icke hört deraf en dag tillförene; på det du icke skulle sgäa: Si, det wisste jag wäl.

Prophetiorna uppfyllas ofta på ett sådant sätt, att det icke kunnat stå i menniskomakt att en enda dag på förhand kunna förutse hwad ske skulle. Christi födelse, lidande, död och uppståndelse och den Helige Andes utgjutelse woro sådana under, men alla af Herran förutsagda, tusende år innan de skedde.

8. Ty du hörde det icke, och wisste det ock icke, och ditt öra war på den tiden icke öppnadt; men jag wisste wäl, att du skulle förakta det, och är en öfwerträdare kallad allt ifrån moderlifwet.

Se cap. 41: 26.

9. Derföre är jag för mitt namns skull långmodig, och för mitt pris skull will jag dig till nytta hålla tillbaka, att du icke utrotad warda.

Din otro och ditt hårda sinne, v. 4, 8, wisa nog, att det icke kan wara för din skull, utan för min äras skull jag är långmodig och uppehåller dig. Detsamma gäller äfwen likaså mycket hwarje annat folk och hwarje enskild menniska; ty i sig sjelf är ingen rättfärdig, så att Gud skulle göra något för menniskans skull, se Ps. 14. Rom. 3: 9–18.

10. Si, jag will bepröfwa dig, men icke såsom silfwer; utan jag will göra dig utkorad uti bedröfwelsens ugn.

Herren will luttra sitt folk såsom silfwer, Es. 1: 25. Hes. 22: 22. Mal. 3: 3, men här bestämmes denna luttring nogare, att det icke skall ske hastigt, såsom då silfwer luttras i en smältugn, utan med långwarig pröfning och rening i bedröfwelsens ugn. I den Babyloniska fångenskapen fullbordades denna prophetia och nu ytterligare under Israels närwarande fångenskap. Men en annan luttring behöfwer hwarje enskild menniska, som af Herran beredes för himmelen.

11. För min skull, ja för min skull will jag göra det; på det jag icke skall försmädad warda; ty jag will icke gifwa min ära åt en annan.* *Es. 42: 8.

”Märk här, att det är att häda Gud, om man berömmer eget werk och förstånd.” L.

12. Hör mig Jacob, och du Israel, min kallade: Jag är det; jag är den förste, jag är den siste.* *Es. 41: 4; cap. 44: 6. Uppb. 1: 8, 17; cap. 21: 6; cap. 22: 13.

13. Min hand hafwer grundat jorden, och min högra hand hafwer omspannat himmelen;* hwad jag kallar, det står straxt redo.† *Ebr. 1: 10. †Ps. 33: 9.

14. Församler eder alle, och hörer: hwilken är ibland dessa, som detta förkunna kan?* HERren älskar honom; derföre skall han bewisa sin wilja på Babel, och sin arm på de Chaldeer. *Es. 41: 22, 23.

Herren älskar honom, nemligen sitt redskap Cores, åt hwilken Han gaf seger för sitt namns skull; men i grunden antydes här Christus, som Fadren insatt till konung, Ps. 2: 6, och för hwilkens skull Han förbarmar sig öfwer sitt folk.

15. Jag, ja, jag hafwer sagt det, jag hafwer kallat honom; jag will ock låta honom komma, och hans wäg skall honom lyckas.

Se cap. 45: 1, 2.

16. Går hit till mig, och hörer detta: Jag hafwer tillförene icke hemligen talat;* ifrån den tiden, då det taladt wardt, är jag der; och nu sänder mig HERren, HERren och Hans Ande. *Es. 45: 19. Joh. 8: 25, 26; cap. 18: 20.

Grt.: Då hon, nemligen jorden, v. 13) började, är jag der (Joh. 1: 1); och nu sänder mig Herren, Herren, (Gud Fader, cap. 61: 1. Sach. 2: 11. Joh. 16: 28) och Hans Ande, Matth. 4: 1. Marc. 1: 12. Luc. 4: 1. Fadren och den Helige Ande sända Honom, som här talar, och Han talar såsom Herren, som warit med ifrån begynnelsen. Här är således en uppenbarelse om den Heliga Treenigheten i Gudomen. Det höga uppenbarelseordet, att Guds Son skulle blifwa menniska är icke uttaladt i det Gamla Testamentet, men det är på många ställen antydt.

17. Så säger HERren din förlossare, den Helige i Israel; Jag är HERren din Gud, den dig lärer, hwad nyttigt är, och leder dig på den wägen, som du går.

Han, som sändes, v 16, säger oss här, att Han är Herren wår Gud, wår förlossare, wår lärare, wår ledare! O härliga tröst för syndiga, swaga, okunniga menniskor!

18. O att du wille akta uppå mina bud:* så skulle din frid wara såsom en wattuström, och din rättfärdighet såsom hafwets wåg; *5 Mos. 32: 29. Ps. 81: 14.

19. Och din säd skulle warda såsom sand, och din lifsfrukt såsom dess små stenar; hwilkens namn icke skulle utrotadt warda, eller utstruket för mig.

Hade Israel aktat på Herrans ord, så hade det blifwit outsägligt wäldigadt. Om Christi kyrka wille akta på Hans ord, så skulle den snart blifwa en skön och fruktbärande plantering af lifwets träd, wid den stora strömmen af Guds uppenbarade ord, och löfwen deaf skulle tjena till hedningarnes helbregdo; den skulle föda andeliga barn så talrika såsom sanden.

20. Gå ut af Babel,* flyr ifrån de Chaldeer med glad röst; förkunner, och låter det höra, förer det ut allt intill werldens ända; säger: HERren hafwer förlossat sin tjenare Jacob. *Es. 52: 11. Jer. 50: 8; cap. 51: 6, 45. Uppb. 18: 4.

Denna uppmaning att gå ut ifrån Babel syftar först på Israels folks befrielse ur fångenskapen från det gamla Babylon och äfwen från det nya; men det syftar tillika på Guds folks utgående från det stora Babylon. I, mitt folk går ut ifrån henne, att I icke delaktige warden i hennes synder, och att I icke fån något af hennes plågor. Uppb. 18: 4.

21. De hade ingen törst, de Han ledde dem i öknen: Han lät dem flyta watten af bergsklippan; han klöf bergklippan, och der rann ut watten.* *2 Mos. 17: 6. 4 Mos. 20: 11.

De stora under, som redan skett, skulle Israel betrakta såsom pant och handskrift på Herrans ytterligare löften att återlösa och ledsaga sitt folk, och alla prophetior och under och nådens werk tjena till tecken för de trogna, att Gud will hjelpa dem.

22. Men de ogudaktge, säger HERren, hafwa ingen frd.* *Es. 57: 21.

Dessa ord äro en wigtig warning för alla ogudaktiga, att de icke skola i botfärdighet tillegna sig och missbruka de stora löften, som Herren gifwit åt sitt folk.

49. Capitel.

Christi sång om sin kyrka.

Hörer mig, I öar; och I folk, som fjerran ären, gifwer akt här uppå: HERren hafwer kallat mig af moderlifwet; Han hafwer tänkt uppå mitt namn, medan jag ännu i moderlifwet war,* *Matth. 1: 20. Luc. 1: 31. cap. 2: 21.

2. Och hafwer gjort min mun såsom ett skarpt swärd; Han hafwer öfwerskylt mig med sin hands skugga*; Han hafwer gjort mig till en blank pil, och stungit mig uti sitt koger; *Ps. 54: 6. Es. 51: 16.

Densamme, som i cap. 46: 12 talar till Babylonierna och cap. 41: 8 till Israel, kallar här werldens öar och aflägsna folk att gifwa akt på Hans ord. Ap.G. 2: 39. Det är Messas, som talar, se 5 Mos. 18: 18 och Matth. 17: 5. Detta bewisas af capitlets hela innehåll, och den 6 versen är införd i Ap.G. 13: 47, såsom syftande på Messias. Se ock 2 Cor. 6: 2. Messias kallades wid namn i prophetiorna på många ställen i det Gamla Testamentet. Josua war både till sitt namn och till sin person en lefwande prophetia om Honom, och för Joseph uttalades Hans namn af Engelen, innan Han blef född. Matth. 1: 20. Messiæ mun är såsom ett skarpt swärd. Guds ord är lefwande och kraftigt och skarpare än något tweeggadt swärd. Ebr. 4: 12. Christus är sjelf det personliga ordet. En gång utgår också af Hans mun ett skarpt tweeggadt swärd till att straffa Hans fiender. Uppb. 19: 15. De orden. blank pil, är en annan liknelse, som har samma betydelse, nemligen att Messiæ ord är mäktigt att intränga i det hårda menniskohjertat och gifwa styng, så att själen frågar: hwad skall jag göra, att jag må blifwa salig. Ap.G. 16: 30. Att Fadren öfwerskylt Honom med sin hands skugga och bewarat honom uti sitt koger betyder, att Han med särskild nåd bewarat och uppehålit Honom och beredt Honom till medlareembetet. Ps. 16: 9–11. Ps. 17: 8. Es. 11: 1, 2.

3. Och säger till mig: Du är min tjenare, Israel, genom hwilken jag wil prisad warda.

Till Messias säger Fadren: du är min tjenare, den rätte Israel, genom hwilken jag will blifwa förhärligad, du är den medlare och Konung, den nye stamfader, genom hwilken ett nytt, ett andeligt Israel uppstår, som skall tjena mig i tro och rättfärdighet och förkunna min ära i all werlden.

4. Men jag tänkte: Jag arbetade fåfängt, jag hafwer fåfängt och onyttigt förtärt min kraft häruppå, ändock mn sak är HERrans, och mitt embete hörer min gud till.

Här klagar Messias i andanom öfwer det Israelitiska folkets otro och ogudaktighet, och wäl hade Han orsak att på samma sätt klaga ögwer Christenheten, emedan det ofta will synas, såsom om alla nådens inrättningar och allt nådens arbete för att upprätta Guds rike på jorden och frälsa menniskorna wore förgäfwes, och såsom om äfwen Jesu lidande och försoningsdöd wore fåfäng. Men Han anbefaller sin sak i sin himmelske Faders hans. Orden innehålla de tankar och bedröfwelser och bönesuckar, hwarmed Messias i sitt förnedringstillstånd åkallade sin himmelske Fader. Ebr. 5: 7. Es. 53: 12.

5. Och nu säger HERren, som mig af moderlifwet till sin tjenare beredt hafwer, att jag skulle omwända Jacob till Honom, på det Israel icke skulle blifwa borta, derföre är jag härlig för HERran, och min Gud är min starkhet.

Till Jacobs hus, til Israels folk sändes Messias först; Han kom till sitt eget och Hans egne anammade Honom icke! Joh. 1: 11. Det war för Hans skull Gud förde och uppehöll detta folk med så underbar nåd och långmodighet; det war för Hans skull detta folk fick löften, som ännu skola gå i fullbordan; det är genom Honom den omwändelse sker, i hwilken fortfarande i alla tider ett andeligt Israel födes, widmakthålles och beredes för ewigheten. Han är den härlige, i hwilken Hans folk härliggöres. Rom. 8: 30. Inför werlden ringa, Es. 53: 2, 3, men inför Fadren härlig. Joh. 8: 54.

6. Och säger: Det är en ringa ting att du är min tjänare, till att upprätta Jacobs slägter, och igenföra det förskingrade i Israel; utan jag hafwer ock gjort dig till hedningarnas ljus*, att du skall wara min salighet intill Werldens ända. *Es. 42: 6. Luc. 1: 79; cap. 2: 32. Ap.G. 13: 47.

Icke blott åt Judafolket, utan åt hedningarna är salighet förswärfwad och beredd i Christo. Han är Guds salighet allt intill werldens ända, Han gör sitt folk saligt, och i ingen annan är salighet. Ap.G. 4: 12. Det gamla Israel war ofta förskingradt, och är förskingradt ännu; men Herren samlar både af dem och af hedningarne ett troget folk, som är andeligen förenadt i Honom och skall slutligen samlas för ewigt i Hans rike.

7. Så säger HERren, Israels förlossare, hans Helige, till de föraktade själar, till det folk, der man styggelse wid hafwer, till den tjenaren, som under tyranner är: Konungar skola se och uppstå, och förstar skola tilbedja för HERrans skull, som trofast är; för den Heliges skulle i Israel, den dig utkoradt hafwer.

Här talar Fadren om sin son, den tjenaren som Han utwalt, den som Han insatt, såsom Fadrens ord också anföras i v. 3, 6. Till de föraktade själar, till det folk, der man styggelse wid hafwer, grt.: till den som man i sin själ föraktar, till den som folekt afskyr o. s. w. Honom, öfwer hwilken Judarne ropade korsfäst, som de kindpustade och törnekrönte, och som Herodes och Pilatus föraktade, Honom skola konunga tillbedja. Prophetian handlar icke blott om Christi upphöjelse i härlighet, utan om Hans rikes utbredande i werlden, se cap. 52: 10.

8. Detta säger HERren: Jag hafwer bönhört dig i behaglig tid, och hafwer hulpit dig på salighetens dag;* och hafwer bewarat dig, och satt dig till ett förbund i folket, att du skall upprätta landet, och intaga de fördefwade arf; *2 Cor. 6: 2.

9. Till att säga till de sångar: Går ut; och till dem i mörkret: Kommer fram, att de skola föda dig på wägarna, och hafwa deras föda på alla högar.

Så fortsättes Frälsarens tal och löften till Sonen såsom werldens Frälsare. Inför Fadren war hela återlösningswerket, likasom om det redan hade warit fulbordadt, och det som här står skrifwet, det skedde i sinom tid, Jesus blef bönhörd i Getsemane och på korset, och detta war för Fadren den behagliga tiden; ty då fullbordades den ewiga kärlekens högsta werk. Jesus blef hulpen på denna dag, som för den fallna werlden blef salighetens dag; Han blef ock uppwäckt ifrån de döda och insatt till medlare, och i Honom kunna folken mottags i förbund med Gud; Han upprättar den fallna jorden; Han återlöser och intager det arf, som från Gud war bortröfwadt, nemligen mennikan; Han förlossar ifrån syndens fångenskap och mörker, och de, som följa den gode Herden, blifwa ledsagade på den rätta wägen och få riklig näring för sina hjertan. Ps. 23: 1–3. För syndens skull är jorden under förbannelsen och menniskan i andlig fångenskap, och således är Herrans arf eller egendom förderfwad, men i Christo återwunnen; och den återställes åt Gud, sin rätte egare, i samma mån, som Christi ord får framgång, och detta ord skall fara såsom en blank pil till fjerran folk och länder, och intaga dessa förderfwade arf.

10. De skola hwarken hungra eller törsta; dem skall ingen hetta eller solen stinga; ty deras förbarmare skall föra dem, och leda dem tll wattukällor.* *Es. 35: 7. Uppb. 7: 17.

Christus gifwer bröd och det lefwande wattnet, Christus gifwer sin lekamen och blod till andelig näring för trogna själar. Såsom molnstoden mot den brännande hettan beskyddade Israels folk i öknen, så beskyddar Han de trogna mot bedröfwelsens hetta och alla glödande skott. Se Es. 2: 5; cap. 4: 5 och Ps. 23: 2.

11. Jag skall göra alla mina berg till wägar, och mina stigar skola trampade warda.

De stora swårigheterm som hindra menniskor ifrån att komma i gemenskap med Christi kyrka, will Herren sjelf undanröja. Se cap. 40: 4.

12. Si, desse skola komma fjerran efter; och si, de andre ifrån nordan, och desse ifrån hafwet, och de andre ifrån Sinims land.

Sinims land tro somlige wara ett landskap Sin i nedra Egypten, andra tro det war trakten af Sinai, och åter andra uttolkare uttyda det om China. Från när och fjerran, från alla fyra wäderstreck skall Guds folk blifwa samladt!

13. Fröjder eder, I himlar, gläd dig, du jord, lofsäger, I berg, med fröjd; ty HERren hafwer hugswalat sitt folk, och förbarmat sig öfwer sina elända.* *Es. 44: 23.

14. Men Zion säger: HERren hafwer öfwergifwit mig, HERren hafwer förgätit mig.

15. Månne ock en qwinna kunna förgäta suitt barn, så att hon icke förbarmar sig öfwer sitt lifs son? Och om hon än förgäte honom, så will jag dock icke förgäta dig.

Af sådana tankar, som innehållas i v. 14, anfallas stundom alla trogna i christi kyrka, dels då de äro i swåra pröfningar och djupt känna sina synder, men icke så smaka trösten af frälsningsnåden, dels då lidanden öfwergå dem och andra Christi trogna, då församlingen förföljes och det onda synes wilja taga öfwerhand. Men i v. 15 följer ett ljufligt swar ifrån Guds förbarmande kärlek för att trösta det klagande Zion. Oändligt ömmare och djupare än moderskärleken är Hans kärlek, som skapat modershjertat.

16. Si uppå händerha hafwer jag upptecknad dig; dina murar äro alltid för mig.

Denna liknelse är utomordentligt uttrycksfull; såsom menniskor stundom på sin hand eller på sin arm inrista eller inbränna namnet af någon, som de mycket älska, och detta namn oupphörligt wisar sig för deras ögon, så äro alla trognas namn, så är Zions namn tecknadt på Guds fadershänder, och Han kan aldrig, Han will aldrig förgäta dem; Han har Zions murar alltid för ögonen; Han har sin kyrka och dess uppbyggande och förhärligande alltid i tankarne.

17. Dina uppbyggare skola skynda sig; men dina nederbrytare och förstörare skola draga sig derifrån.

Se Ap.G. 9: 31. Till en början fullbordades denna prophetia, då det Judiska folket återwände från den Babyloniska fångenskapen, men de högsta fullbordan sker fortfarande och skall ännu ske.

18. Lyft dina ögon upp allt omkring, och se: alla dessa komma församlade till dig;* så sannt som jag lefwer, säger HERren, du skall med alla dessa såsom med en skrud iklädd warda, och skall dermed omswepa dig som en brud. *Es. 60: 4.

De omwända af hedningarne samlas till Christi kyrka och blifwa en prydnad för församlingen. De lofwas till skänks såsom ett brudsmycke åt moderförsamlingen.

19. Ty ditt förödda, förstördda och förderfwade land skall då warda dig allt för trångt till att bo uti, när dina fördefware lågt ifrån dig komma.

20. Så att din ofruktsamhets barn skola ännu säga för dina öron: Rummet är mig för trångt; sitt åt dig, att jag må bo när dig.

Både bokstafligen och andligen skall detta fullbordas, se Sach. 8: 21, 23. Ofruktsamhetsbarn kallas de, som först samlas efter det undertryckta, bedröfliga tillståndet i Zion, då det liknade en ensam, en ofruktsam qwinna.

21. Men du skall säga i ditt hjerta: Ho hafwer mig dessa födt? Jag är ofruktsam, ensam, fördrifwen och utskjuten: ho hafwer mig dessa uppfödt? Si, jag war ensam öfwergifwen: hwar woro då desse?

22. Så säger HERren, HERren: Si, jag will upplyfta min hand till hedningarna, och uppresa mitt banér till folken, så skola de bära dina söner fram på armarna, och draga dina döttrar på axlarna.

Se cap. 11: 12 och cap. 66: 20.

23. Och konungar skola wara dina skaffare, och deras förstinnor dina ammor;* de skola för dig nederfallla till jorden på ansigtet, och sleka sin fötters stoft;† så skall du förnimma, att jag är HERren, på hwilken ingen till skam warder, som hoppas uppå mig.** *Es. 60: 16. †Ps. 72: 9. **Ps. 25: 3.

De höge och mäktige, som förut gjorde motstånd mot Christi rike, skola slutligen göra allt för att uppbygga det andeliga Zion, bekänna Herrans namn och wilja wara Christi tjenare. Att sleka stoftet af någon fötter är en liknelse, som betyder den allrastörsta underdånighet, såsom i Österlanden de besegrade pläga göra inför sina segerwinnare.

24. Kan man ock taga en kämpe hans rof bort, eller kan man lösgöra en rättfärdigs fångar? *Luc. 11: 21.

Huru skall kyrkan kunna segra öfwer werldens och ondskans förfärliga makt? Huru skola syndens och satans fångar kunna frigöras, som så ifrigt bewakas och äro bundna med så starka band? Swar: Öfwer den starke kommer en starkare! Men icke blott synden och satan hålla den oomwända menniskan i fångenskap, utan hon är under lagens träldom. Lagen är den rättfärdige, som will och skall hafwa sin rätt, han kan icke frigifwa syndaren, förrän han får sin rätt, han fördömer, om han icke får fullkomlig tillfyllelsegörelse. Hwad swar får denne rättfärdige! O! det ljufliga swaret: det är fullkomnadt. Christus hafwer förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då han wardt en förbannelse för oss! Gal. 3: 13.

25. Ty så säger HERren: Nu skola de fångar från kämpen borttagne warda, och den starkes rof löst warda; och jag skall träta med dina trätare, och hjelpa dina barn.

Från satans, syndens och werldens fångenskap förlossar Christus alla fångar, som anamma förlossningens budkap. Cap. 61. Luc. 1: 21, 22.

26. Och jag skall spisa dina plågare med deras eget kött, och de skola druckne warda af sitt eget kött, och de skola druckne warda af sitt eget blod såsom af sött win; och allt kött skall förnimma, att jag är HERren din Frälsare, och din Förlossare, den mäktige i Jacob.

Plågare betyder här alla Guds folks förföljare och undertryckare; de förstöra hwarandra, de liksom äta sitt eget kött. Hes. 38: 21.

.

50. Capitel.

Juda förkastas. Christi lydnad.

Så säger HERren: Hwar är eder moders skiljobref,* med hwilket jag eder öfwergifwit hafwer? Eller ho är min ockrare, till hwilken jag eder sålt hafwer? Si, I ären för edra synders skull sålde, och eder moder är för eder öfwerträdelses skull öfwergifwen. *5 Mos. 24: 1.

Denna liknelse är tagen från det bruk, som omtalas i Mose lag, 5 Mos. 24: 1, då en man skiljer sig ifrån sin hustru och gifwer henne skiljobref. Herren har icke gifwit sin församling skiljobref eller warit skuldsatt hos någon ockrare och åt honom sålt Zions barn till trälar! Nej, Zion hade blifwit öfwergifwet för folkets synders skull; de hafwa öfwergifwit Herran, men icke Han dem. Men Hans rättighet till dem har icke upphört, Zion är Hans, och Han ropar till de affälliga, att de skola återwända.

2. Hwi kom jag, och der war ingen? Jag ropade, och ingen swarade: är min hand nu så kort* worden, at hon icke förlossa kan, eller är med mig ingen kraft till att frälsa? Si, med mitt straff gör jag hafwet torrt,† och gör wattuströmmarna** såsom en öken, så att deras fiskar illa lukta för wattunöds skull, och blifwa döde af törst. *4 Mos. 11: 23. Es. 59: 1. †2 Mos. 14: 21. **Jos. 3: 15, 16.

Hwarföre hafwen I så ofta låtit mig ropa förgäfwes, hwarföre wille ingen swara, då jag kallade? Jag är den mäktige hjelparen. Jag kan ännu hjelpa, jag, densamme som fordom för eder gjorde hafwets och Jordans botten till en torr mark. 2 Mos. 14: 21, 22. Jos. 3: 13. Denne allsmäktige hjelparen lefwer ännu, och nu kallar Han de affällga barnen i christenheten till bättring!

3. Jag kläder himmelen med mörker, och gör hans öfwertäckelse såsom en säck.

Egypten gjorde Herren mörker för Israels skulle, under Jesu lidande på korset kläddes himmelen i mörker, och mörker skall blifwa ett tecken till Hans tillkommelse. Sach. 14: 7. Dessa tecken böra lända oss till warning att icke motstå Honom, som en gång kastar de otrogna i det yttersta mörkret.

4. HERren, HERren hafwer gifwit mig en lärd tunga,* att jag wet tala mde den trötte i rätt tid;† Han wäcker mig hwar morgon: Han wäcker mig örat, att jag hörer såsom en lärjunge. *Matth. 7: 29. Marc. 1: 22. Luc. 4: 32. †Es. 52: 7.

Dessa ord talar Sonen om sin himmelske Fader, och de wisa fullbordandet af löftet i cap. 11: 2, 3. Efter den menskliga naturen war Sonen sin himmelske Fader lydig i allt, se Ps. 40: 7, 9. Han lyssnade oupphörligt såsom en lärjunge till Fadrens röst, se Joh. 8: 28, 47. Phil. 2: 8. Joh. 5: 19, 30, och lärde genom frestelser och lidanden öfwertepresterlig barmhertighet. Ebr. 4: 15, 16; cap. 5: 8, 9.

5. HERre, HERren hafwer öppnat mig örat,* och jag är icke ohörsam,† och går icke tillbaka. *Ps. 40: 7. Ebr. 10: 5. †Joh. 14: 31. Phil. 2: 8.

6. Jag höll min rygg till dem, som mig slogo, och mina kindben dem, som mig ryckte; mitt ansigte wände jag icke brot för försmädelse och spott.* *Matth. 26: 67; cap. 27: 30. Marc. 14: 65; cap. 15: 19.

Till den lydnad, som omtalas i v. 4, 5, hörde denna fullkomliga undergifwenhet, hwarmed wår Frälsare underkastade sig alla dessa lidanden, hwilka bokstafligen öfwergingo Honom. Han gick icke tillbaka, då lidandet och döden mötte Honom. O! detta outgrundliga djup af kärlek, af tålamod, af förbarmande!

7. Ty HERrem, HERren, hjelper mig, derföre kommer jag icke på skam: derföre hafwer jag hållit mitt ansigte fram såsom en flintsten; ty jag wet, att jag icke på skam kommer.

Såsom en flintsten! med sådant tålamod, som om Han icke haft någon känsla, uthärdade Christus alla kindpustar, all bespottelse och alla plågor!

8. Den är när, som mig rättfärdigar;* ho will träta med mig? Låt oss tillhopa gå; ho är den, som rätt hafwer emot mig? Han komme hit till mig. *Rom. 8: 33.

Wår Frälsare kunde säga till alla sina fiender: hwilken af eder straffar mig för synd? Joh. 8: 46. Att Gud rättfärdigar Honom betyder, att Gud har antagit Hans försoning och tillfyllestgörelse i menniskoslägtets ställe, att Han är nöjd med lösepenningen såsom fullkomlig; att Han derföre förlåter, rättfärdiggör och saliggör alla, som tro på Honom. Lagen har intet mer att fordra, samwetet får frid, satan måste tiga. Fröjda dig, du som tror på din Frälsare! Synden och satan hafwa nu ingen makt och rätt öfwer dig; ty de hafwa ingen rätt emot Christus, och Christus är din! se Joh. 14: 30. Ap.G. 2: 36. Rom. 1: 4. Joh. 8: 51.

9. Si, HERren, HERren hjelper mig: ho är den mig fördöma will? Si, de skola allesamman föråldras såsom ett kläde; mal skall uppäta dem.* *Ps. 102: 27. Es. 51: 8.

Så wisst som Fadren har hulpit och uppehållit Sonen i lidandet, och i döden, så uppehåller Han Hans trogna, som äro Hans lemmar. Ingen kan fördöma Christus, och derföre kan ingen gördöma dig, om du är i Christus. Alla, som stå Honom emot, skola föråldras, täras af samwetsqwal och för alltid utrotas ur Christi församling.

10. Ho är den ibland eder, som fruktar HERran, den Hans tjenares röst lyder? Den i mörkret wandrar, och honom skiner intet: han hoppes uppå HERrans namn, och förlåte sig uppå sin Gud.

Messias har förut framställt sin rättfärdighet såsom tillräcklig för alla, som wilja frälsas genom Honom. Här kallar Han nu alla, att tro och lyda Honom och wandra i Hans ljus; Han lofwar, att de kunna med frimodig förtröstan åkalla Herrans namn och warda salige, Rom. 10: 11, 13; i Honom få de ljus i allt mörker, tröst i all sorg, hjelp i all nöd!

11. Si, I alle, som upptänden en eld, wäpnade med låga, wandrer uti eder elds ljus, och i lågan, som I upptändt hafwen; detta wederfares eder af min hand; uti wärk skolen I ligga.

I v. 10 talar Messias till de botfärdiga, men i v. 11 till de obotfärdiga. De sednare wilja med sitt eget förnuft lysa sig till himmelen, de wilja wärma sig wid menskliga dikter och påfund eller så kallade snillefoster, eller föda själen med syndens och sinnlighetens orena eld; men derigenom draga de öfwer sig och liksasom omlinda sig med Guds wredes eld, och i denna eld, — hwart wilja de taga wägen? Den är idel mörker; till slut bränner den i själ och hjerta redan här i tiden, och sedan blifwer deraf en eld, som icke utslocknar. cap. 66: 24.

51. Capitel.

Trons grund. Guds löfte.

Hörer mig, I som efter rättfärdighet faren, I som HERran söken; ser uppå klippan, dädan I afhuggne ären, och uppå brunnsgropen, dädan I utgrafne ären.

Messias fortfar i detta cap. att förmana, och trösta de trogna både af Judarne och hedningarne, att se tillbaka på de trognas fader, nemligen Abraham, som höll sig fast wid Gud och Hans löften, äfwen då det icke war sannolikt för menniskors ögon, att dessa löften kunde fullbordas. I afseende på den lekamliga härkomsten liknas Abraham wid en klippa, utur hilken stenar för en byggnad uthuggas, och stammodren liknas wid en brunn, från hwilken wattubäckar härledas. Se v. 2.

2. Ser uppå Abraham eder fader, och Sara, den eder födt hafwer; ty jag kallade* honom, då han ännu ensam war, ocyh wälsignade honom, och förmerade honom. *1 Mos. 12: 1.

3. Ty HERren hugswalar Zion, Han tröstar all dess öde, och gör dess öde såsom lustgårdar, och dess hedmark såsom en HERrans örtagård; glädje och fröjd skall man finna derinne; tack och lofsång.

Det udner, som Gud gjorde med Abraham, v. 2, i det Han gaf honom lifsfrukt, fastän Abraham och Sara woro gamla, är en pant och ett tecken, att Gud ännu skall förbarma sig öfwer det ofruktbara, ödelagda Zion, både öfwer det gamla Israel och öfwer christenheten, som på wissa tider liknar en ofruktbar ödemark; men den skall slutligen blomstra såsom en härlig plantering. Se Es. 35; cap. 44: 26.

4. Gifwer akt uppå mig, mitt folk, och hörer mig, min allmoge: ty af mig skall utgå en lag,* och min rätt will jag sätta folken till ljus. *Es. 2: 3.

Med lag menas här Evangelii lära i dess fulla klarhet, se Rom. 3: 27. Genom salighetens ord från Honom, som är werldens ljus, skola alla folk upplyftas; se cap. 42: 1, 5, 6.

5. Ty min rättfärdighet är när; min salighet drager ut, och mina armar skola döma folken: öarne förbida mig*, och wakta uppå min arm. *Es. 42: 4.

Guds högsta rättfärdighet är uppebarad i Christo Jesu, och den rättfärdighet, som är nödwändig i himmelriket, bor i Christus allena och gifwes af nåd åt alla, som tro på Honom. Denna rättfärdighet och salighet blifwer här förkunnad, och efter denna lära will Gud döma werlden med sina utsträckta armar. Genom Evangelium frälsas de trogna, efter Evangelium dömas de otrogna. Joh. 12: 48. Rom. 2: 16. De hedniska folken wänta efter Herrans uppenbarelse i nåd och makt; de känna Honom icke, men behofwet i deras själar talar mäktigt om Honom, likasom hungren talar om bröd till de hungrige, äfwen om de icke weta, hwar bröd finnes.

6. Lyfter edra ögon upp till himmelen, och skåder neder uppå jorden: ty himmelen skall förgås såsom ett kläde*, och de, som bo deruppå, skola dö bort såsom detta: men min salighet blifwer ewinnerligen, och min rättfärdiget skall icke återwända.† *Ps. 102: 27. †Luc. 21: 33.

Såsom detta, nemligen såsom himmel, och jord skola förgås, så förgås också de ting, som derpå äro. Guds ord och salighetens lära står wida fastare än himmel och jord. Christus blifwer i ewighet, och salige alle de, som Honom tillhöra!

7. Hörer mig I, som kännen rättfärdighet; du folk i hwilkets hjerta min lag är:* frukter eder intet, när menniskorna försmäda eder, och gifwer eder icke, när de förhärda eder.† *Ps. 37: 31. †Matth. 5: 11, 12.

8. Ty mal skall uppäta dem såsom ett kläde*, och maskar skola äta dem såsom ull: men min rättfärdighet blifwer ewinnerlgien, och min salighet förutan ända. *Es. 50: 9.

Guds lag, Guds ord, lag och Evangelium är i de trognas hjertan. Jer. 31: 33, 34. 2 Cor. 6: 16. I föregående verser har Messias wisat, huru de, som söka rättfärdighet, skola finna den, och att den är nära, v. 5, de skola taga den i tron såsom Abraham, v. 2. Här talar Han till dem, som redan blifwit rättfärdiggjorda, och tröstar dem mot alla förföljelser. De, som förfölja dem, skola sjelfwe förgås; såsom kläde förtäres af mal, så skola de i mullen förtäras af dödens mask och blifwa i ewig död. I Skriften omtalas aldrig, att Guds folk förtäres af mask och förgängelse, emedan deras själ icke lider deraf. Då menniskan har Christus och med Honom en ewinnerlig rättfärdighet och salighet i tron och dess fulla besittning och åtnjutande i hoppet, så behöfwer han icke frukta för motståndet af swaga meniskor, som så snart blifwa till stoft, förtäras af mask och förglömmas!

9. Upp, upp, kläd dig i starket, du HERrans arm; upp, såsom i förtiden af ålder; är icke du den, som de högmodige slagit och draken sargat hafwer?* *2 Mos. 14: 27, 28; cap. 15: 7, 10.

De högmodige, grt.: Rahab, ett namn på Egypten. Ps. 87: 4. Ps. 89: 11. Es. 30: 7. Draken eller Leviathan är en bild af Egyptens makt. Es. 27: 1. Denna och följande vers innehålla en bön, att Herren wille upplyfta sin wäldiga arm och rädda sitt folk, såsom Han fordom rädda ISrael utur Egypten.

10. Är icke du den, som utttorkade hafwet, det djupa wattnet?* Den som gjorde hafsbottnen till en wäg, så att de förlossade gingo derigneom? *3 Mos. 14: 22, 29. Es. 43: 16.

11. Alltså skola HERrans förlossade wända om, och komma till Zion med fröjd, och ewig glädje skall wara på deras hufwud,; glädje och fröjd skall fatta dem, sorg och suckan skall ifrån dem fly.* *Es. 35: 10. Joh. 16: 20, 22.

Utur den Babyloniska fångenskapen återwände många Israeliter med stor glädje till sitt fädernesland, hwarefter de länge hade wäntat. till det andeliga Zion, till Jesu Christi gemenskap fly de förskingrade själar, som längta efter förlossning, hos Honom få de ewig fröjd och frid och samlas slutligen till ewig fröjd i det himmelska Zion. Se Uppb. 7: 17.

12. Jag, jag är eder tröstare: ho är du då, att du fruktar dig för menniskor*, de dock dö, och för menniskorbarn, hwilka såsom hö förtärde warda?† *Matth. 10: 28. †Es. 40: 6. 1 Pet. 1: 24.

Se v. 8.

13. Och förgäter HERran, den dig gjort hafwer, den der himmelen utsträcker*, och jorden grundar? Men du fruktar dig alltid hela dagen för plågarens grymhet, då han tager till att förderfwa: hwar blef plågarens grymhet? *Job 9: 8. Ps. 104: 2. Es. 40: 23.

14. Då han måste hasta sig och löpa omkring, att han skulle lös gifwa, och de icke döde blefwo i förderfwelsen*, ej heller någon brist på bröd hade. *2 Mos. 12: 30, 33.

Guds folk har ett allmäktigt beskydd, se v. 8, och att ändå wara rädd är att förringa Guds ära. Hwar belf plågarens grymhet i Egypten? v. 13. Han måste skynda att frigifwa Israels folk. Så måste en gång andra fiender skynda att hylla Sonen, då Hans wrede börjar bränna. Men de, nemligen Israeliterna, blefwo icke döde i förderfwet och ledo icke brist på bröd i öknen. Dig, du klena hjord, will den gode Herden försörja. Joh. 10: 14, 15.

15. ty jag är HERren din Gud, den der hafwet rörer, så att dess böljor fräsa:* Hans namn heter HERren Zebaoth. *Job 26: 12. Jer. 31: 35.

16. Jag sätter mina ord uti din mun*, och öfwertäcker dig under mina händers skugga†, på det jag skall plantera himmelen och grunda jorden, och säga till Zion: Du är mitt folk. *5 Mos. 18: 18. †Es. 49: 2.

Genom Messias lägger Herren sitt och i församlingen mun till sitt rikes upprättande. En gång har Han skapat himmel och jord, men nu till Han widare plantera himmelen och grunda jorden genom sitt ord, nemligen nya himlar och en ny jord, der rättfärdighet uti bor. 2 Pet. 3: 13. Upp. 21: 1.

17. Waka upp, waka upp, statt upp Jerusalem*, du som af HERrans hand Hans grymhets kalk druckit hafwer; dräggen af dwalakalken hafwer du utdruckit, och uppslekt dropparna. *Es. 52: 1.

Herrans grymhets kalk betyder det bestämda fulla mått af straffdomar, som Gud öfwer syndare bestämmer och utmäter. Genom dessa straff will Gud föra så många som wilja, till bättring; men för de obotfärdiga, som förhärda sig, är det en dwalakalk, som förorsakar en berusning; de falla i dåraktiga förblindade tankar och rådslag, hwarigenom de fullända sin undergång; jag äfwen uti raseri och förtwiflan. Israels folk måste dricka denna kalk, då syndamåttet war fullt, och till slut räckes den äfwen åt den affälliga christenheten.

18. Det war ingen af alla de barn, som hon födt hade, som henne ledde; ingen af alla de barn, dem hon uppfödt hade, som henne wid handen tog.

Ingen af församlingens medlemmar war då i stånd att leda, upprätta och trösta den af dwakalken raglade och fallande moderstaden, v 17.

19. Dessa tu stycken* äro dig påkomne; ho ömkade sig öfwer dig? förstöring, skada, hunger och swärd woro der; ho skulle hugswala dig? *Es. 47: 9.

20. Dina barn woro försmäktade*, de lågo på alla gator såsom en besnärjd skogsoxe; fulle med wrede af HERran, och med straff af din Gud. *Klagow. 2: 11.

Dessa tu stycken, nemligen förstörelse och skada af yttre fiender samt hunger och twedrägt inom folket. Såsom en besnärjd wildoxe, som fångas i jagtnät, så war folket fånget i syndens snarar och olyckans garn. Allt detta skedde, då JErusalem förstördes af Romarne. Så fångas slutligen hwarje obotfärdig menniska i sina egna synder.

21. Derföre hör detta, du elända och druckna utan win.

22. Så säger den som råder öfwer dig, HERren, och din Gud den sitt folk hämnas: Si, jag tager den dwalakalken* utur din hand, samt med dräggen af min wredes kalk, du skall icke mer dricka honom: *Zach. 12: 2.

23. Utan jag skall få honom dina plågare i handen, de som till din själ Sade: Bocka dig, att wi måge gå öfwer dig, och lägg din rygg på jorden, och som en gata, att man ma löpa deröfwer.

Sedan Jerusalem druckit dwalakalken, måste Babylon dricka den; Sedan Guds hemsökelser gått öfwer Hans kyrka, gå de öfwer werlden. Tiden är att domen skall begynna på Guds hus; begynnes det på oss, hwad ändalykt blifwer det på dem, som icke tro Guds Evangelium! och blifwer den rättfärdige med plats salig, hwar blifwer då den ogudaktige och syndaren! 1 Pet. 4: 17, 18.

52. Capitel.

Kyrkans förlossnings sötma.

Statt upp, statt upp, Zion, ikläd dig din starkhet: pryd dig härligen, du helige stad Jerusalem: ty här efter skall ingen oomskuren eller oren regera i dig.

Jerusalem kallas den heliga staden, emedan Herren, den Helige i Israel, der har sitt tempel; men namnet Jerusalem och namnet Zion syfta på det andeliga Israel, det Jerusalem, som ofwantill är, Christi kyrka. Se Gal. 4: 26. Eph. 5: 27. Uppb. 21: 2. Judarne blefwo befriade från fångenskapen i Babel, men de blefwo aldrig fullt befriade från hedniskt herrawälde efter den tiden, ty under Maccabeernas tid hade de blott en omwexlande och beroende borgerlig frihet. De kommo sedan under Roms spira, och slutligen blefwo templet och staden på nytt förstörda. Alltså måste detta löfte, att ingen oomskuren eller oren skall regera i Zion, syfta på Christi kyrka och, i ordets högsta mening, på det nya Jerusalem, der intet skall inkomma, som besmitteligt är. Uppb. 21: 27. Christi församlings rening från synden framställes här under omskärelsens förebild. Hjertat måste omskäras, det köttsliga sinnet bortskäras, se Col. 2: 11, syndakroppen måste om intet warda.

2. Statt upp utur stoftet, statt upp, du fångna Jerusalem; gör dig lös af dina halsband, du fångna dotter Zion.

3. Ty alltså säger HERren: I ären sålde för intet; I skolen ock utan penningar löste warda.* *1 Pet. 1: 18.

För syndens skull kom Israel i fångenskap. Genom synden är menniskan fången, och den sanna friheten är förlorad, så länge själen icke blifwit frigjord genom Christus, Joh. 8: 36. Då hon kommer till tron och blir rättfärdiggjord får själen sin frihet, utan att behöfwa sjelf köpa sig lös. 1 Pet. 1: 18, 19. Hon kan då och får då upprätta sig ur stoftet och blifwer lös från lagens träldom och från alla syndens band.

4. Ty så säger HERren, HERren: Mitt folk drog i förstone ned uti Egypten*, på det de skulle wara der gäster; och Assur† hafwer gjort dem öfwerwåld utan sak: *1 Mos. 46: 6. †2 Kon. 18: 13.

Egypten och Assyrien och andra makter höllo Israel i fångenskap tid efter annan. Dessa fiender woro det yttre ok, hwaruti syndens träldomsok uppenbarades, och tillika straffet derför, samt afbilder af alla andeliga fiender. Från dem alla, från syndens, werldens och satans fångenskap förlossar Christus dem, som wilja frälsas, såsom Han frälst Israel från Egypten, Assyrien och andra makter. Mycket förskräckligare än fångenskapen i Egypten och Babylonien war förförelsen och willfarelsen, skrymteriet och syndaeländet inom det arma folket, isynnerhet på den tid, då Christus kom i werlden. Om den tiden talar här Guds Ande genom propheten. Kom ut ur fängelset, du fångna själ! Jesus din förlossare kallar dig!

5. Men huru skall man här bära sig åt med, säger HERren? Mitt folk warder förgäfwes förfördt: de, som råda öfwer dem, komma dem till att gråta, säger HERren; och mitt namn warder alltid dag ifrån dag försmädadt.* *Hes. 36: 20, 21. Rom. 2: 24.

Denna inre fångenskap, fångenskapen under falske ledare, Phariseer och skriftlärde, war den swåraste och förorsakade gråt och jemmer, men Christus befriar sitt folk äfwen ifrån detta ok. Guds namn wanhelgas och försmädas icke blott genom öfwerträdelse och hädelse, utan äfwen då salighetens lära förwändes, såsom om de trogna woro på en orätt wäg och Werlden på den rätta. Judarne sade om Jesus: ”Han förwillar folket” men (tänkte de:) wi hafwa den rätta läran!

6. Derföre skall mitt folk känna mitt namn på den tiden: ty si, jag will sjelf tala.

Grt.: Ty si jag, som talar, will sjelf wara der. Detta fullbordades då ordet wardt kött och bodde ibland oss. I Honom lärde Guds folk rätt känna Herrans namn, se Joh. 17: 6, och denna prophetia fullbordas fortfarande, så länge Christi namn förkunnas på jorden till syndares frälsning: Gud war i Christo och försonade werlden med sig sjelf. I Honom bor all Gudomens fullhet lekamligen, och den Honom ser, han ser Fadren.

7. O, huru ljuflige äro på bergen budbärarenas fötter, de som frid förkunna; predika godt*, förkunna saligheten; de som säga till Zion: Din Gud är Konung. *Nah. 1: 15. Rom. 10: 15.

På Zions berg, i staden, i wakttornen på murarne stodo wäktare, och propheten hörer i andanom desse säga: o huru ljufliga o. s. w. Budbärare komma nemligen öfwer bergen till Jerusalem med det budskap, att himmelriket är kommet hardt när. Salighetens första sändebud sändes af Jesus sjelf, de förkunnade salighet för Jerusalems stad, de gingo widare ut och predikade detta ljufliga budskap för hela den fallna werlden. Och alla ordets tjenare i Christi kyrka skola förkunna detta budskap, och deras fötter uppstiga på de höjder, der de kunna höras wida omkring, gör det fångna, förstörda Zion, för det af synden ödelagda menniskohjertat förkunnas, att Herren är konung, Han sjelf will regera derinne och fiendens makt är krossad. 1 Joh. 3: 8.

8. Dina wäktare ropa högt med deras röst, och fröjdas tillhopa: ty man skall se med ögonen, när HERren omwänder Zion.

Zions wäktare äro Guds församlings herdar och lärare, som förkunna ordet och waka öfwer själarna. Dessa wäktare skola både waka och wäcka, och då stora wäckelser ske i Guds församling, så blifwer sanna wäktares glädje så mycket större.

9. Fröjde och glädje sig tillsammans Jerusalems öde: ty HERren hafwer tröstat sitt folk, och förlossat Jerusalem.

I Jerusalem blef glädje, då folket återkom från Babylon och började uppbygga det ödelagda templet. I Christi kyrka skall blifwa stor glädje och fröjd, då ljuset och sanningen och Herrans arm skingrar syndens mörker och öfwerwinner de starka fienderna!

10. HERren hafwer uppenbarat sin helga arm för alla hedningars ögon, så att alla werldens ändar skola se wår Guds salighet.* *Ps. 98: 2. Luc. 3: 6.

Denna prophetia wisar oss uttryckligen, att Herren här talar om sin kyrkas härliga seger öfwer werlden och öfwer alla hedniska folk. Propheten skådar Herrans heliga arm såsom redan uppenbarad; ty han skådade Guds rikes framgång öfwer hela jorden.

11. Wiker, wiker, drager ut dädan, och kommer wid intet orent; går ut ifrån dem*, rener eder, I som HERrans tyg bären. *2 Cor. 6: 17. Uppb. 18: 4.

Då befrielsestunden war kommen, så hade folket i prophetiorna uppmaning att fly ifrån Babel, så fort de kunde. Se cap. 48: 20. Jer. 50: 8. Presterna och Leviterna skulle alltid wakta sig, att de heliga ting, som de hade i sin wård, icke måtte blifwa förorenade. Detta gällde alltid och särskilt, då de återwände från Babel. Esra 9: 1. I andelig mening gäller denna förmaning i Christi kyrka i alla tider. Går ut ifrån dem och skiljens ifrån dem, säger Herren, och kommer icke wid det orent är, 2 Cor. 6: 17. Och uttryckligen säger Bibelns sista prophetiska bok, att ännu förestår ett sådant mäktigt wäckelserop att gå ut ifrån Babel, och att det stora Babylon, som ännu finnes, skall förstöras, och Christi kyrka befrias. Uppb. 18: 4.

12. Ty I skolen icke draga ut med hast*, eller wandra med flykt: ty HERren skall draga för eder†, och Israels Gud skall församla eder. *2 Mos. 12: 33. †cap. 13: 21.

Israel måste fordom draga utur Egypten med hast och fruktan, 2 Mos. 12: 33, men hwarken utgången från Babel, Esra 1: 5, 6, eller apostlarnes utgång från de otrogne Judarne skedde hastigt eller med räddhåga, Ap.G. 13: 46, utan med lugn och med trygg öfwerläggning. Den slora befrielse, som ännu förestår, blifwer icke en flykt utan ett segertåg.

13. Si, min tjenare skall wisligen regera, och) skall upphöjd och ganska högt uppsatt warda,* *Joh. 3: 14. Ap.G. 2: 33.

Så talar åter Fadren om Messias såsom sin tjenare, som med sin regering i wishet och rättfärdighet skall upprätta Guds rike bland menniskorna och förhärliga Fadrens namn. Evangelii innehåll är en uppenbarelse af Guds högsta wishet, såwäl som af Hans rättfärdighet och ewiga kärlek. Genom lidandet gick wägen till denna konungsliga upphöjelse.

14. Så att månge skola förarga sig öfwer dig, efter Hans skapnad är ledare än andra menniskors*, och Hans anseende än menniskors barns. *Ps. 22: 7. Es. 53: 2, 3.

15. Men alltså skall Han bestänka många hedningar, att ock konungar skola hålla sin mun för Honom: ty dem som intet deraf förkunnadt är, de skola se det med lust, och de som intet deraf hört hafwa, de skola finna det.* *Es. 65: 1. Rom. 15: 21.

Fadren wänder sig först med talet till Sonen i det ordet: dig, och sedan till alla dem, som höra. Hwad som är sagdt om Hans skapnad och anseende syftar på förnedringstillståndet, då Han blef kindpustad, bespottad, törnekrönt hudflängd och korsfäst. Detta war nödwändigt, på det Han sjelf skulle wara försoningsoffret och med sitt eget heliga offerblod, såsom Öfwersteprest, bestänka alla, som framgå till nådastolen, såwäl Judar som hedningar. Han blef föraktad och korsfäst såsom oren och öfwermåttan syndig; men Han gör otaliga rena genom stänkelse med sitt heliga offerblod! Se Ebr. 9: 13, 14, 21, 22; cap. 10: 22. 1 Pet. 1: 2. 3 Mos. 4: 6, 17. Alla Hans motståndare, äfwen de mäktigaste, skola för Honom förstummas. Uppb. 6: 15. Under det de fleste af Judafolket förkastade Evangelium, blef det förkunnadt för många hedningar, som hörde det med lust, och med fröjd upplyfte sina ögon till werldens ljus.

53. Capitel.

Christi förnedring och upphöjelse.

Men ho tror wår predikan,* och hwem warder HERrans arm uppenbarad? *Joh. 12: 38. Rom. 10: 16.

Här införas ord af de wäktare, som blifwit förordnade att wara Evangelii budbärare, cap. 52: 8; propheten talar i sitt och i deras namn. De klaga öfwer den otro, hwarmed de flesta stöta ifrån sig läran om den korsfäste Christus. Se Rom. 10: 16. 1 Cor. 1: 23. Herrans arm betyder här nådens arm, som är uträckt i Christo till syndares frälsning.

2. Ty Han rinner upp för Honom såsom en widja,* och såsom en rot utur torr jord; Han hafwer ingen skapnad† eller dägelighet: wi sågo honom, men der war ingen den skapnad, som oss kunde behaga. *Es. 11: 1. †cap. 52: 14.

Messias uppwäxer inför Guds ansigte under Guds underbara omsorg, cap. 52: 13. Luc. 2: 52, såsom en ringa telning, cap. 4: 2. Es. 11: 1, såsom från den i jorden qwarblifna roten af en afhuggen stam, d. ä.: af Davids hus, som syntes wara nästan utrotadt; och af en ringa moder, som härstammade från en konungaslägt, men war i fattiga omständigheter. Judarna wäntade att Messias skulle uppträda med konungslig prakt och underbar werldslig segerglans; men då allt detta saknades, så förargade de sig. Propheten skådar i andanom detta och innesluter sig sjelf ibland deras antal, som han förutsåg skulle sålunda förarga sig, likasom Daniel, då han bad för sitt folk, inneslöt sig sjelf i den syndabekännelse han aflade. Dan. 9: 5, 8, 9, 16, 20. De wisste af Ps. 45: 3, att Messias skulle blifwa den dägeligaste af menniskors barn, och kunde derföre icke känna igen Honom i Hans förnedringstillstånd. Se Luc. 17: 20. Det är den omwända församlingen, som här aflägger denna bekännelse, efter att först hafwa föraktat Honom och sedan lärt känna Honom, såsom Evangelium säger: Wi sågo Hans härlighet såsom enda Sonens härlighet af Fadren, full med nåd och sanning, Joh. 1: 14. Församlingen talar ända till slutet af v. 6.

3. Han war den aldraföraktadaste och wanwördaste, full med wärk och frankhet: Han war så föraktad, att man gömde bort ansigtet för Honom, derföre aktade wi Honom intet.* *Ps. 22: 7, 8. Marc. 9: 12.

Herrans tjenare Job, som war rättfärdig och from, men blef utsatt för obegripliga lidanden genom Guds underbara tillstädjelse, och misskänd af sina egna wänner, war en lärorik förebild af den lidande, föraktade och misskände Messias, och af Jobs lidande anwänder propheten många drag för att beskrifwa Messiæ förnedringstillstånd. Se Job 2: 7. Job blef föraktad af sina wänner, Christus föraktades af sitt eget folk, Joh. 7: 48, och genomgick alla lidanden och pröfningar (Ebr. 2: 18; cap. 4: 15; cap. 5: 8) såsom en, för hwilken man bortgömmer ansigtet, cap. 49: 7. Ps. 31: 12. Den otrogna werlden föraktar Honom nu, likasom de otrogna Judarne korsfäste Honom såsom en missgerningsman och ristade sina hufwuden emot Honom.

4. Sannerligen Han bar wår krankhet, och lade uppå sig wår sweda;* men wi höllo Honom för den? som plågad och af Gudi slagen och pint war. *Matth. 8: 17.

I sin otro höllo Judarne Honom för en ”ogerningsman”, som för sina egna synders skull blef af Gud öfwerlemnad att korsfästas och dödas, till ett rättmätigt straff för Hans synder, såsom om Han warit en bedragare och hädare, i det Han bekände sig wara Guds Son. Se Matth. 26: 64, 66; cap. 27: 40, 43. Joh. 18: 30. Många i christenheten missförstå Hans lidande på annat sätt, ty de göra Honom till en syndatjenare. Men alla, som lära känna Honom såsom syndares Frälsare, bekänna med fröjdefull tacksägelse: Sannerligen, Han bar wår krankhet och lade uppå sig wår sweda; Han utstod lidendet för att göra oss helbregda, Han tog uppå sig syndens skuld och straff för att åt oss förwärfwa förlåtelse och rättfärdighet, lif och salighet.

5. Men Han är sargad för wåra missgerningars skull, och slagen för wåra synders skull: näpsten ligger uppå Honom, på det att wi skulle frid hafwa, och genom Hans sår äro wi helade:* *Rom. 4: 25. 1 Cor. 15: 3. 1 Pet. 2: 24.

Här är en utförlig förklaring af de orden: Han bar wår krankhet och lade uppå sig wår sweda. För wåra missgerningars och synders skull har Han blifwit i själen sargad och slagen i Örtagården och sedan törnekrönt och hudflängd, korsfäst och dödad, på det wi måtte få förlåtelse och frid med Gud, se 2 Cor. 5: 21. Col. 1: 20. Eph. 2: 16, och blifwa andeligen helbregdagjorde. Han har betalt wår syndaskuld, säger det andeliga Israel, Han har förwärfwat himmel och salighet och den Helige Andes gåfwor åt de affällige, och dessa gåfwor och Hans lekamen och blod, för oss utgifwen och utgjutet till syndernas förlåtelse, äro läkedom för själen och ewighetskrafter äfwen för wår dödliga lekamen.

6. Wi gingo alla uti willfarelse såsom får;* hwar och en såg uppå sin wäg: men HERren kastade allas wåra synder uppå Honom. *Zach. 10: 2. 1 Pet. 2: 25.

Utan Christus är menniskosjälen såsom ett får utan herde, wilseförd i denna werldens öken, ett rof för lejon och drakar, för alla andeliga fiender. Han är den gode Herden, som gaf sitt lif för fåren. Och wår Herde har Han blifwit just derigenom, att Han gaf sitt lif och bar allas wåra synder. Se 3 Mos. 16: 21, 22. Ps. 40: 13.

7. Då Han näpst och plågad wardt, lät Han icke upp sin mun:* såsom ett lamm,† det till slagtning ledes, och såsom ett får, det stilla tiger för sin klippare, och låter icke upp sin mun. *Matth. 26: 63; cap. 27: 14: †Joh. 1: 29. Ap.G. 8: 32.

Af Honom, som blef wår löftesman och medlare, utkräfdes allt, Han måste godtgöra, hwad wi hade brutit, Han måste betala, det Han icke röfwat hade. Ps. 69: 5.

8. Men Han är tagen utur ångest och dom: ho kan uttala Hans lifslängd? Ty Han är bortryckt utaf de lefwandes land:* då Han för mitt folks missgerningar plågad war. *Apg. 8: 33.

Såsom ett stilla offerlamm gick Jesus lidandet och döden till mötes; men sedan allt war fullkomnadt, och menniskoslägtets hela syndaskuld war försonad, war Han befriad från all ångest och frikänd från all widare dom af den ewiga rättfärdigheten; såsom menniskoslägtets löftesman och medlare förklarades Han fullkomligt rättfärdig, Hans tillfyllestgörelse war antagen såsom fullkomligt tillräcklig i allas ställe, syndaskulden war undanröjd, döden öfwerwunnen, ty döden är syndens lön; och då synden war borttagen, war också syndens lön eller straff omintetgjordt, och detta förklarade Gud Fader, i det Han uppwäckte Sonen ifrån de döda. Och ho kan nu uttala Hans lifs längd; den är oändlig. Eller Hans slägt! Den skall blifwa otalig såsom himmelens stjernor! 1 Cor. 15: 40–49. Se Ap.G. 2: 33, 34. 1 Tim. 3: 16. Derigenom att Han bortrycktes ur de lefwandes land genom försoningsdöden för folkets synder, förwärfwade Han rättfärdighet och ewigt lif och upphöjelse till härligheten för sig och för alla dem, som tro på Hans namn.

9. Och Han är begrafwen såsom de ogudaktige, och död såsom en rik; ändock Han ingen orätt gjort hade, ej heller något swek uti Hans mun war.* *1 Pet. 2: 22. 1 Joh. 3: 5.

Grt.: Man bestämde Hans graf med de ogudaktiga, men med den rike i döden. Man ämnade att begrafwa Honom såsom en missgerningsman, såsom man hade korsfäst Honom bland missgerningsman; men när Han war död, blef Han begrafwen i en rik mans graf. Denne war Joseph af Arimathia, sam kallas en rik man. Matth. 27: 57. Ändock, grt. emedan. Emedan Han war fullkomligt syndfri, så kunde Han icke längre lemnas bland ogerningsmän, så snart försoningen war fullkomnad.

10. Men HERren wille alltså slå Honom med krankhet: när Han sitt lif till skuldoffer gifwit hafwer, så skall Han få säd, och länge lefwa, och HERans uppsåt skall uti Hans hand framgång hafwa.

Här börjar förklaringen öfwer orsaken till Messiæ lidande, och samma prophetia omtalar de ewiga frukter, som deraf skulle uppstå. Ordet krankhet betyder hela wår syndaskuld och försoningslidandet för synden, ty synden kan också betraktas såsom en förskräcklig krankhet. Christus blef ett syndoffer eller skuldoffer för den syndiga menniskan, 2 Cor. 5: 21; derigenom blef både syndaskulden betalad, och Christus blef, genom sin död och uppståndelse, en ny stamfader. I Honom föder fadren ett nytt slägte genom ny födelseM de fallna Adamsbarnen blifwa i Honom lefwande Guds barn, Joh. 1: 12. Herrans uppsåt, att ett rent och heligt menniskoslägte skulle uppstå, hade icke framgång i den första Adam; men i den andre Adam, i Christo, skall det framgång hafwa. Han är för oss gjord till andeligt lif, till en lifgifwande ande. 1 Cor. 15: 45.

11. Derföre att Hans själ arbetat hafwer, skall Han få se sin lust, och nog hafwa; och genom sin kunskap skall Han, min tjenare, den rättfärdige, många rättfärdiga göra: ty Han bär deras synder.

Hela Hans försoningswerk kallas här själsarbete, äfwen lidandet; ty själen led oändligt mera än kroppen. Frukten af detta arbete är ett rättfärdiggjordt och helgadt folk, som blifwer Hans lust i kärleken. Han skådade dem redan förut i stapelsen och säger om dem: min lust war med menniskors barn, Ords. 8: 31. Nog hafwa, grt. mättad warda. Hans brinnande kärleks hunger och törst blifwer tillfredsställd genom dem, som frälsas. Det är genom salighetens kunskap, genom kunskapen om Honom i Evangelium, som Han, den rättfärdige, gör dem rättfärdiga, som tro; ty Han bär deras synder, Han är Guds lamm, som borttager werldens synder, Han är den tjenare, som fullbordar hela Guds rådslut att frälsa den fallna werlden.

12. Derföre will jag gifwa Honom ganska mycket till byte, och Han skall hafwa de starka till rof: derföre att Han gaf sitt lif i döden, och wardt ogerningsmän lik räknad,* och mångas synder bar, och bad för öfwerträdarena.† *Marc. 15: 28. Luc. 22: 27: cap. 23: 33. †cap. 23: 34.

Derföre, se v. 11. Alla de, som frälsas framställas här under liknelsen af ett byte, som en segerwinnare förwärfwat. Han winner hjertan, han winner själar genom försoningens himmelska krafter och genom sin Anda. Han har segrat genom förnedringen, lidandet, döden och uppståndelsen, genom sin Anda, sin kärlek och sin nåd, som fortfarande werka till syndares räddning, och Han skall stutligen besegra alla sina motståndare med sin allmakt. Att Han bad för öfwerträdarena syftar icke blott derpå, att Han bad för sina mördare ända in i dödsstunden, sägande: Fader, förlåt dem, ty de weta icke hwad de göra, utan isynnerhet derpå, att Han fortfarande beder för dem, Han försonat: Han lefwer alltid och beder alltid för dem, Ebr. 7: 25. Här framställes således Christi hela Öfwerstepresterliga embete, försoningen, förbönen och wälsignelsen. Wälsignelsen ligger här antydd deruti, att Han erkänner de frälsta såsom sitt byte, såsom sin egendom och sköter dem såsom sin hjord.

54. Capitel.

Brudens förmån i Christo.

Fröjda dig, du ofruktsamma, du som intet föder; gläd dig med fröjd och berömmelse, du som icke hafwande är; ty den ensamma hafwer flera barn än den, som man hafwer,* säger HERren. *Gal. 4: 27.

Samma bild, som brukas Es. 49: 20, upptages här åter och utföres widare. De trognas församling, det andeliga Zion har i alla tider warit ringa till antalet, såsom om det wore ofruktsamt och ensamt, då deremot det gamla Israel efter köttet och den christna kyrkan i trotsande förtröstan på ordets bokstaf och på nådesinrättningarne anser sig för Guds folk och för den rätta fruktsamma husmodren. Men såsom Israel förkastades, och ett Guds folk, en Christi kyrka, samlades från hedningarne, hwilket blef talrikare än Judafolket, så skall ock det andeliga Zion till slut blifwa ganska talrikt. Hagar och Sara, Penninna och Hanna, 1 Sam. 1, äro lärorika förebilder till detta förhållande.

2. Förwidga din pauluns rum, och utsträck tapeten åt dina tjäll; spar icke, förläng dina tåg, och befäst dina pålar.

Paulun betyder tält. Christi kyrka liknas här wid ett tält, och Zion uppmanas att utsträcka sina tälttapeter wida, för att kunna rymma den stora mängd, som der skall insamlas. Denna liknelse syftar ock derpå, att det andeliga Zion här i tiden är likasom på resan och bor i tält, till dess det får ingå i den fasta boning, om hwilken Skriften säger: ”Si Guds tabernakel ibland menniskorna”.

3. Ty du skall brista ut på högra sidan och den wenstra; och din säd skall ärfwa hedningarna, och bo uti de förödda städer.

'Brista ut, d. ä. utsprida dig. Såsom en familj, som bor i tält, måste utwidga det åt sidorna, i den mån familjen tillwäxer, så skall Christi kyrka utwidga sig intill werldens ända. se Ps. 2: 8.

4. Frufta dig intet: ty du skall icke till skam warda; war icke blödig: ty du skall icke warda till blygd, utan du skall förgäta din jungfrudoms blygd, och din enkedoms nesa icke mer ihogkomma.

5. Ty den dig gjort hafwer, han är din man; HERren Zebaoth är Hans namn; och din förlosare den Helige i Israel, den all werldens Gud kallad warder.* *Luc. 1: 32. Rom. 3: 29.

Såsom ensamhet och ofruktsamhet i Gamla Testamentet för qwinnan war ämne till sorg och blygsel, så har ock Christi kyrka under lidandets och otrons tider måst bedröfwas och lida smälek, såsom om den af Herran wore glömd, men Herren skall besöka sitt Zion. Se 2 Cor. 11: 2. Guds förbund med sitt folk liknas äfwen här wid ett äktenskapsförbund. Se Eph. 5: 32.

6. Ty HERren hafwer låtit dig wara uti det ryktet, att du är såsom en öfwergifwen och af hjertat bedröfwad qwinna, och såsom en ung hustru, den bortdrifwen är, säger din Gud.

I detta tillstånd af öfwergifwenhet war Israel på flera tider i yttre hänseende, och Christi kyrka har warit och är ännu i sådant tillstånd, men det skall icke så wara för alltid; en tid kommer, då Christus will förlossa sitt folk utur det andeliga Babel. Uppb. 18. Det öfwergifna tillståndet har warit tweggehanda: Jungfruståndet i de första tiderna, då kyrkan wäntade på sin Herras ankomst, och affallet eller otrons tillstånd. Så länge det stora affallet warar i kyrkan, äro de få trogna liksom i enkotillstånd och lida bedröfwelse, under det de wänta på sin Herras ankomst.

7. Jag hafwer uti ett litet ögonblick* öfwergifwit dig; men med stor barmhertighet will jag församla dig. *Ps. 30: 6.

8. Jag hafwer uti wredens ögonblick som snarast gömt bort mitt ansigte för dig; men med ewig nåd will jag förbarma mig öfwer dig, säger HERren din förlossare.

9. Ty detta skall wara mig såsom Noahs flod: då jag swor, att Noahs flod icke mer skulle gå öfwer jorden;* alltså hafwer jag swurit, att jag icke skall wredgas öfwer dig, eller näpsa dig. *1 Mos. 9: 11, 15.

Då Herren åter söker sitt folk med sin underbara nåd till att fullborda det förut ingångna förbundet, så skall Zion icke mera öfwergifwen wara, utan ett ewigt fridsförbund upprättas och beseglas, likasom Gud efter syndafloden gjorde regnbågen till ett tecken af förbundet med Noah.

10. Ty bergen skola wäl wika, och högarna falla; men min nåd skall icke wika ifrån dig, och min frids förbund skall icke förfalla,* säger HERren din förbarmare. *Matth. 24: 35.

Så orubbligt är Guds förbund i Christo med sin kyrka och med hwarje trogen själ, att det står fastare än alla berg och högar. Berg och högar, himmel och jord skola förgås, men Herrans ord skola icke förgås. De berg och högar, som utgöra fiendernas starkaste wärn och grundfästen, skola undanrödjas och Christi rike utwidgas efter Hans ord och löfte. Ps. 2. Dan. 7: 14. Es. 53: 10–12.

11. Du elända, öfwer hwilken alla wäder gå, och du tröstlösa, si, jag will lägga dina stenar såsom en prydning,* och lägga din grundwal med faphirer; *Uppb. 21: 2, 10.

12. Och dina fönster göra af kristall, och dina portar af rubiner, och alla dina gränfer af utkorade stenar;

13. Och alla dina barn lärde af HERran,* och stor frid† åt dina barn. *Joh. 6: 45. †Rom. 5: 1.

Alla dessa löften äro gifna åt hela det andeliga Sion, åt Christi hela trogna församling, båbe af Judarne och af hedningarne, och således åt hwarje enskild ångerfull och botfärdig syndare, som åkallar Herrans namn, Rom. 10: 13; ty hwarje sådan själ blir ett Zions barn. I motsats mot det ödelagda och förstörda Jerusalem, som propheten i andanom såg, beskrifwes här en ny och härlig stad, murad med ädelstenar. Det förstörda Jerusalem war en träffande bild af det förfallna tillståndet i församlingen. Den nya staden af ädelstenar, som här utlofwas, är en bild af den trogna församlingen, som uppbygges af lefwande stenar, Gudi till ett hemman, Se 1 Pet. 2: 5. Eph. 2: 19–22. Detta Zion är också en bild af det nya Jerusalem, den förklarade ZionsförsamIingen, Uppb. 21. Will man tillämpa de enskilda uttrycken, som säkert också hafwa en djup betydelse, så kunna krystallfönstren beteckna den klara himmelska upplysningen. Rubinen är en röd ädelsten, och rubinportarne kunna alltfå betyda, att det är blott genom Christi sår och Christi försoningsdöd ingång finnes till den heliga staden. Att Zion8 gränsmurar skola wara af utkorade stenar betecknar, att Herren har ett godt behag i Christa till alla, som höra till de heligas samfund, äfwen till dem, som knappt wåga tro, att de höra till de yttersta i Christi församling.

14. Du skall genom rättfärdighet beredd warda; du skall wara långt ifrån öfwerwåld och orätt, så att du icke skall behöfwa frukta dig derföre; och ifrån förskräckelse, ty det skall icke nalkas dig.}}

På Christi rättfärdighet är Zions församling grundad; hon är i Christo rättfärdiggjord, och genom gemenskapen med Honom, som är winträdet, bära grenarne rättfärdighetens frukter. Herren är sjelf sitt Zions beskyddare, Herre och konung. Är Gud för oss, ho kan då wara emot oss! Rom. 8: 31.

15. Si, ho will församla sig emot dig, och öfwerfalla dig, då de församla sig utan mig.

Grt.: Si, då de församla sig emot dig, så är det icke af mig (tillåtet), och den, som när dig gästar, skall falla dig till.

16. Si, jag gör det, att smeden, som uppblåser kolen i elden, han gör der ett tyg af till sitt werk; ty jag gör ock, att förderfwaren förgås;

Grt: Si, jag skapar smeden, som uppblåser kolen i elden och frambringar ett tyg till sitt werk; och jag skapar förderfwaren, som will skada. Då det är Herren, som skapat dessa, så är det klart, att de äro fullkomligt i Hans makt och kunna omöjligen skada Hans folk. Då Han skapat både skottet och den som will afskjuta det, så är det klart, att Han kan hålla dess arm eller göra honom till stoft, så snart Han behagar.

17. Ty hwart och ett tyg, som emot dig tillredt warder, det skall icke wäl gå; och hwar och en tunga, som sig uppsätter emot dig, den skall du fördöma i dom.* Detta är HERrans tjenares arf, och deras rättfärdighet af mig, säger HERren. *1 Cor. 6: 2.

Deras rättfärdighet af mig. Emedan de trogne hafwa Christi fullkomliga rättfärdighet, så tillkommer dem af Gud den rättfärdighet, att Han beskyddar dem och skaffar dem rätt emot fienderna, 2 Thess. 1: 4–10, och Han gifwer dem nåd att genom from wandel bewisa, att fienderna hafwa gjort dem orätt.

55. Capitel.

Rättsinnig bot. Guds ord.

Nu wäl, alle I, som törstige ären, kommer hit till watten;* och I, som icke penningar hafwen, kommer hit köper och äter; kommer hit, och köper utan penningar och för intet både win och mjölk. *Matth. 11: 28. Joh. 7: 37. Uppb. 22: 17.

Sedan Guds Ande framställt Messias såsom ljus och lif och helbregdagörare för den fallna werlden, fortfar nu fadren att kalla de fallna och elända till den salighet, som i Messias tillbjudes; Han kallar utan åtskillnad alla, som känna sitt syndaelände och längta efter nåd. De som icke hafwa penningar, de andeligen fattige, de som icke wilja bygga på någon egen förtjenst, egen rättfärdighet, eller eget bättringswerk, de inbjudas att komma till den lefwande wattukällan. Denna bjudning förnyar Christus sjelf: hwilken som törstar, han komme till mig och dricke, Joh. 7: 37. Utan penningar och för intet, huru godt för den fattige! Han gifwer af idel nåd och barmhertighet de kosteligaste och sötaste nådegåfwor, som fröjda och nära själen, lifakom win styrker de äldre, Ps. 104: 15, och mjölk närer de yngre, 1 Pet. 2: 2. Win och mjölk äro bildliga uttryck, som betyda nådens gåfwor till ewinnerligt lif. Den närande mjölken är Guds ord, och winet är kraften af Christi blod till själens frälsning och salighet.

2. Hwi läggen I ut penningar, der intet bröd är; och edert arbete, deraf I intet mätte warden? Hörer mig, och äter det godt är, så skall eder själ fet warda det wällust.* *Matth. 5: 6.

På mångfaldiga sätt lägger menniskan ut penningar, der intet bröd är, och sitt arbete, der det är förgäfwes. Somliga bygga på naturliga goda egenskaper, yttre oskuld och medborgerliga dygder; andra bygga på lagisk samwetsgrannhet; andra åter på eget bättringsarbete, ånger, böner, tårar, allmosor, goda föresatser o. s. w., allt förgäfwes. Ingenting hjelper, utan de nådegåfwor, som här bjudas utan penningar och för intet!

3. Böjer edra öron hit, och kommer till mig; hörer, så får eder själ lefwa; ty jag will göra med eder ett ewigt förbund, nemligen Davids wissa nåder.* *2 Sam. 7: 13. 1 Kon. 8: 25. Ps. 89: 29. Ap. G. 13: 34.

Här kallar Herren, såsom på så många ställen i sitt ord, alla hungriga och törstiga, alla arbetande och betungade, Matth. 11: 28, och lofwar dem den nåd, Han tillsagt hafwer genom sitt ewiga förbund, de wisa nåder (oswikliga nådegåfwor, som åt David utlofwades. 2 Sam. 7: 13. 1 Kon. 8: 25. Ps. 89: 29. Ap. G. 13: 34.

4. Si, jag hafwer satt Honom till ett wittne i folket, till en Förste och Lärare för folken.* *Uppb. 1: 5.

Så wittnar Fadren om sin Son, om Messias, som åt David blef utlofwad. Messias är sjelf både det högsta wittnet om Guds rådslut till syndares frälsning, och han är sjelf den Öfwersteprest, som försonar, och den Förste och Lärare, som regerar och underwisar sitt folk. I Christi lidande och försoningsdöd ligger det högsta wittnesbördet både om Guds kärlek och Hans rättfärdighet. Här äro alltså i denna vers Christi Öfwerstepresterliga, Konungsliga och Prophetiska embeten förenade.

5. Si, du skall kalla hedningar, dem du icke känner; och hedningar, som icke känna dig, skola löpa till dig, för HERrans din Guds skull, den Heliges i Israel, den dig prisar.

Si, du, o Messias, skall kalla hedningar, som du förut icke känt, såsom ditt folk. Matth. 28: 19. De, som förut icke kännt dig, skola löpa till dig, derföre att jag din Gud och Fader, den helige i Israel, prisar dig, i det jag werkar under genom dig, förklarar mitt namn för menniskorna genom dig, uppwäcker dig ifrån de döda, upphöjer dig på min högra hand och upprättar ditt rike i werlden. Dan. 7: 14.

6. Söker HERran, medan man kan finna honom, åkaller Honom, medan Han när är.

Så länge nåden tillbjudes i Christo, är Herren när, och man kan finna Honom! Wäl dig, om du nu söker och åkallar Honom, ty den som beder han får, den som söker han finner, och honom, som klappar, warder upplåtet.

7. Den ogudaktige öfwergifwe sin wäg, och syndaren sina tankar, och omwände sig till HERran, så förbarmar Han sig öfwer honom; och till wår Gud: ty när Honom är mycken förlåtelse.* *Ps. 130: 7.

Här förehålles bättringsordningen för dem, som wilja lyda uppmaningen i v. 6. De skola öfwergifwa syndens wäg, wända sig ifrån sina egna tankar, både syndiga uppsåt och egenrättfärdighetens föresatser, och omwända sig till Christum med bön om förlåtelse för både werksynd och arfsynd och om förlossning från alla syndaband. Han will förlåta, ehuru stor syndaskulden än må wara. Dröj icke, utan kom! du betungade själ! Jer. 31: 34.

8. Ty mina tankar äro icke edra tankar, och edra wägar äro icke mina wägar, säger HERren.

9. Utan så mycket himmelen är högre än jorden, så äro ock mina wägar högre än edra wägar, och mina tankar än edra tankar.

Dessa härliga sanningar hafwa en flerfaldig djup betydelse. Efter menniskans egna naturliga tankar är ingen salighetswäg möjlig. Gud will ej och kan ej saliggöra på det sätt, den naturliga menniskan tänker. 1 Cor. 2: 14. Guds tankar äro således häruti helt annorlunda än den oomwända menniskans tankar. Men Guds tankar äro också wida högre, än den wäckta och öfwer sina synder förskräckta menniskans tankar, som tycker, att hennes synder äro för stora för att kunna förlåtas och hennes hjerta för ondt för att kunna göras till ett Guds tempel. När Herran är mycken förlåtelse! Om synderna än äro blodröda, så blifwa de dock snöhwita, då menniskan flyr till Förbarmaren. Cap. 1: 18. Om det onda hjertat wore än så fastbundet i syndens och satans wåld, så kan Christus befria och rena det. Han förmår göra utöfwer allt hwad wi begära och tänka kunna. Både i allmaktens och nådens rike äro Guds tankar outransakeliga.

10. Ty likasom regnet och snön faller af himmelen, och kommer icke åter dit igen, utan fuktar jorden och gör henne fruktsam och bärande, så att hon gtfwer säd till att så, och bröd till att äta;

11. Alltså skall ock ordet wara, som utaf min mun går;* det skall icke åter komma till mig fåfängt; utan göra det mig täckes, och det skall framgång hafwa, uti det jag utsänder det. *Joh. 6: 63. Ap.G. 12: 24.

Dessa stora löften om Ordets kraft och werkan äro af största wigt både för den enskilda menniskans omwändelse och för Guds rikes utbredande i werlden. Menniskan skall begagna Ordet med eftertanke och bön, såsom sädesmannen sår sin säd, och Herren har lofwat att gifwa wäxten. Och i Christi kyrka skall Ordet förkunnas, och med Ordet werkar Herrans Ande, att bet icke blifwer utan frukt. Så är det ock befaldt, att ordet, som af Herrans mun går, skall förkunnas för hedningarne till Christi rikes utwidgande, och härwid gäller äfwen det löfte, att det skall werka till hedningarnes omwändelse och bära frukt i alla länder.

12. Ty I skolen utgå i glädje, och i frid ledsagade warda; berg och högar skola fröjdas för eder med glädje, och alla träd på marken klappa med händerna;* *1 Chrön. 16: 33. Ps. 96: 12. Ps. 98: 8.

13. Furu skall uppwäxa för törne, och myrten för törnebuskar; och HERranom skall wara ett namn och ett ewigt tecken, det icke skall utrotadt warda.

Sedan det höga löftet om Ordets werkan blifwit gifwet, v. 10, 11, följer nu en prophetisk befallning från Herren i v. 12, att utgå med detta mäktiga Ord och förkunna det till hedningarnes upplysning, cap. 52: 7. Och fridens budbärare blifwa, liksom lyckönskade med glädjeljud af hela den naturliga skapelsen, som wäntar på Guds barns härliga frihet. Se Ps. 96: 11, 12. Ps. 97: 8, 9. Rom. 8: 19–21. I stället för törne och tistel skola rättfärdighetens träd uppwäxa af Ordets säd, en Herrans plantering, som bär ädla frukter och är ljuflig till att se, en helig församling, som fröjdar himmel och jord. Och i samma mån som Christi rike tillwäxer på jorden, ske stora härliga förändringar äfwen i naturens rike. — Herrans namn och ewiga tecken äro flera, men ett af de högsta namnen är Jesus, syndares Frälsare, och ett af Hans högsta tecken är korset och korsets lära, för Judarna en förargelse och för Grekerna en galenskap, men en Guds kraft till salighet för alla dem, som tro. Och detta tecken skall stå till folks banér, så länge werlden står. Es. 11: 10.

56. Capitel.

Gudsfruktan. Otrogne lärare.

Så säger HERren: Håller rätt och görer rättfärdighet; ty min Salighet är när,* att hon kommer; och min rättfärdighet, att hon uppenbar warder. *Es. 51: 5; cap. 52: 10. Rom. 13: 11, 12.

De orden: håller rätt och görer rättfärdighet, syfta på den förberedelse i själen, som Guds nåd werkar genom lagen, på det menniskan må blifwa willig och beredd att emottaga den salighet och rättfärdighet, som sedan uppenbaras och tillbjudes i upplysningen genom Evangelium. Den rättfärdighet, som menniskan skall göra; beskrifwes i cap. 1: 16, 17. Menniskan kan icke göra rättfärdighet, utan blott låta Herren werka nådens werk, då Han söker själen med sin kraftiga nåd. Den salighet, som är när, och den rättfärdighet, som uppenbar warder, beskrifwes i cap. 1: 18.

2. Wäl är den menniska, som detta gör, och menniskas barn, som det fast håller: så att hon håller sabbathen, och icke ohelgar honom, och håller sin hand, att hon intet argt gör.

De, som äro angelägna om att göra Guds wilja, skola aldrig tänka, att det är förgäfwes. Äfwen arbetet under lagen, ehuru det aldrig kan åstadkomma rättfärdighet inför Gud, medförer den nytta för själen, då det sker i uppriktighet, att menniskan derigenom mera lärer känna sin syndfullhet och sin fullkomliga oförmåga att hålla Guds lag. Det wisar sig då, att hon icke kan blifwa rättfärdig genom lagens gerningar, utan att hon måste fly till Christum för blifwa frälst.

3. Och den främmande, som sig till HERran gifwit hafwer, skall icke säga: HERren warder mig afskiljande ifrån sitt folk; och den snöpte skall icke säga: Si, jag är ett torrt träd.

4. Ty så säger HERren till de snöpta,* som hålla mina sabbather, och utwälja det mig behagar, och fatta mitt förbund fast; *5 Mos. 23: 1.

5. Dem skall jag gifwa ett rum i mitt hus, och i mina murar, och ett bättre namn än söner och döttrar: ett ewigt namn skall jag gifwa dem, det icke förgås skall.

6. Och de främmandes barn, som sig till HERran gifwit hafwa, att de skola Honom tjena och älska HERrans namn, på det de skola wara Hans tjenare, hwar och en som sabbathen håller, så att han icke ohelgar honom, och håller mitt förbund fast;

7. De samma skall jag hafwa till mitt helga berg, och skall glädja dem uti mitt bönehus; och deras offer och bränneoffer skola wara mig tacknämliga på mitt altare; ty mitt hus kallas ett bönehus för alla folk.* *1 Kon. 8: 41, [et]c. Matth. 21: 13. Marc. 11: 17. Luc. 19: 46.

Här stiga nådens löften ännu högre och blifwa widsträcktare. Främlingar, sådane som icke hörde till Israels folk, äfwen sådane som efter lagen woro uteslutne, såsom de snöpta, skola blifwa införlifwade med det andeliga Israel. De som förut warit ofruktsamma, såsom torra träd, skola blifwa andeligen lefwande och bära rättfärdighetens frukt, Joh. 15: 5, och äfwen sättas i stånd att blifwa fäder i Christo. 1 Joh. 2: 13. Främlingar eller hedningar af alla folk kunna nu införlifwas med Christi kyrka, så att de hafwa ett rum i Herrans hus och inom Zions murar, v. 5, och kunna tjena Herran och älska Hans namn, v. 6. I det Gamla Testamentets tid war för hedningarne en särskild förgård wid templet, utanför Israeliternas förgård, så att de woro från Israel utestängde genom en skiljemur, men genom Christi försoningsdöd är skiljemuren eller medelbalken nedbruten, och ett förenade andeligt Zion är upprättadt, som består af trogna såwäl af hedningarne, som af Judarne. I söner och döttrar, v. 5, i talrika efterkommande kan en menniska länge hafwa ett namn här på jorden; men wida bättre är det att hafwa sitt namn inskrifwet i lifwets bok. Det nya, det andeliga Israel skall tjena Herran såsom ett andeligt presterskap. Hans helga berg är nu nådesinrättningen i Christo; der gifwer Han åt sina tillbedjare glädje och fröjd. Såsom Judarne samlades till templet att frambringa sina offer och tillbedja och tjena Herran, så skola nu jordens folk samlas till Christi kyrka, och alla trogna tillbedja och tjena Honom.

8. HERren, HERren som de fördrifna af Israel församlar, säger: Jag will ännu mer församla till den hopen, som församlad är.

Icke blott de fördrifne af Israel will Herren församla, utan ”ännu mer”, nemligen hedningarne. Till Christi kyrka hafwa många Judar blifwit samlade och många hedningar; men ännu skola otaliga samlas. 1 Mos. 13: 16.

9. Alla djur på marken, kommer och äter; ja, alla djur i skogen.

Denna prophetia kan wisserligen äfwen hafwa en bokstaflig mening; ty i samma mån Christi rike upprättas på jorden, kommer det äfwen djurwerlden till godo; men detta löfte måste hufwudsakligen förstås såsom liknelse. Genom synden har jorden blifwit en wildmark, och menniskan är förwildad, hennes högre lif är utslocknadt, hennes högre natur är förderfwad, och så snart synden får fullt herrawälde, så wisar det sig, att menniskan af naturen mera liknar djuren än den höga urbild, hwartill hon ursprungligen skapades. Ps. 49: 21. Detta wisar sig allratydligast i de hedniska länderna, men äfwen i christenheten får man ofta se förskräckliga bewis härpå. Dessa förwildade, desso förfallna själar, dessa får utan herde, kallar Herren till helsobrunnen, cap. 55: 1, och dem tillbjudes för intet både win och mjölk; de skola göras helbregda af Israels läkare, de skola födas till ewinnerligt lif.

10. Alla deras wäktare äro blinde, de veta allesamman intet; tyste hundar äro de, och kunna intet straffa; äro late, ligga och sofwa gerna.

11. Men de äro starke hundar till kroppen, så att de aldrig kunna mätte warda; si, herdarna weta intet förstånd; hwar och en ser uppå sin wäg; hwar och en girigas för sig, i sitt stånd.* *Jer. 6: 13; cap. 8: 10.

12. Kommer, låter oss hemta win, och dricka oss druckna, och wara så i morgon som i dag, och ändå mycket mer.* *Es. 22: 13. 1 Cor. 15: 32.

Efter den allmänna kallelsen följer här en förskräcklig bestraffning mot alla otrogna lärare, såwäl bland Judarne, som i den christna församlingen. Af tröghet och menniskofruktan wåga de icke att uppriktigt och kraftigt bestraffa folkets synder och warna det för Guds dom och straff. De wilja behaga menniskor och uppträda derföre icke med Guds ord och sanningens makt mot otro och ogudaktigt lefwerne, v. 10. De wisa sig starka i synden, i girighet och wällefnad, v. 11, och i fräck obotfärdighet och allehanda laster, v. 12; ty dryckenskapen innebär tillika själens berusning i alla slags synder.

57. Capitel.

Hårdhet. Botfärdighet.

Men den rättfärdige förgås, och ingen är, som lägger det uppå hjertat; och helige män warda bortryckte, och ingen aktar deruppå; ty de rättfärdige warda borttagne för olyckan;

Sedan Herren genom propheten i föregående capitel gifwit härliga löften, v. 1—9, och sträng bestraffning öfwer alla otrogna herdar och lärare, v. 10—12, förkunnas nu olyckan, som af denna otro förorsakas. Men före denna olycka eller straffdom, på hwad tid den kommer, borttager Herren sådana trogna, som Han will skona ifrån dessa lidanden, antingen emedan de äro så mogna, som de kunna blifwa, eller emedan de äro för swaga att uthärda den förestående jemren.

2. Och de, som redligen för sig wandrat hafwa, komma till frid, och hwilas uti deras kamrar.* *Uppb. 14: 13.

De rättfärdigas grafwar äro hwilokamrar, Dan. 12: 13. Det är Christus som borttagit dödens fasa och af grafwen gjort ett hwilorum för de trogna. Den är ej ett hwilorum för de förtappade. — Då många fromma blifwa borttagna hastigt eller kort efter hwarandra, så bör man gifwa akt derpå och se till, om det kan wara ett tecken till någon stor hemsökelse från Gud.

3. Kommer här fram, I trollkonebarn; I horkarlars och horors säd;* *Matth. 12: 34, 39.

4. Med hwem wiljen I nu hafwa eder lust? Öfwer hwem wiljen I nu gapa med munnen, och räcka ut tungan? Ären I icke öfwerträdelsens barn och en falsk säd?

5. I som så hete ären till afgudar under alla gröna träd, och slagten barn* wid bäckarna under bergen. *3 Mos. 18: 21. 2 Kon. 16: 3.

Trollkonebarn kallas medlemmarne af en affallen kyrka, se cap. 2: 6; cap. 8: 19, som genom afguderi eller otro wändt sig bort ifrån Herran. Sådan olydnad är en trolldomssynd och andeligt äktenskapsbrott. Sedan de fromma blifwit borttagna (v. 1), mot hwilken wiljen I nu wända eder med edra bespottelser (v. 4)? Denna smälek gäller Herran sjelf, och Han skall straffa eder både derför och för edert afguderi och all ogudaktighet. Att barn offrades åt afudarne war ett wanligt brott, och till afgudatjenstan hörde äfwen otuktslasten. Derpå syfta de orden: I som så hete ären till afgudar. Afguderiet är ännu af samma beskaffenhet ibland hedningarne, och helst hafwa de sina afgudahus wid floder, bäckar och berg, nu såsom fordom.

6. Ditt wäsende är med de släta stenar i bäcken, de äro din del, åt dem utgjuter du ditt dryckoffer, då du spisoffer offrar; skulle jag dertill lust hafwa?

Dina afgudar, som äro uthuggna stenbilder likasom släta stenar i bäcken, åt dem offrar du, dem wäljer du till din del i stället för att utwälja Herran och med Honom den bästa arfwedelen!

7. Du gör din säng på ett högt resigt berg, och går desslikes sjelf dit upp till att offra.

8. Och bak dörren och dörrträn sätter du din åminnelse; ty du wältar dig ifrån mig, och går upp, och utwidgar din säng, och förbinder dig med dem; du älskar deras säng, ehwar du ser dem.

Din säng, ditt afgudaaltare ditt otuktsläger med afgudarne, se Hes. 16: 25. I stället för att hafwa lagens minnesspråk på dina dörrposter, 5 Mos. 11: 20, har du afgudatecken och afgudar i ditt hus och wid din dörr.

9. Du far till konungen med olja, och hafwer mångahanda kryddor, och sänder dina budskap* långwäga, och är förnedrad allt intill helwetet. *2 Kon. 16: 7, 8, 10.

Här bestraffas folkets förbindelse med hedningarna och deras konung, likasom v. 7, 8 med deras gudar, och i allt detta låg för Guds folk en djup förnedring. Affall ifrån Herran är förnedring till helwetet.

10. Du mödade dig uti dina många wägar, och sade icke: Hwila dig något litet; utan efter du finner din hands lefwerne, warder du icke trött.

Alla egna wägar äro syndiga och förorsaka fruktlös möda. Efter du finner din hands lefwerne, d. ä.: så länge du kan röra din hand, så länge jag i min långmodighet låter dig lefwa, tröttnar du icke att tjena dina afgudar!

11. För hwem är du så bekymrad och fruktar dig? Efter du dock far med lögn, och kommer icke mig ihåg, och lägger det icke på hjertat; menar du, att jag skall allestädes tiga, att du så platt intet fruktar mig?

För hwem är du så bekymrad och fruktar dig? Du fruktar ju icke Herran och frågar ju icke efter Honom, utan far med lögn och skrymteri. Hwarföre will du deltaga i den sanna gudstjensten och offra åt Herran, då du likwäl offrar åt afgudar? Hwarföre wiljen I deltaga i gudstjensten och altarets sakrament, I som dock icke wiljen öfwergifwa synden?

12. Men jag skall uppenbara din rättfärdighet och dina werk, att de dig intet nyttiga wara skala.

Din rättfärdighet och dina werk betyder egenrättfärdighet och egna werk, hwarpå menniskan grundar ett falskt hopp om sin salighet. Denna rättfärdighet är såsom ett orent kläde!

13. Då du ropande warder, så låt ditt sällskap hjelpa dig; men wädret skall föra dem alla bort och fåfänglighet skall taga dem bort;

Men den som tröstar uppå mig,* han skall ärfwa landet, och besitta mitt helga berg; *Ps. 34: 9.

14. Och skall säga: Görer wäg, görer wäg, rödjer wägen; hafwer bort det, som hindrar af mitt folks wäg.* *Es. 62: 10.

Ditt sällskap, grt.: dina hopar, dina många afgudar och falska wänner, de kunna intet hjelpa, de blifwa sjelfwa bortförda af straffdomars stormwäder, af död och förgängelse; men de, som förtrösta uppå Herran, skola besitta riket och åtnjuta det andeliga Zions förmåner

15. Ty alltså säger den höge och högt besutne, den ewinnerligen bor, hwilkens namn är heligt: Jag, som bor i höjden, och i helgedomen, och när dem, som en förkrossad och ödmjuk anda hafwa, på det jag skall wederqwicka de ödmjukades anda, och hela de förkrossades hjerta.* *Ps. 34: 19. Es. 66: 2.

16. Jag will icke träta ewinnerligen, och icke wred wara i ewig tid; utan en ande skall blåsa ifrån mitt ansigte, och jag skall göra lif.* *Ps. 103: 9. Jer. 3: 12.

Ehuru Herren bor i höjden, i ett ljus der ingen tillkomma kan, så bor Han dock genom Medlaren när de menniskor, som hafwa en förkrossad och ödmjuk anda; de äro Hans tempel och helgedom, hwaruti Han bor, såsom Christus utlofwat: den mig älskar, han warder hållande mina ord, och min Fader skall älska honom, och wi skola komma till honom och blifwa boende när honom, Joh. 14: 23. Detta inneboende är en beständig förnyelse och helbregdagörelse. Guds andas nåd är beständig läkedom för själen. Men själen kan icke läkas, förr än den blifwer förkrossad och förödmjukad. Denna förkrosselse och förödmjukelse kännes i själen såsom en werkan af Guds wrede, och i det oomwända tillståndet är menniskan ett wredens barn. Men det är Guds kärlek, som werkar både förkrosselsen och omwändelsen. Detta gör Han genom sin Anda, som blåser ifrån Hans ansigte. Guds ansigte är Christus, från Christus utgår den Heliga Andas nåd och kraft, som blifwer en ny lifsanda hos menniskan; såsom Gud i skapelsen inblåste i menniskan en lefwande ande, så gifwer Han genom sin Anda ett nytt lif. Se 1 Cor. 15: 45–49. Detta är en öfvermåttan skön och klar prophetia om den nya födelsen.

17. Jag war wred uppå deras girighets odygd, och slog dem; fördöljde mig, och war wred; då gingo de hit och dit uti deras hjertas wäg.

Girigheten nämnes särskilt såsom en af syndens djupaste rotfästen i menniskosjälen; den innefattar all begärelse efter att ega och sjelf wara egare och herre, och deruti ligger således också att menniskan will sjelf wara såsom Gud. I detta tillstånd är menniskans hjerta tillstängdt för Gud, och det öppnas icke för Honom, utan att det blifwer sönderslaget och förkrossadt. Denna tuktan kan icke i och för sig sjelf werka omwändelse, utan menniskan söker i detta tillstånd efter sitt hjertas egna påfund hit och dit, för att hjelpa sig sjelf, men den gör henne angelägen om hjelp. Det är att märka, att Herren efter hwarje nådeshemsökelse liksom fördöljer sig, och då pröfwas menniskan, huruwida hon will anwända den nåd hon erfarit.

18. Men då jag såg uppå deras wäg, helade jag dem, och ledde dem, och gaf dem åter tröst, och dem som sörjde öfwer dem.

Efter förödmjukelsen, v. 17, uppenbarar Herren sin nåd för dem, som arbeta och äro betungade; Han förer dem till Evangelii kunskap och sann tro, Han förlåter dem deras synder för Christi skull och gör dem andeligen helbregda.

19. Jag skall skapa utwidgade läppar, de som predika skola: Frid,frid,* både dem som fjerran och dem som wid handen äro, säger HERren, och will hela dem. *Eph. 2: 17.

Herren will upprätta de fallna, återhemta de bortkomna och hela de kranka v. 15—18. Utwidgade läppar, grt.: läppars frukt, d. ä. ordets predikan till omwändelse, frid och salighet för dem, som höra Guds ord och gömma det; men till ett wittnesbörd öfwer dem, som icke tro.

20. Men de ogudaktige äro såsom ett stormande haf, det icke stilla wara kan, och dess wågor häfwa upp träd och orenlighet.

Menniskohjertat är af naturen Iikasom en oren källa, och då synden kommer till herrawälde, så blifwer hjertat likasom ett stormande haf. ”Af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufwen, falskt wittne, hädelse.” Så säger Christus, som wäl wet, hwad i menniskan är. Matth. 15: 19. Joh. 2: 25.

21. De ogudaktige hafwa icke frid,* säger min Gud. *Es. 48: 22.

De hjertan, som likna ett stormande haf, v. 20, hafwa ingen frid. Likaså litet som solens bild kan afspegla sig i den stormiga, grumliga wågen, likaså litet kan Guds Anda bo i en oren själ, och der Han icke bor, finnes ingen sann frid.

58. Capitel.

Falsk och rätt fasta.

Ropa trösteligen, spar icke; upphäf din rost såsom en basun, och förkunna mitt folk deras öfwerträdelse, och Jacobs hus deras synder.

Ropa frimodigt och högt, du prophet och hwarje lärare, ropa till dem, som icke wilja emottaga friben af Herran. Cap. 57: 20, 21. Hela capitlet har för afsigt att föra dessa menniskor till sann bättring, till ett annat fastande än förut, v. 3—7, och till en rätt gudstjenst, v. 13, 14. Både här och annorstädes befaller Herren alla ordets tjenare att redligt och frimodigt bestraffa det onda och förkunna det ord, hwarmed Gud sjelf uppenbarat sin wrede öfwer synden, och det straff, som hotar alla obotfärdiga. Olycklige de lärare, som af menniskofruktan och af falsk skonsamhet låta syndaförderfwet wara ostraffadt och icke warna syndarena på deras farliga wäg! En sådan skonsamhet är just den allrastörsta kärlekslöshet.

2. De söka mig dagligen, och wilja weta mina wägar, såsom ett folk, det allaredan rättfärdighet gjort hade, och sin Guds rätt icke öfwergifwit hade; de äska mig i rätten, och wilja med sin Gud till rätta gå.

I sin egen rättfärdighet och blindhet trodde det arma folket, att de woro Guds egendomsfolk, som habe rätt att wänta allt godt af Honom för sina egna gerningars skull, och då Han straffade dem för deras synder, knotade de, såsom om Han gjorde dem orätt. På samma sätt göra också alla egenrättfärdiga christna. Somliga äro likaså blinda; de söka Herran dagligen i bönen och läsa Hans ord och bewista gudstjensten i den tanke, att de derföre äro rättfärdiga, fastän de fortfara i högmod och obarmhertighet och andra synder.

3. Hwarföre fasta wi, och du ser der icke uppå? Hwi twinga wi wår kropp, och du will icke weta deraf? Si, när I fasten, så bruken I eder wilja, och trugen alla edra gäldenärer.

Så är den falska bättringen och den egna rättfärdigheten beskaffad, att man dermed tror sig wara wärd, att Gud skall akta derpå. Många uppgöra för sig sjelfwa en egen sjelfgjord försakelselära, och under det de i kläder och annat widtaga egna bruk, äro de hårda och kärlekslösa i sina hjertan och döma och tala illa om sina medmenniskor, äro stränga uti att utfordra sin rätt af andra och hafwa swårt för att förtäta, då någon bryter dem emot. Deras egen wilja ställes alltså öfwer Guds wilja.

4. Si, I fasten till att träta och kifwa, och slån med näfwarne oskäligen; faster icke, såsom I nu gören, att ett rop skall af eder i höjden hördt warda.

Så yttrar sig sådana menniskors hårda, kärlekslösa sinne, just under det de tro, att de tjena Gud. Att slå med näfwen är ett uttryck af uppbrusande wrede, häftighet och trotsighet. Sådant skrymteri, förenadt med hårdhet och obotfärdighet, ropar till Gud i höjden likasom Abels utgjutna blod och såsom Sodoms synder. 1 Mos. 18: 20. Jac. 5: 4.

5. Skulle det wara en fasta, den jag utwälja skulle, att en menniska twingar om dagen sin kropp; eller hänger sitt hufwud såsom ett säf, eller ligger i säck och aska? Wiljen I det kalla fasta,* och ben dag som HERranom tacknämlig är? *Zach. 7: 5. Matth. 6: 16.

Skulle någon sjelfgjord bättring och sjelftagen försakelse och yttre hjertlös gudstjenst kunna behaga Herran! Bort det!

6. Men detta är den fasta, som jag utwäljer: gif lösa dem, som du med orätt bundit hafwer; släpp dem, som du betungar, gif dem fri, som du tvingar, haf bort allahanda tunga.

Hvaruti en rätt fasta och en rätt sjelfförsakelse består, wisas nu i denna och följande vers; den består nemligen uti sådan kärlek till Herran, att man will hwad Han will, och uti sådan kärlek till nästan, att man icke obarmhertigt står på sin rätt, andra till skada eller sorg, och att man gör sin behöfwande nästa godt, så mycket som möjligt.

7. Bryt den hungrige ditt bröd, och dem, som elände äro, haf uti hus; om du ser en naken, så kläd honom, och drag dig icke undan för ditt kött.* *Hes. 18: 16. Zach. 7: 9. Matth. 25: 35.

Wår nästa är wårt kött eller wår slägt, ty Gud hafwer gjort hela menniskoslägtet af ett blod. Ap.G. 17: 26. Ännu mera gäller detta om dem, som höra till wårt folk, wår kyrka och församling, men allramest om dem, som äro

wåra medbröder i tron och äro Christi lemmar, Gal. 6: 10, ty då gäller Apostelens ord: då en lem liber, så lida alla lemmarne med, se äfwen Eph. 5: 30.

8. Allt då skall ditt ljus* utbrista såsom en morgonrodnad, och din förbättring skall snarligen wäxa till, och din rättfärdighet warder för dig gångande och HERrans härlighet skall taga dig till sig. *Matth. 5: 16.

Då skall Herren gifwa dig sitt ljus och hjelpa dig i nöden, detta ljus skall då framstråla såsom en morgonrodnad i ditt hierta. Din förbättring, din andeliga helbregdagörelse, will Han sjelf werka, och din rättfärdighet, nemligen den rättfärdighet, som Han skänker dig af nåd, Christi rättfärdighet, som för syndare öppnat himmelen, skall då gå framför dig äfwen på din timliga lefnadswäg, och Han skall leda dig med sina ögon, derföre att du är Hans. Ps. 32: 8. Till saligheten är det nödwändigt, att wi hafwa Christi rättfärdighet både framför oss och i wåra hjertan, och hålla den med trons hand såsom wår salighets sköld; men gerningarne, som äro frukter af denna rättfärdighet, följa efter de trogna in i ewigheten. Uppb. 14: 13. Herrans härlighet är Christus sjelf, Guds härlighets sken, som till sig församlar alla dem, som tro, och gör dem delaktiga af sin härlighet. De trognas rättfärdighet och härlighet är Christus allena.

9. Då skall du åkalla, och HERren skall swara dig, och du skall ropa, och Han skall säga: Si, här är jag; om du ingen beswärar när dig, eller finger räcker, eller illa talar,

10. Och utskuddar din själ för den hungrige, och mättar de elända själar; så skall ditt ljus uppgå uti mörkret, och din skymning skall wara såsom middagen.

Utskuddar din själ: öppnar ditt hjerta.

Dessa wilkor, som här nämnas, att ingen beswära eller skada, att icke räcka finger till smädelse och förakt, att icke baktala och döma kärlekslöst, utan att wara af själ och hjerta barmhertig emot behöfwande och olyckliga, nämnas här icke i den mening, att man derigenom skulle komma till nåd och rättfärdighet, hos Gud, utan detta framställes såsom frukter af trons rättfärdighet, v. 8, och för denna rättfärdighet skull, som är Herrans fria nådegåfwa i Christo, skingras själens mörker, ängsligheten förwandlas i fröjd, syndasorgen slutas med lofsjungande glädje, och den frälsta själen, klädd i rättfärdighetens skrud, kan såsom ett ljusets barn prisa sin Herre och Frälsare.

11. Och HERren skall föra dig alltid, och mätta din själ uti torkan, och styrka dina ben; och du skall wara såsom en wattnad örtagård, och såsom en wattukälla, hwilken aldrig watten fattas.

Se Ps. 23. Joh. 7: 38; cap. 10.

12. Och genom dig skall uppbygdt warda det länge öde legat hafwer,* och du skall lägga en grund, den i ewig tid blifwa skall; och du skall kallas den der rifna gårdar bygger, och wägar bättrar, att man der bo kan. *Es. 61: 4.

Om Israels folk wille omwända sig till Herran, så skulle äfwen dess ödelagda land förwandlas till en lustgård, men isynnerhet har detta löfte den andeliga betydelse, att det genom synden ödelagda och sönderrifna hjertat skall förwandlas till ett Herrans tempel, ett andeligt paradis. Och så snart Evangelium med sina wälsignelser hinner sprida sig öfwer jorden, som nu bär törne och tistel och är underkastad så mycket elände för syndens skull, så skall denna stora ödemark blifwa en skön Herrans plantering; hedendomens förödelser skola upphöra, Christi rike måste blomstra från haf till haf.

13. Om du wänder din fot ifrån sabbathen, så att du icke gör på min helgedag hwad som dig tyckes, så skall det kallas en lustig sabbath, till att helga och prisa HERran; ty så warder du Honom prisande, när du icke gör dina wägar, eller warder funnen uti det, som dig täckes, eller hwad du talar.

En särdeles stor wigt lägges här på sabbathens helgande. Blott Herrans werk skall menniskan på sabbathen göra. Detta gällde icke allenast i det Gamla, utan äfwen i det Nya Testamentet. Hwilodagens anwändande är ett bestämdt kännetecken derpå, huru det står till med christendomen i ett christet land såwäl i allmänhet, som ock hos den enskilda menniskan, Såsom du helgar Herrans dag, sådan är din christendom, och sådan är den dom, du har att wänta. Att christendomens lif och anda till en stor del blifwit i wår kyrka förqwäfda, wisar sig äfwen deruti, att Herrans dag så allmänt ohelgas. För den, som älskar Herran, är sabbathen den ljufligaste dagen, en lustig sabbath. Den, som icke helgar sabbathen, kan icke prisa Herran. Herrans pris består icke blott i ord, utan i gerningar.

14. Allt då skall du hafwa lust i HERran, och jag skall föra dig öfwer höjderna på jorden, och skall spisa dig med din faders Jacobs arf; ty HERrans mun säger det.

I stället för att wara undertryckt och föraktadt skall Guds folk slutligen upphöjas ”öfwer höjderna på jorden.” Det fruktbara Canaan, den arfwedel, som Gud åt Jacob utlofwade, war i sig sjelf en stor wälsignelse, men den afbildade den wida högre andeliga wälsignelsen, som utlofwades åt Abraham, den himmelska arfwedelen och alla nådens gåfwor och oförgängliga rikedomar, som Christus gifwer sina trogna.

59. Capitel.

Juda syndar. Christus lofwas.

Si, HERrans hand är icke för kort,* så att Han icke hjelpa kan; och Hans öron äro icke lomhörda wordne, att Han intet hörer; *4 Mos. 11: 23. Es. 50: 2.

2. Utan eder ondska åtskiljer eder och eder Gud ifrån hwarannan; och edra synder gömma bort Hans ansigte ifrån eder, att I icke hörde warden.* *Mich. 3: 4.

Det förblindade folkets trotsiga fråga, hwarföre Herren icke aktade på deras fastande, böner och gudstjenst, cap. 58: 3, upptages här åter till widare beswarande; här wisas, att skulden ingalunda är brist på makt eller wilja hos Herran, Hans hand är lika mäktig, som då Han förde sitt folk utur Egypten, Hans öron lika williga att höra de botfärbigas bönerop; men synden, så länge den med uppsåt hyses i hjertat och utöfwas i lefwernet, är en skiljemur emellan Gud syndaren. Såsom ett tjockt moln bortskymmer solens glans, så förorsakar otron och synden, att Gud bortgömmer sitt ansigte.

3. Ty edra händer äro med blod besmittade,* och edra finger med odygd; edra läppar tala lögn; eder tunga diktar orätt. *Es. 1: 15.

Om blodskulden, se Ps. 51: 16. Menniskan kan hafwa många blodskulder på sitt samwete, utan att hafwa begått någon egentlig mordgerning. Med hjerta, mun och händer syndar man emot Gud och menniskor, så länge otro och kärlekslöshet hafwa herrawälde i själen. Sjelfwa bönen blir en lögn, och det gudeliga talet är lögn och orättfärdighet, så länge detta tillstånd warar.

4. Det är ingen som om rättfärdighet predikar; eller troliga dömer; man tröstar uppå fåfänglighet, och talar icke det något duger; med olycka äro de hafwande, och föda wedermöda.* *Job 15: 35. Ps. 7: 15.

Onda tankar och uppsåt, som menniskan, hyser, äro liksom själens foster; ormen är den fadren, som dertill inkastar fröet. Synden är i sig sjelf den största olycka, och då den utöfwas, öfwergår den snart till wedermöda.

5. De ligga på basilisks ägg, och wäfwa dwärgsnät; äter man af deras ägg, så måste man dö; trådar man ock deruppå, så får man en huggorm derut.

6. Deras dwärgsnät* duga icke till kläder, och deras werk duger icke till öfwertäckelse; ty deras werk är möda, och uti deras händer är orätt. *Job 8: 14, 15.

Basilisken är en giftig orm, omkring en half aln lång, som har trefware, liknande små horn, hwilka han håller upp för att wakta på rof, under det han med hela den öfriga kroppen ligger gömd i sanden. Han är således en träffande bild af förborgad listig arghet och ondska. Äggen betyda onda tankar och uppsåt. Man äter deraf, då man gör sig delaktig af andras onda anslag, såsom i wår tid de många okunniga, som låtit smitta sig af otrons och ogudaktighetens falska läror, af synder och laster och af upproriska tänkesätt emot Gud och emot öfwerhet och samhällslagar. Man trampar sönder sådana ägg, då man uppenbarar fördolda onda anslag och gör dem till intet, men då wisar sig huggormen, som war derinne. Dwärgsnät eller spindelwäf är en träffande bild af all egenrättfärdighet och af att falsk lära i andeliga ting, som en menniska af sitt eget förnuft och egna inbillningar frambringar. Sådan spindelwäf kan icke kläda själen med sådan rättfärdighet, som gäller inför Gud. Äfwen de största snillen, då de lära det, som är emot Guds ord, äro icke bättre än rofgiriga spindlar, som i sina nät, utspunna af deras orena hjernor, fånga och förderfwa menniskors själar.

7. Deras fötter löpa till ondt, och äro snare till att utgjuta oskyldigt blod;* deras tankar äro wedermöda; deras wäg är skada och förderf. *Ords. 1: 16. Rom. 3: 15.

8. De känna icke fridens wäg, och ingen rätt är uti deras gångar: de äro wrånge på deras wäg; den som der går uppå, han hafver aldrig frid.

Föd icke längre din själ med basiliskägg och kläd den icke längre med spindelwäf! Christus tillbeder himmelsk själaföda och en helig prydning. Es. 61: 10.

9. Derföre är rätten långt ifrån oss, och wi få ide rättwisan; wi bida efter ljus, si, så warder det mörker; efter sken, och si, wi wandre i töcken.* *5 Mos. 28: 28.

10. Wi famla efter wäggen såsom de blinde, och trefwa, såsom de der inga ögon hafwa; wi stöta oss om middagen såsom i skymningen; wi äro i mörkret såsom de döde.

Sådant är tillståndet också just i wåra dagar; midt i wår rena evangeliska läras härliga middagsglans trefwa wi och famla i blindhet och mörker, derföre att andelig död är rådande och hjertat är tillslutet för ljuset af Herrans ord!

11. Wi wråla alle såsom björnar, och kurle såsom dufwor;* ty wi bida efter rätten, och si, der är ingen; efter salighet, och si, han är fjerran ifrån oss. *Es. 38: 14.

Detta wrålande såsom björnars, dessa klagoljud såsom af dufwor, är ett uttryck af den wedermöda och sorg, hwaruti man slutitgen kommer genom sådana onda anslag och tänkesätt, såsom en fluga förgäfwes surrar, då hon är fången i spindelwäf; hon dödas och utsuges af spindelen och wäntar förgäfwes på räddning.

12. Ty wår öfwerträdelse för dig är allt för mycken, och wåra synder swara emot oss; ty wår öfwerträdelse är när oss, och wi synda wetande;

13. Med öfwerträdelse och lögn emot HERran; med frånwändning ifrån wår Gud, till att tala orätt och olydighet, tänka och dikta falska ord utur hjertat

Synderna framställa sig inför Herran såsom wittnen emot de förförande och de förförda, och i samwetet swara de emot de obotfärdigas bönerop, då de bedja om hjelp utur nöden och syndastraffen.

14. Derföre är ock rätten tillbaka wiken, och rättwisan fjerran gången; ty sanningen faller uppå gatan, och redlighet kan icke komma fram;

15. Sanningen är borta, och den som wiker ifrån det onda, han måste hwars mans rof wara; sådant ser HERren, och det behagar Honom illa, att ingen rätt är.

Då uppenbarelsens lära af ett folk öfwergifwes, så bortwika också rätt och rättwisa, sanning och redlighet i samhället och menniskor emellan. Den, som will öfwergifwa det onda, blifwer då förföljd och föraktad, men Herren ser derpå!

16. Och Han ser, att der är ingen, och förundrar sig, att ingen lägger sig der ut för; derföre hjelper Han honom sjelf med sin arm, och Hans rättfärdighet uppehåller honom.* *Es. 63: 5.

Då det är så långt kommet, att ingen kraftig, rättfärdig menniska mer finnes, som kan träda fram i Herrans kraft, för att hejda ogudaktighetens ström i ett förderfwadt samhälle, så ingriper Herren sjelf med sin wäldiga arm, och Hans rättfärdighet uppenbarar sig i omhwälfningar och straffdomar; de fräcka förlora modet, de, som låta förödmjuka sig och öppna hjertat för sanningen, börja besinna, att en Gud är i himmelen, och en bättre sinnesstämning blifwer rådande, så att wägen banas för Herrans ord. Hans arm är Hans makt, Hans rättfärdighet är den lag, hwarefter Han regerar.

17. Ty Han drager rättfärdighet uppå såsom ett pansar, och sätter salighetens hjelm* uppå sitt hufwud; och ikläder sig till att hämnas, och drager uppå sig nit såsom en kjortel; *Eph. 6: 17. 1 Thess. 5: 8.

18. Såsom den der sina motståndare wedergälla, och sina fiender med grymhet betala will; ja, öarne will Han betala;

19. Att HERrans namn må fruktadt warda ifrån westan, och Hans härlighet ifrån östan, när Han kommande warder såsom en förhållen ström, den HERrans wäder åstad drifwer.

I sådana straffdomar liknas Herren wid en krigshjelte. Hans rättfärdighet är såsom ett pansar, mot hwilket alla anfall äro förgäfwes; saligheten eller frälsningen, som Christus bereder sitt folk, är Hans hjelm; den har Han på sig, Han strider för att utföra salighetens rådslut. Hans motståndare få sin dom, alltid i det ögonblick Hans egen wishet bestämmer. Särskilt nämnes, att Han will betala öarne. Med öarne menas de länder, som hörde till det gamla Romerska riket, de nuwarande christna länderna, som förkasta Hans ord och resa sig upp emot Honom. Då fienden kommer såsom en ström, då han med all sin makt skall rasa emot Christi kyrka, så skall Herrans Ande låta förstörelsens ström brusa öfwer dem, såsom Röda hafwet öfwer Pharaos härar. Guds rättfärdighets wrede emot synden är såsom en påträngande ström, som af Hans långmodighet och barmhertighet en tid tillbakahålles för Christi skull, men så snart stunden är kommen, 2 Pet. 3: 8–10, så lössläppes den tillbakahållna rättfärdigheten och går såsom en stod öfwer de ogudaktiga.

20. Ty dem i Zion skall komma en Förlossare, och dem som sig omwända ifrån synderna i Jacob;* säger HERren. *Es. 10: 21, 22. Rom. 11: 26.

Till Zion, såwäl Zion i bokstaflig mening, Zach. 9: 9, som isynnerhet det andeliga Zion, skall den utlofwade Förlossaren komma. Se Rom. 11: 25, 26. Hwar och en, som åkallar Herrans namn, skall warda salig och frälsas ur att nöd. Förlossaren lefwer, Han hjelper hwar och en, som åkallar Honom, och slutligen kommer Han för dem, som Honom wänta, till full förlossning och salighet. Ebr. 9: 28.

21. Och jag gör detta förbund med dem, säger HERren: Min Ande, som när dig är, och mina ord, dem jag uti din mun satt hafwer, skola icke wika ifrån din mun, ej heller ifrån din säds och barnabarns mun, säger HERren, ifrån nu och i ewighet.

Detta är det nya förbundet, det ewiga fridsförbundet, hwaraf förbundet, med Abraham war en prophetia och förberedelse, såwäl som hela det gamla förbundet. Ett nytt förbund i anda och kraft genom Evangelii ord utlofwar Herren. Jer. 31: 31–34. Med de trogna, som återwände från den Babyloniska fångenskapen, förnyade Herren det gamla förbundet, som stod fast, till dess Messias kom. Sedan dess är den Helige Ande med sina nådegåfwor och sitt ord i Christi kyrka närwarande. Ordet är åt kyrkan anförtrodt, för att predikas både inom kyrkan och bland jordens folk från slägte till slägte, och detta skall fortfara, till dess öfwerallt blifwer ett fårahus och en herde och äfwen sedan, till dess den sanna tron förwandlas i åskådande.

60. Capitel.

Kyrkans skatter i Nya Testamentet.

Statt upp, war ty ditt ljus kommer: och HERrans härlighet går upp öfwer dig.

Här glänser prophetians evangeliska ljus i sin högsta härligaste middagsglans. Då Gud skapade werlden, sade Han: Warde ljus. Här förkunnar Herren genom propheten den nya, den andeliga skapelsen, Som skall för ewigt bestå. Zion, det nya Jerusalem, är den nya stapelsens namn. Till Zion säger Herren: Statt upp, war ljus! Det ljus, som kommer, är Herrans härlighet, Christus, werldens ljus. Prophetian blef uppfylld, Ordet wardt kött och bodde ibland oss, och wi sågo Hans härlighet såsom enda Sonens härlighet af Fadren, full med nåd och sanning! Men Christi första ankomst i werlden war grundläggningen till himmelriket och förberedelsen till den stora härlighet, som från Honom och Hans kyrka skall öfwerstråla jorden; den andliga fulländningen af detta skapareord: Warde ljus, hafwa wi ännu att wänta. Men det fullbordas enskilt i hwarje själ, som emottager Jesum och blir rättfärdiggjord: hon blir ett ljusens barn.

2. Ty si, mörker öfwertäcker jorden, och mörkhet folken:* men öfwer dig uppgår HERren; och Hans härlighet skall synas öfwer dig.* *Joh. 1: 5.

I Zion såsom medelpunkten, spridde detta ljus sina första strålar, medan ännu den öfriga delen af jorden war höljd i mörker, i synd och elände.

3. Och hedningarna skola wandra i ditt ljus; och konungar uti skenet, som uppgår öfwer dig.* *Uppb. 21: 24.

Från Zion skall ljuset sprida sig till hedningarne, det har spridt sig från Judalandet till de nuwarande christna länderna, och det håller nu på att sprida sig till alla jordens folk, på det hedningarne må wandra i detta ljus.

4. Lyft upp dina ögon, och se omkring dig: desse alle församlade komma till dig: dina söner skola komma fjerran efter, och dina döttrar wid sidan uppfödde warda.* *Es. 49: 18, 22; cap. 66: 20.

Dessa församlade söner och döttrar äro af hedniska folk och blifwa i Christo införlifwade med det andeliga Israel. Söner och döttrar komma från fjerran och warda uppfödde af den andeliga modren Zion, Christi kyrka, som leder dem wid handen eller bär dem på armarne, såsom en moder sina barn, med kärlek, med underwisning, med förbön.

5. Då skall du se din lust, och utbrista, och ditt hierta skall förundra och utwidga sig, när den stora hopen wid hafwet wänder sig till dig, och hedningarnas makt kommer till dig.

Den stora hopen wid hafwet nämnes först, och hedningarne omkring Medelhafwet blefwo först omwända till christendomen och införlifwade med det andeliga Zion. Dessa länder utgjorde hedningarnes makt, ty de woro kärnan i det Romerska riket, då omwändelsen till christendomen skedde.

6. Ty de många kameler skola öfwertäcka dig; de löpare af Midian och Epha: af Saba skola de alle komma; guld och rökelfe föra, och HERrans lof förkunna.

Löpare äro unga, friska kameler, som löpa fort. I Österlanden göras resor medelst kameler. I Midian, Epha och Saba bodde Abrahams efterkommande af hans barn med hans andra hustru Ketura, som han tog till äkta efter Saras död. De nämnas derföre här exempelwis främst ibland dem, som genom tron skulle blifwa medarfwingar af Guds löften till Israel. Drottningen af Saba war kommen till Salomo för att höra hans wishet och se hans werk, men ändtligen skola alla komma, för att höra och se den andelige Salomo, som är Christus. Ps. 72: 10, 11. Midians folk, som fordom woro Israels och ännu äro de christnas fiender, skola komma såsom andelige tillbedjare till Zions Konung. Prophetian fullbordades till en del, redan då de wise män af Österlanden kommo och förde guld, rökelse och myrrham till den nyfödde Frälsaren; men den skall i stort fullbordas, då den stora omwändelsen sker.

7. Alle hjordar i Kedar skola till dig församlade warda, och Nebajoths bockar skola tjena dig; de skola uppå mitt tacknämliga altare offrade warda: ty jag will pryda min härlighets hus.

Kedars hjordar äro Arabiens folk. Nebajoths bockar äro Arabiens furstar. Nebajoths stam nämnes derföre, att den på en tid hade widsträckt herrawälde. Folk och furstar offras såsom lefwande offer på Herrans altare, då de gifwa sina hjertan åt Christus och blifwa Guds barn genom tron. Hwarje omwänd själ blifwer en prydnad i Hans lefwande tempel. Förut nämndes Abrahams efterkommande och här Ismaels. Således uppfylles Abrahams bön, att Ismael måtte få lefwa inför Herran. Muhameds herrawälde, som nu herrskar öfwer Ismaels efterkommande och öfwer många länder, skall upphöra, och de skola tillbedja och tjena Jesum allena.

8. Hwilke äro de, som flyga såsom skyar, och såsom dufwor till deras fönster?

Skyar beteckna oräkneliga skaror. Så skola menniskoskaror samla sig till Christi kyrka och i andelig dufwoenfald med trons wingar inflyga i sin rätta boning. Dufwan är en bild både af Guds Andas utgjutelse i menniskors hjertan och af själens längtan efter Herran. Se Ps. 55: 7. Ps. 84: 4.

9. Öarne* fördida mig, och skeppen i hafwet för lång tid, att de skola hafwa dina barn fram ifrån fjerran, samt med deras silfver och guld, åt HERrans din Guds namn, och åt den Helige i Israel, den dig härlig gjort hafwer. *Es. 42: 4; cap. 51: 5.

Skeppen i hafwet, grt.: Tarschis skepp. De största fartyg skola wara beredde till Herrans och Hans folks tjenst, så snart det Honom behagar. Tarschisskeppen woro de handelsskepp, som gingo mellan Palestina och Spanien. Större skepp har Herren i beredskap för det stora ändamålet, som här menas. 1 Kon. 10: 22.

10. Främmande skola bygga dina murar, och deras konungar skola tjena dig: ty uti min wrede hafwer jag slagit dig, och i min nåd förbarma: jag mig öfwer dig.* *Es. 54: 7, 8.

Då Herren åter förbarmar sig öfwer Israel, så skola de christna, som äro af hednisk härkomst, täfla med hwarandra att bewisa kärlek mot detta folk och att befrämja Christi rike.

11. Och dina portar skola städse öppne stå, hwarken dag eller natt tillslutne warda,* att hedningarnes makt skall till dig hafd warda, och deras konungar tillförde warda. *Uppb. 21: 25.

12. Ty hwilke hedningar eller konungariken icke wilja tjena dig, de skola förgås, och hedningarna förödde blifwa.

De mäktigaste hedniska folk och konungar skola blifwa införlifwade med Christi rike; och de, som sätta sig emot Honom, måste förgås. Se Zach. 14.

13. Libanons härlighet skall till dig komma; furu, bok och buxbom tillsammans, till att bepryda min helgedoms rum:* ty jag will mina fötters rum härligt göra. *Es. 35: 2; cap. 41: 19.

Libanons härlighet, de skönaste träd från Libanon, beteckna de förnämsta och bästa af jordens folk. Hednawerlden liknas wid Libanons skog, hwaraf det yppersta skall samlas att pryda Christi andeliga tempel eller församlingen, såsom Salomos tempel innantill war betäckt med trä af Libanons cedrar. Herrans fötters rum war förbundets ark, 1 Chrön. 28: 2, men i andelig mening Christi kyrka. Hes. 43: 7.

14. Skola ock de, som dig undertryckt hafwa, dugande komma till dig: och alla de, som dig försmädat hafwa, skola nederfalla till dina fötter,* och skola kalla dig ett HERrans stad, ett Zion den Heliges i Israel. *Uppb. 3: 9.

15. Ty derföre att du hafwer warit öfwergifwen och förhatad, der ingen gick, will jag göra dig till härlighet ewinnerligen, och till glädje utan ända.

16. Så att du skall suga mjölk af hedningarna, och konungabröst skola dig suga gifwa:* på det du skall förnimma, att jag HERren är din Frälsare, och jag den mäktige i Jacob är din förlossare. *Es. 49: 23.

I stället för att de högt uppsatte i denna werlden förut föraktat Christus och Hans kyrka, skola de på den tid, som här utlofwas, söka på allt sätt befrämja Christi rikes tillwäxt, såsom en moder wid bröstet närer och ömt wårdar ett älskadt barn, eller såsom en amma aktar det för en stor ära att hafwa en konungs barn till att sköta och nära.

17. Jag will låta komma guld för koppar, och silfwer för jern, och koppar för träd, och jern för sten; och will så göra det, att dina föreståndare skola frid lära, och dina skaffare predika rättfärdighet.

I Salomos tid fanns guld och silfwer ymnigt, 1 Kon. 10: 21, 27, men i Christi kyrka finnas ymniga, ädla, oförgängliga skatter och rikedomar, i stället för de förgängliga. Då Christi rike blifwer herrskande, då skall också öfwerheten, då skola föreståndare och skaffare lära frid och predika rättfärdighet, konungar och statens embetsmän äro också pligtige att i sina embeten förkunna och utöfwa Christi kyrkas rättfärdighet. Då detta sker, skall ingen klagan, intet missnöje, inga farliga uppresningar emot den lagliga öfwerheten mera förekomma.

18. Man skall ingen orätt mer höra uti ditt land, ej heller skada eller förderf uti dina gränser; utan dina murar skola heta salighet, och dina portar lof.* *Es. 26: 1.

Såsom murar omgifwa en stad, omgifwes och skyddas Christi kyrka af den rättfärdighet och salighet, som Han förwärfwat. Ljudet af Christi kyrkas lofsång tränger sig igenom dess portar och höres när och fjerran bland dem, som utantill äro.

19. Solen skall icke mer skina dig om dagen, och månens sken skall icke mer lysa dig: utan HERren warder ditt ewiga ljus, och din Gud skall ditt pris wara.* *Uppb. 21: 23; cap. 22: 5.

20. Din sol skall icke mer nedergå, eller din måne tappa sitt sken: ty HERren skall wara ditt ewiga Ijus, och dina sorgedagar skola en ända hafwa.

För dem, som lefwa i Christa, lyser ett högre ljus än sol, måne och stjernor, och det är i detta ljus deras själ lefwer och wandrar, till dess de blifwa upptagna i härligheten, der sol och måne icke behöfwas. Der är ingen omwexling mer, Jac. 1: 17, der är ingen synd, ingen sorg, ingen död, inga tårar. Uppb. 7: 16, 17.

21. Och ditt folk skola allesamman wara rattfärdige, och skola besitta jorden ewinnerligen; såsom de der min planterings qwist,* och mina händers werk äro, till pris. *Matth. 15: 13.

{{byt:Användare:Lavallen/M|Christi kyrkas Sanna medlemmar äro alla rättfärdiga i Christo redan här i tiden, och på den nya jorden är idel rättfärdighet och helighet.

22. Utaf den minsta skola warda tusende, och utaf den ringaste ett mäktigt folk: Jag HERren will detta i sinom tid snarligen uträtta.

Äfwen de, som äro minst begåfwade i Christi rike, äro andligen fruktsamme och befrämja Guds folks tillwäxt och försökelse. På den i Guds wishets rådslut fastställda tiden fullbordar Herren dessa löften snarligen, fort, såsom då morgonsolen på en gång går upp och sprider ljus, v. 1, och den går lika fort om natten, ehuru nattens timmar ofta synas långa. Så är wår andeliga sol beständigt i annalkande.

61. Capitel.

Christi läroembete, fröjd.

HERrans, HERrans ande är med mig, derföre hafwer HERren smort mig;* Han hafwer sändt mig till att predika för de elända, till att förbinda de förkrossade hjertan,† till att predika de fångar förlossning, och de bundna öppning;** *Ps. 45: 8. †Luc. 4: 18. **Es. 42: 7.

2. Till att predika ett nådeligt HERrans år, och en wår Guds hämndedag,* till att hugswala alla sörjande: *Es. 63: 4.

Här talar Messias sjelf genom propheten och i Luc. 4: 18 förklarar Han dessa ord såsom i Honom fullbordade. Detta tal fortfar här till slutet på cap. 63. Genom Herrans Ande är Messias till den menskliga naturen utrustad med alla Gudomens egenskaper, se cap. 11: 2, och genom den Helige Ande, som han sänder, predikas Evangelium i Hans kyrka till menniskors omwändelse och salighet. Det ordet predika betyder på grundspråket: att förkunna ett ljufligt budskap, det betyder evangelii predikan för de ångerfulla, det är en balsam för förkrossade hjertan, en förlossning för dem, som äro fångne i satans makt och bundna i synden och under lagens dom stadde. Det nådeliga Herrans år war i Gamla Testamentet jubelåret. De, som blifwit utfattige och nödsakade att sälja sin fasta egendom, fingo nu sin arfwedel åter. Jubelåret började med stora försoningsdagen hwart 50:de år. Det war en förebild af förlossningens tid i det Nya Testamentet och syftade äfwen på den fullkomliga förlossning, som förestår alla trogna. Under det Herren gör barmhertighet med dem, som tro evangelium, bewisar sig Hans rättfärdighet, såsom en hämnd öfwer de obotfärdiga; detta sker isynnerhet i fulländningen. 2 Thess. 1: 9.

3. Till att skaffa de sörjande i Zion, att dem skall prydning för aska, glädjeolja för sorg, och sköna kläder för en bedröfwad anda gifwen warda, att de skola kallas rättfärdighetens träd, HERrans plantering till pris.

Det war i Gamla Testamentet brukligt att i djup sorg sitta i aska och strö aska på hufwudet, Åt de ångerfulla, som tro på Jesum, skänker Han sin rättfärdighets prydning. I stället för syndasorgen blifwa de uppfyllda med glädje och fröjd i den Helige Ande. I stor glädje war det brukligt att smörja hufwudet med olja. De sköna kläderna äro de bröllopskläder, som Christus kläder på de bedröfwade, som komma till Honom, och dessa bröllopskläder äro Hans rättfärdighet. De rättfärdiga liknas wid träd för att antyda deras fasthet, deras lif, deras fruktbarhet Se Ps. 1: 3. De rota sig och de sträcka sig mot himlen, de bära frukt utan motstånd, hwart och ett efter sin art. Så äro de rättfärdige rotade i Christo, de wandra på jorden, men hafwa hjertat i himmelen. De äro af Herran planterade, nemligen i Christo inympade, och bära frukt till Hans pris.

4. De skola uppbygga de gamla öden,* och låta uppkomma det i förtiden förstördt är; de skola förnya de öde städer, som ifrån slägte till slägte hafwa förstörde legat. *Es. 58: 12.

Se cap. 58: 12. De trogna i det Nya Testamentet, isynnerhet lärarena, skola bygga på den grund, som lagd är, och uppbygga sig sjelfwa till ett andeligt hus. 1 Pet. 2: 4, 5.

5. Främmande skola stå och föda edra hjordar, och utländningar skola wara edra åkermän och wingårdsmän

6. Men I skolen heta HERrans prester, och man skall kalla eder wår Guds tjenare:* och skolen äta hedningarnas egodelar,† och berömma eder af deras härlighet. *2 Chr. 29: 11. Joel 2: 17. 2 Cor. 6: 4. †Es. 60: 16.

Främmande och utländningar kallas de, som förut warit hedningar. De blifwa Christi tjenare, och i Hans kyrka blifwer hwarje kall och göromål en gudstjenst, då det förrättas i tron. Herrans prester i mera egentlig mening äro isynnerhet de, som arbeta i ordet och lärdomen och förkunna Evangelium. Christi Apostlar woro af Israels folk. Alla evangelii predikare måste tillhöra det andeliga Israel genom lefwande tro på Christus, eljest går deras predikan ej af hjertat och bär ingen frukt. Judafolket, såwäl som hedningarne och alla otrogna christna, äro ännu främmande och utländningar, som icke höra till Guds husfolk, men de kallas genom Evangelium att ingå i himmelriket. Slutligen skall igenom en utomordentlig utgjutelse af den Helige Andes gåfwor Judafolket åter upptagas i Guds förbund; de upptagas i det nya förbundet i Christo, så att de blifwa ett utmärkt presterligt slägte, utrustadt till Hans tjenst i ordets förkunnande och Hans rikes utbredande. — De, som arbeta i evangelii tjenst, blifwa då i sitt kall försörja af dem, som omwändas till Christum, och allt hwad på jorden härligt är offras i Herrans tjenst.

7. För eder försmädelse skall dubbelt komma, och för skammen skola de på deras åker glade wara: ty de skola dubbelt ega i deras land; ewig glädje skola de hafwa.

Nu uppstår ett dubbelt Israel, det omwända Judafolket och de omwända hedningarne, och det förra är den gamla kärnstammen, som då kommer till högsta ära i stället för att den smälek och skam, som de genomgått för sina synders skull.

8. Ty jag är HERren, som rätten älskar, och hatar rofs bränneoffer; och jag will skaffa, att deras arbete icke skall förtappadt wara, och ett ewigt fördund will jag göra med dem.

All gudstjenst, hwaruti egennytta, egenrättfärdighet, skrymteri och sjelfberömmelse äro ändamål, äro rofs bränneoffer, som Herren hatar. Egenrättfärdighets offer äro rofs bränneoffer, de äro stulna och de röfwa äran ifrån Gud. Den rätt, som Han älskar, är den som Han sjelf i sitt ord förkunnar, rättfärdigheten i Christo, och den rätt och sannfärdighet och rättfärdighet, som är en frukt deraf hos de trogna. Detta arbete dessa frukter täckas Herran för Christo skull.

9. Och man skall känna deras säd ibland hedningarna, och deras efterkommande ibland folken; så att den der ser dem, skall känna dem, att de en säd äro, som wälsignad är af HERran.

10. Jag fröjdar mig i HERran, och min själ är glad i min Gud: ty Han hafwer mig utiklädt med salighetens kläder, och dragit uppå mig rättfärdighetens kjortel,* såsom en brudgumme i sitt prål, såsom en prest i sin prydning, och såsom en brud hofwerar uti sin skrud.† *Es. 59: 17. †Luc. 1: 47.

Så skall då det frälsta Israel, då skall Christi kyrka, klädd i rättfärdighet och salighet, såsom Christi brud, fröjda sig i Herran och prisa Hans namn. Synden är förlåten, skammen och förbannelsen borttagen. I andanom skådar propheten de rättfärdigas tillstånd i Nya Testamentet, och genom honom uttalar hwarje rättfärdig själ och hela den trogna församlingen sin stora fröjd öfwer rättfärdighetens prydnad och salighetens kläder, som de blifwit iklädda. Här nämnes både Brudgum och brud. Brudgummen är Christus, bruden är församlingen, trolofningen sker med hwarje själ, då hon kommer till lefwande tro, och bröllopet firas, då brudgummen kommer, ”Gläd dig du Christi brud!”

11. Ty såsom frukten wäxer utur jorden, och fröet uppgår i örtagarden: alltså skall rättfärdighet och lof uppgå för alla hedningar af HERran HERran.

Genom den friska telningen af Isai rot, genom Christus, som frambringar ett nytt andeligt slägte, uppstår bland det syndiga menniskoslägtet en rättfärdighetens plantering, wilda grenar inympas i winträdet Christus, syndiga menniskor blifwa Guds barn genom Honom. Dessa äro planterade i det andeliga paradiset och bära andans frukter till Guds lof och pris. Denna plantering, Christi kyrka, skall utwidgas till alla folk och hedningar! Ps. 92: 13–16.

62. Capitel.

Kyrkans härlighet i Nya Testamentet.

För Zions skull will jag icke tiga, och för Jerusalems skull will jag icke hålla det inne; tilldess dess rättfärdighet uppgår såsom ett sken, och dess salighet brinner såsom ett bloss.

Messias, Herrans tjenare i ordets högsta mening, will icke tiga, icke hwila, icke upphöra med frälsningswerket, till dess Hans rättfärdighet såsom ett klart sken genomstrålar Hans kyrka, och den salighet, som Han förwärfwat och gifwer, brinner såsom ett bloss till att upplysa och wärma alla, som wilja frästas bland jordens folk. Denna bild är lärorik. En fackla är dunkel, så länge den icke brinner, men så snart blosset brinner i ljus låga, så sprider det sken omkring sig. Så skall i Christi kyrka Herrans Ande så rikligen utgjutas, att dess rättfärdighet och salighet skina såsom bloss för den öfriga werlden, som ännu är betäckt af mörker och dödens skugga.

2. Att hedningarna måga se din rättfärdighet, och alle konungar din härlighet:* och du skall med ett nytt namn nämnd warda,† hwilket HERrans mun nämna skall. *Uppb. 10: 11; cap. 16: 12. †Es. 65: 15.

Det nya namnet är först det christna namnet i det nya förbundets tid och sedan i härligheten ett nytt namn, det ingen känner, utan den det får. Uppb. 2: 17. Jacob fick det namnet Israel, Simon blef kallad Petrus, för att i namnet inlägga hufwudbetydelsen af den höga kallelse, de af Herran undfingo. Zion kallas nu Christi kyrka.

3. Och du skall wara en skön krona uti HERrans hand, och en konungslig hatt uti din Guds hand.

Såsom en mäktig konung icke låter taga ifrån sig sin krona, så håller Christus sin kyrka, och wärderar den såsom ett dyrt förwärfwadt rike, och förswarar den med oöfwerwinnelig makt. Kronan betecknar Christi öfwerstepresterliga, och den konungsliga hatten Hans konungsliga embete, hwaraf församlingen är en frukt och ett insegel.

4. Man skall icke mer kalla dig den öfwergifna, ej heller ditt land ett öde; utan du skall kallas: min lust i henne; och ditt land: det hafwer en Herra; ty HERren hafwer lust till dig, och ditt land hafwer en Herra.* *Es. 54: 6, 7. Os. 1: 10.

På Judafolket och Judalandet will Herren ännu tänka efter sina löften, och sin kyrka och församling will Han benåda med ymnigare och rikligare nådegåfwor än hittills. Hans kyrka skall icke för alltid likna en ödemark, der otron och synden hafwa herrawäldet. Han skall icke för alltid synas ensam och kämpa i smälek och förakt såsom en öfwergifwen brud, utan blifwa med sin himmelske Brudgumme förenad. Se Os. 2: 19, 20. 2 Cor. 11: 2.

5. Ty såsom en ung man hafwer en jungfru kär, så skola dina dant hafwa dig kär; och såsom en brudgumme gläder sig öfwer bruden, så skall ock din Gud fröjda sig öfwer dig.

Kyrkans medlemmar, alla sanna trogna, måste wara angelägna att bereda henne mer och mer till Christo brud. Bröllopsglädjen beskrifwes i Ps. 45, i Höga wisan och i Uppb. 19: 7, 8.

6. O Jerusalem,* jag will beställa wäktare uppå dina murar, de som icke tiga skola hvarken dag eller natt;† och de som på HERran tänka skola, på det att när eder intet tyst wara skall; *Uppb. 21: 2, 10. †cap. 4: 8.

7. Och I icke skolen tiga om Honom, till dess Jerusalem warder beredt och satt till ett lof uppå jorden.

Wäktarena äro isynnerhet församlingens lärare, men en wäktare i Christi kyrka är också hwar och en, som Herren uppwäckt utur syndasömnen, alla som blifwit wakna, så att de kunna ropa och warna sina medmenniskor till att fly ifrån Sodom, innan straffdomen kommer. På detta sätt werkar Herren, att Hans församling blifwer satt till Hans lof på jorden.

8. HERren hafwer swurit wid sin högra hand, och wid sin makts arm: Jag will icke mer gifwa din säd åt dina fiender till att äta, ej heller din must, der du uppå arbetat hafwer, de främmande dricka låta;

9. Utan de som insamla det, de skola och äta det, och lofwa HERran; och de, som införa det, skola dricka det uti min helgedoms gårdar.* *3 Mos. 6: 16.

Christo kyrka och dess egodelar stola icke mera blifwa rof för fienderna, då denna prophetia går i fullbordan. I frid och fröjd i Herran skall Hans folk åtnjuta alla Hans gåfwor såsom tackoffer, spisa wid Hans bord och lofsjunga i Hans helgedom.

10. Går, går genom porten; bereder folket wäg; görer wäg, görer wäg,* rödjer bort stenarna, reser ett banér upp emot folken. *Es. 57: 14.

Så ropa alla trogna ordets tjenare i Christi kyrka, men isynnerhet Guds utmärktaste redskap i de yttersta tiderna. Uppb. 14: 6, 8, 9, 13; cap. 18: 1, 2 o. s. w. Christi kyrkas banér är korset.

11. Si, HERren låter höra sig allt intill werldens ända: Säger dottren Zion: Si, din salighet kommer;* si Hans arbete, och Hans werk skall icke wara utan frukt.† *Zach. 9: 9. Matth. 21: 5. Joh. 12: 15. †Es. 40: 10.

Med banérets uppresande och ordets förkunnande inbjudas folken intill werldens ända att ingå i Christi kyrka, och i kyrkan sjelf förkunnas, att Herren är när!

12. Man skall kalla dem det heliga folket, HERrans förlossade: och dig skall man kalla den Besökta, och icke öfwergifna staden.

Då Christi kyrka blifwer det af Herran besökta och icke öfwergifna Zion, och detta erkännes bland jordens folk, så har ljusets rike wunnit seger. Se Dan. 7: 27. 2 Mos. 19: 6. Es. 35: 10.

63. Capitel.

Härlig kamp och seger.

Ho är den, som ifrån Edom kommer, med färgade kläder tfrån Bozra? Den så beprydd är i sina kläder, och går i sin stora kraft? Jag är den, som rättfärdighet lärer, och är en mästare till att hjelpa.

Hwilken är den, som kommer med blodbestänkta kläder (sedan han öfwerwunnit fienderna)? I en sådan fråga utbrister här med fröjdefull förwåning Herrans återlösta, och den himmelske segerhjelten swarar dem, att Han är den, som lärer och gifwer rättfärdighet samt låter rättfärdighetens dom öfwergå sitt rikes fiender. Se cap. 45: 19.

2. Hwi är då din klädnad så röd, och dina kläder såsom en wintrampares?* *Uppb. 19: 13.

Den stora straffdomen öfwer de fiendtliga folken liknas wid en winpress. Se Uppb. 14: 19, 20. Det brukades fordom, liksom nu i Österlanden, att winsaften uttrampades ur windrufworna. Derwid blefwo kläderna bestänkta med drufsaft, och så skådar församlingen här liknelsewis sin Segerhjältes kläder bestänkta med de slagnas blod och frågar efter orsaken, och derpå swarar Han sjelf i de 4 följande verserna.

3. Jag trampar winpressen allena,* och ingen af folken är med mig: jag hafwer trampat dem i min wrede, och nedertrådat dem i min grymhet; deraf hafwer deras blod stänkt mina kläder, och jag hafwer besmittat alla mina kläder. *Uppb. 19: 15.

Jemför ock 1 Mos. 3: 15. Rom. 16: 20. Col. 2: 15. Alla Christi fiender, både de andeliga och lekamliga, djefwulen och onda menniskor, blifwa af den rättfärdige domaren straffade och liksom söndertrampade, i det de få sin dom och förlora sin kraft, såsom den, som stupat på slagfältet, då han förlorar sitt blod, förlorar kraft och lif. Men straffdomen, som här beskrifwes, syftar bokstafligen på kyrkans sista och argaste fiender bland menniskorna. Uppb. 14: 19, 20.

4. Ty jag hafwer tagit mig en hämndedag* före; året till att förlossa de mina är kommet. *Es. 34: 8; cap. 61: 2.

5. Ty jag såg mig om, och der war ingen hjelpare; och jag war i förskräckelse, och ingen uppehöll mig: utan min arm måste hjelpa mig, och min wrede uppehöll mig.* *Es. 59: 16.

6. Derföre hafwer jag förtrampat folken uti min wrede, och gjort dem druckna uti min grymhet, och stött deras seger till marken.

Folken äro alla de folk, som uppresa sig emot Christum. Af dessa folk tjenar Edoms folk här till förebild, och Edoms stad Bozra, som låg öster om Judalandet, och hwars namn betyder wingårdsstad, är en bild af hela den fiendtliga werldsmakten i alla tider, men isynnerhet i yttersta tiden. Uppb. 19: 15, 16. En gång har Christus burit menniskoslägtets synder och warit betäckt med wår orenhet, men en gång skola Hans rättfärdighets kläder synas bestänkta på annat sätt, nemligen då Han låter utgjuta de ogudaktigas blod, deras af ormen förgiftade lifssaft. Denna dom blifwer också för Honom en prydnad, v. 1, såsom då en hjelte prydes med segertecken. Denna rättfärdiga dom werkställer Han ensam. Hans härar deltaga icke deruti såsom werkställande redskap, utan såsom wittnen. Se 1 Cor. 6: 2.

7. HERrans barmhertighet will jag ihågkomma, och HERrans lof, i allt det HERren oss gjort hafwer, och det myckna goda med Israels hus, som Han dem gjort hafwer,* genom sin barmhertighet och stora mildhet. *Ps. 103: 1, 2.

Här börjar ett nytt tal, som tillhörer det nya förbundets tid, ett tal af omwända Israeliter efter den Judiska statens och templets förstöring. Det innehåller förkrossade hjertans betraktelse öfwer Guds rättfärdiga, förunderliga styrelse, det är klagan och bön, hwarpå Herren swarar i cap. 65.

8. Ty Han sade: De äro ju folk, barn som icke falska äro; derföre war Han deras Frälsare.

De trogna af Israel tala här i bönen om de förra tider, då Herren icke alldeles förkastade sitt folk, utan alltid såg till de få trogna, och frälste dem i hwarje nöd.

9. Den som dem bedröfwade, han bedröfwade ock Honom,* och engelen, som för Honom är,† halp dem: Han förlossade dem, derföre att Han älskade dem, och skonade dem; Han tog dem upp, och bar dem alltid af ålder. *Zach. 2: 8. Ap.G. 9: 4, 5. †2 Mos. 13: 21; cap. 14: 19; cap. 23: 20.

Engelen, som för Honom är, är den Engel, som ledsagade dem i öknen, förbundets Engel, Christus, hwilken är osynliga Guds beläte, Hans ansigte och Hans högsta sändebud eller Engel, sänd till syndares fräsning. Col. 1: 15. Hebr. 1: 3. 1 Mos. 48: 16. 2 Mos. 23: 20. 5 Mos. 31: 3. Mal. 3: 1.

10. Men de förbittrade och bedröfwade Hans heliga Anda: derföre blef Han deras fiende, och stridde emot dem.

De woro olydige mot denna Engel, Ps. 95: 10. Ap.G. 7: 51, och bedröfwade Hans Heliga Anda, som talade med dem genom Mose. 4 Mos. 11: 17, 25. I dessa verser finna wi ett tydligt wittnesbörd om alla tre personerna i Gudomen. I 7, 8 verserna talas om Fadren, i den 9 om Sonen och i den 10 om den Helige Ande.

11. Och Han tänkte åter på de förlidna tider; på Mose, som i Hans folk war. Hwar är då nu den, som förde dem utur hafwet,* samt med sin hjords herde?† Hwar är den, som sin Heliga Anda i dem gaf?** *2 Mos. 14: 29. †Ps. 77: 21. **4 Mos. 11: 25.

Han (nemligen Herren) tänkte åter o. s. w, Derpå uttalar propheten de klagande trognas fråga: Hwar är nu denne Guden, som fordom förde dem med sin hjords herde (nemligen Mose) genom Röda hafwet?

12. Den Mose ledde wid högra handen, genom sin härliga arm? Den der wattnet skiljde för dem, på det Han skulle göra sig ett ewigt namn.

13. Den der förde dem igenom djupen, såsom hästar i öknen, de der icke snafwa.* *Ps. 105: 37.

14. Såsom fä, det der nedergår på marken, det HERrans Ande drifwer: alltså hafwer du ock fört ditt folk, på det du skulle göra dig ett härligt namn.

15. Så se nu af himmelen, och skåda neder af din helga och härliga boning:* hwar är nu ditt nit, din makt? Din stora hjertliga barmhertighet håller sig hårdeligen emot mig. *5 Mos. 26: 15.

Herrans gamla underbara nådebewisningar läggas till grund för bönen om fortfarande förbarmande. Den sanna tron fäster sig icke wid sig sjelf eller wid något eget, utan wid Herren sjelf, wid Hans gerningar, wid Hans löften.

16. Är du dock wår fader: ty Abraham wet icke af oss, och Israel känner oss icke;* men du, HERre, är wår fader, och wår förlossare, af ålder är det ditt namn.† *Pred. 9: 5. Mal. 2: 10. †Es. 43: 3, 11.

Hwarken stamfadren, Abraham, eller Jacob kunde hjelpa folket i dess nöd; föräldrars och förfäders fromhet och rättfärdighet kan icke hjelpa någon, utan Herren sjelf är sitt folks rätte fader och förlossare. Han förer sitt folk utur alla djup af nöd och faror, såsom Pharaos dotter hemtade Moses ur wattnet. Redan deruti låg en prophetisk förebild, som betecknade, att Gud genom Mose wille rädda sitt folk utur Egypti träldom och utur hafwets djup, och denna räddning war en prophetia om syndares frälsning genom den himmelske Medlaren, som sjelf blifwit uttagen utur ångest och dom, Es. 53: 8, och frälsar utur syndens och förderfwets djup alla dem, som åkalla Hans namn. Detta ligger uti det ordet förlossare, som af ålder är Hans namn, det dyra namn, hwaruti hela frälsningen innefattas.

17. Hwi låter du oss, HERre, wilse fara ifrån dina wägar, och wårt hjerta förstockas, få att wi icke frukta dig? Wänd om* för dina tjenares skull, för ditt arfs slägtes skull.† *Ps. 90: 13. †2 Mos. 32: 13.

Så förenar den sanna tron en innerlig ödmjukhet med en hög djerfhet. Tron stöder sig på Herrans ord och löften och frågar ödmjukt och dristigt, hwad Herren gör, då det synes, såsom om Han glömde sin barmhertighet och sina nådelöften. Detta är ett helt annat frågande än Rom. 9: 19. Så snart Guds Ande helt och hållet öfwergifwer menniskan, så är hennes hierta förstockadt. Se 1 Mos. 6: 3. De trogna af Israel bedja här, att förstockelsen måtte upphöra. Se Rom. 11: 25, 26.

18. De besitta ditt helga folk snart alltsamman; wåra motståndare nedertrampa din helgedom.* *Ps. 74: 7. Ps. 79: 1.

19. Wi äro såsom tillförene, då du icke rådde öfwer oss, och då wi efter ditt namn icke nämnde woro.

Grt.: Wi äro såsom sådana, öfwer hwilka du aldrig herrskat, och såsom de, hwilka icke warit nämnda efter ditt namn. Wi äro öfwerlemnade åt blindhet och willfarelse och elände såsom hedningar.

64. Capitel.

Esaia lofsång och bön.

O, att du wille låta himmelen remna, och du fore hit neder, att bergen för dig flyta måtte;

2. Såsom ett hett watten för kraftig eld försjuder, att ditt namn måtte kunnigt warda ibland dina fiender, och hedningarne måste darra för dig.

3. Genom de under, som du gör, dem man sig icke förser, då du nederfor, och bergen försmulto för dig.* *Dom. 5: 4, 5. Ps. 68: 8, 9.

O! att du wille uppenbara dig i härlighet och makt såsom fordom på Sinai och försmälta wåra hjertan, hwilka nu äro hårda såsom berg! 2 Mos. 19: 16, 24, 25. Ps. 97: 4, 5. Så önska de omwända af Israel för de otrogna af sitt folk. — För Herrans heliga eld försmälta bergen och förflyta; hårda hjertan smälta; mäktiga fiender och stora hinder, som ligga i wägen för Hans rike, måste bortflyta eller dunsta bort, såsom sjudande watten upplöses till dunst och förflyger. Bland dessa hinder är också allt hedniskt mörker inbegripet. Guds rikes stora segrar måste äfwen i Nya Testamentet förorsaka en helsosam förskräckelse, såsom Herrans under fordom, då Han förde sitt folk med stora under genom hafwet, öknen och Jordan. I smältningen ligger också den saliggörande smältning antydd, som omtalas Mal. 3: 3.

4. Såsom af werldens begynnelse icke hördt är; det ock intet öra förnummit, och intet öga sett hafwer,* utan du Gud, hwad dem sker, som förbida Honom. *1 Cor. 2: 9.

Hwad menniskor aldrig sett eller hört, det gjorde Gud med sitt folk Israel, då Han med många och stora under förde det från Egypten till Canaans land. Ännu större under har Herren gjort genom frälsningen i Christo, sin enfödde Son. Stora under förestå ännu till Christi rikes seger, och i härlighetens rike blifwa frälsningens under fulländade. Se 1 Cor. 2: 9, 10.

5. Du mötte de glada, och dem som rättfärdighet brukade, och på dina wägar tänkte uppå dig: si, du war wäl wred, då wi syndade och länge blefwo deruti; men oss wardt ända hulpet.

Se cap. 63: 15.

6. Men nu äro wi allesamman såsom de orene; och alla wara rättfärdigheter äro såsom ett orent kläde:* wi äro alle bortfalnade såsom löf;† och wåra synder föra oss bort såsom ett wäder. *Hes. 36: 17. †Ps. 90: 5.

All wår rättfärdighet, det allrabästa af wåra egna tankar, ord och gerningar är med fynd besmittadt; se Jud. v. 23. Ho will finna en ren, der ingen ren är? Job 14: 4. Det, som för menniskor kan synas såsom rättfärdighet, är alltid behäftadt med synd, då det är menniskans eget werk; ty utan ny födelse genom tron på Christum finnes ingen barnslig fruktan och kärlek till Gud, som är enda källan, hwarifrån allt skall härflyta, som är godt inför Gud. Utan denna grund är allt skrymteri och synd, ehuru godt det än synes. Detta bekänna nu de trogna af Israel och erkänna, att hela folkets och deras egna synder äro orsaken till Israels förkastelse, likasom då Daniel beder för sitt folk. Dan. 9: 5, 6, 8, 10, 13. I Christi rättfärdighet äro de trogna såsom träd wid wattubäckar med friska, gröna löf, Ps. 1: 3, och frukter, men i den egna rättfärdigheten liknar äfwen den bästa menniska ett wissnadt löf, som af syndens wäder bortföres, och hennes rättfärdighet liknas wid ett orent kläde. Orenheten är starkt uttryckt. 3 Mos. 15: 19.

7. Ingen åkallar ditt namn, eller uppstår till att hålla sig intill dig; ty du gömmer bort ditt ansigte för oss, och låter oss försmäkta uti wåra synder.

Trons bön håller den mäktige Guden, såsom ett barn håller sig fast wid sin moders kläder och är i trygghet, så länge det håller sig fast. Då menniskan öfwergifwer Herran, så måste hon försmäkta och förgås i sina synder, om hon icke söker Honom på nytt.

8. Men nu, HERre, du är wår fader; wi äro ler; du är wår mästare, och wi äro alla dina händers werk.* *Rom. 9: 20, 21.

V. 6, 7 innehålla syndabekännelse och v. 8 en bekännelse af wanmakt och hjelplöshet. Med synden ådrager menniskan sig elände och lidande, men har ingen makt att hjelpa sig sjelf från syndens skuld och straff.

9. HERre, war icke för fast wred, och tänk icke på synden ewinnerligen;* se dock deruppå, att wi alle äro ditt folk. *Ps. 25: 7. Ps. 79: 8.

Ewinnerligen, d. ä. för alltid. Herre handla icke med oss efter wåra synder och wedergäll oss icke efter wåra missgerningar! Wi äro ditt folk, som du har skapat och fört med mäktig hand! Så få de trogna i Christi kyrka åberopa sig på de stora nådesförmåner, som i Christo äro åt dem förwärfwade: Ordet och Sakramenterna och alla de nådens skatter, som i kyrkan finnas. Alla själar höra på det sätt till Guds folk, att de alla äro Hans skapade werk, alla äro de Hans återlösta, och alla, som bära det christna namnet, äro genom dopet Hans förbundsfolk. Men de, som för alltid öfwergifwa förbundet, äro just derföre förlorade.

10. Din helgedoms kläder äro öde wordne: Zion är öde wordet; Jerusalem Iigger förstördt.

11. Wår helighets och härlighets hus der wåra fäder dig utinnan lofwat hafwa, är uppbrändt med eld; och allt det kosteliga, som wi hade, är till skam gjordt.

12. Will du, HERre, wara så hård härutinnan, och sitta stilla, och så swårligen nederslå oss?

Propheten öfwerskådar här i andanom både templets förstöring genom Babylonierna och dess sednare förstöring genom Romarne. Hela denna bön lägges i munnen på de trogna i alla bedröfwelsens tidehwarf. Så skola nu de trogna bedja under det Herrans helgedom är så ödelagd.

65. Capitel.

Juda förkastas, hedningar kallas.

Jag warder sökt af dem, som icke efter mig frågade; warder funnen af dem, som icke sökte mig;* och till hedningarna, som mitt namn icke åkallade, säger jag: Här är jag, här är jag. *Es. 55: 5. Rom. 10: 20.

Med dessa ord börjar Messiæ swar på församlingens klagande suckar, cap. 63: 7 till cap. 64: 12. Swaret wisar, dels huru det Judiska folkets förkastelse och hedningarnes upptagelse ådagalägga Guds rättfärdighet, v. 1—7, 11, 12, dels huru Gud alltid uppehåller en utkorad stam och på densamma uppfyller sina löften. Se cap. 6: 13. Han säger oss härmed: då jag genom Evangelii predikan ropat, så har jag blifwit af hedningarna sökt, som förut icke frågade efter mig, och jag har blifwit funnen af dem, som förut icke kände mig. Rom. 10: 20. Ap.G. 13: 48. Jag sjelf sökte dem.

2. Ty jag uträcker mina händer hela dagen till ett ohörsamt folk,* som efter sina tankar wandrar på den wäg, som icke god är. *Rom. 10: 21.

Denna vers handlar om det affallna och obotfärdiga Israel, Rom. 10: 21, öfwer hwilka Herren klagar, att Han dagligen förgäfwes till dem uträckt sin hand genom ordets predikan och den kallande nåden. Och såsom Herren uträckt sina händer förgäfwes till Judafolket, så uträckas nu nådens händer (ofta förgäfwes) efter den affallna christenheten, och Han wänder sig på nytt med sitt evangelium till hedningarna.

3. Ett folk, som mig förtörnar, är alltid för mitt ansigte; offrar i örtagårdar, och röker på tegelstenar:

4. Bor ibland grifter, och håller sig uti kulor; äta swinkött hafwa förbudet sod uti deras grytor;

5. Och säga; blif hemma, och kom icke wid mig; ty jag skall helga dig; desse skola warda en rök i min wrede, en eld som brinner hela dagen.

Under Esaia tid försyndade sig folket med afguderiets styggelser på många sätt, men förföll sedan efter återkomsten från Babel icke uti bilderdyrkan, utan i ett ännu farligare afguderi, nemligen det Phariseiska wäsendet, och nit är Israel förfallet uti förskräcklig hårdhet och mammonsdyrkan. Både Judafolket och christenheten hafwa nu sina ganska farliga afgudar: girighet, yppighet, fåfänga, köttets lustar, ensidig wetenskap och falsk konst m. m. äro afgudar, som dyrkas af millioner, hwilka kallas christna. Med örtagårdar menas här afgudalundar, der afgudatjenst öfwades. Se Os. 4: 13. Es. 57: 5. Tegelstenar, lagda för tillfället och bekransade med blommor, begagnades i stället för altaren, för att derpå offra åt afgudarna. I grifter uppehöllo sig de spåmän, som med widskepliga konster wille rådfråga de döda. Med kulor menas de innersta mörka kyffen i afgudatempel, der den störste afguden hålles förborgad, och der afgudapresterna ofta tillbringa natten, för att genom drömmar få uppenbarelser från afguden. Ännu brukas i Indien att genom magnetisk sömn i afgudatemplen söka upplysning om hemliga ting. Swinkött war strängt i lagen förbjudet, äfwensom många andra djur, och då köttet af sådana orena djur kokades, så uppstod deraf liksom ett sod af styggelser. På sådant sätt tillreddes också trolldomsmedel. Dessa öfwerträdelser af lagen woro en träffande bild af synden och sinnligheten, som i alla tider ofta framstå i sjudande gestalt, än på ett sätt, än på ett annat. De som lefwa i yppighet och i sin wällefnad glömma de fattige, och ännu mera de, som nära sig på olofligt sätt genom stöld, bedrägeri eller skadlig handtering, äro i denna beskrifning inbegripna. Isynnerhet kunna på dem, som tillwerka rusdrycker, dessa ord företrädeswis lämpas; ja, i sanning, de hafwa förbudet sod i sina grytor. Ett uttryck af den ömtåligaste egenkärlek och egenrättfärdighet är detta ord: blif hemma och kom icke wid mig, ty jag skall helga dig. Midt under afguderiets styggelser höll sig Judafolket för ett heligt folk. De christna anse sig nu wara bättre än hedningarna, ehuru de lefwa i hedniska synder och laster! Och nu göres en skillnad emellan så kalladt bättre och sämre folk, och de förra anse sig för goda till att umgås med de sednare! — Jag skall helga dig, d. ä.: Jag skall wisa dig, huru du skall blifwa helig, om du will lära af mig. Detta är en beskrifning af alla willoandar och swärmare, men orden syfta tillika på den grofwaste motsatsen af all helighet; ty de fräckaste och ogudaktigaste drifwa gäckeri och hån emot Gud och all sann helighet, då de inwiga sina offer i synden. Jag skall göra en rätt menniska af dig, jag skall lära dig, hurudan du skall wara o. s. w. ”Du prophet behöfwer icke lära mig wara helig; låt mig heldre helga dig eller lära, huru du skall helig warda.” L. — Otron och synden äro liksom en wämjelig illaluktande rök, uppstigande ifrån jorden inför den helige Guden. Synden är den rykande brand, som ådrager den obotfärdiga menniskan den ewiga wredesglöden.

6. Si, det står skrifwet för mig: Jag will icke tiga, utan betala; ja, jag will betala dem i deras sköte;* *Ps. 79: 12.

7. Både deras missgerningar, och deras fäders missgerningar tillsammans, säger HERren; de som på bergen rökt, och mig på högarna försmädat hafwa jag skall mäta dem deras förra wäsende uti deras sköt.

Det står skrifwet! Guds dom är icke blott uttalad, utan skrifwen och oåterkalleligen stadfäst, den är skrifwen inför Hans ansigte och för oss är den kungjord i den Heliga Skrift.

8. Så säger HERren: likasom då man must finner uti windrufwan, och säger: Förderfwa det icke, ty der är en wälsignelse uti; alltså will jag för mina tjenares skull göra, att jag icke förderfwar det allt;

Under de timliga straffdomarne förbarmar sig Herren för de rättfärdigas skull, hwilket är för Christi skull, så att ingen straffdom skall utrota ett helt folk, så länge ett wisst antal af fromma själar finnas, såsom Herren lofwade att skona Sodom, om det hade funnits 10 rättfärdiga derinne, och för samma barmhertighets skull wäntar Herren på den enskilda menniskans bättring, så länge hjertat icke är fullkomligt tillslutet för nådens ande. Se 1 Mos. 6: 3. Luc. 13: 8, 9. 2 Pet. 3: 9, 10.

9. Utan will låta wäxa utaf Jacob säd, och af Juda den som mitt berg besitta skall; ty mina utkorade skola besitta det, och mina tjenare skola der bo.

Af det förkastade Judafolket skall slutligen uppstå ett heligt slägte och af hedningarne skall ett andligt Israel samlas. De skola åtnjuta nådens härliga förmåner i Guds rike.

10. Och Saron skall wara ett hus för hjordar, och Achors dal skall ett fäläger warda för mitt folk, som mig söka.

Saron och Achors dal woro berömda såsom förträffliga betesmarker, rika på gräs och blommor. Se Högaw. 2: 1. Es. 35: 2. Jos. 7: 26. Os. 2: 15. I Achors dal blef Achan stenad, och detta ställe war derföre en helsosam påminnelse för Israel i alla tider om den förbannelse och de olyckor, synden medförer: ty för Achans stölds skull gick en swår straffdom öfwer hela Israel, till dess Achan sjelf hade fått sin dom, Jos. 7. Det löfte, som innehålles i denna prophetia, innebär, att wälsignelsen skall få öfwerhand då Herren förbarmar sig öfwer sitt folk, och denna wälsignelse ökas, ju mera den benådade kommer ihåg sin owärdighet och hjertat wistas i Achors dal. Se Ps. 23. Nåderikets förmåner äro framställda under bilden af Sarons blomsterängar. Achors domsdal blifwer en grön dal, full af ljuflighet för dem, som fly från domstolen till nådastolen. Sach. 3. Rom. 3: 25.

11. Men I, som HERran förlåten, och mitt helga berg förgäten, och uppresen till Gad ett bord, och skänken fullt in af drickoffer för Meni.

12. Nu wäl, jag will uträkna eder till swärd, så att I alle måsten bocka eder till slagtning; derföre att jag kallade, och I swaraden intet; jag talade, och I hörden intet,* utan gjorden det mig misstyckte, och utwalden det mig icke täckt war. *Ords. 1: 24. Es. 66: 4. Jer. 7: 13.

Dessa twå verser få icke åtskiljas; i den förra omtalas affallets synder och i den sednare straffets hotelser. Gad och Meni betyda twå afgudar, motswarande Bel och Nebo i Babylon, Se cap. 46: 1. Gad war Solen och Meni månen. Äfwen kan Gad betyda lyckan och Meni ödet, hwilka dyrkades såsom afgudamakter af hedningarna. Wid afgudafesterna höllos offermåltider. Man kan äfwen öfwersätta ordet Gad med krigshär eller folkskara, och Geni med räknare, täljare, tal, flertal. Dessa betydelser nämna då för oss twå stora makter, som nu för de fleste gälla mer än Gud i himmelen. På krigshärar och stora summor tro många nu, att folks och staters trygghet och wälfärd bero. Mellan enwälde bygdt på krigsmakt och folkwälde bygdt på flertal af röster komma wågskålarne nu att alltmera förunderligt stiga och sjunka. Dessa twå afgudamakter komma att med en förfärlig kamp täfla om öfwerwäldet, till dess den himmelske konungen störtar dem båda såsom fordom Bel och Nebo. Ordet uträkna syftar på betydelsen af Meni. Menniskorna göra sina uträkningar och räkna på sitt wis både för enskild del och i kyrka och stat; de räkna sina egodelar, de räkna sina röster, de räkna sina penningar, men Herren räknar på annat sätt, och olycklig den, som räknas med ibland dem, hwilka förgås i sina synder.

13. Derföre säger HERren HERren alltså: Si, mina tjenare skola äta, men I skolen hungra; Si, mina tjenare skola dricka, men I skolen törsta; Si, mina tjenare skola glade wara; men I skolen till skam warda;

Se Ps. 23. Förskräckliga äro hotelserna öfwer de ogudaktiga; outsägligt härliga löften gifwas åt Guds folk. Ett fullt åtnjutande af nådens rikedomar och alla wälsignelser innefattas i dessa löften. Se Ps. 22: 27, 30. Matth. 8: 11, 12. Luc. 22: 30.

14. Si, mina tjenare skola fröjda sig för godt mods skull, men I skolen för hjertans sorg skull ropa, och för jemmer gråta;

15. Och skolen låta edra namn åt mina utkorade till ett swärjande; och HERren HERren skall döda dig, och nämna sina tjenare med ett annat namn; * *Es. 62: 2.

Till ett swärjande, d. ä.: då man will taga Gud till wittne på en sanning och framhålla Herran såsom den oskyldiges förswarare och såsom syndens och ogudaktighetens hämnare, så skall man åberopa sig Hans folks underbara förlossning och det straff, som gått öfwer Hans fiender. Ordet dig syftar på hwar och en ogudaktig, som uppreser sig emot Herran, men isynnerhet på den fiende, som Nya Testamentet lärer oss närmare känna i 2 Thess. 2: 3, 8. Det andra namn, som här menas, är ett nytt namn, Som innefattar Guds folks nya ställning, såsom Jacob, sedan han öfwerwunnit, blef kallad Israel, och såsom Guds folk i Christi kyrka kallas christna, i stället för Israeliter eller Abrahams barn, hwilket war de trognas namn i Gamla Testamentet. Se ock Uppb. 2: 17 och Es. 62: 2.

16. Så att den som sig wälsignar på jorden, han skall wälsigna sig uti den rätta Guden; och den som swär på jorden, han skall swärja wid den rätta Guden; ty de förra bedröfwelser äro förgätna, och äro förskylda för mina ögon.

En följd af den dom, hwarigenom namnet af Guds föraktare blifwer till förbannelse och Guds tjenares namn till wälsignelse och till ett uttryck af Guds rättfärdighet och sanning, är ett allmänt utbredande af Evangelii ljus. Herren undanrödjer och borttager då de förra bedröfwelserna och deras orsak, som är syndens makt; allt detta blifwer då i Christi härlighet liksom undangömdt från Guds ögon. Då slippa ock Herrans tjenare att med ångest tänka derpå.

17. Ty si, jag will skapa en ny himmel, och en ny jord;* så att man icke mer skall komma den förra ihåg, eller lägga dem på hjertat. *Es. 66: 22. 2 Pet. 3: 13. Uppb. 21: 1.

”Kyrkans tillstånd skall blifwa alldeles nytt och wida härligare än förut genom det nya förbundet,” 2 Cor. 5: 17. Och ändtligen skola kyrka och stat, det himmelska och det jordiska i det menskliga lifwet, förnyas och förklaras och alla lefnadsförhållanden genomstrålas af sanningens ljus och genomwärmas af kärlekens heliga låga. Men härwid stannar icke denna prophetias betydelse, utan den innefattar äfwen en härlig förnyelse af hela den delen af Guds skapelse, som blifwit en förbannelse underkastad för syndafallets skull. Rom. 8: 19–22. ”Werkar synden så, att jorden stundom för dess syndiga inbyggares skull synes såsom jern och himlen såsom koppar”; så lofwar Herren här ett nytt tillstånd i naturen, då nåd och sanning blifwa rådande på Guds återlösta jord. Och ändtligen syftar detta löfte äfwen i sin högsta fullbordan på den sista förwandlingen och på de nya himlar och den nya jord, som Guds barn wänta. 2 Pet. 3: 13.

18. Utan de skola fröjda sig ewinnerligen, och glade wara öfwer det, som jag skapar; ty si jag will skapa Jerusalem till fröjd, och dess folk till glädje.* *Es. 62: 5.

19. Och jag will glad wara öfwer Jerusalem, och fröjda mig öfwer mitt folk; och gråtoröst eller klagoröst skall icke mer derinne hörd warda.* *Es. 60: 20.

Se cap. 25: 8. Den högsta fullbordan af detta löfte omtalas Uppb. 7: 17. Men dessförinnan hafwe wi ännu en härlig fullbordan redan här på jorden att wänta. Es. 60. Dan. 7: 27.

20. Der skola icke mer wara barn, som icke räcka till deras dagar, eller gamle, som deras år icke uppfylla; utan hundradeåra barn skola dö, och de hundradeåra syndare skola förbannade warda.

Beskrifningen syftar ännu på ett jordiskt Jerusalem. Ännu i den härliga tid, som här utlofwas, äro menniskorna syndare och dödliga. Men stora förändringar hafwa föregått med jorden och i luften. Helsa och krafter, som nu genom många slags synder och allehanda andra orsaker äro så förswagade, blifwa mycket förökade, ett långt lif utlofwas åter, såsom i patriarkernas tid; den, som då dör i en ålder af blott 100 år, dör tidigt, såsom då i wår tid ett barn dör. ”En så tidig död blifwer ansedd såsom en förbannelse och ett straff för särskilda synder.”

21. De skola bygga hus, och bo deruti; de skola plantera wingårdar, och äta frukten af dem.

22. De skola icke bygga, att en annan bor deruti, och icke plantera, att en annan äter; ty mitt folks dagar skola wara såsom ett träds* dagar, och deras händers werk skall föråldras när mina utkorade. *Ps. 1: 3. Ps. 52: 10. Ps. 92: 13.

Desso twå verser beskrifwa widare denna stora förändring i menniskolifwets längd.

23. De skola icke arbeta fåfängt,* eller föda otidig födsel; ty de äro HERrans wälsignades säd, och deras efterkommande med dem. *1 Cor. 15: 58.

24. Och skall ske, att förr än de ropa, will jag swara: medan de ännu tala, will jag höra.* *Dan. 9: 23. Matth. 7: 7.

Då dessa löften uppfyllas, åtnjuter Guds folk i sina företag och arbeten en wälsignelse och en framgång, hwarom wi nu icke kunna göra oss någon rätt föreställning. De kunna då åtnjuta ett så innerligt förtroligt umgänge med Gud i andans fullhet och kraft, och den Allsmäktige är dem med sina werkande krafter så nära, att bönhörelsen följer, medan bönen ännu warar. Men denna wälsignelse är blott hos dem, som wandra i Herrans fruktan. Ogudaktiga och syndare finnas ännu på den tiden, v. 20. Detta tillstånd är någonting helt annat än ett sådant tusenårigt rike, som både Judarne och många swärmare bland de christna hafwa föreställt sig. Se Uppb. 20: 2, 3.

25. Ulfwen och lammet skola gå i bet tillsamman; lejonet skall äta strå såsom ett nöt; och ormen skall äta jord; de skola ingen skada eller förderf göra på hela mitt helga berg, säger HERren.* *Es. 11: 6, 7, 9.

66. Capitel.

Rätt gudstjensts frukt.

Så säger HERren: Himmelen är min stol, och jorden är min fotapall: hwad är det då för ett hus, som I mig bygga wiljen?* Eller hwar är det rummet, der jag hwila skall? *1 Kon. 8: 27. 2 Chrön. 6: 18. Ap.G. 7: 48.

Stephanus anförer dessa ord, Ap.G. 7: 48–50. De hänwisa till Herrans ord genom Nathan till David, då denne wille bygga åt Herran ett hus. Salomo bekände i sin bön wid templets inwigning, att han wäl wisste, att Herren icke bor i hus, som med menniskohänder byggde äro. 1 Kon. 8: 27. Propheten Jeremias klagar, att folket ropade: Här är Herrans tempel! här är Herrans tempel! och frågade icke efter Herran sjelf. Jer. 7: 4. Så förhöll det sig äfwen på sednare tider, ända till dess templet förstördes af Romerska krigshärar. Så säga nu de christna: Har är Christi kyrka! men fråga litet efter Christus.

2. Min hand hafwer gjort allt det som är, säger HERren: men jag ser till den elända, och till den som en förkrossad anda hafwer,* och till den som fruktar för mitt ord. *Ps. 34: 19. Ps. 51: 19. Es. 57: 15.

Herren bor blott i det tempel, Han sjelf tillreder. Han är en lefwande ande och will hafwa lefwande tempel. Då menniskans ande är förkrossad, så gör Gud den till sitt tempel genom Evangelium. Rätt förkrossad blifwer menniskans ande då, när Herrans ord får werka; ty Hans ord är såsom en hammare, den der berg sönderslår.

3. Ty den en oxe slagtar, är likasom han en man slog; den ett får offrar, är såsom den der halsen sönderbröte af en hund; den spisoffer frambär, är såsom den der swinblod offrar; den som uppå rökelse tänker, han är såsom den, det orätt är, prisar: sådant utwälja de uti deras wägar, och deras själ hafwer lust i deras styggelse.

Äfwen den, som offrar ett dyrbart offer, som en oxe, utan en förkrossad, ödmjuk ande och utan tro på det enda rätta syndoffret, är såsom en mördare, ty han försyndar sig emot Försonaren, han dödar sig sjelf andeligen och skadar sin nästa till själen genom otro och skrymteri; ja, detta är att på nytt korsfästa Guds Son och för spott hålla! Ebr. 6: 6. Den, som sålunda offrar hwad offer som helst är såsom en oren, som dödat en hund eller hånar Herran med ett orent offer, ty Han har offrat sig sjelf och en egen gerning i stället för Christi försoningsoffer. Den kostbaraste rökelse med sådant sinnelag är såsom en missgerning inför Gud. Så äro en menniskas allmosor och böner och gudstjenst och läsande af Guds ord en styggelse inför Gud, då detta sker i egenrättfärdig afsigt, utan omwändelse och utan tro på Guds Son. Till sådana egna wägar har menniskan lust, men icke Gud. Se Luc. 16: 15.

4. Derföre will jag ock utwälja det de tänka förwara sig för; det de frukta will jag låta komma öfwer dem: derföre att jag kallade, och ingen swarade;* att jag talade, och de hörde intet, och gjorde det mig misshagade, och utwalde det mig icke täckt war. *Ords. 1: 24. Es. 65: 12. Jer. 7: 13.

Om du icke will lyda och höra nådens kallelse, så kommer ändtligen det, som äfwen den egenrättfärdiges oroliga samwete fruktar: död och dom och stundom straffdomar redan här i tiden.

5. Hörer HERrans ord, I som frukten för Hans ord: edra bröder, som eder hata, och afskilja eder för mitt namns skull, säga: Låter se, huru härlig HERren är; låter se Honom till eder glädje: de skola till skam warda.

Edra bröder betyder här både den tidens obotfärdige och sedan alla de otrogna bland Judafolket, som stodo emot Evangelium och hatade Christi lärjungar, afskiljde dem utur synagogan och bortkastade deras namn såsom orent. Jemf. 2 Pet. 3: 3, 4.

6. Ty man skall få höra en rumors röst i staden, en röst af templet; en HERrans röst, som sina fiender wedergäller.

Wid Jerusalems förstöring hördes utur staden och templet de Romerska härarnes krigsrop, derföre att det arma folket icke welat höra Jesu milda röst och Evangelii ljufliga budskap, som så ofta låtit höra sig i staden och templet. Se cap. 13: 4. Så förestår också ännu ett wäldigt ropande i Christi kyrka, först ropande och kallande till bättring och tro, som redan börjat, samt starka warningar, Uppb. 14: 6–11; cap. 18: 4, och sedan krigsrop och jemmer och klagan. Se Uppb. 18: 10, 18, 19.

7. Hon föder, förr än hon får någon wärk; förr än hennes nöd kommer, föder hon en pilt.* *Uppb. 12: 5.

Straffdomar öfwer Herrans fiender gå i jemnbredd med Hans största nådebewisningar mot Hans kyrka och församling. Då förödelsen gick öfwer Jerusalem och Judalandet, werkade Herrans Ande mäktigt till det andeliga Zions uppbyggelse; den christna kyrkan uppstod och utwidgade sig allt mera, och då Guds domar gå öfwer det nya affälliga Israel, den otrogna christenheten, så blifwer det liksom en födslosmärta för en ny, en helig församling. Pingstdagen och den underbara rösten af Evangelii predikan kom en tid före Jerusalems förstöring; och så will Herren ännu öfwer sina lärjungar utgjuta sin anda och samla många till de heligas samfund, innan hämndedagarne komma öfwer dem, som på nytt korsfästa Guds Son. Christo kyrka föder under yttre och inre nöd och trångmål sina ewighetsbarn. Den pilt, som här menas, är Christi andeliga säd. Cap. 53: 10. Det är Immanuel eller Herrans tjenare Zemah, som är den werkande och wäxtgifwande. Men här menas äfwen den manligt kraftiga församlingen, som till slut uppstår. Uppb. 12.

8. Ho hafwer någon tid nu sådant hört? Ho hafwer någon tid sådant sett? Kan ock förr än ett land wärk får, ett folk tillika födt warda? hafwer ju Zion födt sina barn utan wärk.

Se Rom. 11.

9. Skulle jag andra låta öppna moderlifwet, och sjelf ock icke föda? säger HERren. Skulle jag låta andra föda, och sjelf tillykt wara? säger din Gud.

Se Joh. 1: 13. Till den nya födelsen, till födande och uppfödande af andeliga barn äro alla krafter i Gud förenade, och det är medelst församlingen såsom moder denna födelse sker. Att Guds kärlek både såsom faderlig och moderlig kärlek och huldhet omfattar sina återlösta, är en outsäglig tröst för alla trogna!

10. Fröjder eder med Jerusalem, och warer glade öfwer det, alle I som det kärt hafwen: fröjder eder med det, alle I som deröfwer sörjt hafwen.

11. Ty derföre skolen I suga, och mätte warda af dess hngswalelses bröst: I skolen derföre suga, och lust hafwa af dess härlighets fullhet.

Christi kyrka, det andeliga Zion, är den moder, som med sin wård och med andans gåfwor och krafter föder och uppföder de andeliga barnen.

12. Ty alltså säger HERren: Si, jag utbreder frid derwid såsom en ström, och hedningarnas härlighet såsom en utsläppt bäck:* då skolen I suga;† I skolen i famn burne warda, och på knän skall skall man ljufligen hålla eder.** *Es. 48: 18; †cap. 60: 16; **cap. 49: 22.

Se cap. 60.

13. Jag will hugswala eder, såsom modren hugswalar någon: ja, I skolen af Jerusalem lust hafwa.

14. I skolen få se det, och edert hjerta skall glädja sig, och edra ben skola grönskas såsom gräs: då skall man känna HERrans hand på Hans tjenare, och Hans wrede på Hans fiender.

Genom ångest och stor bedröfwelse lider äfwen kroppen och sjelfwa benen, men då själ och hjerta uppfyllas med andelig fröjd och himmelska krafter, såsom med ett lefwande watten, så länder det äfwen till kroppens helsa. Och själens sanna lif länder till kroppens förklarade uppståndelse. Så länge man är andeligen död, så ligger ej i kroppen den rätta uppståndelsekraften, utan döden råder; men då själen blifwer inympad i Christus och andeligen lefwande, så börjar en ny oförgänglig kropp, ett ämne till en förklarad lekamen, att grönska såsom en späd brodd, likasom det gröna gräset på en graf påminner om uppståndelsen. Rom. 8: 10, 11.

15. Ty si, HERren skall komma med eld, och Hans wagnar såsom ett stormwäder; att Han skall wedergälla uti sin wredes grymhet, och Hans straff uti en eldslåga.* *2 Thess. 1: 7, 8.

16. Ty HERren skall döma igenom eld, och genom sitt swärd allt kött, och de dräpne af HERran skola wara många.

Efter de ljufliga löften, som i det föregående blifwit gifna åt de trogna, beskrifwes nu Herrans dom öfwer de otrogna. Eld och lågor, hagel och stormwäder nämnas såsom Hans förskräckliga, oemotståndliga wapen. Se 2 Thess. 1: 8. Uppb. 19: 21. Ps. 50. Ps. 97.

17. De som helga och rena sig i örtagårdar, den ene här, den andre der, och äta swinkött, styggelse, och möss, skola tillsammans borttagne warda, säger HERren.

Att helga och rena sig i örtagårdar war ett afgudiskt bruk. Ett dylikt afguderi bedrifwa alla de, som bjuda till att rena sig sjelfwa och äro skiljda ifrån Christum. Den ene här, den andre der, grt.: efter en som är i midten. Så beskrifwas de olyckliga bedragna, som samla sig omkring en afgud eller omkring en mensklig ledare, som förer dem wilse, och slutligen omkring antichrist. I sin djupaste betydelse syftar detta ord på den osynlige ledaren, som werkar i otrons barn, omkring hwilken de samla sig, utan att känna honom; ja, många följa honom utan att tro, att han finnes till. Eph. 2: 2. Swinkött, styggelse och möss, se cap. 65: 4, 5.

18. Ty jag will komma och församla deras gerningar och tankar, samt med alla hedningar och tungomål, att de skola komma och se min härlighet

Grt.: Och jag — deras werk och tankar — det kommer! — att samla alla hedningar och tungomål, att de skola komma och se min härlighet. I afbrutna mäktiga ljud, som i få ord sammanfatta stora, outsägliga ting, framställes här folkens församlande till Herran. Först den stora motsatsen: Herren för sig, och de arma swaga menniskorna med sina werk och tankar! Så går det en tid. Herren styrer århundrade efter århundrade enligt sitt wisa rådslut, och menniskorna gå sina egna wägar, göra sina werk och hafwa sina tankar; men det kommer, såsom Herren beslutat och förkunnat. De ogudaktiga samla sig ofta i oupphörliga försök att bygga nya Babels torn, och slutligen samlas de för att utrota Gudi folk, Uppb. 16: 14, 16, men blifwa af Herran förskingrade, och under allt detta samlas genom Evangelium folk och tungomål till Christi kyrka. Detta samlande sker allramest, då domen till slut skall hafwa gått öfwer det stora Babylon. Uppb. 18: 2.

19. Och jag will gifwa ett tecken ibland dem, och sända några af dem, som frälste äro, till hedningarna wid hafwet; till Phul och Lud, till de bågskyttar, till Thubal och Javan; och fjerran bort till de öar, der man icke af hört hafwer, och de min härlighet icke sett hafwa: och skola förkunna min härlighet ibland hedningarna.

Christi Apostlar och andra sändebud blefwo sända att utbreda Evangelium i alla wäderstreck, till hedningarne wid hafwet, ända till Spanien, till Javan eller Grekland, till Thubal eller Armenien, Iberien och andra länder i norr, till Phul och Lud, som beteckna Afrikas folk, och till bågskyttar eller wilda folkslag. Från Lud eller Ethiopien war Candaces Kamererare. Ap.G. 8: 27. Men denna sändning och samling genom Herrans sändebud fortfar ännu och kommer slutligen att blifwa en allmän riksangelägehet för Christi kyrka, till dess alla hedningar hafwa hört Evangelii ord.

20. Och skola draga dertill alla edra bröder utaf alla hedningar, HERranom till ett spisoffer, hästar och på wagnar, på bårar, på mular, på kärror till Jerusalem, mitt helga berg, säger HERren, likasom Israels barn bära spisoffer i rena käril till HERans hus.

De bröder utaf alla hedningar, som skola famlas, äro alla de hedningar, som blifwa sanna christna och införlifwas med det andeliga Israel. I synnerhet menas här, att Israels folk skall samlas från hednafolken, bland hwilka de nu äro förskingrade. Hästar, wagnar och bårar m. m. beteckna den rastlösa werksamheten, som stoll anwändas till detta samlande, och att man skall uppbjuda alla medel och icke spara någon kostnad, för att då befrämja Guds rike. Alla de själar, som samlas, blifwa lefwande offer åt Herran. Rom. 12: 1; cap. 15: 16.

21. Och jag will utaf desamma taga prester och Leviter, säger HERren.

Af dem, nemligen af det omwända Israel och af de omwände hedningarne, och icke såsom i Gamla Testamentet blott af ett folk och af Levi stam. Ett trösteligt löfte, som bör uppmuntra til trägen bön och werksamhet för Guds rikes utbredande bland hedningarna, ehuru det ofta kan synas mörkt för den swaga menniskoblicken. Den trogne Öfwerherden lofwar att sjelf af de omwända hedningarne bereda sig trogna och skickliga redskap till Evangelii widare utspridande bland deras bröder. Missionshistorien intill sednaste dagar wisar mångfaldiga exempel på uppfyllelsen af detta härliga löfte; och så skall det gå, till dess alla werldens ändar skola känna Honom, som är sargad för wåra missgerningar och stagen för wara synders skull. Herren har sagt det.

22. Ty likasom den nya himmelen och den nya Jorden, dem jag skapar,* stå för mig, säger HERren: alltså skall ock eder säd och namn stå. *Es. 65: 17. 2 Pet. 3: 13. Uppb. 21: 1.

Såsom Christo rike är ett ewigt rike, så äro Hans säd och Hans folks namn oförgängliga såsom Han sjelf.

23. Och allt kött skall komma den ena månaden efter den andra, och den ena sabbathen efter den andra, till att tillbedja för mig, säger HERren.

Redan nu samla sig själar oupphörligt i bön inför Herran, så att då somlige upphöra, så börja andra, då somliga insomna, så wakna andra till bön och lof inför Hans thron öfwer hela jordrunden, ty i ganska många länder finnas på somliga ställen nu redan några enskilda christna, som åkalla Herran, så att bön och lofsångsljud beständigt uppstiga från jorden. Men detta tillbedjande skall blifwa mångfaldigt förökadt. Då ”Herrans äras kunskap skall uppfylla jorden”, då skall också ett oräkneligt antal af tillbedjare komma, och den ena skaran aflösa den andra, der Han mest uppenbarar sin kraft, sin nåd och sina under bland jordens barn.

24. Och de skola gå ut, och se de menniskors kroppar, som emot mig misshandlat hafwa: ty deras matk skall icke dö, och deras eld skall icke utslockna,* och skola wara en styggelse för allt kött. *Marc. 9: 41, 46, 48.

Dessa förskräckliga ord anföras af wår Frälsare på tre ställen, såsom wittnesbörd om de ogudaktigas ewiga pina. I gamla förbundets tid war Hinnomsdalen eller Hinnoms barns dal en fasansfull förebild af eldsjön eller den ewiga fördömelsen. Huruwida en ännu förskräckligare och tydligare förebild deraf en gång kommer att finnas här på jorden, såsom dessa ord synas innebära, får framtiden lära. Att de, som komma att tillbedja för Herran, skola gå ut och se de menniskors kroppar, syftar tydligen på någon stor och warnande hemlighet, som ännu är att förwänta. Det tillstånd, som här antydes, är något, som föregår den yttersta domen, ty sedan kunna de frälsta icke gå ut och se de fördömda. ”De slagna af Herran äro icke själlösa kroppar eller kropplösa själar, utan de äro lefwande lik”!

Ände på Propheten Esaia.

1. Dessa straffdomar öfwer Babel förebilda den stora werldsdomens dag. Uppb. 6: 12–17.