Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Joel

←  Propheten Osea

Biblia, Det är All den heliga Skrift Med Förklaringar av Peter Fjellstedt Propheten Joel

Propheten Amos  →

Propheten Joel.

Emellan år 810 och år 758 f. Chr. f.

Inledning.

Propheten Joel war en af de äldsta propheterna i Juda rike, som efterlemnat skriftliga prophetior. Denne prophet war begåfwad med en hög ande, fastän hans prophetior äro korta. En stor och förskräcklig hemsökelse, som öfwergick Judalandet i hans tid, är för honom en förebild af den stora hemsökelsen och domen, som skall öfwergå både Judafolket och werlden i allmänhet. Han beskrifwer först närwarande och med anledning deraf framställer han tillkommande straffdomar. Propheten Joels ord anföras i den första apostoliska predikan i Nya Testamentet. Se Ap.G. 2: 17–21. Och således är pingstdagen liksom ingången eller början till himmelrikets stora fulländning, som skall ske både i dom och barmhertighet. Äfwen denne prophet har i korta härliga drag framlagt hela Guds rikes historia på jorden samt också nådens ordning, isynnerhet genom de ord, som apostelen anförer: Hwilken som åkallar Herrans namn, han skall warda salig. Innan Herren sände straffdomar genom hedniska fiender, sände Han föregående warningar genom naturliga hemsökelser, hungersnöd o. s. w. Så låter Gud alltid lindrigare warningar komma först och derefter swårare, innan den slutliga straffdomen kommer. Innan Herren sände Assyriernas och Babyloniernas härar, skickade Han swärmar af gräshoppor. Härom talar denne prophet och warnar i stränga ordalag, samt uppmanar till allmän bot och bättring. Hemsökelsen genom de förtärande gräshopporna är en bild af de förstörande krigshärar, som sedan öfwerswämmade Israel genom Assyrierna och derefter Judarna genom Babylonierna och slutligen genom Romarne, men tillika en bild af den slutliga stora afgörande domen öfwer Guds rikes fiender på jorden. Sanheribs nederlag förutsäges och beskrifwes tillika så, att det blifwer en tydlig bild af den sista och mäktigaste jordiska fiendens nederlag. 2 Thess. 2. Joel propheterar om Christi rike, om den Heliga Andas utgjutelse och om det ewiga Jerusalem. Christi kyrkas grundande, dess bestånd och seger och fiendernas undergång utgöra innehållet af Joels prophetior.

1. Capitel.

Landet öde. Fasta påbjudes.

Detta är HERrans ord, som skedde till Joel, Pethuels son.

2. Hörer detta, I äldste, och akter här uppå, alla inbyggare i landet: om något sådant skedt är i eder tid, eller i edra fäders tid.

3. Säger edra barn der af, och låter edra barn säga det för sina barn; och de samma barnen för sina efterkommande:

4. Nemligen, hwad efter gräsmasken blifwer qwar, det uppäter gräshoppan; och hwad gräshoppan igen blifwa låter, det äter flygmasken; och hwad flygmasken blifwa låter, det fräter lusen.* *2 Mos. 10: 14, 15. Joel 2: 25.

Antingen antydes här fyra olika slag af gräshoppor, eller ock antyda somliga af dessa namn gräshoppan i dess olika tillstånd ifrån början, såsom mask o. s. w. I Österlanden blifwa trakter stundom hemsökta utaf så grufliga swärmar af gräshoppor, att en sådan swärm kan wara flera alnar tjock och öfwer en mil lång och bred och så tät, att den bortskymmer himmelens ljus midt på dagen och kastar en mörk skugga på landet. Der en sådan swärm slår ned, förtärer den allt hwad grönt är och lemnar marken och äfwen träden swarta efter sig.

5. Waker upp, I druckne, och gråter, och jemrer eder, alla windrinkare efter must; ty han är eder ifrån eder mun borttagen.

6. Ty ett mäktigt folk och otaligt drager hit upp uti mitt land; det hafwer tänder likasom ett lejon, och oxeltänder likasom en lejoninna.

Gräshopporna liknas wid ett otaligt krigsfolk, och de werka lika så förstörande, som de otaliga hedniska krigshärar, hwilka här förebildas. Den barmhertige Guden lät först en afmålning af de fiendtliga härarna wisa sig i sin förstörande beskaffenhet. Gräshoppornas tänder, som förtärde grödan, woro lika så förderfliga som lejontänder.

7. Detsamma föröder min wingård, afbryter mina fikonträd, barkar dem, och förkastar dem, så att deras qwistar äro hwita wordne.

Gräshopporna förtära icke blott gräs och löf, utan äfwen den spädare barken på trädens yngsta grenar.

8. Jemra dig likasom en jungfru, den en säck uppå drager för sin brudgummes skull;

9. Ty spisoffer och drickoffer* är borta ifrån HERrans hus; presterna, HERrans tjenare, sörja. *2 Mos. 29: 41.

I den stora hungersnöd, som uppstod, kunde de wanliga offren icke åstadkommas i Herrans tempel. I denna nöd förmanas nu folket att omwända sig till Herran med ånger och syndasorg, och denna sorg måste wara uppriktig, såsom då en brud sörjer öfwer en förlorad brudgum.

10. Marken är förödd, och åkren står ömkeligen; kornet är förderfwadt, winet står jemmerligen, och oljan klageligen

11. Åkermännerna se skröpliga ut, och wingårdsmännerna gråta, för hwete och korns skull, att utaf marken intet inbergas kan.* *Es. 16: 10. Jer. 48: 33.

12. Så stå ock winträden jemmerligen, och fikonträden klageligen; dertill granatträd, palmträd, äppelträd, och alla träd på marken äro förtorkade; ty menniskornas fröjd är till sorg worden.

13. Omgjorder eder, och gråter, I prester; jemrer eder, I altarens tjenare; går in och ligger i säckar, I min Guds tjenare; ty både spisoffer och drickoffer är borta af eder Guds hus.

Särskilt förmanas Herrans prester både att sjelfwa göra allwarlig bättring och förmana folket dertill, samt att ödmjuka sig i stoft och aska inför Gud.

14. Helger en fasta,* kaller tillhopa menigheten, församler de äldsta, och alla landets inbyggare, till HERrans eder Guds hus; och roper till HERran: *Joel 2: 15.

En allmän faste-, bot- och bättringstid skulle utropas, på det straffdomen måtte kunna afwändas. Se 1 Kon. 8: 37–50.

15. Ack we den dagen! ty HERrans dag är hardt när, och kommer såsom ett förderf ifrån den Allsmäktige.* *Es. 13: 6, 9. Joel 2: 1.

16. Så skall maten för wåra ögon borttagen warda, och ifrån wår Guds hus fröjd och glädje.

17. Säden är bortruttnad i jorden, kornhusen stå öde, ladorna förfalla: ty kornet är förderfwadt.

18. O huru suckar boskapen? Fäet råmar,* ty de hafwa ingen bet; och fåren försmäkta. *Ps. 104: 27.

Så beskrifwes plågan ännu widare, såsom om hon redan wore kommen, på det folket måtte rätt bewekas till allwarlig bättring.

19. HERre, dig åkallar jag; ty elden hafwer afbrändt de lustiga planar i öknen, och lågan hafwer upptändt alla träd på marken.

20. Ja, wilddjuren ropa* också till dig; ty wattubäckarna äro uttorkade, och elden hafwer förbränt de lustiga planar i öknen. *Job 39: 3. Ps. 147: 9. Jon. 3: 8.

Äfwen djurens nöd och klagorop är liksom ett ropande till Herran. Se Ps. 42: 2. Ps. 147: 9. Elden (v. 19) är en bild af det swarta utseende, träden och marken skulle hafwa efter gräshoppornas framfart, såsom om elden hade förhärjat allt. Tillika syftas här på den förstörande elden, som skulle öfwergå landet, genom de fiendtliga härarna på en sednare tid, och äfwen på den stora domselden och dess föregående hetta. Se Uppb. 16: 8–11. Hes. 38: 22.

2. Capitel.

Herrans dag. Rätt bot. Messias.

Blåser med basuner* i Zion, roper på mitt heliga berg; darren alla landets inbyggare: ty HERrans dag† kommer, och är hardt när; *4 Mos. 10: 2. †Joel 1: 15.

2. En mörk dag,* en bister dag, en mulen dag, och dimmig dag, likasom morgonrodnaden utbreder sig öfwer bergen; nemligen ett stort och mäktigt folk, hwilkets like tillförene icke warit hafwer, och härefter icke warda skall i ewig tid. *Amos 5: 18. Zeph. 1: 14, [et]c.

Herrans dag (v. 1) kallas här Herrans hemsökelsedag, både då Han sände de förstörande gräshopporna, och då Han sedan sände Babylonierna och derefter Romarne till landets och stadens förödelse och templets förstörelse, och den dag, då Han skall uppenbara sig i stor makt och härlighet, till att straffa sitt rikes fiender. Uppb. 16: 17–21; cap. 19: 11, 21. Jemför Uppb. 9: 7. Så hastigt, som morgonrodnaden utbreder sig öfwer bergen, skulle denna plåga komma, och detta är en bild af den stora hemsökelsen, hwarom Christus säger: ”Såsom ljungelden går ut af öster och synes allt intill wester, alltså skall menniskones Sons tillkommelse warda.” Matth. 24: 27. Då är mörker, och derpå blifwer det ljust. Zach. 14: 7. Att propheten syftar på detta sistnämnda, se wi just af de orden, att ett sådant folk derefter icke warda skall i ewig tid. Se Hes. 38.

3. För honom går en förtärande eld, och efter honom en brinnande låga; landet är för honom likasom en lustgård; men efter honom likasom en wild öken, och ingen skall undslippa honom.

Detta syftar först på gräshopporna; före och efter dem war brännande torka, som ökade förstörelsen; men detta syftar också på den nöd, som skulle föregå och efterfölja de Babyloniska och Romerska krigshärarna, och den eld, som ännu förestår. Uppb. 16: 8, 18.

4. De äro till seendes såsom hästar, och ränna såsom resenärer.

5. De springa ofwan på bergen, likasom der wagnar bullrade, och såsom en låga dånar i halm, såsom ett mäktigt folk, som till strids rustadt är.

Så beskrifwas gräshopporna icke blott i anseende till sin egen beskaffenhet, utan såsom förebilder af mäktiga bewäpnade härar. Men då gräshoppor komma i så otalig mängd, att landet förmörkas såsom af ett swart täckelse med grufligt gny; då blifwa menniskorna gripna af allmän förskräckelse, ty de weta hwad som förestår.

6. Folken skola förskräcka sig för honom; alla ansigten äro så bleka som lerpottor.* *Nah. 2: 10.

Som lerpottor, d. ä. swarta eller mörka af förskräckelse.

7. De skola löpa såsom hjeltar, och bestiga murarna såsom krigsmän; hwar och en skall draga rätt fram, och icke försumma sig.

Gräshopporna äro liksom ordnade och ändra icke sin ordning, utan öfwerflyga träden i rät linea och öfwerflyga husen eller söka att komma derigenom.

8. Ingen skall hindra den andra, utan hwar och en skall gå i sin ordning; och när de storma och infalla, skola de icke sårade warda.

9. De skola rida omkring i staden; löpa på murarna, och stiga in uti husen; och såsom en tjuf infalla igenom fönstren.

Beskrifningen är för liknelsens skull sådan, att den passar både på gräshopporna och på de krigshärar, hwilka gräshopporna förebildade.

10. För honom darrar landet, och himmelen bäfwar; sol och måne warda mörka, och stjernorna förhålla sitt sken;* *Es. 13: 10. Hes. 32: 7. Matth. 24: 27, 29. Marc. 13: 24. Luc. 21: 25.

11. Ty HERren skall låta gå sitt dunder för sin här; ty Hans här är ganska stor och mäktig: hon skall uträtta Hans befallning; ty HERrans dag är stor och fast förskräcklig:* ho kan lida honom? *Jer. 30: 7.

Detta blef uppfyldt genom gräshopporna och ännu mera genom de Babyloniska och de Romerska krigshärarna, och ännu widare skall allt detta fullbordas, då himmelens krafter skola bäfwa. Matth. 24: 29.

12. Så säger nu HERren: Wänder eder till mig af allt hjerta, med fastande, med gråtande och med sörjande.* *Ords. 28: 13. Es. 45: 22.

13. Rifwer edert hjerta* och icke edra kläder, och wänder eder till HERran eder Gud ty Han är nådelig,† barmhertig, tålig och af stor mildhet, och låter sig snart ångra straffet. *Ps. 51: 19. †2 Mos. 34: 6. Ps. 86: 15. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8. Jon. 4: 2.

Ännu war det möjligt, att straffdomen kunde uteblifwa, om folket wille göro allwarlig bättring. Här är åter warning och förmaning framför straffet. Straffet är beslutadt, om menniskan icke bättrar sig; men will hon bättra sig, så är det Herrans beslut att förbarma sig; Hans beslut är då sådant, att det rättar sig efter menniskans beslut, antingen hon will lyda eller motstå Guds warning. Om Guds ånger, se 1 Mos. 6: 6. Genom sann omwändelse kan menniskan alltid undwika det ewiga och i hufwudsaken äfwen det timliga straffet. Till den sanna bättringen hörer ett förkrossadt hjerta. Klädernas sönderrifwande war ett wanligt sorgetecken, men bättringen består ej i utwärtes åthäfwor eller gerningar; utan i en grundelig förändring i själ och hjerta.

14. Ho wet, Han förbarmar sig ju ännu, och efter sitt straff nåd bewisar,* till spisoffer och drickoffer HERranom eder Gud. *Jer. 18: 8. Jon. 3: 9.

Måhända skall Gud afwända de wäl förtjenta straffen och wälsigna landet med frukt, och då för man icke glömma att anwända den till lof- och tackoffer. Detta ordet: Ho wet? är ej ett uttryck af twifwel, utan af förtröstan.

15. Blåser med basun i Zion; helger en fasta;* kaller menigheten tillhopa; *Joel 1: 14. Jon. 3: 5.

16. Församler folket, helger* församlingen; sammankaller de äldsta, hafwer de unga barn och däggobarn† tillsammans; brudgummen gånge utur sin kammare, och bruden utur sitt mak. *2 Mos. 19: 10. †Ps. 8: 3.

Såsom till en stor högtid skulle folket sammankallas (v. 15), och äfwen brudgum och brud uppmanas att deltaga i den allmänna bättringssorgen och förödmjukelsen i denna botförsamling.

17. Låter presterna, HERrans tjenare, gråta emellan förhuset och altaret, och säga: HERre, skona ditt folk, och låt icke din arfwedel till skam warda, så att hedningarna få råda öfwer dem; hwi will du låta säga ibland folken: Hwar är nu deras Gud?* *2 Mos. 32: 12. Ps. 79: 9, 10. Ps. 115: 2.

Denna bön lägger propheten i presternas mun, och folket skulle deruti instämma. Det är Guds namn och Hans ära, som skall åberopas såsom grund till bönhörelse, liksom då Mose bad, 4 Mos. 14: 13–16, att Herren måtte hjelpa för sin egen skull, på det Hans namn icke måtte försmädas bland hedningarna, som alltid fröjdade sig öfwer Israels olyckor och derwid försmädade Herran såsom en wanmäktig Gud.

18. Så skall då HERren hafwa nit om sitt land, och skona sitt folk.

Herren sjelf lärer bönen (v. 17), och här utlofwas bönhörelsen. Märk: då Guds Anda lärer dig att bedja, så är äfwen din bönhörelse beslutad i himmelen. Du är då bönhörd!

19. Och HERren skall swara, och säga till sitt folk: Si, jag skall sända eder korn, must och olja tillfyllest, så att I skolen deraf nog hafwa;* och skall icke mer låta eder på skam komma ibland hedningarna. *5 Mos. 28: 11, 12.

20. Och skall jaga dem af nordan långt bort ifrån eder, och drifwa honom bort uti ett torrt och öde land; nemligen, hans ansigte bort emot hafwet öster ut, och hans ända bort emot yttersta hafwet; han skall ruttna, och lukta för sin högfärds skull.

Här beskrifwes icke blott, hwad ända denna grufliga här af gräshoppor skulle få, utan detta är också en bild af den Assyriska härens undergång under Sanherib, samt af en ännu tillkommande mäktig fiendes nederlag. Hes. 39: 11–20. Hafwet öster ut är Döda hafwet, och det yttersta hafwet är hafwet i wester eller Medelhafwet. — För sin högfärds skull, grt: Han hafwer gjort stora ting, nemligen denna plåga har gjort mycket ondt, men måste sålunda förgås. Detta gäller om hwarje plågoris, som Gud anwänder att tukta syndare, det måste derefter förderfwas.

21. Frukta dig intet, du land; utan gläd dig, och war wid ett godt mod; ty HERren kan ock göra mäktiga ting.

22. Frukter eder intet, I djur på marken; ty boningarna i öknen skola grönskas, och träden bära sin frukt, och fikonträd och winträd skola wäl bära.

23. Och I, Zions barn, fröjder eder och warer glade i HERran eder Gud, den eder nådeligt regn gifwer, och sänder eder neder morgonregn och aftonregn* såsom tillförene. *5 Mos. 11: 14. Jer. 5: 24.

De orden: nådeligt regn, betyda tillika, efter grt.: läraren till rättfärdighet Jemte de lekamliga wälsignelser, som här utlofwas, hwilka tillika betyda andeliga förmåner, utlofwas här den högsta himmelska wälsignelsen, att rättfärdighetens lärare, nemligen Christus sjelf, skulle komma, Han som både förkunnar och gifwer rättfärdighet. Det samma ordet betyder både regn och lärare. Likasom regnet gör jorden fruktbar, så dryper Evangelii ord öfwer öppnade hjertan och gör dem fruktbärande. Se cap. 3: 18. Es. 45: 8. Morgonregn och aftonregn betyder således icke blott det regn, som gör jorden fruktbar, utan den dagliga nåd, som genom Guds ord och öfriga nådemedel werkar andeligt lif och andans frukter hos menniskorna. Till att emottaga andeliga wälsignelser måste såwäl stundom hela folk förberedas genom stora hemsökelser, som också hwarje enskild själ genom syndaånger och innerlig förödmjukelse. Propheterna hafwa alltid stränga hotelser framför sina härligaste löften. Om arla- och serlaregn se 5 Mos. 11: 14.

24. Att ladorna warda fulla med korn, och pressarna öfwerflödighet af must och olja hafwa skola.* *Ords. 3: 10.

25. Och jag skall gifwa eder de åren igen, som gräshoppor, flygmaskar, lus och gräsmaskar, som min stora här woro, den jag ibland eder sände, uppätit hafwa:* *Joel 1: 4.

26. Att I skolen hafwa nog till att äta, och prisa HERrans eder Guds namn, den ibland eder under gjort hafwer; och mitt folk skall icke mer till skam warda.

27. Och I skolen förnimma, att jag är midt ibland Israel, och att jag är HERren eder Gud, och ingen mer;* och mitt folk skall icke mer till skam warda *Es. 46: 9.

Då den enskilda menniskan omwänder sig till Gud, så sker först och främst en förwandling i hjertat, ljus från himmelen fördrifwer syndens mörker, och i stället för andelig död och träldom uppfylles hjertat med lif i Christo Jesu och undfår dagligt tillflöde af nådens gåfwor samt äfwen timlig hjelp och wälsignelse. Detsamma gäller om hela samhällen och riken, då sann gudsfruktan blifwer allmännare. Och slutligen skall detsamma wisa sig i widsträcktare mått på den återlösta jorden, Es. 35, till dess efter Guds löfte nya himlar och en ny jord blifwa de rättfärdigas boningar.

28. Och derefter skall jag utgjuta min Anda* öfwer allt kött, och edra söner och döttrar skola prophetera; edra äldste skola hafwa drömmar, och edra ynglingar skola se syner. *Es. 44: 3. Ap.G. 2: 17.

Apostelen Petrus uttyder detta såsom en prophetia om den Helige Andes utgjutelse på Pingstdagen. Förut utlofwades rättfärdighetens Predikare (v. 23), Jesus Christus, och derefter den Helige Ande, som på pingstdagen blef utgjuten öfwer de församlade, och denna utgjutelse fortfar ännu i Christi kyrka. Genom starkt wäder blefwo de otaliga gräshopporna utwräkta i hafwet; genom Herrans Ande, som kom såsom en mäktig wind från himmelen, skola syndens otaliga härar i dess många gestalter öfwerwinnas och bortföras till afgrunden och icke mera såsom en förtärande ohyra plåga och förderfwa jorden och menniskorna, som derpå bo. Innan Guds Ande blifwer ingjuten i menniskans hjerta, kallas hon kött, emedan hon har blott det naturliga förnuftet, det naturliga sinnet och det naturliga lifwet. Genom Herrans Ande upplyses själen, och menniskan födes till ett nytt lif. Detta lif, denna inre menniska är icke kött, utan ande i gemenskap med Herrans Ande. Se Rom. 6: 11. Med prophetia, drömmar och syner åsyftas de wanliga uppenbarelsesätten i Gamla Testamentet, men dermed menas här den klara kunskap, som Guds Anda skulle gifwa i det Nya Testamentet om Gud och gudomliga ting genom ordet, att detta ljus och dessa gåfwor skulle gifwas åt alla, som wille emottaga dem, utan åtskillnad af ålder och kön, så att gamla och unga, män och qwinnor kunna förstå salighetens ord och äfwen tala derom för andra. Om Philippi döttrar, se Ap.G. 21: 9. Detta nådelöfte förutsade, att Herren i det Nya Testamentets tid wille genom Christus rikligen gifwa den Helige Andes nåd till upplysning och tröst för de trogna medelst ordet och sakramenterna. De få klarare insigt i nådens hemligheter, än någon i Gamla Testamentet kunde få genom gudomliga uppenbarelser, prophetior, syner och drömmar. Matth. 11: 11. Här är icke något löfte om utomordentliga uppenbarelser och prophetior i det Nya Testamentet. För Gud är det wisst icke omöjligt, att på ett eller annat sätt uppenbara något om sin wilja för hwem Han will, men salighetens wäg och allt, hwad dertill hörer, har Han redan så klart uppenbarat i sitt ord, att derom ingen utomordentlig uppenbarelse är att wänta. Derom will Guds Anda genom sitt ord upplysa menniskan. Eph. 1: 17, 18. Så snart någon tycker sig hafwa ingifwelser eller föregifwer sig hafwa något slags uppenbarelse, så är den menniskan i ett tillstånd, som måste anses såsom ganska farligt; der behöfwes sorgfällig underwisning, der behöfwes waksamhet och bön, der äro stora frestelser för dörren.

29. Och will jag på den tiden utgjuta min Anda, både öfwer tjenare och tjenarinnor:* *Gal. 4: 6, 7.

30. Och skall gifwa undertecken i himmelen och på jorden, nemligen blod, eld och rökdamm.

31. Solen skall förwandlad warda uti mörker, och månan uti blod, förr än den store och förskräcklige HERrans dag kommer.* *Joel 3: 15.

Här sammanfattas uti en enda stor prophetia hela det Nya Testamentets tid, den Helige Andes utgjutelse på pingstdagen såsom Christi kyrkas egentliga stiftelse och inwigning såwäl som Guds Andes fortfarande utgjutelse öfwer församlingen i hela det Nya Testamentets tid, samt derefter de stora tecken i den synliga skapelsen, som skola föregå Jesu Christi tillkommelse och således förebåda Hans kyrkas och Hans rikes härliga fulländning. Till denna fulländning werkar den Helige Ande i hela Christi församling, så länge den närwarande nådesinrättningen skall fortfara. Han kallar, församlar, upplyser, rättfärdiggör, pånyttföder och helgar alla, som wilja ingå i detta rike; Han uppbygger det andeliga templet, och när det är färdigt och den sista själen insamlad, som kan frälsas, så går en förwandlingsdom äfwen öfwer himlarne och jorden, 2 Petr. 3: 13; då är det ordet fulländadt: det gamla är förgånget, si allting äro ny wordne. 2 Cor. 5: 17. Här är således början och slut af Guds Andas werk i Christi församling, och dessa båda innefatta Hans närwaro i församlingen ända till denna fulländningsdagen. Han är närwarande med samma krafter, som wisade sig på Pingstdagen, fastän icke lika märkbara för menniskans lekamliga sinnen. Om tecknen, se Matth. 24: 29.

32. Och det skall ske; ho som helst HERrans namn åkallande warder, han skall frälst warda;* ty på Zions berg† och i Jerusalem skall en salighet wara, såsom HERren sagt hafwer, och när de andra qwarblifna, dem HERren kallande warder. *Rom. 10: 13. †Es. 2: 3.

Denna prophetia omfattar Evangelii ljufliga innehåll. Således först utlofwas Frälsaren, v. 23, derefter den Helige Ande, v. 28–31, och här utlofwas Evangelii predikan, hwarigenom salighetens wäg skall blifwa kungjord, så att hwar och en som åkallar Herrans namn, han skall warda salig, antingen han är Jude eller hedning. Derigenom måste synden och alla fiendtliga makter, likasom gräshoppornas ohyra bortblåstes och wräktes ut i hafwet, gifwa wika och slutligen bortwisas till afgrundens djup, hwaraf hafwet är en förebild (v. 20); der är dödens hem, der är beständig förruttnelse och liklukt af den ewiga döden. Köttets sinne är döden, men Andans sinne är lif och frid. Rom. 8: 6.

3. Capitel.

Hedningarna straffas. Evangelium lofwas.

Ty si, uti de dagar och i densamma tiden, när jag omwändande warder Juda och Jerusalems fängelse;

2. Så will jag sammansamka alla hedningar, och skall föra dem neder i Josaphats dal, och wara der med dem till rätta, på mitt folks och min arfwedels Israels wägnar, att de hafwa förstrött dem ibland hedningarna, och delat emellan sig mitt land:

3. Och kastat lott öfwer mitt folk, och gifwit piltar för mat, och sålt pigor för win, och fördruckit dem.

Denna prophetia handlar icke blott om Judafolkets förlossning från den Babyloniska fångenskapen, som fordom skedde, och om förlossningen från den andra Babyloniska eller Romerska fångenskapen, hwarifrån befrielse ännu är att wänta, utan prophetian handlar hufwudsakligen om Israels omwändelse eller andeliga förlossning. När Herren omwändande warder deras andeliga fängelse, då skola dessa stora ting ske, se Hes. cap. 36–38. Först deras omwändelse, nytt förbund och andeligt lif, och derpå dom öfwer deras fiender. ”Märk, att allt straff och Guds domar öfwer de onda ske för de godas skull, alltså äfwen den yttersta domen” L. — Josaphats dal bet. Herrans doms dal, således den domsplats, der Herrans straff till afgörande seger går öfwer Guds kyrkas fiender. Se Uppb. 16: 16; cap. 18: 6. 2 Thess. 1: 6, 8, 9. I Josaphats dal wanns också fordom en härlig seger öfwer mäktiga fiender; denna seger kan anses såsom en förebild af den tillkommande. Se 2 Chrön. 20: 1–29. Stället nämnes här Josaphats dal, med den antydan, att Guds folks fiender en gång skola falla på samma sätt, som Josaphats fiender och för samma wapen, nemligen Guds folks förödmjukelse och bönerop till Herran. V. 3 wisar, huru litet hedningarna aktat Israels folk och huru de sålt ynglingar och jungfrur såsom slafwar till ganska ringa pris.

4. Och I af Zor* och Zidon, och alla Philisteers gränser, hwad hafwen I med mig att göra? Wiljen I trotsa mig? Nu wäl, om I trotsen mig, så skall jag snarligen och med hast wedergälla eder det uppå edert hufwud. *Es. 23.

5. I som hafwen tagit mitt silfwer och guld, och mina sköna klenodier, och fört dem in uti edra kyrkor;

6. Dertill ock sålt Juda barn och Jerusalems barn, de Greker, på det I ju skullen låta dem komma långt bort ifrån sina gränser.

Edra kyrkor (v. 5), d. ä. edra afgudatempel. De hedningar som nämnas v. 4, de af Tyrus och Zidon och Philisteerna anföras blott exempelwis, och dermed menas alla hedningar och alla otrogna, som bewisat fiendtlighet emot Guds folk.

7. Si, jag skall uppwäcka dem ifrån det rum, dit I dem sålt hafwen, och skall wedergälla det eder uppå edert hufwud:

8. Och skall åter sälja edra söner och döttrar genom Juda barn; de skola då sälja dem in uti rika Arabien, till ett folk i fjerran land; ty HERren hafwer det talat.

Dem uti rika Arabien. Grt.: Åt de Schebaiter eller Sabaiter, 1 Mos. 10: 28; derifrån anses drottningen af Saba hafwa kommit till Salomo. Här framställes wedergällningen mot fienderna bokstafligen. Det är också en bedröflig sanning, att många medlemmar af den christna kyrkan, som på wisst sätt är inympad i Judafolket, på ett grufligt sätt idkat slafhandel, isynnerhet emot Negerfolken, hwilka äro af samma slägter, som de gamla Cananeerna, Tyrierna och Zidonierna, och denna handel gick i öster, innan den började att gå i wester, först i Arabien och andra länder i Asien och bland folk i fjerran land äfwen wester ut; men i allmänhet syftar denna prophetia på den stora andeliga öfwermakt, som Christi rike en gång skall hafwa öfwer alla fiender. Se Es. 66: 19.

9. Roper detta ut ibland hedningarna: helger en strid, uppwäcker de starka; låter komma och uppdraga allt krigsfolk;

10. Görer af edra plogbillar swärd, och af edra liar spetsar: den swage hålle sig stark.

11. Gadder eder tillhopa, och kommer hit, alla hedningar allt omkring, och församler eder: der skall HERren nederlägga dina starka.* *Ps. 2: 2, [et]c. Es. 8: 9, 10.

12. Står upp, I hedningar, och drager upp till Josaphats dal; ty der will jag sitta till att döma alla hedningar allt omkring.

Här sammankallas fienderna; de måga rusta sig, huru mycket som helst, de kunna icke motstå den Allsmäktige, utan warda förskingrade eller slagne. Slutligen sker detta sammankallande genom tre orena andar, då den största hären skall församlas. Uppb. 16: 13, 14.

13. Slår till med liarna, ty säden är mogen;* kommer neder, ty pressen är full, och pressen löper öfwer, ty deras ondska är stor. *Luc. 10: 2. Joh. 4: 35. Uppb. 14: 15, 18.

Denna prophetia, som i twå stora liknelser innebär både härjande farsoter och blodiga dödssätt, syftar på hwarje allmännare straffdom öfwer Guds folks fiender; men isynnerhet på den som beskrifwes i Uppb. 14: 15–20.

14. Det skall wara mycket folk här och der i skiljodalen; ty HERrans dag är hardt när i skiljodalen.

Josaphats dal kallas här skiljodalen eller domsdalen. Hwarje dom har till ändamål en skiljning mellan ondt och godt, emellan goda och onda. Dom betyder skiljning. Hwarje straffdomstid är en Herrans dag.

15. Sol och måne skola förmörkas och stjernorna skola förhålla sitt sken.* *Joel 2: 31.

Se cap. 2: 31.

16. Och HERren skall ryta utaf Zion* och låta höra sin röst utaf Jerusalem, så att både himmel och jord skola bäfwa; men HERren skall wara sitt folk. en tillflykt,† och Israels barn ett fäste. *Es. 2: 3. Os. 11: 10. Amos 1: 2. Micha 4: 2. †Zach. 13: 1.

Se Zach. 13: 1. Herren skall låta förkunna sitt mäktiga ord med stor och uppskakande kraft, Uppb. 14 och 18 cap.; men alla, som dock icke wilja låta warna sig, måste en gång förnimma en domsröst, förskräcklig, såsom ett lejons rytande. Och då slagregn, hagelsten, eld och swafwel omtalas, Ps. 11: 6. Ps. 140: 10, 11. Hes. 38: 22. 1 Mos. 19: 24, så åtföljes detta säkert af förfärliga thordönsröster. Men under allt detta har Guds folk en säker tillflykt i den fasta borgen. Ps. 31: 3.

17. Och I skolen förnimma, att jag, HERren eder Gud, bor i Zion på mitt heliga berg; då skall Jerusalem heligt wara, och inga fremmande mera wandra der igenom.* *Uppb. 21: 27.

Zion och Jerusalem förebildade Christi kyrka både i dess närwarande förtryckta och i dess framtida segertillstånd. I detta Zion bor Herren, och blott de, som helgade warda, äro dess rätte medborgare. De äro rättfärdige i Christo och kallas för Hans skull ett heligt folk. Christi lemmar äro redan nu genom Honom trygge för all fara, och efter den dom, som här omtalas, måste alla förföljelser upphöra.

18. På den tiden skola bergen drypa sött win,* och högarna flyta mjölk, och alla Juda bäckar skola gå fulla med watten; och der skall utgå en källa† ifrån HERrans hus, hon skall wattna den dalen Sittim. *Amos 9: 13. †Hes. 47: 1, 8. Zach. 14: 8. Uppb. 22: 1.

Ymnig wälsignelse på allt andeligt och lekamligt godt utlofwas här; Andans gåfwor äro uppfriskande och närande för själen, såsom win och mjölk för kroppen; rättfärdighet, frid och fröjd i den Heliga Anda gifwer Christus i sin församling. Om källan ifrån Herrans hus, se Hes. 47: 1, 8. Sittim war det ställe der Israel så grufligt försyndade sig med Moabiternas döttrar och deras afgudar, se 4 Mos. 25: 1. Från Christus, det himmelska lefwande templet, inströmmar en lifsens källa i syndiga hjertan, som omwändas till Gud. Af naturen är hjertat så orent, som dalen Sittim, orent såsom ett afgudahus eller skökoläger; men det blifwer rent, så snart den lefwande strömmen från himmelen deri får intränga. Joh. 4: 14. Denna källa ifrån Herrans hus är således en bild af det heliga Dopet och af Guds Andas lifgifwande nådegåfwor i det Nya Testamentets tid. Äfwen i den synliga naturen komma säkert stora förändringar att ske, då Christi kyrka och Hans rättfärdighet får werka allmänt i sin segerkraft.

19. Men Egypten skall öde warda, och Edom en wild öken, för den orätts skull, som depå Juda barn bedrifwit hafwa, och utgöto oskyldigt blod i deras land.* *Ps. 79: 2, 3. Uppb. 17: 6.

Åtskilliga städer och länder, som utöfwat fiendtlighet mot Judafolket, hafwa blifwit ödelagda. I Egypten är förödelsen stor, och Edom är bokstafligen en wild öken. Men prophetian betyder också, och isynnerhet hwad som står utan liknelse. Es. 60: 12: Hwilka hedningar eller konungariken icke wilja tjena Herran, de skola förgås.

20. Men Juda skall besuttet warda ewinnerligen, och Jerusalem till ewig tid.

Christi rike är ett ewigt rike. Es. 9: 7. Gal. 4: 26. Jerusalem war en bild af det Jerusalem, som ofwantill är.

21. Och jag skall icke låta deras blod ohämnadt blifwa; och HERren skall bo i Zion.

”Och jag skall rensa deras blod, det jag icke rensat hafwer.” Alla blodsskulder, såwäl som andra synder, blifwa afplanade hos alla, som införlifwas med Christi trogna församling och i tron förenas med Honom: hwarje sådan själ är renad och bor i det andeliga Zion, der Herren sjelf är Herre och Konung, Han, som sjelf lofwade: Si, jag är när eder alla dagar intill werldens ända!

Ände på Propheten Joel.