| En straffpredikan. | Propheten Osea. | Cap. 5, 6. | 683 |
Länge hade Herren genom sina propheter warnat det affälliga Israel och förkunnat detta straff.
10. Juda förstar äro lika dem, som utflytta råmärke;* derföre will jag utgjuta min wrede öfwer dem likasom watten. *5 Mos. 19: 14; cap. 27: 17.
Att utflytta råmärke war efter Mose lag ett stort brott, och så är det ännu i christenheten inför dem, som älska lag och rätt. Ännu större brott är det, om öfwerheten i sina lagar eller läroståndet i läran ingriper i Herrans rättigheter eller på något sätt ändrar Hans ord och föreskrifter. Det är att förändra den Allsmäktiges råmärke, om öfwerhet eller lärare kalla det tillåtet, som Gud har förbjudit. Om lärare förkunna en salighetswäg, som icke öfwerensstämmer med Skriftens ord, så hafwa de flyttat Guds råmärke.
11. Ephraim lider wåld, och warder plågad; deruti sker honom rätt: ty han hafwer gifwit sig uppå menniskobud.
Då menniskan sätter menniskobud i stället för Guds bud, så äro plågor och straff oundwikliga, då blir straffet hennes rätt.
12. Jag är Ephraim såsom en mal, och Juda hus en plåga.
Se Ps. 39: 12. Såsom ganska små skadedjur kunna åstadkomma mycket ondt och såsom mal förderfwa menniskans kläder, så war Israels syndaförderf en plåga, som med otaliga tänder gnagande förstörde folkets wälfärd. Hwarje synd är en mal, som gnager på menniskans själ, den försämrar själen, den framkallar Herrans straff och förhindrar Hans nåd och wälsignelse.
13. Och då Ephraim* kände sin krankhet, och Juda† sitt sår, drog Ephraim bort till Assur, och sände till konungen i Jareb:** men han kunde icke hjelpa eder, eller hela edert sår. *2 Kon. 15: 19; †cap. 16: 7. **Os. 10: 6.
Då Israels rike eller Ephraim kände sin borgerliga swaghet och Juda märkte sin fara, sökte de hjelp hos konungen af Assyrien. Men detta blef deras förderf och undergång. Jareb bet Han skall döma. Detta namn gifwer Gud åt konungen af Assyrien och deruti ligger en prophetia, att genom Assur skulle straffdomen komma, fastän Juda rike trodde, att konungen af Assyrien blott skulle skaffa dem rätt. Se 2 Kon. 16: 7–9. 2 Chrön. 28: 20, 21.
14. Ty jag är Ephraim likasom ett lejon, och Juda hus likasom ett ungt lejon; jag, jag rifwer och går min wäg; jag förer dem bort, och ingen kan undsätta dem.
I v. 12 framställes förderfwets hemliga gnagande i menniskohjertat och i hennes lefwerne, och häruti liknas synden wid en mal, men Guds straffdom öfwer synden är såsom ett rytande lejon, som ingen kan motstå. Efter malen kommer lejonet.
15. Jag will gå åter till mitt rum igen, till dess de känna sin skuld, och söka mitt ansigte.
Då menniskan icke will emottaga Guds nåd utan står Hans Anda emot, så drager Han sig undan och låter synden bära sina förfärliga frukter, på det menniskorna derigenom må lära känna det onda, icke blott såsom köttslig lust, utan såsom plåga, död och förstörelse. Häruti will Gud både uppenbara sin rättfärdighet i straffet och sin barmhertighet, i det Han härigenom drager så många som möjligt till besinning, bättring, tro och salighet.
6. Capitel.
Guds lust till barmhertighet.När dem illa går, så måste de då bittida söka mig,* (och säga): Kommer, wi wilje till HERran igen: ty Han hafwer rifwit oss, Han helar oss ock; Han hafwer slagit oss, Han förbinder oss ock.† *Es. 26: 16. †5 Mos. 32: 39. 1 Sam. 2: 6. Job 5: 18.
Detta är en fortsättning af det föregående. Då Herren ”går åter” eller undandrager sin nåd, cap. 5: 15, så blifwer menniskan rifwen och slagen genom syndens följder och Guds rättwisa hemsökelser. Men så länge själen är i nådens tid, will Herren förbinda de slagna och helbregdagöra de rifna; Han will med nådens läkedom göra själen helbregda. Detta är Hans afsigt, då Han hemsöker med förödmjukande straff och förkrossar hjertat med lagens hammare.
2. Efter twå dagar gör Han oss lefwande; på tredje dagen skall Han uppwäcka oss,* så att wi få lefwa inför Honom. *1 Cor. 15: 4. Eph. 2: 5, 6.
Denna prophetia uttyddes redan af Judarne om Messiæ tid, såsom man ser af den Chaldeiska uttolkningen. Wi hafwa här utan twifwel en förborgad syftning på Christi uppståndelse, som skedde på tredje dagen efter Hans död och som är grunden till alla trognas helbregdagörelse. Och om wi hålla oss wid den gamla Israelitiska tidräkningen i prophetiskt afseende, att en dag i somliga prophetior skulle betyda 1,000 år, och räkna ifrån denna prophets tid eller omkring 750 år före Christi födelse, eller ifrån fångenskapens början omkring 600 år före Christi födelse, så äro wi nu från den tidpunkten redan flera hundrade år framskridna i det tredje årtusendet, och Israels helbregdagörelse eller omwändelse till Messias kan då möjligtwis ofördröjligen wara förhanden.
3. Och så warda wi deruppå aktande,* och winlägga oss derom, att wi måge känna HERran; ty Han kommer fram, likasom en skön morgonrodnad
_687.jpg&oldid=346457){kind=link}