Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Propheten Osea

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
←  Propheten Daniel
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Propheten Osea
Propheten Joel  →


[ band II, 676 ]

Propheten Osea.

Emellan år 810 och 724 f. Chr. f.

Inledning.

Namnet Osea betyder ”frälsning” eller hjelp. Sjelfwa namnet är en prophetia om den af Gud sände hjelparen och Frälsaren, och i detta namn innefattas äfwen innehållet af hans prophetior. Osea war ibland de äldsta af propheterna. Han lefde och werkade en lång tid gemensamt med Esaias, Joel, Amos och Micha; men icke i Juda, utan blott i Israels rike, såsom också Amos. Osea måste hafwa propheterat i nära 60 år, under den tid Assyrierna gjorde så många infall i Israels rike, som war förfallet i afguderi — en lång tid, full af lidanden och pröfningar för en trogen Herrans tjenare! Tillståndet i Israel war då, såsom det nu är på många ställen i Christenheten: man bibehöll Mose lag till dess yttre form, men lefde icke derefter. Så är det ock nu i Christenheten: man har wäl till en del behållit läran och gudstjensten, men lefwer icke derefter, utan tillbeder werldens afgudar. Osea har efter Herrans egen befallning äfwen i sitt enskilda lif förebildat och afbildat Guds förbund med församlingen och församlingens affälliga tillstånd. Han beskrifwer i glödande färger det affälliga folkets afguderi och synder, men ännu underbarare afmålar han i eldiga, ljusa himlafärger Guds oändliga kärlek till syndare, Guds brinnande barmhertighet och oföränderliga trofasthet i det förbund, Han upprättat med menniskor. Först meddelas i Osea bok hans predikan genom hans lefwerne, och huru han på Herrans befattning genom enskildt handlingssätt afmålat folkets tillstånd och historia, cap. 13, och derefter består hans bok af prophetior och lärdomar, utan sådan bildlig framställning, cap. 414. Osea bok anföres på flera ställen i det Nya Testamentet. I denna bok äro åtskilliga prophetior om Messias och det Nya Testamentets tid.

1. Capitel.

Osea hustru, barn. Israels hor, omwändelse.

Detta är HERrans ord, som skedde till Osea, Beeri son, uti Ussia, Jothams, Ahas, Jehiskia, Juda konungars tid; och uti Jerobeams, Joas sons, Israels konungs tid.

Här nämnes blott konung Jerobeam (den 2:dre), såsom den störste konungen i Israel under Osea tid, och emedan Gud särskilt i denne konungs regering med sin nåd werkade till Israels omwändelse; men Osea lefde under flera Israelitiska konungars regering ända till Judakonungen Hiskia tid.

2. Och då HERren först tog till att tala genom Osea, sade HERren till honom: Gack bort och tag dig en sköka till hustru, och skökobarn; ty landet löper ifrån HERran i boleri. * *Ps. 73: 27.

I Mose lag war det förbjudet för en prest att taga en sådan qwinna till äkta, men Osea hörde ej till presteståndet. Nu kom denna befallning omedelbart från Gud och innebär ingalunda, att propheten skulle göra något, som i sig sjelft wore syndigt, ty här menas ett sannt och redligt giftermål och måhända ställde sig denna qwinna, såsom om hon wore botfärdig och wille bättra sig. Genom en sådan förbindelse skulle propheten göra Guds förbund med det otrogna folket rätt åskådligt. Hwilken förödmjukelse för en Herrans tjenare, för en Guds prophet! Och ännu mera, huru förunderlig är Guds kärlek och barmhertighet till det affälliga, orena, syndiga menniskoslägtet! Det war just Guds kärlek till menniskan och Guds förbund med Israel, som på detta sätt genom prophetens äktenskap skulle afmålas. Så har också i wår tid christenheten blifwit en sköka, men Guds barmhertighet hafwer ännu icke ända.

3. Och han gick bort, och tog Gomer, Diblaims dotter; hon wardt hafwande, och födde honom en son.

4. Och HERren sade till honom: Kalla honom Jisreel; ty det är ännu om en liten tid till görandes, så will jag hemsöka de blodsskulder i Jisreel,* öfwer Jehu hus, och skall göra en ända med Israels rike. *1 Kon. 21: 1. 2 Kon. 9: 10.

[ band II, 677 ]Namnet Gomer kan betyda både fullhet och fulländning. Denna qwinnas namn war också en prophetia om Israels fulländning, om straffets och om benådningens fulländning. Jisreel betyder: Gud sår. Jisreel war namnet på den stad nära Samarien, som nu war det Israelitiska rikets hufwudstad, der det grufligaste afguderi och alla laster allramest utöfwades, och staden och landet uppfylldes af blodsskulder. Härom skulle detta namn påminna, som gafs åt prophetens son. Detta barn skulle wara en lefwande predikan derom, att Gud hade denna stad, detta folk och dess synder i åtanka.

5. På den tiden skall jag sönderbryta Israels båge, uti Jisreels dal.

Om Jisreels dal, se Jos. 17: 16. Dom. 6: 33. Bågen betyder alla de wapen och hela den makt, hwarpå det affälliga folket förtröstade.

6. Och hon wardt åter hafwande, och födde en dotter; och Han sade till honom: Kalla henne LoRyhama; ty jag will icke mer förbarma mig öfwer Israels hus; utan jag will bortkasta dem,

LoRyhama bet. utan nåd. Detta namn innefattar Guds beslut att straffa det affälliga Israel, och detta barn blef en lefwande prophetia om det straff, som nu förestod, och om Israels förkastelse utan nåd och barmhertighet. Prophetians fullbordan beskrifwes, 2 Kon. 17: 6; cap. 18: 9–12.

7. Dock öfwer Juda hus will jag förbarma mig, och skall hjelpa dem genom HERran deras Gud; men jag will icke hjelpa dem genom båge, swärd, strid, hästar eller resenärer.

Juda rike fick erfara Guds förbarmande beskydd 120 års tid efter det de tio stammarne af Israels rike woro bortförda i fångenskap. Konungen af Assyrien bortförde Israels stammar, men då han wille förstöra Juda rike, blef den Assyriska hären slagen af Herrans engel. Es. 37: 36. Och ändtligen fingo de från fångenskapen återkomna Judarna på nytt erfara Guds förbarmande.

8. Och då hon afwant hade LoRyhama, wardt hon åter hafwande, och födde en son.

9. Och han sade: Kalla honom LoAmmi: ty I ären icke mitt folk; så will jag ej heller wara eder.

Icke mitt folk: ty Han will öfwergifwa det Judiska folket och göra en ända på deras rike och presterskap, såsom ock genom Evangelium skedt är, hwarom i 10:de versen följer” L. Israels stammar blefwo bortförda från Judalandet, de flesta äro ännu kringspridda och förborgade och kallas icke Herrans folk.

10. Men talet på Israels barn skall warda liksom sanden i hafwet, den man hwarken mäta eller räkna kan;* och det skall på det rum, der man till dem sagt hafwer: I ären icke mitt folk; der skall man säga till dem: O I lefwande Guds barn.† *1 Mos. 32: 12. †Os. 2: 23. Rom. 9: 25, 26. 1 Pet. 2: 10.

Denna prophetia är en stadfästelse på Guds löfte till Abraham om en oräknelig säd, som isynnerhet blifwit uppfyldt i sin andliga betydelse. Här utlofwas ett andeligt Israel, så talrikt, att det icke räknas kan. Detta Israel samlas och består under den himmelske Öfwerstepresten och Konungen Jesus Christus.

11. Ty Juda barn och Israels barn skola sammankomma, och skola hålla sig alla under ett hufwud,* och draga upp utur landet; ty Jisreels dag skall wara en stor dag. *Jer. 3: 18. Hes. 34: 23; cap. 37: 22. Joh. 10: 16. Eph. 1: 22.

”Detta ena hufwud är Jesus Christus.” L. Utur alla länder skall ett andeligt Israel samlas till Honom, både af Judar och hedningar, och blifwa förenade till ett andeligt stort och härligt rike. Jisreels dag war stor i Baraks tid, Dom. 4 och 5, då Herren gaf en stor seger öfwer sitt folks fiender, men ännu större blifwer Jisreels dag, då Han straffar sina motståndare på den sista tiden och frälsar och samlar sitt förströdda folk, som Han har utsått i alla land och som Han samlar till sin kyrka genom sitt ords utsäde. Det ordet Jisreel, Gud sår, är en fortgående prophetia om Guds stora werksamhet att plantera sitt rike på jorden, och då denna plantering skall framstå i sin segerfröjd, då sjunges lofsång om Jisreels stora dag.

2. Capitel.

Horeris straff. Nytt förbund.

Säger edra bröder: De äro mitt folk; och eder syster, att hon är i ynnest.

Härom skulle detta folk först och främst påminnas, att de woro Guds förbunds folk, att de blifwit kallade att wara Herrans folk och att de blifwit upptagna i Hans förbund och Hans ynnest. Härigenom skulle affallets stora synd blifwa så mycket tydligare för folkets ögon.

2. Säger domen öfwer eder moder, att hon är icke mer min hustru, och jag will icke hafwa henne; beder henne kasta bort sitt boleri ifrån sig, och sitt horeri ifrån sitt bröst;

3. På det jag icke skall afkläda henne naken,* och sätta henne likasom hon war, då hon född war, och jag då gör henne såsom ett öde, och såsom ett torrt land, att jag icke låter henne dö af törst;† *Hes. 16: 7. †Amos 8: 11.

4. Och icke förbarmar mig öfwer hennes barn: ty de äro horbarn;

5. Och deras moder är en hora; och den dem burit hafwer, hon håller sig [ band II, 678 ]skämligen,* och säger: Jag will löpa efter mina bolare, hwilka mig gifwa bröd, watten, ull, lin, olja och dryck. *Hes. 16: 14, [et]c.

Det folket, till hwilket Herren hade sagt: De äro mitt folk, de äro så djupt fallna; den församling, om hwilken Han sagt: hon är i ynnest såsom en brud, o, huru är hon förfallen till en sköka! — mitt Israel, hwaröfwer jag så gerna wille förbarma mig, huru har det öfwergifwit mig och hindrar min barmhertighet med sin obotfärdighet! Men första versen är tillika ett trösteord för alla sanna trogna, för andeliga bröder och systrar, som funnos i folket; de skulle hafwa ett mäktigt trösteord, innan hotelsen och straffdomens beskrifning börjar. Den barmhertige Guden låter icke sin tjenare förkunna straffet, innan Han tröstat de trogna och gifwit dem den ljufliga försäkran: Detta onda gäller icke eder: I skolen blifwa bewarade såsom mina utwalda. Hes. 9.

6. Derföre si, jag skall igentäppa din wäg med törne, och gärda der en gård före, att hon icke skall finna sina stigar.

7. Och då hon löper efter sina bolare, skall hon icke få dem, och icke finna dem, när hon söker efter dem; och måste säga: Jag will gå till min förra man igen, der jag bättre mådde, än jag nu mår.

Det afgudiska folket, som här liknas wid en ifrån sin man bortlupen, otrogen hustru, skall igenom sina synder komma i sådan nöd och sådant trångmål, att det måste tydligt inse afgudarnas wanmakt och smaka syndens bittra frukter, på det några må blifwa omwände till den sanne Guden. Först tycker den wilseförda själen, att syndalifwet är ljufligt, men då hon får se syndens förskräckliga följder, så wäckes åstundan, att wända om igen till Herran, som allena kan gifwa sällhet och frid i själ och hjerta.

8. Ty hon will icke weta, att jag är den, som gifwer henne korn, must och olja, och hafwer gifwit henne mycket silfwer och guld, der de Baal af gjort hafwa.

Så länge menniskan wandrar på syndens wäg, tror hon, att hon sjelf förwärfwar allt det goda hon undfår, eller tillskrifwer hon det wissa afgudar, såsom lyckan, slumpen, naturen o. s. w., men glömmer Skaparen, alla goda gåfwors gifware.

9. Derföre will jag taga mitt korn och must igen i sinom tid, och bortwända min ull och lin, der hon sin blygd med betäcker.

Såsom då en otrogen hustru blifwer bortstött och förlorar sin bergning, så förkunnas öfwer det affälliga folket, att Herren skulle till en del taga ifrån det sitt beskydd, sin huldhet och sina gåfwor.

10. Nu will jag upptäcka hennes skam för hennes bolares ögon, och ingen skall undsätta henne utur min hand.

Det är en wanlig hotelse i Guds ord öfwer fräcka syndare, de skola blifwa till skam inför dem, med hwilka de försynda sig!

11. Och jag skall göra en ända med all hennes fröjd, högtider, nymånader, sabbather och alla hennes helgedagar.

Herrans högtider och sabbather blefwo förwandlade till afgudafester och till syndadagar, såsom också i Christenheten sabbathsdagen och de heliga högtiderna mer än andra dagar anwändas till flärd och förlustelse i synden; men syndens fröjd får snart en ända med förskräckelse.

12. Jag skall öde* göra hennes winträd och fikonaträd, efter hon säger: Det är min lön, som mina bolare gifwa mig; jag skall göra en skog deraf, att wilddjuren skola uppäta det. *Ps. 80: 13. Es. 5: 5.

13. Alltså skall jag hemsöka Baalims dagar öfwer henne, för hwilka hon rökoffer gör,* och pryder sig med spännen och halsband, och löper efter sina bolare, och förgäter mig, säger HERren. *Jer. 44: 18.

Baalims dagar, Baal-afgudarnas högtidsdagar, äro de dagar, som blifwit tillbragta i afguderi och i syndens tjenst, hwarje lefnadsdag är med alla menniskans gerningar upptecknad både i Guds minnesbok och i menniskans samwete, och de komma igen med förskräckelse, om icke syndaskulden blifwer afplanad igenom Christi försoning. En del af syndens lön kommer ofta redan i detta närwarande lifwet.

14. Derföre si, jag will locka henne, och föra henne uti öknen, och tala ljufligen med henne.* *Es. 40: 1, 2.

Här följa åter på hotelserna öfwer de ogudaktiga några ljufliga löften till dem, som wilja omwända sig. Uti öknen, nemligen i fångenskapens nöd och bedröfwelse will Herren föra detta folk, som icke på annat sätt will låta föra sig till rätta; men i denna öken will Han tala ljufligen med hwarje själ, som will förnimma Hans röst. Grt: Han will tala till deras hjertan, Han will med sin nåd draga till sig deras hjertan. Innan en menniska kan blifwa omwänd och tron upptänd, måste hon först föras uti ångrens och syndasorgens öken. Och i denna öken kommer den Helige Ande med det ljufliga Evangelium, för att draga den hungrande och törstande själen tillbaka till nådens förbund med Herran, och då hon följer och lyder Herrans Ande, så upptändes tron i hjertat och hon blifwer åter med Herran förenad, såsom en brud med sin brudgumme, och iklädes rättfärdighetens kläder.

15. Der will jag gifwa henne sin rätta wingård, och Achors dal, der man predika skall det I hoppas skolen; och [ band II, 679 ]der skall hon sjunga likasom i hennes ungdoms tid, då hon utur Egypti land drog.* *2 Mos. 15: 1.

Genom tron blifwer själen åter inplanterad i den rätta wingården, Herrans trogna församling, och inympad i winträdet, Christus; då är hon icke längre i öknen, utan föres af den gode Herden till nådens lefwande wattukällor. Ps. 23. ”Achors dal är den gyllene platsen, der bedröfwelsens kors är och dock Christi trösteliga ord: ty Achor uttydes bedröfwelse eller kors, der man idel osynliga ting predikar, det man hoppas måste.” L. — Grt.: Achors dal till hoppets dörr. Achors dal låg nära intill staden Jericho wid ingången i Canaans land och betyder plåga eller bedröfwelse: ty Achan, som hade bedröfwat Israel med det nederlag, de ledo för hans tjufnad, Jos. 7: 1–5, 19–26, blef genom rättwist straff der plågad; han blef med alla de sina der stenad; damen gick öfwer synden, på det Herren måtte kunna bewisa folket sin nåd. Så måste i menniskans hjerta domen gå öfwer synden i ånger och syndabekännelse, innan hon kan emottaga nåd och blifwa rättfärdig genom tron. I Achors dal är menniskan i wäckelsens tillstånd under lagen, men redan i början af denna sorg förkunnar Guds Ande i hennes hjerta, att hon kan hoppas nåd, och med syndasorgens största bitterhet förenas ett hopp om Guds förbarmande, och redan detta är så ljufligt, att själen icke will byta bort det mot den största jordiska förnöjelse. Achors dal är alltså hoppets dörr. Syndaångren ar hoppets ingång. I Achors dal war först jemmer och sedan segerfröjd. Jos. 7: 1–26. Så får själen utbrista i lofsång och tacksägelse, då hon kommer till tron på sin Frälsare. Synden är då liksom stenad och begrafwen, och kraft är då gifwen till seger öfwer fienderna. Så får Guds folk fröjda sig såsom Israel efter förlossningen utur Egypti land, och efter Jerichos fall.

16.Och på den tiden, säger HERren, skall du kalla mig: min man; och icke mer kalla mig: min Baal.

Min Baal bet. min herre, ty ordet Baal betyder herre, och det betyder också min gud, emedan folket i sitt förfallna tillstånd på detta sätt åkallade afguden Baal såsom sin gud, och likwäl trodde de, att de dermed ärade och åkallade Gud sjelf. Se 2 Mos. 32: 4. Men detta falska namn skall upphöra, Israel skall åkalla Herran med ren och innerlig kärlek såsom sin förbundne, såsom sin högste wän och själabrudgumme. Se Es. 54: 5.

17. Ty jag skall låta Baalims namn bortkomma utur hennes mun,* så att man deras namn icke mer ihågkomma skall. *2 Mos. 23: 13. Ps. 16: 4.

18. Och jag skall på den tiden göra dem ett förbund* med wilddjuren på marken, med fåglarna under himmelen, och med maskarna på jorden; och skall borttaga båga, swärd och krig utur landet, och låta dem bo säkra.† *Job 5: 22, 23. Es. 11: 6. Hes. 34: 25; †cap. 14: 21. Joh. 16: 33.

Den benådade själen står under Guds särskilda beskydd emot de lekamliga, men isynnerhet emot de andeliga fienderna. Beskydd är utlofwadt emot wilddjur och krig, och emot alla de fiender, som betecknas med wilddjuren, fåglarna, bågen och swärdet. ”Detta är samwetes förbund och frid genom tron på Christum, hwilken ingen menniska ej heller någonting göra kan.” L. — Djefwulens, werldens och köttets makt öfwerwinnas genom nådens kraft i de trognas hjertan, och de bo säkra under den Högstes beskärm och den Allsmäktiges skugga. Se Ps. 46: 10. Ps. 3: 6. Ps. 91: 1, 2.

19. Jag will trolofwa dig mig i ewig tid; jag skall trolofwa dig mig uti rättfärdighet och dom, uti nåd och barmhertighet:

20. Ja, uti tron will jag trolofwa dig mig: och du skall känna Herran.* *Jer. 31: 34.

Efter bedröfwelsen i Achors dal. v. 15, följer nu den andeliga trolofningen. Denna outsägliga nåd kan icke beskrifwas, utan måste erfaras i själ och hjerta. ”Jag Messias, Jesus Christus, Guds Son, som är ett med Fadren och den Heliga Anda, 1 Joh. 5: 7, will förena mig med de trogna också till min menskliga natur, när jag dem i tidens fullbordan anammat hafwer, Eph. 5: 30, och skall meddela min församling min rättfärdighet, och detta är en trolofning, ett förbund, en förmälning till ewig tid.” Här tillkännagifwes i ordning, huru denna trolofning tillgår: Christi rättfärdighet är grunden, hwarpå trolofningen hwilar; denna rättfärdighet gäller inför Gud och Fadren: domen öfwer synden är i Christus fullbordad, och i den ångerfulla själen blifwer denna dom förkunnad genom lagen, men nåd och barmhertighet förkunnas genom Evangelium. Således går själens wäg genom rättfärdighet och dom till nåd och barmhertighet. Allt detta werkställes af Herran sjelf, och å menniskans sida fordras blott, att hon låter domen gå öfwer sig, tror Evangelium och med tron emottager nåden och barmhertigheten. Då är menniskan rättfärdig inför Guds domstol. Särdeles märkwärdigt är, att det ordet trolofwa står här tre särskilda gånger, och på ett sådant sätt, att man kan se de tre Gudomspersonernas särskilda werksamhet till denna trolofning. Det första trolofwa — i ewig tid syftar på Guds ewiga kärleks wilja och råd om wår salighet, beskärelsen till den himmelska arfwedelen efter Hans uppsåt, som allting werkar efter sin egen wiljas råd. Eph. 1: 11. Rom. 8: 30. Här är den kärlek, hwarmed Gud så älskade werlden, att Han utgaf sin enda Son, Hans ewiga, mäktiga: Jag will. Derefter kommer Guds Sons särskilda werksamhet till denna trolofning mellan Gud och menniskan; Han har förwärfwat och gifwer rättfärdighet, Han har för oss warit i domen, Han har förwärfwat och tillbjuder oss nåd och barmhertighet från Fadren för sin förtjensts skull. Det tredje ordet trolofwa sättes i förening med tron, v. 20; detta syftar på den Helige Andes nådewerkningar, med hwilka Han förer menniskan till wäckelse och [ band II, 680 ]syndaånger och genom Evangelium upptänder tron i hennes hjerta, så att han å sin sida ingår i trolofningens förbund med sin Herre och Gud. I v. 19 innehålles således den första och andra och i v. 20 hafwa wi den tredje af trons artiklar. Att känna Herran innebär den högsta salighet, som följer af denna trolofning, det är själens högsta och innerligaste sammansmältning med sin himmelske brudgumme!

21. På den tiden, säger HERren, will jag höra; jag skall höra himmelen, och himmelen skall höra jorden,

22. Och jorden skall höra kornet, must och olja, och de skola höra Jisreel.

Då will Herren bönhöra, så i det lekamliga, som i det andeliga; Han styrer då, att himmel och jord måste sammanwerka till de trognas bästa. ”Jisreel uttydes Guds säd (eller Gud sår), ditut lyder det, som han säger, v. 23: ”Jag skall behålla mig henne för en säd, göra henne en rätt Jisreel, att han skall hafwa ewig afföda, såsom den heliga Christeliga kyrkan måste ewinnerligen blifwa.” L. — Då denna församling beder om dagligt bröd, som jorden skall bära, så är det såsom om jorden ropade till himlarna och himlarna till Herran om fruktbarhet, hwilken kommer ofwanifrån, men bönen måste komma nedifrån. Det är härligt att här se, huru markens frukter och jorden och himlarna framställas liksom bedjande med den trogna församlingen, och angelägna att uppfylla hennes önskan och medwerka till hennes bästa.

23. Och jag skall behålla henne mig för en säd på jorden, och förbarma mig öfwer henne, som i ogunst war, och säga till det. som icke war mitt folk: Du är mitt folk; och det skall säga: Du är min Gud.* *Os. 1: 10. Rom. 9: 25. 1 Petr. 2: 10.

Öfwer henne, som i ogunst war, öfwer LoRyhama, v. 6–8, förbarmar sig Herren medelst den ljufwa trolofningen, v. 19. Till LoAmmi, till det folk, som i ogunst war, säger Han: Du är mitt folk! förbundet blifwer återupprättadt, namnen förändras och det förkastade folket blifwer ett Jisreel, en andelig säd, en Guds säd och detta folk säger i tron, v. 20: Du är min Gud, min man, v. 16, min himmelska brudgumme! Namnet Jisreel innebär tillika en prophetia, att Guds församling skall blifwa utsådd öfwer hela jorden.

3. Capitel.

Israels otro, straff, bättring.

Och HERren sade till mig: Gack än en gång bort, och älska den bolerska och horiska qwinnan; såsom HERren älskar Israels barn, och de wända sig likwäl till främmande gudar, och bola för en kanna wins skull.* *2 Mos. 32: 6.

Det synes, att denna qwinna, som propheten på Guds befallning tagit till äkta, hade öfwergifwit honom och brutit äktenskapet, fastän hon blef troget älskad af sin äkta man. Propheten befalles att åter uppsöka henne och förnya äktenskapet. Härmed afbildades för folkets ögon Guds obeskrifliga kärlek och detta folks otrohet, dess afgudiska, horiska sinne. De wände sig till afgudar och trodde, att de deraf skulle hafwa timlig nytta, bröd, win och annat — allt: ”för bukens skull”. L.

2. Och jag wardt med henne öfwerens om femton silfwerpenningar, och halftannat Homer bjugg;

3. Och sade till henne: Håll dig efter mig en tid långt, och bedrif icke boleri, och tillstäd ingen annan: ty jag will ock hålla mig efter dig.* *5 Mos. 21: 11.

Qwinnan hade öfwergifwit honom, men han söker henne. Så söker Herren åter och förbarmar sig öfwer de affälliga! 15 siklar silfwer war hälften af en träls wärde. Med detta kontrakt om penningar och säd med denna qwinna afbildades just det arma folkets jordiska sinne och kärlekslösa winningslystnad. Icke af kärlek, utan för en liten fördels skull, samtycker hon att åter tillhöra mannen; icke af tro och kärlek, utan med jordisk uträkning, höll folket sig ännu till en del i yttre måtto till Herran. Deras hjertan woro långt ifrån Honom. O, huru många har Herren också nu i christenheten! ja, till och med i läroståndet, som blott tjena Honom för korn och penningars skull. — Olyckliga skökosjälar!

4. Ty Israels barn skola i lång tid blifwa utan konung, utan förste, utan offer, utan altare, utan lifkjortel och utan Theraphim.

Såsom denna qwinna nu efter öfwerenskommelsen en tid måste wara ensam, så skulle Judafolket och isynnerhet de tio stammarne en lång tid wara öfwergifna och ensamma. ”Israel hade ingen konung efter fångenskapen, intill dess den rätte David, Christus, kom, hela werldens Konung.” L. Herodes och hans närmaste företrädare woro icke rättmätige konungar. Teraphim woro afgudar, 1 Mos. 31: 19; offer, altare och lifkjortel syfta på den sanna gudstjensten och Öfwerstepresten, och här är således en prophetia, att Judafolket i lång tid måste wara utan både den sanna gudstjensten och utan afgudadyrkan.

5. Derefter skola Israels barn omwända sig, och söka HERran sin Gud, och sin konung* David, och skola ära HERran och Hans nåd i yttersta tiden.† *Ps. 2: 6. Jer. 30: 9. Hes. 34: 23. †Es. 2: 2. Mich. 4: 1. Ebr. 1: 1.

Här är Israels omwändelse tydligt förkunnad; de skola söka sin konung, David, Messias, och ära Herran och Hans nåd, nemligen nåden i Christo, de skola omfatta försoningen i den yttersta tiden. Rom. 11: 26, 27.

[ band II, 681 ]

4. Capitel.

Israels straff och grofwa laster.

Hörer, I Israels barn, HERrans ord: ty HERren hafwer orsak till att straffa dem, som i landet bo: ty der är ingen trohet, ingen kärlek, intet Guds ord i landet:

2. Utan Guds hädelse, lögn, mord, stöld och hor hafwa fått öfwerhanden, och den ena blodskulden kommer efter den andra.

3. Derföre skall landet stå jemmerligen, och alla innebyggarena illa gå: ty ock djuren på marken, och fåglarna under himmelen, och fiskarna i hafwet skola förkomma.* *Jer. 4: 25; cap. 12: 4. Zeph. 1: 3.

4. Dock man torf icke straffa eller tukta någon:* ty mitt folk (will ostraffadt wara; utan) tager sig före att straffa presterna. *Es. 30: 10. Amos 2: 12.

Affallet och syndaförderfwet war förskräckligt, och grufliga straffdomar woro i annalkande, men folket wille icke höra eller emottaga någon warning eller bestraffning af Guds ords tjenare, utan straffade presterna och dödade många af propheterna, som oförskräckt förkunnade sanningen i Herrans namn.

5. Derföre skall du falla om dagen, och propheten falla med dig om natten; alltså skall jag din moder späka.

Du folk och hwarje falsk prophet, som insöfwer dig i förderfwet, måste falla och hwarken dag eller natt kunna undgå straffet. Med modren menas den Israelitiska menigheten, den otrogna kyrkan.

6. Mitt folk är förderfwadt, derföre att det icke lära will: ty du aktar icke Guds ord, derföre will jag ock icke akta dig, att du min prest wara skall: du förgäter din Guds lag, derföre will jag ock förgäta dina barn.* *2 Mos. 20: 5.

Israels folk war kalladt att wara Guds prest, att wara ett presterligt slägte för jordens folk, men det försummade sitt höga kall och förlorade denna wärdighet och dess många härliga förmåner; ty Guds ord åsidosattes, och dermed war denna wärdighet förlorad.

7. Ju flera de warda, ju mer de synda emot mig: derföre skall jag ju så högt göra dem till blygd, som de i ära högt uppe äro.

Israels utkorelse att wara ett presterligt folk war deras ära; denna ära förwandlades till skam, då de förkastade Herran och derföre af Honom blefwo förkastade. Såsom wi umgås med Guds ord, så will Gud slutligen umgås med oss.

8. De äta mitt folks syndoffer, och styrka deras själ i deras missgerning:

Presterna åstundade folkets syndoffer, och ansågo derföre synden såsom en winning. — Grt.: De upplyfta sin själ till deras missgerning: de fråssade begärligt i offermåltiderna.

9. Derföre skall det gå folket likasom presterna;* ty jag skall hemsöka deras wäsende, och wedergälla dem såsom de förtjena: *Es. 24: 2.

10. Så att de skola äta, och icke mätte warda:* bedrifwa boleri, och det skall icke bekomma dem: derföre att de hafwa öfwergifwit HERran, och icke aktat Honom. *3 Mos. 26: 26. Mich. 6: 14. Hagg. 1: 6.

”De skola drifwa sin gudstjenst hårdt och dock intet deraf hafwa till att äta.” L. Deras afguderi och ogudaktighet skulle icke kunna göra dem lyckliga, utan olyckligare. Derföre att de öfwergifwit Herran, blefwo de öfwerlemnade åt dessa laster och slutligen åt straffet. Rom. 1: 24.

11. Boleri, win och must göra menniskorna galna.

Synden är i sig sjelf en galenskap, och ju mera synden tilltager, desto mera förqwäfwes samwetet, desto mera förblindas förnuftet, desto hårdare blifwer hjertat.

12. Mitt folk frågar sitt träd, och deras staf predikar dem: ty en boleris ande* förförer dem, så att de bedrifwa boleri emot sin Gud. *Os. 5: 4.

Träbeläten woro nu folkets gudar och den staf, hwarpå det stödde sig. Här syftas ock på afgudiska spådomskonster. Afguderiets förförelse ökades genom köttsliga laster.

13. Ofwan på bergen offra de, och på högarna röka de, under ek, lind och bok, efter de hafwa skön skugga:* derföre warda ock edra döttrar skökor, och edra brudar horor. *Es. 57: 5, 6. Hes. 6: 13.

14. Och jag will ej heller förtaga det, då edra döttrar och brudar skämda och horor warda: efter I upptagen en annan gudstjenst med de horor, och offren med de slemma slynor: ty det galna folket will slaget warda.

Slynor d. ä. lättfärdiga qwinnor. Det är icke blott en grufwelig frukt af öfwerhandtagande sedeförderf, utan tillika ett syndastraff öfwer ett folk, då qwinlig dygd och ärbarhet förswinner, och det är då ett tecken, att det galna folket will slaget warda.

15. Will du, Israel, ju bedrifwa boleri, att dock Juda icke ock finnes skyldig! går icke bort till Gilgal,* och [ band II, 682 ]kommer icke upp till BethAven,† och swärjer icke: Så sannt som HERren lefwer.** *Os. 9: 15. †1 Kon. 12: 29. Os. 5: 8; cap. 10: 5. **5 Mos. 6: 13.

Grt.: I af Juda rike, går icke bort o. s. w.: Inblanden eder icke i Israels falska gudstjenst! Bethel bet. Guds hus, BethAven bet. syndahus. Bethel hade blifwit förwandladt till ett BethAven; det war ett afgudahus, och der skulle de, som wille tillhöra Herran, icke swärja i Hans namn, eller åkalla Honom, såsom om Han wore der. Es. 48: 1.

16. Ty Israel löper likasom en galen ko: så skall ock HERren låta föda dem, såsom ett lamm, det wildt löper.

”Israel är en ostyrig ko, will icke blifwa i stallet; så will jag ock skaffa dem rum och förskingra dem ibland alla hedningar, så att de skola nog hafwa till att löpa.” L.

17. Ty Ephraim* hafwer gifwit sig i sällskap med afgudar: så låt honom fara. *Es. 28: 1.

18. De hafwa gifwit sig uti swalg och boleri; deras herrar hafwa lust dertill, att de komma skam åstad.

Deras herrar: ”Deras konungar, förstar och prester.” L. Grt.: Deras sköldar,' neml. regenter o. s. w., som skulle wara deras beskärmare, skändlighet älska de högt.

19. Ett wäder skall bortdrifwa dem, hwilket de icke skola kunna emotstå, och måste öfwer sin gudstjenst till blygd warda.

Olycksstormarne liksom bundo dem på sina wingar samt bortförde och förskingrade folket i främmande land; så bortföras alla obotfärdiga efter hwarandra utur de lefwandes land till ewig fångenskap. De ogudaktiga äro såsom agnar, som wädret bortförer. Ps. 1: 4.

5. Capitel.

Båda rikena hotas med undergång.

Så hörer nu detta, I prester,* och akta här uppå, du Israels hus, och fatta det i öronen, du konungens hus: ty ett straff warder öfwer eder gångande, I som en snara i Mizpa† ställt hafwen, och ett utsträckt nät i Thabor.** *1 Kon. 12: 22. †Dom. 10: 17; **cap. 4: 6.

”Uti Mizpa hade de upprättat en gudstjenst och dermed förförde de folket” L. I skogarna på Thabors berg idkades fågelfångst. Ett slags nät brukas äfwen för att fånga fåglar och djur. Detta är här en bild af själars fångst genom falska propheter och lärare.

2. De slagta fast mycket, och bedraga folket dermed: derföre måste jag straffa dem allesammans.

Det arma folket war så förwilladt, att det trodde, att allt stod wäl till, då de wanliga offren blefwo förda till templet, likasom man nu i christenheten tror, att allt står wäl till, då den wanliga gudstjensten iakttages.

3. Jag känner Ephraim wäl, och Israel är för mig icke fördold; att Ephraim är en stöka, och Israel en slyna.

4. De tänka intet dertill, att de måtte wända sig till sin Gud: ty de hafwa ett skökohjerta, och stöta icke om HERran.

Se Hes. 16. De tänka intet dertill. Grt. De anställa icke sina gerningar dertill, de emottaga icke och anwända icke de yttre medlen, nemligen Guds ord.

5. Derföre skall Israels högfärd för deras ansigte ödmjukad warda; och skola både Israel och Ephraim falla för deras ondskas skull: och skall Juda falla med dem.

Israels högfärd, d. ä.: ”Deras gudstjenst, der de bygga och pocka uppå.” L. Grt.: Deras stolthet skall swara dem i ansigtet, d. ä.: det, hwaröfwer de äro stolta, skall wittna emot dem, då de blifwa straffade, derföre att de missbrukat sin gudstjenst.

6. Så skola de komma med sina får och fä till att söka HERran; och dock icke finna Honom: ty Han hafwer wändt sig ifrån dem.

Med sina får och fä, d. ä. med sina offer. Men alla offer äro onyttiga, så länge menniskan icke will gifwa sitt hjerta åt sin Gud och Frälsare.

7. De förakta HERran och föda främmande barn;* derföre skall ock nymånaden uppfräta dem med deras offer. *Os. 2: 4.

Israel födde främmande barn, emedan de uppfödde dem i afguderi; barnen blefwo icke Guds barn, utan werldens barn; dessutom aflades många oäkta barn i tilltagande lastbarhet, och äfwen dessa äro främmande barn inför Herran. För deras synders skull blefwo deras offer och gudstjenst wid nymånaderna och andra tillfällen en tillökning i syndaskulden, och bidrogo till att påskynda Guds förtärande straffdomar. Också woro nymånaderna deras hufwudsakliga afgudafester, som allramest bidrogo att störta dem i förderfwet.

8. Ja, blåser i basun i Gibea; ja, trumpeter i Rama; ja, roper i BethAven, på hinsidan Benjamin.

När fienderna komma, som jag sänder öfwer eder, (säger Herren), skall ingen krigsbasun och ingen rustning till motstånd kunna hjelpa eder.

9. Ty Ephraim skall ett öde warda, på den tid jag dem straffande warder: derom hafwer jag Israels slägte troliga warnat.

[ band II, 683 ]Länge hade Herren genom sina propheter warnat det affälliga Israel och förkunnat detta straff.

10. Juda förstar äro lika dem, som utflytta råmärke;* derföre will jag utgjuta min wrede öfwer dem likasom watten. *5 Mos. 19: 14; cap. 27: 17.

Att utflytta råmärke war efter Mose lag ett stort brott, och så är det ännu i christenheten inför dem, som älska lag och rätt. Ännu större brott är det, om öfwerheten i sina lagar eller läroståndet i läran ingriper i Herrans rättigheter eller på något sätt ändrar Hans ord och föreskrifter. Det är att förändra den Allsmäktiges råmärke, om öfwerhet eller lärare kalla det tillåtet, som Gud har förbjudit. Om lärare förkunna en salighetswäg, som icke öfwerensstämmer med Skriftens ord, så hafwa de flyttat Guds råmärke.

11. Ephraim lider wåld, och warder plågad; deruti sker honom rätt: ty han hafwer gifwit sig uppå menniskobud.

Då menniskan sätter menniskobud i stället för Guds bud, så äro plågor och straff oundwikliga, då blir straffet hennes rätt.

12. Jag är Ephraim såsom en mal, och Juda hus en plåga.

Se Ps. 39: 12. Såsom ganska små skadedjur kunna åstadkomma mycket ondt och såsom mal förderfwa menniskans kläder, så war Israels syndaförderf en plåga, som med otaliga tänder gnagande förstörde folkets wälfärd. Hwarje synd är en mal, som gnager på menniskans själ, den försämrar själen, den framkallar Herrans straff och förhindrar Hans nåd och wälsignelse.

13. Och då Ephraim* kände sin krankhet, och Juda† sitt sår, drog Ephraim bort till Assur, och sände till konungen i Jareb:** men han kunde icke hjelpa eder, eller hela edert sår. *2 Kon. 15: 19; †cap. 16: 7. **Os. 10: 6.

Då Israels rike eller Ephraim kände sin borgerliga swaghet och Juda märkte sin fara, sökte de hjelp hos konungen af Assyrien. Men detta blef deras förderf och undergång. Jareb bet Han skall döma. Detta namn gifwer Gud åt konungen af Assyrien och deruti ligger en prophetia, att genom Assur skulle straffdomen komma, fastän Juda rike trodde, att konungen af Assyrien blott skulle skaffa dem rätt. Se 2 Kon. 16: 7–9. 2 Chrön. 28: 20, 21.

14. Ty jag är Ephraim likasom ett lejon, och Juda hus likasom ett ungt lejon; jag, jag rifwer och går min wäg; jag förer dem bort, och ingen kan undsätta dem.

I v. 12 framställes förderfwets hemliga gnagande i menniskohjertat och i hennes lefwerne, och häruti liknas synden wid en mal, men Guds straffdom öfwer synden är såsom ett rytande lejon, som ingen kan motstå. Efter malen kommer lejonet.

15. Jag will gå åter till mitt rum igen, till dess de känna sin skuld, och söka mitt ansigte.

Då menniskan icke will emottaga Guds nåd utan står Hans Anda emot, så drager Han sig undan och låter synden bära sina förfärliga frukter, på det menniskorna derigenom må lära känna det onda, icke blott såsom köttslig lust, utan såsom plåga, död och förstörelse. Häruti will Gud både uppenbara sin rättfärdighet i straffet och sin barmhertighet, i det Han härigenom drager så många som möjligt till besinning, bättring, tro och salighet.

6. Capitel.

Guds lust till barmhertighet.

När dem illa går, så måste de då bittida söka mig,* (och säga): Kommer, wi wilje till HERran igen: ty Han hafwer rifwit oss, Han helar oss ock; Han hafwer slagit oss, Han förbinder oss ock.† *Es. 26: 16. †5 Mos. 32: 39. 1 Sam. 2: 6. Job 5: 18.

Detta är en fortsättning af det föregående. Då Herren ”går åter” eller undandrager sin nåd, cap. 5: 15, så blifwer menniskan rifwen och slagen genom syndens följder och Guds rättwisa hemsökelser. Men så länge själen är i nådens tid, will Herren förbinda de slagna och helbregdagöra de rifna; Han will med nådens läkedom göra själen helbregda. Detta är Hans afsigt, då Han hemsöker med förödmjukande straff och förkrossar hjertat med lagens hammare.

2. Efter twå dagar gör Han oss lefwande; på tredje dagen skall Han uppwäcka oss,* så att wi få lefwa inför Honom. *1 Cor. 15: 4. Eph. 2: 5, 6.

Denna prophetia uttyddes redan af Judarne om Messiæ tid, såsom man ser af den Chaldeiska uttolkningen. Wi hafwa här utan twifwel en förborgad syftning på Christi uppståndelse, som skedde på tredje dagen efter Hans död och som är grunden till alla trognas helbregdagörelse. Och om wi hålla oss wid den gamla Israelitiska tidräkningen i prophetiskt afseende, att en dag i somliga prophetior skulle betyda 1,000 år, och räkna ifrån denna prophets tid eller omkring 750 år före Christi födelse, eller ifrån fångenskapens början omkring 600 år före Christi födelse, så äro wi nu från den tidpunkten redan flera hundrade år framskridna i det tredje årtusendet, och Israels helbregdagörelse eller omwändelse till Messias kan då möjligtwis ofördröjligen wara förhanden.

3. Och så warda wi deruppå aktande,* och winlägga oss derom, att wi måge känna HERran; ty Han kommer fram, likasom en skön morgonrodnad [ band II, 684 ]och skall komma oss likasom ett regn,† såsom ett serlaregn, hwilket landet fuktar. *2 Pet. 1: 19. †Ps. 65: 11.

Messias, förlossaren, kom i tidens fullbordan, men ännu skall Han i sin nåd och barmhertighet så mäktigt uppenbara sig för Israels folk, att de skola se och känna Honom. Han kommer likaså wisst på sin bestämda tid, som morgonrodnaden, och medförer nådens fulla sköna dag för detta folk. Han skall komma med sin öfwerströmmande nåd, såsom ett regn öfwer deras hårda hjertan, och detta blifwer ett serlaregn, ett senregn i jemförelse med Christi kyrkas plantering bland hedningarne, men just detta wårregn, denna pingstuppenbarelse åstadkommer den stora andeliga skörden på jorden.

4. O, huru wäl will jag göra emot dig, Ephraim; o, huru wäl will jag göra emot dig, Juda, ty den nåd, som jag eder bewisa will, skall wara såsom ett morgonmoln, och likasom en dagg, som om morgonen bittida faller.* *Ps. 110: 3. Mich. 5: 7.

Grt.: Hwad skall jag göra dig Ephraim? Hwad skall jag göra dig Juda? (Hwad medel skall jag anwända till din omwändelse? Cap. 11: 8. Es. 5: 4) ty eder fromhet är såsom ett morgonmoln, (så obeständig) och likasom daggen, som om morgonen tidigt går sin kos. Så hastigt war det förbi med intrycken af nådens rörelser i deras hjertan, så hastigt blefwo alla deras goda uppsåt till intet!

5. Derföre hyflar jag dem genom propheterna,* och dödar dem genom min muns tal; att dina ord måga i ljuset komma. *Jer. 1: 10.

Emedan nåden war förgäfwes mot detta folk, anwände Herren äfwen stränga medel, bestraffningar och hotelser genom propheterna. Ofta uttryckes detta så, att propheterna sägas göra eller wara Guds redskap att werkställa det, som de förkunna: ty Guds ord är kraft och gerning. Då från en konung dödsdom förkunnas öfwer en missdådare, så ligger döden i sjelfwa domsorden. — Att dina ord måga i ljuset komma. Grt.: Och dina domar utgå (i) ljus, eller såsom ljus. Detta måste propheterna förkunna, på det dina domar, o Israel, nemligen Herrans domar öfwer dig, må framstå i klarhet och werka till din omwändelse.

Hyflar d. ä. bestraffar.

6. Ty jag hafwer lust till kärlek, och icke till offer; och till Guds kunskap, och icke till bränneoffer.* *1 Sam. 15: 22. Ps. 50: 13, 14. Matth. 9: 13; cap. 12: 7.

Icke offer och brännoffer, utan rätt kunskap om Gud och kärlek till Honom, utgöra sann gudaktighet. På den lefwande kunskapen hwilar tron, och trons frukt är kärleken. Det är detta nya lif, detta werk af Guds Ande, hwartill Herren hafwer lust; icke i gerningarna, utan i själens gemenskap med Gud i Christo, består hennes lif och salighet.

7. Men de öfwerträda förbundet likasom Adam;* deruti förakta de mig. *1 Mos. 3: 6.

Såsom den första menniskan öfwerträdde budet och bröt förbundet, som Gud med honom gjort hade, hwartill å Adams sida fordrades lydnad, så bröto de förbundet, som blott offrade sina offer, men åsidosatte Guds kunskap och kärleken till Gud och nästan. Genom Evangelium har Gud gjort med menniskan ett nytt förbund och lemnar henne walfrihet: frihet att tro och lyda Evangelium och blifwa salig eller att förkasta det och blifwa fördömd. De, som icke tro Evangelium, öfwerträda förbundet såsom Adam, de försynda sig såsom han; och genom otron och för otrons skull blifwa de förtappade.

8. Ty Gilead är en stad, full med afguderi och blodsskulder.* *Jos. 20: 8. Os. 12: 11.

9. Och presterna samt med sina stallbröder äro likasom röfware, hwilka i försåt ligga, och mörda på den wägen till Sichem;* ty de göra hwad de wilja. *Jos. 20: 7.

På wägen till Sichem woro röfware, så att de, som flydde till denna fristad, woro i fara att på wägen falla i röfwarehänder. Så äro de själar, som wilja fly till den rätta fristaden, till Jesu kors, stundom i fara att blifwa andeligen plundrade eller helt och hållet mördade genom falsk lära, och derigenom att sjelfwa själasörjarena söka hindra dem ifrån att göra allwarlig bättring och ingå i himmelriket.

10. Jag ser det i Israels hus, der mig före grufwar; ty der bedrifwer Ephraim boleri, Israel orenar sig.* *1 Kon. 12: 26. 2 Kon. 17: 7.

11. Men Juda skall ännu hafwa en skördeand för sig, när jag mitt folks fängelse omwändande warder.

En straffdomsskörd, Gal. 6: 7. Då Förlossaren kom, men blef förkastad, följde Judafolkets olyckoskörd!

7. Capitel.

Straff bjuder bot; förakt, undergång.

Då jag Israel hjelpa will, så finner man först Ephraims otro och Samarie ondska, så att de bedrifwa desto mer afguderi;* och ändock de inbördes med tjufwar, och utantill med röfware plågade äro; *2 Kon. 17: 13, 14.

2. Likwäl wilja de icke märka, att jag dermed gifwer akt uppå all deras ondska; men jag ser wäl deras wäsende som de allestädes bedrifwa.

Ju mera Herren arbetar med sin nåd på menniskan, desto mäktigare uppreser sig synden, [ band II, 685 ]till dess den blifwer öfwerwunnen. ”Ju mer man lärer, ju argare warder werlden.” L. Men jag ser wäl deras wäsende o. s. w. Grt. Den omgifwa dem deras gerningar; de äro inför mitt ansigte. Ps. 40: 13. Deras missgerningar skola taga dem fatt och komma öfwer deras hufwud, efter de icke wilja akta på Herrans ord.

3. De fröjda konungen genom sitt afguderi; och förstarna genom sina lögner;

4. Och äro allesamman horkarlar, likasom en bakugn, den bakaren het gör, när han utknådat hafwer, och låter degen igenomsyras och jäsa.

Så beskrifwes det förskräckliga förderfwet; konungen och förstarne fröjdade sig öfwer folkets afguderi och synder, och de flesta i folket woro liksom glödande af lust till synden. Afguderiet och den falska läran och syndalusten war liksom en jäsande surdeg i deras hjertan, och lemnades att genomsyra och förderfwa hela folket. Slutligen blef syndalustens glöd åtföljd af straffdomens förstörande brand.

5. I dag är wår konungs högtid * (säga de); så warda då förstarna heta, likasom af win;† så bjuder han de falska lärare till sig. *1 Kon. 12: 32. †Es. 5: 11.

Grt.: Han (konungen) utsträcker handen till bespottare; till handtag såsom tecken till förtrolighet med de onda. Så samwerkade konung, förstar och falska lärare till detta folks undergång, och detta är en lärorik spegel äfwen för följande tider.

6. Ty deras hjerta är hett uti deras gudlighet, likasom en bakugn, när de offra och bedraga folket; men deras bakare sofwer all natten, och om morgonen brinner han i ljus låga.

Grt.: De låta sina hjertan såsom en bakugn nalkas i deras försåt. Deras bakare war hwar och en, som uppretade folket till upproriska stämplingar emot konung och förstar, ty detta blef ofta den lön, konungen och förstarne fingo för syndens befrämjande bland folket. Allt uppror kommer från de högre stånden, då de sprida otro och sedeförderf i samhället; folkets uppror kommer deraf, att konung och förstar förut gjort uppror mot Gud i himmelen och så få de sin förtjenta lön, då folket gör uppror emot dem; det ena brottet föder det andra och den ena synden blir den andras straff.

7. Så äro de ändå så heta i gudlighet, likasom en bakugn; ändock att deras domare uppfrätna warda, och alla deras konungar falla; likwäl är der ändå ingen ibland dem, som åkallar mig.

Grt.: Alla äro de heta såsom en bakugn och uppfräta sina domare; alla deras konungar falla, ingen ibland dem åkallar mig.

8. Ephraim warder öfwerfallen af hedningar;* Ephraim är likasom en kaka, den ingen omwänder: *Ps. 106: 35.

9. Utan främmande uppäta hans kraft, likwäl will han icke akta det; han hafwer ock fått grå hår, likwäl will han icke akta det.

En kaka, som icke omwändes på glöden, hwilket då war det wanliga sättet att bereda bröd, blifwer förbränd. Denna liknelse betyder folkets hjelplösa tillstånd och stigande förderf, det blef förbrändt af syndens hetta. De gråa håren beteckna rikets swaghet och annalkande upplösning.

10. Och Israels högfärd warder för deras ögon ödmjukad;* likwäl omwända de sig icke till HERran sin Gud, och fråga ej heller något efter Honom i allt detta. *Os. 5: 5.

Grt. se cap. 5: 5. Många gånger förödmjukades Israels folk, innan den slutliga förstörelsen kom. Så låter Gud i barmhertighet alltid warningar föregå det slutliga straffet.

11. Ty Ephraim är likasom en galen dufwa, den intet akta will; nu åkalla de Egypten, nu löpa de till Assur. *Os. 5: 13.

En galen dufwa, d. ä. en förwillad dufwa, som blifwit inlockad i främmande dufslag för att fångas. Så war förbindelsen med de hedniska makterna en orsak till detta folks undergång. Så är också hwarje oomwänd själ en fången dufwa insnärjd i syndens garn.

12. Men efter de så löpa nu hit och nu dit, skall jag kasta mitt nät öfwer dem,* och rycka dem neder, likasom fåglar under himmelen; jag skall straffa dem, såsom man det predikar uti deras församlingar. *2 Kon. 17: 4–6.

Efter de läto fånga sig i synden och wille icke låta befria sig genom Guds ord, så kom straffet öfwer dem likasom ett fågelfängares garn, såsom det för dem blifwit predikadt af rätta propheter.

13. We dem,* att de ifrån mig wika; de måste förderfwade warda; ty de äro ifrån mig affällige wordne; jag wille wäl förlossa dem, om de icke afguderi emot mig lärde. *5 Mos. 28: 15.

14. Så åkalla de mig ock icke af hjertat; utan tjuta i sina läger; de församlas för mats och drycks skull, och äro mig ohörsamme.

Tjuta i sina läger war ett skrymtaktigt ropande, der de lågo wid de afgudiska offermåltiderna. Skrymtaktig bön är blott såsom ett wämjeligt tjutande inför Gud.

15. Jag lärer dem, och stärker deras armar; men de tacka mig illa.

[ band II, 686 ]Herren tuktade dem och Han gaf dem stundom seger öfwer fienderna, 2 Kon. 13: 1519, men allt war förgäfwes.

16. De omwända sig dock icke rätteligen, utan äro likasom en falsk båge;* derföre måste deras förstar falla genom swärd; deras trug skall uti Egypti land till spott warda. *Ps. 78: 57.

Grt.: De omwända sig, men dock icke till den Högsta utan o. s. w. Jehu afskaffade Baals dyrkan, men behöll de gyllene kalfwarna. 2 Kon. 10: 31. 1 Kon. 12: 26–29.

8. Capitel.

Falsk tröst och gudstjenst.

Ropa högt såsom en basun,* och säg: Han kommer allaredo öfwer HERrans hus likasom en örn;† derföre att de hafwa öfwerträdt mitt förbund, och wordit affällige ifrån min lag; *Es. 58: 1. †5 Mos. 28: 49. Jer. 4: 13; cap. 48: 40; cap. 49: 22. Hes. 17: 3.

2. Då skola de ropa till mig: Du är min Gud; wi känna dig, wi Israel.

Så uppmanar Herren nu propheten att ropa: Han kommer, v. 1, nemligen fienden, som liknas wid en örn, Hes. 17: 3, och måhända war äfwen i krigsbanéren en örn. Romarne hade örnar på sina banér, och Assyriens och Babylons härar förebildade de Romerska.

3. Men ehuru wäl man det menar, så låter dock Israel icke säga sig; derföre måste fienden förfölja dem.

Grt.: Israel förkastar det goda, derföre måste fienden förfölja dem.

4. De söka konungar, och akta icke mig; de hålla sig intill förstar, och jag måtte icke weta det;* af sitt silfwer och guld göra de afgudar, att de ju snarligen förgås skola. *Os. 2: 8.

Grt.: De göra konungar, och icke af mig, de hafwa gjort förstar, och jag wet intet deraf o. s. w. De 10 stammarne hade affallit ifrån Davids hus och walt sig en egen konung, och sedan blefwo konungar ofta afsatte och andra tillsatte, utan att fråga efter Herrans wilja, såsom om Han icke skulle weta deraf, och de införde afguderi i stället för den sanna gudstjensten.

5. Din kalf,* o Samaria, förkastar han; min wrede hafwer förgrymmat sig öfwer dem; det kan icke länge stå, de måste straffade warda. *1 Kon. 12: 28, 29.

Det kan icke länge o. s. w. Grt.: Huru länge skall det wara, att de icke uthärda reningen! De wilja icke emottaga Herrans tuktan til bättring.

6. Ty kalfwen är kommen ifrån Israel, och en mästare hafwer gjort honom, och han kan ju ingen Gud wara; derföre skall Samarie kalf till stoft gjord warda.* *2 Mos. 32: 20.

Samariens kalf war blott ett eget påfund likasom i öknen, 2 Mos. 32: 4, och skulle få samma ända.

7. Ty de så wäder, och skola uppskära owäder;* deras säd skall icke uppkomma, och deras frukt intet mjöl gifwa: och om hon det än gifwer, så skola dock främmande äta det upp.† *Gal. 6: 7. †Hagg. 1: 6.

Synden är wäder och straffet är owäder.

8. Israel warder uppäten,* hedningarna hafwa sig med honom, likasom med ett oterigt käril; *2 Kon. 15: 19, 20.

9. Derföre att de löpa upp efter Assur, såsom wildåsnan i willan;* Ephraim skänker åt bolare; *Job 39: 8.

10. Ja, gifwer ock hedningar skatt;* de samma hedningar will jag nu församla öfwer dem;† de skola snart ledsne warda wid konungens och förstarnas** tunga. *2 Kon. 17: 3; †cap. 18: 19. **Es. 10: 8.

Oterigt (v. 8), d. ä. odugligt. Ephraim skänker åt bolare (v. 9): mot betalning sökte de hjelp hos hedniska konungar. Konungens och förstarnes tunga (v. 10) bet. Assyriens konungar och förstar samt den tunga och börda, som de pålade folket.

11. Ty Ephraim hafwer gjort många altare till att synda; så skola ock altaren warda honom till synd.

12. Om jag än mycket predikar dem om min lag, så kalla de det kätteri.

Så förblindadt war folket, att då Guds rena ord förkunnades, kallade de det kätteri eller främmande lära. På många ställen i christenheten, der det rena Guds ord blifwit främmande för folket, synes Evangelii rena lära för dem wara en ny lära, då den af någon förkunnas.

13. Det de ännu mycket offra, och frambära kött och äta; så hafwer dock HERren intet behag dertill;* utan Han will ihågkomma deras ondska, och hemsöka deras synder, som sig till Egypten wända. *Ords. 15: 8; cap. 21: 27. Es. 1: 11; cap. 66: 3. Amos 5: 22.

14. Israel förgäter sin Skapare och bygger kyrkor; så gör Juda [ band II, 687 ]många fasta städer; men jag skall sända eld uti hans städer, han skall förtära hans hus.

Kyrkor, grt.: höjder, nemligen afgudahöjder och afgudaaltaren. Afgudar och fasta städer woro folkets tillit i stället för Skaparen, men snart förtärde elden dessa beskärm, afgudahus, slott, m. m. Den är olycklig, som icke har annat beskydd, än sådant, som af eld kan förtäras!

9. Capitel.

Stora synder, swåra straff.

Du behöfwer icke fröjda dig, Israel, eller berömma dig öfwer andra folk; ty din gudstjenst är ett horeri emot din Gud, der du nytta med söker, att alla lador må warda fulla med korn.

Det okunniga folket ansåg frukten på jorden såsom gåfwor af afgudarna, och dessa gåfwor blefwo sålunda för dem liksom en skökolön, en lön för deras afgudatjenst.

2. Derföre skola ladorna och pressarna icke föda dig; och winet skall dig icke lyckas.* *Joel 1: 1.

3. Och de skola icke blifwa uti HERrans land: utan Ephraim måste åter in uti Egypten,* och måste äta uti Assyrien det orent är.† *5 Mos. 28: 68. 2 Kon. 25: 26. †Dan. 1: 8.

4. Der kunna de icke göra HERranom drickoffer af win, eller eljest Honom något till wilja: deras offer skall wara likasom de bedröfwades bröd, af hwilka orene warda alla de, som deraf äta: ty sitt bröd måste de äta för sig sjelf, och det skall icke warda buret in uti HERrans hus.

Medan detta folk ännu war i Canaans land, wille det icke efter Herrans lag offra åt Honom; då straffet kom och de fördes till Assyrien, kunde de icke offra åt Honom. Då menniskan icke will omwända sig, när Gud will, så kan hon icke, när hon en gång gerna wille. Luc. 13: 21. ”Det war förbjudet att göra bedröfwade offer.” L. 5 Mos. 26: 14.

5. Hwad wiljen I då göra uti årstider, och HERrans högtider?

Uti årstider, d. ä. uti de årliga festerna. Hwarföre firen I de årsfester och högtider, som äro föreskrifna i Herrans lag, då I hafwen förkastat lagen? Af politiska orsaker hade de tio stammarne till en del bibehållit de årliga högtiderna efter Mose lag. 1 Kon. 12: 32.

6. Si, de måste bort för förderfwaren; Egypten skall hemta dem* tillhopa, och Moph skall begrafwa dem: nässla skall wexa, der nu deras lustiga afgudars silfwer står; och törne uti deras hyddor.† *Jer. 42: 16, 17; cap. 43: 6, 7. †Es. 32: 13; cap. 34: 13, 14.

Förderfwaren blef först Assyriens konung. Moph eller Memphis war en hufwudstad i Egypten, Es. 19: 13; der blefwo många Israelitiska flyktingar begrafna.

7. Hemsökningstiden är kommen, wedergällelsetiden. det skall Israel wäl förnimma: propheterna äro galna, och de andeliga äro ursinniga, för din stora missgerning, och för det stora hetsliga afguderiets skull.

För folkets synders skull blefwo äfwen deras oomwände lärare öfwerfallna af förökad blindhet, under det de inbillade sig och föregåfwo, att de hade Guds Anda. Hetsliga, d. ä. fiendtligt glödande af hat emot dem, som fruktade Herran.

8. De wäktare* i Ephraim höllo sig ett skifte intill min Gud: men nu äro de propheter, som lägga honom snara på alla hans wägar, genom det hetsliga afguderi uti sin Guds hus. *Hes. 3: 17.

Somliga lärare, som en tid eller ett skifte höllo sig intill den sanne Guden, blefwo falska propheter, som i sina afgudahus lade snaror på Ephraims wägar, snaror för Israels folk.

9. De gå allt för djupt deruti, och äro förderfwade, såsom i Gibea tid:* derföre skall Han komma deras ondska ihåg, och hemsöka deras synder. *Dom. 19: 25, [et]c.; cap. 20: 13. Os. 10: 9.

I Gibea tid förswarade Benjamins stam den allragrufweligaste ogudaktighet. Dom. 19.

10. Jag fann Israel i öknen likasom windrufwor, och såg edra fäder likasom de första fikon på fikonaträd: men derefter gingo de till Baal Peor,* och lofwade sig till den skamliga afguden; och wordo ju så styggeliga, som deras bolare. *4 Mos. 25: 3. Ps. 106: 28.

Windrufwor och förstlings fikon betraktas med wälbehag, och här betyder denna liknelse, att Herren älskade Israel såsom en förstlingsfrukt af menniskoslägtet. Men detta folk försyndade sig med afskywärdt afguderi. 4 Mos. 25: 3.

11. Derföre måste Ephraims härlighet bortflyga såsom en fågel; så att de hwarken skola föda, hafwande wara, eller afla.

Ephraims stam hade hast stort anseende för sin talrikhets skull, och just emot denna berömmelse ställes denna prophetia.

12. Och om de än uppfödde sina barn, så will jag dock göra dem arfwingelösa, så att de skola intet folk [ band II, 688 ]wara: och we dem, när jag ifrån dem wiken är.

Genom straffdomarne förminskades folket alltmera. We det folk och den menniska, från hwilken Herren är bortwiken!

13. Ephraim, som mig synes, är planterad och skön likasom Tyrus:* likwäl måste han nu få dråparen sina barn ut. *Hes. 26: 17.

Grt.: När jag på Ephraim ser ända in mot Tyrus, är han planterad på ett skönt rum, men Ephraim måste leda ut sina söner till dråparen. Hela landet war fruktbart, men folket ogudaktigt, så att det öfwerlemnades åt fienderna.

14. Herre, gif dem: men hwad will du gifwa dem? Gif dem ofruktsamma qweder,* och försinade bröst. *Luc. 23: 29.

Försinade, d. ä. uttorkade.

15. All deras arghet sker i Gilgal:* der hatar jag dem, och skall för deras onda wäsendes skull drifwa dem bort utur mitt hus, och ingen kärlek mer bewisa dem; ty alla deras förstar äro affällige.† *Os. 4: 15; cap. 12: 11. †Es. 1: 23.

Gilgal war det ställe, der Josua lät omskära Israel, der manna upphörde, der folket först åt af Canaans frukt, der den första påskahögtiden firades i detta land, och der Herren uppenbarade sig för Josua. Jos. 5: 7–15. just der steg nu ondskan till sin höjd!

16. Ephraim är slagen, hans rot är borttorkad, så att de ingen frukt mer bära kunna; och om de än födde, så will jag dock den åstundade frukten af deras lif döda.

17. Min Gud skall förkasta dem, derföre att de icke wille höra Honom: och de måste gå willrådiga ibland hedningarna.

10. Capitel.

Israel warnas för undergång.

Israel är ett onyttigt winträd worden, hans frukt är ock alltså: så mycken frukt, som han hafwer, så många altaren gör han;* der landet allrabäst är, der stikta de allraskönaste kyrkor. *Os. 8: 11.

Kyrkor, grt.: stoder, afgudabilder, och der dessa afgudabilder woro, der samlade de sig såsom till sina kyrkor. Ju mera timligt wälstånd Herren gaf, desto mera nedsjönk folket i afguderi.

2. Deras hjerta är deladt; och de syndade nu; men deras altare skola nederbrutne, och deras stiktningar förstörde warda.

Stiktningar, grt.: afgudabilder. Folkets hjerta war deladt; de wille synas dyrka Gud, men woro fångna i afguderi och i syndens tjenst. All falsk gudstjenst will Herren till slut förstöra.

3. Ty de berömma sig, och säga: Konungen hafwer oss icke ännu, och behöfwa wi icke frukta HERran; hwad skulle konungen göra oss?

Grt.: Då måste de säga: Wi hafwa ingen konung; ty wi fruktade icke Herran, och huru skulle nu konungen kunna hjelpa oss. För deras ogudaktighets skull war konungens makt förswunnen, så att det war, som om de ingen konung hade; ty han kunde icke beskydda dem.

4. De swärja sig tillhopa förgäfwes, och göra ett förbund: och sådana råd grönskas likasom ogräs på alla fåror i marken.

Genom allehanda upproriska stämplingar sökte de att beskydda sig sjelfwa, då nöden kom; men förgäfwes. Sådana råd, grt.: dom, straffdom, syndens frukt uppwäxande såsom ogräs.

5. Samarie inbyggare församla sig till kalfwen* i BethAven: ty hans folk hafwer gråtit öfwer honom, der dock hans andelige† plägade fröjda sig öfwer hans härlighet; ty han är bortförd ifrån dem. *Os. 8: 5. †2 Kon. 23: 5.

BethAven, d. ä. Bethel, se cap. 4: 15. Äfwen afguden blef bortförd. Detta förkunnade propheten långt förut, såsom om det redan warit skedt.

6. Ja, kalfwen är förd in uti Assyrien, konungen i Jareb till en skänk; alltså måste Ephraim stå med skam, och Israel skamligen gå med sitt anslag:* *Os. 5: 911.

Jareb. Se cap. 5: 13.

7. Ty konungen i Samarien är förswunnen, likasom fradan på wattnet.

Fradan, d. ä. fradgan, skummet, som snart förswinner.

8. De höjder i Aven, der Israel med syndade, äro förlagda; tistel och törne wäxer på deras altare; och de skola säga: I berg förskyler oss, och I backar faller öfwer oss.* *Es. 2: 19. Luc. 23: 30. Uppb. 6: 16; cap. 9: 6.

Aven, d. ä. BethAven eller Bethel. Cap. 4: 15. I straffdomen skulle förskräckelsen få gripa dem, att de skulle önska att kunna undangömma sig under berg och högar. Så skedde det, då de bortfördes i fångenskap: så skall det en gång ske med de ogudaktiga på den sista tiden. Uppb. 6: 16.

9. Israel, du hafwer syndat allt ifrån Gibea tid,* derwid hafwa de ock [ band II, 689 ]blifwit; men en sådan strid, som emot de onda menniskor i Gibea skedde, den skall icke fatta dem; *Dom. 19: 25. Os. 9: 9.

10. Utan jag skall näpsa dem efter min wilja; så att folk skola komma församlade öfwer dem, när jag spänner dem före med deras båda kalfwar.

Genom det förestående straffet skulle detta folket icke utrotas eller få förminskas, som Benjamins stam genom Gibea krig. Dom. 20: 46, 47. Os. 9: 9. Assyriens här blef församlad öfwer detta folk, det blef liksom förspändt eller kom i träldom, såsom arbetsdjur, för sina kalfwars skull, nemligen genom sitt afguderi.

11. Ephraim är en kalf, som sig leda låter: jag skall ock en gång tröska* med honom, och will fara öfwer hans sköna hals; jag skall lära Ephraim rida, och Juda plöja, och Jacob harfwa. *5 Mos. 25: 4. 1 Cor. 9: 9.

Grt.: Ephraim är en kalf, som gerna tröskar, d. ä. som har ymnigt foder och göder sig såsom kreaturen, som uttrampade säden. Jag skall lära Ephraim rida, grt.: jag skall låta Ephraim ridas (såsom en häst). Ridas, komma under ok, drifwas för plog och harf betyder träldomsarbete. I Österlanden måste trälar ofta bokstafligen draga plog och harf; men här framställes folket under bilden af arbetsdjur. Lyckans dagar skulle förbytas till träldomstid och olycksdagar.

12. Derföre får rättfärdighet, och uppskärer kärlek, och plöjer* annorlunda; medan tid är att söka HERran, till dess Han kommer, och lärer eder rättfärdighet. *Jer. 4: 3.

Sår rättfärdighet, d. ä. gifwer edra hjertan, att Guds ord såsom rättfärdighetens säd deruti må gro och wexa, så skolen I få uppskära kärlek och rättfärdighet såsom trons frukt och kunna arbeta annorlunda och tjena Gud i ett nytt lefwerne. Detta nya lif liknas här wid att plöja annorlunda: grt.: Plöja nybrott. Sedan menniskan blifwit rättfärdiggjord och är uppfylld af sann kärlek, arbetar hon i nådens rike äfwen till andras bästa, hon plöjer och sår i sitt och andras hjertan. Ephraim fick befallning att göra detta i tro och lydnad, till dess Messias skulle komma, som lärer och gifwer rättfärdighet. Grt.: Låter regna rättfärdighet (såsom en gåfwa från himmelen ned på hjertats åker). Den dagliga nåden ar också såsom ett regn, som gör hjertat fruktbart till lefwernets rättfärdighet. Ordet och läran är liksom den sky, igenom hwilken detta regn af Herran meddelas.

13. Ty I plöjen ogudaktighet, och uppskären orättfärdighet, och äten lögns frukt: efter du nu förlåter dig uppå ditt wäsende, och uppå dina många hjeltar;

14. Så skall upphäfwa sig ett rumor i ditt folk, så att alla dina fästen skola förstörde warda, likasom Salman Arbeels hus förderfwade i stridens tid, då modren öfwer barnen slagen wardt:

15. Rätt så skall eder ock gå i BethEl, för eder stora ondskas skull, att Israels konung skall om morgonen bittida nederlagd warda.

Hos de obotfärdiga alstras den ena synden af den andra, såsom skörden af utsädet, och allt detta är för dem liksom själens föda, den lefwer deruti och gläder sig deröfwer (v. 13). Med synden förenades stolthet och trotsighet, och deröfwer förkunnas straff och undergång, v. 14. Med Salman menas wäl Salmanassar. Se 2 Kon. 17: 3. En sådan grymhet, att mödrar blefwo i krig dödade jemte sina späda barn, war på den tiden wanlig. Salmanassar förstörde Arbela i Galileen på ett grufligt sätt, och detta war för hela Israel wäl bekant.

11. Capitel.

Guds hjerta. Israels ondska.

Då Israel ung war, hade jag honom kär, och kallade honom min son utur Egypten:* *2 Mos. 3: 8; cap. 4: 22, 23. Matth. 2: 15.

2. Men när man nu kallar honom, så wända de sig bort,* och offra åt Baalim, och röka inför beläten. *Jer. 2: 26, 27.

I Judafolkets första tid fick det erfara Guds kärlek genom stora under, det kallades och fördes utur Egypten såsom Guds folk, och detta skedde för Guds Sons skull, för Messiæ skull, så att det redan då egentligen war Han, som Gud kallade såsom sin Son från Egypten; af Judafolket skulle Guds Son härstamma efter köttet, och i Honom hade Gud behag till detta folk. Evangelisten tillämpar widare dessa ord på Christus personligen och på Hans återkomst från Egypten, der Han i barndomen war på flykten, för att undgå konung Herodis efterspaningar. Matth. 2: 15. Således war Israels wistelse i Egypten en förebild af wår Frälsares wistelse der i Hans barndomstid. Detta folk, som så blifwit älskadt af Gud, och som fordom lydde, då Herren kallade, wille nu icke lyda, utan wände sig till afgudarna, till Baalim.

3. Jag tog Ephraim i hans arm, och ledde honom;* men de hafwa nu förgätit, huru jag halp dem. *2 Mos. 13: 21.

”Likasom modren lärer barnet gå och leder det under armen.” L.

4. Jag lät dem draga ett lustigt ok, och gå med mjuka tömmar; och jag tog oket utaf dem, och gaf dem foder:

[ band II, 690 ]5. På det han ju icke skulle wända sig åt Egypti land igen: så är nu Assur worden deras konung, ty de wille icke omwända sig.

I v. 4 beskrifwes Guds stora ömhet och omsorg om Israel i en lättfattlig liknelse; men denna kärlek war nu af folket förgäten. Icke hos Gud, utan hos konungen i Assyrien hade de sökt hjelp. Detta blef deras undergång.

6. Derföre skall swärdet komma öfwer deras städer, och skall förtära och uppfräta deras bommar, för deras anslags skull.* *Os. 10: 6.

7. Mitt folk hafwer ingen lust till att wända sig till mig; och ehuru man predikar för dem, så skicket sig dock ingen till att höra.

8. Hwad skall jag göra af dig Ephraim? Huru skall jag dock plåga dig, Israel? Skall jag icke med rätta göra dig såsom Adama, och tillpynta dig likasom Zeboim?* Men mitt hjerta hafwer ett annat sinne; min barmhertighet är så brinnande; *1 Mos. 19: 24, 25. 5 Mos. 29: 23. Amos 4: 11.

9. Att jag icke göra will efter min grymma wrede, eller wända mig till, att jag platt förderfwar* Ephraim; ty jag är Gud, och icke menniska,† och är den Helige ibland dig; dock skall mitt rike icke wara i staden. *Hes. 18: 23; cap. 33: 11. †4 Mos. 23: 19. 1 Sam. 15: 29.

Straff och undergång hade Israel förtjent såsom Adama och Zeboim, v. 8. 1 Mos. 19: 24, 25, men här träder Guds förbarmande emellan; denna barmhertighet är brinnande, det är en annan eld än wredeselden öfwer Sodom. ”Han will säga: jag wet icke, huru jag skall hjelpa dig, det hjelper hwarken straff eller nåd, jag måste sända Christum, Han må göra’t godt.” L. — Guds barmhertighet öfwergår wida all mensklig barmhertighet, och den Barmhertige och Helige wille ännu wara midt ibland detta folk. Dock skall mitt rike icke wara i staden, grt.: men jag will icke komma i stad eller i någon af edra städer. Dessa städer woro fulla af afgudar och skulle förstöras. Också ligger häruti en prophetia, att i Nya Testamentet will Herren icke hafwa sin egendom i någon enskild stad, såsom fordom Jerusalem, utan i alla land.

10. Då skall man efterfölja HERran; och Han skall ryta såsom ett lejon; och när Han ryter, så skola de förskräcka sig, som wester ut äro;

11. Och de uti Egypten skola ock förskräckas såsom en fågel; och de i Assurs land, likasom dufwor; och jag will sätta dem uti sina hus, säger HERren.

Förut lofwar Gud försköning och förbarmande åt folket, och här förkunnas, att Israel skall efterfölja Herran och lyda Evangelii kallelse. Och då fienderna sedan församlat sig emot detta omwända folk, så skall Han bewisa sig såsom dess starke beskyddare, såsom lejonet af Juda, som öfwerwunnit hafwer. Se Uppb. 5: 5. Detta straff öfwer fienderna träffar allramest dem, som bo wester om Judalandet, de otrogna i de nuwarande Christna länderna. Också kan detta rytande wara en liknelse, som betecknar ett mäktigt förkunnande af salighetens ord, och de, som lyda med förskräckelse öfwer synden och längtan efter frälsning, blifwa samlade till Christi kyrka, såsom sitt rätta boningshus här i tiden. Es. 49: 12.

12. Uti Ephraim är allestädes afguderi emot mig, och i Israels hus falsk gudstjenst; men Juda håller sig ännu fast intill Gud, och till den rätta heliga gudstjensten.* *2 Kon. 18: 4, 5.

I Juda rike upprätthölls ännu den sanna gudstjensten, och der woro många fromma, ehuru de flesta äfwen der hade besmittat sig med afguderiets styggelser.

12. Capitel.

Gud nådig; Israel otacksam.

Men Ephraim gapar efter wäder, och löper efter östanwäder, och gör hwar dag mer afguderi och skada: de göra förbund med Assur,* och föra balsam† uti Egypten: *Os. 5: 13; cap. 7: 11. †Es. 57: 9.

2. Derföre skall HERren beskärma Juda, och hemsöka Jacob efter hans wägar, och löna honom efter hans förtjenst.

Wäder och östanwäder betyda den hedniska andan samt afguderiets willfarelser och lögn, som blåste in öfwer folket från Assyrien och Babylonien.

3. Ja (säga de), han hafwer undertryckt sin broder i moderlifwet,* och af all makt kämpat med Gudi:† *1 Mos. 25: 26; †cap. 32: 24, [et]c.

4. Han kämpade med Engelen, och wann: ty han gret och bad honom: der hafwer Han ju funnit honom i BethEl,* och der hafwer Han talat med oss. *1 Mos. 28: 19; cap. 35: 7.

De orden: säga de, stå ej i grt. Propheten will uppmuntra Juda och Israel till omwändelse, med deras stamfader Jacobs exempel, som redan i moderlifwet sökte erhålla förstfödslorätten, 1 Mos. 25: 26, och sedan kämpade med Gud och wann seger i tron. 1 Mos. 32: 24; cap. 35: 9, 10. Här förklarar propheten, på hwad sätt [ band II, 691 ]Jacob segrade: Han gret och bad Honom. Med trogen ödmjuk bön låter Herren sjelf öfwerwinna sig, Han sjelf gifwer de krafter, hwarmed tron segrar. Engelen war förbundets Engel, Guds Son i antagen menniskogestalt. Jacob kände icke Hans namn, men förstod, hwem Han war, och bad med tårar om wälsignelsen, sägande: Jag släpper dig icke med mindre du wälsignar mig — Der hafwer Han, nemligen Engelen, talat med oss, d. ä. med hela Israel i stamfadren Jacob, som wid Bethel gjorde förbund med Gud och wid Pniel kämpade och undfick wälsignelse, icke blott för sig, utan för sina efterkommande. Af stamfadren skulle nu Israel lära, huru det åter kunde komma i besittning af denna wälsignelse. Och detta gäller om alla, som hafwa öfwergifwit sitt döpelseförbund; de kunna återwinna wälsignelsen och förbundets stora förmåner.

5. Men HERren är Gud Zebaoth; HERre är Hans namn.* *2 Mos. 3: 14. Ps. 83: 19. Es. 42: 8.

I Herrans namn ligger kraften till omwändelse, så snart menniskan emottager nåd att akta derpå. Så snart själen will hafwa Honom till sin Herre och Frälsare, så warder henne hulpet. Jacob frågade efter Engelens namn; men det blef icke då uppenbaradt så, som det sedan blef. I det namnet Jehovah eller Herren är hela treenigheten och hela salighetens grundwal, och då själen blifwit förenad med Honom, så har hon honom till sin Herre, som är härarnas Herre, en allsmäktig beskyddare mot alla fiender. Israel behöfde icke frukta alla hedniska härar, om det wille omwända sig, och den trogna själen behöfwer icke frukta satan och hans härar.

6. Så omwänd dig nu till din Gud: gör barmhertighet och rätt,* och hoppas allestädes uppå din Gud. *Ps. 101: 1.

Märkom wäl först omwändelsen, som innebär ånger öfwer synden och tro på Herrans nådelöften, så att själen blir född på nytt; derefter skall hon göra barmhertighet och rätt, tron skall wara werksam i kärleken, och så uppstår rättfärdighet i lefwernet; och der tron är, der är ock hopp och förtröstan på Gud under alla pröfningar.

7. Men köpmannen hafwer en falsk wåg i sin hand, och bedrager gerna.

Men i stället för att likna stamfadren Jacob, war Israel nu såsom en Canaaniter (köpman) med en falsk wåg.

8. Ty Ephraim säger: Jag är rik, jag hafwer nog;* man skall intet ondt finna i allt mitt arbete, det synd är. *Uppb. 3: 17.

Se Uppb. 3: 17. Så är den obotfärdiga i sina egna tankar rik på rättfärdighet och will icke se någonting syndigt i sitt lefwerne, ehuru syndigt det än är.

9. Men jag HERren är din Gud allt ifrån Egypti land,* och den dig låter ännu i hyddor bo, såsom man i årstider plägar; *Os. 13: 4.

10. Och talar till propheterna;* och jag är den, som så många prophetior gifwer, och förkunnar genom propheterna, ho jag är. *Ebr. 1: 1.

Ännu fick Israel bo i sina hus lugnt och stilla, såsom i hyddorna under löfhyddohögtiden. Israel tillskref sig sjelf och sin egen omtanke detta lugn; men det war en frukt af Guds stora långmodighet och barmhertighet. Ännu större nåd war det, att Guds ord ännu för detta folk blef förkunnadt af sanna propheter. Genom dem talade Herren sjelf.

11. Uti Gilead är alltsammans afguderi, och i Gilgal offra de oxar fåfängligen, och hafwa så många altare, som skylarna på åkren stå.

I Gilead och Gilgal hade Gud uppenbarat sig i stor barmhertighet för detta folk, se 1 Mos. 31: 45–54. Jos. 4: 8, 19—24. I stället för att tänka på dessa nådens under, bedref folket afguderi också på dessa ställen.

12. Jacob måste fly uti Syrie land,* och Israel måste tjena för en hustru; för en hustru måste han wakta.† *1 Mos. 27: 43; cap. 28: 5; †cap. 29: 20, 27, 1 Mos. 29: 30.

13. Men derefter förde HERren Israel utur Egypten* genom en prophet. och lät bewara honom genom en prophet.† *2 Mos. 12: 37; cap. 14: 30. †Ps. 77: 21.

”Propheten will nu säga: att Jacob hafwer tjent Gud i Bethel, det måste på den tiden ske för hans person; men derefter förde Gud folket utur Egypten genom Mose och gaf genom honom befallning, att allenast på den ort, hwilken Herren utwäljande wore, honom skulle offradt och tjent warda; det skulle de efterfölja, men icke Jacobs exempel.” L.

14. Men nu förtörnar honom Ephraim genom sina afgudar; derföre skall deras blod komma öfwer dem, och deras herre skall wedergälla dem deras försmädelse.

13. Capitel.

Israels olycka. Messiæ seger,

Då Ephraim lärde afguderi* med makt, wardt han i Israel upphöjd; sedan syndade de genom Baal,† och wordo deröfwer dräpne. *1 Kon. 12: 28, 29; †cap. 16: 31.

De tio stammarne upphöjde sig till ett sjelfständigt rike, på samma gång de afföllo ifrån Davids hus och införde en falsk gudstjenst. Derefter föllo de i ännu förskräckligare afguderi, nemligen Baalsdyrkan, och detta blef deras undergång.

[ band II, 692 ]2. Men nu syndade de än mycket mer, och göra beläten af sitt silfwer,* såsom de dem upptänka kunna, nemligen afgudar, de dock alltsammans smedswerk äro; likwäl predika de om dem, att den, som kalfwarna kyssa will, han skall offra menniskor. *Os. 2: 8; cap. 8: 4.

Så lärde de, att det war en gudstjenst att offra menniskor, hwarwid de sannolikt äfwen åberopade sig Abraham, som Gud hade befallt att offra Isaac. Detta war höjden af afguderiets styggelse. Och hwar och en, som tjenar någon afgud, nemligen någon slags synd, begår ett andeligt mord på sin egen och på andra menniskors själar.

3. Desamma skola hafwa morgonmoln, och den dagg, som bittida faller: ja, likasom agnar, de utaf logen bortblåsa,* och såsom röken af en skorsten. *Ps. 1: 4. Dan. 2: 35.

Grt.: Derföre skola de wara såsom morgonmoln och såsom daggen, som bittida förswinner, såsom agnar bortblåsa från tröskplatsen m. m. ”Propheten will så mycket säga: Baals och gyllene kalfwarnes prester tillsäga den falska gudstjensten stora ting, men Osea säger twärtom.” L. — Med dessa fyra liknelser, morgonmoln, dagg, agnar och rök, förkunnar Gud, att de alldeles skulle förgås. Ps. 1: 4.

4. Men jag är HERren din Gud allt ifrån Egypti land;* och du skulle ju ingen annan gud känna, utan mig; och ingen frälsare, utan mig allena.† *Os. 12: 9. †2 Sam. 22: 32. Ps. 18: 32. Es. 43: 11; cap. 45: 18.

5. Jag lät mig ju wårda om dig i öknen, i ett torrt land.* *5 Mos. 8: 15; cap. 32: 10, 11.

6. Men efter de födde äro, så att de äro mätte* wordne, och nog hafwa, upphäfwer sig deras hjerta; derföre förgäta de mig. *5 Mos. 8: 12; cap. 32: 15.

I stället för tacksamhet för Guds wälgerningar wisade sig blott öfwermod hos detta folk. Se Jer. 5: 7.

7. Så skall jag ock warda emot dem likasom ett lejon, och likasom en parder: på wägen will jag wakta efter dem.* *Klagow. 3: 9. Os. 5: 14.

8. Jag skall möta dem likasom en björn,* hwilken hans ungar borttagna äro, och skall sönderrifwa deras förstockade hjerta, och skall uppfräta dem der, såsom ett lejon; wilddjur skola rifwa dem sönder. *2 Sam. 17: 8. Ords. 17: 12. Jer. 5: 6.

Gud är långmodig och barmhertig; men då den obotfärdiges syndamått är fullt, blifwer straffdomen oundwiklig.

9. Israel, du förer dig i olycka: ty din hälsa står allena när mig.

Icke hos Gud, utan hos hedningarna, sökte Israel hjelp! — Hälsa, d. ä. hjelp, räddning, salighet. Då du icke söker din hjelp och salighet hos Gud, så störtar du dig sjelf i olycka!

10. Hwar är din konung, som dig hjelpa må uti alla dina städer? Och dina domare, der du af sade: Gif mig konung* och förstar? *1 Sam. 8: 5, 6.

Nu kan du se, att din konung och dina förstar icke kunna hjelpa dig!

11. Nu wäl, jag gaf dig en konung* i min wrede, och skall taga honom bort i min grymhet. *1 Sam. 8: 7.

”Han will säga: såsom jag gaf dig den förste konungen (Jerobeam) med wrede, så will jag ock den siste borttaga med grymhet, att du ingen mer hafwa skall.” L. — Den siste konungen war Hosea, Ela son. Han bortfördes tillika med folket af Salmanassar. 2 Kon. 17: 1–6.

12. Ephraims misshandel är sammanbunden, och hans synd är behållen:* *5 Mos. 32: 34. Job 14: 17.

13. Ty honom skall we warda såsom en barnföderska;* ty de äro oförsigtiga barn; den tid skall komma, att deras barn måste förgås. *Es. 37: 3.

Han är ett oförståndigt barn, att han så lång tid icke framkommer i födsloträngslen. Då barnet skall födas, så will det fram. Likaså borde Israel, genom dessa lidanden och olyckor, låta drifwa sig till ny födelse (till en sann omwändelse), och icke stanna i synden och i straffet. Så länge menniskan är skiljd ifrån Gud i ett obotfärdigt tillstånd, är hennes missgerning sammanbunden och hennes synd behållen, så att ingen enda synd är förlåten (v. 12). Slutligen komma straffdomarne lika säkert och oundwikligt som födslopinan öfwer den hafwande qwinnan. Den, som behåller synden, kan likaså litet undgå straffet, som den hafwande kan undfly födslosmärtan, se 1 Thess. 5: 3. Men allt straff och lidande här i nådatiden kan blifwa början till en andelig födelse, ett pådrifwande att söka det nya lifwet i Christus. Stanna icke så i födelsen, att du blir ett dödfödt barn!

14. Men jag will förlossa dem utur helwete, och hjelpa dem ifrån döden; död, jag skall wara dig ett förgift; helwete, jag skall wara dig en plåga;* dock är trösten fördold för mina ögon; *Es. 25: 8. 1 Cor. 15: 54, 55. Ebr. 2: 14.

Här förkunnar Messias sjelf, att Han will förlossa och hjelpa från syndens, dödens och djefwulens wåld! Genom syndens makt är menniskan också i helwetets wåld och kan omöjligen undgå fördömelsen, om hon icke blifwer frälst ifrån synden. Genom sin tillfyllestgörelse, sitt lidande, sin död och uppståndelse, har Christus [ band II, 693 ]öfwerwunnit synden, döden, djefwulen och helwetet. Christi rättfärdighet, Hans lif, Hans ande och Hans nådestyrelse werkar nu emot synden och döden, såsom ett beständigt tärande och förtärande förgift; så att synden öfwerwinnes och måste aftyna och dö hos alla, som blifwa genom ny födelse delaktige af Christi lif och af Guds natur genom Honom. Men denna prophetia syftar också på de rättfärdigas uppståndelse med en förklarad lekamen, för att med Christus lefwa ewinnerligen. Se 1 Cor. 15: 49. Dock är trösten o. s. w., grt.: Ånger är fördold för mina ögon. Herren ångrar icke det Han lofwar, Han glömmer icke sina utwalda, Han förändrar icke sina nådelöften. Rom. 11: 29.

15. Ty han skall skilja emellan bröder; der skall ett östanwäder* komma, och HERren uppstiga ifrån öknen, och uttorka hans brunnar, och utöda hans källor; Han skall bortröfwa alla kosteliga tyg och håfwor. *Hes. 19: 12.

Grt.: Ty han (Ephraim) skall frukt bära ibland bröderna. (Israel skall i Nya Testamentet genom tron på Messias bära frukt ibland andra omwända folk). — Efter detta flora löfte återwänder prophetens blick till straffet öfwer Israel, som dessförinnan skulle komma såsom ett östanwäder. Men detta syftar också såsom förebild på alla straffdomar, som komma öfwer menniskan för syndens skull och hwilka för många blifwa en hastig öfwergång till den ewiga döden. Från både timligt och ewigt förderf kan menniskan icke räddas, utan andelig födslosmärta och ny födelse, v. 13. Denna nya födelse är andelig uppståndelse, v. 14, och förlossning från syndens skuld och makt och från andelig och ewig död. Denna födslosmärta förestod också Israels folk, för att utur det Gamla Testamentet, såsom utur ett moderlif, komma in i det Nya Testamentet till det fria, saliga barnaskapet i Christo Jesu.

14. Capitel.

Samaria warning, löfte.

Samarien* skall öde warda, ty de äro sin Gud ohörsamma; de skola falla genom swärd, och deras unga barn sönderkrossade, och deras hafwande qwinnor sönderrifna warda. *1 Kon. 16: 24.

2. Omwänd dig, Israel, till HERran din Gud;* ty du är fallen för din misshandels skull. *Joel 2: 12. Zach. 1: 3, 4. Mal. 3: 7.

3. Tager dessa orden med eder, och wänder eder om till HERran, och säger till Honom; Förlåt oss alla synder, och gör oss gode, så wilja wi offra wåra läppars oxar.* *Ebr. 13: 15.

Här beskrifwes, huru Israel skulle kunna undslippa de straffdomar, som propheten förkunnat, och på hwad sätt alla enskilda, som wille lyda Herrans ord, skulle blifwa beskyddade och hulpne i de stora bedröfwelserna, nemligen genom sann omwändelse till Herran. Då skulle de icke anse sjelfwa offerdjuren, utan hjertats kärlek, lof och tacksägelse såsom hufwudsakliga lofoffer. Ps. 50: 14. Ps. 51: 21. Deraf hjertat fullt är, deraf talar munnen, hjertats offer blifwer också läpparnas offer.

4. Assur skall intet hjelpa oss, och wi wilja icke mer rida på hästar, och icke mer säga till wåra fränders werk: I ären wår Gud; utan låt de faderlösa finna nåd när dig.

Utan låt de faderlösa o. s. w., grt.: Ty hos dig finner ju den faderlösa barmhertighet. Wi wilja nu icke mera söka. hjelp hos hedningarna eller i stridskraft, eller hos afgudarna, utan när dig, o Herre, som är de hjelplösas hjelpare. Ps. 10: 14–18.

5. Så skall jag åter hela deras afträdelse; gerna will jag hafwa dem kär; då skall jag wända min wrede ifrån dem.

Genom den nya födelsen och rättfärdiggörelsen inför Gud blifwer öfwerträdelsen helad, skulden borttagen, själen blifwer helbregdagjord och uppfylles med andeligt ljus och ewinnerlig lifskraft. Då får själen erfara Guds stora faderliga kärlek och fröjda sig i Herran! Då kan hon wandra på Herrans wäg, då är Hans wrede bortwänd.

6. Jag will wara Israel likasom en dagg, att han skall blomstra såsom en ros, och hans rötter skola utsträcka sig såsom Libanon.

7. Och hans grenar utwidga sig, att han skall wara så dägelig, som ett oljoträd,* och skall gifwa en sådan god lukt, som Libanon:† *Ps. 52: 10. †Högaw. 4: 11.

8. Och skola åter sitta under hans skugga;* af korn skola de föda sig, och blomstra likasom ett winträd: hans åminnelse skall wara liksom winet på Libanon. *Ps. 91: 1. Es. 4: 6.

För sitt pånyttfödda folk, för det trogna Israel är Herren sjelf en dagg, som uppfriskar själen och gör den fruktbar med sin Andas krafter och gåfwor; en sådan själ wexer och blomstrar såsom en ros och har i Christus en ljuflig lukt inför Herran, och Christi kyrka wexer, som cederträden på Libanon och såsom oljoträd. Oljan är en bild af Guds Andas nådegåfwor; dessa nådegåfwor äro utgjutna i de trognas hjertan och bära frukt i dem. Christi församling är liksom en wingård eller såsom de många grenarne på det stora winträdet. Libanons win war berömdt; men huru mycket härligare är Hans [ band II, 694 ]berömmelse, som uppfyller sina trogna med himmelska andekrafter! Här nämnes både bröd och win, och detta betyder de pånyttfödda menniskornas andeliga näring i allmänhet, och är tillika ett löfte, som syftade på den heliga Nattwarden.

9. Ephraim, bort med de afgudar; jag skall bönhöra honom, och leda honom; jag will wara såsom ett grönt furuträd; på mig skall man finna din frukt.

Jag skall bönhöra honom, neml. Ephraim och Israel. Detta löfte syftar på alla, som omwändas och blifwa införlifwade med det andeliga Israel. Christus är den grönskande telning, som slutligen blifwer ett stort fruktbärande träd, ett winträd, hwars grenar utbreda sig öfwer jorden, och all frukt på dessa grenar wexer på Honom och har från Honom sitt ursprung; närmare: af mig kommer din frukt. Frukten är Hans, ty rättfärdigheten, lifwet, kraften — allt är af Honom. Furuträd eller cypressträd är en liknelse, som här brukas, derföre att detta träd blir mycket högt och är betäckt med en ständig grönska, som på ingen årstid förwissnar. Här betecknas således Christi församlings ständiga grönska, tillwext och fruktbarhet i Honom, som är sjelfwa stammen. Då får menniskan en rätt afsky till alla afgudar, när hon så är införlifwad med sin Frälsare.

10. Ho är wis, den detta förstår; och klok, den detta märker?* ty HERrans wägar äro rätte, och de rättfärdige wandra deruåpå;† men öfwerträdarena falla deruppå. *Ps. 107: 43. †5 Mos. 10: 12. Ps. 25: 9, 10.

Genom sin egen skuld och försummelse falla öfwerträdarena uti willfarelse, synd och straff, fastän den rätta wägen blifwer dem wisad. 1 Cor. 1: 23. 2 Cor. 2: 16. Men de rättfärdige få beständigt ljus att känna den rätta wägen och nåd att wandra derpå; de få erfara Herrans wänlighet såsom en morgonrodnad, Hans wälsignelse såsom regn och Hans nåd såsom dagg. I början af nådaståndet blomstra de såsom en ros, dernäst rotas de och wexa och få kraft såsom cederträd, och frodas såsom ett skönt och ljufligt oljoträd, och bära frukt såsom grenar i Christus, som är winträdet! Så har Herren genom denna prophet framställt evangelii salighetsordning och förkunnat Förlossarens seger öfwer döden och helwetet och en härlig uppståndelse för alla trogna. Alla dessa löften hafwa blifwit och skola blifwa uppfyllda på alla igenlefda af Israel, alla, som efter prophetiorna blifwa behållne genom nåden till ewinnerligt lif!

Ände på Propheten Osea.